Sömngång och ansvar - En genomgång och kommentar av domstolspraxis rörande sömngång Ludvig Konnebäck

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Sömngång och ansvar - En genomgång och kommentar av domstolspraxis rörande sömngång Ludvig Konnebäck Examensarbete i straffrätt, 30 hp Examinator: Dennis Martinsson Stockholm, Höstterminen 2016

2 Förord Att ha med ett förord i en studentuppsats om 30 hp är pretentiöst och högtravande. Jag skall därför hålla det kort. Tack till Claes Lernestedt för att ha (återupp-)väckt mitt intresse för juridik och för att, med ett oändligt tålamod, ha stöttat och guidat mig genom skrivandet. Tack till mina vänner Robin och Elsa. Utan dem hade uppsatsen varit ett språkligt vrak. 1

3 Abstract Pledging innocence due to the accused being asleep while undertaking illegal actions is a difficult subject in Swedish courts. The objection raises several questions for the Court to answer: how should the Court treat the objection from a procedural point of view? What kind of evidence is legitimate and how is the condition of a sleepwalker legally categorized? This paper will almost exclusively focus on the latter question. To assess the situation, I have gone over several court cases on the matter. There is the one about a man driving his car under the influence of narcotics on several occasions, claiming to have been asleep and therefore not liable. There is the one about a man who destroyed property, but claimed that he had slept through the event. And then there are a few cases concerning sexually abusive actions undertaken while the perpetrator asleep (sexsomnia). To try and find a way of understanding and predicting the court rulings, I have also gone through most of the available doctrine regarding somnambulism from a legal standpoint. The findings suggest that both courts and all distinguished professors of Swedish criminal law agree that the conducts of a sleepwalker cannot induce liability. However, they differ regarding why actions performed while sleepwalking cannot induce liability. On one hand, there is the idea that actions carried out by a sleeping person cannot be considered actions in a legal sense, hence liability cannot exist. On the other hand, a standpoint favored by the courts, there is the idea that a sleeping person cannot be said to have the intent required for liability. 2

4 Förkortningar 5 1. Inledning Introduktion Syfte och ändamål Disposition Metod och material Källor och metod Särskilt om underrättspraxis Förtydligande kring framställningen Bevisbörda Avgränsningar Grunderna för straffrättsligt ansvar Allmänt om straffrättsligt ansvar Inledning Konformitetsprincipen Skuldprincipen Brottsbegreppet - en översikt Brottsbeskrivningsenlighet och personlig skuld Inledning Handlingar Handling som straffrättsligt minimikrav Otillåten gärning Kravet på gärningskontroll Gärningsculpa Personlig skuld Ett grundläggande krav på medvetenhet förförutsättningen för uppsåt Uppsåtsformer i svensk rätt Formerna för oaktsamhet Täckningsprincipen Actio libera in causa Rättsfall Inledning Reflexer, sjukdom, och grumlat medvetande NJA 1968 s NJA 1969 s NJA 1976 s Psykiska störningar och tillfällig förvirring RH 1985: RH 1994: RH 2008: "Samuraj"-målet Medicinska begrepp och termer Sömn och sömngång Stilnoct Somnambulism praxis Inledning Sexsomni

5 3.2.1 B B B RH 2014: B B B B Somnambulism i trafiken B B B B B Somnambulism och skadegörelse B Sammanfattning av praxis Konfrontation Inledning Kontrollförmåga, medvetenhet och sömngång Kontrollerade, eller kontrollerbara, handlingar Kontrollerade ofrivilliga handlingar En utvidgad begreppsapparat Actio libera in causa Allmänt om actio libera in causa Föregående täckning med uppsåt Föregående täckning genom oaktsamhet Ansvarets yttersta gräns? Något om domstolarnas inställning Kort om problematikens förhållande till medverkansreglerna Avslutande summering Källförteckning Offentligt tryck Propositioner Statliga offentliga utredningar Rättsfall Litteratur Opublicerade rättsfall Opublicerade avgöranden från Högsta domstolen Opublicerade hovrättsavgöranden Opublicerade tingsrättsavgöranden Elektroniska källor Symposium

6 Förkortningar BrB EKMR Brottsbalken (1962:700) Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna HD HFD NJA M RH O p Högsta domstolen Högsta förvaltningsdomstolen Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 Målsägande Rättsfall från hovrätterna Offer p representerar en specifik händelse i en given situation Prop. SOU T TBL Proposition Statens offentliga utredningar Tilltalad Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott X V,Y,Z X representerar en viss handling Representerar vittnen 5

7 1. Inledning Tingsrätten kan konstatera att T kört bil från sin bostad till Forshall. Att köra bil är inte en okomplicerad handling och T har kört en inte helt obetydlig sträcka. Att T skulle kunna göra detta i ett sömntillstånd är helt uteslutet Introduktion Ovan är ett citat från ett tingsrättsavgörande. Den tilltalade uppgav i tingsrätten att han inte hade något minne från att han gått och lagt sig till att han vaknade upp på sjukhuset. Han menade att han måste ha framfört bilen medan han gick i sömnen. Frågeställningen är tämligen enkel. Det ser ut som om personen kör bil, det också är någon som framför bilen, annars hade inte bilen rört på sig. Frågan är bara vem det egentligen är som kör. 1.2 Syfte och ändamål Uppsatsen ämnar diskutera frågor kring ansvar och skuld med utgångspunkt i de rättsfall där personer dragits inför rätta men invänt att den åtalade gärningen har utförts i sömnen. Frågan är hur de allmänna straffrättsliga lärorna handskas med fall där personer agerar i somnambula tillstånd. 2 Mer specifikt skall utredas om ett agerande under sömn ens kan utgöra ett kontrollerat handlande, vilket framhålls som ett initialt krav för straffrättsligt ansvar. 3 En annan fråga är var någonstans i brottsbegreppet som bedömningen av sömngång bör förläggas. Det skall även utredas hur den rättsliga figuren actio libera in causa förhåller sig till personer som agerar i sömnen. Frågeställningarna kan formuleras enligt följande: 1. Kan straffrättsligt relevanta gärningar begås av en människa som går och agerar i sömnen? 2. Är agerande under sömn att hänföra till brottsbegreppets objektiva eller subjektiva sida? 1 B Somnambulism är den vetenskapliga termen för sömngång. 3 Uppsatsen riktar sig till personer som genomfört grundkursen, eller motsvarande, i straffrätt om 15 hp. 6

8 3. Kan agerande under sömn utgöra en otillåten gärning, eller är beteendet att hänföra till den personliga skulden? 4 4. Kan ansvar för actio libera in causa vara aktuellt när en person agerar i sömnen? 1.3 Disposition Uppsatsens materiella innehåll kommer att vara uppdelat i tre kapitel. Kapitel 2 ger en grundläggande teoretisk redogörelse för brottsbegreppet och dess komponenter. I slutet av kapitel 2 ges en mycket kort introduktion till termer som används inom forskning avseende sömn och sömngång. Läkemedlet Stilnoct, vilket figurerat i flera mål, beskrivs kort. En sådan redogörelse är nödvändig för förståelsen av genomgången i kapitel 3, då domstolen och sakkunniga använder diverse medicinska facktermer. I kapitel 3 refereras och beskrivs ett femtontal fall där den tilltalade invänt att den åtalade gärningen företagits i sömnen. I kapitel 4 kommer fallen att analyseras utifrån straffrättens allmänna läror. Å ena sidan finns de teoretiskt upprättade straffrättsliga kartorna, å andra sidan en flora av hovrättsavgöranden där domstolen bedömer efter en viss ordning. Som visar sig stämmer dessa två - kartorna och verkligheten - inte alltid överens. Kapitel 5 innehåller en mycket kortfattad summering. 1.4 Metod och material Källor och metod Utredning och analys kommer att genomföras med den rättsdogmatiska metoden. 5 I avsnitt 2.4 beskrivs vissa grundläggande begrepp som används inom det vetenskapliga studiet av sömn och sömngång. En sådan utredning kräver studier utanför de traditionella rättskällorna. Jag hade förmånen att närvara vid ett symposium anordnat av Rättsmedicinalverket där sömnforskare, domare och åklagare presenterade och debatterade ämnet sexsomni. Enstaka hänvisningar kommer att göras till vad som framkom under dagen. 4 Den som redan är bevandrad i svensk straffrättsteori märker att nummer 2 och 3 delvis är samma fråga. Den senare innehåller det brottsbegrepp framtaget av Nils Jareborg. Meningsskiljaktigheter kring terminologi, och vad sådana har för konsekvenser, kommer genomgående att diskuteras i uppsatsen. 5 Ämnet inbjuder till anläggande av andra perspektiv, inte minst genusperspektiv, främst på grund av överrepresentationen av män i sexsomni-fallen. En sådan analys, om än viktigt, ligger dessvärre utanför ramarna för denna uppsats syfte och omfattning. 7

9 Materialet i uppsatsen består till största del av opublicerade avgöranden och doktrin. De litterära verk som fått utgöra den teoretiska basen, vilken analysen av avgörandena sedan baserats på, är i huvudsak Kriminalrättens grunder, 6 Allmän straffrätt i vad angår brotten och Straffrättens allmänna del. I uppsatsen refereras till två olika upplagor av samma bok, Straffansvar, skriven av Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg. Den sista upplaga som utgavs av de två var nummer åtta. Till nummer nio tillkom Jack Ågren som medförfattare. En skillnad mellan upplagorna är att i den senare används gärningsculpa, ett verktyg framtaget av Nils Jareborg, för att beskriva vilka typer av orsakande som kan vara straffrättsligt relevanta. I Kriminalrättens grunder redogör författarna utförligt för begreppet, varför det vid frågor som rör gärningsculpa kommer hänvisas till den, och inte till den senaste upplagan av Straffansvar. Av samma anledning kommer den åttonde upplagan att citeras när Leijonhufvud och Wennbergs åsikter skall framföras. I de fall en åsikt i den nionde upplagan hänför sig till något som inte går att finna i den åttonde upplagan, eller på något sätt diskuterar istället för att beskriva gärningsculpa, kommer den nionde upplagan att citeras Särskilt om underrättspraxis Frågan hur sömngång skall hanteras straffrättsligt har ännu inte varit uppe för prövning i HD. Analysen och utredningen i denna uppsats kommer främst bygga på fall från hovrätten, de flesta dessutom opublicerade, och enstaka tingsrättsmål. Vid en analys av ett sådant underlag bör två frågor uppmärksammas. Först vilket värde som rättskälla en dom från hovrätten/tingsrätten har. Sedan hur dessa mål kan, och bör, tolkas. Domskälen har sällan samma generella karaktär som de i prejudikaten. Att språket i domstolarna varierar sinsemellan måste också beaktas. Allmänt kan sägas att rättspraxis fungerar som vägledning för domstolarna när en lag eller regel är svårtolkad. 7 Vad gäller rättspraxis måste en skillnad göras mellan avgörandets prejudikatvärde å ena sidan och avgörandets genomslagskraft å andra sidan. Dessa två följer inte alltid varandra. Prejudikaten är avsedda att vara vägledning för domstolarnas 6 När det i uppsatsen nämns att Asp m.fl. givit uttryck för en viss åsikt syftar det på något som har skrivits i Kriminalrättens grunder. 7 Bernitz m.fl. 2008, s

10 rättstillämpning, även om det inte finns någon lagstadgad absolut skyldighet att följa dessa. 8 Endast avgöranden från de högsta instanserna (HD, HFD, etc.) har prejudikatverkan i svensk rätt. 9 Vid diskussionen av huruvida ett avgörande har prejudicerade verkan eller inte finns tre olika uppfattningar om vad begreppet bör tillskrivas. Ett avgörande kan ha en normativt prejudicerande verkan, vilket innebär att avgörandet härstammar från en domstol hos vilken lagstiftaren givit en normskapande kompetens, t.ex. HD. Det går även att värdera målets prejudicerande verkan efter den vikt justitieråd, rättsvetenskapsmän och jurister rent allmänt tillmäter avgörandet. Det tredje perspektivet tillmäter den genomslagskraft i underinstanserna ett avgörande generellt sett får. Hovrättsavgöranden har ingen normativ prejudicerande verkan, inte heller de som blir publicerade i RH eller ens de där HD inte lämnar prövningstillstånd i ärendet. 10 Ett hovrättsavgörande kan däremot ha genomslagskraft, speciellt när det refererats i RH. 11 Flera mål kan tillsammans ge uttryck för mera principiella bedömningar, och tingsrätter följer inte sällan hovrättsavgöranden, ibland i högre grad än vad hovrätterna följer varandra. 12 Vad som uttrycktes i propositionen 2004/5: 131 ger också viss vägledning frågan: I promemorian har framhållits att den viktigaste uppgiften för en hovrätt är att kontrollera de tingsrättsavgöranden som överklagas och att rätta eventuella felaktigheter. Hovrätten skall alltså i första hand vara en garant för materiellt riktiga avgöranden. Hovrätten måste också vaka över att rättegången i tingsrätten har genomförts i överensstämmelse med gällande processuella regler. Oberoende av parternas yrkanden måste det alltså vara hovrättens skyldighet att ingripa mot allvarliga rättegångsfel även om det inte kan konstateras att dessa lett till materiellt oriktiga avgöranden. Till detta kommer att hovrätterna måste ha ett visst ansvar för rättsbildningen. 13 Det bör påpekas att praxis, rättsbildning och prejudikat är tre olika saker. Även underinstansernas avgöranden ingår i den rättskälla som kallas praxis. 8 Underrätterna gör dock det i hög utsträckning ändå. 9 Bernitz m.fl. 2008, s A.a., s A.a., s A.st. 13 Prop. 2004/5:131 s

11 Slutsatsen torde bli att behandlingen av hovrättsavgöranden i en uppsats som denna måste ske med viss försiktighet. Fallen kan inte ses som prejudikat, men de kan ändå ge en bild av vad gällande rätt är. I uppsatsen refereras ett femtontal domar, alla med samma slags struktur och systematik samt inställning till de juridisk-tekniska spörsmålen Förtydligande kring framställningen Av framställningstekniska skäl har jag valt förlägga analysen av vissa rättsfall i direkt anslutning till dem. Detta gäller både rättsfall som presenteras i kapitel 2 och 3. De stycken som innehåller min egen analys kommer att markeras genom att vara indragna och av mindre typsnitt. Dessa får inte förväxlas med återgivna citat. Skillnaden markeras med att citerade stycken föregås av och avslutas med citationstecken. När någon omständighet behöver förtydligas eller kommenteras ytterligare gör det ibland i fotnoterna. I kapitel 4 kommer mer generella och övergripande diskussioner att föras. 1.5 Bevisbörda Att bära bevisbördan innebär att en dom ej får grundas på ett åberopat rättsfaktum om detta inte är bevisat av den bevisskyldige. 14 Detta innebär samtidigt att om den part som bär bevisbördan inte lyckas bevisa sin grund måste domstolen utgå från att det åberopade faktumet inte föreligger. I brottmål är det åklagaren som bär bevisbördan. 15 Principen uttrycks ibland med den latinska sentensen: in dubio pro reo; i tveksamma fall i förmån för den tilltalade. En annan fråga är vilket beviskrav som gäller. Kraven ser olika ut i brott- och tvistemål. Ett beviskrav kan formuleras på två olika sätt, positivt eller negativt. Ett vanligt sätt att formulera beviskravet i brottmål är negativt. Domstolen uttrycker det då som att den tilltalades skuld skall vara ställd utom rimligt tvivel Ekelöf m.fl. 2009, s A.a., s A.a., s

12 Åklagarens bevisbörda är inte uttryckligen lagstadgad i Rättegångsbalken. I EKMR art 6.2 stadgas Everyone charged with a criminal offence shall be presumed innocent until proved guilty according to law. Av regeln framgår att åklagaren bär bevisbördan. Den innebär även att domaren inte får hysa fördomar om att den tilltalade är skyldig. 17 Bevisbördan gäller även eventuella invändningar den tilltalade kan ha. Dessa måste i regel också motbevisas av åklagaren. Undantag görs för invändningar som mot bakgrund av den utredning som förs fram i ett mål framstår som så orimliga att de kan lämnas utan avseende. 18 Dessa typer av invändningar kan delas upp i två kategorier. Den ena lämnar domstolen utan avseende utan vidare prövning. Dessa är invändningar i stil med Den var inte jag som förstörde lyktstolpen, det var en dinosaurie!. Den andra typen prövar domstolen. 19 Här görs ett avsteg från den tidigare nämnda principen om åklagarens bevisbörda. För att invändningar av sådant art skall läggas till grund krävs inte full bevisning från den tilltalade, utan det räcker att invändningen mot bakgrund av utredningen i målet inte framstår som orimlig. 20 Bevisbördan gäller samtliga brottsförutsättningar, såväl objektiva som subjektiva. Bedömningar av subjektiva förutsättningarna är ofta förknippade med besvärliga bevisproblem. 21 Det finns uppfattningar om att det till och med skulle vara omöjligt att bevisa uppsåt. 22 HD har uttalat angående problematiken: För det mesta uppstår det inte några särskilda svårigheter vid bedömningen av om en gärningsman har haft uppsåt till det våld som han eller hon har utövat. När en person handlar på ett visst sätt i ett visst sammanhang framgår nämligen oftast den handlandes bevekelsegrunder, avsikter och insikt om skeendets innebörd genom det sätt på vilket han eller hon agerar i den aktuella situationen. Det kan också vara så att det som hände före gärningen utgör ytterligare bevisning i uppsåtsfrågan. Vad som är utrett om den handlandes motivbild är inte sällan ett viktigt bevisfaktum. Ibland kan också den handlandes agerande efteråt tillmätas betydelse för bedömningen A.a., s Se bland annat RH 2014: Invändningen om att agerandet måste ha skett i sömnen är (var?) en sådan typ av invändning som den tilltalade är tvungen att i viss utsträckning bevisa innan domstolen godtar den. Jmf RH 2014:32 och B Se RH 2014: Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s A.st. 23 NJA 2012 s

13 Vad gäller de subjektiva rekvisiten har åklagaren sålunda att styrka sådana omständigheter som ger stöd för bedömningen att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt. I NJA 2011 s. 563 slog HD fast att en vanlig uppsåtsprövning görs i fall där personer begår brott under självförvållat rus eller på annat vis genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnes bruk. Detta gäller även om personen led av en psykisk eller allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. Före NJA 2011 s. 563 fanns åsikten att kravet på uppsåt på vissa sätt skulle kunna efterges då en person självförvållat berusat sig. 24 Bevisbördan gäller även frånvaron av rättfärdigande omständigheter, vilken innebär att åklagaren måste bevisa att en person inte befunnit sig i en nödvärnssituation, om detta skulle invändas. Till skillnad från bevisningen i uppsåtfrågan måste åklagaren endast åberopa bevisning av sådan styrka att invändningen framstår som obefogad. Detta beviskrav torde vara något lägre än vad som i allmänhet gäller i brottmål Avgränsningar Straffrättens allmänna del är mycket omfattande och komplicerad. För att på ett någorlunda tillfredställande sätt kunna besvara de frågor som denna uppsats består av är vissa avgränsningar nödvändiga. Till att börja med kommer bevisrättsliga frågor inte att behandlas utöver vad som sagts ovan i avsnitt 1.5. Den bevisrättsliga aspekten av just sömngångarfall är intressant och viktig, inte minst för landets praktiserande åklagare. Denna uppsats behandlar emellertid läget utifrån straffrättens allmänna läror, med fokus på hur beteendet förhåller sig till den straffrättsliga begreppsapparaten. Somnambula tillstånd kommer särskilt att relateras till begrepp såsom handling, gärningskontroll, medvetenhet och uppsåt. Eventuell problematik rörande underlåtenhet, tillräknelighet, tillfällig sinnesförvirring samt straffrättsvillfarelse kommer inte 24 Se t.ex. B , som i denna uppsats behandlas i avsnitt Se även Leijonhufvud och Wennberg 2009, s. 75 ff. för vidare diskussion. 25 Se NJA 1990 s. 210, NJA 2005 s. 237 och NJA 2012 s. 45. Observera att beviskravet gäller invändningen som sådan. En person kan gå fri på grund av uppsåtsbrist vid s.k. putativ nödvärn, se vidare NJA 2009 s. 234 för eventuella skillnader i bevisfrågor. 12

14 att beröras. Även genomgången i kapitel 3 fokuserar på frågor rörande den allmänna delen, varför vissa rent bevisrättsliga spörsmål kommer ägnas mindre uppmärksamhet. 2. Grunderna för straffrättsligt ansvar 2.1 Allmänt om straffrättsligt ansvar Inledning Brott är förövat endast om samtliga allmänna brottsförutsättningar är uppfyllda. I BrB:s första paragraf föreskrivs att: Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet. Att en viss typ av gärning är belagd med straff är inte en tillräcklig, men en nödvändig, förutsättning för ansvar. En rad andra brottsrekvisit av allmän karaktär, som inte direkt framgår av brottsbalkens regler, måste också vara uppfyllda. Detta kapitel innehåller en redogörelse för de allmänna brottsförutsättningarna, d.v.s. brottsrekvisiten. 26 Tyngd kommer att läggas på gärningsbegreppet. Innan det skall något kort sägas om två centrala straffrättsliga principer; konformitetsprincipen och skuldprincipen Konformitetsprincipen Konformitetsprincipen innebär kortfattat att endast den person som kunde rätta sig efter lagen också kan hållas ansvarig för sina gärningar. 28 Principen är såväl etisk som rättspolitisk och slår genom på både lagstiftningsplanet samt i utformningen av straffrättens allmänna läror. 29 Av ordet kunde kan två möjliga tillstånd härledas där ansvar kan vara aktuellt, ett verkligt och ett hypotetiskt. Antingen A kunde göra X eller A skulle kunna göra X om. 30 Dessa två möjliga situationer avser antingen huruvida X hade förmåga eller tillfälle att rätta sig efter lagen, eller både och. Konformitetsprincipen innebär alltså att det finns fyra olika situationer där det inte går att utkräva ansvar från en person. 31 Dessa är då personen: 26 Se avsnitt 1.6 för avgränsning. 27 Hit hör givetvis även legalitetsprincipen. Den är emellertid inte lika central för de frågor som skall behandlas i denna uppsats. 28 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s A.st. 30 A.st. 31 A.a., s

15 1. inte hade förmåga att rätta sig efter lagen 2. inte hade tillfälle att rätta sig efter lagen 3. inte skulle haft förmåga att rätta sig efter lagen, även om 4. inte skulle ha haft tillfälle att rätta sig efter lagen, även om Sedan ikraftträdandet av BrB år 1962 kan personer med allvarliga psykiska störning dömas till straffrättsligt ansvar. 32 De flesta rättsstater jämförliga med Sverige tillämpar en s.k. tillräknelighetslära med innebörden att människor med allvarliga psykiska störningar inte kan straffas. I svensk rätt är avsaknaden av förmåga att följa lagen på den grunden utan relevans för straffrättsligt ansvar, däremot kan allvarliga psykiska störning begränsa möjligheten att använda fängelse som påföljd enligt 30:6 BrB. En utredning kom 2012 med förslag om ett återinförande av det s.k. tillräknelighetskravet i svensk straffrätt. 33 Konsekvenserna av att en person inte hade förmågan att rätta sig efter lagen bör enligt utredningen inverka på prövningen av den tilltalades skuld, och inte endast vid påföljdsvalet. Någon förändrad lagstiftning har det emellertid inte blivit Skuldprincipen Skuldprincipen är en central straffrättslig princip som, i korthet, innebär att det för ansvar krävs att gärningspersonen ålagt skuld. 34 Detta krav kan härledas från konformitetsprincipen. De straffrättsligt relevanta formerna för skuld i svensk rätt är uppsåt och oaktsamhet. Begreppen definieras inte i lag utan har, precis som övriga komponenter i brottsbegreppet, vuxit fram genom praxis och i doktrin Brottsbegreppet - en översikt Brottsbegreppet som sådant går att strukturera på flera olika sätt, då det endast är en konstruktion skapad utifrån de brottsförutsättningar som framgår av lag, förarbeten och rättspraxis. 35 Utgångspunkten för denna redogörelse kommer vara det brottsbegrepp som utvecklats av Nils Jareborg, där en uppdelning sker mellan rekvisit för otillåten gärning å ena sidan, och rekvisit för personligt ansvar å andra sidan. 36 Denna konstruktion återspeglar den 32 SOU 1996:185 del 1 s SOU 2012: Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s A.a., s A.a., s. 58 ff. 14

16 grundläggande skillnaden mellan att begå en objektivt sett otillåten gärning och att även vara personligt ansvarig för den. Detta ger möjlighet att med det straffrättsliga klandret uttrycka differentierade budskap. 37 Vidare underlättas hanteringen av medverkansreglerna. 38 Detta brottsbegrepp kan rent schematiskt delas upp i två olika sidor, med två komponenter på varje sida. 39 A Rekvisit för otillåten gärning - Brottsbeskrivningsenlighet - Frånvaro av rättfärdigande omständigheter B Rekvisit för personlig skuld - Det allmänna skuldkravet - Frånvaro av ursäktande omständigheter. Denna uppdelning är på intet sätt vedertagen. 40 Flera olika systematiseringar av brottsbegreppet förekommer. Agge använder t.ex. uppdelningen i en objektiv och en subjektiv sida. 41 Denna terminologi återfinns även hos Strahl. Uppsåts- och oaktsamhetsrekvisiten benämns som de subjektiva, övriga förutsättningar som de objektiva. 42 Även Leijonhufvud och Wennberg delar upp brottsbegreppet i en objektiv och en subjektiv sida. 43 För att en gärning skall vara brottsbeskrivningsenlig krävs att det personen gör uppfyller den enskilda brottsbeskrivningen. För mord enligt 3:1 BrB stadgas: Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid. Rekvisiten för mord är att en människa berövar en annan människa livet. Till brottsbeskrivningsenligheten hör också regler om vilka typer av orsakande som, rent straffrättsligt, uppfyller lagens ord att beröva någon livet. 37 A.a., s Se avsnitt Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Terminologin börjar få visst genomslag i domstolarna, se NJA 2012 s. 45 och NJA 2012 s Agge och Thornstedt 1984, s Strahl 1976, s Leijonhufvud och Wennberg 2009, s. 32 f. 15

17 Rekvisiten för otillåten gärning innehåller därutöver regler kring rättfärdigande omständigheter. Endast vid frånvaro av sådana kan en otillåten gärning förövas. I svensk rätt räknas till rättfärdigande omständigheter nöd, nödvärn, samtycke, förman order och regler om laga befogenhet. Reglerna om nödvärn innebär exempelvis att en person som under ett pågående brott mot egen person bemöter detta med en egen brottslig gärning, ändå kan vara ansvarsbefriad om handlingarna är inom ramarna för nödvärnsrätten. I det allmänna skuldkravet ligger täckningsprincipen. Den innebär att samtliga brottsrekvisit måste vara täckta av antingen uppsåt eller oaktsamhet. För att använda exemplet om mord, krävs för ansvar att gärningspersonen har uppsåt till följden död, samt att det är en människa som dör. 44 Frånvaro av ursäktande omständigheter, ibland benämnda subjektiva ansvarsfrihetsgrunder, 45 är det sista rekvisitet som behöver vara uppfyllt för att brott skall vara begånget. Ansvarsfrihetsgrunderna är excess, frivilligt tillbakaträdande och straffrättsvillfarelse. Det har även diskuterats i doktrinen om tillfällig sinnesförvirring är en ursäktande omständighet. 46 Reglerna har ett intimt samband med straffmätningsläran, då samma typer av faktorer är relevanta i båda bedömningarna. 47 Domstolen får ofta ta ställning till om en viss omständighet medför straffrihet eller om den skall inverka på straffmätningen. 2.2 Brottsbeskrivningsenlighet och personlig skuld Inledning I förevarande avsnitt kommer brottsbeskrivningsenlighetens två grundförutsättningarna att behandlas, handlingar och kontrollerade gärningar. Därefter kommer medvetenhet, uppsåt, oaktsamhet samt täckningsprincipen att diskuteras. 44 I avsnitt och 4.2 diskuteras huruvida gärningspersonen ska eller bör ha uppsåt även till att den berövar någon livet. Detta kan benämnas som handlingsuppsåt. 45 Agge och Thornstedt 1984, s Vad gäller det något komplicerade fallet tillfällig sinnesförvirring hänvisas till Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Agge och Thornstedt 1984, s

18 2.2.2 Handlingar Straffrättsliga bedömningar tar sikte på mänskliga handlingar, inte på kroppsrörelser. 48 En handling är alltid orsakad av en person, men inte alla händelser och ingrepp i den fysiska världen som orsakats av en person tillskrivs den som handlingar. Som någon form av grund för en handling måste det ligga en förmåga hos personen att kontrollera sin kropps rörelser. Varje människa har en uppsättning kroppsrörelser som kan utföras. Dessa kroppsrörelser, vilka kan kallas för primära handlingar, karaktäriseras av att de inte kan företas utan att göra något annat. 49 Exempelvis går det att avlossa ett pistolskott genom att kröka sitt finger. Däremot går det inte att kröka sitt finger genom att göra något annat. Det behöver inte nödvändigtvis föreligga någon synbar skillnad mellan en kroppsrörelse och en handling. Frågan är hur vi skall kunna skilja på att A kröker sitt finger och skjuter B och att A:s finger kröktes och ett skott avlossades mot B. 50 Samma kroppsrörelse är beskriven i de båda situationerna, ändock väljer vi att endast betrakta den förra beskrivningen som en handling, att A skjuter B. Att A kröker sitt finger är ett beteende som uteslutande går att definiera och beskriva med hjälp av anatomiska och fysiologiska termer. Däremot finns det inga fysiologiska kriterier för vad som skulle utgöra en handling. Alla handlingar kroppsrörelser, men alla kroppsrörelser är inte handlingar. Det bör sålunda finnas något kriterium för att skilja dem åt. Jareborgs uppfattning om vad detta kriterium består av är att vi ser helt enkelt att en person handlar på ett visst sätt. 51 Han beskriver skillnaden som analog med den mellan att se en boksida som tryckt text och att se den som en sida full med bokstäver. 52 Vägen till att uppfatta och förstå skillnaden går via träning. Mänskliga beteenden tolkas som komponenter i det sociala spelet och därmed som handlingar. En handling kan förklaras utifrån skäl, medan en kroppsrörelse förklaras utifrån andra termer, bland annat fysiologiska. 53 Enligt Agge består en handling i straffrättslig mening av en kroppsrörelse eller kroppslig overksamhet som är bestämd av en inre viljeakt, d.v.s. ett beslut. 54 Som en handling kan inte 48 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s A.a., s. 74. Jag lånar här terminologin från Asp m.fl. Den är användbar för att beskriva skillnaden mellan rena kroppsrörelser och handlingar. 50 Jareborg 1969, s A.a., s A.st. 53 Jareborg 1992, s Agge och Thornstedt 1984, s

19 räknas kroppsrörelser som sker via yttre tvång, rena reflexrörelser som mekaniskt utlöses av en yttre fysiologisk retning och andra omedvetna rörelser, exempelvis sådana som sker under sömn eller medvetslöshet. 55 Agge räknar även bort sådana rent instinktiva rörelser som företas då någon väjer för ett fallande föremål. 56 Strahl har en något annorlunda uppfattning. Enligt honom behöver det inte definieras vad som straffrättsligt är att betrakta som en handling. De subjektiva rekvisiten bör i hans mening vara tillräckliga för att hålla kriminaliseringen inom tillbörliga gränser. 57 I boken Tanke och Uppsåt framför Jareborg kritik mot den inställning till handlingsbegreppet som Strahl har. Att brottsbegreppets subjektiva rekvisit håller kriminaliseringen inom rimliga gränser är något Jareborg håller med om. Däremot anser han att den konstruktion Strahl förespråkar saknar ambitionen att skilja på den som inte gör något som är otillåtet och den som gör något otillåtet, men är ursäktad. 58 Kritik riktas även mot de teorier Agge företräder, då de enligt Jareborg inte skulle vara förenliga med dagens kognitionspsykologi. 59 Leijonhufvud och Wennberg menar att det vid bedömningen av huruvida ett beteende utgör ett straffrättsligt relevant handlande eller inte, bör man inte låsa sig vid föreställningen om kroppslig aktivitet eller passivitet. 60 En handling kan utövas trots fysisk passivitet, t.ex. när ett beslut fattas. Enligt deras mening är det relevanta handlandet snarare kopplat till det enskilda brottets förbud eller påbud. 61 Med en handling bryter gärningspersonen mot ett förbud, du får inte stjäla enligt 8:1 BrB t.ex Handling som straffrättsligt minimikrav Bakgrunden till att olika handlingsläror diskuteras i den juridiska doktrinen är uppfattningen om att handlingen är ett initialt krav för att brott skall kunna föreligga. 62 Avsikten är bland annat 55 A.st. 56 A.st. 57 Strahl 1976, s Jareborg och Ulväng 2016, s A.a., s Leijonhufvud och Wennberg 2009, s A.st. 62 Jareborg och Ulväng 2016, s

20 att diskvalificera sådana rörelser som Agge beskriver, rena reflexer o.d. 63 Samtidigt har det ifrågasatts huruvida det ens är viktigt för den straffrättsliga ansvarsläran att försöka definiera vad som en handling eller inte. 64 Enligt Jareborg sammanhänger det straffrättsliga minimikravet mer med verbet göra än med substantivet handling. 65 Han menar att den straffrättsliga principen att för ansvar krävs en handling är för snävt formulerad. 66 Av denna anledning, och att det inte finns något substantiv som direkt svarar mot göra, menar Jareborg att det finns ett behov att införa begreppet ofrivillig handling för att begränsa det straffrättsliga området. En person företar en ofrivillig handling när den saknar medveten kontroll över det den gör. 67 Till ofrivilliga handlingar räknas sådana typer av kroppsrörelser som sker under sömn eller hypnos, rena reflexer, spasmer eller rörelser som framtvingas genom yttre fysiskt mekaniskt tvång. 68 Från ofrivilliga handlingar skall skiljas oavsiktliga handlingar, ett begrepp som snarare uttrycker en uppsåtsbrist. Även ej frivilliga handlingar skiljs från begreppet, där fokus ligger på att en yttre psykisk påverkan föranleder handlingen Otillåten gärning Kravet på gärningskontroll Utgångspunkten för brott är alltid en mänsklig gärning. 70 Gärningarna måste i princip ha någon form av fysisk karaktär och utgöra ett ingripande i världen. Gärning utgör överbegrepp till handling och underlåtenhet. 71 Begreppet gärningskontroll är grundläggande för ansvarsläran. 72 Att en handling är kontrollerbar har uttryckts så att en person på order kan avsluta det kausala skeende som handling orsakar. 73 Det handlar således om en persons förmåga att göra något visst som har 63 Se avsnitt Jareborg och Ulväng 2016, s. 53 och Jareborg 1969, s Jareborg 1969, s A.st. 67 A.st. och Jareborg 1994, s Ett ofta använt begrepp som samtliga citerade författare begagnar, för att skilja handling från icke-handling, är reflex eller reflexmässig. Få talar emellertid om att begreppet egentligen har två olika betydelser. Vi är villiga att kalla det för reflexmässigt både när den tränade boxaren väjer undan ett slag och när doktorn slår patienten på knäet så att foten flyger upp. Det ligger dock en skillnad mellan dessa två fall. Endast den första reflexen har processats av hjärnan. Den andra sker rent motoriskt. 69 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s A.a., s Underlåtenhet kommer inte att behandlas i denna uppsats. I fortsättningen kommer kontrollerad gärning och kontrollerad handling att användas synonymt. 72 Jareborg 1994, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s

21 kausala konsekvenser. Det grundläggande är inte att en person har förmågan att utföra ett brott, utan förmågan att förhindra att ett brott förövas. 74 Brott är uteslutet om en gärningsman inte kan tillskrivas en kontrollerad gärning. 75 En gärning kan enligt Asp m.fl. inte vara kontrollerad om den består av en ofrivillig handling, vilket innebär att gärningar företagna under sömn eller hypnos, rena reflexer, spasmer eller rörelser som framtvingas genom yttre fysiskt mekaniskt tvång inte kan föranleda straffrättsligt ansvar. 76 I England är automatism en lagstadgad ansvarsfrihetsgrund. 77 Figuren tar sikte på fall där den tilltalade saknar förutsättningar att handla frivilligt. 78 Vidare kan inte en person fällas som vid gärningstillfället handlade utan kontroll. Figuren påminner om den svenska rättsvetenskapliga teorin om gärningskontroll, med skillnaden att regeln om automatism uttryckligen är lagreglerad Gärningsculpa För ansvar räcker naturligtvis inte att en person är i stånd att kontrollera sina handlingar. Dessa handlingar måste även orsaka den i straffbudet angivna effekten. 79 Varje typ av orsakande kan inte föranleda straffrättsligt ansvar då kausalitetskedjor inte har några egentliga naturliga gränser. 80 I en rent språklig mening kan begreppet beröva annan livet innefatta att bjuda en person på cigaretter under en hel livstid, varpå den efter många år till slut avlider i lungcancer. Schemat handling följd är dessutom helt beroende av hur handlingen beskrivs. 81 Någon form av adekvans i kausaliteten krävs. 82 Asp m.fl. använder figuren gärningsculpa för att undersöka vilka typer av orsakande som är straffrättsligt relevanta. 83 Bedömningen av huruvida en person är gärningsculpös i förhållande till en effekt bedöms i två led. (1) Innefattar den kontrollerade 74 A.st. 75 Jareborg 1994, s Se dock avsnitt Law Commission 2013, s A.st. 79 Alla brott i brottskatalogen är inte effektdelikt, även handlings/beteendedelikt existerar. Exempelvis förtal enligt 5:1 BrB kräver ingen faktiskt effekt. 80 Det föreligger kausalitet mellan att en moder föder ett barn och att barnet senare i livet begår en brottslig gärning. Att klandra modern för vad barnet i straffmyndig ålder eventuellt gör framstår som absurt. 81 Jareborg 2006, s Se Leijonhufvud och Wennberg 2009, s. 46. Där används ett brottsbegrepp som laborerar med adekvat orsakande. Se även Agge och Thornstedt 1984, s. 73 ff. där diskussion rörande adekvansteorier förs. 83 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s

22 gärningen ett otillåtet risktagande, och (2) har gärningen orsakat följden på ett relevant sätt? 84 Den kontrollerade gärningen består i bedömningen av en medveten och kontrollerad handling. 85 Först när en person varit gärningsculpös i förhållande till en följd kan den tillskrivas en otillåten gärning Personlig skuld Ett grundläggande krav på medvetenhet förförutsättningen för uppsåt I uppsåtsrekvisitet ligger ett krav på att gärningspersonen skall ha varit i ett sådant tillstånd att uppsåt kan föreligga. Personen får t.ex. inte ha varit alltför omtöcknad. 86 Enligt Strahl brukar kravet med domstolsspråk uttryckas som att den tilltalade varit eller inte varit medveten om ett särskilt förhållande. 87 Tillståndet som personen måste vara i för att ens kunna vara medveten om något kallas av Strahl för medvetenhet. Handlingar under sömn eller hypnos kan enligt Strahl inte uppfylla uppsåtsrekvisitet. 88 Att en person agerar i ett medvetet tillstånd och är medveten om sin omgivning torde vara utgångspunkten. Det förefaller därför vara mer ändamålsenligt att definiera kravet genom att beskriva dess nedre gräns, vad som skulle kunna betecknas som ett omedvetet handlande, eller när en person inte är medveten om ett visst faktum. Det går att tala om omedvetna handlingar i två situationer: (1) där personen inte aktivt tänker på det den gör och (2) där personen inte vet vad den gör. En person kan veta vad den gör samtidigt som ingen direkt uppmärksamhet tillägnas handlingen. Ett simpelt exempel är att en person är ute och promenerar. Personen vet att den går och i förlängningen att fötterna förflyttas, men tänker inte aktivt på hur fötterna skall förflyttas. Det har diskuterats om kravet på medvetenhet skall innebära att personen aktivt tänker på ett visst faktum eller om det är tillräckligt att latent kunskap om faktumet finns tillgängligt hos personen. 89 Enligt Asp m.fl. räcker det för att kravet på medvetenhet skall vara uppfyllt att en person inte aktivt tänker på p, endast att personen någon gång blivit säker på, misstänkt eller kommit att tro p A.a., s A.a., s Strahl 1976, s A.a., s. 91 f. 88 A.a., s Spörsmålet diskuteras ingående i Almkvist 2008/09, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 275 f. 21

23 Den begreppsliga skillnaden mellan att vara medveten om samt att vara vid medvetande bör påpekas. En person som är medveten om p är också per automatik vid medvetande, däremot är en person som är omedveten om p inte alltid medvetslös. När medvetenhet i uppsåtsfrågan diskuteras är det av vikt att vara tydlig med hur begreppet används i sammanhanget. Det går att tänka sig en medveten okontrollerad gärning såväl som en omedveten kontrollerad gärning. En vansklig fråga att besvara är om en person kan begå en kontrollerad gärning under tiden den är medvetslös, agerar i ett somnambult tillstånd eller är under någon form av hypnos. Se avsnitt 2.3, där dessa straffrättsliga parametrar diskuteras i förhållande till svensk domstolspraxis Uppsåtsformer i svensk rätt Att en person är medveten om någonting, eller är vid medvetande när den agerar, innebär inte att kravet på uppsåt automatiskt är uppfyllt. I svensk rätt finns tre former av uppsåt. Terminologin har varierat över åren. Senaste förändringen kom i och med NJA 2004 s. 176, vars begreppsbildning kan anses utgöra gällande rätt. I fallet presenteras och förklaras tre olika former av uppsåt, där en också utgör gränsen mot oaktsamhet. I domen kallas de för avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt samt likgiltighetsuppsåt. Avsiktsuppsåt föreligger om någon begår en gärning med viss avsikt. Gärningen har ett syfte att orsaka viss följd. 91 Följden behöver däremot inte vara något som personen värderar positivt. Av formens rent språkliga utformning följer att en person endast kan ha avsiktsuppsåt till följder, inte till omständigheter. Det är denna form av uppsåt lagstiftaren avser när det i brottsbeskrivningen krävs kvalificerat uppsåt. Där avsiktsuppsåtet tar sikte på personens syfte, bygger insiktsuppsåtet på att personen ser en viss följd eller omständighet som given, eller infriandet av följden som mycket sannolik. I domen uttrycks det att en person som har handlat med en insikt om att en följd kommer att inträffa också har uppsåt till den. 92 Insiktsuppsåtet kräver således inte att gärningspersonen vill eller inte vill att något ska ske utan endast att personen har uppfattat det som helt uteslutet att 91 A.a., s Se NJA 2004 s

24 han skulle missta sig om gärningsomständigheten eller som helt ofrånkomligt att effekten skulle förverkligas. 93 Uppsåtet nedre gräns kallas i domen för likgiltighetsuppsåt. För att tillskriva en person likgiltighetsuppsåt krävs att personen inser att genom dess agerande en risk för att en viss följd uppstår, men inte att den ser förverkligandet av risken som ett relevant skäl att avstå från gärningen. 94 Det är personens inställning, eller attityd, inför en viss risk som avgör huruvida likgiltighetsuppsåt föreligger Formerna för oaktsamhet Oaktsamhetsbegreppet delas in i två olika typer av oaktsamhet; medveten och omedveten. För medveten oaktsamhet krävs att en person insett att dess agerande medfört en risk för en viss följd, likt vid bedömningen av likgiltighetsuppsåt, men med skillnaden att den inte skulle företagit gärningen med vetskapen att följden skulle inträffa. 95 Personen uppvisar ingen likgiltighet inför följden, endast till själva risken för följden. 96 Det klandervärda ligger i att personen tagit en medveten risk. 97 Detsamma gäller i förhållande till huruvida en omständighet föreligger eller ej. Omedveten oaktsamhet, straffansvarets yttersta gräns, kan tillskrivas en person som inte har insett eller förstått att något visst skulle komma att hända. 98 Personen är likgiltig endast inför huruvida det ens finns en risk. Det klandervärda ligger i att personen, om denna haft förmåga och tillfälle, borde ha gjort något för att komma till insikt om risken, men inte gjort detta. 99 Den gemensamma nämnaren för båda formerna är att gärningspersonen inte iakttagit tillräcklig aktsamhet. 93 Se NJA 2004 s Se NJA 2004 s Agge och Thornstedt 1984, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Agge och Thornstedt 1984, s A.st. 99 Här bör kanske skillnaden mellan att vara gärningsculpös och att vara personligt culpös i förhållande till ett visst faktum påpekas. Den förra tar sikte på att om personen gjort vad aktsamhet krävt, följden av personens handlande aldrig inträffat. Den oaktsamma personliga culpan leder emellertid till att personen saknat insikt, och om aktsamhet iakttagits, personen blivit varse ett visst faktum. 23

25 Täckningsprincipen Som nämnts ovan krävs för ansvar att uppsåtet eller oaktsamheten också täcker den otillåtna gärningen och att inga rättfärdigande omständigheter förelåg. Det som i verkligenheten har hänt (eller i målet är utrett) skall också stämma överens med vad personen tror ha hänt. Något mer bör emellertid sägas om täckningsprincipens förhållande till orsaksförlopp samt gärningsmoment. För att illustrera lånas ett exempel från Kriminalrättens grunder. 100 A dödar B genom att slå B i huvudet med en hammare. Händelseförloppet kan delas upp i tre komponenter: (1) A slår B med en hammare. (2) B dör. (3) B är en människa. 101 Uppdelningen tar sikte på att urskilja en handling/underlåtenhet, gärningsföljder samt omständigheter. Beroende på vilket brottsbegrepp som begagnas kommer olika rekvisit att prövas i olika delar av bedömningen. I Kriminalrättens grunder föreslås en ordning där skuldfrågor endast hänför sig till gärningsföljder och omständigheter (2 och 3). 102 I gärningsculpabedömningen är uppsåtsprövningen till (1) redan gjord. Enligt Leijonhufvud och Wennberg, som begagnar uppdelningen i en objektiva och en subjektiva sida, skall även själva gärningsrekvisitet (1) vara täckt av insikts- eller likgiltighetsuppsåt. 103 Strahl anser att erforderlig täckning föreligger om gärningspersonen kan anses ha lyckats i sitt uppsåt Actio libera in causa Huvudregeln för straffrättsligt ansvar är som nämnt att personen vid gärningstillfället skall ha haft kontroll över sitt handlande. I svensk straffrätt finns dock ett visst utrymme att fälla en person trots att den saknat erforderlig gärningskontroll vid själva gärningsögonblicket. Ett vanligt förekommande exempel i doktrinen för att belysa frågan är att en epileptiker som märker att ett anfall är på väg går in i en porslinsaffär och under anfallet slår ner en servis. I ett sådant fall kan personen bli ansvarig för skadegörelse då bedömningen huruvida erforderlig gärningskontroll förelåg eller ej läggs på ett tidigare stadium. 105 Grunden till ansvaret ligger i 100 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Vid bedömningen av huruvida A:s gärning är otillåten, eller huruvida de objektiva förutsättningarna är uppfyllda, ska egentligen en fjärde komponent täckas. (4) A:s gärning begås i en situation som gör den rättfärdig. 102 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Leijonhufvud och Wennberg 2009, s Strahl 1976, s. 123 f. 105 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s

26 att personen i ett tidigare skede hade kontroll och förmåga att undvika det scenario där den senare agerade utan kontroll. Eftersom uppsåtsbedömningen läggs tidigare måste även täckningsprincipen modifieras något. 106 Tanken är att personen avsiktligen försätter sig i en situation där den senare kommer att begå ett brott. Denna typ av föregående täckning är även aktuell om brottsbeskrivningen endast kräver oaktsamhet. 107 Enligt detta synsätt är det då fullt möjligt att klandra t.ex. en lokförare som under färden somnar och orsakar att tåget sedan spårar ur. Lokföraren klandras med andra ord för att den borde ha hållit sig vaken. 108 Rättsfiguren benämns med det latinska namnet actio libera in causa. Den har främst diskuterats i sammanhang som rört gärningar under rus och fall där gärningspersonen använt sig själv som ett redskap. Ulväng har uttalat: I vissa fall är det möjligt att säga att man är personligt culpös i förhållande till en senare inträffad följd redan då man berusar sig, liksom att man genom att berusa sig medvetet försätter sig i en situation där man saknar förmåga att göra det som man borde ha gjort (för att kunna undvika följden). 109 Figuren har även, vad gäller självförvållad berusning, behandlats av Leijonhufvud och Wennberg. 110 Strahl ger uttryck för motsatt uppfattning: Men termen actio libera in causa passar icke för nutida svensk straffrätt, eftersom denna icke känner begreppet otillräknelighet och den därmed förbundna föreställningen om ofri vilja hos otillräknelig. 111 Asp m.fl. benämner figuren föregående täckning med uppsåt/oaktsamhet Rättsfall Inledning Av det hittills sagda följer att det för straffrättsligt ansvar krävs en gärning som kan beskrivas som en kontrollerad handling. För att brott ska föreligga måste gärningen även ha skett med uppsåt, vilket innebär att personen måste ha varit medveten om vad det den gör. Dessa två 106 A.a., s A.a., s A.a., s Ulväng 2011/2012, s. 596 f. 110 Leijonhufvud och Wennberg 2009, s Strahl 1965, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 338 och