Franchiseavtalet som avtalstyp

Transkript

1 Franchiseavtalet som avtalstyp Postat av: Andreas Hagen, Advokat Andreas Hagen Som advokat arbetar jag regelbundet med frågor som rör franchise. I mitt dagliga arbete företräder jag framförallt franchisegivare och är behjälplig med utformning av franchiseavtal och därtill knutna bestämmelser. I denna artikel ska jag beröra några frågor som är karaktäristiska för franchiseavtalet som avtalstyp. Enhetliga avtal Franchising är ett distributionssystem som används för att marknadsföra varor och tjänster främst mot slutanvändare såsom konsumenter. Franchising baseras på att alla franchisetagare som ingår i systemet tillämpar ett enhetligt affärskoncept. För att franchisesystemet ska bli framgångsrikt krävs därför att alla franchisetagare behandlas någorlunda lika utifrån en avtalsmodell som ska gälla för samtliga franchisetagare. Det finns sålunda inte utrymme för särbehandling av vissa

2 franchisetagare. Det skulle innebära en påtaglig risk för att det skapas missnöje bland övriga franchisetagare och att det enhetliga affärskonceptet urholkas. Vid andra distributionsformer har den enskilde distributören ofta ett betydande förhandlingsutrymme. Så är det emellertid inte vid franchising. För att upprätthålla affärskonceptets enhetlighet, måste avtalsutformningen i princip accepteras av samtliga franchisetagare utan ändringar. Avtalets viktigaste beståndsdelar I likhet med en återförsäljare säljer franchisetagaren i eget namn och för egen räkning. En franchisetagare knyts emellertid närmare franchisegivaren genom detaljerade avtalsföreskrifter om hur affärskonceptet ska bedrivas. Viktiga beståndsdelar i franchisegivarens affärskoncept är följande: (i) Föreskrifter om nyttjandet av franchisegivarens varumärken, kännetecken och andra immateriella rättigheter. (ii) Föreskrifter om ett enhetligt produkt- eller tjänstesortiment och enhetlig utformning av lokaler, skyltar, utrustning mm. (iii) Föreskrifter om användningen av know-how i form av kunskap om produktsortimentet, försäljningsmetoder, administrativa rutiner mm. (iv) Föreskifter om utbildning av franchisetagarnas personal. (v) Föreskrifter om övervakning och kontroll av franchisetagarnas aktiviteter. Själva affärskonceptet beskrivs normalt i en manual som utgör en del av franchiseavtalet i form av en bilaga. Manualen innehåller utförliga beskrivningar och föreskrifter till ledning för franchisetagaren. Förhandsinformation Sedan den 1 oktober 2006 gäller lag (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet i Sverige. Lagstiftningen syftar till att stärka en blivande franchisetagares ställning i de förhandlingar och diskussioner som föregår undertecknandet av ett franchiseavtal. Enligt lagen ska en franchisegivare i god tid innan ett franchiseavtal ingås lämna franchisetagaren information om avtalets innebörd och övriga förhållanden som behövs med hänsyn till omständigheterna. Informationen ska innefatta bl.a. en beskrivning av den tänkta franchiseverksamheten, de ekonomiska villkoren för denna, villkoren för uppsägning av franchiseavtalet och upplysningar om hur en tvist med anledning av avtalet ska prövas. Om en franchisegivare ej uppfyller informationsskyldigheten kan Marknadsdomstolen vid vite ålägga franchisegivaren att lämna information i enlighet med vad som sägs i lagen.

3 Lagen bygger på tanken att en blivande tagare typiskt sett alltid behöver en viss information. Detta bör därför utgöra utgångspunkten för tillämpningen av lagen. Lagstiftaren överlämnar emellertid till rättstillämpningen att med utgångspunkt i det allmänna informationskrav som lagen ställer upp avgöra vilka uppgifter som i ett enskilt fall ska ingå i givarens informationsmaterial. För en ökad möjlighet att förutse och säkerställa en viss miniminivå på information finns i lagen en lista på uppgifter som emellertid alltid ska ingå i informationsmaterialet, dvs en minimilista. Avtal under löpande förändring En av franchisegivarens viktigaste uppgifter är att kontinuerligt utveckla och förbättra systemet och de produkter eller tjänster som ska marknadsföras inom det. Ett lyckat franchisesystem är dynamiskt och ska utvecklas i takt med förändringarna på marknaden. Med nödvändighet måste då också franchiseavtalet anpassas under avtalstiden. För att detta ska fungera i praktiken bör franchisegivaren ha en löpande möjlighet att förändra delar av avtalsinnehållet utan att först vara tvungen att inhämta godkännande från varje enskild franchisetagare. Här kan uppstå en intressekonflikt mellan franchisegivarens intresse av att franchisesystemet utvecklas och förbättras och den enskilde franchisetagarens intresse av förutsebara och rimliga avtalsvillkor. Sådant avtalsinnehåll som i regel löpande måste förändras i takt med franchisegivarens utvecklingsarbete är bl.a. produktsortimentet, manualer samt priser och andra leveransvillkor. Det kan normalt förväntas att franchisegivaren fattar beslut som är fördelaktiga för franchisesystemet och därmed för tagarkollektivet som helhet. Dock kan en ensidig rätt att ändra avtalsvillkoren missbrukas. Avtalsvillkor som ger ensidig rätt att ändra avtalsinnehållet bör kompletteras med bestämmelser som balanserar upp franchisetagarens intressen. Bl a kan föreskrivas i avtalet att förändringar i det enskilda fallet inte får ge ett objektivt sett oskäligt resultat. Vidare kan avtalet ge den enskilde franchisetagaren möjlighet att komma ur avtalet en sk exit om tagaren inte vill acceptera franchisegivarens förändringar. Det kan även nämnas att en franchisegivare som utnyttjar sin ställning och framtvingar alltför ensidiga bestämmelser bör även ha i åtanke risken för jämkning enligt 36 avtalslagen Avtalstid Ett avtal löper normalt antingen tills vidare med viss uppsägningstid eller för bestämd tid. Avtal för bestämd tid brukar innehålla förlängningsklausuler som innebär att avtalet förlängs för ytterligare

4 period om det inte sägs upp av någon av parterna före avtalstidens utgång. Ett franchisesamarbete är ett långsiktigt lagarbete. Det bör också återspeglas när det gäller att bestämma franchiseavtalets avtalstid. Det ligger framförallt i franchisetagarens intresse att avtalstiden har viss längd så att franchisetagarens verksamhet har möjlighet att inarbetas och rota sig. Normalt binder sig parterna i tre till fem år lite beroende på bransch. En franchisegivare vill i allmänhet ha möjlighet att få avtalet att upphöra om franchisetagaren visar sig vara olämplig för franchisesamarbetet. Även en franchisetagare kan ha intressen av att komma ur avtalet. En franchisetagare som inte vill fortsätta samarbetet är ingen bra samarbetspartner och bör snarast bytas ut. Jag brukar förorda att franchiseavtal som löper under längre tid ska ge bägge parter en möjlighet att säga upp avtalet i förtid i vissa situationer. Det kan exempelvis vara när köp- eller försäljningsmål inte uppnås. Avtalet bör självklart också kunna sägas upp i förtid vid den andra partens väsentliga kontraktsbrott eller obestånd. Vid avtalets upphörande Det bör framgå klart vad som blir följden av att ett franchiseavtal upphör. Viktiga avtalsvillkor för franchisegivaren är sådana som föreskriver att franchisetagaren ska upphöra med att använda franchisegivarens varumärken eller andra kännetecken samt för franchisesystemet specifik inredning och utrustning i direkt anslutning till avtalets upphörande. Tydliga bestämmer härom bör finnas i avtalet. Franchisegivaren bör också genom avtalet vara tillförsäkrad att franchisegivaren återlämnar manualer och annat skriftligt material avseende franchisesystemet som franchisetagaren erhållit från franchisegivaren. Franchisetagaren har i regel ett intresse av att franchisegivaren köper tillbaka tagarens lager av produkter. Hur detta i så fall ska ske, och på vilka villkor, bör framgå av avtalet. Är återköp inte aktuellt är det rimligt att franchisetagaren får rätt att under viss övergångsperiod själv sälja ut lagret. Tvistlösning Det har från franchisetagarhåll framförts synpunkter på att det ej kan anses vara skäligt att ha en skiljeklausul i franchiseavtalet. Bl a har framhållits att skiljeförfarande är förenat med höga kostnader och medför därför att en ekonomiskt svagare part fråntas möjligheten att få sin sak prövad. Jag delar inte den synpunkten oavkortat. En process i domstol i flera

5 instanser är normalt väl så tidskrävande och kostsamt. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts skiljeförfarande, vars regelverk är modernt och flexibelt, är ofta ett bra alternativ till allmän domstol. Institutet har också regler för förenklat skiljeförfarande där man på förhand får en klar bild av kostnaden för skiljeförfarandet. Förenklat skiljeförfarande är emellertid avsedda för mindre tvister och syftar till en snabb och billig lösning av tvisten. Andreas Hagen Advokat, delägare +46 (0) Verksam inom: tvistelösning, avtalsjuridik & entreprenadjuridik