RIKTLINJER FÖR GRANSKNING AV GEMENSKAPSVARUMÄRKEN VID KONTORET FÖR HARMONISERING INOM DEN INRE MARKNADEN (VARUMÄRKEN OCH MÖNSTER) DEL C INVÄNDNING

Transkript

1 RIKTLINJER FÖR GRANSKNING AV GEMENSKAPSVARUMÄRKEN VID KONTORET FÖR HARMONISERING INOM DEN INRE MARKNADEN (VARUMÄRKEN OCH MÖNSTER) DEL C INVÄNDNING AVSNITT 6 BEVIS PÅ ANVÄNDNING Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 1

2 Innehåll 1 Allmänna principer Funktion för bevis på användning Lagstiftningsram Varumärkesförordningen (CTMR) och dess genomförandeförordning (CTMIR) Artikel 15 i CTMR skyldighet att bruka registrerade varumärken Artikel 42 i CTMR följder av utebliven användning Regel 22 i CTMIR förfaranderegler, bevis och språk Varumärkesdirektivet och nationell lag som införlivar direktivet Materiell rätt Verkligt bruk: domstolens principer Verkligt bruk: beviskrav som tillämpas av kontoret Typ av användning: användning som varumärke i näringsverksamhet Termen typ av användning Användning som varumärke Offentlig användning i näringsverksamhet Offentlig användning jämfört med intern användning Verksamhet av kommersiell natur jämfört med marknadsföring Användning i samband med varor eller tjänster Användning i samband med varor Användning i samband med tjänster Användning i reklam Användning på internet Plats för användning Användning på "hemmamarknaden" Gemenskapsvarumärken: användning i EU Nationella varumärken: användning i relevant medlemsstat Användning vid import och export Tidsperiod för användning Äldre varumärke som varit registrerat i minst fem år Gemenskapsvarumärken Nationella varumärken Internationella registreringar som designerar en medlemsstat Internationella registreringar som designerar EU Relevant tidsram Sammanfattning Användningens omfattning Kriterier Exempel på otillräckligt bruk Exempel på tillräckligt bruk Användning av varumärket i andra former än den registrerade Inledning Domstolens kriterier Kontorets praxis Tillägg Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 2

3 Utelämnanden Andra ändringar Användning för varor och tjänster för vilka varumärket är registrerat Jämförelse mellan varor/tjänster som används och specifikationen av varor/tjänster Klassificeringens relevans Användning och registrering för allmänna beteckningar i klassrubriker Användning av underkategorier av varor/tjänster och likartade varor/tjänster Äldre varumärken som registrerats för en bred kategori av varor/tjänster Äldre varumärken som registrerats för noggrant specificerade varor/tjänster Exempel Användning av märket för inbyggda delar och garantiservice av registrerade varor Användning av innehavaren eller för dennes räkning Användning av innehavaren Användning av behöriga tredje parter Användning av kollektivmärken Lagligt bruk Motivering av utebliven användning Affärsrisker Intervention från stat eller domstol Defensivregistreringar Force majeure Följder av motiveringar av utebliven användning Förfarande Begäran av sökanden Tidpunkt för begäran Begäran måste vara uttrycklig, entydig och ovillkorad Sökandens intresse av att först hantera bevis på användning Reaktion om begäran är ogiltig Uttrycklig anmodan från kontoret Reaktion från invändaren: lämna in bevis på användning Tidsfrist för att lämna in bevis på användning Typer av bevis Principer Referenser Utlåtanden Reaktion från sökanden Vidarebefordran av bevis Otillräckliga bevis på användning Ingen reaktion från sökanden Formellt återkallande av begäran Ytterligare reaktion från invändaren Språk vid förfaranden som rör bevis på användning Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 3

4 3.7 Beslut Kontorets behörighet Detta behövs för att fatta beslut Helhetsbedömning av inlämnade bevis Exempel Verkligt bruk godtaget Verkligt bruk ej godtaget Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 4

5 1 Allmänna principer 1.1 Funktion för bevis på användning Unionens lagstiftning om varumärken innebär att innehavaren av ett registrerat varumärke har skyldighet att göra verkligt bruk av det. Användningskravet är inte tillämpligt omedelbart efter registrering av det äldre varumärket. I stället har innehavaren av ett registrerat varumärke en så kallad nyhetsfrist på fem år. Under den tiden behöver innehavaren inte visa användning av varumärket för att göra det gällande inklusive vid invändningsförfaranden inför kontoret. Efter nyhetsfristen kan innehavaren bli tvungen att visa användning av det äldre varumärket för relevanta varor och tjänster. Innan nyhetsperioden löper ut räcker den formella registreringen för ett fullgott skydd. Motivet till kravet på att det ska visas att det äldre varumärket har varit i verkligt bruk är att begränsa antalet registrerade och skyddade varumärken och därmed antalet tvister mellan dem. Denna tolkning stöds av skäl 8 i ingressen till direktiv 89/104, som uttryckligen hänvisar till det syftet (dom av den 12 mars 2003, T-174/01, Silk Cocoon, punkt 38). När det gäller kravet på att bevisa användning i invändningsförfaranden inför kontoret är det viktigt att komma ihåg att syftet med artikel 42.2 och 42.3 i CTMR inte är att bedöma kommersiell framgång eller granska ett företags ekonomiska strategi. Det är inte heller att begränsa varumärkesskyddet till enbart storskalig kommersiell användning (dom av den 8 juli 2004, T-334/01, Hipoviton, punkt 32, och dom av den 8 juli 2004, T-203/02, VITAFRUIT, punkt 38). Kontoret undersöker inte på eget initiativ om det äldre varumärket har varit i bruk eller inte. En sådan prövning äger rum endast när sökanden av gemenskapsvarumärket uttryckligen begär bevis på användning. Förutsatt att de rättsliga kraven är uppfyllda utlöser en sådan begäran de förfarandemässiga och materiella konsekvenser som fastställs i varumärkesförordningen och dess genomförandeförordning. 1.2 Lagstiftningsram Lagstiftningsramen utgörs av bestämmelserna i varumärkesförordningen, genomförandeförordningen för denna samt varumärkesdirektivet, såsom detta har genomförts i medlemsstaternas nationella lagstiftning Varumärkesförordningen (CTMR) och dess genomförandeförordning (CTMIR) Artikel 15 i CTMR skyldighet att bruka registrerade varumärken I artikel 15 i CTMR fastställs grundkravet att innehavaren ska göra verkligt bruk av registrerade varumärken, och artikel 15.1 i CTMR lyder: Om innehavaren av varumärket inte inom fem år efter registrering har gjort verkligt bruk av gemenskapsvarumärket i gemenskapen för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, eller om sådant bruk inte skett inom en period av fem år i följd, skall gemenskapsvarumärket bli föremål för de Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 5

6 sanktioner som bestäms i denna förordning, under förutsättning att det inte finns skälig grund för att gemenskapsvarumärket inte använts. Enligt artikel 15.1 a och b i CTMR gäller att även användning av ett gemenskapsvarumärke i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljande egenskaper såsom det registrerats, och att gemenskapsvarumärket anbringas på varor eller deras emballage endast för exportändamål, utgör också användning i den mening som avses i artikel 15.1 CTMR. Enligt artikel 15.2 i CTMR ska bruk av gemenskapsvarumärket med innehavarens medgivande anses utgöra bruk av innehavaren Artikel 42 i CTMR följder av utebliven användning Följderna av att användningskravet inte är uppfyllt behandlas i artikel 42.2 och 42.3 i CTMR. Enligt artikel 42.2 i CTMR gäller följande: På begäran av sökanden skall en innehavare av ett äldre gemenskapsvarumärke vilken gjort en invändning, lägga fram bevis för att det äldre gemenskapsvarumärket under en tid av fem år före dagen för offentliggörandet av ansökan om gemenskapsvarumärke verkligen har använts inom gemenskapen för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat och som läggs till stöd för invändningen, eller för att det finns skälig grund för att det inte använts, förutsatt att det äldre gemenskapsvarumärket vid denna tidpunkt har varit registrerat i minst fem år. I avsaknad av sådan bevisning skall invändningen avslås. Om det äldre gemenskapsvarumärket endast har använts för en del av de varor eller tjänster för vilka det registrerats, skall det vid prövning av invändningen anses vara registrerat endast för denna del av varorna eller tjänsterna. Enligt artikel 43.3 i CTMR gäller följande: Punkt 2 skall tillämpas när det gäller de äldre nationella varumärken som avses i artikel 8.2 a, varvid användningen i den medlemsstat i vilken det äldre nationella varumärket skyddas ska motsvara användning i gemenskapen. CTMR innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om att de typer av användning som nämns i artikel 15.1 och 15.2 i CTMR även kan anses vara användning av äldre nationella varumärken. Begreppet användningskrav för det registrerade varumärket harmoniseras dock genom artikel 10.2 och 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EC av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (nedan kallat direktivet). Därmed är det lämpligt att tillämpa artikel 15.1 och 15.2 i CTMR även på användning av äldre nationella varumärken. Vidare följer det av lydelsen av artikel 42.2 och 42.3 i CTMR att bevis på användning endast kan begäras om den äldre rättigheten är ett gemenskapsvarumärke eller annat varumärke med verkan i EU eller en av EU:s medlemsstater, enligt definitionen i artikel 8.2 a i CTMR. Eftersom invändningar enligt artikel 8.4 i CTMR inte kan bygga vare sig på gemenskapsvarumärken eller på andra varumärken som avses i artikel 8.2 a i CTMR, har sökanden av gemenskapsvarumärket inte rätt att begära bevis på användning för äldre rättigheter som görs gällande vid invändningar enligt den bestämmelsen. Däremot krävs det enligt artikel 8.4 i CTMR att invändaren lägger fram Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 6

7 bevis på användning i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning för ifrågavarande äldre rättigheter. När det gäller artikel 8.3 i CTMR är kontorets praxis att bevis på användning av det äldre varumärket inte kan begäras. Skälet till detta är att sådana äldre rättigheter inkluderar både varumärken med rättsverkan i EU/EU-medlemsstater (gemenskapsvarumärken, nationella varumärken, internationella registreringar) och nationella varumärken som inte har rättsverkan i EU, och det går inte att begära bevis på användning för de senare på grundval av CTMR. Det skulle vara diskriminerande att begära bevis på användning för vissa länders varumärken men inte för andras. Följaktligen, och med hänsyn till det särskilda skyddet enligt 8.3 i CTMR, kan användningen eller den uteblivna användningen av de äldre rättigheterna ha bäring på argument som rör motiveringen till ansökan om gemenskapsvarumärket, men det kan inte krävas att invändaren lägger fram bevis på användning enligt artikel 42.3 i CTMR för några äldre rättigheter som görs gällande i det fallet Regel 22 i CTMIR förfaranderegler, bevis och språk Enligt regel 22.2 i CTMIR gäller att om invändaren i enlighet med artikel 42.2 eller 42.3 i CTMR måste lägga fram bevis på användning eller visa att det finns skälig grund för utebliven användning, anmodar kontoret invändaren att tillhandahålla de bevis som begärs inom en av kontoret angiven tidsperiod. Om invändaren inte tillhandahåller dessa bevis före tidsfristens utgång avvisar kontoret invändningen. I enlighet med regel 22.3 i CTMIR ska de uppgifter och belägg som krävs som bevis på användning utgöras av information om plats, tid, omfattning och typ av användning av invändningsvarumärket för de varor och tjänster för vilka det är registrerat och på vilka invändningen grundas, samt bevis som stöder denna information i enlighet med punkt 4. I enlighet med regel 22.4 i CTMIR ska de bevis som tillhandahålls utgöras av skriftliga dokument och i princip begränsas till inlämning av stödjande dokument och sådana saker som förpackningar, etiketter, prislistor, kataloger, fakturor, fotografier, tidningsannonser och sådana skriftliga yttranden som avses i artikel 78.1 f i CTMR. I enlighet med regel 22.5 i CTMIR kan en begäran om bevis på användning göras med eller utan att samtidigt framföra de argument på vilka invändningen baseras. Sådana argument kan framföras samtidigt med de argument som framförs som svar på beviset på användning. I enlighet med regel 22.6 i CTMIR får kontoret, när bevis på användning som inges i enlighet med punkterna 1, 2 och 3 inte är på invändningsspråket, begära att invändaren inger en översättning av bevisen på det språket inom den tid som fastställs av kontoret Varumärkesdirektivet och nationell lag som införlivar direktivet Artikel 10 i direktivet innehåller bestämmelser identiska med de i artikel 15 i CTMR, med bruk av varumärket i gemenskapen ersatt med bruk av varumärket i medlemsstaten. Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 7

8 2 Materiell rätt 2.1 Verkligt bruk: domstolens principer Varken i CTMR eller i CTMIR definieras vad som ska anses vara verkligt bruk. Domstolen har dock fastställt flera viktiga principer när det gäller tolkningen av detta begrepp. Minimax 2003 (dom av den 11 mars 2003, C-40/01, Minimax): domstolen fastställde följande principer: Verkligt bruk innebär att märket faktiskt används (punkt 35). Verkligt bruk ska således anses innebära användning som inte är fiktiv och som inte enbart har till syfte att bibehålla rätten till varumärket (punkt 36). Användningen ska vara förenlig med varumärkets grundläggande funktion, som är att identifiera en varas eller en tjänsts ursprung, så att konsumenten eller den slutlige användaren utan förväxlingsrisk kan särskilja denna vara eller tjänst från de som har ett annat ursprung (punkt 36). Verkligt bruk av varumärket förutsätter att detta används på marknaden för de varor eller tjänster som skyddas av varumärket och inte endast inom det berörda företaget (punkt 37). Verkligt bruk måste avse varor och tjänster som redan marknadsförs eller som kommer att marknadsföras inom en nära framtid och vars marknadsföring företaget har förberett för att vinna kunder, särskilt i samband med reklamkampanjer (punkt 37). Vid bedömningen av huruvida kravet på verkligt bruk av varumärket är uppfyllt tas hänsyn till samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjas kommersiellt, i synnerhet till sådan användning som anses vara berättigad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket (punkt 38). Vid bedömningen av omständigheterna i det enskilda fallet kan det således vara motiverat att ta hänsyn särskilt till vilken slags vara eller tjänst det är fråga om och vad som kännetecknar den aktuella marknaden samt i vilken omfattning och hur ofta märket har använts (punkt 39). Det är således inte alltid nödvändigt att användningen är kvantitativt betydande för att kravet på verkligt bruk ska anses vara uppfyllt, eftersom detta beror på den berörda varans eller tjänstens egenskaper på marknaden (punkt 39). La Mer 2004 (beslut av den 27 januari 2004, C-259/02, Laboratoire de la mer): domstolen förtydligade Minimax-kriterierna på följande sätt: Frågan huruvida ett varumärke används i tillräckligt stor omfattning för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av märket beror på en rad faktorer och på en bedömning av det enskilda fallet. Till Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 8

9 de faktorer som kan beaktas hör varornas eller tjänsternas egenskaper, hur ofta eller med vilken regelbundenhet varumärket används för att saluföra varumärkesinnehavarens samtliga identiska varor eller tjänster, eller endast vissa av dem. Ytterligare en faktor som kan beaktas är den bevisning om varumärkets användning som innehavaren kan lägga fram (punkt 22). Att varumärket används av en enda kund, som importerar de produkter för vilka det är registrerat, kan räcka för att styrka att kravet på verkligt bruk är uppfyllt, under förutsättning att det framgår att importen har ett verkligt kommersiellt berättigande för varumärkesinnehavaren (punkt 24). Det går inte att fastställa en de minimis-regel (punkt 25). 2.2 Verkligt bruk: beviskrav som tillämpas av kontoret Enligt artikel 42 i CTMR krävs bevis på verkligt bruk av det äldre märket. Det ska finnas konkreta och objektiva bevis på en effektiv och ändamålsenlig användning (dom av den 18 januari 2011, T-382/08, Vogue, punkt 22). Det räcker inte enbart med prima facie. Vidare kan kontoret inte på eget initiativ fastställa det verkliga bruket av äldre varumärken. Även innehavare av påstått välkända varumärken måste lämna in bevis för verkligt bruk av det äldre varumärket eller de äldre varumärkena. Kontorets beviskrav när det gäller verkligt bruk är inte nödvändigtvis högt ställda. Domstolen har konstaterat att det inte går att abstrakt bestämma vilken kvantitativ gräns som ska användas vid prövningen av huruvida det är fråga om verkligt bruk. Det går således inte att fastställa någon de minimis-regel för att på förhand avgöra vilken användningsnivå som krävs för att det ska röra sig om verkligt bruk. Ett minimum av användning måste alltså visas, men exakt vad som utgör ett minimum beror på omständigheterna i varje enskilt fall. Den allmänna regeln är alltså att när varumärket tjänar ett verkligt kommersiellt ändamål kan även minimal användning av varumärket räcka för att fastställa verkligt bruk, beroende på varorna och tjänsterna och på den relevanta marknaden (dom av den 23 september 2009, T- 409/07, Acopat, punkt 35, och dom av den 2 februari 2012, T-387/10, Arantax, punkt 42). Om beviset på användning visar användning som kontoret under omständigheterna anser inte enbart har till syfte att bibehålla rätten till varumärket räcker därför detta. I vissa fall kan t.ex. relativt få försäljningar räcka för slutsatsen att bruket inte enbart är fiktivt, särskilt när det gäller dyra varor (beslut av den 4 september 2007, R 0035/2007-2, DINKY, punkt 22). Även om bland annat en mycket blygsam användning kan räcka under vissa omständigheter, bör innehavare ändå inkomma med fullständiga bevis på användning. Enligt regel 22.3 i CTMIR måste de uppgifter och bevis som ska läggas fram för att påvisa användning innehålla uppgift om plats, tid, omfattning och typ av användning av invändarens varumärke för relevanta varor och tjänster. Dessa krav på bevis på användning är kumulativa (dom av den 5 oktober 2010, T- 92/09, STRATEGI, punkt 43). Detta innebär att invändaren inte bara måste lämna uppgift om, utan också bevis när det gäller alla dessa krav. Tillräckligheten av de Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 9

10 uppgifter och bevis som läggs fram när det gäller plats, tid, omfattning och typ av användning måste dock beaktas med hänsyn till hela den bevisning som läggs fram. En separat bedömning av de olika relevanta faktorerna där var och en beaktas isolerat från de övriga, är inte lämplig (dom av den 17 februari 2011, T-324/09, Friboi, punkt 31). Kontoret gör alltså en helhetsbedömning av de bevis som läggs fram. Hänsyn måste tas till alla omständigheter i det särskilda fallet och allt material som lämnats in måste bedömas tillsammans. Även om enskilda bevis i sig kan vara otillräckliga för att visa användning av ett äldre varumärke kan de därför i kombination med annan dokumentation och information bidra till att visa användning. Bevis på användning kan vara indirekta/ha karaktär av indicier, såsom bevis på andel av relevant marknad, import av relevanta varor, leverans av nödvändigt råmaterial eller förpackningsmaterial till innehavaren av varumärket, eller utgångsdatum för relevanta varor. Sådana indirekta bevis kan ha en avgörande roll för helhetsbedömningen av inlämnade bevis. Dess bevisvärde måste bedömas noga. Exempelvis i dom av den 8 juli 2010, T-30/09, peerstorm, punkt 42 och följande, fann domstolen att katalogerna i sig under vissa omständigheter kunde utgöra avgörande bevis på bruk av tillräcklig omfattning. Vid bedömning av de inlämnade bevisens bevisvärde måste hänsyn tas till den särskilda typ av varor och tjänster som berörs. Inom en viss marknadssektor kan det t.ex. vara vanligt att prover på varorna och tjänsterna inte i sig är försedda med uppgifter om plats, tid, omfattning och typ av användning. I dessa fall är det givetvis inte lämpligt att bortse från sådana bevis på användning om dessa uppgifter finns i annan bevisning som lämnats in. För varje del av det inlämnade materialet måste det utvärderas huruvida den verkligen speglar användning under de fem år som föregick offentliggörandet av ansökan om gemenskapsvarumärket (se i detta avseende punkt 2.5 nedan) eller användning i det relevanta området (se punkt 2.4 nedan). Särskilt de datum och platser för användning som framgår av beställningar, fakturor och kataloger granskas noga. Material som lämnas in utan någon uppgift om användningsdatum kan fortfarande vara relevant för en helhetsbedömning, och hänsyn kan tas till materialet tillsammans med andra bevis som innehåller uppgift om datum (dom av den 17 februari 2011, T- 324/09, Friboi, punkt 33). Detta gäller särskilt om det är vanligt inom en viss marknadssektor att prover på varor och tjänster inte i sig är försedda med uppgifter om tid (beslut av den 5 september 2001, R 0608/2000-4, Palazzo, punkt 16, där det noteras att glassmenyer sällan är märkta med datum). Se punkt nedan för exempel på praktisk tillämpning av ovannämnda principer. 2.3 Typ av användning: användning som varumärke i näringsverksamhet Termen typ av användning Den typ av användning som krävs för kännetecknet avser dess användning som varumärke i näringsverksamhet. Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 10

11 Det är dock viktigt att lägga märke till att uttrycket typ av användning i regel 22.3 i CTMIR dessutom innefattar att bevis på följande krävs: Bruk av varumärket såsom det registrerats eller i en form därav i enlighet med artikel 15.1 a i CTMR (punkt 2.7 nedan). Bruk för de varor och tjänster för vilka det är registrerat (punkt 2.8 nedan) Användning som varumärke Artiklarna 15 och 42.2 i CTMR kräver bevis på verkligt bruk i samband med de varor eller tjänster för vilka varumärket är registrerat och som invändaren anför som motivering för sin invändning. Därför måste invändaren visa att varumärket har använts som varumärke på marknaden. Eftersom ett varumärkes funktion bland annat är att fungera som koppling mellan varorna och tjänsterna och den person som ansvarar för deras saluföring måste bevis på användning fastställa en tydlig koppling mellan användningen av varumärket och de relevanta varorna och tjänsterna. Såsom tydligt anges i regel 22.4 i CTMIR måste varumärket inte vara anbringat på varorna i sig. En återgivning av varumärket på förpackningar, kataloger, reklammaterial eller fakturor som gäller varorna och tjänsterna i fråga utgör ett direkt bevis på att varumärket har varit i verkligt bruk (se även punkt nedan). Användning av kännetecknet som ett handelsnamn eller näringskännetecken kan inte betraktas som användning som varumärke annat än om de relevanta varorna eller tjänsterna i sig identifieras och erbjuds på marknaden under detta kännetecken (dom av den 13 april 2011, T-209/09, Adler Capital, punkterna 55, 56). I allmänhet är detta inte fallet när handelsnamnet endast används som butiksskylt (förutom om användning för detaljhandelstjänster visas) eller förekommer på baksidan av en katalog eller som en oväsentlig uppgift på en etikett (dom av den 18 januari 2011, T-382/08, Vogue, punkt 47). Verkligt bruk förutsätter användning som varumärke: Inte enbart i åskådliggörande syfte eller på varor och tjänster som endast används för marknadsföring. I enlighet med ett varumärkes grundläggande funktion, som är att identifiera ursprunget av den vara eller tjänst för vilken det är registrerat (dom av den 11 mars 2003, C-40/01, Minimax, punkt 43). Därför lämpar sig följande inte som stöd för verkligt bruk av varumärket: användning av kännetecknet som firma eller näringskännetecken, eftersom syftet med firmor, näringskännetecken och beteckningar inte i sig är att särskilja varor eller tjänster. Syftet med en firma är att identifiera bolaget, medan syftet med näringskännetecknet och beteckningar är att känneteckna en näringsverksamhet. När en firma, ett näringskännetecken eller en beteckning endast används för att identifiera ett bolag eller känneteckna en näringsverksamhet, kan användningen följaktligen inte anses ske med avseende på... varor och tjänster (dom av den 11 september 2007, C-17/06, Céline, punkt 21, dom av den 13 maj 2009, T-183/08, Jello Schuhpark II, punkterna 31, 32). Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 11

12 Användningen av en firma/ett näringskännetecken kan betraktas som användning med avseende på varor när en part anbringar tecknet som utgör hans eller hennes firma, näringskännetecken eller beteckning på de varor som han eller hon saluför, eller även om tecknet inte används på ett sätt som gör att man får intrycket att ett samband föreligger mellan det tecken som utgör hans eller hennes firma, näringskännetecken eller beteckning och de varor han eller hon saluför eller de tjänster som han eller hon tillhandahåller (dom av den 11 september 2007, C-17/06, Céline, punkterna 21-23). Förutsatt att något av de två ovanstående villkoren uppfylls utesluter inte det faktum att ett ordelement används som företagets näringskännetecken att det används som varumärke för att beteckna varor eller tjänster (dom av den 30 november 2009, T- 353/07, Coloris, punkt 38). Beroende på omständigheterna kan följande användas som stöd för verkligt bruk av det registrerade varumärket: Handelsnamnet överst på ordersedlar eller fakturor, beroende på hur kännetecknet återges på dem. Enbart användning av ett handelsnamn högst upp på fakturor utan en tydlig hänvisning till vissa produkter/tjänster räcker dock inte. Användning av ett kännetecken som domännamn eller del av ett domännamn identifierar primärt webbplatsens ägare (t.ex. Beroende på omständigheterna kan sådan användning även utgöra bruk av ett registrerat varumärke (vilket förutsätter att det är kopplat till en webbplats på vilken varorna eller tjänsterna förekommer) Offentlig användning i näringsverksamhet Offentlig användning jämfört med intern användning Användningen måste vara offentlig, dvs. extern och uppenbar för verkliga eller potentiella kunder för varorna eller tjänsterna. Användning under rent privata evenemang eller för internt bruk inom ett företag eller en grupp av företag utgör inte verkligt bruk (dom av den 9 december 2008, C-442/07, Verein Radetzky-Orden, punkt 22, dom av den 11 mars 2003, C-40/01, Minimax, punkt 37). Märket måste användas offentligt och utåt i samband med kommersiell aktivitet med ekonomiska framsteg som syfte för att säkerställa avsättning för de varor eller tjänster som det representerar (dom av den 12 mars 2003 T-174/01, Silk Cocoon, punkt 39, dom av den 30 april 2008, T-131/06, Sonia Sonia Rykiel, punkt 38). Relevanta bevis kan komma från ett distributionsföretag som utgör en del av en grupp. Distribution är en metod för verksamhetsorganisation som är vanlig i näringsverksamhet och visar en användning av märket som inte kan anses vara en rent intern användning av en grupp företag, eftersom märket även används utåt och offentligt (dom av den 17 februari 2011, T-324/09, Friboi, punkt 32). Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 12

13 Användningen av märket måste avse varor och tjänster som redan marknadsförs eller som kommer att marknadsföras inom en nära framtid och vars marknadsföring företaget har förberett för att vinna kunder. Endast förberedelse för att använda märket såsom tryckning av etiketter, tillverkning av behållare osv. är intern användning och därför inte i näringsverksamhet i detta sammanhang (dom av den 11 mars 2003, C-40/01, Minimax, punkt 37) Verksamhet av kommersiell natur jämfört med marknadsföring Om varumärket är skyddat för ideella företag för deras varor och tjänster och har varit i bruk är det irrelevant att det inte finns något vinstmotiv bakom användningen: Den omständigheten att en välgörenhetsorganisation inte har ett vinstsyfte utesluter inte att den kan ha till syfte att skapa och därefter bibehålla avsättningsmöjligheter för sina varor eller tjänster (dom av den 9 december 2008, C-442/07, Verein Radetzky-Orden, punkt 17). Varor och tjänster som tillhandahålls kostnadsfritt kan utgöra verkligt bruk när de tillhandahålls kommersiellt, dvs. med syfte att skapa eller bibehålla en avsättning för varorna eller tjänsterna i EU till skillnad från varor och tjänster från andra företag, och därför konkurrerar med dessa (dom av den 9 september 2011, T-289/09, Omnicare Clinical Research, punkterna 67, 68). Användning av varumärket enbart på marknadsföringsmaterial för andra varor kan normalt inte anses tillräckligt som (indirekt) bevis på användning i den mening som avses i varumärkeslagstiftningen för den typ av reklamvaror på vilka varumärket används eller har använts. Att ge bort klädesplagg såsom t-tröjor och basebollkepsar vid ett marknadsföringsevenemang i syfte att saluföra en viss annan produkt, såsom en dryck, kan inte betraktas som verkligt bruk av det omtvistade varumärket för kläder. Kontorets praxis när det gäller verkligt bruk med avseende på reklamartiklar har bekräftats av domstolen. Äldre kännetecken Ärende WELLNESS C-495/07 (förhandsavgörande) Invändaren var innehavare av varumärket WELLNESS i klasserna 25 och 32. I samband med försäljning av sina WELLNESS-kläder använde invändaren även varumärket som beteckning på en alkoholfri dryck som delades ut i små flaskor som en gåva tillsammans med de klädesplagg som såldes. Ingen dryck såldes separat under varumärket WELLNESS. Domstolen konstaterade att när reklamartiklar delas ut som belöning för inköp av andra varor och för att främja försäljning av dessa, förlorar varumärket sitt kommersiella existensberättigande för reklamartiklarna och kan inte anses ha varit i verkligt bruk på marknaden för varor i den klassen (punkt 22) Användning i samband med varor eller tjänster Användning i samband med varor Varumärken har av tradition använts på varor (tryckt på varorna, på etiketterna osv.) eller deras förpackningar. Att visa användning på varorna eller deras förpackningar är Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 13

14 dock inte det enda sättet att bevisa användning för varorna. Om det finns ett verkligt samband mellan märket och varorna räcker det med att märket används i samband med varorna eller tjänsterna, såsom på broschyrer, reklamblad, klistermärken, tecken inne på försäljningsställen osv. Äldre kännetecken Schuhpark Ärende T-183/08 Tribunalen fann att användningen av kännetecknet Schuhpark för fotbeklädnader i annonser, på väskor och fakturor inte var avsett att identifiera skornas ursprung (som hade sitt eget varumärke eller inget varumärke alls) utan i stället detaljhandelsföretagets firma eller näringskännetecken. Detta ansågs otillräckligt för att fastställa en koppling mellan kännetecknet Schuhpark och skorna. Med andra ord kan Schuhpark mycket väl vara ett varumärke för detaljhandelsförsäljning av skor men det användes inte som ett varumärke för varorna (punkterna 31, 32). När invändaren endast säljer sina varor via kataloger (postorderförsäljning) eller internet finns varumärket inte alltid på förpackningen eller ens på själva varorna. I sådana fall kommer användning på de (internet)sidor där varorna presenteras förutsatt att den i övrigt är verklig med avseende på tid, plats, omfattning och typ av användning (se punkt ) i allmänhet att anses tillräcklig. Innehavaren av varumärket behöver inte lägga fram bevis på att varumärket faktiskt funnits på varorna i sig. Det är endast i undantagsfall som kataloger i sig kan vara avgörande bevis på en användning av icke försumbar omfattning: Äldre kännetecken PETER STORM Ärende T-30/09 Tribunalen godtog att kataloger kan stödja användningens omfattning under omständigheter där ett stort antal varor som avses med varumärket PETER STORM utbjöds till försäljning i katalogerna och att dessa varor var tillgängliga i över 240 butiker i Förenade kungariket under en stor del av den relevanta tidsperioden. På grundval av dessa omständigheter kan slutsatsen dras att användningen har haft en viss omfattning (punkt 43, se även punkterna 38 45). Äldre kännetecken Ärende CATAMARAN R 0566/ Nämnden drog slutsatsen att försäljningskatalogerna (vår/sommar 2001 till höst/vinter 2006) i kombination med de olika proverna på klädesplagg och den edsvurna utsagan (med försäljningssiffror) utgjorde ett tillräckligt bevis på omfattningen av användningen av de äldre varumärkena, trots att bevisen inte innefattade fakturor (punkterna 31, 32) Användning i samband med tjänster Varumärken kan inte används direkt på tjänster. Varumärken som är registrerade för tjänster används därför i allmänhet på företagsdokument, i reklam eller på annat sätt som har ett direkt eller indirekt samband med tjänsterna. När användning på sådana artiklar visar verkligt bruk räcker detta. Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 14

15 Äldre kännetecken STRATEGIES Ärende T-92/09 När ett äldre varumärke hade registrerats för företagsledningstjänster och använts som titel på företagstidskrifter uteslöt tribunalen inte att en sådan användning kan anses vara verklig med avseende på tjänsterna i fråga. Detta kan vara fallet om det visas att tidskriften ger stöd för leverans av företagsledningstjänster, dvs. om dessa tjänster tillhandahålls via en tidskrift. Det faktum att det inte finns någon direkt bilateral koppling mellan utgivaren och mottagaren av tjänsterna hindrar inte en sådan slutsats om verkligt bruk. Det beror på att tidskriften inte distribueras kostnadsfritt, vilket skulle kunna troliggöra påståendet att betalningen av priset för tidskriften utgör ersättning för den tillhandahållna tjänsten Användning i reklam Varumärken fyller sin funktion att visa varors och tjänsters kommersiella ursprung samt som symbol för sina innehavares goodwill inte bara när varumärkena faktiskt används på eller i samband med varor eller tjänster utan också när de används i reklam. Varumärkenas funktion i reklam eller marknadskommunikation är faktiskt en av deras viktigaste. Därför betraktas i allmänhet användning i reklam som verkligt bruk om reklamens volym räcker för att utgöra en verklig offentlig användning av varumärket, och om ett samband kan fastställas mellan varumärket och de varor och tjänster för vilka det är registrerat. Domstolen bekräftade detta synsätt i Minimax-målet, där den konstaterade att användningen av märket måste avse varor och tjänster som redan marknadsförs eller kommer att marknadsföras inom en nära framtid och vars marknadsföring företaget har förberett för att vinna kunder, särskilt i samband med reklamkampanjer (dom av den 11 mars 2003, C-40/01, Minimax, punkt 37). Utfallet i ett visst fall beror dock i hög grad på omständigheterna. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att de bevis som inges även ger en klar uppfattning om användningens omfattning (volym och distributionsperiod för reklammaterial). Äldre kännetecken Ärende Tjänster: förlagsverksamhet i klass 41. BLUME R 0681/ Nämnden bekräftade att bevisen (som bestod av kataloger, pressmeddelanden och annonser), om de lästes tillsammans, räckte för att visa verkligt bruk av varumärket. Orderregistret och kontoutdraget ger ingen information om hur och i vilken omfattning varumärket använts i Spanien, men de återstående dokumenten, dvs. katalogerna, pressmeddelandena och annonserna, visar när de läses tillsammans att invändaren under den relevanta perioden gav ut spanska böcker och tidskrifter under varumärket BLUME. Trots att invändaren inte har ingivit några fakturor, beställningar eller försäljningssiffror finns det viss anledning att anta att invändaren annonserade för sina böcker och tidskrifter samt marknadsförde och sålde dem under varumärket BLUME. Annonsdokumenten och pressmeddelandena identifierades och tidsbestämdes av invändaren, men varumärket BLUME nämns alltid i pressmeddelandena och på försättsbladet till de böcker invändaren hänvisar till. Dessutom är textens språk spanska och priset anges i pesetas. Dessa pressmeddelanden tillsammans med katalogerna visar att de avser några av de böcker som uttryckligen citeras i katalogerna (punkt 23). Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 15

16 Äldre kännetecken BIODANZA Ärende R 1149/ (bekräftat genom T-298/10) Varor och tjänster: Klass 16 och 41 Nämnden avvisar invändningsenhetens slutsats att bevisen (endast annonser) visade verkligt bruk. Det följer tveklöst av det omtvistade beslutet att de bevis på användning som ingavs av invändaren bara utgörs av annonser som endast kan visa att invändaren annonserat en årlig BIODANZA-festival under hela den relevanta perioden samt seminarier på både regelbunden och oregelbunden basis från och med I strid med slutsatsen i det omtvistade beslutet kan sådana annonser inte bevisa att de spridits till en potentiell tysk kundkrets. Inte heller kan de bevisa vilken omfattning en eventuell spridning har haft eller antalet försäljningar som skett eller kontrakt som ingåtts för de tjänster som skyddas av varumärket. Enbart existensen av annonser skulle som mest kunna göra det sannolikt eller trovärdigt att de tjänster som annonserats under det äldre varumärket sålts, eller åtminstone utbjudits till försäljning, i det relevanta området men kan inte bevisa detta, vilket felaktigt antogs i det omtvistade beslutet. Annonseringen stödjer ett verkligt bruk om annonsering sker parallellt med saluföring av varorna och tjänsterna och det finns bevis för båda verksamheterna. Annonsering före den faktiska saluföringen av varor och tjänster anses i allmänhet utgöra verkligt bruk om avsikten är att etablera en marknad för varorna eller tjänsterna. Det är tveksamt om annonsering utan planer på att i omedelbart eller i framtiden faktiskt saluföra varorna eller tjänsterna utgör verkligt bruk. Liksom i de flesta andra situationer beror utfallet på omständigheterna i varje enskilt fall. Om varorna eller tjänsterna t.ex. finns tillgängliga utomlands, såsom semesterboende eller speciella produkter, kan enbart annonsering räcka för att visa verkligt bruk Användning på internet Den standard som tillämpas vid bedömning av bevis i form av utskrifter från internet är inte striktare än den som används vid utvärdering av andra former av bevis. Följaktligen kan närvaro av varumärket på webbplatser visa bland annat typen av användning eller att produkterna eller tjänsterna som bär varumärket har utbjudits till allmänheten. Ett varumärkes blotta närvaro på en webbplats är dock inte i sig tillräckligt för att visa verkligt bruk, annat än om webbplatsen även visar plats, tid och användningens omfattning eller om denna information tillhandahålls på annat sätt. Äldre kännetecken Ärende SHARP R 1809/ Invändaren lämnade in utdrag från sina webbplatser för olika länder. Nämnden ansåg att enkla utskrifter från ett företags egen internetsida inte kan visa användning av ett varumärke för vissa varor utan kompletterande information om potentiella och verkliga konsumenters faktiska användning av webbplatsen, eller kompletterande annonsering och försäljningssiffror för de olika varorna, foton av varorna med motsvarande varumärke osv. (punkt 33). Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 16

17 Äldre kännetecken WALZERTRAUM Ärende T-355/09 (överklagande som ännu inte avgjorts under C-141/13 P) Invändaren, ett bageri som äger det tyska varumärket WALZERTRAUM för varor i klass 30, ingav för att bevisa omfattningen av sin användning av varumärket en reklambroschyr som publicerats på Internet och som innehåller allmän information om företagets arbetsmetoder, ingredienserna som används för produkten och produktutbudet, inklusive bageriets WALZERTRAUM-choklad. Det gick dock inte att beställa varorna online på webbsidan. Därför konstaterade tribunalen att det inte gick att fastställa ett samband mellan webbplatsen och den kvantitet varor som såldes (punkt 47). Särskilt gäller att bevisvärdet av utdrag från internet kan stärkas genom att bevis lämnas för att den specifika webbplatsen har besökts och särskilt att beställningar av relevanta varor och tjänster har gjorts via webbplatsen av ett visst antal kunder under den relevanta perioden. Användbara bevis i detta avseende kan vara de register som i allmänhet förs vid administration av ett företags webbplats, t.ex. antal träffar vid olika tidpunkter eller, i vissa fall, från vilka länder webbplatsen har besökts. När det gäller den relevanta perioden kan information på internet eller i onlinedatabaser anses härröra från det datum då informationen lades upp. Internetwebbplatser innehåller ofta högst relevant information. Viss information kan till och med finnas tillgänglig endast på internet från sådana webbplatser. Det gäller t.ex. onlinekataloger som inte finns tillgängliga i tryckt form. Internets karaktär kan göra det svårt att fastställa på vilket datum information faktiskt gjordes tillgänglig för allmänheten. Exempelvis nämns det inte på alla webbsidor när de publicerades. Dessutom är det lätt att uppdatera webbplatser medan det oftast inte finns något arkiv med tidigare visat material. Inte heller visas register som gör det möjligt för företrädare för allmänheten att fastställa exakt vad som publicerades vid vilken tidpunkt. I detta sammanhang betraktas datumet för användning på internet som tillförlitligt särskilt om webbplatsen tidsstämplar varje post och därmed ger information om ändringar av en fil eller webbsida (som finns tillgängligt bland annat på Wikipedia eller automatiskt bifogas innehållet, t.ex. forummeddelanden och bloggar), eller indexeringsdatum anges på webbsidan av sökmotorer (t.ex. från Google cache), eller en skärmdump av en webbsida har ett visst datum. Ingivna bevis måste visa att onlinetransaktionerna hade samband med de varor eller tjänster för vilka varumärket är registrerat. Äldre kännetecken ANTAX Ärende T-387/10 Invändaren har bland annat lämnat in internetutdrag från webbplatserna för flera skatterådgivare som använder invändningsvarumärket. Tribunalen ansåg att uppgifterna på internetsidorna gjorde det möjligt för läsaren att se ett samband mellan varumärket och de erbjudna tjänsterna (punkterna 39, 40). Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 17

18 Typen av användning och i viss mån tiden (som framgår av ovanstående) och platsen är mindre komplexa element att bevisa, medan användningens omfattning innebär större svårigheter om endast bevis på internetanvändning tillhandahålls. Hänsyn ska tas till att transaktioner på internet har en tendens att eliminera det mesta av de traditionella bevisen för försäljning såsom fakturor, omsättning, skattedokument osv. Nya elektroniska bevis ersätter dem i ökande grad, eller har redan ersatt dem, som certifierade betalningsmedel, beställningar och beställningsbekräftelser, registreringar av säkra transaktioner osv. Äldre kännetecken Ärende Skunk funk (fig.) R 1464/ [U]tdrag från tredje parters webbplatser innehåller, även om de skrevs ut den 10 juni 2008, konsumenters synpunkter på SKUNKFUNK-kläder och -butiker från den relevanta perioden. Särskilt när det gäller det relevanta området visar dokumenten olika kommentarer som gjorts av spanska konsumenter och som är daterade december 2004 och februari-mars-april-maj-juli Som invändningsenheten påpekade nämns vidare i en bloggkommentar (daterad 4 mars 2007) på internetsidan att invändaren (designern av Skunkfunk) "exporterar surfkläder över hela världen och har en omsättning på nästan 7 miljoner euro per år". (punkt 21). 2.4 Plats för användning Användning på "hemmamarknaden" 1 Varumärken måste användas i det område där de skyddas (Europeiska unionen för gemenskapsvarumärken, medlemsstatens territorium för nationella märken och Benelux för Beneluxmärken samt relevanta länders territorier för internationella registreringar). Såsom domstolen konstaterade i Leno Merken-målet är det område där varumärket har använts endast en omständighet bland flera som ska beaktas för att avgöra huruvida det rör sig om verkligt bruk (dom av den 19 december 2012, C-149/11, Leno Merken, punkt. 30). Domstolen angav vidare att ingen hänsyn kan tas till användning av varumärket utanför EU (punkt 38). Med tanke på handelns globalisering kan det hända att en angivelse av varumärkesinnehavarens stadgeenliga säte inte betraktas som ett tillräckligt bevis på att användningen har ägt rum i just det landet. Enligt artikel 15.1 b i CTMR ska anbringande av varumärket på varor eller deras emballage endast för exportändamål i Europeiska unionen anses som bruk av varumärket, men enbart en angivelse av invändarens säte utgör inte i sig bevis på sådana handlingar. Å andra sidan räcker det faktum att kunder som har sina säten utanför det relevanta området listas i dokument för att bevisa användning av det äldre märket inte i sig för att utesluta att tjänster (t.ex. säljfrämjande tjänster) faktiskt kan ha utförts i relevant område för dessa företag i andra områden (beslut av den 9 juni 2010, R 0952/2009-1, Global Tabacos, punkt 16). 1 Ändrat den 2 maj Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 18

19 2.4.2 Gemenskapsvarumärken: användning i EU 2 Om det äldre märket är ett gemenskapsvarumärke måste det användas i unionen (artiklarna 15.1 och 42.2 i CTMR). Enligt domen i Leno Merken-målet måste artikel 15.1 i CTMR tolkas som att man ska bortse från medlemsstaternas territoriella gränser vid bedömning av huruvida verkligt bruk av ett gemenskapsvarumärke i unionen föreligger (punkt 44). I territoriella termer och med tanke på gemenskapsvarumärkets enhetliga karaktär är rätt strategi inte att beakta politiska gränser utan gränser för marknader. Vidare är ett av målen för systemet med gemenskapsvarumärken att det ska vara öppet för företag av alla typer och storlekar. Därför är ett företags storlek inte relevant för att fastställa verkligt bruk. Såsom domstolen angav i Leno Merken är det inte möjligt att a priori abstrakt fastställa vilken geografisk utbredning som ska krävas vid prövningen av huruvida verkligt bruk föreligger (punkt 55). Bedömningen ska grunda sig på samtliga relevanta omständigheter och förhållanden, såsom den relevanta marknadens egenskaper, varornas eller tjänsternas art, brukets geografiska och kvantitativa utbredning samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts. 58). Kontoret måste avgöra från fall till fall huruvida olika uppgifter och belägg kan kombineras för att bedöma brukets verkliga karaktär, varvid den geografiska dimensionen endast är en av de aspekter som måste beaktas. I vilket fall ska det betonas att de europeiska kraven eller normerna för verkligt bruk är tillämpliga (dvs. omständigheterna enligt artikel 15 i CTMR) och inte nationella normer eller nationell praxis som tillämpas på gemenskapsvarumärken Nationella varumärken: användning i relevant medlemsstat Om det äldre märket är ett nationellt varumärke med rättsverkan i en av EU:s medlemsstater måste det ha varit i verkligt bruk i det land där det är skyddat (artikel 42.3 i CTMR). Användning i en del av medlemsstaten kan anses tillräckligt, förutsatt att det rör sig om verkligt bruk. Ärende Gemenskapsvarumärke Kommentar C-416/04 P VITAFRUT Användningen anses tillräcklig, även om det äldre spanska märket inte fanns närvarande i en väsentlig del av Spaniens territorium, med tanke på att bevisen hänvisade till försäljning av masskonsumtionsvaror (fruktjuicekoncentrat) till en enda kund i Spanien (punkterna 60, 66 och 76) Användning vid import och export Enligt artikel 15.1 b i CTMR utgör även anbringande av gemenskapsvarumärket på varor eller deras emballage i unionen endast för exportändamål verkligt bruk i den mening som avses i 15.1 i CTMR. 2 Ändrat den 2 maj Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 19

20 Ärende Äldre varumärke Kommentar R 0602/ RED BARON Nämnden angav att även försäljning i Österrike och Förenade kungariket från Nederländerna utgjorde verkligt bruk i den mening som avses i artikel 15.1 b i CTMR (punkt 42). Varumärket måste användas på relevant marknad dvs. i det geografiska område där det är registrerat. Bevis som endast gäller import av varorna till relevant område kan, beroende på omständigheterna i fallet, räcka som bevis på användning i detta område (se genom analogi, dom av den 9 juli 2010, T-430/08, Grain Millers, punkterna 33, 40 och följande när det gäller bevis på användning i näringsverksamhet av ett kännetecken på grundval av import från Rumänien till Tyskland). Domstolen har konstaterat att transitering som innebär att varor som lagligen tillverkats i en medlemsstat transporteras till ett land utanför unionen och därvid korsar en eller flera medlemsstaters gränser inte inbegriper någon saluföring av de berörda varorna och alltså inte kan skada det särskilda föremålet för varumärkesrätten (när det gäller transitering genom Frankrike av varor med ursprung i Spanien och med Polen som destination, se dom av den 23 oktober 2003, C-115/02, Rioglass and Transremar, punkt 27 och dom av den 9 november 2006, C-281/05, Diesel, punkt 19). Därför kan enbart transitering genom en medlemsstat inte utgöra verkligt bruk av det äldre varumärket i det området. 2.5 Tidsperiod för användning Äldre varumärke som varit registrerat i minst fem år Enligt artikel 42.2 i CTMR gäller skyldigheten att tillhandahålla bevis på att det äldre varumärket används, förutsatt det varit registrerat i minst fem år det datum då ansökan om gemenskapsvarumärket offentliggörs. För invändningar som inges mot internationella registreringar som designerar EU gäller att invändaren måste visa att hans eller hennes varumärke är i bruk i början av invändningsperioden, dvs. sex månader efter datumet för det första förnyade offentliggörandet av den internationella registreringen, om det har varit registrerat i minst fem år Gemenskapsvarumärken Det avgörande datumet för att fastställa huruvida ett varumärke har varit registrerat minst fem år vid tidpunkten för offentliggörande av den omtvistade ansökan är enligt artikel 15 och artikel 42.2 i CTMR registreringsdagen för det äldre gemenskapsvarumärket. Om fem år eller mer har förlöpt mellan registreringsdatum för det äldre gemenskapsvarumärket och datum för offentliggörandet av ansökan om gemenskapsvarumärket (eller om det rör sig om en internationell registrering, sex månader efter datum för det första nya offentliggörandet av den internationella registreringen) har sökanden (eller om det rör sig om en omtvistad internationell registrering, innehavaren) rätt att begära bevis på användning. Riktlinjer för granskning vid kontoret, Del C. Invändning Sida 20