6269/17 adj/lym/cs 1 DG B 1C

Transkript

1 Europeiska unionens råd Bryssel den 20 februari 2017 (OR. en) Interinstitutionellt ärende: 2016/0397 (COD) 6269/17 SOC 91 EMPL 61 CODEC 207 NOT från: till: Ordförandeskapet Ständiga representanternas kommitté (Coreper)/rådet Komm. dok. nr: 15642/16 SOC 812 EMPL 549 CODEC 1910 Ärende: Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (Text av betydelse för EEA och Schweiz) För delegationerna bifogas ordförandeskapets vägledande not om ovannämnda ärende, inför rådets möte (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 3 mars /17 adj/lym/cs 1

2 Samordning av de sociala trygghetssystemen i EU Diskussionsunderlag från ordförandeskapet Rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 3 mars 2017 Den 13 december 2016 lade kommissionen fram ett förslag om ändring av vissa bestämmelser om samordningen av de sociala trygghetssystemen 1 i förordningarna (EG) nr 883/ ("grundförordningen") och (EG) nr 987/ ("tillämpningsförordningen"). Förslagets övergripande syfte är att fortsätta moderniseringen av dessa EU-bestämmelser genom att göra dem tydligare och rättvisare och att förbättra deras tillämpning. Förslaget är framför allt inriktat på tillgången till sociala förmåner inom följande fyra områden: (i) arbetslöshetsförmåner, (ii) förmåner vid långvarigt vårdbehov, (iii) rörliga medborgare utanför arbetskraften och (iv) familjeförmåner. Kommissionen föreslår också att man ska stärka de administrativa bestämmelserna för samordning av de sociala trygghetssystemen för (v) utstationerade arbetstagare och att man ska ge myndigheter i medlemsstaterna bättre verktyg för att komma till rätta med eventuella orättvisa metoder eller missbruk. Mot en moderniserad samordning av de europeiska sociala trygghetssystemen Rätten för EU-medborgare och deras familjer att fritt röra sig och bosätta sig i en annan EUmedlemsstat är förankrad i EU-fördragen och anses vara en hörnsten i den europeiska integrationen. Alla medborgare har rätt att fritt flytta till en annan medlemsstat för att arbeta eller söka arbete och att bosätta sig där i det syftet. Fri rörlighet för arbetstagare är en av de fyra grundläggande friheterna på den inre marknaden och en central faktor när det gäller att bygga upp en starkare EU-ekonomi på grundval av ekonomiska friheter samtidigt som arbetstagarnas rättigheter skyddas COM(2016) 815. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, EUT L 166, , s. 1, rättelse i EUT L 200, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, EUT L 284, /17 adj/lym/cs 2

3 Den fria rörligheten för personer och arbetstagare skulle inte vara möjlig utan EU-bestämmelser för samordning av de sociala trygghetssystemen. Varje medlemsstat behåller behörigheten att utforma och avgöra omfattningen för sitt eget sociala trygghetssystem, utan att de nationella systemen harmoniseras. Bestämmelserna skapar rättssäkerhet för medborgare för vilka ett socialt trygghetssystem gäller i situationer då flera länder är inblandade, vilket förhindrar att personer står utan skydd eller att de omfattas av dubbelt skydd i situationer då flera länder är inblandade. Genom att skydda rätten till sociala förmåner och undanröja indirekta hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och tjänster får rörliga EU-medborgare en verklig möjlighet att bosätta sig eller arbeta i ett annat land. Den sociala och ekonomiska verkligheten utvecklas ständigt i medlemsstaterna. Därför är viljan att anpassa bestämmelserna så att de återspeglar den förändrade situationen en av de centrala drivkrafterna bakom den föreslagna texten. En modernisering av den rättsliga ramen bör ge större rättslig klarhet, en rättvisare och mer skälig fördelning av den finansiella bördan mellan medlemsstaterna samt leda till förenklad förvaltning och tillämpning av reglerna. Detta borde medföra en tryggad likabehandling av EU-medborgare som är försäkrade enligt nationell lagstiftning om social trygghet och en avsevärd förenkling för EU-medborgare att utöva sina rättigheter när de flyttar från en medlemsstat till en annan. Behov av översyn Sedan de gällande förordningarna trädde i kraft den 1 maj 2010 har situationen för medlemsstaterna ändrats väsentligt. Flera medlemsstater har genomgått många kriser, i synnerhet statsskuldskrisen som utsatte de nationella budgetarna och de sociala utgifterna för stora påfrestningar. Till följd av detta har medlemsstaterna infört nya åtgärder i sina nationella socialpolitiska system för att bemöta de nya utmaningarna och de demografiska förändringarna. Dessutom har EU-domstolen under de senaste åren avkunnat ett antal domar på området för social trygghet vilka i betydande utsträckning har beaktat denna föränderliga situation. I vissa fall har dessutom bristen på tydlighet i fråga om exakta rättigheter och skyldigheter, samt skillnader i tolkningen av bestämmelserna utgjort en drivkraft till att uppdatera de befintliga bestämmelserna för samordning. 6269/17 adj/lym/cs 3

4 Tydligare bestämmelser som är lättare att tillämpa ligger i medlemsstaternas, medborgarnas och företagens intresse. Förbättrade bestämmelser skulle innebära förbättrade möjligheter och villkor för arbetskraftens rörlighet och skyddet av arbetstagarnas rättigheter och samtidigt utgöra effektiva verktyg för nationella myndigheter i kampen mot missbruk och bedrägeri. Kommissionens förslag i) Syftet med de ändringar som föreslagits i fråga om arbetslöshetsförmåner, och som förstärker bandet mellan den medlemsstat där en försäkrad person bidrar (eller har bidragit) till att finansiera det sociala trygghetssystemet och skyldigheten att bevilja förmåner, är att underlätta den fria rörligheten för arbetssökande samtidigt som man ser till att det finns skyddsmekanismer för att undvika att en orimlig börda läggs på det sociala trygghetssystemet i den mottagande medlemsstaten. Arbetssökande kommer att tillåtas exportera sina arbetslöshetsförmåner i minst 6 månader i stället för 3 månader som är den nuvarande minimiperioden. Det kommer enligt kommissionen att ge arbetssökande en bättre chans att finna arbete och kommer att bidra till att åtgärda arbetslöshet och kompetensglapp i hela EU. I fråga om gränsarbetare (arbetstagare som bor i ett land, arbetar i ett annat och reser hem minst en gång i veckan) kommer den medlemsstat där de har arbetat i minst 12 månader att ha ansvar för att betala ut arbetslöshetsförmåner. Detta återspeglar principen att det är den medlemsstat som har mottagit avgifterna som bör betala ut förmånerna. Medlemsstater kan begära att personer som har arbetat i minst tre månader på landets territorium innan de blev arbetslösa kan åberopa tidigare erfarenheter i en annan medlemsstat för att ansöka om arbetslöshetsförmåner. ii) Genom förslaget införs även ett nytt kapitel om samordning av förmåner vid långvarigt vårdbehov. Avsikten är att definiera långvarigt vårdbehov och dessa förmåner som ska förtecknas i en ny bilaga till förordning (EG) nr 883/2004. Detta skulle skapa ett lämpligt och stabilt system för långvarigt vårdbehov genom att säkerställa en jämn bördefördelning mellan medlemsstaterna och ge medborgarna, institutionerna och andra berörda parter rättslig klarhet och öppenhet. 6269/17 adj/lym/cs 4

5 iii) iv) Med utgångspunkt i domstolens rättspraxis förtydligas i förslaget ytterligare att medlemsstaterna får besluta att inte bevilja vissa socialförsäkringsförmåner till rörliga medborgare utanför arbetskraften. Det innebär att personer som varken arbetar eller aktivt söker arbete endast har uppehållsrätt i enlighet med direktivet om rätt att uppehålla sig 2004/38/EG när de har medel för sitt uppehälle och en omfattande sjukförsäkring. Dessa ändringar följer på en rad domar från domstolen som kräver att förordningarna ska ändras i syfte att skapa klarhet, öppenhet och rättssäkerhet. Medlemsstaterna kan välja att begränsa likabehandlingen när det gäller särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som om de var "socialbidrag" i enlighet med villkoren i direktiv 2004/38/EG och när det gäller andra socialförsäkringsförmåner som medborgare utanför arbetskraften gör anspråk på i den omfattning som direktivet medger. Denna rättspraxis, som för närvarande inte återspeglas i förordningen, innebär att tillgång till förmåner för unionsmedborgare utanför arbetskraften i den mottagande medlemsstaten bland annat kan göras avhängig av att de har laglig uppehållsrätt i den medlemsstaten. Förslaget innehåller också nya bestämmelser när det gäller samordningen av familjeförmåner som är avsedda att ersätta inkomstbortfall under perioder för vård av barn, så kallade barnbidrag. Dessa bidrag syftar till att kompensera föräldrarnas inkomstbortfall under perioder av vård av barn. Genom de föreslagna ändringarna kommer sådana barnbidrag att betraktas som förälderns enskilda och personliga rättighet och inte som en förmån för familjen i sin helhet, och därmed kommer den sekundära behöriga medlemsstaten att ha möjlighet att låta bli att tillämpa bestämmelserna för att förhindra sammanträffande av förmåner och bevilja sådana förmåner fullt ut till en ersättningsberättigad person. Medlemsstaterna i fråga ska föras upp på en förteckning i en bilaga. 6269/17 adj/lym/cs 5

6 v) Förslaget syftar till att stärka förvaltningsreglerna om samordning av de sociala trygghetssystemen för utstationerade arbetstagare. Avsikten är att förtydliga lagvalsreglerna för tillämplig lagstiftning och förhållandet mellan förordningarna och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Förslaget förstärker förvaltningsreglerna om samordning av sociala trygghetsfrågor vad gäller informationsutbyte om och kontroll av sådana arbetstagares socialförsäkringsstatus för att förebygga eventuella orättvisa metoder eller missbruk. Genom förslaget ges kommissionen också nya genomförandebefogenheter i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget för att utforma ett enhetligt tillvägagångssätt för utfärdande, kontroll och återkallande av intyg för utlandet A1 (ett intyg om den socialförsäkringslagstiftning som innehavaren av intyget omfattas av). *** Mot denna bakgrund bör diskussionen bidra till att ta fram centrala politiska riktlinjer på det område som översynen avser i syfte att förbättra samordningen av bestämmelserna för social trygghet i EU och ge ökad rättslig klarhet, införa rättvis och skälig bördefördelning samt förenkla förvaltningsreglerna så att de blir lättare att tillämpa. Ministrarna uppmanas att särskilt ta upp de centrala frågeställningarna i enlighet med följande frågor: 1. Domstolen har klargjort att fri rörlighet för medborgare innebär rättigheter och skyldigheter. Även om alla EU-medborgare har rätt till fri rörlighet, oavsett om de står utanför arbetskraften eller ej, så är fri rörlighet inte en ovillkorlig rätt till fri tillgång till andra medlemsstaters sociala trygghetssystem. Kommer den föreslagna kodifieringen av den senaste tidens rättspraxis gällande tillgång för medborgare utanför arbetskraften till socialförsäkringsförmåner i den mottagande medlemsstaten att bidra till ökad rättslig klarhet? 6269/17 adj/lym/cs 6

7 2. Med sitt förslag strävar kommissionen efter att stärka samarbetet mellan institutioner och yrkesinspektioner i syfte att säkerställa att de nationella myndigheterna har tillräckliga medel för att kontrollera socialförsäkringsstatusen för utstationerade och andra mycket rörliga arbetstagare och för att hantera eventuella orättvisa metoder eller missbruk. Underlättar de föreslagna ändringarna avseende intyg för utlandet A1 bättre efterlevnad av gällande bestämmelser för social trygghet? Vilka andra åtgärder på detta område skulle kunna bidra till att uppnå detta mål? 3. I konsekvensbedömningen som medföljer detta förslag har flera problem kartlagts, bland annat en ojämn fördelning av den finansiella bördan, risken för uteblivet skydd eller dubbla betalningar, bristen på insyn och rättssäkerhet för medborgare och institutioner, ojämlik behandling av medborgare i jämförbara situationer och negativa incitament att arbeta eller att fortsätta arbeta i en annan medlemsstat. Behandlar de föreslagna ändringarna de problem som kartlagts i konsekvensbedömningen på ett lämpligt vis? Finns det fler problem som förslaget inte behandlar? 6269/17 adj/lym/cs 7