Flytande. 6 Juli 2015

Transkript

1 Flytande Den här artikeln är om en 14 årig flicka som åkte på en kryssning men skeppet sjönk. Under tiden skrev hon en dagbok och här är ett utdrag ur den: 3 Juli 2015 Kära dagbok! Mitt namn är Alicia och jag är 14 år! Jag bor i Partille. Min vän Victoria började skriva en dagbok så jag tänkte att jag också skulle göra det. Nu i helgen ska jag ut på kryssning med familjen och en kompis vid namn Diana, så det blev ett bra tillfälle att börja nu. Jag åker imorgon, ses då! 4 Juli 2015 Jag vet inte var jag ska börja. Det här har varit jättekul! Vi gick ombord tidigt på morgonen och träffade på Emma och hennes pojkvän Max och hans bror Fredrik. Visst är det sjukt! Till frukost fick vi välja mellan ägg, bacon, bröd, pannkakor, Oboy och mycket mer. Sedan badade vi i en pool, på båten! Vi har ätit jättegod mat till lunch och trerätters middag på kvällen. Vi åt så mycket att vi har blivit yra, det känns som att vi lutar! Vi har just nu paus, alla har gått till sitt rum, och vi ska träffas vid dansgolvet om en kvart. Hej då! Fredrik Alicia Diana Emma Max 6 Juli 2015 Vi flyter omkring på en livbåt Båten sjönk. Mina föräldrar är försvunna. Vi som är på den här livbåten är: jag, Diana, Max och Emma. Fredrik föll i vattnet när han skulle upp på livbåten. Kryssningen sjönk på natten och när vi vakna var det bråttom. Det fanns många livbåtar så mina föräldrar lever nog. Vi har använt oss av mat i matförrådet som är inbyggt i båten. Vi vet inte vart båten sjönk längre, säkert för långt bort för att vi skulle kunna hitta tillbaka. Vi har börjat turas om att ro årorna. Det var nog allt. 7 Juli 2015

2 Hej! Vi försöker att hålla humöret uppe. Max har mest problem med det. Vi äter inte ofta eftersom vi inte vet hur länge vi kommer att vara här ute. Det börjar bli väldigt kallt och vi vill hålla oss borta från vinden så mycket som möjligt. Vi har försökt att ro mot samma håll hela tiden men vi kan inte riktigt se om vi svänger. Diana börjar bli sjösjuk och är rädd. Emma är också rädd, men jag tror att det mest är för allt som möjligtvis kan vara under oss just nu. Max har inte ätit något och hans mage kurrar. Han är väldigt ledsen och arg. Det är så lustigt, när jag var liten så ville alltid jag vara med om något stort Men det känns helt annorlunda när du faktiskt är med om det. Jag har aldrig riktigt gillat öppet hav. Jag vet inte nästa gång jag skriver, det kan bli ett tag. Hej då! 11 Juli 2015 Hej igen! Det har varit grå himmel i tre dagar nu. Det är väldigt kallt så vi lägger oss under ett skydd väldigt ofta. Vi har slutat ro eftersom vi tror att vi har hamnat i en ström. Matförrådet börjar krympa men jag har sett fiskar som börjar följa båten nu. Det har skvätt in vatten då och då som kyler ner oss och Diana har kräkts fyra gånger och mår inte så bra. Emma stirrar ner i vattnet för det mesta men hon har även börjat prata med Max. Jag tar det mesta hand om Diana eller ligger under skyddet. Jag fruktar regn, med den där gråa himlen och den här kylan förvånas jag att det inte har regnat än. Det är dagens status, ses snart! 13 Juli 2015 Det började regna, som jag hade trott. För att inte bli nedkylda gömde vi oss under ett skydd. Men det blåste så mycket att vatten rann in och alla blev kalla och blöta. Vi bestämde oss för att kika fram under skyddet och ta bort lite vatten ur båten. Men när vi alla hade kommit upp och stod igen hade Max fumlat med fötterna på det hala, blöta, golvet och föll överbord. Han hade stötigt till kanten i fallet och brutit sitt högra ben! Vid det tillfället visste inte jag vad jag skulle göra medans Emma hade sprungit fram till kanten och försökt att ta tag i Max hand. Max hade haft svårt att hålla sig på ytan eftersom att han var skadad. Till slut hade Emma fått tag på Max hand. Men då hade något grått och stort ryckt tag i Max ben och han hade dragits bort från båten och som om vi redan inte hade otur, hade Emma trillat ner i vattnet hon med. Det såg ut som om det var en haj som hade fått tag i Max ben! Först då började jag göra någonting, jag kastade en åra till Emma som hade börjat simma bort mot Max. Max kunde knappt hålla sig på ytan alls vid det ögonblicket och vattnet omkring honom hade börjat färgas rött. När Emma hade kommit fram så hade inte jag kunnat se Max längre. Emma hade dykt ner med åran i högsta hugg och efter en stund hade Max och Emma kommit upp ur vattnet. Jag och Diana hade hjälpt dem upp. Efter en stund hade vi virat in Max och Emma i skyddet. Max blödde om sitt ben. Diana hade frågat om Max var okej men han hade inte svarat. Just nu håller det på att bli kväll

3 och Emma och Max fryser väldigt mycket. Diana sover och ser ut att drömma en mardröm. Jag försöker hålla mig sysselsatt eftersom jag har hört att man kan bli knäpp. Jag hoppas att Max inte kommer att förblöda. Det påminner mig om dansen på kryssningen, jag hade dansat med Max. Jag hoppas bara att han klarar sig! Det var nog det för idag, hej då! 15 Juli 2015 Jag såg en val! Den var runt 30 meter bort och kom upp på ytan. När jag såg den fick jag tillbaka något inombords, jag kände mig bättre. Efter en stund hade valen kommit fram till båtens sida och ville bli klappad! Vi klappade valen och allt kändes bra igen. Max har vilat det mesta men han var på piggt humör när valen kom. Plötsligt hade vi sett ungen! De var så stora och så snälla och nyfikna. Det känns som om allt har vänt. Det är inte ett moln på himlen och valen följer efter oss, det känns som om den skyddar oss. Vi har börjat dra skämt och leka lekar för att hålla oss sysselsatta. Jag tror vi kommer att klara oss. Annars har det inte hänt så mycket, hej då! 16 Juli 2015 Hej igen. Jag har precis vaknat och jag märkte att något var fel. Det var iskallt och himlen är grå av moln. Det är så konstigt, igår var det inte ett enda moln på himlen, men nu.. kan man inte se solen längre. När vi skulle äta frukost idag märkte Emma att maten var slut! Vi vet inte hur vi ska göra längre. Jag har tänkt på en idê, men jag har inte sagt det än. Jag tänkte att vi skulle kunna fånga fisk, men jag tror inte någon skulle veta hur om jag sa det, så jag är tyst. Jag är rädd att vi inte ska komma på något. A ja, Hej då. 18 Juli 2015 Hungern har sitt grepp om oss. Jag har aldrig varit så hungrig förut. Jag oroar mig för Max. Av hans blick tror jag att hans sinne inte längre kan tänka klart men han kan som tur är, inte göra någonting mot oss eftersom han är skadad. Molnen vägrar försvinna, jag fruktar regn igen. Det var allt, hej då!??? Förmodligen Juli 2015 Jag vet inte vart jag ska börja. Jag hade rätt om regnet, men det var värre än jag trodde. Det hade blivit storm men jag hade förberett mig. Jag hade skrikit åt de andra att vira in sig i skyddet medans jag knöt fast den vid båten. Jag lyckades och vi hade varit skrämda invirade. Plötsligt hade båten välts upp och ner och vi hade kvävts av vattnet. När jag hade vaknat upp igen hade jag legat på en strand! Emma hade suttit

4 bredvid mig och Max låg och vilade. Då hade jag märkt att Max hade stora löv som var virat runt hans ena ben. Emma hade berättat att hon hade gjort det mot såret. Då hade jag märkt att Diana var borta. Emma hade sagt att hon inte hade sett Diana när hon hade vaknat på stranden. Jag hade blivit ledsen och lade mig ner. Efter en stund hade Emma sagt att vi var tvungna att leta efter civilisation. Vi gav oss av, långsamt gående eftersom att Max var skadad, och gick länge. När vi hade gått i någonting som kändes som 2 timmar hade jag hittat en frukt uppe i ett träd. Som tur var är jag bra på att klättra så jag tog ner den. Det var ett päron och vi delade på den alla tre. Sedan hade Max föreslagit att vi skulle gå framåt från och med nu, så att vi inte missar något. Vi gick i ytterligare en timma innan vi kom till en annan strand. Då hade jag förstått att det bara var en ö. Vi kollapsade och satte oss för att vila. Efter en stund hade Emma sagt att hon skulle gå och hämta mer frukt, och gav sig iväg. Det hade varit mycket varmare på ön än det hade varit att flyta omkring på havet. Plötsligt hade Emma kommit ner till stranden igen och sagt åt oss att följa med. Hon hade sprungit iväg och vi hade följt efter. Efter en kort stund hade vi kommit fram till en jättestor båt som hade gått på grund där för länge sen! Båten hade varit rostig och gigantisk. Jag hade gått ombord med hjälp av att ett träd som hade lutat sig mot båtens kant. Max och Emma hade fått vänta medans jag skulle försöka hitta någonting användbart. Jag hade gått ner under däck och det hade inte luktat så gott och det hade knakat när jag gick omkring. Jag hade hittat ett mögligt bröd i en kista men det var inget att ha. Inne i något som såg ut som kaptenens hytt hade jag hittat en signalpistol! Jag hade tagit upp den och tittat på den en stund. På vägen ut hade jag hört en flickas röst som hade stönat. Jag hade stannat upp men sedan hade jag gått mot där jag hade hört det. När jag hade hittat vad det var som lät hade jag märkt att det var Diana! Hon satt bara där, hopkrupen till en boll och stirrade ner i golvet. Hon såg inte riktigt frisk ut så jag bar ut henne. Hon tittade på mig med smärta i blicken. Jag tog ner henne från båten och bar fram henne till Emma. Hon hade blivit storögd. Emma sa att hon trodde att Diana hade ätit något giftigt, men hon visste inte hur illa det var. Just nu börjar det bli mörkt och Max och Diana sover tungt.

5 25 Juli 2015 Förlåt att jag inte skrev, jag hade glömt bort dig dagboken. Det har gått 6 dagar sedan vid satt på den där ön. Jag hade signalerat till en helikopter som hade letat efter oss och den hade sett oss och landat på ön. Det hade varit en kille vid namn James. Han hade trott att vi hade varit längre bort. Han hade sagt att han bara hade varit ute och letat i några timmar. När vi hade återvänt hade vi snabbt tagit Diana och Max till ett sjukhus. Diana hade tur, om hon inte hade fått hjälp hade hon dött efter 14 timmar. Max hade fått behandling mot sitt ben och var tvungen att gå med kryckor. Reportrar hade intervjuat oss en dag senare och Max ville gärna berätta om hajen som bet honom. Efter alla intervjuer blev det som vanligt. Vi ska faktiskt träffas om en halvtimme på ett hotell för att slappna av. Jag är ledsen men jag tror att jag inte kommer att skriva i den här dagboken mer, eftersom att det kan bli en äventyrsdagbok om jag lämnar det nu. Åh, a just det! Jag har träffat mina föräldrar! De hade kunnat hålla sig kvar där båten sjönk och det hade kommit någon att rädda dem ganska snabbt. A ja, det var nog allt. Jag tänker aldrig gå ombord på en båt igen. Hej då!