Slåtterängens betydelse för hotade dagfjärilar i Sverige

Transkript

1 1 Beteckning: Institutionen för Matematik, Natur- och Datavetenskap Slåtterängens betydelse för hotade dagfjärilar i Sverige Sara Larsson December 2008 Examensarbete, 10p, B Biologi med inriktning mot trädgårdskunskap Trädgårdsmästarprogrammet med inriktning mot hälsa och design Handledare: Nils Ryrholm

2 2

3 Sammanfattning Slåtterängen är en av Sveriges mest artrika marker. Artrikedomen uppstår genom att näringen i marken minskas. Detta sker genom att ängen årligen slås med lie eller slåtterbalk och sedan eventuellt efterbetas. På en slåtteräng finns värdväxter för mängder av insekter. Med tanke på den drastiska minskningen av ängsmarker som skett under 1900-talet, finns det risk för att många av dessa insekter dör ut i Sverige. Syftet med detta arbete är att ta reda på om och i så fall på vilket sätt riktade åtgärder för skötsel av ängar skulle kunna gynna den biologiska mångfalden. Jag har genom litteraturstudier tagit reda på vilka ängs- och betesmarksväxter som är värdväxter och / eller nektarresurser för fjärilar och vilken geografisk utbredning dessa växter har. Jag har även undersökt och beskriver hur en äng restaureras, hävdas samt hur den kan hävdas för att gynna insekter, specifikt fjärilar. Av litteraturstudien framgår att många av fjärilarnas värdväxter kräver en näringsfattig miljö och därför gynnas av hävd. De traditionella slåttermetoderna räcker dock inte när det gäller fjärilar utan det krävs en anpassad skötsel av ängen. Detta inkluderar bland annat att noga välja tidpunkt under säsongen för slåttern, baserat på värdväxternas och fjärilarnas livscykler samt att ta hänsyn till de speciella krav på omgivningens variation och utformning som fjärilar har. 3

4 4

5 Innehållsförteckning Bakgrund... 6 Syfte... 8 Metod... 9 Resultat Vilka ängs- och betesmarksväxter är värdväxter och/eller nektarresurser för fjärilar Hur ska en slåtteräng hävdas för att gynna fjärilar Samtal med brukare av slåttermark i Hedemora kommun Hur restaureras en slåtteräng Diskussion Referenslista Bilagor Bilaga 1. - Förteckning över Ängs- och betesmarksväxter utifrån hävdberoende Bilaga 2. - Hävdberoende växter och dess utbredning i Sverige Bilaga 3. - Lathund Bilaga 4. - Ordlista Larv av påfågelöga på brännässla (privat foto). 5

6 Bakgrund Ängen, den ogödslade naturliga slåttermarken, förknippas i första hand med de blommor som kan plockas och som tillsammans med gräs ger hö. Eftersom ängen tillsammans med hagen är ett av de mest artrika och arttäta markslagen i vårt land hyser en välhävdad äng även ett mycket rikt växt och djurliv (Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm N. 2005; Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007). Många av de insekter som lever på Sveriges ängar idag är troligtvis anpassade till en miljö som bildades då stora växtätande djur som t.ex. uroxe, visent och jättehjort betade och bökade i markerna. Detta skapade gläntor och öppna betade gräsområden med varierande vegetationshöjder. Sedan dessa djur blev utrotade dröjde det till järnåldern innan markerna åter började användas på ett sätt som gynnade insekterna. Då började människorna bruka jorden (Clason, Å. & Granström, B. 1992), klimatet blev kallare och tamdjuren togs in i ladugårdar under vintern. För att få vinterfoder till djuren infördes ängsbruk och lövtäkt (Ekstam, U. & Forshed N. 1992; Ekstam, U. &. Forshed N. 2000). Ju mer hö bonden hade desto fler djur kunde han föda och ju mer djur han hade desto mer gödning fick han till sina åkrar där spannmålet odlades. Detta har givit upphov till det gamla ordspråket: Äng är åkers moder som myntades av lanthushållaren Schering Rosenhane i boken Oeconomia från 1600-talet. Under vikingatiden skapades bysamhället i Sverige. Detta var början på en blomstringstid för ängsbruket (Clason, Å. & Granström, B. 1992). För att skaffa vinterfoder till djuren slogs ängarna med lie, markerna efterbetades och eftersom allt gödsel användes på åkrarna tillfördes ingen näring på ängarna. Den magra jorden möjliggjorde etablering för mängder av konkurrenssvaga växter vilket även skapade ett livsrum för ett stort antal insekter (Ekstam, U. & Forshed N. 2000). Ängsmarksarealen fortsatte att utvidgas fram till slutet av 1700-talet då Sveriges befolkning hade ökat markant (Aronsson, M. 2006). Slåtterängar odlades då upp för att få mer åkermark till spannmål åt den växande befolkningen och i takt med att ängsmiljöerna blev färre minskade också möjligheterna för insekterna. I början av 1900-talet uppfanns konstgödsel och blev snabbt populärt. Redan från starten var konsumtionen stor och ökade i omfattning allt eftersom. Det var syntetiskt framställda produkter som innehöll växtnäring i form av kväve, fosfor och kalium. När markerna 6

7 gödslades med detta konkurrerades många växter ut av de växter som bäst kunde tillgodogöra sig kväve. Nästa stora förändring för ängsbruket skedde efter andra världskriget då jordbruket mekaniserades. Tidigare hade varje enskild gård varit en självförsörjande enhet och själv producerat gårdens behov av kött, mjölk, ägg och spannmål (Danielson, J. 1998; Clason, Å. & Granström, B. 1992). Jordbrukarna hade olika tegar för olika ändamål vilket resulterade i en mosaikartad miljö på varje gård och att hela landskapet blev mycket varierat. I samband med mekaniseringen började jordbrukarna att specialisera sin drift till att vara t.ex. mjölkbönder eller spannmålsbönder. Detta resulterade i att endast lättbrukade tegar utan brukningshinder utnyttjades och på så sätt försvann många små och variationsrika, öppna miljöer. Med tanke på den drastiska minskningen av ängs- och betesmarker i landet hotas många av slåtterängens örter och de insekter som använder dem som värdväxter. Fjärilar är en grupp insekter som drabbats hårt. Fjärilsarterna delas in i dagfjärilar och nattfjärilar eller i storfjärilar och småfjärilar. Dagfjärilar är, som namnet antyder, dagaktiva vilket innebär att de flyger då det är ljust. Dagfjärilar har klubbformiga antenner och ofta vackra mönster och färger på de breda vingarna (Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm, N. 2005). Av Sveriges 121 arter dagfjärilar är 37 arter hotade och flera av de övriga har minskat kraftigt (Axelsson, V. & Denzer, M. 2003). Enligt Miljökvalitetsmålet, antaget av riksdagen år 2005, ska förlusten av biologisk mångfald stoppas till år 2010 (Overud, S. & Lennartsson, T. 2004). För att klara detta måste de kvarvarande ängsmarker/rester som ännu finns kvar bevaras. 7

8 Syfte Syftet med mitt arbete är att ta reda på om en välhävdad slåtteräng kan gynna hotade fjärilsarter. Frågeställningar: Vilka ängs- och betesmarksväxter är värdväxter och / eller nektarresurser för fjärilar? Hur ska en slåtteräng hävdas för att gynna fjärilar? 8

9 Metod Med hjälp av: Åtgärdsprogram för småfjärilar på slåtteräng Naturvårdsverket 5732, Dalarnas ängar och betesmarker, Bondeboken, Om hävden upphör, Svenska naturbetesmarker, Äldre fodermarker, Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna Fjärilar: Dagfjärilar, Rödlistade arter i Sverige 2005, Restaurering av ängs- och hagmarker, Dagfjärilar i Gävleborg och Dalarna, Skötsel och restaurering av betesmarker och slåtterängar, Wiese, Fjärilar i bondens landskap, Rädda livet på landet - Fakta och bakgrund, Faktablad- Ängar och ängsvård, Hagmarks Mistra årsrapport 2006 undersöktes hur en slåtteräng kan restaureras, hävdas traditionellt samt hur den kan hävdas för att gynna fjärilar. I denna litteratur inhämtades även fakta om vilka växter som gynnas på ängs- och betesmarker. Vidare gjordes en förteckning över Sveriges dagfjärilar och vilka värd- och nektarväxter de är knutna till. Genom litteraturen studerades dagfjärilars livsmiljö, samt utbredning i landet (Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm N. 2005). Utifrån inhämtade fakta sammanställdes sedan vilka ängs- och betesmarksväxter som bör gynnas vid hävd av ängsmarker (Ekstam, U. & Forshed N. 1992). För att knyta samman teori från litteraturstudierna med exempel på hur arbetet för biologisk mångfald sker i praktiken genomfördes en intervju med brukare Jan Larsson i Hedemora kommun samt kontaktades miljökonsulenten Krister Larsson knuten till länsstyrelsen i Halmstad. 9

10 Resultat Vilka ängs- och betesmarksväxter är värdväxter och/eller nektarresurser för fjärilar I boken Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna Fjärilar: Dagfjärilar (Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm N. 2005) kan man finna vilka värdväxter och nektarresurser de olika fjärilsarterna är beroende av (tabell 1). Ett stort antal av dessa växter har ängen som livsmiljö, och min sammanställning visar att ängens växter i större utsträckning är värdväxter än nektarresurser för fjärilar. Ängens viktigaste funktion är således att vara en miljö där fjärilen kan genomföra sina olika utvecklingsstadier; ägg, larv, puppa och fullbildad fjäril. Den fullbildade fjärilen kan alltså även utnyttja andra biotoper än ängen för att finna näring. Några av växterna är viktiga för många fjärilsarter, exempelvis: ängsviol, fårsvingel och många olika ärtväxter, däribland kärringtand, medan andra har stor betydelse bara för någon enstaka art som t.ex. stagg. Av ängsväxterna är flertalet hävdberoende (bilaga 1), de kräver en näringsfattig miljö och gynnas därför av god hävd (Bratt, L. & Ljung, T. 1993). Dessa kan delas in i fyra olika grupper: Grupp ett innehåller de mest exklusiva och krävande växterna t.ex. fältgentiana, slåttergubbe, svinrot och ormtunga som är helt slåtteranpassade och hävdberoende. Den andra gruppen består av krävande växter som är goda indikatorer på långvarig hävd. Grupp tre innehåller de arter som är minst krävande men ändå goda indikatorer på kontinuerlig hävd och frånvaro av gödsling. Den sista gruppen utgörs av växter som också gynnas av hävd men även kan förekomma naturligt på många växtplatser (Bratt, L. & Ljung, T. 1993). Påfågelöga på ängsvädd (privat foto). 10

11 11 Tabell 1. Värdväxter och nektarresurser för fjärilar Växtart Värdväxt för Nektarresurs för Geografisk utbredning Åkervädd Knautia arvensis Ängsvädd Succisa pratensis Gökärt Lathyrus linifolius Ormrot Bistorta vivipara Ängsviol Viola canina Ängsstarr Carex hostiana Loppstarr Carex pulicaris Fågelstarr Carex ornithopoda Hirsstarr Carex panicea Ärenprisnätfjäril Veronikanätfjäril, Citronfjäril, Silverstreckad pärlemorfjäril, Skogsnätfjäril, gräsfjärilar Citronfjäril, Påfågelöga, Silverstreckad pärlemorfjäril, mfl. Göta-, Svea- och nedre Norrland, Övre Norrland och fjällvärlden Göta-Svea- och nedre Norrland Skogsvitvinge Skogsvitvinge Göta-, Svea- och nedre Norrland Nordlig gulfärgad pärlemorfjäril, Svartringlad pärlemorfjäril, Violett guldvinge Prydlig pärlemorfjäril, Allmän pärlemorfjäril, Bastard pärlemorfjäril, Grönskiftande pärlemorfjäril, Stor pärlemorfjäril, Gulringad gräsfjäril, Gulbrun gräsfjäril Gulringad gräsfjäril, Gulbrun gräsfjäril Gulringad gräsfjäril, Gulbrun gräsfjäril Gulringad gräsfjäril, Gulbrun gräsfjäril Göta-, Svea- och nedre Norrland, Övre Norrland och fjällvärlden Hela Sverige Södra Götaland och kusttrakterna, Göta- och Svealand Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland Hela Sverige

12 12 Växtart Värdväxt för Nektarresurs för Geografisk utbredning Stagg Vitgräsfjäril Hela Sverige Nardus stricta Blodrot Bistorta vivipara Ärenprisnätfjäril, Skogsnätfjäril Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland Fårsvingel Gråbrunfjäril, Hela Sverige Festuca ovina Pärlgräsfjäril, Darrgräsfjäril, Vitgräsfjäril, Schackbräde, Liten bandgräsfjäril, Grågul gräsfjäril, Högnordisk gräsfjäril, Fjällgräsfjäril, Ängskovall Kovetenätfjäril, Hela Sverige Melampyrum pratense Rödkämpar Plantago media Slåttergubbe Arnica montana Humlelusern Medicago lupulina Blålusern Medicago sativa Gulvial Lathyrus pratensis Grobladnätfjäril Hökblomsternätfjäril, Kovetenätfjäril, Grobladnätfjäril Slåttergubbemal Ljusgul höfjäril Rödgul höfjäril, Ljusgul höfjäril Ängsvitvinge, Silverfärgad blåvinge Guldvingar, blåvingar Tistelfjäril, Påfågelöga, Silverfärgad storfläckig pärlemorfjäril, vitfjärilar Ängsvitvinge Hela Sverige Södra Götaland och kusttrakterna, Göta- och Svealand Södra Götaland och kusttrakterna, Göta- och Svealand Hela landet Södra Götaland och kusttrakterna, Göta, -Svea- och nedre Norrland

13 13 Växtart Värdväxt för Nektarresurs för Geografisk utbredning Kärringtand Lotus corniculatus Skogssmygare, Rödgulhöfjäril, Kortsvansad blåvinge, Klöverblåvinge, Puktörneblåvinge, Guldvingar, blåvingar Hela Sverige Getväppling Anthyllis vulneraria Kråkvicker Vicia cracca Rödklöver Trifolium pratense Vitklöver Trifolium repens Kråkklöver Potentilla palustris Skogsnäva Geranium sylvaticum Mjuknäva Geranium molle Blodnäva Geranium sanguineum Liten blåvinge Honungsklöverblåvinge, Ängsblåvinge, Liten blåvinge Skogsvitvinge, Silverfärgad blåvinge Ljusgul höfjäril, Ängsblåvinge, Puktörneblåvinge Puktörneblåvinge Blåvingar Blåvingar Citronfjäril, Nässelfjäril, vitfjärilar, Brunfläckig pärlemorfjäril, Allmän gulfärgad pärlemorfjäril, Älggräsfjäril Blåvingar, smygare Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland Hela landet Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-Svea- och nedre Norrland Hela landet Donzels blåvinge, Hela landet Brunblåvinge Rödfläckig blåvinge, Södra Götaland och kusttrakterna, Brun blåvinge Göta- och Svealand Brun blåvinge Blåvingar Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland Sparvnäva Geranium pusillum Rödfläckig blåvinge Södra Götaland och kusttrakterna, Göta-, Svea- och nedre Norrland

14 14 Växtart Värdväxt för Nektarresurs för Geografisk utbredning Ängssyra Vitfläckig guldvinge Hela landet Rumex acetosa Bergssyra Rumex acetosella Vitfläckig guldvinge Hela landet Denna tabell visar vilka växtarter som gynnas på ängs- och betesmarker, växternas geografiska utbredning samt vilka fjärilsarter som har dessa växter som värdväxter och nektaresurser. Av fjärilarna i tabellen är följande hotade: Veronikanätfjäril, Violett guldvinge, Violettkantad guldvinge, Slåttergubbemal, Alkonblåvinge, Svartfläckig blåvinge, Mindre blåvinge och Brun gräsfjäril.

15 Hur ska en slåtteräng hävdas för att gynna fjärilar Lieslåtter (privat bild). Mina studier visar att vissa fjärilsarter gynnas av en välhävdad slåtteräng eftersom deras värdväxter kräver en näringsfattig miljö. Traditionell hävd av en slåtteräng innebär att gräs och örter slås av med ett skärande eller klippande redskap d.v.s. med lie eller slåtterbalk (Overud, S. & Lennartsson, T. 2004; Zucchi, H. 1988). Då gräset är slaget ska det räfsas ihop till strängar som får ligga och torka på ängen upp mot en vecka. För att påskynda torkningen vänds höet ett par gånger under den tiden. Den exakta torktiden är svår att ange eftersom den är beroende av de väderförhållanden som råder vid slåttern (Overud, S. & Lennartsson, T. 2004; Johansson, O. & Hedin, P. 1991). De mogna fröna sprids under hanteringen av höet och blir därigenom en sådd till nästa år. Höet förs bort från ängarna eftersom det annars gödslar området. Efterbete sker en till fyra veckor efter att skörden har bärgats och återväxten har kommit igång. Betesdjuren gynnar den hävdberoende floran genom att de äter upp återväxten och genom att deras trampande skapar bra gromiljöer för många växter. Djuren får inte bli tillskottsutfodrade, eftersom det tillför näring till marken på samma negativa sätt som gödsling. Vid vegetationsperiodens slut ska området vara väl avbetat (Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007). Tidpunkten för slåtter varierar i landet beroende på det geografiska läget och klimatet. Generellt ska inte ängar inte slås före femte juli och inte senare än femtonde augusti (Aronsson, M. 2006). Om ängen slås för tidigt hinner inte örterna blomma, sätta frön och avsluta näringsuppbyggnaden i rotsystemet. Om ängen slås för sent kan några enstaka konkurrensstarka växter ta över, vilket gör att ängens artrikedom minskar. Efterföljande vår sker fagning av ängen vilket innebär att nedfallna kvistar, löv och annat växtmaterial förs bort från marken. Då en slåtteräng ska hävdas för att gynna fjärilar räcker inte de traditionella slåttermetoderna. För att gynna fjärilars biotopkrav krävs det en anpassad skötsel av ängen. (Sjöberg, G. & Ryrholm, N. 2008). Fjärilar genomgår många olika utvecklingsstadier; ägg, larv, puppa och fullbildad fjäril, även kallad adult eller imago, och är därför beroende av en variationsrik närmiljö, vilket ställer speciella krav på ängens hävd. Särskilt känsligt är fjärilarnas 15

16 larvstadier eftersom larverna är beroende av en eller ett fåtal växter, så kallade värdväxter. I princip används samma redskap och metoder som vid traditionell hävd. De delar som skiljer sig är istället tidpunkten för slåttern samt utformningen av ängen. Fjärilen lägger sina ägg på växter som förekommer i olika typer av mikroklimat avseende fuktighet och värme för att se till att inte fortplantningen misslyckas under somrar med extrem torka eller regn. Av den anledningen är det viktigt att försöka gynna spridningen av fjärilarnas värdväxter så att de förekommer på olika områden av ängen (Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007). Det är vidare, som redan har nämnts, mycket viktigt att tänka på vid vilken tidpunkt under säsongen som slåttern sker. Slåttern får inte ske för tidigt eftersom hänsyn måste tas till dels fjärilarnas larvtid och dels till värdväxternas blomningstid (Overud, S. & Lennartsson, T. 2004). Om värdväxterna slås eller betas under larvtiden stör detta larvernas utveckling och tillväxtmöjligheter (Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007) och om inte hänsyn tas till värdväxternas tillväxtcykel så hinner de inte blomma och sätta frö för att på så sätt garantera spridning och fortlevnad kommande år (Aronsson, M. 2006). Slåttern får heller inte ske för sent eftersom många av värdväxterna lätt kan slås ut av andra mer konkurrensstarka växter (Bratt, L. & Ljung, T. 1993). Som exempel kan nämnas att slåtter i Svealand bör ske mellan femtonde juli och femtonde augusti (Larsson, J. 2008). Slåttern bör ske med variation, det är tex lämpligt att mindre områden med värdväxter undantas från slåtter och bete vissa år. Dessa områden väljs ut med avseende på väderstreck och marktyp så att fjärilens fortplantningsbetingelser optimeras. Efterbete bör ske då återväxten har kommit igång (Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007). För att gynna fjärilar ska det inte ske för tidigt och betestrycket får inte vara för hårt eftersom bladrosetter med larver då lätt betas bort. För hårt trampslitage riskerar att döda både larver och puppor. Nötkreatur är lämpligast som betesdjur (Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007). Får är inte lämpliga för efterbete på ängar eftersom de betar selektivt och äter upp de örter som är viktigast för fjärilarna. En variation av vegetationshöjd bör finnas på ängen (Björklund, J-O. & Palmqvist, G. 2007) för att gynna olika fjärilsarter. När det gäller utformningen av ängen skiljer den sig från hur den ser ut traditionellt, då ängen hålls relativt fri från all annan vegetation. För att gynna fjärilar ska olika buskarter sparas för att fungera som buskridå i övergången till skog och även ge vind- och solskydd för såväl fullbildade fjärilar som ägg och larver. Ett fåtal solitärträd kan sparas, gärna gamla och grova träd (Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm, N. 2005) samt blommande träd som tex hägg, olvon, rönn (Axelsson, V. & Denzer, M. 2003). Träden fungerar dels som näringskälla 16

17 genom blommor samt sav och dels som torkplats och livsmiljö för vissa fjärilsarter (Axelsson, V. & Denzer, M. 2003). Amiral (vänster) och Vinbärsfuks (höger) som sitter och suger sav på gammalt skadat träd (privata bilder). Samtal med brukare av slåttermark i Hedemora kommun Frågeställning: Hur ska en slåtteräng hävdas för att gynna fjärilar? Jag övertog ansvaret för en slåttermark 1995 och förstod av villkoren för EU-bidrag, tidigare NOLA-bidrag, att markerna skulle hållas helt fria från buskar och träd och att slåttern skulle omfatta hela bidragsarealen. Under årens lopp trodde jag att detta var det viktigaste uppdraget. Efter några år insåg jag att efter slåttern kvarglömda bestånd av exempelvis ängsvädd blev veritabla fjärilslokaler. Som lekman insåg jag då att slåtter enligt skötselplanen faktiskt skapar en för fjärilar alltför steril yta. Från början kände jag mig styrd av Länsstyrelsens direktiv. Sedan började jag studera vilka blommor det egentligen var som fjärilarna flockades omkring. Jag märkte att det exempelvis kring glömda ängsväddsbestånd fanns flockar av fjärilar. Jag blev intresserad och lärde mig vilka fjärilar som finns på mina marker. Jag funderade på hur min skötsel av ängen kunde anpassas till fjärilarnas behov. Som prov valde jag, i strid mot Länsstyrelsens direktiv, att spara vissa parceller av t.ex. ängsvädd i olika väderstreck och på olika marktyper. Jag erfor genast och även kommande år ett stort bestånd av t.ex. påfågelöga och olika pärlemorfjärilar kring dessa parceller. Styrkt av min upptäckt fortsatte jag att sköta mina marker på detta sätt. Vid förnyelse av skötselplanen tog jag upp dessa iakttagelser med Länsstyrelsens representant och fick ett engagerat bifall för mina idéer. Exakt så tycker Länsstyrelsen numera att markerna ska skötas. Nu när jag kan ängens alla växter och dagfjärilar och vet hur jag ska sköta ängen för deras skull har jag börjat intressera mig för vilka svampar ängen hyser. Jag har redan upptäckt rödgul praktvaxskivling. (Larsson, J. 2008) 17

18 Hur restaureras en slåtteräng För att kunna skapa fler ängsmiljöer kan man restaurera en övergiven ängsmark. För att ta reda på om den aktuella marken är värd att restaurera, bör man först ta reda på om där finns några hävdberoende växter (Bratt, L. & Ljung, T. 1993). Vilka växter som kan förväntas finnas varierar med var i Sverige man befinner sig och bilaga 2 ger en tydlig geografisk sammanställning över växternas utbredning. De hävdberoende växterna kan delas in i fyra olika grupper (bilaga 1) av vilka tre är viktiga vid inventering inför en restaurering. Den tredje gruppen innehåller de arter som är minst krävande men ändå goda indikatorer på kontinuerlig hävd och frånvaro av gödsling. I den gruppen ingår växter som till exempel prästkrage, ängsvädd, ormrot, stagg, slåtterblomma, brudborste eller hirsstarr. Återfinns några av dessa är det värt att leta vidare efter exemplar ur den andra gruppen som består av mer krävande växter: låsbräken, blåsuga, kattfot, slåtterfibbla, jungfrulin, brudsporre, vildlin, ängshavre, fågelstarr eller darrgräs. Om flera av dessa krävande arter återfinns, kan man med stor tur hitta exemplar ur grupp ett som innehåller de mest exklusiva arterna som fältgentiana, slåttergubbe, svinrot, loppstarr och granspira, majviva, ormtunga, ängsstarr och fjällruta. Varför är växterna i grupp ett mer krävande än växterna i de andra grupperna? Växterna i grupp två och tre gynnas av bete och slåtter eftersom hävden liknar deras naturliga omgivningar. Det kan vara områden som t.ex. stränder, kärr eller öppna ytor på berg och fjäll. Växterna i grupp ett är däremot helt beroende av slåtter och bete för att kunna fortleva. De har nämligen anpassat sin livscykel till regelbunden slåtter (Bratt, L. & Ljung, T. 1993). De blommar tidigt för att hinna sätta frö innan de slås. Om man hittar några av växterna ur grupp ett eller två finns det skäl som gör det värt att ta sig an det arbete som en restaurering medför. Då ett lämpligt område har valts ut ska vedartade växter tas bort från marken genom röjning och avverkning. Röjningsarbetet utförs i etapper och sly tas bort först. Därefter tas mindre buskar och träd bort och efter några år avverkas stora träd (Johansson, O. & Hedin, P. 1991). De stora trädens lövskärm har då under dessa år förhindrat solljusets exponering av marken och på så sätt förhindrat uppslag av sly. Enstaka högvuxna träd och buskar kan dock sparas då de fungerar som hemvist för många insektsarter inklusive fjärilar. Vissa arter av träd kan hamlas, vilket innebär att grenverket kapas in kraftigt. Det medför att mer av ljuset når ängsfloran på marken. (Aronsson, M. 2006). Vid restaurering av ängar är det viktigt att kapa buskar och träd lågt och fräsa bort stubbar så att de inte hindrar slåttern. Det röjda materialet ska alltid tas bort från området - ingenting får lämnas kvar att förmultna på marken eftersom det då blir till gödning. Det är lämpligt att röja 18

19 på sensommaren eftersom uppslaget av stubbskott då blir mindre än vid röjning under höst och vinter (Bratt, L. & Ljung, T. 1993). Om tunga maskiner behövs vid röjningen bör den dock ske på tjälad mark för att undvika skador. Betesdjur bör tidigt få tillträde till marken för att hålla undan sly redan innan röjningen är slutförd. Under vinterhalvåret är det lämpligt att bränna av markerna från fjolårsgräs för att undvika att det döda gräset filtar i hop sig och kväver ängens örter (Overud, S. & Lennartsson, T. 2004; Johansson, O & Hedin, P. 1991; Larsson, K. 2008). Efter några års arbete med restaureringen är ängsmarken åter i det skick att en årlig slåtter kan påbörjas. En årlig slåtter måste fortsättningsvis ske på de ängsmarker som återskapats. Om inte detta kan utföras är det ingen idé att ens börja restaurera en övergiven ängsmark, utan årlig slåtter växer ängen igen på nytt. Efter en restaurering kan det till och med vara nödvändigt att slå flera gånger per år de första åren för att magra ut jorden (Overud, S. & Lennartsson, T. 2004; Johansson, O & Hedin, P. 1991). En lathund för restaurering och även för fortsatt skötsel av slåtteräng finns i bilaga 3. 19

20 Diskussion Sammantaget visar mina litteraturstudier och min intervju med brukare av en slåtteräng att en anpassad hävd av en slåtteräng kan gynna vissa fjärilsarter eftersom deras värdväxter och nektrarresurser har ängen som livsmiljö. Vi vet också hur en slåtteräng ska hävdas för att gynna fjärilar. En viktig fråga att diskutera är då hur vi i vårt land kan skapa och underhålla fler ängsmiljöer än de som finns idag. En annan fråga är vilka som ska utföra detta arbete och hur de ska motiveras att sköta ängsmarkerna på det sätt som krävs. Som situationen är i Sverige i dagsläget finns många aspekter att ta hänsyn till när det gäller fjärilars fortlevnad. Många fjärilars värdväxter är beroende av en öppen miljö, så gott som alla dagfjärilsarter är också beroende av öppna marker, och det är därför viktigt för fjärilens utveckling att solstrålarna når ner till markskiktet. Eftersom fjärilar är beroende av värme (Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm N. 2005). finns de flesta arter i södra Sverige. De storskaliga jordbrukslandskapen i södra Sverige kan dock vara ett problem då inte de mosaikartade miljöerna som fjärilar behöver längre existerar där. Övergödningen på dessa marker bidrar bland annat till en kväverik mark vilket mitt arbete har visat vara mycket ogynnsamt för fjärilars värdväxter. Ett annat problem för fjärilar är den försurning som drabbat västkusten genom surt nedfall. På sur mark verkar fjärilars larver inte kunna ta till sig näringen ur värdväxterna. I norra Sverige är klimatet kallare vilket kan göra det svårt för fjärilar att hinna med att genomföra sin utveckling. Å andra sidan erbjuder norra Sverige flera variationsrika miljöer som t.ex. myrmarker och fjällhedar. Dessa är bra fjärilsmiljöer eftersom de är mer eller mindre trädfria och sällan drabbade av övergödning eller försurning. En fjärilsgrupp som har drabbats hårt av det minskade slåtterbruket är bastardsvärmare. De är en grupp av fjärilar som är en bra indikator på att det inom samma område kan finnas många andra fjärilsarter. De trivs på magra, ogödslade, blomrika ängar och är beroende av sen slåtter eller ett lågt betestryck. Deras värdväxter är olika ärtväxter som förekommer i dessa miljöer (Aronsson, M. 2006; Axelsson, V. & Denzer, M. 2003). Alla arter av Bastardsvärmare på ängsmarker är hotade eftersom det är få ängar som idag hävdas på ett sätt som gynnar deras värdväxter (Gärdenfors, U. 2005). Om man sköter en äng utifrån fjärilars krav gynnas samtidigt en mängd andra insekter, och därmed även fåglar, groddjur och fladdermöss (Pehrson, I. & Svensson, R. 2007). 20

21 Skötsel av slåtterängar kan ske med hjälp av olika aktörer. Det kan vara arrendatorer eller markägare men även hembygdsföreningar, slåttergillen och olika intresseföreningar. För ängens bevarande är kontinuerlig hävd ett måste. De ideella föreningarna gör en stor insats för ängarnas biologiska mångfald då de deltar i kurser och utför slåtterarbete. En möjlig risk då en förening sköter ängen kan vara att intresset svalnar efter ett par år och ängen tillåts växa igen. Det faller sig därför naturligt att tro att det är viktigt med spridning av information om slåtterängens betydelse, så att intresse uppstår och kunniga ledare för kunskap och engagemang vidare. Jag tror att en arrendator eller markägare kan känna ett större och framförallt mer uthålligt engagemang för uppgiften eftersom han då har en relation till platsen. Han kan följa ängsbrukets resultat år från år och har möjlighet att njuta av försköningen och artrikedomen. I dagsläget finns olika stödåtgärder där markägare får ersättning för bevarande av slåtterängar. Jag anser att ett ekonomiskt stöd är ett måste för att få markägaren att ta sig den tid som krävs för att sköta markerna enligt skötselplanen. Förhoppningsvis väcks sedan ett genuint intresse och en medvetenhet som gör att de blir inspirerade att sköta sina marker med omsorg även i fortsättningen. Markägare bör uppmuntras och stödjas i arbetet med att ta fram slåtterängar och hävda dem på det sätt som är lämpligt utifrån den typ av äng det rör sig om. För att kunskapen ska nå de berörda anordnas kurser och fältstudier och den enskilde markägaren får även en skötselplan som är anpassad för den aktuella marken (Axelsson, V. & Denzer, M. 2003). Mina studier visar att varje skötselplan bör vara anpassad efter geografiskt läge och typ av ängsmark. Det bästa sättet att få reda på den lämpligaste tidpunkten för slåttern är att ta reda på när den skedde förr i tiden. Olika landskap hade olika tecken i naturen som bonden gick efter. Det kunde t.ex. vara när slåttergubbens tre toppblommor slagit ut eller när ängsskallrans frön var mogna och började skallra (Aronsson, M. 2006). Jag tror att det är oerhört viktigt att man som representant från olika myndigheter är lyhörd för de lokala brukarnas tankar, erfarenheter, synpunkter och idéer. Det är inte bara att ge direktiv om skötsel utan även att ta vara på den tysta kunskapen som finns ute på landsbygden. Kanske kan brukarna uppmuntras till att komma med egna förslag på hur markerna skulle kunna skötas på ett mindre tidskrävande och slitsamt sätt och därigenom känna sig mer delaktiga i vad som krävs för att gynna mångfalden. Den största drivkraften att ta hand om sina ängar tror jag kommer när markägaren börjar intressera sig för vilka växter och insekter som förekommer på hans marker och hur han märker att han, genom en viss skötsel, kan påverka utvecklingen i en positiv riktning. När han plötsligt ser ett bestånd silverstreckad pärlemorfjäril fladdra runt den ängsvädd han sparat just för deras skull, får han belöning för sin omsorg. Efter mitt samtal med brukaren av en slåttermark förstår jag 21

22 att markägares behov av information och kunskap för att mobilisera eget engagemang är väl så viktigt som myndigheters föreskrifter. Slåtteräng (privat bild). 22

23 Referenslista Litteratur Aronsson, M. (2006). Ängar och ängsvård. Naturskyddsföreningen. Axelsson, V. & Denzer, M. (2003). Fjärilar i bondens landskap. Jordbruksverket. Björklund, J-O. & Palmqvist, G. (2007). Åtgärdsprogram för småfjärilar på slåtteräng , Naturvårdsverket, 5732 Bratt, L. & Ljung, T. (1993). Dalarnas ängar och betesmarker. Länsstyrelsen. Clason, Å. & Granström, B. (1992). Jordbruket. Sveriges Nationalatlas. Danielson, J. (1998). Bondeboken. Värnamo: Norstedts. Ekstam, U. &. Forshed N. (1992). Om hävden upphör. Naturvårdsverket. Ekstam, U. & Forshed N. (2000). Svenska naturbetesmarker. Naturvårdsverket. Ekstam, U. &. Forshed N. (2000). Äldre fodermarker. Naturvårdsverket. Eliasson, C.U., Gärdenfors, U. & Ryrholm, N. (2005). Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna Fjärilar: Dagfjärilar. ArtDatabanken, SLU. Gärdenfors, U. (2005). Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU Johansson, O. & Hedin, P. (1991). Restaurering av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket. Overud, S. & Lennartsson, T. (2004). Skötsel och restaurering av betesmarker och slåtterängar. Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, 2004:11 Pehrson, I. & Svensson, R. (2007). Hagmarks Mistra årsrapport 2006 Selinge, K.G. (1994). Kulturminnen och kulturmiljövård. Sveriges Nationalatlas Sjöberg, G. & Ryrholm, N. (2008). Dagfjärilar i Gävleborg och Dalarna. Växjö: Davidsons Tryckeri AB Zucchi, H. (1988). Wiese. Ravensburger Buchverlag. Personliga kontakter Larsson, J. (2008). Intervju, utförd i november 2008 Larsson, K. (2008). E-postkorrespondens november 2008 Internetresurser Rädda livet på landet, Fakta och bakgrund. Naturskyddsföreningen Avläst

24 Bilagor Bilaga 1. - Förteckning över Ängs- och betesmarksväxter utifrån hävdberoende. Denna lista är användbar vid inventering inför en eventuell restaurering av en äng. Listan läses nedifrån och upp. Återfinns några av växterna i grupp 3 lönar det sig att leta vidare efter växter i grupp 2. Med stor tur kan sedan växter ur grupp 1 påträffas. För att det ska vara värt att restaurera en äng bör växter ur grupp 2 återfinnas. Grupp 1. Växter som är helt beroende av hävd för sin existens. Fältgentiana Gentianella campestris Granspira Pedicularis sylvatica Slåttergubbe Arnica montana Majviva Primula farinosa Svinrot Scorzonera humilis Ormtunga Ophioglossum vulgare Loppstarr Carex pulicaris Grupp 2. Goda indikatorer på långvarig kontinuerlig hävd. Låsbräken Botrychium lunaria Vildlin Linum catharticum Blåsuga Ajuga pyramidalis Ängshavre Helictotrichon pratense Kattfot Atennaria dioica Fågelstarr Carex ornithopoda Slåtterfibbla Hypochoeris maculata Darrgräs Britza media Jungfrulin Polygala vulgaris Ängsstarr Carex hostiana Brudsporre Gymnadenia conopsea Fjällruta Thalictrum alpinum Grupp 3. Minst krävade växter men goda indikatorer på hävd. Prästkrage Leucanthemum vulgare Slåtterblomma Parnassia palustris Ängsvädd Succisa pratensis Brudborste Cirsium heleniodes Ormrot Bistorta vivipara Stagg Nardus stricta Hirsstarr Carex panicea Grupp 4. Växter gynnade av hävd. Mattlummer lycopodium clavatum Dvärglummer Selaginella selaginoides 24

25 Smalfräken Equisetum variegatum Vårfryle Luzula pilosa Ängsfryle Luzula multiflora Fårsvingel Festuca ovina Backnejlika Dianthus deltoides Gökärt Lathyrus linifolius Ängsviol Viola canina Gulmåra Galium verum Vitmåra Galium boreale Ängskovall Melampyrum pratense Ängsskallra Rhinanthus minor Höskallra Rhinanthus serotinus Rödkämpar Plantago media Åkervädd Knautia arvensis Ängsklocka Campanula patula Stor blåklocka Capanula persicifolia Liten blåklocka Capanula rotundifolia Malört Artemisia absinthium Gråfibbla Hieracium pilosella Vårfingerört Potentilla crantzii Blodrot Potentilla erecta Humlelusern Medicago lupulina Blålusern Medicago sativa Gulvial Lathyrus pratensis Kärringtand Lotus corniculatus Getväppling Anthyllis vulneraria Kråkvicker Vicia cracca Rödklöver Trifolium pratense Vitklöver Trifolium repens Kråkklöver Potentilla palustris Skogsnäva Geranium sylvaticum Mjuknäva Geranium molle Blodnäva Geranium sanguineum Sparvnäva Geranium pusillum Ängssyra Rumex acetosa Bergsyra Rumex acetosella 25

26 Bilaga 2. - Hävdberoende växter och dess utbredning i Sverige Hävdberoende växter Mattlummer Lycopodium clavatum Dvärglummer Selaginella selaginoides Smalfräken Equisetum variegatum Ormtunga Ophioglossum vulgare Låsbräken Botrychium lunaria Vårfryle Luzula pilosa Ängsfryle L. multiflora Fårsvingel Festuca ovina Stagg Nardus stricta Darrgräs Britza media Backnejlika Dianthus deltoides Slåtterblomma Parnassia palustris Gökärt Lathyrus linifolius Jungfrulin Polygala vulgaris Ängsviol Viola canina Gulmåra Galium verum Vitmåra G. boreale Blåsuga Ajuga pyramidalis Ängskovall Melampyrum pratense Ängsskallra Rhinanthus minor Höskallra R. serotinus Rödkämpar Plantago media Södra Götaland & kusttrakterna Göta-, Svea- & nedre Norrland Övre Norrland & fjällvärlden 26

27 Hävdberoende växter Åkervädd Knautia arvensis Ängsvädd Succisa pratensis Ängsklocka Campanula patula Stor blåklocka C. persicifolia Liten blåklocka C.rotundifolia Kattfot Atennaria dioica Malört Artemisia absinthium Slåttergubbe Arnica montana Brudborste Cirsium heleniodes Slåtterfibbla Hypochoeris maculata Gråfibbla Hieracium pilosella Svinrot Scorzonera humilis Fjällruta Thalictrum alpinum Loppstarr Carex pulicaris Hirsstarr Carex panicea Fågelstarr Carex ornithopoda Ängsstarr Carex hostiana Majviva Primula farinosa Granspira Pedicularis sylvatica Fältgentiana Gentianella campestris Vildlin Linum catharticum Brudsporre Gymnadenia conopsea Ormrot Bistorta vivipara Södra Götaland & kusttrakterna Göta-, Svea- & nedre Norrland Övre Norrland & fjällvärlden 27

28 Hävdberoende växter Prästkrage Leucanthemum vulgare Ängshavre Helictotrichon pratense Blodrot potentilla erecta Vårfingerört Potentilla crantzii Södra Götaland & kusttrakterna Göta-, Svea- & nedre Norrland Övre Norrland & fjällvärlden 28

29 Bilaga 3. - Lathund Restaurering av slåtteräng Vedartade växter tas bort från marken genom röjning och avverkning. Hamling av vissa arter av träd. Det röjda materialet tas bort från området. Markerna bränns av från fjolårsgräs. Betesdjur på markerna. Årlig slåtter påbörjas. Hävd av slåtteräng Vegetationen slås av med ett klippande eller skärande redskap Det slagna gräset räfsas ihop till strängar som får ligga och torka på ängen. Höet vänds några gånger. Gräset och örterna förs bort från ängarna. Efterbete. Fagning av ängen efterföljande år. Hävd av slåtteräng för att gynna insekter. Eftersträva mosaikartad miljö på markerna. Sen slåtter. Lämna fröställningar av aktuella värdväxter. Spara vissa partier av ängen som inte slås eller betas varje år. Spara buskar som vind och solskydd. Varierande vegetationslängd på ängen. Spara sälg, då den blommar tidigt och är vårens viktigaste nektarkälla. Sent efterbete med nötkreatur, ej hårt betestryck. 29

30 Bilaga 4. - Ordlista Att hävda en äng Att sköta ängen på traditionellt sätt dvs genom slåtter, efterbete, röjning, fagning. Betestryck Betesdjurens antal i förhållande till markarealen. Efterbete Bete på ängen efter slåttern för att ta vara på återväxten. Betesdjur kan vara nötkreatur, får och hästar. Fagning Nedfallna kvistar, löv och annat växtmaterial som kan störa den kommande slåttern plockas bort från marken. Förna Dött växtmaterial som ligger på marken. Hamling Vissa arter av träd kan hamlas, vilket innebär att grenverket kapas in kraftigt. Det medför att ljuset når ängsfloran på ett gynnsamt sätt. Lövtäkt Trädens lövbärande grenar kapas, binds ihop torkas och används som foder. Nektarresurs Växt där den fullbildade insekten hämtar nektar. Slåttermark Mark där det bedrivs slåtter, se nedan. Slåtter Höskörd; vegetationen slås av med ett klippande eller skärande redskap. En lie eller slåtterbalk ska användas. Värdväxt Den växt som är födokälla för en viss insekt. 30