BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETE UR KRIMINALVÅRDARES PERSPEKTIV

Transkript

1 BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETE UR KRIMINALVÅRDARES PERSPEKTIV EN KVALITATIV STUDIE OM BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETE I DEN DAGLIGA VERKSAMHETEN PÅ EN ANSTALT ELIDA MEITMANN Examensarbete i kriminologi Malmö universitet 15 hp Hälsa och samhälle Kriminologiprogrammet Malmö Juni 2018

2 BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETE UR KRIMINALVÅRDARES PERSPEKTIV EN KVALITATIV STUDIE OM BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETE I DEN DAGLIGA VERKSAMHETEN PÅ EN ANSTALT ELIDA MEITMANN Meitmann, E. Brottsförebyggande arbete ur kriminalvårdares perspektiv. En kvalitativ studie om brottsförebyggande arbete i den dagliga verksamheten på en anstalt. Examensarbete i Kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för Kriminologi, Kriminalvården har ett viktigt samhällsuppdrag där man dels ska säkerställa att straff blir verkställda, men även arbeta för att förebygga brottslighet i samhället. Som kriminalvårdare har man således en komplicerad yrkesroll vilken ska fokusera på både säkerhet samt rehabilitering. För att det brottsförebyggande arbetet inom Kriminalvården ska kunna bli så effektivt som möjligt bör kriminalvårdare få de bästa förutsättningarna för att kunna genomföra detta arbete. Genom kvalitativa intervjuer med kriminalvårdare på en klass 3 anstalt, har denna studie undersökt hur dessa arbetar brottsförebyggande i det dagliga arbetet utanför den programverksamhet som sker inom Kriminalvården. Resultaten visar på att upplevelserna är att brottsförebyggande arbete kan vara både säkerhetsarbete samt andra insatser, vilka finns beskrivna i klienternas verkställighetsplaner. Kriminalvårdarna upplever även att det finns begränsningar i form av tydlighet från ledningen samt brist på utbildning. Majoriteten av de kriminalvårdare som deltog i denna studie önskade utbildning i exempelvis samtalsmetodik, då samtal med klienterna är en stor del i deras arbete. Det framkom även att det finns andra faktorer som begränsar möjligheterna att arbeta brottsförebyggande, vilka framförallt rörde svårigheter kring samverkan med andra myndigheter. Nyckelord: Anstalt, brottsförebyggande arbete, kriminalvårdare, kriminalvården, rehabilitering, säkerhet. 2

3 CRIME PREVENTION WORK FROM THE PERSPECTIVE OF CORRECTIONAL OFFICERS A QUALITATIVE STUDY ABOUT CRIME PREVENTION WORK IN THE DAILY OPERATION IN A PRISON ELIDA MEITMANN Meitmann, E. Crime prevention work from the perspective of correctional officers. A qualitative study about crime prevention work in the daily operation in a prison. Degree project in Criminology 15 hp. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Criminology, The Correctional care has an important social mandate, in which one must ensure that sentences are enforced, but also work to prevent criminality. As a correctional officer you have a complex occupational role where you should focus on both safety and rehabilitation. In order for crime prevention work to be as effective as possible, correctional officers needs the best conditions for carrying out this work. Through qualitative interviews with correctional officers on a prison with safety classification 3, this study has investigated how the correctional officers are working crime preventive in the daily work next to the rehabilitation programs conducted in the Correctional care. The results indicate that the experiences are that crime prevention can be both safety work, but also other efforts, which are described in the inmate s enforcement plans. The correctional officers also experience that there are limitations in terms of clarity from the organisation and lack of education. The majority of the correctional officers who participated in this study desired education in, for example, communication methodology, as conversations with the inmates are a major part of their work. It also emerged that there are other factors that limit the possibilities to work crime preventive. These factors particularly concerned difficulties with cooperation with other authorities. Keywords: Crime prevention, correctional officers, correctional care, prison, rehabilitation, safety. 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 6 Syfte och frågeställningar... 7 Avgränsningar... 8 Centrala begrepp... 8 Klass 3 anstalt... 8 Brottsförebyggande arbete... 8 BAKGRUND... 8 Kriminalvårdens utveckling... 9 Kontaktmannaskap... 9 Grundutbildning inom Kriminalvården... 9 Brottsförebyggande arbete inom Kriminalvården... 9 Risk-, behovs- och mottaglighetsprinciperna TIDIGARE FORSKNING TEORETISK TOLKNINGSRAM METOD Urval Intervjudeltagare Inklusions- och exklusionskriterier Förförståelse Datainsamling Transkribering Dataanalys Helhetsintryck Meningsbärande enheter Kondensering Sammanfattning och rekontextualisering Etiska överväganden RESULTAT Uppfattning om begreppet brottsförebyggande arbete Brottsförebyggande arbete i den dagliga verksamheten Bemötande Utslussningsåtgärder och frigivningsförberedelser Samtal Säkerhetsarbete Brister och möjligheter i det brottsförebyggande arbetet inom Kriminalvården Programverksamhet Kunskapsbehov och utveckling DISKUSSION Resultatdiskussion Metoddiskussion SLUTSATSER REFERENSER

5 BILAGOR Bilaga Bilaga

6 INLEDNING En viktig målsättning inom Kriminalvården är att det arbete som görs inom myndigheten ska förebygga återfall i brott (Kriminalvården, 2007). Kriminalvården är brottsförebyggande och arbetar för att deras klienter ska vara rustade för ett liv utanför kriminaliteten efter avtjänat straff, vilket sammanfattas av Kriminalvårdens vision Bättre ut (a.a.). För att denna målsättning ska uppfyllas är det dagliga arbete som kriminalvårdare utför ett centralt verktyg. En del av det brottsförebyggande arbete som sker inom Kriminalvården är programverksamhet (Kriminalvården, 2018a; Kriminalvården, 2017a). Denna består av ackrediterade behandlingsprogram vilka syftar till att minska återfall i brott (a.a.). Statistik från Kriminalvården visar dock att det år 2016 endast var 4% av den tid som klienter på anstalt utnyttjade för olika sysselsättningar, som lades på behandlingsprogram (Kriminalvården, 2017a). Samma år var det dessutom endast en fjärdedel av klienterna på anstalt som deltog i behandlingsprogram under sin verkställighet och enbart en femtedel som fullföljde programmen (a.a.). Det kan således konstateras att mycket av den tid klienterna spenderar på anstalten, ligger utanför programverksamheten. Vidare visar statistiken även att det är långt ifrån alla klienter som blir föremål för programverksamhet inom Kriminalvården. Samtidigt debatteras det flitigt bland både politiker samt i media huruvida man bör skärpa strafftiderna i Sverige. Under partiledardebatten den 17 januari 2018 uttalade bland annat Stefan Löfven (S) följande: Förra året skedde över 300 skjutningar, som ledde till över 40 döda människor. Det här året har inletts med nya skjutningar - i Malmö, i Helsingborg, i Uppsala och i Stockholm. Vi ser kriminella med en total avsaknad av respekt för mänskligt liv. Det är en fruktansvärd utveckling som jag är fast besluten att vända. Därför slår vi tillbaka hårt mot den grova organiserade brottsligheten. Straffen skärps på över 30 områden, och polisens resurser förstärks kraftigt. Men vi behöver göra ännu mer. (Riksdagen, Stefan Löfvens uttalande i partiledardebatten ). Vidare uttalade sig Ulf Kristersson (M) på följande sätt: Vi vill ha fördubblade straff för gängkriminella för att de ska låsas in längre, geografiskt avgränsade vistelseförbud som bryter upp nätverken, fler kameror där de kriminella finns, skärpta straff vid hot mot vittnen och fler brott ska leda till utvisning ur landet. (Riksdagen, Ulf Kristerssons uttalande i partiledardebatten ). Forskningen som rör huruvida längre och hårdare strafftider har en god effekt på brottsligheten är delad. Det finns forskare som menar att längre och hårdare strafftider har en god effekt på brottsligheten och att brottsnivån minskar när strafftiderna är längre (Buonanno & Raphael, 2013). Andra forskare menar att längre och hårdare strafftider inte minskar brottsnivån (DeFina & Arvanites, 2002). Frågan huruvida längre strafftider minskar eller ökar brottsnivån, eller individers risk för återfall, är komplex och det finns många faktorer som spelar in (Mears et al., 2016). I en studie av Mears et al, (2016) visade resultatet att sannolikheten för återfall i brott ser olika ut beroende på hur lång tid en individ 6

7 avtjänar i fängelse. För de individer som avtjänade kortare straff, ökade sannolikheten för återfall i brott, medan sannolikheten minskade när man avtjänade upp mot två års fängelsestraff (Mears et al., 2016). Dock visade studien av Mears et al, (2016) att för de individer som avtjänade tre eller fler år i fängelse, så varken ökade eller minskade sannolikheten för återfall i brott. Statistik från Kriminalvården (2017a) visar att andelen återfall i brott inom tre år efter avtjänat fängelsestraff för de individer som hade över två års strafftid, år 2013 låg på 24%. För individer som avtjänat kortare straff var andelen som återföll i brott inom tre år högre (upp till 49% för individer som avtjänat mellan 2-6 månaders fängelse) (a.a.). Huruvida en individs sannolikhet för återfall i brott efter avtjänat fängelsestraff ökar eller minskar, beror troligtvis på en mängd olika faktorer. Det kan bland annat röra sig om att de sociala band man har utanför fängelset försvagas eller att man inte får tillräcklig hjälp i form av behandlingsprogram under sin tid i fängelset (Mears et al., 2016). Att införa längre strafftider kan tänkas påverka allmänhetens upplevelse av hur tryggt vårt samhälle är, men man måste ha i åtanke att det även kan föra med sig en mer komplicerad utmaning att återanpassa individer i samhället efter att de avtjänat ett långt fängelsestraff. Det är således en komplicerad politisk debatt som förs. En debatt som i hög grad tar hänsyn till att öka tryggheten i samhället men som inte verkar ta hänsyn till de eventuella negativa konsekvenser ett längre fängelsestraff kan föra med sig. Förutom att längre fängelsestraff kan öka svårigheterna att återanpassa individer i samhället efter avtjänat straff, medför det även stora kostnader för samhället. Enligt Kriminalvårdens årsredovisning (2017b) var dygnskostnaden år 2016, för en klient på anstalt, kronor. På ett år blir således kostnaden för att ha en klient på anstalt ca 1,23 miljoner kronor. Detta är ytterligare ett argument för att man i den politiska debatten även borde ta i beaktande hur man faktiskt arbetar inom Kriminalvården. Första steget skulle kunna vara att analysera vilka möjligheter personalen inom kriminalvården har att kunna påverka individer som avtjänar fängelsestraff på ett sätt som minskar deras sannolikhet för att återfalla i brott. Som det konstaterades ovan, är det endast ett fåtal klienter som blir föremål för Kriminalvårdens programverksamhet vilket innebär att det brottsförebyggande arbete som utförs, till stor del ligger i kriminalvårdarnas händer. Genom att analysera kriminalvårdarnas möjligheter att arbeta brottsförebyggande, innan längre strafftider diskuteras, hade man åtminstone lagt en grund för att de individer som döms får de bästa verktygen som möjligt för att kunna återanpassas till ett liv utanför kriminalitet. Syfte och frågeställningar Denna studie syftar således till att undersöka huruvida kriminalvårdare upplever att deras yrkesroll kan ha en brottsförebyggande verkan. Studien syftar även till att undersöka hur man arbetar för att förebygga brottslighet i det dagliga arbetet med klienterna, utanför den programverksamhet som sker inom Kriminalvården. Genom att djupare undersöka detta kan eventuella luckor i arbetssättet inom Kriminalvården lyftas. De frågeställningar som studien ämnar svara på är således följande: Vilken uppfattning har kriminalvårdare kring innebörden av begreppet brottsförebyggande arbete? Hur arbetar kriminalvårdare brottsförebyggande i det dagliga arbetet med klienterna utanför programverksamheten? 7

8 Upplever kriminalvårdare att det finns brister eller möjligheter i hur man arbetar brottsförebyggande inom kriminalvården? Avgränsningar Denna studie kommer enbart undersöka hur kriminalvårdare på en klass 3 anstalt upplever det brottsförebyggande arbetet inom kriminalvården. Studien kommer dessutom enbart beröra hur man arbetar brottsförebyggande utanför den programverksamhet som sker inom kriminalvården. Detta då det, som tidigare nämnt, är långt ifrån alla klienter som blir föremål för att gå program. Fokus kommer således ligga på kriminalvårdarna, då det är dessa som dagligen arbetar nära klienterna. Centrala begrepp För att läsaren ska få en förståelse för innebörden av de centrala begrepp som används i denna studie, görs nedan en beskrivning av dessa. Klass 3 anstalt Svenska anstalter har olika säkerhetsklasser vilka sträcker sig från den lägsta klassen som är klass 3, till den högsta säkerhetsklassen vilken är klass 1 (Kriminalvården, 2018b). Anstalter med säkerhetsklass 1 är slutna anstalter som är anpassade för klienter med störst risk för att rymma eller bli fritagna (a.a.). Anstalter med säkerhetsklass 2 är också slutna men graden av kontroll och övervakning kan variera något (a.a.). Den sista säkerhetsklassen, dvs. klass 3 är anstalter som saknar direkta hinder för att man ska kunna rymma (a.a.) I denna studie undersöks hur kriminalvårdare på en klass 3 anstalt, även kallad öppen anstalt, arbetar brottsförebyggande. Brottsförebyggande arbete I Kriminalvårdens vision används både begreppet brottsförebyggande samt återfallsförebyggande (Kriminalvården, 2007). Begreppet brottsförebyggande arbete kan i viss mån ses som bredare och mer omfattande än begreppet återfallsförebyggande om man har just brottslighet som fokus. I denna studie används begreppet brottsförebyggande arbete istället för återfallsförebyggande. Båda begreppen kan syfta till det arbete som leder till att brottslighet i framtiden förhindras. Dock kan begreppet brottsförebyggande arbete även innefatta det arbete som syftar till att förhindra att klienter begår brott under sin verkställighet, vilket också är en del i Kriminalvårdens vision (Kriminalvården, 2007). Den huvudsakliga innebörden i begreppet brottsförebyggande arbete handlar om att förhindra att brottslighet begås i framtiden. De klienter som sitter på anstalt är dömda och har således redan begått brott, vilket gör att det brottsförebyggande arbetet även blir återfallsförebyggande. BAKGRUND I detta avsnitt görs en presentation av de grundläggande principerna som Kriminalvårdens arbete är uppbyggt kring. För att öka förståelsen för kriminalvårdares yrkesroll görs en beskrivning av hur denna har utvecklats från att vara mer fokuserad på tillsyn och övervakning till att bli mer involverad i klienternas behandling och de åtgärder som verkar brottsförebyggande. Vidare 8

9 görs även en genomgång av hur det brottsförebyggande arbetet inom Kriminalvården ser ut idag, samt på vilka grunder man planerar olika insatser för klienterna. Kriminalvårdens utveckling Inom den svenska Kriminalvården började man under år 2000 implementera konceptet what works, vilket utvecklades i början på 1990-talet i Kanada och England (Farbring, 2010). What works var ett koncept där praktiker samarbetade med forskare för att ta fram och fokusera på effektiva åtgärder som syftade till att minska återfall samt finna bättre sätt att använda dessa i praktiken (Farbring, 2010). Konceptet som implementerades under detta årtionde var framförallt fokuserat på att ta fram behandlingsprogram av olika slag vilka påvisade en adekvat effekt för att minska återfall i brott eller missbruk (a.a.). Den svenska Kriminalvården hade redan börjat gå mot en mer vårdande inriktning, detta efter att lagstiftningen ändrats gällande behandling i anstalt (Kriminalvårdsstyrelsen, 2000). Under 1970-talet togs kriminalvårdarnas yrkesroll upp i flertalet statliga utredningar, bland annat i Statens offentliga utredningar (1972:64) där man menade att vårdarna, då kallade tillsynspersonalen, skulle tilldelas fler arbetsuppgifter vilka var mer inriktade på det behandlingsarbete som gällde klienterna. Kontaktmannaskap Det skulle ta nästan 20 år innan begreppet kontaktmannaskap nämndes första gången inom Kriminalvården, detta i en intern utredning där man lade förslag på hur Kriminalvårdens resurser kunde utnyttjas mer effektivt (Kriminalvårdsstyrelsen, 2000). Förslaget bestod i att kriminalvårdare även skulle ha ett kontaktmannauppdrag och få mer ansvar gällande klienternas behandling genom att vara delaktiga i kollegium, göra permissionsutredningar och liknande (a.a.). Den nya vårdarrollen, som innefattade kontaktmannaskap, började implementeras i Kriminalvårdens verksamhet från och med år 1994 (a.a.). Innebörden av ett kontaktmannaskap är att en vårdare blir ansvarig för ett antal tilldelade klienter, där denne ska fungera som en spindel i nätet och bland annat sköta kontakter med externa aktörer gällande klientens behandling samt den verkställighetsplan som upprättas (Herlitz & Christiansson, 1995). Som kontaktman är man även ansvarig för frigivningsförberedelser, permissionsplanering samt att genom samtal med klienten, stötta och motivera denne att inte återfalla i kriminalitet eller missbruk (a.a.). Grundutbildning inom Kriminalvården För att få en tillsvidareanställning som kriminalvårdare krävs att man genomgår Kriminalvårdens grundutbildning (Kriminalvården, 2018c). Grundutbildningen för att bli kriminalvårdare är i dagsläget 20 veckor lång (a.a.). Det finns dock en möjlighet att arbeta som kriminalvårdare utan att ha genomgått grundutbildningen, vilket är fallet vid exempelvis sommarvikariat (a.a.). Vid denna typ av vikariat som kriminalvårdare genomgår man endast en två veckors introduktionsutbildning (a.a.). Brottsförebyggande arbete inom Kriminalvården Som en del av det arbete vilket görs inom Kriminalvården för att minska risken för att klienter återfaller i brott efter avtjänat straff, finns fyra särskilda utslussningsåtgärder vilka regleras i Fängelselagen (2010:610) 11 kap. Vidare beskrivs i Fängelselagen (2010:610) 11 kap. 1 att dessa utslussningsåtgärder 9

10 syftar, förutom att minska återfall i brott, till att underlätta klienternas återanpassning i samhället. De särskilda utslussningsåtgärder som kan bli aktuella för en klient om det bedöms föreligga ett behov för en sådan insats är frigång, utökad frigång, halvvägshus samt vårdvistelse (Forsman & Werner, 2016). Vid frigång vistas klienten utanför anstalten under dagtid för att arbeta, genomgå behandling eller utbildning (a.a.). Utökad frigång innebär att klienten avtjänar sitt straff med elektronisk övervakning i sitt hem (Forsman & Werner, 2016). Halvvägshus är en form av boende där det finns personal som stöd för klienten, men där klienterna sköter allt på egen hand och kan vistas utanför boendet för att delta i aktiviteter, arbete eller liknande (a.a.). Den fjärde särskilda utslussningsåtgärden, vårdvistelse, innebär att en klient får behandling på särskilda vårdhem som ligger utanför anstalten (a.a.). Det brottsförebyggande arbete som görs inom Kriminalvården ska ske genom god samverkan med andra myndigheter och aktörer, som exempelvis Socialtjänst samt arbetsförmedling (Riksrevisionen, 2015:4). Detta för att öka förutsättningarna för att det brottsförebyggande arbetet ska bli så effektivt som möjligt (a.a.). Risk-, behovs- och mottaglighetsprinciperna Enligt Fängelselagen (2010:610) 1 kap. 5 andra stycket ska personer som är dömda till fängelse få en individuellt utformad plan över sin verkställighet vilken ska innehålla insatser och åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott. Den utredning som görs inom Kriminalvården när verkställighetsplanen upprättas, baseras på risk-, behovs- och mottaglighetsprinciperna (Kriminalvården, 2017c). Risk-, behovs- och mottaglighetsprinciperna (RBM) utvecklades av Andrews, Bonta & Hoge (1990) vilka bygger på att man utifrån dessa principer kan klassificera en individ och identifiera vilken insats eller åtgärd som kommer att ha bäst effekt för att motverka att individen återfaller i brott. Följer man RBMprinciperna på ett strukturerat sätt i planerandet av insatser och åtgärder, blir den återfallsförebyggande effekten desto större (Kriminalvården, 2017c). Det ska poängteras att RBM-principerna inte enbart behöver vara inriktade mot programverksamhet utan de kan tillämpas på alla typer av insatser som syftar till att förebygga återfall i brott, dvs. även i det dagliga arbetet med klienter, vilket sker utanför programverksamhet (a.a.). De åtta riskfaktorer som risk- och behovsprinciperna utgår ifrån är 1) Antisocial historia, 2) Prokriminella attityder och värderingar, 3) Prokriminellt umgänge, 4) Antisocialt personlighetsmönster, 5) Missbruk och beroende, 6) Familj och relationer, 7) Yrke och studier samt 8) Fritid och avkoppling (Kriminalvården, 2017c). Enligt Kriminalvården (2017c) är alla ovan nämnda riskfaktorer, förutom antisocial historia, dynamiska riskfaktorer. Att riskfaktorerna är dynamiska innebär att dessa går att förändra (Andrews, Bonta & Hoge, 1990). Exempel på hur riskfaktorn familj och relationer påverkar individens risk för återfall i brott kan vara att man har svårt att hålla sig kvar i relationer och därmed har svaga sociala band (Kriminalvården, 2017c). För riskfaktorn prokriminella attityder och värderingar rör det sig om att individen har sådana attityder som innebär att man inte ser brottslighet som något felaktigt, exempelvis genom att man förminskar de brottsliga handlingar man utfört eller bortförklarar dessa på andra sätt (a.a.). Dessa dynamiska riskfaktorer går som ovan nämnt att förändra och i den 10

11 programverksamhet som sker inom Kriminalvården lägger man mycket fokus på att exempelvis förändra prokriminella attityder och värderingar (Kriminalvården, 2017c). Riskprincipen bygger på två delar där den första delen är att bedöma hur stor risken för återfall i brott är, vilket handlar om att ju fler riskfaktorer en individ har, desto större är risken för ett fortsatt kriminellt beteende (Andrews, Bonta & Hoge, 1990). Den andra delen i riskprincipen handlar enligt Andrews, Bonta & Hoge (1990) om att man utifrån hur stor risk en individ har för ett fortsatt kriminellt beteende, matchar insatsernas intensitet. Detta då en individ med större risk för ett fortsatt kriminellt beteende svarar bättre på insatser som är mer intensiva och individer med en lägre risk får en bättre effekt av mindre intensiva insatser (a.a.). Behovsprincipen bygger på att de insatser man sätter in för att förebygga återfall i brott, ska vara mer fokuserade på de riskfaktorer som är dynamiska, alltså de riskfaktorer som går att förändra och som i sig är direkt kopplade till risken för återfall i brott (Andrews, Bonta & Hoge, 1990). Den tredje principen, dvs. mottaglighetsprincipen handlar enligt Andrews, Bonta & Hoge (1990) om att den insats som sätts in för att förebygga återfall i brott, bör anpassas efter individens sätt att lära. Olika individer svarar olika på en insats beroende på inlärningsstil och vilken typ av insats det rör sig om och för att insatsen ska få en god effekt krävs att den anpassas efter individens förutsättningar och förmågor (a.a.). För kriminalvårdarna innebär detta att man måste förhålla sig till klienterna utifrån de förutsättningar denne har och att man arbetar både relationsskapande samt strukturerat och kontrollerande (Kriminalvården, 2017c). TIDIGARE FORSKNING Oberoende forskning om kriminalvårdares yrkesroll är näst intill obefintligt gällande svenska förhållande. Merparten av den forskning som tas upp i detta avsnitt är internationell och det bör därmed poängteras att de anstaltsförhållanden som råder i Sverige skiljer sig mycket ifrån hur det ser ut i andra länder. Den forskning som presenteras innehåller dock element som, trots andra bakgrundsförhållanden, kan ha en betydelse för hur kriminalvårdares yrkesroll ser ut. Den befintliga forskningen rörande kriminalvårdares yrkesroll är begränsad och behandlar främst förhållandet mellan säkerhets- och rehabiliteringsarbete (Halsey & Deegan, 2016; Lambert et al., 2008; Lerman & Page, 2012; Nylander, Bruhn & Lindberg, 2008). Kriminalvårdare som yrkesroll, är enligt Nylander, Bruhn & Lindberg (2008) mycket komplex där man kan gå från att vara i tuffa situationer där det krävs att man sätter tydliga gränser och agera på ett hårt sätt, till att man i nästa sekund ska anta en mer vårdande roll. Att arbeta som kriminalvårdare är dessutom omgivet av en stark yrkeskultur där förhållandet mellan vårdare och klienter kan påverkas utifrån hur övriga kollegor uttrycker och beter sig (a.a.). Nylander, Bruhn & Lindberg (2008) fann bland annat i en studie gjord på fem olika anstalter i Sverige, att det förekommer en del olika tankemönster bland kriminalvårdare rörande hur man ser på både klienter samt kollegor. De kriminalvårdare som deltog i studien hade olika arbetsuppgifter, där en grupp var 11

12 inriktade på säkerhetsarbete och den andra gruppen hade mer kontaktmanna- samt rehabiliteringsarbete (Nylander, Bruhn & Lindberg, 2008). Nylander, Bruhn & Lindberg (2008) fann att det existerade ett nedvärderande förhållningssätt mellan dessa två grupper, där de som arbetade med säkerhet såg ner på de som var inriktade mot rehabiliteringsarbete och tvärtom. Även om det existerar en delad yrkeskultur mellan kriminalvårdare inom en anstalt samt även anstalter emellan, så visar resultaten dock på att det ändå finns en stark sammanhållning och att formella rutiner ses som viktiga (a.a.). Nylander, Bruhn & Lindbergs (2008) studie visade även att de rutiner som krävs på en anstalt ofta är så prioriterade att det går ut över den tiden man hade behövt lägga på arbete som rör kontaktmannaskap. Forskare som studerat vilka faktorer som påverkar en individ att avsluta sin kriminella karriär visar att stöd från övervakare och liknande är viktigt (Healy & O Donnell, 2008). Genom att de individer som arbetar med kriminella klienter har ett förhållningssätt som visar på omtanke och stöd, ökar förutsättningarna för klienterna att bygga upp ett socialt kapital i form av exempelvis anställning eller ett stabilt boende, vilket i sin tur ökar sannolikheten för att de ska lyckas avsluta sin kriminella livsstil (a.a.). Även om ett vårdande förhållningssätt till klienterna har en god effekt ur ett brottsförebyggande perspektiv, kan det även skapa problematiska situationer utifrån den komplexa yrkeskultur samt ur den säkerhetsaspekt som råder på en anstalt (Halsey & Deegan, 2016). I en studie där Halsey & Deegan (2016) undersökte huruvida kriminalvårdare i Australien agerade på ett sätt som skapade möjligheter för andra samt hade egenskaper som visade på omtanke, fann man bland annat att uppfattningen ofta var att säkerhetstänket styrde huruvida man hade ett vårdande förhållningssätt till klienterna. Även den yrkeskultur som säger att kriminalvårdare ska vara tuffa och dra hårda gränser hämmade i många fall att man visade omtanke och vård gentemot klienterna (a.a.). En annan faktor som visat sig påverka huruvida kriminalvårdare stöder ett rehabiliterande arbetssätt eller ett mer straffinriktat, är det organisatoriska engagemanget (Lambert et al., 2008). I en studie på ett högsäkerhetsfängelse i USA fann Lambert et al. (2008) att de kriminalvårdare som kände lojalitet mot arbetsgivaren och kände en vilja att arbeta mot de mål som organisationen hade, i större utsträckning var inriktade mot ett rehabiliterande arbetssätt. Vidare fann man att de faktorer som påverkade det organisatoriska engagemanget bland annat var hur tillfredsställd man var med sin arbetssituation (a.a.). De individer som kände stress och hade en inrutad arbetsdag hade mindre organisatoriskt engagemang, medan de individer som kände att arbetet var varierande och där man kände ett stöd från sina överordnade hade ett större organisatoriskt engagemang (a.a.). Tewksbury & Mustaine (2008) gjorde en enkätstudie i USA där de undersökte anstaltspersonalens uppfattning om syftet med fängelsestraff. Generellt så uppgav många att det rehabiliterande syftet var viktigt, men det skilde sig dock åt när de gjorde analyser utifrån vilka arbetsuppgifter personalen hade på anstalterna (a.a.). Den personal som hade mer säkerhetsinriktade arbetsuppgifter ansåg att det viktigaste syftet med fängelsestraff var att de dömda ska sona för de brott de begått, medan personal som arbetade med programverksamhet och liknande ansåg att fängelsestraffet skulle vara rehabiliterande (a.a.). Tewksbury & Mustaine 12

13 (2008) fann även skillnader mellan män och kvinnor samt utbildningsnivå, där kvinnor i större utsträckning än män ansåg att rehabilitering var ett viktigt syfte. Gällande utbildningsnivå visade resultaten att de individer som hade fullfört en collegeutbildning såg rehabilitering som viktigt, medan de som hade lägre utbildningsnivå var mer för att fängelsestraffet hade ett inkapaciterande syfte (a.a.). Forskning visar även på att det finns skillnader i kriminalvårdares syn på fängelsestraff beroende på anstaltens säkerhetsklass (Kifer, Hemmens & Stohr, 2003). På anstalter med lägre säkerhetsklass samt på kvinnoanstalter fann Kifer, Hemmens & Stohr (2003) att kriminalvårdarna i större utsträckning än på anstalter med högre säkerhetsklass, ansåg att rehabilitering var ett viktigt mål med fängelsestraff. I en studie av Lerman & Page (2012) där man undersökte kriminalvårdares attityder till huruvida fängelsestraffets mål var rehabilitering eller ett mer straffinriktat syfte, fann man att de kriminalvårdare som arbetade på ett högsäkerhetsfängelse var mer positiva till rehabilitering. Detta kan enligt Lerman & Page (2012) bero på att i dessa fallen sågs rehabiliteringen som något som kunde underlätta arbetet för kriminalvårdarna, genom att klienterna blev mindre våldsamma. Rehabilitering kan således vara en del i arbetet med att upprätthålla säkerheten på anstalterna och därmed kan det straffinriktade syftet med en fängelsedom uppfyllas (a.a.). Med bakgrund av den forskning som presenterats kring kriminalvårdarens yrkesroll kan det konstateras att den är komplex, där förhållningssättet mellan säkerhet och vård ofta är problematiskt (Halsey & Deegan, 2016; Lambert et al., 2008; Nylander, Bruhn & Lindberg, 2008). För att de evidensbaserade metoder som finns för att reducera återfall i brott ska fungera på ett effektivt sätt, är det dock viktigt hur personalen som praktiserar dessa förhåller sig till klienterna samt vilka tekniker som används för att genomföra interventionerna (Dowden & Andrews, 2004; Makarios, Lovins, Latessa & Smith, 2016). I en studie över vilka faktorer hos personalen som hade betydelse för hur effektivt återfallsreducerande program var, fann Makarios et al. (2016) bland annat att om personalen hade tidigare erfarenhet samt en högre utbildningsnivå, så ökade effektiviteten för programmen. Även i de fall där personalen hade fått kvalificerad utbildning i hur behandlingsprogrammen skulle genomföras fann man en positiv effekt för huruvida återfallen i brott minskade (a.a.). Den befintliga forskningen som rör kriminalvårdares yrkesroll handlar således främst om huruvida man uppfattar rehabilitering som en viktig del av fängelsestraffets syfte (Kifer, Hemmens & Stohr, 2003; Lerman & Page, 2012; Tewksbury & Mustaine, 2008), samt hur man förhåller sig till säkerhets- kontra vårdarbete (Halsey & Deegan, 2016; Lambert et al., 2008; Nylander, Bruhn & Lindberg, 2008). Även om det finns element i denna forskning som är av betydelse för kriminalvårdares möjligheter att arbeta brottsförebyggande så saknas det forskning kring det faktiska brottsförebyggande arbetet som sker utanför programverksamheten inom Kriminalvården. Det saknas även integrerad forskning som tar hänsyn till en samlad bild av ovan nämnda faktorer gällande kriminalvårdares yrkesroll. 13

14 TEORETISK TOLKNINGSRAM För att få en tydligare struktur genom analysen av resultatet i denna studie, kommer två kriminologiska teorier samt teorin om empowerment att användas som teoretisk tolkningsram. Som Bryman (2011) menar, förknippas en kvalitativ ansats vanligen med ett induktivt synsätt, dvs. att man utifrån sina observationer och resultat formulerar en teori. Att formulera en teori är inte avsikten med denna studie. I enlighet med vad Malterud (2014) påpekar, kommer dock teorierna att användas som en ram för att tolka resultaten i denna studie. En del av de riskfaktorer man utgår ifrån i den risk- och behovsbedömning som görs inom Kriminalvården för att utreda vilka insatser en klient ska få (Kriminalvården 2017c), kan kopplas till några av de sociala band som Hirschi (2002) nämner i sin teori om sociala band. De sociala band som Hirschi (2002) menar påverkar en individs benägenhet att begå brott är anknytning, åtagande, delaktighet samt övertygelse. Anknytning kan sammanfattas av att man har en känslomässig anknytning till andra människor och således har en förmåga att känna respekt och empati för andra (a.a.). Åtagande innebär enligt Hirschi (2002) att en individ lägger ner tid och resurser för att uppnå sådant som ses som viktigt för individen, vilket exempelvis kan vara att utbilda sig eller utvecklas i sin yrkesroll. Om en individ har starka sociala band i form av åtaganden leder detta till att denne har mycket att förlora och därmed reflekterar mer över de konsekvenser ett kriminellt beteende skulle medföra (a.a.). Delaktighet beskriver Hirschi (2002) som den typ av socialt band som rör individens konventionella aktiviteter, vilket är sådana aktiviteter som innebär att man spenderar sin fritid på ett prosocialt sätt och därmed inte har tid att begå brott. Övertygelse handlar om huruvida en individ antagit den moral, normer och lagar som existerar i det konventionella samhället, där sannolikheten för att utveckla ett kriminellt beteende är större om en individs moral är svag (a.a.). Den riskfaktor som av Kriminalvården (2017c) nämns som familj och relationer faller exempelvis in under den typ av socialt band som Hirschi (2002) benämner anknytning, och prokriminella attityder och värderingar kan kopplas till övertygelse. Riskfaktorn som rör yrke och studier kan vidare kopplas till den typ av sociala band som handlar om åtagande, medan fritid och avkoppling hänger samman med delaktighet (a.a.). Hirschi (2002) menar att svaga, eller en avsaknad av dessa sociala band leder till ett avvikande eller kriminellt beteende. Sampson & Laubs (1993) teori om åldersgraderad informell social kontroll, kan ses som en förlängning av Hirschis (2002) teori om sociala band. Sampson & Laub (1993) betonar vikten av att undersöka hur social band påverkar individer även upp i vuxen ålder. Enligt Sampson & Laubs (1993) teori är familj, vänner samt skola den viktigaste sociala kontrollen för ungdomar, medan den sociala kontrollen i vuxen ålder mer karaktäriseras av giftermål, föräldraskap samt rättssystemet. Social kontroll definieras enligt Sampson & Laub (1993) som förmågan hos en social grupp att anpassa sig efter önskade värderingar vilket i sin tur innebär att den moral och de regler ett samhälle har, blir mer effektiva. Informell social kontroll är de band en individ bygger upp till andra inom den sociala gruppen, vilket kan vara andra individer, men även arbete, skola och liknande (a.a.). Enligt Sampson & Laub (1993) är sannolikheten att man utvecklar, eller kvarstår i ett kriminellt beteende högre om den informella sociala kontrollen är svag. Laub & Sampson (2003) menar att ett avslut av en kriminell 14

15 karriär, kan ses mer som en process över tid, än enskilda faktorer eller händelser. Förutom den informella sociala kontrollen, menar Laub & Sampson (2003) att en individs egna val, motivation samt den sociala kontexten, som rutinaktiviteter, även har en stor betydelse i den process som får en individ att gå från kriminell till att leva ett laglydigt liv. Då Kriminalvården bedömer vilka insatser en klient ska få utifrån riskfaktorer som har en tydlig koppling till olika typer av sociala band samt informell social kontroll, är det av intresse att vidare analysera huruvida kriminalvårdare har detta fokus i sitt dagliga arbete med klienterna. De kriminologiska teorierna som presenterats ovan tillämpas således för att analysera huruvida det arbete kriminalvårdarna utför kan ha en brottsförebyggande verkan genom att klienternas sociala band samt informella sociala kontroll stärks. För att öka möjligheten att tillämpa en djupare analys av resultatet i denna studie, används även teorin om empowerment som tolkningsram. Denna teori kan dels ses som ett verktyg för att tolka resultatet utifrån kriminalvårdarnas yrkesroll och de möjligheter och begränsningar som denna kan innebära. Vidare kan teorin även vara ett verktyg för de tolkningar som rör klienterna. Empowerment handlar om att en individ tar kontroll över sitt liv och genom denna process även utvecklar en känsla av integration i samhället (Rappaport, 1987). Empowerment kan appliceras både på individnivå samt en mer organisatorisk nivå (a.a.). På individnivå menar Zimmerman (1990) att empowerment handlar om känsla av delaktighet och kontroll samt motivation till att implementera detta i sitt liv. På en organisatorisk nivå innebär empowerment att man bland annat har en känsla av delat ledarskap samt att man i organisationen får möjligheter att utveckla sina förmågor (a.a.). Teorin, eller konceptet om empowerment kan således tillämpas i tolkningen av hur kriminalvårdarna upplever sin yrkesroll samt vilka möjligheter de har på en organisatorisk nivå, men även hur de arbetar för att rehabilitera klienterna till ett mer konventionellt liv. Genom att erhålla möjligheter eller verktyg att öka känslan av kontroll och delaktighet och därmed öka känslan av empowerment, utnyttjar man både organisatoriska samt individuella resurser på ett mer effektivt sätt (Zimmerman, 1990). Empowerment leder således till att man, både på individnivå samt organisatorisk nivå, blir medveten om sin kapacitet och därmed kan ta kontroll över det som händer i ens liv samt arbeta för att uppnå de mål man har (a.a.). METOD Då denna studie syftar till att undersöka kriminalvårdares syn på brottsförebyggande arbete samt deras uppfattning av på vilket sätt de arbetar brottsförebyggande i sin dagliga kontakt med klienterna, är en kvalitativ ansats bäst lämpad. För att samla in data genomfördes semistrukturerade, kvalitativa intervjuer. En kvalitativ ansats används när man vill få en djupare förståelse för exempelvis hur individer tänker och resonerar kring något och datainsamlingen därmed är mer fokuserad på ord och text (Bryman, 2011; Malterud, 2014). Semistrukturerade intervjuer möjliggör mer utvecklade svar som ändå håller sig inom ramen för det man studerar (a.a.). Semistrukturerade intervjuer användes i denna studie då frågeställningarna var begränsade till att handla om kriminalvårdares upplevelser av brottsförebyggande arbete. Genom att de 15

16 semistrukturerade intervjuerna innehöll öppna frågor möjliggjordes för intervjudeltagarna att utveckla sina svar och därmed bidra med en fördjupad kunskap om området. En kvalitativ ansats är dessutom även att föredra när, som i detta fall, forskningen och kunskapen inom området är begränsad (Malterud, 2014). Urval För att nå intervjudeltagarna användes ett målinriktat bekvämlighetsurval (Bryman, 2011). För att kunna besvara studiens frågeställningar krävdes att intervjudeltagarna hade kunskap om hur man i rollen som kriminalvårdare arbetar i den dagliga verksamheten inom Kriminalvården. Genom att använda ett målinriktat eller strategiskt urval ökar möjligheterna att man får fram relevant kunskap om det man ämnar studera (Malterud, 2014). För att nå intervjudeltagarna vände jag mig till en klass 3 anstalt där jag själv arbetar och därmed har goda kontakter. Anledningen till att jag valde att genomföra intervjuerna på den anstalt där jag själv arbetar var för att underlätta åtkomsten, då kriminalvården är en myndighet som präglas av sekretess, vilket eventuellt hade kunnat bli ett problem om jag valt en annan anstalt. Som Bryman (2011) menar, är det ibland nödvändigt att utnyttja kontakter och liknande för att få tillgång till att kunna studera en mer sluten miljö. Intervjudeltagarna nåddes genom att, efter godkännande av kriminalvårdschefen på anstalten, ett informationsblad sattes upp med en förfrågan om deltagande i studien (se bilaga 1). Intervjudeltagare Totalt deltog nio kriminalvårdare i studien, vilket inom ramen för en kandidatuppsats bedömdes som rimligt. I tabell 1 redovisas fördelningen mellan kön, utbildning samt hur länge man arbetat inom kriminalvården. Tabell 1. Översikt av intervjudeltagare.. Totalt antal respondenter Antal män Antal kvinnor Andel som gått kriminalvårdens grundutbildning Tid som respondenterna arbetat inom kriminalvården /9 6 mån 30 år Inklusions- och exklusionskriterier De inklusionskriterier som användes var att man som intervjudeltagare skulle antingen arbeta eller ha arbetat som kriminalvårdare, och därmed besitta erfarenhet om hur det dagliga arbetet, gällande utslussningsåtgärder samt insatser i verkställighetsplaneringen för klienterna, fungerar. Detta innebar att produktionsledare och övriga, mer administrativa yrkesroller, exkluderades. Förförståelse Då jag själv arbetat inom Kriminalvården under ett års tid har jag en del förförståelse inom området. Det är även utifrån den förförståelse jag har, som idén till detta uppsatsämne uppkom. Av denna anledning anser jag att det är av vikt att föra en diskussion kring hur jag har förhållit mig till förförståelsen under denna process. Som Malterud (2014) påpekar är det ofta så att en forskares förförståelse är det som motiverar att påbörja studier inom ett visst område, och att man utifrån den erfarenhet man har inom området, i större utsträckning, kan identifiera problem som är viktiga att undersöka. Som forskare med förförståelse inom 16

17 området man undersöker, är det av stor vikt att man är medveten om hur man förhåller sig till saker samt att man är öppen för att se saker ur ett nytt perspektiv även om detta går emot de referensramar man haft innan man påbörjade sin forskning (Malterud, 2014). Under hela processen har det funnits en medvetenhet kring den förförståelse som föreligger. Denna förförståelse har jag i vissa avseenden försökt lägga åt sidan, samtidigt som den har gett en positiv effekt i andra avseenden. Framförallt var min förförståelse viktig under de intervjuer som hölls där den öppnade upp för att kunna ställa relevanta följdfrågor samt för att lättare förstå vad intervjudeltagarna talade om. Enligt Malterud (2014) är det en konst att anpassa sin förförståelse utifrån varje intervjutillfälle och man bör ha ett öppet förhållningssätt till sin förförståelse under intervjun. Även om den förförståelse jag har i vissa avseenden har öppnat upp för att ställa relevanta följdfrågor, har det samtidigt funnits en medvetenhet kring att inte låta förförståelsen begränsa datainsamlingen, vilket enligt Malterud (2014) kan vara ett problem. Under den övriga processen med denna studie har förförståelsen till viss del lagts åt sidan så att nya perspektiv har kunnat tas in, samt för att öka den reflexivitet man bör ha i rollen som forskare. Datainsamling Datainsamlingen skedde, som tidigare nämnt, genom semistrukturerade, kvalitativa intervjuer. Innan intervjuerna ägde rum författades en intervjuguide med frågor vilka hade utgångspunkt i de frågeställningar som denna studie ämnar besvara (se bilaga 2.). Frågorna som ställdes var öppna för att ge intervjudeltagarna en möjlighet att utveckla sina svar och därmed bidra med en djupare uppfattning. Beroende på hur intervjudeltagaren svarade ställdes vid vissa tillfällen följdfrågor. Följdfrågorna hölls inom ramen för syftet med studien. Exempel på följdfrågor som ställdes var Kan du utveckla vad du menar då? samt Menar du såhär? för att bekräfta att den rätta innebörden av svaret hade uppfattats. En annan följdfråga som ställdes under flertalet intervjuer var hur intervjudeltagarna arbetade brottsförebyggande med de klienter som sitter kortare tid och därmed inte blir föremål för programverksamhet eller utslussningsåtgärder. Detta för att svaren ofta var inriktade på just programverksamhet eller utslussningsåtgärder och denna studien till största del avser att besvara frågan om hur kriminalvårdare arbetar brottsförebyggande utanför programverksamhet. Intervjuerna hölls i mindre rum, där vi kunde vara ostörda, på den anstalt där intervjudeltagarna arbetar. Valet av rum gjordes i samråd med intervjudeltagarna så att de skulle känna sig avslappnade i miljön där intervjuerna hölls. Intervjuerna tog mellan 10 och 20 minuter att genomföra och för att underlätta analysarbetet spelades dessa in. Transkribering När intervjuerna genomförts transkriberades allt material. Genom att överföra det som sagts till en nedskriven text blir analysarbetet lättare att genomföra (Malterud, 2014). Man bör dock vara medveten om att det som en text säger inte alltid speglar verkligheten fullt ut eftersom att man inte får med exempelvis kroppsspråk och ansiktsuttryck som i verkligheten förtydligar det som sägs (a.a.). Transkriberingen genomfördes på ett noggrant sätt för att inte missa viktiga uttryck som bidrog till en förståelse av helheten i svaren. Som Malterud (2014) dock påpekar är talspråket inte lika formellt som skriftspråket och när man 17

18 ordagrant översätter tal till text riskerar man att intervjudeltagarna förlöjligas. För att undvika detta uteslöts ord, som eh eller asså. I vissa fall redigerades även texten om det förekom en meningsuppbyggnad som var väldigt osammanhängande, för att få fram den ursprungliga innebörden av svaret på ett tydligare sätt. Den redigering av texten som genomfördes var dock ytterst begränsad och gjordes, i enlighet med Malterud (2014), enbart med syftet att motverka ett förlöjligande av intervjudeltagarna. Dataanalys Det datamaterial som samlats in har analyserats utifrån metoden systematisk textkondensering, vilken delvis utgår från Giorgis fenomenologiska analys (Malterud, 2014). Analysmetoden delas upp i fyra olika steg vilka är 1) Bilda ett helhetsintryck, 2) Identifiera meningsbärande enheter, 3) Kondensera materialet samt 4) Sammanfatta och rekontextualisera materialet (a.a.). Helhetsintryck För att få en helhetsbild av materialet lästes detta först igenom en gång. I detta steg lades frågeställningarna för studien åt sidan för att undvika att fastna i smådetaljer och därmed gå miste om det fullständiga helhetsintryck som materialet gav. Den andra gången materialet lästes igenom gjordes anteckningar efterhand vilka beskrev preliminära teman. De preliminära teman som identifierades efterhand som materialet genomlästes slutade på elva stycken. Materialet lästes igenom ytterligare en gång med utgångspunkt från de preliminära teman som identifierats. Detta gjorde att vissa teman kunde sammanslås som exempelvis utslussningsarbete samt frigivningsförberedelser eller bemötande där exempelvis förtroendeskapande och tillit även passade in. Efter att vissa preliminära teman slagits samman eller omformulerats kvarstod totalt sju olika teman. Meningsbärande enheter Nästa steg i analysprocessen handlar om att identifiera meningsbärande enheter (Malterud, 2014). Detta gjordes utifrån de teman som identifierats i första steget. Varje tema fick en färgkod och de ord eller meningar som kunde knytas till ett vist tema fick samma färg som detta. Genom detta steg uteslöts således allt det material som inte var relevant utifrån de teman som identifierats. Kondensering Efter att de meningsbärande enheterna var identifierade och grupperade efter teman gjordes en genomgång av de kodgrupper/teman som skapats. Några teman innehöll få meningsbärande enheter och togs därför bort då dessa meningar även fanns inom andra teman. Utifrån de sju teman som efter denna process fanns kvar sorterades materialet in i ytterligare subgrupper. I temat bemötande skapades exempelvis subgrupper som förtroendeskapande samt tillit. Genom att skapa subgrupper utifrån de ursprungliga teman som identifierats, öppnar man upp för en mer nyanserad bild av det som studeras (Malterud, 2014). Det ska poängteras här att jag valt att presentera resultatet utifrån de sju ursprungliga teman som identifierats, dock har subgrupperna använts som en mall för att förklara resultatet på ett nyanserat och relevant sätt. Sammanfattning och rekontextualisering Det sista steget i analysprocessen var att sammanfatta det uppdelade materialet och rekontextualisera det, dvs. sätta ihop materialet igen så att det på ett korrekt 18

19 sätt beskriver det man undersökt (Malterud, 2014). Utifrån varje tema gjordes sammanfattningar över de meningsbärande enheter som dessa innehöll. Dessa sammanfattningar utgick från de subgrupper som skapats. Detta gjordes dels för att få en logik i materialet, men även för att göra det systematiskt. En del av de meningsbärande enheterna utelämnades i detta steg då de inte passade ihop med den helhet som sammanfattades. Efter att sammanfattningen för varje tema och subgrupp var gjord jämfördes det analyserade materialet med den ursprungliga datan, för att försäkra att dessa stämde överens och gav samma helhetsbild. Etiska överväganden I samråd med etikrådet på Fakulteten för hälsa och samhälle togs beslutet att inte göra någon etikansökan. Detta då intervjuerna enbart rörde kriminalvårdares arbetssätt och således inte inkluderade några känsliga personuppgifter. Intervjudeltagarna tillfrågades enbart om hur man arbetar samt förhåller sig till brottsförebyggande arbete inom Kriminalvården, och då kriminalvårdarna omfattas av sekretess gjordes inte heller några uttalanden kring enskilda ärenden. Vidare gjordes etiska överväganden gällande skydd av intervjudeltagarna. Enligt Vetenskapsrådet (2002) bör man, för att skydda de individer som deltar i en studie, ta hänsyn till de fyra grundkraven för forskningsetiska principer. Dessa fyra grundkrav består av informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (a.a.). För att informationskravet skulle uppfyllas i denna studie sattes det upp en intervjuförfrågan på anstalten i fråga (se bilaga 1). I förfrågan om deltagande i intervju informerades om syftet med studien och att deltagande var frivilligt samt anonymt. Det informerades även om att intervjuerna skulle bli inspelade för att underlätta analysarbetet men att även detta var frivilligt. För att uppfylla kravet om samtycke informerades även i intervjuförfrågan att man, genom att kontakta författaren för denna uppsats med en önskan om att delta, därmed samtyckte till deltagande i studien. Intervjudeltagarna informerades även om att deltagande i studien kunde avbrytas om detta önskades. Gällande konfidentialitetskravet uppfylldes detta genom att de inspelade intervjuerna namngavs med nummer och förvarades på en låst enhet, vilken endast författaren för denna studie hade tillgång till, tills materialet var transkriberat. När materialet transkriberats raderades alla inspelningar. Vid intervjutillfället informerades intervjudeltagarna om att materialet som samlas in endast kommer att användas i denna studie. Det har inte heller inhämtats personuppgifter gällande deltagarna och då materialet enbart kommer användas för forskningsändamål anses även nyttjandekravet vara uppfyllt. Då intervjudeltagarna skulle svara på frågor som rör deras arbetsplats har det funnits en medvetenhet i hur frågorna ställts. Detta på grund av att det eventuellt kan vara känsligt att ge kritik mot arbetsgivaren. Det ställdes således inga frågor som direkt efterfrågade eventuella brister, utan frågorna ställdes på ett sätt så att dessa kunde besvaras genom att istället ta upp utvecklingsmöjligheter inom Kriminalvården. För att upprätthålla anonymiteten för intervjudeltagarna, gjordes valet att inte använda fiktiva namn för de citat som redovisas i resultatet. Detta för att inte riskera att intervjudeltagarna skulle bli igenkända utifrån hur de uttryckt sig. Ur ett etiskt perspektiv kan det eventuellt ses som problematiskt att intervjuerna genomfördes på intervjudeltagarnas arbetsplats. Detta då det kan vara känsligt att vara kritisk mot arbetsgivaren samt att anonymiteten kan tänkas ha blivit påverkad. Det har dock funnits en medvetenhet kring detta där främsta 19