Verksamhetsavfallet kan sorteras i följande grupper. Observera att en del avfallsslag kan gå i varandra.

Transkript

1 LÄNSSTYRELSEN ÖSTERGÖTLAND PM sid 1 (7) PM Hantering av verksamhetsavfall Denna PM syftar till att ge en kortfattad vägledning om vad som gäller för avfallshanteringen ute på olika företag beträffande verksamhetsavfall med avseende på sortering, anteckningsskyldigheter, transporter av avfall mm. Ansvar för olika avfallsslag Avfall definieras i 1 i 15 kap Miljöbalken (MB) enligt följande: Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Ansvaret för avfall kan delas in i tre huvudgrupper; 1. Kommunerna ansvarar för hushållsavfall och har möjlighet att föreskriva att farligt avfall skall transporteras bort genom kommunens försorg och att kommunen skall se till att det farliga avfallet återvinns eller bortskaf-fas. (15 AF). 2. Producenterna, d.v.s. den som tillverkar, säljer eller importerar en vara, har lagreglerat ansvar för vissa varugrupper som förpackningar, retur-papper, däck, bilar och elektriskt och elektroniskt avfall. Hushåll och andra förbrukare har ansvar att sortera ut exempelvis förpackningar. Ansvaret är reglerat i flera olika producentansvarsförordningar. 3. Avfallsinnehavarens ansvar. Den som innehar avfall skall se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. (5 a i 15 kap MB). Vid tolkning av vad detta innebär bör utgångspunkten vara miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Det avfall som t.ex. industrier, affärer, tjänsteföretag m.fl. ger upphov till kallas i denna text för verksamhetsavfall. I avfallsförordningen finns ett antal bestämmelser som vänder sig till den som producerar avfallet. Krav finns om att lämna avfallet till transportör med tillstånd och att hålla brännbart avfall skilt från annat avfall m.m. Kraven på karakterisering av det avfall som ska deponeras skärptes från årsskiftet 2004/2005 då Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottag-ning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall (NFS 2004:10) trädde i kraft. Miljöbalkens hänsynsregler kan sägas vara en beskrivning av vad som kan krävas av en verksamhetsutövare i allmän miljöhänsyn. Bland annat föreskrivs att det är verksamhetsutövarens ansvar att visa att hänsynsreglerna följs (omvända bevisbördan). Han skall också ha den kunskap som krävs för att förebygga miljöpåverkan (kunskapskravet) och vidta de skyddsåtgärder som är nödvändiga (försiktighetsprincipen). Verksamhetsutövaren ska hushålla med material och energi genom att använda dem effektivt samt att återanvända och återvinna material och andra resurser (hushållnings- respektive kretsloppsprincipen) 1. Olika fraktioner av verksamhetsavfall Verksamhetsavfallet kan sorteras i följande grupper. Observera att en del avfallsslag kan gå i varandra. 1 Text till stora delar hämtad från utredningen Ett ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall Naturvårdsverket 2001.( Postadress: Besöksadress: Telefon: Telefax: E-post: Postgiro: LINKÖPING Östgötagatan lansstyrelsen@e.lst.se Bankgiro

2 sid 2 Verksamhetsavfall Farligt avfall Avfall till materialåtervinning Avfall som omfattas av producentansvar Brännbart avfall Organiskt, ej brännbart avfall Avfall till deponi Farligt avfall Avfallskategorier definieras i avfallsförordningens (AF 2 ) 3 enligt följande: Med avfallskategorier enligt 15 kap 1 MB skall förstås de kategorier som anges i bilaga 1 till denna förordning. En förteckning över vilket avfall som hör till varje kategori finns i bilaga 2 till denna förordning. I AF bilaga 2 är farligt avfall markerat med en asterisk *. Till farligt avfall räknas även avfall som har en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3 till denna förordning. I inledningen till bilaga 2 framgår tillvägagångssättet för att klassa ett avfall. Det framgår där vad som menas med ett farligt ämne: ett ämne som har klassificerats eller som kommer att klassificeras som farligt enligt direktiv 67/548/EEG och senare ändringar av detta direktiv. Direktivet är infört i svensk lagstiftning genom Kemikalieinspektionens föreskrifter KIFS 1994:12 3. På KEMIs hemsida ( finns en sökfunktion som kan vara till hjälp för att ta reda på ämnets klassning. Det är dock viktigt att poängtera att ansvaret för att klassa sitt avfall ligger på avfallsproducenten. Sortering Farligt avfall skall sorteras ut från övrigt avfall Olika slag av farligt avfall får inte blandas med varandra eller med andra slag av avfall eller andra ämnen eller material om det inte har en positiv effekt på säkerheten och kan godtas ur miljösynpunkt (21 AF). Observera att omhändertagande av batterier finns reglerat i förordningen om batterier (SFS 1997:645) 4. Dokumentation Anteckningar skall föras om den mängd farligt avfall som uppkommer årligen, de slag av avfall som uppkommer samt de anläggningar som olika avfallsslag transporteras till. Anteckningarna skall sparas i minst fem år. (43 AF). 2 AF förkortning för Avfallsförordningen (SFS 2001:1063) 3 Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter (KIFS 1994:12) 4 Förordning om batterier (SFS 1997:645)

3 sid 3 För tillståndspliktiga verksamheter skall anteckningarna bifogas miljörapporten 5. Transporter För varje transport av farligt avfall, undantaget de som enligt 27 AF bara behöver anmälas (se nedan), skall avsändaren upprätta ett transportdokument 6 (41 AF). Dokumentet skall innehålla uppgift om avsändare, mottagare, transportör, avfallsslag och avfallsmängd mm samt undertecknas av avsändaren och vid mottagandet av mottagaren. Kommunen får om det är motiverat av hälso- och miljöskäl införa ett sk. kommunalt monopol på transporter av farligt avfall (15 AF). Under rubriken Transporter av avfall nedan ges en översikt över när det krävs tillstånd eller då det räcker med en anmälan för transporter av farligt avfall. Kontroll av tillstånd Avfallslämnaren är skyldig att kontrollera att transportören av avfallet har nödvändiga tillstånd och att mottagaren har tillstånd att ta emot avfallet (39 AF). Avfall till materialåtervinning För att följa miljömålen och miljöbalkens hänsynsregler, speciellt hushållnings- och kretsloppsprinciperna, ska avfall i möjligaste mån materialåtervinnas. Det finns ingen speciallagstiftning beträffande detta. Avfall som omfattas av producentansvar Producentansvar finns för - förpackningar (papp, papper, wellpapp, glas, plast, plåt mm) 7 - returpapper (tidningar, direktreklam, kataloger och liknande) 8 - elektriska och elektroniska produkter (nedan förkortat el-avfall) 9 - däck 10 - bilar 11 El-avfall som innehåller farliga komponenter räknas som farligt avfall. Från om med den 13 augusti 2005 gäller förordningen om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (2005:209), vilket bland annat innebär att producenterna ska tillse så att det finns fungerande insamlingssytem för produkterna när de blir avfall. De produkter som avses i förordningen är allt ifrån IT-utrustning på kontor till metallsvarvar ute på en industri, dock inte storskaliga, fasta industriverktyg. De produkter som omfattas av förordningen ska vara märkta med en symbol en överkorsad soptunna som tydligt anger att den ska sorteras ut från annat 5 Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport för tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter, (NFS 2000:13) 6 Naturvårdsverkets föreskrifter om transport av farligt avfall (NFS 2005:3) 7 Producentansvar för förpackningar (SFS 1997:185) 8 Producentansvar för returpapper (SFS 1994:1205) 9 Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (SFS 2005:209) 10 Producentansvar för däck (SFS 1994:1236) 11 Producentansvar för bilar (SFS 1997:788)

4 sid 4 avfall och omhändertas av producenterna av dessa varor. Behandlingen av el-avfall skall ske enligt gällande föreskrifter 12. Sortering Avfall som omfattas av producentansvar skall av såväl hushåll som andra förbrukare/konsumenter sortera ut aktuella avfallsslag och lämna dessa till insamlingssystemen. Kontakta materialbolagen för närmare information om var avfallet ska lämnas. REPA (register för producentansvar) är ett dotterbolag till materialbolagen för plast, metall, kartong och well. På deras hemsida finns en sök-funktion där man lätt kan leta upp var närmaste insamlingsställe för aktuellt avfallsslag finns. El-Kretsen är ett servicebolag bildat och ägt av 20 branschföreningar i Sverige för att lösa producentansvaret för el-avfall. Praktiskt taget alla aktuella branscher har anslutit sig. På deras hemsida finns en sökfunktion där man kan hitta var man ska lämna sitt avfall. Om det handlar om el-avfall som inte berörs av producentansvaret så får kontakt tas direkt med de som kan ta omhand avfallet. Brännbart avfall Organiskt avfall Avfall till deponi Den 1 januari 2002 blev det förbjudet att deponera utsorterat brännbart avfall om inte deponin har sökt och givits dispens för detta (9 Dep.F 13 ). Brännbart avfall definieras i 4 AF som sådant avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen har startat, tex trä och plast. Den 1 januari 2005 blev det förbjudet att deponera organiskt avfall på landets deponier om inte deponin har sökt och givits dispens för detta (10 Dep F). Den största delen av det organiska avfallet utgörs av brännbart. Det återstående organiska avfallet kan tex utgöras av olika slam (tex metallhydroxidslam). Avfall till deponi dvs. icke organiskt avfall, benämns ibland deponirest. Sortering Den som ger upphov till annat avfall än hushållsavfall skall se till att brännbart avfall sorteras ut från - avfall som inte är brännbart, och - annat brännbart avfall som i utsorterade fraktioner utgör farligt avfall. Avfallet skall sorteras i ytterligare fraktioner, om det behövs för att fullgöra skyldigheter i fråga om förvaring och transport enligt kommunala föreskrifter (9 NFS 2004:4 14 ) Det finns vissa undantagsmöjligheter (10 NFS 2004:4) beträffande bygg- och rivningsavfall om tillgängligt utrymme är otillräckligt eller förhållande i övrigt är sådana att sortering på plats inte är möjligt. Förbudet enligt 9 och 10 i förordningen ( SFS 2001:512) om deponering av avfall gäller inte för brännbart avfall vars fysiska eller kemiska egenskaper är sådana, att avfallet inte bör återvinnas eller bortskaffas på annat sätt än genom deponering t.ex. avfall som dammar, ger gnistbildning vid förbränning, ovulkaniserat gummi mm. Förbuden om deponering gäller inte heller för följande; 12 Naturvårdsverkets föreskrifter om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter (NFS 2005:10) 13 Förordning om deponering av avfall (SFS 2001:512) 14 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om hantering av brännbart avfall och organiskt avfall; NFS 2004:4

5 sid 5 avfall med homogen sammansättning får innehålla upp till 10 % TOC av torr vikt samt att avfall med heterogen sammansättning får innehålla upp till 10 volymsprocent brännbart avfall. Fler undantag anges i 12 i föreskrifterna (NFS 2004:4). Brännbart avfall skall transporteras bort skilt från annat avfall (19 AF). Kravet förhindrar inte att olika avfallsfraktioner transporteras i samma fordon men i olika kärl. Om det är brist på behandlingskapacitet finns en dispensmöjlighet att deponera brännbart respektive organiskt avfall. Det finns även möjlighet att få dispens av andra skäl än kapacitetsbrist. Dispensen söks av den som driver deponin. Karakterisering av avfall till deponi Vid årsskiftet 2004/2005 utökades avfallsproducenternas ansvar att karakterisera det avfall som avses att deponeras i och med att Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall 15 (NFS 2004:10) började gälla i vissa delar. Avfallsproducenten ska känna till avfallets egenskaper och innehåll av olika ämnen och i vissa fall även hur stor utlakningen bedöms vara av föroreningar när avfallet ligger i deponin. I 5 anges vad den grundläggande karakteriseringen skall innehålla. Det finns viktiga undantag. I 24 anges tex vissa inerta avfallstyper som inte behöver genomgå några analyser innan de deponeras, tex ren betong och tegel. Länsstyrelsen tolkar undantagen i 12 så att laktester i normalfallet inte behöver göras på icke-farligt avfall. Det kan vara aktuellt om haltinnehållet visar sig vara högt och det kan misstänkas att föroreningen är lättlakad. Avfall jämförbart med hushållsavfall Definition Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. Detta kan t.ex. avse avfall från personalrestauranger mm. Detta avfall omfattas av den kommunala renhållningen och berörs inte vidare här. Dokumentation av uppkommet avfall, transporter samt kontroll av tillstånd för avfall som inte är farligt avfall Dokumentation Det finns inga tydliga krav på att föra anteckningar över annat än farligt avfall. Verksamhetsutövaren har dock enligt de allmänna hänsynsreglerna skyldighet att ha kunskap om uppkommet avfall och utnyttja möjligheterna till återvinning. I och med att förordningen, NFS 2004:10, om bl.a karakteriserng av avfall till deponi, trätt i kraft har det införts ett dokumentationskrav på de uppgifter som ingår i den grundläggande karakteriseringen av avfall till deponi (5 ). Egenkontrollförordningen ställer också krav på att verksamhetsutövaren fortlöpande och systematiskt skall undersöka riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt. Resultatet av undersökningarna skall dokumenteras. Länsstyrelsen anser sammanfattningsvis det vara rimligt att ställa följande grundläggande krav på dokumentation, vilka bör följas upp i tillsynen: 15 Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall, NFS 2004:10

6 sid 6 Anteckningar skall föras om den mängd farligt avfall som uppkommer årligen, de slag av avfall som uppkommer samt de anläggningar som olika avfallsslag transporteras till. Anteckningarna skall sparas i minst fem år Anteckningar bör föras om den mängd och slag av övrigt avfall som uppkommer årligen, transportör samt de anläggningar som olika avfallsslag transporteras till. Redovisning i miljörapporten. Avfallets egenskaper är undersökta Möjlighet till minskning av avfallsmängder, ökad återvinning undersöks kontinuerligt Grundläggande karakterisering av avfall som deponeras. Anteckningarna skall sparas i minst 10 år. Transporter Under rubriken Transporter av avfall nedan ges en översikt över när det krävs tillstånd eller då det räcker med en anmälan för transporter av avfall. Observera att brännbart avfall skall transporteras bort skilt från annat avfall (19 AF). Kravet förhindrar inte att olika avfallsfraktioner transporteras i samma fordon men i olika kärl. Transportdokument krävs inte för avfall som inte är farligt avfall om det inte är gränsöverskridande transporter. Kontroll av tillstånd Avfallslämnaren är skyldig att kontrollera att transportören av avfallet har nödvändiga tillstånd/anmälan (39 AF). Något tydligt uttryckt krav att kontrollera mottagaren av annat avfall än farligt avfall finns det inte. Länsstyrelsen anser det ändå vara rimligt att avfallslämnaren har nödvändiga kunskaper om att mottagaren har tillstånd att ta emot avfallet (hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna). Transporter av avfall På sista sidan finns en sammanställning över när det krävs tillstånd respektive anmälan för transporter av avfall. Ansökan om tillstånd respektive anmälan görs hos länsstyrelsen. För blanketter se länsstyrelsens hemsida, Vägtransport av farligt avfall omfattas även av Räddningsverkets föreskrifter om farligt gods (ADR), om det farliga avfallet uppfyller kriterierna för klassificering som farligt gods. För järnvägs-, sjö- och flygtransporter finns speciella bestämmelser. På Räddningsverkets hemsida finns mer information, Tillsynsansvar Enligt tillsynsförordningens bilaga (1998:900) punkt E (avfall och producentan-svar) framgår att det råder ett delat tillsynsansvar mellan kommun och länsstyrelse för bl.a. frågor om farligt avfall (E2). Tillsynsansvaret får fördelas mellan två operativa tillsynsmyndigheter, om båda har tillsynsansvar enligt balken. När det gäller frågor om farligt avfall anser länsstyrelsen att det i de flesta fall är lämpligt att tillsynsansvaret följer den myndighet som har tillsynen över den miljöfarliga verksamheten. Båda tillsynsmyndigheterna är dock alltid operativa om det krävs.

7 sid 7 FARLIGT AVFALL ANNAT AVFALL Tillstånd Avfall får endast transporteras yrkesmässigt endast av den som har särskilt tillstånd (26 AF) Transportdokument krävs (41 AF) Avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har särskilt tillstånd. Tillstånd krävs inte för transport av avfall för återanvändning. (26 AF) Anmälan transporter som är undantagna från tillståndsplikt men kräver en anmälan Avfall från egen verksamhet (27 AF) får transporteras om mängderna inte uppgår till mer än - 2 fat (400 liter) oljeavfall per år, - 1 fat (200 liter) lösningsmedel per år, - 1 fat (200 liter) färg- eller lackavfall per år hela lysrör eller andra ljuskällor per transport kg använt köldmedium per transport kg avfall av elektriska och elektroniska produkter per transport, eller - sammanlagt 100 kg övrigt FA per år. Avfallet får inte innehålla PCB, kvicksilver (undantag för hela lysrör och ljuskällor), cyanid eller kadmium. Transportdokument krävs inte (41 AF, NFS 2005:3) Vissa avfallstyper (28 AF); - avfall som innehåller farliga jordbrukskemikalier ( ) - flygaska och pannaska från oljeförbränning ( ) - smittförande avfall ( , ) - asbestinnehållande avfall ( , ) - avfall från förbränning eller pyrolys av hushållsavfall och liknande handels-, industrioch institutionsavfall ( , , , , ) (28 AF) Transportdokument krävs (41 AF) -bly- och nickelkadmiumbatterier (22 batteriförordningen (SFS 1997:645) Transportdokument krävs (41 AF) - en eller flera separata avfallsfraktioner till återvinning, då var och en av dem består av ett material - transport av avfall från egen verksamhet om mängden överstiger 50 ton/år eller 250 m3/år (NFS 2005:3) Undantaget från såväl tillstånds- som anmälningsplikt - transport av avfall för återanvändning (t ex drickabackar, klädinsamling) (26 AF) -transport av enbart avfall från egen verksamhet om mängden understiger 50 ton/år eller 250 m3/år (NFS 2005:3).