EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till RÅDETS DIREKTIV

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2001) 386 slutlig 2001/0154 (CNS) Förslag till RÅDETS DIREKTIV om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare (framlagt av kommissionen)

2 MOTIVERING 1. VILLKOR FÖR TREDJELANDSMEDBORGARES INRESA OCH VISTELSE I SYFTE ATT BEDRIVA VERKSAMHET SOM ANSTÄLLD ELLER EGENFÖRETAGARE I enlighet med mandatet från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 och "Resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen" 1 kommer kommissionen under 2001 att anta ett förslag till direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare. I sitt meddelande om en invandringspolitik för gemenskapen (KOM(2000) 757, ) föreslog kommissionen en strategi i två steg: att fastställa gemensamma rättsliga regler för mottagandet av ekonomiska migranter och att inrätta en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik. I meddelandet har kommissionen redan angivit de huvudmål och principer som den gemensamma rättsliga ramen bör bygga på: Tydlighet och ändamålsenlighet: De villkor som gäller för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse i EU i samband med betald anställning eller egen ekonomisk verksamhet skall anges tydligt, liksom deras rättigheter och skyldigheter. Det skall säkerställas att de får tillgång till denna information och att mekanismer finns på plats för att se till att reglerna tillämpas rättvist. Skillnader i rättigheter beroende på vistelsens längd: Målet bör vara att ge tillfällig arbetskraft som tänker återvända till ursprungslandet en tydlig rättslig ställning, medan det samtidigt finns en väg som så småningom leder till permanent status för personer som önskar stanna och som uppfyller vissa kriterier. Tydliga och enkla förfaranden: Ansökningsförfarandena måste vara tydliga och enkla. Arbetsmarknadssituationen skall respekteras i varje land: Samtliga medlemsstater tillämpar principen om att en tjänst endast kan besättas med arbetskraft från tredje land efter en noggrann bedömning av situationen på arbetsmarknaden i landet i fråga (om inte annat föreskrivs i internationella förpliktelser och åtaganden av EU och dess medlemsstater) och kommissionen har inte för avsikt att rucka på denna princip. Lättillgänglig information: Man bör i högre utsträckning utnyttja ny informationsteknik för att informera om lediga tjänster, arbetsvillkor etc. Stöd till företag: För att det europeiska näringslivet, särskilt små och medelstora företag, skall kunna rekrytera (i de fall då det bevisligen finns ett ekonomiskt behov av arbetskraft inom en specifik sektor eller för ett specifikt arbete som inte kan besättas med arbetstagare från EU) framgångsrikt och snabbt från tredje länder behöver arbetsgivarna praktiska möjligheter att visa att verklig arbetskraftsbrist råder på EU:s arbetsmarknad. Såsom anges i meddelandet behöver de frågor som tas upp i detta lagförslag också bli föremål för vidare politiska överväganden och kompletterande åtgärder inom ramen för en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik. Metoden kommer att införas i ett särskilt meddelande från kommissionen om en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik, ett meddelande som läggs fram samtidigt som detta förslag. 1 KOM(2000) 167 slutlig, , uppdaterat genom KOM(2001) 278,

3 2. BAKGRUND OCH FÖRHÅLLANDE TILL ANDRA INITIATIV I juni 2000 överlämnades till kommissionen en jämförande studie om tredjelandsmedborgares rätt till inresa i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare. Av den framgår att medlemsstaternas regler för tredjelandsmedborgares inresa i syfte att arbeta i EU skiljer sig åt. Både de tredjelandsmedborgare som vill få tillstånd att arbeta i EU och de arbetsgivare i unionen som behöver arbetskraft från tredje land stöter på administrativa regler och förfaranden i medlemsstaterna som ibland är mycket komplicerade. Endast ett fåtal regler och principer är gemensamma för samtliga medlemsstater. I november 2000 lade kommissionen fram sitt meddelande om en invandringspolitik för gemenskapen. Redan där angavs de politiska riktlinjer som följs i det här förslaget. Förhållandet till andra initiativ: Detta förslag är utformat för att vara helt förenligt med och utgöra ett komplement till det nyligen framlagda förslaget till rådets direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare 2. Medan arbetstagare och egenföretagare som nyligen anlänt till EU kommer att omfattas av den särskilda rättsliga ordningen i det här förslaget kommer de övergripande bestämmelserna i direktivförslaget att tillämpas om dessa tredjelandsmedborgare har uppfyllt villkoren och ansökt om ställning som varaktigt bosatt i enlighet med det föreslagna direktivet. Förslaget är också utformat för att vara helt förenligt med de åtaganden som gjorts av gemenskapen och dess medlemsstater inom ramen för WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal (GATS) och för att ytterligare underlätta handeln med tjänster. I enlighet med Resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, kommer kommissionen inom kort att utarbeta och anta fler lagstiftningsinitiativ om villkoren för inresa och vistelse i samband med studier, yrkesutbildning eller oavlönad verksamhet. 3. FÖRSLAGETS SYFTEN Med detta förslag till direktiv försöker kommissionen uppnå följande mål: 1. Att fastställa gemensamma definitioner, kriterier och förfaranden angående villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare, baserade på principer som redan tillämpats med framgång i medlemsstaterna. 2. Att fastställa gemensamma kriterier för tredjelandsmedborgares rätt att bedriva verksamhet som anställd och egenföretagare (prövning av det ekonomiska behovet och av samhällsnyttan) och erbjuda olika möjligheter för att visa att kriterierna uppfyllts. 3. Att införa garantier i fråga om förfaranden och insyn för att säkra en hög nivå av rättssäkerhet och information för alla inblandade när det gäller medlemsstaternas regler och administrativa praxis vid tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd och egenföretagare. 2 Förslag till rådets direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning (KOM(2001) 127 slutlig, ). 3

4 4. Att införa ett enda nationellt ansökningsförfarande som leder fram till ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd i en administrativ handling. Detta för att se till att de skiftande reglerna i medlemsstaterna blir enklare och mer enhetliga. 5. Att bevilja tredjelandsmedborgarna rättigheter och samtidigt respektera medlemsstaternas rätt att begränsa den ekonomiska migrationen. Om arbetstagare och egenföretagare från tredje land uppfyller alla villkor i kapitel II och III skall de få tillstånd, om inte medlemsstaterna inför begränsningar i enlighet med kapitel IV (till exempel nationella tak eller begränsningar med hänvisning till allmän ordning, säkerhet eller hälsa). 6. Att införa flexibla bestämmelser så att alla berörda parter, inklusive medlemsstaterna, snabbt kan reagera på ekonomiska och demografiska förändringar och ge medlemsstaterna möjlighet att utbyta åsikter och erfarenheter från tillämpningen av detta direktiv inom en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik. 7. Att ge konkret verkan åt åtagandena som gemenskapen och dess medlemsstater gjort inom ramen för WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal (GATS). 8. Att erkänna medlemsstaternas rätt att begränsa tredjelandsmedborgares rätt till inresa ochvistelsepådevillkorsomangesidettaförslagomdeanserdetnödvändigtatt tillämpa övergripande åtgärder (till exempel tak eller kvoter) för att uppnå en sådan begränsning. 4. VAL AV RÄTTSLIG GRUND Valet av rättslig grund överensstämmer med de ändringar som införts i EG-fördraget genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj I artikel 63.3 i EG-fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om "åtgärder som avser invandringspolitiken inom följande områden: (a) villkor för inresa och bosättning, normer för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda visering för längre tid och uppehållstillstånd." Bestämmelser om invandring i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare är en viktig del av invandringspolitiken. Det är inte möjligt att utforma en sammanhängande invandringspolitik för gemenskapen utan att lägga fram ett förslag om "villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare". Artikel 63.3 a är följaktligen den korrekta rättsliga grunden för detta förslag. Detta förslag till direktiv måste antas genom förfarandet i artikel 67 i fördraget: rådet beslutar enhälligt på förslag av rådet eller på initiativ av en medlemsstat och efter att ha hört Europaparlamentet. Detta förslag bygger på avdelning IV i EG-fördraget, som inte är tillämplig på Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa medlemsstater beslutar annorlunda i enlighet med förfarandet i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen. Avdelning IV är inte heller tillämplig på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till fördragen. 5. SUBSIDIARITET OCH PROPORTIONALITET: MOTIVERING OCH KONKRET TILLSKOTT Den nya avdelning IV om visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer, som införts i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, ger gemenskapen befogenheter i dessa frågor. Dessa befogenheter måste utövas i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget, dvs. endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden 4

5 inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Det föreslagna direktivet uppfyller dessa villkor. Subsidiaritet Det huvudsakliga syftet med detta initiativ är att införa enhetliga rättsliga regler för EU om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare och förfarandena i samband med medlemsstaternas utfärdande av relevanta tillstånd. Medlemsstaternas administrativa regler och förfaranden skiljer sig kraftigt åt. Med tanke på de betydande skillnaderna i de nationella bestämmelserna och synen på hur detta område skall regleras kan en enhetlig rättslig ram endast utformas på gemenskapsnivå. Proportionalitet Den typ av gemenskapsåtgärd som väljs måste vara den enklast tänkbara för att nå målet och genomföra det i praktiken. I det rättsliga instrument som valts, direktivet, fastställs allmänna principer men de medlemsstater som det riktas till kan själva välja lämpliga former och metoder för att genomföra dessa principer enligt sina nationella rättsliga system och allmänna förutsättningar. I direktivförslaget fastställs gemensamma definitioner, kriterier och förfaranden i samband med villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare, men medlemsstaterna ges stora möjligheter att fatta egna beslut. Förslagets finansiella och administrativa konsekvenser för medlemsstaternas regeringar, lokala myndigheter, ekonomiska aktörer och medborgare Enligt den ovannämnda jämförande studien om tredjelandsmedborgares rätt till inresa i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare varierar reglerna mellan medlemsstaterna. Både de tredjelandsmedborgare som vill få tillstånd att arbeta i EU och de arbetsgivare i unionen som behöver arbetskraft från tredje land stöter på administrativa regler och förfaranden i medlemsstaterna som ibland är mycket komplicerade. Endast ett fåtal regler och principer är gemensamma för samtliga medlemsstater. Ett enda nationellt ansökningsförfarande som leder fram till ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd i en enda administrativ handling skulle göra att de skiftande reglerna i medlemsstaterna skulle bli enklare och mer enhetliga. Införandet av ett gemensamt förfarande skulle kunna sporra medlemsstaterna att rationalisera den interna administrationen och att undvika dubbelarbete. De tredjelandsmedborgare som önskar bedriva ekonomisk verksamhet i EU och deras framtida arbetsgivare skulle dessutom kunna dra direkt nytta av ett förenklat förfarande. Både de föreslagna gemensamma kriterierna för tredjelandsmedborgares rätt att bedriva verksamhet som anställd och egenföretagare (prövning av det ekonomiska behovet och av samhällsnyttan) och de föreslagna garantierna i fråga om förfarande och insyn kommer att leda till stor rättssäkerhet, öppenhet och information för alla inblandade. Detta är särskilt värdefullt för ekonomiska aktörer och arbetstagare från tredje land. Medlemsstaternas behöriga myndigheter kommer att få rätt att ta ut rimliga avgifter för sin verksamhet. Avgifterna kan baseras på den tjänst som faktiskt utförs, så att de nya förfarandena varken innebär ökade utgifter för de nationella myndigheterna eller för stora kostnader för dem som får tillstånden 5

6 Artikel 1 KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA Kapitel I: Allmänna bestämmelser I artikeln anges förslagets syfte: att fastställa gemensamma villkor och förfaranden för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare. För att uppnå klarhet och rättssäkerhet är förslaget heltäckande. Därför det både verksamhet som anställd och verksamhet som egenföretagare i medlemsstaterna. Detta breda övergripande tillvägagångssätt är den allmänna utgångspunkten. Situationen för särskilda grupper beaktas genom särskilda regler och undantag i direktivets grundläggande bestämmelser. Hänsyn tas också till mer förmånliga bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och folkrätten. Artikel 2 I artikeln definieras de viktigaste begreppen i förslaget. a) Begreppet tredjelandsmedborgare har en vid definition och omfattar alla personer som inte är unionsmedborgare enligt EG-fördraget. Begreppet omfattar personer som är medborgare i ett tredje land och statslösa personer enligt definitionen i New Yorkkonventionen av den 28 september b) c) Det viktigaste inslaget i definitionen av en verksamhet som anställd eller egenföretagare är utövandet av "avlönad ekonomisk verksamhet". Begreppet "ekonomisk verksamhet" täcker all verksamhet som en person bedriver mot vederlag (pengar, bostad, varor osv.), oavsett om arbetsgivaren är en fysisk eller juridisk person, ett privat eller offentligt organ, oavsett om verksamheten drivs i vinstsyfte eller ej, och oavsett vilken typ av verksamhet som bedrivs. Nyckeln till distinktionen mellan en anställd och en egenföretagare är om personen i fråga har en underordnad ställning gentemot en arbetsgivare eller inte. d) I de flesta medlemsstater regleras tredjelandsmedborgarnas rätt att bedriva verksamhet som anställd för närvarande av ett dubbelt system av uppehålls- och arbetstillstånd. Eftersom detta förslag syftar till att förenkla förfarandena bör man ersätta systemet med en handling som både ger rätt att uppehålla sig och arbeta, ett uppehållstillstånd för arbetstagare. Det skall understrykas att detta förslag syftar till ett enhetligt slutresultat (den kombinerade handlingen) och förenklade förfaranden för de tredjelandsmedborgare som önskar bedriva ekonomisk verksamhet inom EU. Detta har emellertid inga direkta följder för hur de nationella myndigheterna handlägger ansökningar innan de fattar ett slutgiltigt beslut. De olika myndigheterna kan även i fortsättningen dela på ansvaret för handläggningen av ett ärende i enlighet med den interna ansvarsfördelningen, förutsatt att det inte äventyrar slutresultatet (en kombinerad handling som utfärdas på grundval av en enda ansökan). I förslaget ges inga uttryckliga anvisningar för hur de olika uppehållstillstånden skall utformas. Det skall dock understrykas att de uppehållstillstånd som omfattas av detta förslag faller under tillämpningsområdet för förslaget till rådets förordning om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare (KOM(2001) 157 slutlig, ). 6

7 e) De nuvarande nationella reglerna om tredjelandsmedborgares rätt att bedriva verksamhet som egenföretagare är mer skiftande än de som gäller verksamhet som anställd. I vissa medlemsstater krävs arbetstillstånd för verksamhet som egenföretagare, medan det i andra länder räcker med ett uppehållstillstånd för att bedriva sådan verksamhet. För att EU:s regler skall bli mer konsekventa och enhetliga föreslås införandet av en kombinerad handling som både ger tillstånd till vistelse och verksamhet som egenföretagare, uppehållstillstånd för egenföretagare. f) i) Se kommentarerna till artiklarna nedan. Artikel 3 1. Detta direktiv omfattar villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare i en medlemsstat. Det finns emellertid en rad internationella instrument på detta område. Avsikten med direktivförslaget är inte att åsidosätta dessa instrument eller att ändra deras innehåll. När de innehåller mer fördelaktiga bestämmelser skall de tillämpas även i fortsättningen. (a) (b) Denna punkt omfattar internationella avtal som gemenskapen slutit med andra parter. Det gäller dels avtal som slutits mellan gemenskapen (på egen hand) och en eller flera tredjeländer, dels så kallade blandade avtal. De viktigaste instrumenten i detta sammanhang är EES-avtalet, Europaavtalen och andra associeringsavtal (till exempel EG-Turkiet). Världshandelsorganisationens allmänna tjänstehandelsavtal (GATS) innehåller åtaganden om fysiska personers rörlighet, vilka är nödvändiga för handeln med tjänster. Denna punkt omfattar multilaterala och bilaterala avtal som slutits utan gemenskapens medverkan. Rättsakter värda att nämna i detta sammanhang är FN:s konvention och protokoll angående flyktingars rättsliga ställning samt Wienkonventionerna om diplomatiska respektive konsulära förbindelser. 2. Detta förslag syftar till att harmonisera de nationella bestämmelserna om tredjelandsmedborgares rätt att arbeta i EU som en invandringspolitisk åtgärd baserad på artikel 63.3 i fördraget. Direktivet omfattar de fall då tredjelandsmedborgare när en verklig önskan om att träda in på EU:s arbetsmarknad. Detta är inte fallet om tredjelandsmedborgaren reser in i EU för en kort period för att bedriva verksamhet i samband med leverans av varor eller tjänster till EU från tredje land. Det finns otaliga exempel på sådana kortvariga förflyttningar, till exempel flygplans- och fartygsbesättningar från tredje land som endast vistas en kort tid, lastbilschaufförer som levererar varor, artister som uppträder i EU och affärsmän på tjänsteresa. Om vistelsen för en tredjelandsmedborgare vars verksamhet är direkt kopplad till leverans av varor eller tjänster (inklusive arbetstagare som är utsända från tredje land) överskrider tre månader skall direktivet tillämpas. Direktivet gäller också om tredjelandsmedborgarens vistelse understiger tre månader och inte är direkt kopplad till leverans av varor eller tjänster till EU från tredje land (till exempel säsongsarbetare som stannar i två månader). Artiklarna innehåller dock särskilda bestämmelser som gör det möjligt att finna olika pragmatiska lösningar i dessa speciella fall. 7

8 3. I denna punkt undantas följande grupper från direktivets tillämpningsområde: (i) Tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen och som utstationerats i syfte att tillhandahålla tjänster över gränserna eller som redan tillhandahåller sådana tjänster omfattas redan av förslaget till rådets direktiv om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till att även omfatta tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen (EGT C 67, , s. 17) och förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om utstationering av arbetstagare från tredje land i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna (EGT C 67, , s. 12). (ii) Dessa grupper omfattas eller kommer att omfattas av direktivet om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer (antaget av rådet den 27 juni 2001), förslaget till ett direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (KOM(2001) 181 slutlig, ) och ett planerat förslag till direktiv om personer som av andra skäl behöver internationellt skydd. (iv) (v) Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt att resa fritt inom EU omfattas redan av avdelning III i den första delen av förordning (EEG) nr 1612/68, som ger denna grupp oinskränkt rätt till vistelse och tillträde till arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten. Denna grupp kommer att omfattas av det förslag till direktiv om rätt till familjeåterförening som diskuteras för närvarande (KOM(1999) 638 slutlig, , ändrat genom KOM(2000) 624 slutlig, ). 4. I stort sett alla medlemsstater har detaljerad lagstiftning och administrativ praxis där den speciella situationen för de personkategorier som anges i denna punkt beaktas. Detta förslag syftar till som ett första steg mot en ny gemenskapspolitik att införa enhetliga gemenskapsrättsliga regler, dock inte alltför detaljerade. I nuläget anses det därför lämpligare att ge medlemsstaterna möjlighet att behålla eller införa mer förmånliga nationella bestämmelser om tillträde till arbete för de tredjelandsmedborgare som ingår i någon av de personkategorier som anges i denna punkt. Så fort som gemenskapens rättsliga instrument för att reglera dessa gruppers rättigheter och skyldigheter har trätt i kraft kommer de dock att ha företräde framför de nationella bestämmelserna. Kapitel II: Inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser Artikel 4 1. Tredjelandsmedborgare får endast resa in och vistas i syfte att bedriva verksamhet som anställd (hel- eller deltid) i en medlemsstat om ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" har utfärdats i enlighet med detta direktiv (med de undantag som anges i direktivet). Detta ligger i linje med gällande nationella bestämmelser i de flesta medlemsstater. 2. Ett tillstånd skall utfärdas om det efter kontroll av uppgifter och handlingar, kan bevisas att den sökande uppfyller kraven för att erhålla "uppehållstillstånd för arbetstagare". Om den sökande inte uppfyller kraven eller om en medlemsstat 8

9 Artikel 5 använder sig av möjligheten att införa begränsningar i enlighet med artiklarna 26, 27 och 28, skall tillståndet inte utfärdas. I artikeln ges rättigheter till sökande som uppfyller alla villkor i kapitel II, samtidigt som medlemsstaternas rätt att begränsa ekonomisk migration respekteras. Om det inte finns några begränsningar i enlighet med artiklarna 26, 27 och 28, är medlemsstaterna skyldiga att utfärda ett "uppehållstillstånd för arbetstagare". 1. Ansökan om "uppehållstillstånd för arbetstagare" måste lämnas in av tredjelandsmedborgaren. Dennes framtida arbetsgivare skall dock kunna lämna in en ansökan på tredjelandsmedborgarens vägnar. 2. Enligt denna punkt skall en ansökan normalt lämnas in via beskickningen för den medlemsstat som företräder den stat där den sökande är lagligen bosatt. Om den sökande redan är lagligen bosatt (innehavare av ett uppehållstillstånd, till exempel som student) eller lagligen vistas (till exempel innehavare av en turistvisering, visering för arbetssökande eller visering för att ansöka om arbetstillstånd) i den berörda medlemsstaten, får ansökan lämnas in direkt på denna medlemsstats territorium. Det bör dock understrykas att ansökan om ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" i enlighet med detta direktiv inte ger den sökande rätt att stanna i en medlemsstat. 3. Denna punkt innehåller en uppräkning av uppgifter och handlingar som skall lämnas in till den behöriga myndigheten vid ansökan om "uppehållstillstånd för arbetstagare". För att erhålla vissa av dessa uppgifter och handlingar (till exempel kopia av gällande anställningsavtal eller bevis på godkänd prövning av det ekonomiska behovet) måste de sökande ha ett nära samarbete med sin framtida arbetsgivare. b) Den sökande måste lämna in ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande erbjudande om arbete (ett erbjudande om ett konkret anställningsavtal som inte ensidigt kan dras tillbaka av den framtida arbetsgivaren). Om en medlemsstat så önskar kan den göra en systematisk förhandskontroll i samband med bedömningen av ansökan för att kontrollera att anställningsavtalet eller det bindande erbjudandet om arbete överensstämmer med den nationella lagstiftningen om arbetsvillkor, inklusive lönevillkoren. d) Den sökande måste tillhandahålla relevanta bevis på att de krav som anges i artikel 6 (prövning av det ekonomiska behovet) har uppfyllts. I praktiken innebär detta nära samarbete mellan den sökande och den framtida arbetsgivaren, som måste ge den sökande de nödvändiga handlingarna som visar att tjänsten varit utlyst och att inga godtagbara platsansökningar inkommit från arbetstagare inom EU (artikel 6.2), eller de särskilda nationella kraven är uppfyllda (artikel 6.3), eller den inkomsttröskel som fastställts i nationella bestämmelser har överskridits (artikel 6.4), eller 9

10 det belopp ("arbetsgivarens bidrag") som krävs i nationella bestämmelser i enlighet med artikel 6.5 har betalats. g) I denna punkt föreskrivs i enlighet med proportionalitetsprincipen att den sökande måste kunna styrka att han eller hon har de kunskaper som krävs för att utföra den tänkta verksamheten. Detta kan, men måste inte, omfatta kunskaper i medlemsstatens officiella språk. h) Behöriga myndigheter måste göra en bedömning av den sökandes förmåga att täcka sina levnadsomkostnader, med hänsyn till den sökandes framtida inkomst som framgår av anställningsavtalet. 4. Denna punkt är ett komplement till artikel 6.1 f (se nedan). Artikel 6 1. I artikeln fastställs på gemenskapsnivå den allmänna princip som återspeglar de gällande bestämmelserna i medlemsstaterna där tillstånd till en arbetstagare från tredje land bara kan ges efter en noggrann bedömning av situationen på den nationella arbetsmarknaden. Det innebär i praktiken att tredjelandsmedborgare endast kan få tillträde till arbetsmarknaden i EU om en tjänst inte kan besättas av en arbetstagare som ingår i någon av följande kategorier: a) Unionsmedborgare. Medborgare i ansökarländerna kommer automatiskt ingå i denna kategori från anslutningsdagen och kommer därför att automatiskt få förmånsbehandlingen jämfört med tredjelandsmedborgare. De exakta villkoren för en eventuell begränsning av de nya EU-medborgarnas tillträde till EU:s arbetsmarknad kommer att fastställas i anslutningsfördragen. Bestämmelserna i anslutningsfördragen kommer att ha företräde framför bestämmelserna i detta direktiv. I EU:s gemensamma ståndpunkt om kapitel 2 (arbetstagarnas fria rörlighet) fastslås att de nuvarande medlemsstaterna skall ge medborgarna i de nya medlemsstaterna företräde framför arbetskraft från länder utanför EU. b) Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet inom EU. Dessa personer omfattas redan av avdelning III i den första delen av förordning (EEG) nr 1612/68, som ger denna grupp oinskränkt rätt till vistelse och tillträde till arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten. c) Tredjelandsmedborgare som redan har fullt tillträde till den aktuella nationella arbetsmarknaden enligt de instrument som anges i artikel 3.1 (till exempel EES-medborgare eller personer som omfattas av befintliga bilaterala avtal mellan vissa medlemsstater och vissa tredje länder). d) Tredjelandsmedborgare som redan har tillträde till den aktuella nationella arbetsmarknaden enligt befintlig nationell lagstiftning (till exempel personer som omfattas av nationella bestämmelser om familjeåterförening) eller gemenskapsrätten (flera av de lagstiftningsförslag som nämns ovan i förklaringarna till artikel 3.3 kommer att ge vissa grupper av tredjelandsmedborgare tillträde till arbetsmarknaden). e) Arbetstagare från tredje land som redan är arbetstagare i en medlemsstat (personer som lagligen vistats och arbetat i medlemsstaten i minst tre år). 10

11 f) Tredjelandsmedborgare som funnits på medlemsstatens arbetsmarknad och som vill återvända till samma stat efter en begränsad bortovaro (personer som lagligen vistats och arbetat i den medlemsstaten under mer än tre av de närmast föregående fem åren). Tanken är att arbetstagare från tredje land som redan finns på arbetsmarknaden i en medlemsstat och som lämnat denna stat för en relativt kort period skall ha möjlighet att återvända på förmånliga villkor. I punkterna 2 5 i denna artikel ges flera möjligheter att påvisa förenligheten med kravet i punkt 1 i konkreta fall. Punkt 2 måste genomföras av medlemsstaterna, men punkterna 3-5 innehåller möjligheter som medlemsstaterna kan, men inte behöver, använda i enlighet med den nationella politiken på området. Det främsta argumentet för denna flexibla metod är att olika modeller på så sätt kan prövas mot varandra i syfte att få fram den bästa lösningen. Det innebär att medlemsstaterna kan prova olika metoder inom ramarna för detta direktiv för att därefter kunna diskutera resultatet inom samordningsmetoden för invandringspolitiken. 2. Den individuella bedömningen av om kravet i punkt 1 uppfyllts skall fungera som ett praktiskt verktyg för arbetsgivare som inte lyckas besätta en viss tjänst inom en given period. Om en arbetsgivare har utlyst en tjänst via arbetsförmedlingen i flera medlemsstater, det vill säga via det europeiska arbetsförmedlingsnätet EURES, under minst fyra veckor och inga godtagbara platsansökningar har inkommit från arbetssökande inom EU (de personkategorier som anges ovan), får arbetsgivaren rekrytera från utlandet. Den utvalda tredjelandsmedborgaren har då i allmänhet (om alla andra villkor för uppehållstillstånd enligt detta direktiv är uppfyllda) rätt till ett "uppehållstillstånd för arbetstagare". För att förhindra fusk måste platsannonserna innehålla realistiska, skäliga och proportionerliga krav med avseende på den tjänst som utlyses. Att så är fallet skall kontrolleras av de behöriga myndigheterna vid handläggningen av ansökningar i enlighet med detta kapitel. Bestämmelsen om medborgare från länder som för anslutningsförhandlingar med EU syftar till att uppnå överensstämmelse med det politiska åtagandet under förhandlingarna om att medborgarna i kandidatländerna i praktiken skall behandlas mer förmånligt än arbetstagare från tredje land under tiden fram till anslutningen. Denna punkt avser därför behovet av att se till att lediga tjänster i första hand erbjuds arbetstagare från kandidatländerna före anslutningen, om det inte går att hitta lämpliga personer som ingår i de kategorier som anges i punkt Möjligheten att göra en övergripande bedömning ger medlemsstaterna ett flexibelt verktyg för att reagera på arbetskraftsbrist inom en specifik sektor, till exempel genom att införa "green card-system" för att rekrytera vissa specialister. Bestämmelsen är mycket allmänt formulerad för att möjliggöra "green card" eller liknande åtgärder inom alla sektorer som saknar arbetskraft. Detta innebär emellertid inte att medlemsstaterna helt fritt kan anta sådana åtgärder. För det första måste de alltid kunna bevisa att det råder en kvantifierbar brist inom sektorn i fråga och för det andra gäller "öppenhetsbestämmelserna" i kapitel V i direktivet (skyldighet att motivera åtgärden på grundval av objektiva och kontrollerbara kriterier, regelbunden översyn av åtgärden, offentliggörande innan den träder i kraft osv.). För att se till att medborgare i de länder som för anslutningsförhandlingar med EU behandlas mer förmånligt än andra tredjelandsmedborgare har en bestämmelse om detta införts i slutet av denna punkt. 11

12 4. Medlemsstaterna skall ha möjlighet att på nationell nivå fastställa lämpliga inkomsttrösklar. Om den årsinkomst som erbjuds tredjelandsmedborgaren överstiger tröskeln, anses kravet på ekonomiskt behov vara uppfyllt. Tanken bakom denna modell som redan är praxis i minst två medlemsstater är att höginkomstsektorn på den europeiska arbetsmarknaden behöver mindre skydd och kan tillåta sig att vara mer öppen för internationell konkurrens. 5. Medlemsstaterna skall kunna anta nationella bestämmelser enligt vilka kravet på att påvisa ett ekonomiskt behov kan anses vara uppfyllt för en tredjelandsmedborgare om dennes framtida arbetsgivare har betalat ett visst belopp till de behöriga myndigheterna. Pengarna som erhålls från arbetsgivaren skall användas till åtgärder för att främja integreringen av tredjelandsmedborgare eller för yrkesutbildning. Tanken bakom denna modell som för närvarande debatteras i flera medlemsstater är att en arbetsgivares villighet att betala ett extra belopp för att anställa en tredjelandsmedborgare kan ses som ett indirekt bevis på att det råder brist på arbetskraft inom EU. Beloppets storlek kommer att behöva bestämmas i varje medlemsstat och kan vara antingen fast eller rörlig (till exempel baseras på den anställdes månatliga/årliga inkomst). Det främsta argumentet för detta "bidrag från arbetsgivarna" är att olika modeller på så sätt kan prövas mot varandra i syfte att få fram den bästa lösningen. Det innebär att medlemsstaterna kan pröva olika metoder inom ramarna för detta direktiv för att därefter kunna diskutera resultatet inom ramen för samordningen av invandringspolitiken. Artikel 7 I artikeln föreskrivs att giltighetstiden för "uppehållstillstånd för arbetstagare" skall fastställas av medlemsstaterna i enlighet med den tidsram som anges i denna artikel ( upp till tre år för det första tillståndet och upp till tre år för ett förnyat tillstånd). I enlighet med principen att tredjelandsmedborgarnas rättigheter skall öka i takt med vistelsens längd kommer personer som har haft ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" i den aktuella medlemsstaten i mer än tre år att lättare kunna förnya tillståndet (de behöver inte styrka att kravet i artikel 6.1 är uppfyllt). Ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" kan förnyas flera gånger. Man bör dock komma ihåg att de övergripande bestämmelserna i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning (KOM(2001) 127 slutlig, ) när det väl antagits kommer att börja gälla efter fem år och att arbetstagare som har uppfyllt villkoren för "ställning som varaktigt bosatt" kan ansöka om denna ställning i stället för att ansöka om en förnyelse av sitt "uppehållstillstånd för arbetstagare". Artikel 8 Det första tillståndet för arbetstagare från tredje land bygger på en prövning av om det råder brist på EU:s arbetsmarknad. Denna princip skulle undergrävas om arbetstagare från tredje land som fått tillstånd att fylla luckor inom särskilda arbetsmarknadssektorer direkt efter inresan skulle kunna byta arbete och börja arbeta inom en bransch eller i en region där det inte råder brist på arbetskraft. Å andra sidan äventyras inte principen om tredjelandsmedborgaren byter arbetsgivare inom samma bransch eller region. Därför föreskrivs att "uppehållstillståndet för arbetstagare" i inledningsskedet skall begränsas till utövandet av bestämda ekonomiska verksamheter som gör det möjligt att byta arbetsgivare, men inte typ av verksamhet. I enlighet med principen om att tredjelandsmedborgarnas rättigheter skall öka i takt med vistelsens längd upphör begränsningarna som är knutna till "uppehållstillståndet för arbetstagare" efter tre år. Under den första treårsperioden skall emellertid innehavare av 12

13 "uppehållstillstånd för arbetstagare" ha rätt att begära tillstånd till förändringar i enlighet med artikel 9. I det fallet skall en omprövning av det ekonomiska behovet göras. Artikel 9 I artikeln föreskrivs att innehavarna av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" skall anmäla alla relevanta förändringar till de behöriga myndigheterna. Viktiga förändringar (byte av arbetsgivare eller verksamhet) kräver tillstånd. Kravet på förutsebarhet gör dock att behöriga myndigheter inte får använda förändringar på arbetsmarknaden (förändringar som gör att kravet i artikel 6.1 inte längre är uppfyllt) som förevändning för att dra tillbaka ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" under dess giltighetstid. Artikel Medlemsstaterna måste under alla omständigheter återkalla tillstånd som förvärvats på otillåten väg. Om tillståndsinnehavaren bara varit försumlig, till exempel lämnat in ofullständiga handlingar eller underlåtit att anmäla relevanta förändringar, har myndigheterna däremot omfattande befogenheter (möjlighet att tillfälligt upphäva eller återkalla tillståndet). Detsamma gäller i fall då artikel 27 kan tillämpas (av hänsyn till allmän ordning och säkerhet). 3. Innehavarna av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" skall å ena sidan inte bli en ekonomisk belastning för värdlandet, men de bidrar å andra sidan till det sociala trygghetssystemet där och har därför också rätt att dra nytta av systemet (se artikel 11 nedan). Det är alltså nödvändigt att hitta en rimlig balans mellan dessa hänsyn. I linje med gällande bestämmelser i vissa medlemsstater föreslås att arbetslöshet i sig själv inte skall utgöra ett tillräckligt skäl för att dra in ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" om inte arbetslöshetsperioden överskrider en viss tid (tre månader per år under vistelsens två första år och sex månader per år efter vistelse i två år). Artikel I denna punkt finns en förteckning över de rättigheter som följer av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare". Den viktigaste är rätten att bo och arbeta i medlemsstaten. Innehavare av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" har rätt att bli behandlade på samma sätt som unionsmedborgarna, åtminstone när det gäller vissa grundläggande rättigheter (arbetsvillkor, tillgång till yrkesutbildning, erkännande av examensbevis, social trygghet inklusive hälsovård, tillgång till varor och tjänster som allmänheten har tillgång till, inklusive bostad och fackliga rättigheter). Rättighetskatalogen liknar den föreslagna förteckningen över rättigheter i artikel 12 i kommissionens förslag till direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, men den är mindre uttömmande som en följd av principen om att tredjelandsmedborgarnas rättigheter skall öka i takt med vistelsens längd. f) ii) Rätten till yrkesutbildning är subsidiär till de tillstånd som utfärdas till "ekonomiska migranter" i enlighet med detta direktiv. Som anges ovan kommer ett mer specifikt övergripande lagstiftningsinitiativ om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i samband med utbildning eller yrkesutbildning att utarbetas och antas av kommissionen inom kort. f) iii) Innehavare av tillstånd som utfärdats i enlighet med detta direktiv måste få samma rätt till erkännande av sina kvalifikationer som unionsmedborgare. Detta innebär att värdlandet är skyldigt att beakta alla examensbevis, intyg och andra bevis på formell kompetens (inklusive kompetens som uppnåtts utanför 13

14 EU) hos personen i fråga samt dennes relevanta erfarenhet. Detta genom att jämföra de specialkunskaper och färdigheter som intygas av examensbevis och dokumenterad erfarenhet med de kunskaper och kvalifikationer som krävs i de nationella bestämmelserna (mål C-238/98, Hocsman). Det är dock endast en liten grupp personer som omfattas av denna rättighet. Deras situation skiljer sig från varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, eftersom chansen är större att dessa har ett examensbevis från en medlemsstat eller att deras examensbevis från tredje land har erkänts av en medlemsstat. 2. Uppehållstillståndsinnehavarnas automatiska tillgång till vissa rättigheter (särskilt tillgång till allmännyttiga bostäder) kan skapa problem i vissa fall. På grund av detta och i linje med ovannämnda princip ger denna punkt medlemsstaterna möjlighet att kräva att innehavarna av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" stannar en viss tid (eller bara har rätt att stanna en viss tid) för att få utöva vissa av rättigheterna. 3. Såsom betonades i det nyligen antagna meddelandet om en invandringspolitik för gemenskapen skall man genom detta direktiv se till att migranterna inte blir avskurna från sitt ursprungsland och att de har möjlighet att återvända allt eftersom situationen där ändras. Det skulle vara till skada för denna process om tredjelandsmedborgare "förlorade" de avgifter de betalat till det allmänna pensionssystemet i en medlemsstat när de återvänder till tredje land. På vissa villkor har de rätt att få sin pension utbetald vid tidpunkten för avresan eller vid en senare tidpunkt i det tredje land där de bor, i enlighet med nationell lagstiftning, bilaterala avtal som slutits av medlemsstaten i fråga eller internationella avtal som slutits av gemenskapen. Ibland ger dessa rättsakter även möjlighet att överföra intjänade pensionsrättigheter till ett pensionssystem i tredje land. I dessa fall "förlorar" inte tredjelandsmedborgaren de pengar som betalats in till det allmänna pensionssystemet i en medlemsstat. I denna punkt införs ett kompletterande skydd för de tredjelandsmedborgare som varken har förvärvat rätten till EU-pension som betalas nu eller senare i ett tredje land eller möjligheten att överföra pensionsrättigheterna i EU till ett system i det tredje land han eller hon är bosatt i. I dessa specifika fall skall den berörde tredjelandsmedborgaren ha möjlighet, i enlighet med denna punkt, att begära och erhålla utbetalning av de avgifter som betalats in till allmänna pensionssystem av tredjelandsmedborgaren eller dennes arbetsgivare. Avsnitt 2: Regler om särskilda kategorier Vissa personkategorier särbehandlas idag av medlemsstaterna. Även om den allmänna principen är att bestämmelserna i detta förslag skall tillämpas på alla situationer, innehåller detta avsnitt mer specifika bestämmelser för särskilda personkategorier, baserade på tillvägagångssätt i medlemsstaterna. Dessa särskilda bestämmelser är utformade för att lätt passa in i direktivets allmänna ramar. I de flesta fall ger de möjlighet att frångå kravet på en prövning av det ekonomiska behovet kopplat till särskilda villkor. Artikel 12 Det har redan nåtts en överenskommelse inom gemenskapen av definitionen av "säsongsarbetare" (artikel 2 f). Den bygger på bilagan till rådets resolution av den 20 juni 1994 om begränsning av rätten till inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare till medlemsländerna för anställning ("anställningsresolutionen") och artikel 9 i kommissionens förslag till en konvention med bestämmelser för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse i medlemsstaterna från 1997 ("konventionen"). 14

15 Artikel 13 Definitionen av "gränsarbetare" (artikel 2 g) bygger både på bilagan till anställningsresolutionen och artikel 10 i konventionen. För att ge flexibla bestämmelser som täcker alla tänkbara situationer, omfattar artikeln också tredjelandsmedborgare som pendlar mellan medlemsstaterna. Denna bestämmelse ger undantagsvis medlemsstaterna rätt att utfärda arbetstillstånd utan att utfärda uppehållstillstånd. Denna möjlighet skall göra migrationspolitiken mer flexibel och den avspeglar den aktuella rättsliga situationen i flera medlemsstater. Artikel 14 Definitionen av "en person som tillfälligt överförts av sitt företag" (artikel 2 h) motsvarar och förtydligar den detaljerade definitionen i listan över medlemsstaternas särskilda åtaganden inom ramen för GATS. Medlemsstaternas GATS-åtagande att inte kräva en prövning av det ekonomiska behovet för att låta personer som överförts av sitt företag tillfälligt vistas i landet, begränsas inte till någon bestämd vistelsetid och vistelsen kan därför - i speciella fall - uppgå till flera år. Syftet med denna artikel är att utvidga detta regelverk till att även omfatta personer som tillfälligt överförs av tillverkningsföretag, tjänsteleverantörer och företag med huvudsaklig verksamhet i EU (de nuvarande GATS-åtagandena gäller bara anställda vid företag med huvudsaklig verksamhet i ett tredje land). Enligt en fotnot till listan över EU-åtaganden definieras den tillfälliga vistelsens längd av medlemsstaten och, om sådana förekommer, gemenskapslagstiftning om inresa, vistelse och arbete. Punkt 3 syftar till en gemensam övre tröskel för "tillfällig vistelse" på fem år. Efter denna period kan förlängning beviljas i enlighet med artikel 7. Enligt artikel 3.2 i detta förslag är "uppehållstillstånd för arbetstagare" inte nödvändigt för personer som överförts av sitt företag och som stannar i mindre än tre månader. Artikel 15 Definitionen av "praktikant" (artikel 2 i) och de bestämmelser som gäller för denna personkategori har redan fastställts på gemenskapsnivå. Definitionen bygger på definitionen i anställningsresolutionen. Artikel 16 Anställningsresolutionen innehåller redan bestämmelser om särbehandling av personer som bedriver verksamhet som anställda inom ramen för ungdomsutbyte eller ungdomsmobilitetsprogram, inklusive au pairer. En noggrann definition av "au pair" finns i artikel 1 i Europarådets avtal om au pair-anställning. Kapitel III: Inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som egenföretagare Artiklarna 17 och 18 Förfarandena och villkoren i samband med beviljandet av "uppehållstillstånd för egenföretagare" har i stort sett utformats på samma sätt som reglerna för beviljande av "uppehållstillstånd för arbetstagare". Följande särdrag bör dock understrykas: Särskild vikt läggs vid kravet på att de sökande måste styrka att deras finansiella tillgångar inkluderar egna medel (artikel 18.3 c). 15

16 En detaljerad affärsplan måste lämnas in för att myndigheterna skall kunna bedöma den potentiella nyttoeffekten av den planerade verksamheten som egenföretagare i enskilda fall. För att bistå de behöriga myndigheterna vid granskningen av affärsplanen kan medlemsstaterna naturligtvis anlita externa experter och begära att de sökande om det anses nödvändigt lämnar in en bedömning av affärsplanen, som gjorts av en ansedd och internationellt verksam revisionsbyrå. Medlemsstaterna skulle kunna publicera listor med namn på revisionsbyråer som de sökande kan välja mellan. Artikel 19 Tillstånd att bedriva verksamhet som egenföretagare ("uppehållstillstånd för egenföretagare") skall i princip endast utfärdas om tredjelandsmedborgarens verksamhet som egenföretagare kommer att påverka sysselsättningen eller den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaten positivt. Denna princip återspeglar de nationella bestämmelserna i de flesta medlemsstater. För att denna princip skall kunna fungera i praktiken kan medlemsstaterna anta nationella bestämmelser enligt vilka särskilda former av verksamhet som egenföretagare automatiskt kan anses ha denna gynnsamma effekt, utan att det behövs en enskild bedömning (positiv generell bedömning, till exempel etablering av vissa typer av innovativa företag). Medlemsstaterna får också föreskriva att särskilda former av verksamhet som egenföretagare automatiskt kan anses oacceptabla utan att det behövs en enskild bedömning (negativ generell bedömning). Medlemsstaterna får också föreskriva att särskilda former av verksamhet som egenföretagare automatiskt skall accepteras, om den sökande investerar ett fastställt minimibelopp (finansiell tröskel). Artiklarna Förfarandena och villkoren i samband med beviljandet av "uppehållstillstånd för egenföretagare" har i stort sett utformats på samma sätt som reglerna för beviljande av "uppehållstillstånd för arbetstagare". Kapitel IV: Gemensamma bestämmelser Artikel 25 I denna artikel klargörs att medlemsstaterna behåller rätten avgöra vilka avgifter som de sökande skall betala. Avgiftsnivån föreslås vara kopplad till de faktiska kostnader som belastar den nationella administrationen. Därmed kan medlemsstaterna förhålla sig flexibla i frågan om avgifter och även tillämpa avgiftsbefrielse för vissa grupper av personer och vissa avgifter för särskilda tjänster (t.ex. en särskild avgift för påskyndad handläggning av ansökningar), om de skulle finna det lämpligt. Artikel 26 Förslaget syftar till att fastställa ett harmoniserat ansökningsförfarande som ger tredjelandsmedborgare möjlighet att bedriva ekonomisk verksamhet i EU:s medlemsstater om det finns ett samhällsekonomiskt behov av detta eller om deras ekonomiska verksamhet kan förväntas ge samhällsnyttiga effekter. Det finns dock ingen avsikt att införa en ovillkorlig rätt för tredjelandsmedborgare att invandra bara för att nämnda villkor och alla andra krav som föreskrivs i kapitel II och III är uppfyllda. För närvarande använder sig flera medlemsstater av kvoter eller olika tak för att reglera tredjelandsmedborgares tillträde till ekonomisk verksamhet. Dessa restriktioner kompletterar prövningen av eventuella samhällsekonomiska behov och samhällsnyttiga effekter och är utformade för att ta hänsyn till den samlade förmågan att ta emot och integrera tredjelandsmedborgare inom det egna territoriet (hela territoriet eller vissa delar). Denna artikel bekräftar detta och ger medlemsstaterna en 16

17 möjlighet att anta övergripande åtgärder (t.ex. nationella tak, tillfälliga stopp i utfärdandet av uppehållstillstånd) för att begränsa mottagandet av arbetstagare från tredje land, om medlemsstaterna skulle anse det nödvändigt av ovan angivna skäl. Enligt artikel 30 måste dessa nationella åtgärder meddelas Europeiska kommissionen, som enligt artikel 211 i fördraget kommer att kunna lämna rekommendationer eller yttranden om dem om den anser det nödvändigt. Bestämmelserna kommer även att bli föremål för övervägande inom ramen för den öppna samordningsmetoden för gemenskapens invandringspolitik. Artikel 27 Medlemsstaterna får begränsa tredjelandsmedborgares inresa och vistelse av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa. De överväganden rörande allmän ordning och säkerhet som kan komma i fråga för att vägra inresa måste grundas på tredjelandsmedborgarens personliga uppträdande. Detta betyder att beslut om begränsningar i tredjelandsmedborgares möjligheter till inresa och vistelse måste fattas individuellt mot bakgrund av intresset att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, med hänsyn till den berörda personens särskilda situation och proportionalitetsprincipen. Även om medlemsstaterna har självbestämmanderätt när det gäller frågor rörande folkhälsa, är det inte rimligt att bestraffa en person för att denne lider av en sjukdom som manifesterat sig efter inresan. Folkhälsa kan således inte åberopas som skäl efter det att ett uppehållstillstånd har utfärdats. Artikel 28 EG-fördraget tillåter att medlemsstaterna reserverar vissa tjänster eller uppgifter för egna medborgare och utesluter medborgare i andra medlemsstater. I artikel 39.4 i EG-fördraget föreskrivs att arbetstagares rätt till fri rörlighet inte skall omfatta "anställning i offentlig tjänst". I artikel 45 första stycket föreskrivs vidare att bestämmelserna om etableringsrätt inte skall omfatta verksamhet "som hos medlemsstaten, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt". Båda situationerna har prövats av EG-domstolen som, i princip, begränsade möjligheten att använda undantaget till de verksamheter som innebär offentlig myndighetsutövning och ansvar för att bevaka statens eller andra offentliga organs allmänna intresse. Denna artikel använder formuleringar från artikel 39.4 och artikel 45.1 i fördraget och gör ovan nämnda princip tillämplig med avseende på detta direktiv. Kapitel V: Förfarande och insyn Ekonomiska aktörer, särskilt de som (i framtiden) anställer tredjelandsmedborgare, har ett berättigat intresse av att informeras och uppdateras om när och under vilka förhållanden de får anställa tredjelandsmedborgare. De borde också kunna förvänta sig att de administrativa förfaranden som leder till utfärdande av uppehållstillstånd för arbetstagare handläggs någorlunda snabbt. Detsamma gäller tredjelandsmedborgare som vill ha tillträde till EU:s arbetsmarknad. Om EU-medlemsstaterna anser att det finns behov eller ekonomiskt intresse av att tredjelandsmedborgare får bedriva ekonomisk verksamhet i EU, bör man inte skrämma iväg eventuellt kvalificerade kandidater på grund av administrativt krångel. Dessutom har de europeiska institutionerna, medlemsstaterna och allmänheten ett legitimt intresse av att informeras och uppdateras om vad andra medlemsstater gör på detta område. Av dessa skäl, och i enlighet med europeiska rättssäkerhetstraditioner, bör EG-rättsliga regler om utövandet av verksamhet som anställd eller egenföretagare vara tydliga, rättsligt otvetydiga och dessutom ge vissa förfarandegarantier. 17