Remissyttrande över betänkandet Gränser i havet (SOU 2015:10)

Transkript

1 REMISSYTTRANDE 1 (37) AO Sjögeografi Handläggare, direkttelefon Ert datum Er beteckning Lars Jakobsson, Utrikesdepartementet FMR Ambassadör Helena Ödmark STOCKHOLM helena.odmark@gov.se foreign.registrator@gov.se Remissyttrande över betänkandet Gränser i havet (SOU 2015:10) Sjöfartsverket har tagit del av Utrikesdepartementets betänkande Gränser i havet (SOU 2015:10) som innehåller förslag till ny lagstiftning för de svenska havsgränserna. Sjöfartsverket har deltagit aktivt i utredningens arbete och tagit fram en stor del av underlaget till de gränser som redovisas, vilket i sig sätter sin prägel på vårt remissyttrande. Utredningen har utfört ett omfattande arbete och vissa avsnitt har Sjöfartsverket inte sett tidigare fullt ut. Vi anser dock att remissvaret i sig inte ska vara en fortsättning på det stöd som Sjöfartsverket gett utredningen under den tid som arbetet har pågått. Exempelvis har vi inte kontrollerat om positionerna för de gränser som redovisas i betänkandet är de samma som de som Sjöfartsverket tidigare har lämnat till utredningen. En sådan kontroll är dock angelägen att den genomförs innan lagtexten går till beslut. Sjöfartsverkets sammanfattning och övergripande synpunkter Sjöfartsverket stödjer den modell för lagstiftning om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner som föreslås i betänkandet. Sjöfartsverket anser att det inte är realistiskt att låta lagändringarna träda i kraft den 1 januari Det behövs tid för att anpassa och publicera de nya gränserna så att informationen finns tillgänglig när den nya lagstiftningen börjar gälla. Dessutom behöver klargöras vilken av denna information som anses vara nödvändig att publicera och därmed utforma inför den nya lagstiftningens ikraftträdande. Kontroller av slutliga koordinater behöver även genomföras innan de nya gräns- Leveransadress Telefon Organisationsnummer Östra Promenaden Postadress E-post Norrköping sjofartsverket@sjofartsverket.se

2 2 (37) dragningarna utgör underlag för beslut i regering och riksdag. Minsta tidsåtgång för dessa förberedelser är svårt att bedöma innan svaren på remissen är studerade och en proposition utformad. Baserad på denna behöver myndigheten därför bedöma omfattningen på justeringar som behöver göras av gränsberäkningar och berörda databaser, produkter och digitala tjänster. Det förutsätts att sådana insatser blir inplanerade i verksamheten på ett ordnat sätt och att finansiering sker genom särskilda anslag. Sjöfartsverkets anser att en betryggande och ansvarsfull hantering av gränserna är av stort allmänt samhällsintresse och nödvändig för att Sveriges tillämpning av FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) ska vara trovärdig. Sjöfartsverket anser dock att de kostnader som detta medför inte ska bäras av de lots- och farledsavgifter som sjöfarten betalar för affärsverket Sjöfartsverkets tjänster. För att tillhandahålla kompetens samt för det arbete, den teknik och annan information som kommer att behövas för att förvalta, redovisa och tillhandahålla dessa gränser på de sätt som föreslås i betänkandet, behöver därför finansiering ske genom ytterligare tilldelning av anslagsmedel till Sjöfartsverket. Dessutom saknas i betänkandet beskrivning av finansieringslösning för en del av utredares förslag. Vad gäller havsgränsärenden synes det enligt vår uppfattning råda en obalans mellan å ena sidan behov och å andra sidan finansiering, en obalans som myndigheten gärna ser får en långsiktig lösning. Sjöfartsverket vill understryka att det alltid innebär en avvägning, med fördel till den nautiska användningen, att avgöra vilken information som anses möjlig att redovisa i det enskilda sjökortet. Det innebär att i områden med mycket information över ett begränsat geografiskt område så kan inte mer information redovisas än som anses lämpligt för nautiskt bruk. I sjökortet redovisas fyrsektorer, trafiksepareringar och andra objekt tillsammans med havsgränser. Om för mycket information redovisas så kan inte alla linjer och andra objekt urskiljas, vilket medför att informationsmängden behöver begränsas. Det innebär att vi inte räknar med att gränserna kommer att redovisas i fullständig form i varken tryckta sjökort eller ENC. I större skala kan vi redovisa mer detaljer men i områden som exempelvis Öresund och Kvarken så kvarstår ofta problemet till viss del även i bästa skala. Så är det även i tidigare publicerade produkter och andra länder gör sannolikt på motsvarande vis. Sjöfartsverket anser därför att om behovet är fullständig redovisning så bör specialprodukter övervägas. Exempelvis digital gränsportal och/eller gränssjökort som enligt Sjöfartsverkets mening behöver finansieras genom särskilda anslag. Av regeringens förordning (2007:1161) med instruktion för Sjöfartsverket framgår att en av Sjöfartsverkets huvuduppgifter är att svara för farledshållning och inrätta nya farleder. Sjöfartsverket anser sig inte behöva något rådighetsmedgivande av Kammarkollegiet för att bedriva vattenverksamhet i en

3 3 (37) allmän farled, vilket, utöver instruktionen, framgår dels av 2 kap. 4 i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV), dels motsatsvis av lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (farledslagen) och förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (farledsförordningen). Sjöfartsverkets befogenhet att besluta om rådighet för vattenverksamhet i allmänna farleder följer av myndighetens instruktion i kombination med farledslagen och farledsförordningen. Sjöfartsverket har under många år, på ansökan av exempelvis en hamn, fattat ett rådighetsmedgivande avseende vattenrättsliga åtgärder inom allmän farled. Denna praxis är även allmänt accepterad av Markoch miljödomstolen, som godtagit Sjöfartsverkets rådighetsmedgivanden i ansökningar från hamnar avseende vattenverksamhet. Utredningen föreslår att rådighetsmedgivanden, åtminstone när det gäller allmänt vatten i havet, bör ligga hos Kammarkollegiet. Sjöfartsverket ställer sig frågande till om det är lämpligt att riva upp den vedertagna praxisen att Sjöfartsverket beslutar i rådighetsfrågor avseende allmänna farleder. Sjöfartsverket har redan tidigare i utredningen gett uttryck för kritik mot Kammarkollegiets summariska process av rådighetsmedgivanden. De rådighetsmedgivanden som Sjöfartsverket lämnar inom ramen för sin behörighet har istället följts av en noggrann prövning mot bakgrund av den särskilda miljö som havet utgör. Ett överflyttande till Kammarkollegiet skulle dessutom medföra en ökad administration då Sjöfartsverket skulle behöva vända sig till Kammarkollegiet i samtliga farledsprojekt som myndigheten bedriver. Sjöfartsverkets detaljerade synpunkter med referens till berörda kapitel Betänkandets Sammanfattning Här anges att "Baslinjerna dras mellan baslinjepunkter lokaliserade på lågvattenlinjen längs kusten, på öar och på vissa lågvattenskär. Vi förutsätter att vissa lågvattenskär nämns av misstag. Sjöfartsverkets instämmer i utredningens beskrivning av hur havsgränsuppdrag ges till myndigheten oftast ad hoc, vilket är opraktiskt ur planerings- och kompetensförsörjningsperspektiv, som i sin tur försämrar allmänna förutsättningar för kvalitetssäkring och leverans. Utredningen väljer dock att inte lämna några förslag i frågan. Sjöfartsverket som är ett affärsverk har noterat svårigheterna att finna finansiering av dessa uppdrag, samtidigt som Sverige kanske är det land i världen med flest grannländer via havet; kanske det land som har flest havsgräns-

4 4 (37) avtal. Det synes därför vara en obalans mellan behov och finansiering som myndigheten gärna ser får en långsiktig lösning vilket vi ger förslag på längre fram i vårt remissvar. Kapitel 1.1 Sveriges sjöterritorium och maritima zoner Begreppet territorialgräns är otydligt eller definieras inte i utredningens förslag om lag. Kapitel 1.1 Sveriges sjöterritorium och maritima zoner 1 Definitionen av begreppet riksgräns i lagförslaget förutsätter att definitionen av begreppet sjöterritorium är samma i våra grannländer som i Sveriges. Kapitel 1.1 Sveriges sjöterritorium och maritima zoner 3 och kapitel avsnittet Baslinjepunkter, cirkelbågemedelpunkter och lågvattenskär och kapitel Sjöfartsverket anser att begreppsmodellen för lågvatten och landområde som tillämpas av Östersjöländernas sjökarteorganisationer är förenlig med både regelverken inom International Hydrographic Organization (IHO) och FN:s Havsrättskonvention (UNCLOS). UNCLOS artikel 121 refererar till nivåer vid flod (högt tidvatten). I Östersjön har vi inget eller fåtal centimeter tidvatten och på Västkusten några decimeter. Det innebär att nivån för högvatten närmast sammanfaller med medelvattennivån. Begreppsmodellen som sedan länge tillämpas i Östersjön och sjökortens utformning är anpassad till de speciella förutsättningar som beror på att området endast påverkas lite eller inte alls av tidvatten. Sjöfartens behov att få kännedom om objekt som befinner sig strax under referensnivån (bränningar och undervattenstenar) har dock alltid varit av stor betydelse. I praktiken innebär detta att all mark beläget ovanför sjökortets referensnivå betraktas som land och att fasta objekt belägna ungefärligen från referensnivån och ner till omkring 0,5 meters djup anses vara bränningar. Observera att man inte resonerar så i områden med tidvatten. Enligt Sjöfartsverket innebär detta att baslinjer kan anslutas till lågvattenlinjen intill landområden som åtminstone når upp till referensnivån; i detta fall nollplanet i RH Sjöfartsverket anser sig även ha stöd i IHO resolutionen 3/1919 och IHO-publikationen S-4 som ger vägledning om sådant. Utredningen har istället valt att förutsätta att landområden som åtminstone når upp till högvattennivån räknas som land enligt UNCLOS. Konsekvensen för just denna utredning bedömer vi vara hanterbara men vid en framtida baslinjeöversyn, kan konsekvenserna bli betydande. Vid nästa översyn är dessutom Sjöfartsverkets förväntan att det grunda kustområdets djupförhållanden är betydligt bättre kartlagda än idag. Kapitel 1.1 Sveriges sjöterritorium och maritima zoner 4 och kapitel 3.4 Utredningen föreslår följande lagtext;

5 5 (37) 4 Sveriges inre vatten omfattar alla vattenområden i havet och på land innanför baslinjerna. Det avgränsas enligt vad som överenskommits med andra stater. Det är oklart för Sjöfartsverket vad som avses i andra meningen. Utredningen säger dessutom; Vidare föreslås att normal baslinje ska dras vid Stora Karlsö, och för ordningens skull också vid Ven, på de sidor som vetter mot territorialhavets gräns. Sjöfartsverket bedömer att det uppstår en oklarhet om inre vatten på nämnda öar då ytan på dessa inte blir sluten av baslinjen. Kapitel 1.1 Sveriges sjöterritorium och maritima zoner 7 och kapitel Oklart vilken övre referensnivå som avgränsar kontinentalsockeln i de fall den inte gränsar mot enskilt vatten. Se avgränsningen av kontinentalsockeln mot ön Märket. Runt Märket väljer utredningen att avgränsa kontinentalsockeln med baslinjen. I övriga områden begränsas dock inte kontinentalsockeln av baslinjen. Konsekvensen kan bli en principiell oklarhet avseende förhållandet mellan enskilt och inre vatten. Det framgår inte heller om en holme som inte är fastighetsindelad och som är belägen inom allmänt vattenområde även utgör botten och en del av kontinentalsockeln. Kapitel 1.1 Sveriges sjöterritorium och maritima zoner 9 och kapitel och kapitel och kapitel 4.5 och kapitel och kapitel 6.4 och kapitel 6.5 och kapitel 9.2 och kapitel 10.1 och kapitel 12.1 Utredningens betänkande och förslag kan tolkas som att geografisk miljöinformation enligt lagen 2010:1767 skall tillhandahållas kostnadsfritt. Det framgår dock av 8 samma lag att Den som är informationsansvarig får ta ut avgifter för att tillhandahålla geografisk miljöinformation och informationshanteringstjänster. Det återstår därmed en oklarhet hur detta kostnadsfria tillhandahållande av koordinaterna som framgår av bilagorna till den nya lagen skall finansieras. Det framgår även av betänkandets sammanfattning att avsikten med den nya lagen är att baslinjerna, territorialgränsen i havet och de yttre avgränsningslinjerna för de maritima zonerna markeras i sjökort och alla geografiska koordinater ska tillhandahållas i elektroniskt format för kostnadsfri nedladdning. Det är alltid en avvägning, med fördel till den nautiska användningen, vilken information som anses möjlig att redovisa i det enskilda sjökortet. Det innebär att i områden med mycket information över ett begränsat geografiskt område så kan inte mer information redovisas än som anses lämpligt för nautiskt bruk. I sjökortet

6 6 (37) redovisas fyrsektorer, trafiksepareringar och andra objekt tillsammans med havsgränser. För mycket information innebär dock att alla linjer och andra objekt inte går att urskilja och behov uppstår då att begränsa informationsmängden. Det innebär att vi inte räknar med att gränserna kommer att kunna redovisas i fullständig form i varken tryckta sjökort eller ENC. I större skala kan vi redovisa mer detaljer men i områden som exempelvis Öresund och Kvarken så kvarstår ofta problemet till viss del även i bästa skala. Så är det även i tidigare publicerade produkterna och andra länder gör sannolikt på motsvarande vis. Om gränserna skall prioriteras och redovisas fullständigt så kan exempelvis särskilda gränssjökort behöva övervägas där strandlinje och gränser utgör den primära informationen. Informationen i de tryckta sjökorten kan vi själva styra över även om vi valt att följa IHOs rekommendationer. Men vi behöver bli överens om utformningen med berörda länders sjökarteorganisationer i de fall som sjökortet berör deras ansvarsområden. När det gäller ENC så kan Sverige bara publicera information över den yta som täcker Sveriges ansvarsområde och då ingår inte särskilt mycket av den avtalade havsgränsen (alltså avgränsningen mot våra grannländer). Svenskt ansvarsområde för ENC är nämligen, förutom längs några kortare gränsavsnitt, avgränsat till området strax intill den med grannländerna avtalade gränsen. Det ankommer alltså mestadels på våra grannländer att i ENC redovisa den avtalade avgränsningen. Detta innebär dessutom att flertalet av våra grannländer redan idag valt att redovisa den med Sverige avtalade gränsen i ENC och i tryckta sjökort. I betänkandet föreslås att ytterligare två gränstyper skall redovisas; gräns för angränsande zon och kontinentalsockel. Möjligheten att redovisa gränserna i fullständig form minskar därmed ytterligare. Om behovet är fullständig grafisk redovisning av gränserna i sjökort, ENC eller annan produkt så behöver detta förtydligas. I betänkandet föreslås även att Den havsgränsportal som byggts upp inom ramen för utredningsarbetet ska anpassas och tillgängliggöras för offentliggörande av de svenska avgränsningslinjerna i havet. Sjöfartsverket är positiv till förslaget men portalen är i nuläget inte varken tekniskt eller innehållsmässigt anpassad för en sådan generell användning. För att uppnå de funktionella krav som indikeras i betänkandet behöver utvecklingsarbete och informationsuppdatering genomföras som motsvarar kostnader omkring 5 miljoner. Kostnaden är dock beroende av den ambitionsnivå som senare behöver identifieras, exempelvis i samråd med berörda departement. Sjöfartsverkets anser att betryggande och ansvarsfull hantering av gränserna är av stort allmänt samhällsintresse och nödvändig för att Sveriges tillämpning av FN:s Havsrättskonvention (UNCLOS) skall vara trovärdig. Myndigheten menar dock att de kostnader som detta medför inte ska bäras av de lots- och farledsavgifter

7 7 (37) som sjöfarten betalar för affärsverket Sjöfartsverkets tjänster. För att kunna ajourhålla och tillhandahålla kompetensstöd samt genomföra det arbete, utveckla den teknik och annan information som kan behövas för att förvalta, redovisa och tillhandahålla dessa gränser på de sätt som föreslås i betänkandet behöver därför Sjöfartsverket finansiering genom tilldelning av anslagsmedel. Kostnaden för detta (exklusive utveckling och driftsättning av portalen men inklusive förvaltning av densamma) uppskattar Sjöfartsverket preliminärt till ca 2 miljoner per år. Finansiering av Sjöfartsverkets stöd vid havsgränsförhandlingar behöver dessutom hanteras, men ligger som bekant inte inom ramen för utredningens direktiv. Kapitel 1.2 Sveriges angränsande zon 1 och kapitel 5 första stycket Enligt utredningens betänkande menas att då den angränsande zonen högst når ut till 24 nautiska mil från baslinjerna så kan den i princip inte vara bredare än 12 nautiska mil. Detta måste vara ett tankefel och begränsningen av den angränsande zonen till 12 nautiska mil utanför territorialhavets gräns bör strykas. Enligt Sjöfartsverkets bedömning är denna regel onödig och medför att extra analyser behöver göras av gränsen utformning för den angränsande zonen i de områden där Sverige har valt att inte utnyttja 12 nautiska mil bredd på territorialhavet, exempelvis öster om Simrishamn. Kapitel 1.3 Gräns mot allmänt vatten 4 och kapitel och kapitel 6.3 och kapitel och kapitel 6.4 och kapitel Enligt Sjöfartsverkets bedömning saknas definition av geodetiskt referenssystem för de positioner som utgör gräns för enskilt vatten från Torneälvens mynning söderut och den position som utgör nordlig begränsning av kontinentalsockelns utbredning norrut. Lagförslaget bör alltså kompletteras med att koordinaterna anges i geodetiskt referenssystem SWEREF99. Utredningen skriver; Utredningen instämmer i att de koordinater som inkluderas i tabellbilagorna bör vara uttryckta i latitud och longitud i SWEREF 99, i enlighet med vad som anges i utredningsdirektiven, eftersom detta är det referenssystem som används av svenska myndigheter. Kapitel 1.3 Gräns mot allmänt vatten 8 Se Sjöfartsverkets kommentar till kapitel och kapitel Kapitel 1.17 Om geografisk miljöinformation 4 och kapitel Lantmäteriet skall enligt instruktionen ansvara för redovisning, tillsyn och skötsel av Sveriges riksgräns på land mot Finland. Sjöfartsverket skall enligt instruktionen redovisa och dokumentera Sveriges gränser till havs samt svara för skötsel och tillsyn av dessa gränsers utmärkning. Begreppet Riksgräns

8 8 (37) har dessutom fått en definierad betydelse med stöd av utredningens lagförslag kapitel Sveriges sjöterritorium omfattar inre vatten och territorialhav. Det avgränsas mot andra staters sjöterritorium av riksgränsen. Vidare föreslår utredningen att informationsansvar enligt förordningen 2010:1770 skall: fullgöras av 1. Lantmäteriet i fråga om riksgräns samt läns- och kommungränser, och 2. Sjöfartsverket i fråga om de baslinjer och landområden som ligger till grund för beräkningen av territorialhavets bredd och i fråga om territorialhavets gräns, avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon och Sveriges ekonomiska zon samt den yttre avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Grundprincipen (Inspiredirektivet) som förordningen bygger på innebär att den geografiska informationen skall tillhandahållas av den myndighet som förvaltar densamma. Denna grundprincip kan även hjälpa till att lösa den oklarhet som nu uppstått om vilken myndighet som skall tillhandahålla den territorialgräns till havs som sammanfaller med annat lands territorialgräns (= riksgräns till havs). Kapitel Avsnittet Baslinjepunkter, cirkelbågemedelpunkter och lågvattenskär (sidan 60 första stycket) Ett förtydligande! Den linje i havet som bildas av den samlade mängden yttersta punkter på dessa cirkelbågar utgör territorialhavets yttre avgränsningslinje. Förfarandet har liknats vid att rulla ett fiktivt hjul längs strandlinjen.vartefter navet genererar gränsen. Kapitel Avgränsning av territorialhav och maritima zoner, sista stycket Enligt utredningen bör nya lågvattenskär ha tillkommit vid utvidgning av territorialhavet till 12 nautiska mil. Inget underlag eller utförda fältarbeten som Sjöfartsverket känner till stödjer den tesen även om det rent allmänt kan anses sannolikt med en sådan ambition med tanke på landhöjningen och förbättrade metoder för kartläggning. Kapitel Nuvarande lagstiftning, första sidan och kapitel 3.4 och kapitel Utredningen skriver; Regeringen har beslutat om koordinater för baslinjer och baslinjepunkter längs den svenska kusten i förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium. Sjöfartsverket konstaterar att koordinaterna som anges i förordningen är redovisade i formen ungefärligt läge men att de identifierade företeelserna ( Beteckning och beskrivning ) är specificerade i samma förordning; t.ex. Trolleskären. V-punkten. Det är alltså företeelserna som definieras i förordningen. Syftet med det ungefärliga läget bedömer Sjöfartsverket är att vägleda läsaren till rätt företeelse. Tydlig dokumentation daterad

9 9 (37) 19 visar att Sjöfartsverket redan då försökt identifiera så bra koordinater som möjligt på de företeelser som utgör baslinjepunkter. Sannolikt har en sådan ambition även funnits innan dess, men ingen av Sjöfartsverket känd dokumentation kan bekräfta detta. Ungefärligt läge tolkar vi som ett sätt att i förordningen hantera osäkerheten i position som särskilt objekt i kustbandet belastats med. Ungefärligt läge är dock inte tillräckligt som positionsangivelse av baslinjepunkt då beräkning av territorialgräns skall genomföras. Här finns alltså ett angeläget skäl att förbättra positionerna efterhand som de geodetiska referenssystemen eller mätmetoderna utvecklas eller när man står inför nya territorialgränsberäkningar. Även gränsförhandlingar har i vissa fall varit en motivation för att förbättra positionerna. Det finns dock inga andra hinder än tidsbrist och prioritering som hindrar den enskilde från att jämföra dessa ungefärliga positioner med de positioner som redovisas i bilagorna till betänkandet. Ett rimligt antagande om de ungefärliga positionerna i förordningen är att de anges i det äldre svenska geodetiska referenssystemet RT38. Denna bedömning stöds även av texten i utredningens betänkande kapitel (sidan ) och Baslinjeutredningen SOU1965:1 sid Ett förtydligande om den interna översyn, som Sjöfartsverket genomförde 2010, av koordinater för baslinjepunkter och territorialgränser, som utredningen skriver om i kapitel 3.4. Översynen utfördes bland annat med avsikt att underlätta utredningens arbete. Den tidigare informationen var en ren överföring från de tryckta sjökort vars delorginal digitaliserades i början på 90-talet. Sjökorten finns i olika skalor vilket innebar att territorialgränsen sedan dess avbildats i olika skalor; men inte identiskt. Vi valde därför ut territorialgränsen i bästa skala och utformade ett skaloberoende havsgränslager. Vi hade även kommit så långt i arbetet med NSL 1 att vi bedömde att en jämförelse med den nykarterade strandlinjeinformationen och moderna ortofoton skulle kunna ge oss bättre positioner på baslinjepunkterna. I de fall som objekten uppenbart gick att identifiera i nämnda underlag så justerades positionen. I de fall som uppenbara oklarheter identifierades så noterades detta. Kapitel Standardisering och internationellt samarbete Utredningen skriver; Det innebär att RH 2000 kan betraktas som en del av det europeiska höjdsystemet European Vertical Reference Frame 2007 (EVRF 2007). Detta är inte formellt korrekt. Det stämmer dock att RH2000 är den svenska realiseringen av EVRS och att skillnaden mellan EVRF2007 och RH2000 endast är några centimeter. 1 Projektet nationell strandlinje tillsammans med Lantmäteriet.

10 10 (37) Kapitel Angående begrepp och IHO resolutionen 3/1919, sista sidan Ett förtydligande! Här beskriver utredningen den revidering som pågår av IHOs resolution 3/1919 som bl.a. ger vägledning om hur referensnivåer skall väljas för sjökort i områden med eller utan tidvatten. Resolutionen i sig har funnits länge och i områden utan, eller med marginellt tidvatten så har medelvattenytan varit ett naturligt val. Det framgår dock tydligare i kombination med IHOs publikation S-4 B-405.2; Where the tidal range is not appreciable (that is: less than about 0.3m), CD may be Mean Sea Level (MSL). Kapitel Baslinjeutredningen och Kapitel Utredningen menar att det framgår av lagförslaget att det var regeringens avsikt att vid räta baslinjer skulle territorialhavet beräknas enbart från dessa linjer, utan beaktande av eventuella lågvattenskär som var belägna utanför baslinjerna. Vid normala baslinjer skulle lågvattenskären däremot beaktas vid beräkning av territorialhavets bredd. I nämnda citat hänvisar utredningen även till vad departementchefen anför på sidan 23 i propositionen till lagen (1966:374); Bl.a. förordar jag att man när det gäller beräkningen av territorialhavet vid inre vatten uttryckligen hänför sig till de räta linjer som bildar yttergränserna för de inre vattnen (räta baslinjer). Utredningen menar även att det framgår att svenska myndigheter efter år 1965 tycks ha arbetat vidare på basis av betänkandets tabellförteckning, både vad gäller de utelämnade cirkelbågemedelpunkterna i kolumn två och numreringen av baslinjepunkter runt Gotland, alltså inte på basis av numreringen i den tabellförteckning som är bilagd 1966 års förordning. Sjöfartsverket känner inte till att något underlag har använts inom utredningen för att bedöma huruvida lågvattenskär utanför rät baslinje har tillämpats under perioden 1965 fram till den tid punkt då Sverige utvidgade territorialhavet till 12 nautiska mil. I regeringens proposition 1978/79:27 om utvidgning av Sveriges sjöterritorium från fyra till tolv nautiska mil så framgår mycket riktigt av lagförslaget att man avser räkna territorialgränsen från de räta baslinjerna längs de kuststräckor där sådana var dragna. Propositionen kommenterar även behovet av förtydligande av detta. I regeringens proposition 1979/80:43 om ändring av Sveriges sjöterritorium så införs dock en ändring och förtydligande i lagen 1966:374 4 som innebär att landområden belägna utanför räta baslinjer skall användas vid beräkningarna. I propositionen framförs följande (se nedan utdrag ur regeringens proposition 1979/80:43):

11 11 (37) Utdrag ur regeringens proposition 1979/80:43 Nuvarande lag (1966:374) 4 lyder enligt följande: Vid landområden utgörs baslinjen för beräkning av territorialhavet av strandlinjen vid lågt vattenstånd. Från skär som vid lågt vattenstånd men ej vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan, beräknas dock territorialhav endast om skäret ligger på ett avstånd av högst tolv nautiska mil från närmaste till Sverige hörande landområde som höjer sig över vattenytan vid medelvattenstånd.

12 12 (37) Vid inre vatten utmed kusterna beräknas territorialhavet från dessa vattenområdens yttergränser (räta baslinjer), såvida inte annat föranleds av att ett landområde ligger utanför en rät baslinje. Lag (1979:1140). Detta innebär att lågvattenskär både utanför både normal och rät baslinje skall ligga till grund för beräkningen sedan den tidpunkt då lagändringen trädde ikraft. Kapitel Koordinater och kapitel Baslinjer Vi noterar utredningens förslag; Koordinaterna och kartmaterial som redovisar baslinjernas sträckning vid tidpunkten för lagens ikraftträdande ska finnas allmänt och kostnadsfritt tillgängliga i digitalt format. Sjöfartsverket bedömer dock att förslaget behöver förtydligas. Av den övriga texten drar vi slutsatsen att utredningen menar att nämnda koordinaterna och kartmaterial specifikt skall pekas ut i författningen. Samtidigt menar utredningen att Denna kartredovisning ska inte förväxlas med Sjöfartsverkets uppdrag att redovisa baslinjernas sträckning i vid varje tidpunkt gällande sjökort. Det är oklart för Sjöfartsverket hur utredningen menar att koordinater och kartmaterial i digitalt format skall göras allmänt och kostnadsfritt tillgängligt och vilken teknisk lösning som utredningen syftar på. Det är även oklart vilket kartmaterial som avses. Den tekniska lösning som erbjuds via geodataportalen med stöd av särskild lag och förordning att göra geografisk miljöinformation tillgänglig, uppfyller enligt Sjöfartsverkets bedömning inte dessa krav på allmän tillgänglighet. Det blir därmed oklart även vilken myndighet som skall ansvara för tillgången till nämnda information. Sjöfartsverket saknar även förslag på finansieringslösning men anser att verksamheten är av generellt samhällsintresse och därmed bör finansieras med anslag. Kapitel Nästa baslinjeöversyn Utredningen föreslår att en ny svensk baslinjeöversyn bör genomföras om 30 år. Sjöfartsverket anser att en ny baslinjeöversyn bör göras så snart som de svenska kustnära områdena sjömätts med moderna och mer eller mindre yttäckande djupmätningsmetoder. Efter att en sådan kartläggning genomförts finns goda förutsättningar att finna nya uppgrundningar längst ut i kustbandet. Baserat på sådan geografisk information finns även rimliga förutsättningar att ompröva valet av lågvattennivå för baslinjerna. Sådan kartläggning av den grunda kustzonen gynnar många samhällsintressen och förutsättningarna är goda att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en sådan kartläggning är tillgänglig betydligt tidigare än om 30 år. Kapitel Myndigheternas förvaltning av gränserna Utredningen menar att det är viktigt att ansvariga myndigheter kan upprätthålla en kontinuerlig och uppdaterad kompetens avseende bl.a. förvaltning av gränsernas

13 13 (37) exakta sträckning och antyder att det behövs en ambitionshöjning jämfört med tidigare. Sjöfartsverket stödjer uppfattningen att tillgång till kontinuerlig och ajourhållen kompetens och så god planeringshorisont som verksamheten medger är en förutsättning för att ett land med så många grannländer, och därmed många havsgränsavtal, skall kunna hantera verksamhetsområdet med den respekt som förväntas både inom och utom landet. Det lagstiftningsupplägg som utredningen föreslår där alla koordinater redovisas direkt i själva lagstiftningen nödvändiggör en avsevärd ambitionshöjning och snabbfotade insatser för att säkerställa att ingångna avtal beaktas. Utredningen föreslår dock ingen finansiering avseende denna ambitionshöjning. Sjöfartsverket anser även i detta fall att verksamheten är av generellt samhällsintresse och därmed bör finansieras med anslag. Nämnda kompetenser används även till de havsgränsförhandlingar som genomförts och som förväntas genomföras framöver. En långsiktig finansieringslösning bör även inkludera detta behov. Kapitel Myndigheternas ajourhållning av gränserna Utredningen menar att Sjöfartsverket har ändrat de geografiska koordinater man använder för att visualisera gränser och avgränsningslinjer i sjökort utan föregående ändring av författningstexterna. Här vill vi förtydliga att Sjöfartsverket ett flertal gånger har kontaktat berörda departementet i syfte att få till stånd de ändringar som krävs för att författningarna skall spegla de ingångna avtalen. Ingångna avtal redovisas dessutom även i motpartens och andra länders sjökort som alltså i vissa fall har visat och visar en annan bild än vad som framgår av det svenska sjökortet. Som nämns i betänkandet så samverkar sjökarteproducerande myndigheter sedan länge och bl.a. framställs så kallade INT-kort, alltså sjökort, oftast översiktskort av flera länder tillsammans där samma sjökortsbild används gemensamt och endast text byts ut till det egna språket i det sjökortstryck som varje land genomför. I sådana sjökort behöver redovisande gränser spegla alla berörda länders gränsavtal, annars blir det svårt att komma överens om sjökortets utformning. Det framgår inte heller av den nuvarande svenska lagstiftningen om det är gränserna som anges i lagstiftningen som skall redovisas i sjökort tillgängliga för allmänheten eller om det är gränser enligt ingångna och ikraft gällande avtal som skall redovisas. Kapitel Myndigheternas ansvarsfördelning avseende förvaltning Det är utredningens uppfattning att den nuvarande situationen skulle vinna på om Lantmäteriet får ett mer uttalat uppdrag att ansvara för Sveriges riksgräns, oavsett om denna ligger på land eller i havet. Det är inte Sjöfartsverkets uppfattning. Att en med ett grannland avtalad avgränsning utgör svensk territorialgräns kan ensidigt avgöras av Sverige. För att avgöra om gränsen längs vissa avsnitt även utgör riksgräns förutsätter att båda parter tillsammans analyserar längs vilka sträckor som båda ländernas territorialhav når ut till. Någon juridisk skillnad blir det dock inte om gränsen är en unilateralt definierad territorialgräns eller en

14 14 (37) bilateralt överenskommen riksgräns. Om utredningens uppfattning får styra rollfördelningen så innebär det att Sjöfartsverket har uppdraget att medverka i arbetet då gränsens sträckning definieras och att Lantmäteriet därefter har uppdraget att reda ut vilka av gränsens avsnitt som dessutom utgör riksgräns, dock utan att det sistnämnda leder till någon juridisk konsekvens. Detta förfarande bedömer Sjöfartsverket blir onödigt komplext, dyrt och inte alls så snabbfotat som den nya lagstiftningen behöver förvaltas. Däremot att förtydliga ansvarsfördelningen mellan Lantmäteriet och Sjöfartsverket gynnar effektiviten i sammanhanget. Ta Lantmäteriets ansvar för riksgränsen på land mot Finland som exempel; denna gräns går ju i praktiken inte många meter på land! Mestadels går den i gränsälven. Riksgränsen mot Norge går dock till stor del på land men här har inte Lantmäteriet något uppdrag enlig instruktionen. Bättre då att tydligt fördela ansvaret och finna en finansiering för arbetet. Sjöfartsverket anser det angeläget att i sammanhanget beakta den, sedan länge utvecklade internationella praxis, som innebär att sjökartemyndigheterna tekniskt hanterar, förvaltar och redovisar havsgränser. Dessa myndigheter har utformat rutiner och utvecklat kompetens inom ramen för IHO. IHO och medlemsstaterna är även värd för ett särskilt organ; ABLOS (Advisory Board on law of the Sea) som stödjer omvärlden inklusive Förenta Nationernas avdelning för UNCLOS med teknisk havsgränskompetens. Kapitel Sammanhållen gränslagstiftning alla gränser i lagen Enligt den nuvarande lagstiftningen har Sverige flexibilitet att utan författningsändringar beakta lågvattenskär som inte tidigare varit kända. Sjöfartsverket har dock ingen kännedom om att några sådana kompletteringar har förekommit under den tid som nuvarande lagstiftning varit gällande. Lika flexibelt kan det dock inte ske framöver då alla koordinater för berörda gränser redovisas i lag. Kapitel 3.3 Myndigheternas arbete segmentering, sista sidan Ett förtydligande angående segmentering av långa linjer och beräknade avgränsningslinjer i synnerhet som Sjöfartsverket utfört på uppdrag av utredningen. Långa linjer som anses raka är inte så raka som man ibland önskar. Åtminstone följer linjerna jordkrökningen. Ibland är de raka i ett sjökort med Mercators projektion, men då böjer de av i verkligheten (kallas loxodrom). Ibland är de så raka som de kan vara; alltså bara följer jordkrökningen (kallas geodetisk linje) som en ljusstråle som böjer av då den bryter i luftlagren (tänk hägring). Sjöfartsverket har beaktat samtliga linjer för vad de är, dels i alla beräkningar och även vid segmentering (delar upp linjerna i kortare segment). Linjerna som vi hanterar i detta sammanhang är så långa att utan särskild definition och omsorg så uppstår fel eller oklarheter som mest uppgår till två km.

15 15 (37) Kapitel 3.4 Nya baslinjer och Kapitel Grundkallen fyr Sjöfartsverket känner inte till underlag i form av kartor eller annan dokumentation som verifierar att underlaget för den nya baslinjepunkten Grundkallen fyr uppfyller kraven enligt UNCLOS artikel 7. Grundläggningsnivån som utredningen hänvisar till är den tilljämnade nivå som skapas inledningsvis på platsen som förberedelse inför själva byggnationen av fyren. Enligt Sjöfartsverkets uppfattning så är det snarare det naturliga djupet på platsen som avses i UNCLOS. Lågvattenskäret, som används för närvarande, är sedan länge internationellt accepterat, men beläget längre in mot land. Trots detta ligger lågvattenskäret långt ut från de referensstationer 2 som använts vid Sjöfartsverkets inmätning av objektets position och höjd/djup. Detta gör att den mätmetodik som tillämpats i arbetet är betydligt osäkrare vid inmätning av detta lågvattenskär jämfört med flertalet andra inmätningar som utförts inom ramen för utredningen. Lägsta lågvatten på platsen är ca -0,8 meter (RH 2000) enligt SMHI (ref. kapitel 2.3.7) och stämmer ungefärligen överens med lågvattenskärets inmätta djup. Sjöfartsverket bedömer därför att detta lågvattenskär kan vara ett alternativ till att dra baslinjen till den nya baslinjepunkten. Kapitel Nya baslinjer - baslinjepunkt 26 I texten nämns att baslinjen går över en bukt. Andra bukter som nämns på motsvarande vis anges med namn. Den aktuella bukten är Hanöbukten. Kapitel och Bilaga 4 Baslinjepunkt 217 Mislauper stavas olika; med ett eller två s. Kapitel 4.1 Avgränsning räta linjer Utredningen skriver; Överenskommelserna innehåller koordinater för start-, bryt- och slutpunkter mellan vilka linjer ska dras. Som regel handlar det om räta geodetiska linjer. Ett undantag är mittlinjen mellan Sverige och Danmark i den norra delen av Öresund som är avtalad men inte koordinatsatt. Att detta skulle vara en regel är enligt Sjöfartsverkets uppfattning för mycket sagt. Det förekommer även loxodromer på flera ställen. Kapitel Ny territorialgräns söder om Öresund Sjöfartsverket noterar att beskrivningen av territorialgränsens sträckning söder om Öresund förvisso är korrekt; och dessutom tekniskt komplicerad, vilket är fullt överensstämmande med verkligheten. Trots detta är beskrivningen inte tillräckligt 2 Lantmäteriverkets SWEPOS-tjänst, referensstationsnät för GNSS-mätning.

16 16 (37) detaljerad för att endast med hjälp av beskrivningen kunna återskapa gränsen. Här följer några kompletteringar: - Punkt 42 är belägen på linjen 4 nautiska mil från baslinjen där linjens tangent har riktningen mot punkt Punkt 43 är belägen 12 nautiska mil från baslinjerna och 1 nautisk mil från den med Danmark överenskomna avgränsningen. Kapitel Ny territorialgräns - Märket Enligt utredningen; Riksgränsen fortsätter sedan på land över ön Märket i enlighet med vad som avtalats med Finland i 2006 års gemensamma gränsöversyn (SÖ 2010:2). Gränsen för territorialhavet däremot följer de räta baslinjerna vid Märket via baslinjepunkterna Sjöfartsverket bedömer det som ett rent misstag att riksgränsen anges ta en annan väg än territorialgränsen. Som utredningen definierat i kapitel 4.3 så väljer man att längs vissa sträckor benämna territorialgränsen för riksgräns. Kapitel 4.5.1och kapitel Gränsen norr om Märket Det är oklart för Sjöfartsverket hur utredningen menar att territorialgränsen skall gå norr om ön Märket (mellan territorialgränspunkt 156 och 157). Även Kontinentalsockelgränsens sträckning längs samma avsnitt är oklar. Här följer ett utdrag ur det underlag som Sjöfartsverket lämnat till utredningen tidigare: Överenskommelsen SÖ1973:1 med Finland redovisar koordinater baserade på det koordinatsystem som används för tre finska sjökort, nr 3 upplaga 1969 II, nr 5 upplaga 1971 II och nr 904 upplaga 1971 III. Sjöfartsverket bedömer att koordinaterna baseras på finskt system KKJ. Koordinaterna har transformerats till ETRS89 med det transformationssamband som redovisas av det finska geodetiska institutet FGI. Skillnaden mellan ETRS89 och SWEREF99 är som tidigare nämnts högst några få cm. Överenskommelsen är utformad på både svenska och finska. Latituden för punkt 10 är dock felskriven, den anges i den svenska texten till 60 22,3 och på finska till 60 22,4. Sjöfartsverket har inte bedömt vilken som är mest korrekt, men det är 60 22,3 som använts vid Sjöfartsverkets transformation. Ingen av positionerna ligger dock på linjen mellan Märkets mittpunkt och punkt 8 som de enligt överenskommelsen skall göra. Linjetypen är dock inte direkt definierad i överenskommelsen. Men i samband med genomförda gränsförhandlingar och de tekniska samråd som då skett har Sjöfartsverkets geodesiexpert och motsvarande finske representant samstämmigt bedömd att linjerna bör anses vara räta linjer i nämnda sjökort, alltså loxodromer.

17 17 (37) Gränsavsnittet från Märkets punkt M11 till punkt 10 ingår inte i SÖ1973:1. Det redovisas inte heller i Lantmäteriernas gränsöversyn från Med stöd av Ålandskonventionen och nämnda tekniska samråd som skett mellan Sjöfartsverkets geodesiexpert och motsvarande finske representant bedömer Sjöfartsverket att gränsen går i rät linje (loxodrom) mellan Märkets punkt M11 till punkt 8 SÖ1973:1. Kapitel Ny territorialgräns i Bottenhavet Territorialgränsen fortsätter sedan norr högst 12 nautiska mil från de räta baslinjerna till en punkt utanför Örnsköldsvik - enligt betänkandet. Enligt Sjöfartsverkets bedömning har här smugit in ett litet skrivfel. Längs denna sträcka bedömer Sjöfartsverket att utredningen menar att territorialhavets bredd är 12 nautiska mil. Kapitel 4.4 sista sidan och Kapitel 4.6 och Kapitel och kapitel och kapitel och kapitel Ny territorialgräns söder om Haparanda Enligt Sjöfartsverket återstår oklarheter avseende territorialgränsens och kontinentalsockelgränsens sträckning från punkten 2 i 1972 års överenskommelse med Finland och vidare norrut. Betänkandet beskriver gränsens sträckning något annorlunda i kapitel jämfört med Texten i kapitel är i linje med Sjöfartsverkets uppfattning. Sjöfartsverket menar att punkten 1 i nämnda överenskommelse skall behållas tills den tekniska översynen av avtalet ifråga har hanterat den saken. Dessutom är linjetypen från punkten 2 och vidare norrut inte definierad i betänkandet. Översyn av riksgränsen mellan Finland och Sverige 2006 Instruktion för kommissionen Utdrag ur Kommissionernas likalydande instruktioner, kapitel De allmänna grunderna för gränsbestämningen 1.4 Riksgränsen från brytningspunkt IV till territorialvattengränsen i Bottenvikens nordligaste del följer den räta linje som anges i 1981 års gränsbeskrivning från brytningspunkt IV vidare söderut till dess den når den i artikel 2 i överenskommelsen den 29 september 1972 med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön (SÖ 1973:1, FördrS 7/1973) angivna punkten 1. I kapitel skriver utredningen; Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje i riktning mot brytpunkt IV i den överenskommelse med Finland om ändring av riksgränsen mellan Sverige och Finland, som ingicks den 3 och 25

18 18 (37) mars 2010 (SÖ 2010:2) tills den når den punkt där riksgränsen korsar breddgraden 65 35'N. Latituden 65-35,000000N bildar en 1,8 km lång sträcka längs med riksgränsen. Om den räta (geodetiska) linjen mellan punkten 2 i 1972 års överenskommelse och brytpunkt IV delas in i segment med 185 meters längd, kan sträckan reduceras till området mellan latituderna 65-34,981250N och 65-35,080148N. Lantmäteriet har beräknat en sannolik longitud för skärningspunkten med hänsyn till gränsens sträckning. I denna skärningspunkt upphör allmänt vatten enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Punkten har de lagstadgade respektive beräknade koordinaterna ,000000N och 24-09,096000E. Något i texten ovan är dock fel; latituden (som går i östvästlig riktning) kan inte gå längsmed en riksgräns som går i nordsydlig riktning. Enligt Sjöfartsverket återstår att hantera punkten 1 i 1972 års överenskommelse i samband med den tekniska översyn som anges i protokollet tillhörande avtalet (SÖ 1995:18) med Finland. Det kan här visa sig principiellt viktigt att linjen mellan punkt 1 och 2 i 1972 års avtal definieras som loxodrom i samband med att övriga gränssegment definieras. Det geodetiska referenssystemet för den angivna latituden 65-35,000000N är inte specificerat. Därmed går det inte att beräkna skärningspunktens koordinater. Kapitel Ny territorialgräns runt Gotland Utredningen säger: Den svenska territorialgränsen i havet runt Gotland, Gotska Sandön och Karlsöarna går 12 nautiska mil utanför baslinjerna och följer lågvattenlinjens huvudsakliga riktning i havsområden med normala baslinjer. Gränsen går 12 nautiska mil utanför baslinjerna i form av räta geodetiska linjer mellan varje par av territorialhavspunkter i havsområden med räta baslinjer. Sjöfartsverket menar att det inte kan vara en fullständigt korrekt beskrivning. Runt Gotland så fungerar ofta baslinjepunkten som en konvex brytpunkt på den räta baslinjesträckningen och då bildar territorialgränsen ett cirkelbågesegment 12 nautiska mil utanför baslinjepunkten ifråga. Kapitel Gränsen mot Norge, sidan 232- Vi anser att detta avsnitt är svårtolkat. Syftningarna är svåra att följa. Vi är osäkra på om vi fullständigt förstått avsnittet på det vis som avses.

19 19 (37) Kapitel Gränsen mot Finland Betänkandet hänvisar till principer som utarbetats av den senaste svensk-finska riksgränsöversynen. Principerna avser den tekniska revision av 1972 års överenskommelse med Finland som åberopas i protokollet till 1994 års överenskommelse med Finland. Sjöfartsverket avråder starkt från att tillämpa dessa principer då de kommer att leda till stora areella förluster. Kapitel 5 och kapitel 5.2 och kapitel 10.2 Angränsande zon artikel 303 Utredningen menar att En angränsande zon ger kuststaten rättigheter men inga formella skyldigheter. Men införande av en sådan zon medför en skyldighet enligt UNCLOS artikel 303 för kuststaten att skydda arkeologiska och historiska fynd på havsbottnen inom zonen. Kapitel Kontinentalsockelgränsen Utredningen säger; Som framgått ovan innehåller varken lagen om kontinentalsockeln eller lagen om Sveriges ekonomiska zon några punkt- eller avståndsangivelser avseende var de yttre avgränsningslinjerna för den svenska Kontinentalsockeln eller Sveriges ekonomiska zon ska dras, eller några anvisningar om hur dessa linjer ska bestämmas. Men lagen om kontinentalsockeln inleds med följande; 1 Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som regeringen bestämmer i enlighet med den i Genéve den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln. Kapitel 6.3 Gränsen intill Åland Här nämner utredningen bland annat; den konvention angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering som antogs i Genève den 20 oktober 1921 (SÖ 1921:26). Men i betänkandet nämner utredningen inte att Finland genomfört en teknisk översyn av koordinaterna i konventionen och kommunicerat resultatet till signatärmakterna under Inget framkommer heller i betänkandet som tyder på att detta underlag har studerats inom utredningen. Sjöfartsverkets bedömning är att resultatet från den finska översynen av konventionen är angeläget att studera i syfte att reda ut återstående oklarheter och identifiera samstämmigheter och eventuella tveksamheter.

20 20 (37) Kapitel 6.3.1och kapitel 6.4.1och kapitel Ansvarsregioner Sjöfartsverket anser att det råder oklarheter om den punkt som nämns i betänkandet rörande avgränsning av ansvarsregionerna enligt konventionen den 22 mars 1974 om skydd av Östersjöområdets marina miljö som ingicks med Danmark den 21 november 1986 (SÖ 1987:13). Enligt betänkandet har punkten koordinaterna 57 44'48,0"N och 11 06'59,2"O och är den latitud som anger början på konventionens tillämpningsområde samtidigt som den skär den överenskomna avgränsningslinjen mellan Sverige och Danmark. Enligt betänkandet är punkten belägen mellan punkterna C och D i överenskommelsen (SÖ 1985:54) mellan Sverige och Danmark. Sjöfartsverket är oklar om utredningen menar att punkten påverkar havsgränsernas utformning samt om de koordinater som anges för punkten ifråga är korrekta och angivna i SWEREF99, alternativt, om förhållandet mellan de berörda linjerna är sådant som beskrivs i betänkandet. Kapitel Linjen mellan trestatspunkten och A17 Utredningen skriver; Den andra i 1 5 angivna punkten är således fastställd i gällande avtal. Så är emellertid inte fallet när det gäller koordinaterna för den första punkten i 1 5. Dessa koordinater har konstruerats av Sjöfartsverket i referenssystemet RT 38 och är avsedda att representera en punkt som är identisk med punkten F i 1989 års avtal med Polen, där koordinaterna är angivna i WGS 72. Syftet med att konstruera nya koordinater uttryckta i RT 38 för punkten F var att kunna sammanbinda denna punkt med punkten A17, vars koordinater är fastställda i RT 38, via en rät geodetisk linje. Utredningen har emellertid inte kunnat förstå varför detta förfarande har använts när det fanns en avtalad trestatspunkt mellan punkterna F och A17. Utredningen anser därför att de konstruerade koordinaterna för den första punkten inte bör inkluderas i den nya lagstiftningen. Sjöfartsverket har tidigare på uppdrag av ansvarigt departement tillhandahållit underlag anpassat till förordningens struktur så att departementet skall kunna ajourhålla förordningen avseende nya ingångna avtal; alltså bland annat transformerat den trilaterala avgränsningspunkten, dock inte konstruerat någon ny punkt. Koordinaterna i författningens olika avsnitt baseras på respektive definierat geodetiskt referenssystem som redovisas i slutet av 1. Alltså måste punkterna som anges i respektive avsnitt redovisas i samma geodetiska referenssystem. För att definiera linjen mellan trestatspunkten och A17 så förutsätts dessutom att dessa två punkter redovisas i samma referenssystem. Annars uppstår oklarheter på vilken referensellipsoid som linjen redovisas och linjens väg i geografin blir därmed inte formellt definierad. Trestatspunkten har därför transformerats till RT38. Observera att i den nya föreslagna lagstiftningen transformeras (i något fall omdefinieras) koordinaterna i samtliga avtal till det geodetiska referenssystemet SWEREF99.