I ett letande efter mening tycks gränslösheten vara negativ, om meningen är att finna mening.

Transkript

1 Dikter i E-moll Av Dexter Kvam Rymd. Jag längtar ut över gränslöst utrymme, hennes siluett är urskiljbar genom den dunkla röken. Väggarna, taket och golvet är inte synliga i mörkret, dess existens urskiljs endast utifrån min idé av rummet. Gränslösheten orsakar omöjlighet i urskiljning av rymdens helhet. Gränslösheten är varken negativ eller positiv ur mänskligt perspektiv. Utifrån en skapares perspektiv tycks den vara positiv. Jag sitter rastlös. I ett letande efter mening tycks gränslösheten vara negativ, om meningen är att finna mening. Liv uppstår i rummet. Livet letar sig utåt från sig självt, sprider ut sig i rummet, åt alla möjliga håll. Då livet föds i gränslöst rum når livet ingenting förutom sig självt. Livet delar upp sig självt i två delar, förgreningen börjar. Kanske skedde splittringen på grund av ensamhet, kanske var det på grund av osäkerhet, kanske var det på grund av konflikt. Jag reser mig och tar ett stapplande steg fram. Silhuetten sprakar till i en förvånad ryckning, vänder sig mot mig. Två liv dansar med varandra genom rum och nu även tid. Tid som rytmen de båda dansar till, rummet som koreograf. Tidsrummet skapades för att en dans skedde, sker och kanske ska ske. "Vill du dansa?" "Nej." Ibland försvunnen. Ibland försvinner människor i hål. Ibland vänder hålen ut och in på sig själv. Ibland blir dessa höga skorstenar. Du hittar människorna i fabriksområden. Ibland är de tända, ibland övergivna. Ibland lämnar de försvunna avtryck. Du hittar mörka moln i himmelens hål. 1

2 Analysen. Det är som ett snart tomt glas, tömd på park och bänk. Det är som en utsliten nostalgi. Det är som en rökt cigarett, fimpad gömd och glömd. Det är som nervryckningar i vetenskap. Det är som gårdagens filosofi, tänkt av ensamheten och rädslan. Det är som människans poesi. Det är drömsk melankoli. Dåliga vanor. Det är ciggen för lugnet, Det är alkoholen för glömskan, Det är tiden för platsen, Det är tanken för egot, Det är maten för instinkten, Det är kärleken för sorgen, Det är filosofin för dåliga vanor. Råttan och människan. Råttan i buren finner endast överlevnadens råa skepnad i dess omättliga hunger. Människan på soptippen finner endast sökandets råa skepnad i omättlig nyfikenhet. Råttan i människan finner nyfikenhetens råa skepnad i omättlig instinkt. Människan i råttan finner endast tomheten i avsaknaden av nyfikenhet. 2

3 Du lindansare. Lindansare, alltid ett snedsteg från dödens picknick. Ingen annan dansar på din lina. En blick åt döden och ett leende senare faller du. Du dansar själv. Du blir törstig. Dödens vin sägs släcka all världens törst. Du börjar bli trött i benen. Dödens fåtölj är tom. Du är nu räddare än någonsin för att falla. Dödens vidder är vindstilla och varma. Du gäspar. I dödens säng ryms alla. Du börjar ifrågasätta, är linan du dansar på ändlös? Döden skriker; "Här finns det slut!" Du slutar dansa. Tystnad, tagning. Linan vibrerar, skakar, svajar. Allt annat är stilla. Ska döden äntligen få fylla sitt tomrum med dig? "Fortsätt dansa" viskar en bekant röst. Du börjar dansa igen. Du tar kontrollen över linan. Döden fäller en tår och fortsätter sin picknick i ensamhet. Livet fortsätter regissera, uppfylld av dramaturgin. Ändlös, törstig, rädd och trött. Du är livets marionettdocka och döden är publik. "Låt oss ge publiken valuta för pengarna" viskar en bekant röst. En vindpust är allt som behövs. Ditt första snedsteg gav din första applåd. 3

4 Draperiet, sida 1. Att återigen påminnas om skönheten bakom draperiet och i motljus se konturerna av någon som beundrat den sida jag nu står på, den andra sidan draperiet. Verklighetens koppel. Jaget i förnuftiga lugnets vidd lossar kopplet. Friheten i naturens förblödande omlopp omfamnar den. Hänförelsen i befrielsens sanna väsen föder högmod. Rädsla för spegelbild när törst strävas släckas. Moloken vädjan om koppel till jaget och den är åter kopplad. Draperiet på andra sidan. Jag har förförts av skenet som lyckan bringar. Jag har bedragits av min bästa vän frågan. Jag har blivit bestulen på barndomen av ungdomens källa. Jag har gått miste om allt som kunde varit. Jag har tid, på tid, på tid. Jag har glömt allt som jag tror mig veta. Jag är någon som bländad föraktar den sida jag nu står på, den andra sidan draperiet. 4

5 188,88cm. Den dikten. Var fortsatt och alltid poesi. Den dikten. Som trots konstant varande, hängivenhet och vilja, inte andades. Den dikten. Hittades då den inte fanns, i inte funnen, fanns. Den dikten. Lästes under ytan, i avsaknad gälar, med sällskapet maskar. Den dikten. Tolkades i dimman, ovan berg, bortom höjd. Den dikten. Diktas på avståndet 188,88cm. Direktminnen. Det är en motstridig plats jag bevittnar. Minneslunden i den alzheimersjuka hjärnans trädgård, född och 2 minuter senare död, men för alltid bevarad i grönskan. Vi förblöder tusen dödas blod, snart är vi en bland många som var. Jorden absorberar tankarna likt det Mänskliga brottsregistret växer. Låt oss nu bli döden förkroppsligad. Låt oss vila bland minnen och växtlighet. Det är en motstridig plats jag bevittnar. 5