Somaliland. Befolkning. Historia

Transkript

1 Somaliland Somalias nordvästra hörn utropade sig 1991 till den självständiga Republiken Somaliland. Somaliland har dock inte lyckats bli internationellt erkänt, främst därför att andra länder i Afrika och arabvärlden motsatt sig att Somalia delas. Periodvis har det rått starka politiska spänningar inom Somaliland och det demokratiska systemet har stora brister. Presidentvalet 2010 ledde dock till en seger för oppositionen och ett maktskifte kunde genomföras under ordnade former. Befolkning Somaliland beräknas ha cirka 3,5 miljoner invånare. Majoriteten av dem tillhör klanen issaq och dess underklaner. Somaliland anses vara den lugnaste och bäst fungerande delen av Somalia, även om klanstrider förekommit också här. Nästan alla invånare är sunnimuslimer och islam är statsreligion. Historia Välbevarade klippmålningar visar att det redan för kanske år sedan levde boskapsskötande människor i dagens Somaliland. I övrigt är inte mycket känt om landets tidiga historia, men arkeologer lutar åt att det under många hundra år skedde en långsam invandring av människor från södra delen av det nuvarande etiopiska höglandet. Från 600-talet förde perser och araber med sig islam i samband med att de anlade handelsstationer längs kusten, men det dröjde flera hundra år innan den nya religionen fått fast förankring i större befolkningskretsar. Från 1300-talet ingick dagens Somaliland i det mäktiga sultanatet Adal, som också omfattade delar av dagens Djibouti, Etiopien och Somalia. Via staden Saylac (Zeila) på nordspetsen av Somaliland skedde en omfattande handel med kaffe, guld och slavar från Etiopien till Mellanöstern och Asien. År 1548 inlemmades Zeila i Osmanska riket och förblev en viktig handelsstad i flera hundra år. Sedan Suezkanalen öppnats 1869 och de europeiska stormakternas kapplöpning om Afrika tagit fart, tävlade fransmän, britter och italienare om kustområdena längs Afrikas horn. Frankrike lade under sig den nordvästra delen, dagens Djibouti, medan Storbritannien tog Somaliland och Italien nuvarande Somalia. Britterna fick dock inte full kontroll över Somaliland förrän 1920, efter mer än 20 års motståndskamp från befolkningens sida. Självständigt fem dagar Vid avkoloniseringen 1960 var det tidigare brittiska Somaliland självständigt i fem dagar, innan landet slogs samman med det tidigare italienskt styrda området och bildade staten Somalia. 1/5

2 Ibrahim Egal, som under de fem dagarna av självständighet hade varit premiärminister i Somaliland, fick en ministerpost i den nya somaliska regeringen. Han var premiärminister från 1967 fram till en statskupp 1969 som förde generalen Mohamed Siad Barre till makten. Ett misslyckat krig mot Etiopien (se Somalia: Modern historia) ledde till svåra ekonomiska problem och ett ökat missnöje med regimen. Särskilt starkt var motståndet mot Barre i nordväst, där issaaq-klanerna kände sig politiskt förbigångna. Somalier i exil i London bildade1981 oppositionsgruppen Somaliska nationella rörelsen (SNM) med uttalad avsikt att störta Barre. Under 1980-talet genomförde SNM väpnade attacker mot somaliska mål från baser i Etiopien. Ett större uppror 1988 slogs ned brutalt av etiopiska armén. Städerna Hargeisa och Burao bombades sönder, omkring människor dödades och uppemot flydde till Etiopien. Motståndet mot Barres regim spred sig över landet och i norr tog SNM stegvis kontroll över allt större områden. I januari 1991 drevs Barre bort från makten av en allians av väpnade rörelser, men striderna mot regimen övergick genast i ett klankrig som ledde till att SNM och andra representanter för Isaaq-klanerna utropade den självständiga staten Somaliland den 18 maj SNM:s ledare Abdirahman Ahmed Ali Tuur utsågs till president, men omvärldens ovilja att erkänna den nya staten fick honom att förespråka återförening med Somalia i ett federalt system, vilket allt mer isolerade honom från andra ledare. Han avgick 1993 och ersattes med den erfarne Mohamed Ibrahim Egal, som valdes av ett äldreråd. Han ledde landet fram till sin död Under hans tid vid makten stabiliserades Somaliland och ekonomin förbättrades. Trots den diplomatiska isoleringen kunde Somaliland etablera informella handelsförbindelser med ett antal länder och ta emot visst bistånd. Landet fick en egen valuta och medborgarna kunde skaffa sig somaliländska pass. Allmänna val Egal efterträddes av Dahir Rayale Kahin, under vars presidenttid allmänna val genomfördes på alla nivåer av president, parlament och lokala församlingar under relativt ordnade former. Somaliland framstod som den enda någorlunda godtagbara demokratin i en instabil del av Afrika. Visserligen segrade Kahin i valet 2003 med bara 80 rösters marginal över utmanaren Ahmed Mohamed Silanyo, men denne godtog resultatet efter att först ha hävdat att det förekommit oegentligheter. Det första parlamentsvalet hölls i september 2005 och vanns av Kahins parti Udub som fick 33 platser. Kulmiye fick 28 platser och Ucid 21 (för presentation av partierna, se Politik och ekonomi). Efter valet bildade de två oppositionspartierna en allians och kunde därmed kontrollera representanthuset. Åren som följde steg spänningarna mellan president Kahin och oppositionen, bland annat sedan både lokalvalen, som skulle hållits 2007, och presidentvalet, som var planerat till 2008, skjutits upp flera gånger. Hösten 2008 skakades Somaliland och den angränsande somaliska regionen Puntland dessutom av flera samordnade självmordsdåd. I huvudstaden Hargeisa genomfördes attentat mot FN:s utvecklingsorgan UNDP:s lokaler, presidentpalatset och det etiopiska konsulatet. Sammanlagt dödades minst 27 människor. I Hargeisa avbröts registreringen av väljare inför kommunalvalen som istället skulle hållas samtidigt med presidentvalet Processen att upprätta en vallängd hade stora problem och valkommissionen anklagades för fusk. Oron i landet tilltog 2009 sedan äldsterådet i maj förlängt president Kahins mandat i ytterligare ett år. Oppositionen hävdade att detta stred mot författningen, och det rådde också oklarheter kring röstlängden. Oppositionen försökte få presidenten ställd inför riksrätt och hotade med en valbojkott samtidigt som dess 2/5

3 anhängare demonstrerade i Hargeisa. Valkommissionen beslöt att skjuta upp parlamentsvalet på obestämd tid, och presidenten stängde tillfälligt representanthuset när kammaren skulle diskutera en riksrättsprocess mot honom. Våldsamma protester bröt ut i Hargeisa, där minst fyra människor dödades. Samtidigt med den politiska krisen drabbades landet av svår torka och i september 2009 rapporterades människor vara i behov av mathjälp. Den politiska låsningen hävdes senare under hösten och en ny valkommission utsågs gemensamt av presidenten, parlamentet och oppositionspartierna. Presidentvalet hölls den 26 juni 2010, med samma huvudkandidater som 2003: Kahin och Silanyo. På det hela taget gick valet lugnt till och Silanyo segrade med nästan hälften av rösterna, mot en tredjedel för Kahin. Maktskiftet genomfördes utan problem. Äldsterådet beslöt 2013 att förlänga mandatet för parlamentets båda kamrar till 2015, för att parlamentsvalet skulle kunna hållas samtidigt som presidentvalet. I maj 2015 beslöt valkommissionen att president- och parlamentsvalen skulle skjutas upp på nytt till i juni 2016, så att det skulle kunna förberedas ordentligt. Kort därefter flyttades det ännu en gång till i april 2017, efter en omröstning i äldsterådet. Även om alla parter var eniga om att valkommissionen behövde mer tid på sig, ansåg såväl oppositionen som viktiga biståndsgivare att två år var för lång tid. Den samling givare som ingick i den så kallade Demokratiska styrningskommittén (på engelska förkortat DSC), bland annat USA, Storbritannien och EU, kritiserade beslutet. Ett viktigt skäl till äldsterådet agerande var oro för president Silanyos hälsa. Hans parti Kulmiye sades vilja ha mer tid på sig för att utse en eventuell efterträdare till honom för att inte riskera att den nuvarande andremannen skulle ta över presidentposten om Silanyo skulle dö. Senare kom parterna överens om att hålla presidentval den 13 november 2017, och parlamentsval och lokala val i april Presidentvalet 2017 Tre kandidater ställde upp i presidentvalet: Musa Bihi Abdi från det styrande Kulmiyepartiet, Abdirahman Mohamed Abdullahi "Irro" från Waddanipartiet och Faysal Ali Warabe från Ucid. Det var första gången som Waddanipartiet hade rätt att ställa upp med en kandidat, efter framgångar i lokalvalen Inför valet har väljarna registerats via ett biometriskt system där deras ögon scannats av. Två av kandidaterna, Irri och Warabe, är finska medborgare. Abdi är en före detta militär som utbildades i Sovjetunionen på talet. Alla tre kandidaterna har under sina kampanjer lovat att förbättra skolundervisningen, skapa nya arbetstillfällen och verka för att Somaliland ska bli självständigt. Abdi lade dock stor vikt vid att ge kvinnor en större roll inom politiken och pläderade för att införa en allmän värnplikt, medan Irro förespråkade att åtgärder för att bekämpa inflationen och lovade att han inte skulle tillåta att parlamentets mandat förlängdes utan att några val hålls, och Warade gav löften om mer pengar till vården. En känslig fråga var ett avtal med Förenade arabemiraten om att utveckla hamnat i Berbera, något som både Warabe och Abdi stödde, medan Irro motsatte sig det och hävdade att hans två konkurrenter tagit emot mutor för att godkänna det. Alla sociala medier stängdes ned medan valet pågick och till resultatet skulle presenteras. Valet utkämpades i en tid där landet var utsatt för svår torka, vilket slagit hårt mot den viktiga exporten av boskap. Enligt rapporter hade uppemot tre fjärdedelar av boskapen sade ha dukat under. 3/5

4 Presidentvalet hölls under lugna former, men oroligheter bröt ut sedan Waddanipartiet ifrågasatt resultatet och anklagat valkommissionen och Kulmiyepartiet för oegentligheter. Anklagelserna utlöste upplopp i Hargeisa och Burao, och minst två människor (en del källor anger minst elva dödsoffer) uppgavs ha dödats i sammandrabbningar mellan Waddanianhängare och polis. Den 21 november aviseras att Musa Bihi Abdi från Kulmiyepartiet hade vunnit valet med 55 procent av rösterna, före Iro med nästan 41 procent. Valdeltagandet låg på 80 procent. Politik och ekonomi Somaliland har ett parlament med två kammare: ett folkvalt representanthus med 82 ledamöter samt ett äldsteråd, guurti, som ansvarar för lagar om religion, traditioner och säkerhet. Ledamöterna i guurti utses av klanerna. Val ska enligt författningen genomföras vart sjätte år, men så har inte skett. Bara tre partier får enligt författningen ställa upp i president- och parlamentsvalen. De är idag Folkets förenade demokratiska parti (Ururka Dimuqraadiga Ummadda Bahawday, Udub), Freds-, enhets- och utvecklingspartiet (Kulmiye) och Rättvise- och utvecklingspartiet (Ururka Caddaalada iyo Daryeelka, Ucid). Det råder inga större ideologiska skillnader mellan partierna, utan det handlar mest om att olika klaner stöder olika partier. Reglerna gynnar de partierna som fanns vid självständigheten och har gjort det svårt för nya partier att få något inflytande. Rättsväsendet ska vara oberoende och inga lagar får strida mot islamisk sharialag. Men i praktiken lägger sig regeringen ofta i domstolarnas arbete och det är vanligt att rättsprocesserna görs upp utanför det formella systemet. Det finns bara omkring ett hundratal domare i Somaliland, varav få har någon formell utbildning. Begränsade utlandskontakter Somalilands förhoppningar om ett internationellt erkännande stärktes när Sudan delades 2011 och den nya staten Sydsudan bildades. Frågan är central, inte minst eftersom Somaliland inte kan få något mer omfattande ekonomiskt stöd från omvärlden innan man erkänts som en självständig stat. Etiopien är det land som Somaliland har sina närmaste relationer till och det livligaste handelsutbytet med. Somaliland har kontor i Sydafrika, Etiopien och Ghana som i praktiken fungerar som ambassader. EU och Sverige behandlar Somaliland som en självstyrande region ansökte Somaliland om medlemskap i Afrikanska unionen (AU), men fick avslag eftersom organisationen vill respektera de gränser som rådde när Somalia blev självständigt. Även Islamiska samarbetsorganisationen (OIC), Arabförbundet och FN har motsatt sig ändrade gränser. I praktiken har Somaliland regelbundna kontakter med en rad länder, bland dem Sverige. Förhållandet till Djibouti har varit ömsom gott, ömsom ansträngt. Både Somaliland och Puntland, den somaliska självstyrande grannen i öster, gör anspråk på regionerna Sool och Sanaag. Spänningarna har flera gånger lett till väpnade konfrontationer. Läget förvärras av att en ny grupp, The Sool Sanaag Cayn Army, bildades 2007 och pläderar för självstyre i Sool inom en somalisk statsbildning. Efter blodiga sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkor och klanmedlemmar i östra Hargeisa i maj 2012 dömdes 17 civila till döden av en militärdomstol. Minst sju människor, varav tre polismän, hade dödats under oroligheterna som hade utlösts av en marktvist. Alla som dömdes var unga män mellan 19 och 20 år. 4/5

5 Somaliland och den somaliska övergångsregeringen har haft en kylig relation och har inga formella kontakter, eftersom den senare motsätter sig en delning av Somalia. Samma inställning har den militanta islamistguppen al-shabaab som kontrollerar delar av Somalia. Sedan 2012 pågår dock med internationell medling en dialog mellan regeringarna i Hargeisa och Mogadishu. I april 2013 möttes de båda presidenterna i Turkiet och enades om behovet av samarbete mot bland annat terrorism, piratverksamhet, olagligt fiske och dumpning av giftigt avfall. Somalia lovade också att underlätta för Somaliland att få bättre tillgång till internationellt stöd. Press- och yttrandefrihet garanteras i författningen, men i praktiken är mediernas frihet beskuren. Journalister från oberoende medier har gripits och dömts till fängelse, men även andra former av trakasserier förekommer. Det finns en statlig radiokanal, Radio Hargeisa, och en TV-kanal, Somaliland National Television (SLNTV). Möjligheterna att starta nya radiokanaler i privat regi är begränsade. Det finns flera dags- och veckotidningar, varav en statlig. Det är i de privata tidningarna som viss kritik av regeringen kan publiceras, och de finansieras ofta av somaliländare utomlands. Men alla tidningarna är små, den största av dem har en upplaga på cirka exemplar. Brittiska BBC:s radiosändningar på somaliska når åtskilliga lyssnare. Bräcklig ekonomi Uppfödning av får, getter och nötkreatur är stommen i Somalilands ekonomi och exporten av boskap är en av landets viktigaste inkomstkällor. Omkring 60 procent av befolkningen är direkt eller indirekt beroende av boskapsuppfödning för sin försörjning. Omkring 20 procent livnär sig på jordbruk, mest i landets östra del och i nordväst där det regnar tillräckligt. Viktigaste grödor är durra, majs, frukt och grönsaker. Somaliland producerar också olibanum (även kallat Libanonharts), ett aromatiskt harts som används till rökelse. Andra viktiga inkomstkällor är pengar som sänds hem av somaliländare utomlands, enligt Världsbankens bedömningar upp till en halv miljard US dollar per år. Skatteindrivning och tullavgifter från hamnen i Berbera ger också viktiga inkomster. Utrikeshandeln kompliceras av att den somaliländska shillingen inte är en internationellt erkänd valuta och inte har någon officiell växelkurs. Staten och lokala myndigheter upprätthåller grundläggande samhällsservice som skolor, vatten- och elförsörjning. Flera telekomföretag är verksamma i landet och mobiltäckningen är ganska god. Turism ses som en potentiell inkomstkälla, men landets isolering gör det svårt att locka några större mängder besökare. Fina stränder, städer med välbevarad kolonial bebyggelse, mångtusenåriga klippmålningar och nomadkultur skulle kunna attrahera turister. Somaliland har flygförbindelser med Etiopien, Djibouti, Förenade arabemiraten och Saudiarabien. 5/5