Ansvar utan ansvarsförmåga?

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Tor Pöpke Ansvar utan ansvarsförmåga? En jämförande undersökning av allvarlig psykisk störning och tillfällig sinnesförvirring JUEN01 15 högskolepoäng Handledare: Helén Örnemark Hansen 1

2 Innehållsförteckning 1. INLEDNING BAKGRUND SYFTE FRÅGESTÄLLNINGAR AVGRÄNSNINGAR METOD OCH MATERIAL DISPOSITION GRUNDER FÖR UPPSÅTSBEGREPPET KONFORMITETSPRINCIPEN SKULDPRINCIPEN UPPSÅTSKRAVET AVVIKANDE SINNESTILLSTÅND ALLVARLIG PSYKISK STÖRNING TILLFÄLLIG SINNESFÖRVIRRING BEDÖMNING AV PERSONER SOM INTE VARIT VID SINA SINNENS FULLA BRUK VID GÄRNINGSTILLFÄLLET BEDÖMNING OM ALLVARLIG PSYKISK STÖRNING BEDÖMNING OM TILLFÄLLIG SINNESFÖRVIRRING GRÄNSFALL PRESUMTIONEN FÖR ANNAN PÅFÖLJD ÄN FÄNGELSE ALLMÄNT OM PARAGRAFEN FÖRSTA STYCKET ANDRA STYCKET TREDJE STYCKET BEDÖMNINGEN VAD SOM MOTIVERAR ÅTSKILLNADEN KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

3 1. Inledning 1.1. Bakgrund För att inte undergräva förtroendet för rättens auktoritet har nästan alla straffsystem speciella undantag till straffrättens huvudregler om ansvar och påföljd, undantag som vid specifika situationer och sinnestillstånd visar förståelse för mänsklig ofullkomlighet och hindrar att orimliga krav ställs på gärningsmannen. Vid både allvarlig psykisk störning och tillfällig sinnesförvirring är det oftast svårt för domstolen att dra slutsatser om vad gärningsmannen insett under själva händelseförloppet, och huruvida uppsåt föreligger. Det rör sig i båda fall om en hos gärningsmannen bristande psykisk funktion för att uppfatta och bedöma verkligheten på ett sådant sätt att individen kan fatta rationella val, och relatera sin gärning till dess faktiska sociokulturella 1 sammanhang i gärningsögonblicket. Även om den otillåtna gärningen ifråga, för att citera Rödebymålet 2, många gånger kan anses bära det medvetna handlandets yttre kännetecken saknas ofta i gärningsögonblicket en förståelse för gärningens innebörd, eller åtminstone en förmåga att anpassa handlingen efter en sådan insikt. Trots att dessa två tillstånd kan ses som närliggande är likväl de bestämmelser som reglerar betydelsen av de två tillstånden olika. En viss osäkerhet råder gällande rättsläget ifråga, och lagstiftningen är, av olika anledningar något inkonsekvent i bedömningarna, vilket redogörelsen kommer att åskådliggöra Syfte Syftet med uppsatsen är att undersöka bestämmelserna kring allvarlig psykisk störning och tillfällig sinnesförvirring, främst den oskrivna undantagsregeln och 30 kap. 6 i Brottsbalken (1962:700) 3, för att därefter resonera kring de skillnader som föreligger vid brottsbestämmandet och påföljdsvalen, allt utifrån gällande rätt. Frågan jag intresserar mig för är varför lagstiftaren valt att göra en åtskillnad mellan å ena sidan gärningar som utförs under inflytande av tillfällig sinnesförvirring, och å andra sidan gärningar som utförts under inflytande av en allvarlig psykisk störning. 1 I sin kontext av mellanmänskligt samspel. 2 RH 2008:90. 3 I den fortsatta framställningen BrB. 3

4 1.3. Frågeställningar Hur bedömer domstolen en person som begått brott under inflytande av allvarlig psykisk störning respektive tillfällig sinnesförvirring? Vad är skillnaderna i domstolens bedömning av ovan nämnda tillstånd, och vad motiverar dessa skillnader? 1.4. Avgränsningar För att ha möjlighet att koncentrera mig på de situationer där skuldfrågan enligt min mening är speciellt intressant och det psykiska tillståndet hos gärningsmannen inte kan klandras på grund av yttre faktorer som han eller hon själv varit orsak till, kommer jag välja att fokusera kommande framställning på tillstånd av allvarlig psykisk störning respektive tillfällig sinnesförvirring som inte är självförvållade. Tillfällig sinnesförvirring och allvarlig psykisk störning är tätt sammanbundna med det icke-existerande tillräknelighetsrekvisitet i brottsbalken. Uppsatsen avser däremot inte att ta upp frågan om tillräknelighet i någon självständig del, utan den tas upp som en komponent i redogörelsen endast i den mån det behövs för att få en bättre helhetsbild av rättsläget. Gällande den oskrivna undantagsregelns vara eller icke vara, väljer jag att kort redogöra för åsikterna i doktrin, för att därefter utgå ifrån vad jag menar är den gängse åsikten, nämligen att en sådan oskriven undantagsregel i viss mån föreligger. Sett till uppsatsens omfång finns det slutligen ingen möjlighet att göra en fullständig redogörelse för rättsområdet, jag avser snarare att uppmärksamma kärnan i frågorna och åskådliggöra ett antal aspekter som jag anser är av intresse Metod och material För att uppnå syftet med uppsatsen och besvara de utvalda frågeställningarna kommer jag att använda mig av rättsdogmatisk metod. 4 Genom studier av lagtext, praxis, förarbeten och litteratur kommer jag således att tolka, systematisera och fastställa gällande rätt, för att därigenom försöka ge svar på uppsatsens konkreta frågeställning. Med en genomgång av den svenska straffrätten avser jag att undersöka vilka regler som styr bedömningen av gärningsmän som utöver otillåtna gärningar under inflytande av allvarlig psykiskt störning eller tillfällig sinnesförvirring, och hur dessa regler påverkar ansvarsfrågan och påföljdsbedömningen. 4 Se exv. Peczenik 2005 s. 249 f. 4

5 Som utgångspunkt för den materiella straffrätten i allmänhet, och reglerna om allvarlig psykisk störning och tillfällig sinnesförvirring i synnerhet, har jag använt mig av Petter Asp, Nils Jareborg och Magnus Ulvängs bok Kriminalrättens grunder. Avseende påföljdsbestämmelserna är det Nils Jareborg och Josef Zilas bok Straffrättens påföljdslära som jag har använt mig av. Därutöver har jag försökt att bredda och fördjupa min framställning med hjälp av ytterligare röster från doktrin, samt mer tvärvetenskapliga böcker som tar upp frågorna i ett rättspsykiatriskt sammanhang. Bland de sistnämnda finner jag särskilt Lars Lidberg och Nils Wiklunds bok Svensk rättspsykiatri värd att nämna Disposition För att kunna sätta de valda frågorna i sitt sammanhang avser jag att börja min framställning med en presentation av grunderna för uppsåtsbegreppet i kapitel 2. Därefter följer i kapitel 3 en kortfattad presentation av de två psykiska tillstånd, allvarlig psykisk störning och tillfällig sinnesförvirring, som i olika grad medför att en annorlunda bedömning av brottet görs än vid fall där förövaren ansetts vara vid sina sinnens fulla bruk. Efter det följer i kapitel 4 ett avsnitt om hur bedömningen görs av de gärningsmän som i gärningstillfället stått under inflytande av någon av dessa två tillstånd, där jag fokuserar på skillnader inom brottsbegreppets ram. Sedan går jag i kapitel 5 igenom 30 kap. 6 BrB och dess innebörder, för att slutligen avrunda uppsatsen med en analysdel i kapitel 6 där frågeställningen besvaras och resonemang förs kring de skillnader som finns, och i vilken mån de kan ses som påkallade och önskvärda. 2. Grunder för uppsåtsbegreppet 2.1. Konformitetsprincipen Uppsåtsbedömningen är intimt förknippad med konformitetsprincipen och skuldprincipen. Själva grundprincipen för när ansvar kan bli aktuellt är konformitetsprincipen: en person ska inte anses ansvarig för ett brott om personen inte haft förmåga eller tillfälle att rätta sig efter lagen. Asp och Ulväng talar om det som en det-kan-inte-begäras-princip. 5 5 Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s

6 2.2. Skuldprincipen Skuldprincipen (nulla poena sine culpa) härleds ur konformitetsprincipen och innebär att det krävs att gärningsmannen handlat med uppsåt eller oaktsamhet för att ett straff ska kunna dömas ut. Skuldprincipen innebär också att man inte bör straffas i högre grad än vad som motsvarar måttet av skuld. Skuldprincipen kommer till uttryck i täckningsprincipen: skulden måste omfatta alla delar i den brottsbeskrivningsenliga följden för att ett brott ska anses ha begåtts. Den straffrättsliga skulden är, som Asp, Jareborg och Ulväng skriver, episodisk (d.v.s. hänförlig till gärningen i sig) och inte dispositionell (anknuten till gärningsmannens allmänna karaktär). 6 Skuldprincipen blir en förutsättning för att rättssäkerheten ska kunna säkerställas, ett verktyg med vilket domstolen kan skilja de moraliskt klandervärda handlingar där gärningsmannen haft förmåga och tillfälle att rätta sig efter lagen från de handlingar som är olyckshändelser eller orsakade av omständigheter som är bortom gärningsmannens insikt eller kontroll Uppsåtskravet Den i svensk straffrätt grundläggande utgångspunkten för skuldprincipen är det allmänna skuldkravet, som återfinns i BrB 1 kap. 2 1 st. Här anges huvudregeln för när en gärning ska anses vara ett brott, nämligen att den begåtts med uppsåt. Någon lagstiftning om uppsåtsbegreppets innebörd och närmare avgränsning finns inte, och inte heller förarbetena ger mycket ledning. Hur uppsåt ska uppfattas har därför främst utvecklats i doktrin och rättspraxis. 3. Avvikande sinnestillstånd 3.1. Allvarlig psykisk störning Allvarlig psykisk störning är ett samlingsbegrepp som inrymmer ett flertal olika psykiska sjukdomar och tillstånd, däribland schizofreni, demens, eller grava utvecklingsstörningar. I förarbetena exemplifieras innebörden i begreppet bl.a. med tillstånd av psykotisk karaktär såsom störd realitetsuppfattning, hallucinationer, förvirring samt psykiska funktionsnedsättningar av allvarlig art men även allvarliga 6 Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s

7 depressioner, självmordstankar och kraftiga karaktärsstörningar. 7 Allvarlig psykisk störning anses ha en något vidare innebörd än att endast omfatta psykisk sjukdom. Begreppet bör endast ses i en juridisk mening och inte i en medicinsk, även om den juridiska innebörden i huvudsak grundar sig på medicinska bedömningar. 8 Enligt den praxis som kan uttydas av NJA 1998 s. 162 och NJA 2004 s. 702 är domstolen heller inte bunden av de medicinska slutsatser det går att dra av en rättspsykiatrisk undersökning, även om det visserligen tycks vara mycket sällsynt att domstolen gör en annan bedömning än vad rättspsykiatern kommit fram till. Domstolen beslutar således själv om den aktuella gärningen utförts under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller inte, samt om vilken typ av påföljd som ska väljas. Åklagaren anses inte ha bevisbördan för gärningsmannens psykiska tillstånd och huruvida det har haft ett samband med den brottsliga handlingen. 9 Om en psykisk störning ska vara att anse som allvarlig psykisk störning bedöms utifrån störningens art och grad. 10 Man tar alltså hänsyn till både sjukdomstyp och den aktuella, psykosociala funktionsnivån och symtombilden. En psykisk störning ska vara av en varaktig karaktär för att räknas som allvarlig psykisk störning. Enligt NJA 1995 s. 48 ska kortvariga tillstånd av psykos vid påföljdsbedömningen inte ses som en allvarlig psykisk störning utan i stället enligt reglerna om tillfällig sinnesförvirring. 11 Distinktionen mellan de båda tillstånden föranleder en hel del gränsdragningsproblem, då kortvariga psykiska störningar av allvarlig art ofta är utlopp och symptom för en underliggande, varaktig psykisk sjukdom. Ett tydligt exempel på ett sådant förhållande finner man speciellt vid den psykiska sjukdomen schizofreni. 12 Gränsdragningsproblem blir därutöver större av anledningen att lagstiftaren strävat efter att begreppet allvarlig psykisk störning ska vara enhetligt i lagstiftningen. Enligt Asp, Jareborg och Ulväng kan kortvariga och tillfälliga tillstånd av förvirring i vissa fall utgöra en allvarlig psykisk störning, eftersom tillfälliga psykiska störningar av allvarlig art generellt sett anses utgöra en del av symptombilden vid det 7 Se exv. prop. 1990/91:58 s. 86 f. och s Lidberg & Wiklund, 2014, s. 120f., Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino samt Jareborg & Zila, 2010, s. 136, 9 Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino Se Lidberg & Frese, 1985 s. 154 f. samt Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino

8 sjukdomstillstånd som åsyftas med uttrycket allvarlig psykisk störning. 13 Den allvarliga psykiska störningen faller däremot inte in under den gängse definitionen av tillfällig sinnesförvirring Tillfällig sinnesförvirring Tillfällig sinnesförvirring är ett sinnestillstånd som har flera likheter med allvarlig psykisk störning, däribland inbegriper det en oförmåga att uppfatta och bedöma situationer och gärningar i sitt rätta sammanhang. Tillfällig sinnesförvirring anses däremot, vilket framkommer av själva begreppet, mer innefatta just tillfälliga sinnestillstånd, vilka ofta inte är hänförliga till någon underliggande psykisk sjukdomstyp. I doktrin talas ofta om sådana enklare förvirringstillstånd som chock eller slag mot huvudet, men även omtöckning av medicin som personen intagit enligt läkares anvisningar, förvirring i samband med uppvaknade ur sömn, och motsvararande sinnestillstånd. 14 Den gemensamma nämnaren för dessa olika medvetandetillstånd är att personen temporärt inte är sig själv, och att kravet på uppsåt i en del fall därmed inte är uppfyllt Bedömning av personer som inte varit vid sina sinnens fulla bruk vid gärningstillfället För att en person ska anses ha begått ett brott behöver samtliga straffbarhetsrekvisit vara uppfyllda. Vad gäller det personliga ansvaret finns det ett antal ursäktande omständigheter som, om tillämpbara, medför att gärningsmannen undgår ansvar även om gärningen fortfarande anses ha varit otillåten. Dessa ursäktande omständigheter kan ses som en logisk följd av konformitets- och skuldprincipen. Som nämnts i inledningen finns det inget krav på tillräknelighet i svensk straffrätt för att den tilltalade ska anses bära ett straffrättsligt ansvar för sina handlingar. Även allvarligt psykiskt störda och tillfälligt sinnesförvirrade personer kan föröva brott. Att en otillåten gärning utförts av en person med förvrängd verklighetsuppfattning eller någon som inte var vid sina sinnens fulla bruk är inget som anses utesluta att personen i fråga inte hade uppsåt till gärningen, något som BrB 1:2 2 st. också anses påminna 13 Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s Se även SOU 1988:7, s. 149 och SOU 2002:3, s Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s. 370, SOU 1996:185, s

9 om. Vanlig skuldprövning ska således göras om gärningsmannen vid tidpunkten var allvarligt psykiskt störd eller under påverkan av en tillfällig sinnesförvirring. Däremot kan uppsåtsbedömningen innebära större problem för domstolen i dessa fall än i andra. Uppsåtet blir vid dessa situationer i regel svårare att påvisa, och i flera fall kan uppsåt helt saknas. Därutöver brukar det också vara svårt att se att den som är psykotisk har varit omedvetet oaktsam Bedömning om allvarlig psykisk störning Huvudregeln om en person vid gärningstillfället lider av en varaktig psykisk störning som är särskilt allvarlig, men som i övrigt uppfyller rekvisiten för straffbestämmelsen, är att person enligt 30 kap. 6 och 31 kap. 3 BrB ska behandlas särskilt vid påföljdsvalet. När en psykisk störning faller under 30 kap. 6 BrB anses det inte röra sig om en tillfällig sinnesförvirring som kan utgöra en ursäktande omständighet för gärningsmannen, utan en vanlig skuldprövning ska göras även om gärningsmannen vid tidpunkten varit allvarligt psykiskt störd Bedömning om tillfällig sinnesförvirring Tillfälliga sinnesförvirringar ska även de behandlas inom ramen för straffbestämmelsens rekvisit, men i de fall den för brottet nödvändiga skulden föreligger, bör gärningsmannen enligt åsikter från vissa håll i doktrin likväl gå fri med hänvisning till den oskrivna undantagsregeln, vars innebörd ska redogöras mer för nedan. 18 Det fanns förr en bestämmelse i brottsbalken om ansvarsfrihet för den som utan eget vållande tillfälligt råkat i ett tillstånd att personen var från sina sinnens bruk. I samband med brottsbalkens införande och att kravet på tillräknelighet togs bort i svensk straffrätt togs också bestämmelsen om tillfällig sinnesförvirring bort, då den ansågs onödig eftersom lagstiftaren menade att en handling som begicks i sådant tillstånd inte kunde ses som uppsåtlig eller vårdslös. 19 Vad som ytterligare komplicerar bilden är att departementschefen i propositionen till lagen om brottsbalkens införande uttalade att de gärningsmän som skulle getts ansvarsfrihet 16 Zila & Jareborg, 2010, s Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s Denna uppfattning hålls bl.a. av Asp, Jareborg & Ulväng, som tidigare framkommit. Motsatt åsikt har Wennberg och Leijonhufvud. Se kommande sida för vidare redogörelse. 19 Se prop. 1962:10 s Här kan vi dock se att historien har gett resonemanget fel, för vilka bl.a. NJA 1968 s. 471 (rattfylla med patologiskt rus), Fängelsestraffkommittén i ett slutbetänkande om ansvarsfriheter (SOU 1988:7 s. 161) och RH 1995:150 (hundfobi) talar sitt tydliga språk. 9

10 enligt strafflagens bestämmelse om tillfällig sinnesförvirring även skulle gå fria från ansvar enligt brottsbalken. 20 Det har därmed från vissa håll i doktrin framförts åsikten att bestämmelsen om tillfällig sinnesförvirring gäller som en grund för frihet från ansvar utanför lagen, och denna grund åberopar sig då på den oskrivna undantagsregeln. Rättsläget vad avser tillfällig sinnesförvirring är som synes problematiskt att redogöra för, då det saknas uttrycklig lagreglering samtidigt som det i doktrin råder delade meningar om huruvida en sådan undantagsregel föreligger. Asp, Jareborg och Ulväng menar att en regel om ursäkt vid ej självförvållad tillfällig sinnesförvirring existerar, och motiverar det med att en motsatt ordning skulle leda till oacceptabla konsekvenser. De menar även att visst stöd för detta går att hitta i senare förarbeten. 21 Tillfällig sinnesförvirring är enligt dem ansedd som en sådan ursäktande omständighet som medför att gärningsmannen går fri från ansvar, vilken kan aktualiseras om gärningsmannen begått gärningen under en tillfällig personlighetsförändring. På den andra sidan befinner sig Leijonhufvud och Wennerberg, som argumenterar för att en sådan oskriven undantagsregel inte existerar. 22 Ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan framhållas att Asp, Jareborg och Ulvängs åsikt är den mest tilltalande, då den tillgodoser konformitetsprincipen på ett sätt som Leijonhufvud och Wennerberg inte gör 23, och det är i den fortsatta framställningen deras mening jag kommer att utgå ifrån. Huvudregeln vid tillfällig sinnesförvirring enligt de förra är att det ska behandlas inom ramen för brottsbegreppet. Den oskrivna undantagsregeln gäller då för den händelse att den tillfälliga sinnesförvirringen uppkommit utan gärningsmannens vållande, och ska i dessa fall utgöra en ursäktande omständighet som leder till ansvarsfrihet för gärningen. 24 Den oskrivna undantagsregeln skulle då förutsätta att uppsåt för gärningen föreligger, då gärningar utan uppsåt som huvudregel inte konstituerar brott. 20 Prop. 1964:10 s Bl.a. SOU 1988:7 kap. 12 och prop. 1993/94:130 s Leijonhufvud och Wennberg 2009, s Att inte ursäkta gärningsmannen om denne begått brottet under inflytande av tillfällig sinnesförvirring innebär att gärningsmannen straffas trots att han saknat förmåga och tillfälle att följa lagen, och att detta inte beror på oaktsamhet. En sådan ordning står direkt i strid mot konformitetsprincipen. 24 Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s

11 4.3. Gränsfall Rör det sig däremot om en allvarlig psykisk störning som är kortvarig eller tillfällig är rättsläget ännu mer oklart, åtminstone i de fall tillståndet inte är självförvållat. Om den oskrivna undantagsregeln är tillämpbar även i dessa fall - där den psykiska störningen är allvarlig men temporär - är något som inte har prövats i domstol. Asp, Jareborg & Ulväng menar dock att undantagsregeln borde tillämpas oberoende av hur störningen klassificerats, och den torde därmed även kunna aktualiseras i den här typen av fall. De argumenterar för att, under förutsättning att tillståndet inte varit självförvållat, det faktum att störningen anses vara allvarligare inte borde innebära att gärningsmannen ska bedömas strängare än om störningen vore lindrigare. 25 Vad som brukar anföras som en brist i argumentationen är domskälen i NJA 2001 s I detta fall förelåg en liknande situation som i NJA 1995 s. 48, med en person som utan eget vållande hamnade i ett temporärt psykostillstånd orsakat genom ett s.k. patologiskt rus. I NJA 2001 s. 899 hade gärningsmannen i psykostillståndet utfört en rad olika brott under natten, däribland grov misshandel, grov våldtäkt samt ytterligare en misshandel. HD konstaterade att begränsningarna i 30 kap. 6 BrB skulle gälla, och dömde därmed gärningsmannen till skyddstillsyn trots att tillståndet inte ansågs vara självförvållat. Varför gärningsmannen dömdes till påföljd och inte ursäktades enligt den tidigare nämnda oskrivna undantagsregeln framkommer inte i domskälen. En möjlig förklaring till fallets utgång som Asp, Jareborg och Ulväng tar upp är att kravet för att ursäktas av den oskrivna undantagsregeln är högre ställt än de krav som finns på att tillståndet inte är självförvållat. 26 Klart är att osäkerhet råder om vad som gäller i denna fråga. 5. Presumtionen för annan påföljd än fängelse 5.1. Allmänt om paragrafen Enligt 30 kap. 6 BrB får den som begått ett brott under påverkan av allvarlig psykisk störning som huvudregel inte dömas till fängelse. Bestämmelsen utgör således en presumtion för annan påföljd än fängelse, en presumtion som är möjlig att bryta under vissa förutsättningar. En, något självklar, förutsättning för att bestämmelsen ska aktualiseras är att gärningsmannen fullbordat ett brott, dvs. att såväl de objektiva som 25 Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s Asp, Jareborg & Ulväng, 2013, s

12 subjektiva rekvisiten för straffbestämmelsen ska vara uppfyllda. 27 I den tidigare lydelsen av 30 kap. 6 BrB angavs ett fängelseförbud för gärningsmän som under påverkan av en icke självförvållad allvarlig psykisk störning begick brott, vilket åtminstone delvis ansågs kompensera för den svenska straffrättens avsaknad av tillräknelighetsuppsåt. Bestämmelsen ändrades dock år 2008, med följden att det nu är möjligt att döma en gärningsman till fängelse trots att denne begick brottet under en allvarlig psykisk störning, under förutsättningen att synnerliga skäl föreligger. Syftet med lagändringen uppgavs vara att öka flexibiliteten vid påföljdsbestämningen och därigenom skapa större utrymme för proportionalitetsbedömningar, samtidigt som gärningsmannens behov av vård skulle beaktas. 28 NJA 1995 s. 48 anses, som redan nämnts, innebära att när begreppet allvarlig psykisk störning används i lagtext det inte har alltid en statisk betydelse. I fallet anses HD även ha slagit fast att kortvariga psykostillstånd generellt inte ska bedömas som en allvarlig psykisk störning, utan i stället enligt reglerna om tillfällig sinnesförvirring. 29 Därmed anses ett tillfälligt psykotiskt tillstånd otillräckligt för att BrB 30:6 skall vara tillämpligt. För att aktualisera BrB 30 kap. 6 är det således inte tillräckligt med en tillfällig personlighetsförändring som skulle kunna ursäkta gärningsmannen Första stycket Bestämmelsen är uppbyggt på så sätt att domstolen utifrån olika skäl ska göra en bedömning om huruvida fängelse som påföljd kan utdömas eller inte. Skälen delas upp i fyra kategorier: om brottet har ett högt straffvärde 30, om den tilltalade antingen saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård 31, om tillståndet är självförvållat, samt omständigheterna i övrigt Berggren, Bäcklund, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Zeteo, Prop. 2007/08:97, s Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino I Ds 2007:5 s. 125 uttalas att fängelse i fyra år kan fungera som riktvärde. 31 Vad gäller vårdbehovet sägs i Ds 2007:5 s. 126 att ett sådant ska saknas eller i vart fall vara mindre omfattande. Är vårdbehovet däremot omfattande är detta något som talar emot att synnerliga skäl för fängelse föreligger. Den närmare innebörden av begreppen omfattande respektive mindre omfattande vårdbehov framgår inte. 32 I Ds 2007:5 s. 127 anges här den psykiska störningens grad samt vilket samband den haft med brottsligheten som två faktorer. Störningens grad ska vara proportionerlig i förhållande till skälen för fängelse; ju allvarligare störningen varit, desto svårare ska det vara att finna synnerliga skäl för fängelse. Här nämn även att irrationella avsikter och motiv hos gärningsmannen tyder på att ett starkt samband mellan störningen och brottsligheten föreligger, vilket i sin tur talar emot att synnerliga skäl 12

13 En del av omständigheterna är alltså hänförliga till gärningen i sig, andra rör gärningsmannens vårdbehov och de resterande två rör gärningsmannens person och orsakerna till den psykiska störningen Andra stycket I det andra stycket nämns vidare att domstolen inte får döma till fängelse om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Här görs, som synes, en åtskillnad mellan insiktsfrågan och kontrollfrågan, och stycket i sin helhet innebär en ytterligare säkerhetsventil som kan sägas vara genomsyrad av såväl skuld- som konformitetsprincipen. Det går att se stycket som att ett tillräknelighetsrekvisit krävs för att kunna döma psykiskt störda lagöverträdare till fängelse. 33 Något tillspetsat kan menas att en förmåga att förstå rätt och fel ingår i begreppet förstå gärningens innebörd. I det sammanhanget kan NJA 2012 s. 564 nämnas, där gärningsmannen hade en nedsatt mental förmåga och felaktiga föreställningar om vad som var rätt och fel. I den här kategorin hör främst personer med begåvningshandikapp och nedsatta mentala förmågor, men det finns även flera likheter med brott som begåtts under inflytande av en tillfällig sinnesförvirring, där man vid normalt sinnestillstånd har förmågan att inse en gärnings innebörd, men till följd av sinnesförvirringen inte är förmögen att göra det för stunden. I de fall där medvetenheten får anses vara tillräckligt hög för att döma gärningsmannen till fängelse, kan den istället motivera ett nedsatt straff enligt 29 kap. 3 BrB. 34 Här kan resonemanget om i tillräckligt grad medveten i Rödebymålet 35 användas för att belysa framställningen ytterligare. Rödebymålet visar på två olika sätt att resonera kring medvetenhet, det vill säga frågan om det i uppsåtsrekvisitet ingående kravet på tillräcklig medvetenhetsgrad var uppfyllt. Målet rörde en person som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skadade en annan allvarligt. Bakgrunden var att ett ungdomsgäng under en längre tid hade trakasserat gärningsmannens familj, och nu hade åkt till familjen gård i Rödeby för att göra för fängelse föreligger. Att gärningsmannen haft rationella motiv för sitt brott kan därmed motsatsvis tala för att synnerliga skäl föreligger. Även återfall i brott är en omständighet som i vissa fall kan tala för att fängelse ska bestämmas som påföljd. 33 Kindström & Franklin, 2009, s Ett exempel på detta är RH 2011: RH 2008:90. 13

14 upp. Till följd av detta hamnade gärningsmannen i en av den påfrestande situationen utlöst tillfällig allvarlig psykisk störning som inte ansågs självförvållad. Tingsrätten menade, stödd på den rättspsykiatriska utredningen, att gärningsmannen helt saknat förmåga att medvetet överväga sitt handlande och inse konsekvenserna av detta. 36 Han ansågs således vid gärningstillfället inte ha insett eller varit medveten om att det förelåg en risk för att hans handlande skulle orsaka död. Hovrätten ansåg det klarlagt att mannen handlat på samma sätt som tingsrätten angett, men kom, till skillnad från tingsrätten, fram till att mannen i tillräcklig grad varit medveten om vad han gjorde och att det därmed inte på denna grund kunnat uteslutas att han hade haft uppsåt. Till stöd för denna bedömning hänvisade hovrätten till gärningsmannens faktiska handlande under gärningstillfället, och menade att handlandet bar det medvetna handlandets yttre kännetecken. 37 Gärningsmannens agerande ansågs enligt hovrätten genomgående ha utgjort reaktioner på händelser i omvärlden, och hovrätten tog fasta på att gärningsmannen uppmärksammat ett utifrån kommande hot och som reaktion därpå vidtagit en serie åtgärder för att avvärja hotet. Just att gärningsmannen genom sina handlingar också undanröjde hotet ansågs enligt hovrätten tyda på ett målmedvetet handlande. Hovrätten tog visserligen upp att handlandet enligt rättspsykiatrerna inte ansetts ha varit följden av något rationellt tänkande där gärningsmannen utvärderat olika val och kommit fram till den mest lämpade handlingen, men menade likväl att uppsåt förelåg. Att han vid gärningstillfället varit oförmögen att på normalt sätt överväga andra handlingsalternativ innebär emellertid inte att han, på ett sätt som utesluter uppsåt, varit i avsaknad av medvetenhet om vad han faktiskt gjorde. 38 Domen visar hur det juridiska begreppet medvetenhet skiljer sig åt från det psykologiska, och att den juridiska definitionen står ganska långt ifrån den senare. Att fallet avgjordes med lagstiftningen som gällde före den 1 juli 2008 ska dock påpekas. Det kan vara intressant att spekulera i hur påföljdsvalet hade blivit om de nya reglerna för 30 kap. 6 BrB gällt. Sammanfattningsvis kan emellertid sägas att innebörden som 2008 års lagändring haft anses vara att personer som inte längre är otillräkneliga men likväl led av en 36 RH 2008:90, se stycket precis innan domslutet. 37 RH 2008:90, se andra stycket efter Var S.R. i tillräcklig grad medveten om sitt handlande?. 38 RH 2008:90, se stycket precis innan Den fortsatta prövningen av S.R:s uppsåt. 14

15 allvarlig psykisk störning vid brottstillfället kan dömas till fängelse om brottet har ett högt straffvärde. 39 Vad gäller bedömningen av störningen, och vad som krävs i omfattning för att hinder ska finnas för fängelse kan ytterligare stöd hittas i fallet NJA 2007 s. 180, där det rörde sig om en person som under ett långvarigt förlopp gjort falska faktureringar på ett sätt som krävde förhållandevis komplicerade åtgärder. Domstolen menade att det faktum att förfarandet varit rationellt och präglats av ett kontrollerat beteende samtidigt som det pågått under en så lång tidsperiod innefattat fortlöpande och förhållandevis komplicerade åtgärder, medförde att personens psykiska störning inte ansågs ha haft ett avgörande inflytande på handlingssättet. Gärningsmannen ansågs därmed inte ha förövat brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning, och det fanns således inga hinder att döma honom till fängelse. Om brottet inte står i samband med störningen anses det alltså inte vara uteslutet att använda fängelse, trots att gärningsmannen vid gärningstillfället konstaterats lida av en allvarlig psykisk störning Tredje stycket Om domstolen i fall som avses i första eller andra stycket i paragrafen finner att ingen av påföljderna bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd Analys 6.1. Bedömningen Frågan som intresserat mig i den här uppsatsen är varför lagstiftaren valt att göra en åtskillnad mellan å ena sidan gärningar som utförts under inflytande av tillfällig sinnesförvirring, och å andra sidan gärningar som utförts under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Att en viss problematik föreligger vid bedömningarna av tillstånden framgår om något av att den oskrivna undantagsregeln är omstridd, medan presumtionen mot fängelse för allvarligt psykiskt störda relativt nyligen blivit ändrad, då den tidigare lösningen sågs som otillfredsställande. Förutsatt att den otillåtna gärningen konstaterats vara uppsåtlig, har man valt att ursäkta gärningar som utförts 39 Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino För exempel härpå, se förslagsvis NJA 2013 s

16 av de förra 41, men valt att låta gärningar som utförts av de senare leda till påföljd, om än med påföljdsbegränsningar och en presumtion mot fängelse som påföljd. Det ska här anmärkas att det trots allt är en viss skillnad mellan att ha ett personligt ansvar men vara ursäktad, än det är att inte bära ett personligt ansvar. Det kan vidare sägas finnas en viss normativ verkan i att samhället uttrycker klander mot en person som förövare av ett brott, trots att denne inte ådöms någon påföljd. Utan tvekan blir det ofrånkomligen så att samhället uttrycker mer klander för den psykiskt störde gärningsmannen, för att inom ramen för påföljdsbedömningen kunna hantera dennes (o)tillräknelighet. Oavsett om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte, finns då möjligheten att enligt BrB 31:3 överlämna gärningsmannen till rättspsykiatrisk vård. Det har konstaterats att skillnaden mellan de två tillstånden i hög grad beror på det psykiska tillståndets art och grad. Ett möjligt spektrum har tecknats som går från tillfällig sinnesförvirring, till ett gränsland av tillfälliga psykiska störningar av allvarlig art som sedan vid mer allvarliga och ihållande symptom utmynnar i allvarlig psykisk störning. Just gränsdragningsproblematiken är också något som är av speciellt intresse. Det är inte troligt att den allvarliga psykiska störningen faller in under den gängse definitionen av tillfällig sinnesförvirring. Värt att ta fasta på är däremot att kortvariga och tillfälliga tillstånd av förvirring kan utgöra en allvarlig psykisk störning, eftersom tillfälliga psykiska störningar av allvarlig art generellt sett anses utgöra en del av symptombilden vid det sjukdomstillstånd som åsyftas med uttrycket allvarlig psykisk störning Vad som motiverar åtskillnaden Frågan är varför gärningsmannen som lider av tillfälliga psykiska störningar av allvarlig art ska behandlas annorlunda än den som endast begått brott under inflytande av tillfällig sinnesförvirring. Det kan svårligen argumenteras för att den förre är mer förtjänt av detta klander än den senare, åtminstone om båda dessa tillstånd inte varit självförvållade. Det går att fråga sig om det inte vore lämpligare med en ordning där dessa båda avvikande sinnestillstånd, i den mån de inte är självförvållade, ses som ursäktande omständigheter fullt ut. Därmed skulle skuldprincipen få fullt genomslag i bedömningen, helt i enlighet med uppfattningen som uttrycks av Asp, Ulväng och 41 Förutsatt att man går på Asp, Jareborg & Ulväng, m.fl.:as linje. 16

17 Jareborg. Endast omständigheten att en störning är av en allvarligare grad borde i konformitetshänseende inte medföra att gärningsmannen förtjänar att straffas allvarligare. Nackdelen med nämnda ordning är dock att den i vissa fall kan verka stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Just graden av störning hos gärningsmannen är antagligen något som inverkar på synen hos allmänheten. Domstolen är mån om allmänhetens förtroende, och allmänheten ser antagligen med blidare ögon på gärningsmannen om denne döms till åtminstone någon typ av påföljd för den förövade gärningen, än att han helt ursäktas och går fri. Speciellt vid grövre våldsbrott finns det förväntningar på att ansvar ska utkrävas, och förståelsen är mindre för vad som av många kan uppfattas som en teoretisk konstruktion. Att det i sig skulle vara ett argument för den nuvarande ordningen är emellertid svårt att hävda. Vad vidare gäller de fall där en person med tillfälliga psykiska störningar av allvarlig art begår ett allvarligt brott och kort därefter tillfrisknar, blir den nya innebörden av 30 kap. 6 BrB intressant ur ett skuldperspektiv. Speciellt i de gränsfallssituationer när gärningsmannens psykiska tillstånd vid gärningstillfället hade kunnat inordnas såväl i kategorin tillfällig sinnesförvirring som i allvarlig psykisk störning. Att en gråzon mellan de två tillstånden föreligger som svårligen låter sig utredas är dock inget som nödvändigtvis behöver vara negativt. Vid den här typen av gränsfall torde nämligen såväl den oskrivna undantagsregeln som 30 kap. 6 BrB kunna aktualiseras, för att därigenom möjliggöra en flexiblare bedömning där skuldoch konformitetsprincipen får större genomslag i rättstillämpningen. Det kan således finnas ett visst värde i att låta gråzonen bestå. Vårdbehovet hos en person som lider av en, om än kortvarig, allvarlig psykisk störning får därutöver anses större än det hos en person som enbart drabbats av en icke självförvållad tillfällig sinnesförvirring. Skulle allvarlig psykisk störning utgöra en ursäktande omständighet finns det ingen möjlighet att döma gärningspersonen till rättspsykiatrisk vård i det föreliggande rättssystemet. I ett vidare perspektiv finns dock det anledning för lagstiftaren att ställa sig den fråga som så många inom doktrin redan har lyft: när ska det bli dags att återinföra tillräknelighetsrekvisitet? 17

18 Käll- och litteraturförteckning Asp, Petter, Nils, Jareborg & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2., omarb. uppl., Iustus, Uppsala, 2013 Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Zeteo, version den 1 juli 2014 Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar, 8., [omarb.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2009 Lidberg, Lars & Freese, Jan, Rätt och psykiatri, 1. uppl., Liber Förlag, Malmö, 1985 Lidberg, Lars & Wiklund, Nils (red.), Svensk rättspsykiatri: psykisk störning, brott och påföljd, 2., [omarb.] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014 Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 3., bearb. och uppdaterade uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2010 Kindström Dahlin, Moa & Franklin, Nike, Om inkonsekvensen av den rättsliga regleringen avseende psykiskt störda lagöverträdare i Sverige, Juridisk Publikation vid Stockholms universitet 01/2009, s Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s Ulväng, Magnus, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 6, Lexino Offentligt tryck Statens offentliga utredningar SOU 1988:7 Frihet från ansvar. Om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för ansvarsfrihet SOU 1996:185 Straffansvarets gränser SOU 2002:3 Psykisk störning brott och ansvar 18

19 Propositioner Prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk, del A Prop. 1964:10 med förslag till införande av brottsbalken Prop. 1990/91:58 Om psykiatrisk tvångsvård, m.m. Prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.) Prop. 2007/08:97 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare Departementsserien Ds 2007:5 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare Rättsfall Högsta domstolen NJA 1968 s. 471 NJA 1995 s. 48 NJA 2001 s. 899 NJA 2007 s. 180 NJA 2012 s. 564 NJA 2013 s Hovrätterna RH 1995:150 RH 2008:90 RH 2011:64 19