MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för rättsliga frågor MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA (0050/2011) Ärende: Motiverat yttrande från Republiken Italiens senat över förslaget till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (KOM(2011)0127 C7-0094/ /0060(CNS)) Enligt artikel 6 i protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna får de nationella parlamenten, inom åtta veckor från den dag då ett utkast till lagstiftningsakt översänds, till Europaparlamentets talman och rådets och kommissionens ordförande lämna ett motiverat yttrande med skälen till att de anser att det aktuella utkastet inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Enligt Europaparlamentets arbetsordning har utskottet för rättsliga frågor ansvar för respekten för subsidiaritetsprincipen. För er kännedom bifogas ett motiverat yttrande från Republiken Italiens senat över ovannämnda förslag. CM\ doc PE v01-00 Förenade i mångfalden

2 RESOLUTION ANTAGEN AV UTSKOTTET OM UNIONSRÄTTSAKT (KOM(2011)0127) (Dok. XVIII, nr 97) BILAGA Justitieutskottet har undersökt unionsrättsakt (KOM(2011)0127) om förslaget till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap och tagit hänsyn till de bifogade anmärkningarna från EU-utskottet och kommit fram till att det inte kan godkänna förslaget. /underskrift/ PE v /6 CM\ doc

3 OBSERVATIONER OCH FÖRSLAG FRÅN DET 14:E STÄNDIGA UTSKOTTET Observationer angående unionsrättsakten: (EU-politik) I enlighet med artikel i arbetsordningen (Föredragande: FLERES) Rom, 25 maj 2011 Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (KOM(2011)0127) Det 14:e ständiga utskottet har undersökt rättsakten KOM(2011)0127. Ett av EU:s mål är att skapa ett rättsligt område som grundas på principen om ömsesidigt erkännande av beslut. Den fria rörligheten för domar svarar mot ett socialt behov som grundar sig i det faktum att allt fler personer flyttar från en medlemsstat till en annan, vilket ger upphov till familjer som består av personer av olika nationaliteter eller med hemvist i olika medlemsstater. 14 medlemsstater, dock inte Italien, har införlivat registrerade partnerskap i sina rättsordningar. Internationella par ställs inför stora svårigheter, framför allt vid upplösning på grund av separation eller partnerns bortgång, eftersom de nationella rättsordningarna skiljer sig åt. För att överbrygga dessa hinder har EU nyligen antagit en förordning om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad och man håller på att förhandla om en förordning om arv. Genom dessa förordningar inrättas objektiva kriterier för att fastställa tillämplig lag och behörig domstol vid separation, skilsmässa eller arv för internationella par. Syftet med den aktuella rättsakten är att komplettera ovannämnda rättsliga ram så att den reglerar frågor som rör internationella pars förmögenhetsförhållanden. Rättsakten innehåller framför allt bestämmelser om: a) behörig domstol, b) tillämplig lag och c) fri rörlighet för domar. Kommissionen hävdar att förslaget omfattas av tillämpningsområdet för familjerätten, som EU-lagstiftningen inte innehåller en tydlig rättslig definition av. Artikel 2 i direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier föreskriver dock att i detta direktiv används [bland annat] följande beteckningar för familjemedlem b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten. Det finns ett behov av att säkerställa skydd av de grundläggande rättigheterna och förbud mot alla former av diskriminering. CM\ doc 3/6 PE v01-00

4 Det bör dessutom påpekas att EU-domstolen, genom sin dom av den 10 maj 2011 i mål C-147/08, Römer, har slagit fast att på unionsrättens nuvarande stadium omfattas lagstiftning som gäller civilstånd av medlemsstaternas behörighet. Vid denna bedömning har EU-domstolen dock fastställt att om rättsordningen i den berörda medlemsstaten (i det här fallet Tyskland) föreskriver att äktenskap är förbehållet personer av olika kön och det dessutom finns en lagstiftning om registrerat partnerskap, vilket är förbehållet personer av samma kön, föreligger det en direkt diskriminering på grund av sexuell läggning (enligt direktiv 2000/78/EG) om partnern i ett registrerat partnerskap befinner sig i en situation som i juridiskt och faktiskt hänseende är jämförbar med situationen för en gift person och likväl får en kompletterande ålderspension som är lägre. Utskottet utfärdar, utifrån sin behörighet, framför allt följande invändningar: Kommissionen har som rättslig grund valt artikel 81.3, som fastställer att det är rådet som har befogenhet att lagstifta i frågor som rör familjerätten och har gränsöverskridande följder i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande och att rådet ska besluta med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet. Vi reserverar oss uttryckligen mot det faktum att registrerade partnerskap skulle ingå i familjerätten och anser att det krävs en lämplig motivering till valet av den rättsliga grunden. Med tanke på vad som sagts ovan är det oklart i vad mån förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Det är visserligen sant att ändamålet att gynna den fria rörligheten för människor inom EU, att tillåta internationella par att ordna sina förmögenhetsförhållanden och att (potentiellt) öka rättssäkerheten enbart kan uppnås med hjälp av gemensamma lagar på EU-nivå. Men den problematik som man stöter på när det gäller den rättsliga grunden gör det nödvändigt att också tänka igenom hur förslaget stämmer överens med subsidiaritetsprincipen. Det som framförts ovan innebär inte att förslaget avviker från proportionalitetsprincipen, eftersom det inte går utöver vad som krävs för att uppnå målen. Enligt de uppskattningar från kommissionen som ingår i konsekvensbeskrivningen tillsammans med förslaget i KOM(2011)0126 kommer det att medföra en kostnadssänkning i storleksordningen 0,4 miljarder euro jämfört med nuvarande situation. Förordningens tillämpning väcker osäkerhet inom det italienska rättsväsendet. I Italien finns som nämnts inte systemet med registrerat partnerskap, men det finns vissa moment i civilrätten som, efter domarens bedömning och även normativt, kan tillämpas också på inslag i de facto-parförhållanden, till exempel bestämmelserna i artikel 6 i lag nr 392/1978 om successionsrätt för personer som bor tillsammans utan att vara gifta i hyresavtal. Men det handlar då om särskilda omständigheter. I övrigt gäller enligt förslaget till avgörande av den 15 juli 2010 från generaladvokaten vid EU-domstolen i det inledningsvis citerade målet Römer: att medlemsstaternas behörighet vad gäller civilståndet innebär att enbart medlemsstaterna är behöriga att reglera äktenskap eller andra former av föreningar mellan personer av samma kön och av motsatt kön som erkänts i rättsligt hänseende, såsom den rättsliga ställningen för barn och andra familjemedlemmar i vid mening. Det ankommer enbart på de sistnämnda att besluta om en viss form av rättsligt förhållande som är tillgängligt för par av samma kön godtas eller inte i den nationella rättsordningen eller om institutionen äktenskap enbart är tillgängligt för par av motsatt kön (punkterna 75 och 76). PE v /6 CM\ doc

5 Om en sådan inhemsk rättsordning saknas gäller den väsentligaste punkten svårigheterna att reda ut vilka rättigheter och skyldigheter av juridisk karaktär en person har om han i det italienska rättssystemet har valt att inte ingå äktenskap. Analogt med den distinktion som görs i KOM(2011)0126 mellan lagreglerna om ingående av äktenskap som ligger kvar under medlemsstaternas behörighet och lagreglerna om förmögenhetsförhållanden mellan makar, som faller under EU-lagstiftningen, kan det ovannämnda förslaget återfå sin legitimitet även för det italienska rättssystemet om man utesluter att det får påverka erkännandet av registrerade partnerskap. Det finns i praktiken ingenting som hindrar att två människor som inte är gifta och som inte ingår i ett registrerat partnerskap, på ett rent privat plan och med verkan uteslutande inter partes reglerar sina förmögenhetsförhållanden när ett de facto-parförhållande eller ett samboförhållande upphör. Rätten till självbestämmande för de facto-par som är ett tertium genus i förhållande till gifta par och registrerade par skulle i själva verket kunna garanteras bättre genom en traditionell reglering av deras inbördes förmögenhetsförhållanden än genom bestämmelser som åläggs dem av lagstiftningen. I detta fall skulle en utvidgning av en traditionell reglering av sådana förmögenhetsförhållanden till EU-nivå inte heller anta formen av ett implicit erkännande av registrerade partnerskap, utan anpassas till omständigheterna och åstadkomma en bättre behandling av de problem som uppstår när (de facto-) banden mellan två människor ska upplösas. Den rättsliga grunden enligt artikel 81.3, som är inriktad på familjerätten, skulle då bli mindre relevant vilket skulle undanröja några av de kritiska punkter som vi har fört fram i dessa påpekanden och frågan skulle då kunna återföras till området för rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor enligt artikel 81.1 och 81.2 i EUF-fördraget. Italien skulle därmed ha full möjlighet att i framtiden införa specifika lagregler som vid sidan av den vanliga familjen inför reglerade former för sammanlevnad. Det är i praktiken bara Italiens parlament vilket författningsdomstolen framhåller i sin dom nr 138 av den 15 april 2010 som får bestämma formerna för att garantera och erkänna ovannämnda partnerskap (i detta fall rörde det sig om homosexuella partnerskap). Konstitutionsdomstolen har under alla omständigheter möjlighet att ingripa till skydd för specifika förhållanden genom en rimlighetskontroll, där det framstår som nödvändigt att åstadkomma en enhetlig behandling av villkoren för gifta par och homosexuella par. Förutom dessa påpekanden måste man också ägna särskild uppmärksamhet åt bestämmelserna i artikel 24 i förslaget till förordning. Där stadgas att erkännande och verkställighet av en dom om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap inte får vägras med hänvisning till att lagen i den anmodade medlemsstaten inte erkänner registrerade partnerskap (som Italien), eller inte tillskriver dem samma förmögenhetsrättsliga verkningar. Bland annat möjligheten enligt bestämmelserna i artikel 5 i förslaget för de rättsliga myndigheterna i medlemsstater som inte erkänner registrerade partnerskap att förklara sig obehöriga att besluta i frågor som gäller förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap och som har hänskjutits till dem, innebär en total inkonsekvens i förhållande till texten i artikel 24, som därför bör ändras. CM\ doc 5/6 PE v01-00

6 Till sist bör man i denna rättsakt snarare än i ett annat dokument enligt KOM(2011)0126 införa regler om förmögenhetsförhållanden mellan makar av samma kön. Salvatore Fleres /namnteckning/ PE v /6 CM\ doc