Sören Ekström. Svenska kyrkan. historia, identitet, verksamhet och organisation

Transkript

1 Sören Ekström Svenska kyrkan historia, identitet, verksamhet och organisation

2 Sjunde upplagan, bearbetad i oktober 2013 (fr.o.m. sjätte upplagan utgiven på internet) Copyright: Sören Ekström oktober 2013 Publicerad på hemsidan och på Texten får citeras och kopieras fritt, men bara med angivande av källan. Grafisk produktion: Ineko AB, Stockholm 2013 Omslagsfoto: Magnus Aronson/IKON

3 Förord 1985, när jag var statssekreterare i Civildepartementet (där också kyrkofrågarna då fanns på sin vandring mellan departementen) och två år innan jag blev generalsekreterare i Svenska kyrkan, gav jag på Verbum förlag ut den första upplagan av denna bok. De första fem upplagorna kom ut i pappersformat kom sjätte upplagan ut som E-bok, tillgänglig på Svenska kyrkas hemsida och på min egen hemsida Jag kommer fortlöpande att revidera texten i takt med att förändringar sker och nytt material blir känt. Boken är fri, också kostnadsfri, att disponera för läsning, nedladdning och mångfaldigande helt eller delvis. Den kan också citeras fritt, men med källhänvisning. Den digitala versionen är tillkommen av flera skäl: tillkomsten av min hemsida, önskemål från flera håll och inte minst att jag själv tycker att det är roligt att hålla detta material aktuellt och därmed vid liv. Jag hoppas att boken liksom sina föregångare kommer att användas i utbildning av förtroendevalda, personal och frivilliga medarbetare, liksom i de kyrkliga yrkesutbildningarna och av dem som i största allmänhet är intresserade av Svenska kyrkan. Boken kan också användas som uppslagsbok. Jag vill till att börja med tacka alla dem som skrivit eller redigerat de många böcker som jag tagit del av genom åren och i samband med den nu genomförda bearbetningen. Bland dessa ryms allmänkyrkliga, kyrkorättsliga och kyrkoorganisatoriska klassiker, men också den högst aktuella kommenterade utgåvan av Svenska kyrkans kyrkoordning. Sveriges kyrkohistoria har i hög grad underlättat arbetet med de historiska översikterna. I övrigt finns otaliga källor. En del av dem finns i litteraturförteckningen. Man bör också betänka att jag inte är forskare, snarare förmedlare av kunskap. Tacksamhetens tankar går också till de många personer som jag samarbetat med under åren och som aktivt påverkat Svenska kyrkans utveckling och som förmedlat mycken kunskap till mig, men som, trots sitt arbete, inte namnges i denna bok. Jag har, vis av erfarenheten, bestämt mig för att normalt inte nämna den nu levande och fortfarande verksamma generationen. En rikhaltig uppsättning namn finns däremot på min hemsida. Gunnar Edqvist och Lars Eckerdal har genom året vid flera tillfällen granskat texten, senast i samband med utgivningen De har alltsedan 1985 gett mig många råd om både innehåll och utformning. Sedan 2012 har Annika Sjöqvist Platzer korrekturläst men också bidragit med påpekanden i övrigt. I kyrkokansliet har jag fått stöd av Marianne Ejdersten, Maria Svensk och frilansande kommunikatören Susanne Folin. Maria Klasson Sundin har bistått med synpunkter men också gett mig den knuff som ledde till 2012 års utgåva. Mikael Waldenby har gett mig kunskap på det kyrkomusikaliska området. Mattias Kristenson och Anita Burdén har gjort ett gediget arbete med bokens register. Uppsala i oktober 2013 Sören Ekström EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 1

4 Några förklaringar och läsanvisningar Språkligt försöker jag hålla mig till gängse skrivregler och Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Vid tveksamhet, till exempel beträffande stavningen av namn, har jag följt Nationalencyklopedins stavning. I kyrkohistorien myllrar det av namn på betydande personer. Bara en liten del nämns i den här boken. Urvalet kan sannerligen diskuteras. Avsnitten om kyrkobyggnader, prästgårdar och kyrkogårdar innehåller exempel på särskilt värdefulla byggnader, miljöer och konstverk men det är just exempel det är, inte någon fullständig redovisning. Det finns åtskilliga andra intressanta exempel som också skulle ha kunnat finnas med. I ett så omfattande material som detta är det svårt att helt undvika enstaka fel eller oklarheter. Jag är enbart tacksam för påpekanden, förslag till korrigeringar och andra synpunkter. Beträffande ord som återkommer ofta som exempelvis Gud, Kristus, Bibeln, tro, religion, kyrka, församling, pastorat, gudstjänst, Svenska kyrkan, biskop, präst, förtroendevald, ekonomi, riksdag, kyrkomöte och kyrkoordningen kan inte alla sidor där dessa nämns redovisas i registret. Antingen anges inga sidor alls eller ett urval av sidor. Min postadress är Hamnesplanaden 2 B, Uppsala. Mejladress är soren.ekstrom@sorenekstrom.se Min hemsida är 2 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

5 Innehåll En kyrkohistorisk konturteckning 7 En nordisk kyrkoprovins 7 Fördjupning: Sveriges gränser genom historien 8 Reformationstiden 10 Klosterväsendet i Sverige 11 Enhetsstat och enhetskyrka 14 Nya tankar når Sverige 15 Enhetskyrkans avveckling 17 Perspektiven vidgas 18 Fördjupning: Kyrkan och arbetarrörelsen talets andra hälft 25 Staten och kyrkan 28 Fördjupning: Mer än ett sekel av diskussion om stat-kyrkafrågan 30 Svenska kyrkans identitet 35 Träd med många grenar 35 Tro, lära och bekännelse 36 Fördjupning: Trosbekännelser och andra dokument 37 Gudstjänst och sakrament 39 Fördjupning: Bibelöversättningar 40 Dop, tillhörighet, medlemskap 41 Vigda och valda 41 Ekumenik och kyrkogemenskap 43 Fördjupning: Överenskommelser om kyrkogemenskap 45 Dialog med andra religioner 46 Fördjupning: Mötet med andra religioner i Sverige 47 Svenska kyrkans rättsordning 51 En historisk bakgrund 51 Den statliga lagregleringen 52 Kyrkoordningen 60 Fördjupning: Tolkning och tillämpning av kyrkoordningen 62 Arkitektur, konst och kulturmiljöer 65 Kyrkobyggandets utveckling 65 Målningar och inventarier 70 Fördjupning: Ett museum fyllt av kyrklig konst och kyrkliga minnen 71 Prästgårdarna 74 Kyrkogårdarna 75 Församlingar och pastorat 77 En historisk bakgrund 77 Den lokala nivåns uppgift 80 Församlingar och pastorat 80 Gudstjänsten 82 Fördjupning: Gudstjänsten från procession till recession 83 Ytterligare uppgifter 87 Kyrkomusik och kyrkodrama 89 Fördjupning: Musik, drama och dans till Guds ära 90 Den lokala indelningen 92 Den lokala organisationen 94 Stiften 101 En historisk bakgrund 101 Uppgifter på stiftsnivån 102 Organisationen i stiftet 104 Den nationella nivån 109 En historisk bakgrund 109 Uppgifter på nationell nivå 110 Nationell organisation 112 Fördjupning: Kommunikations- och medierevolutionen 113 Fördjupning: Andlig vård: Sjukhus, kriminalvård, militära förband 117 Att tillhöra Svenska kyrkan 121 En historisk bakgrund 121 Regler för tillhörighet 121 Medlemsutveckling 122 Fördjupning: Regentens och hovets relationer till Svenska kyrkan 123 Fördjupning: Vad tycker de som tillhör Svenska kyrkan? 124 Tjänster och arbetsmarknad 127 En historisk bakgrund 127 De kyrkliga tjänsterna 128 Utbildningar 129 Tjänstebostäder 130 Fördjupning: Bristande jämställdhet i Svenska kyrkan 130 Ekonomi och egendom 133 En historisk bakgrund 133 Byggnader och kyrko gårdar 134 Fördjupning: Det kyrkliga utjämningssystemet 137 Fördjupning: Övertaliga kyrkor 139 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 3

6 Val av biskopar och förtroendevalda 141 En historisk bakgrund 141 Val av biskop 141 Val av förtroendevalda 142 Fördjupning: Diskussionen om de kyrkliga valen 144 Fristående organisationer i Svenska kyrkans tradition 147 En historisk bakgrund 147 Inomkyrkliga traditioner 148 Övergripande organisationer 150 Diakoniorganisationer 150 Bildning, forskning och kultur 152 Kvinnoorganisationer 153 Barn, unga och studenter 153 Kör- och musikorganisationer 153 Tidningar och tidskrifter 154 Arbetsmarknadsorganisationer 154 Begravningsverksamheten 155 Kyrkliga företag 156 Samverkan över samfundsgränserna 159 En historisk bakgrund 159 Fördjupning: Ett mångtitulerat kyrkoledaruppdrag 160 Internationell ekumenik 160 Inhemsk ekumenik 163 Fördjupning: Frikyrkor i förändring historia och nutid 164 Fördjupning: Urbefolkning och nationella minoriteter 169 Liten språklista 173 Källor och vidareläsning 176 Initialförkortningar 179 Sakregister 182 Byggnadsregister 201 Personregister EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

7 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 5

8 6 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION foto: kennet ruona

9 KAPITEL 1 En kyrkohistorisk konturteckning En nordisk kyrkoprovins Mission och kristnande på flera nivåer Kristnandet av Norden är en mer komplicerad historia än den vi ofta får höra och läsa. Jan Arvid Hellström har i Sveriges kristnande bland annat pekat på följande förhållanden: Kristendomen nådde Norden från flera håll. Från söder, det vill säga från den europeiska kontinenten. Från väster, alltså från de brittiska öarna. Från öster kom strömningar med bysantinskt ursprung, dels genom nordiska besök i Konstantinopel, dels förmedlade via Ryssland. De första missionärerna tycks ha besökt Sverige under tidigt 800-tal, dock utan nämnvärda framgångar. En mer omfattande verksamhet beskrivs under 1000-talet. Den leder till Sveriges kristnande. Det finns alltså en förbryllande tyst period från slutet av 800-talet till början av 1000-talet. Kristnandet var en lång process, påbörjad innan de kända missionärernas ankomst till Norden. Vikingatågens storhetstid inträffade från skiftet mellan 700- och 800-talen till mitten av 1000-talet. Vi vet att vikingar besökte stora delar av Europa (nuvarande England, Frankrike, Medelhavsländerna, Ryssland och Konstantinopel) där de mycket väl kan ha kommit i kontakt med kristendomen. Kristnandet skedde på olika samhällsnivåer. Det finns betydande tidsskillnader mellan kristnandets olika delar. Det kan ha handlat om en enskild persons möte med kristendomen, kanske i en annan del av världen. Det kan också ha varit ett kollektivt kristnande, lett och symboliserat av en kung eller annan framträdande person. Det kan slutligen ha varit ett mer rättsligt kristnande, beslutat vid tinget. De tidigaste kända missionärerna till det nuvarande Sverige kom alltså sannolikt på 800-talet. De första kom från kontinenten. Ärkebiskop Ebo av Reims (cirka ) hade ett stort inflytande över den nordliga missionen. Själv besökte han 823 Danmark och det var han som skickade benediktinermunken Ansgar i Frankrike (801 65) till handelsplatsen Birka 829 eller 830. Ansgar hade dessförinnan varit verksam i klostren i Corbie i de norra delarna av nuvarande Frankrike. Ansgar skulle senare bli missionsbiskop, strax före sin död därtill missionsärkebiskop i Hamburg och Bremen. Hans öden och äventyr skildrades i av allt att döma mycket förgyllda termer av hans efterträdare Rimbert (död 888). Efter ett kort besök av missionsbiskopen Gauthbert återkom Ansgar till Birka på en ny missionsresa kring 850. Ett hundratal år senare kom ärkebiskop Unni (död 936), också han ärkebiskop av Hamburg och Bremen, till Birka. Han dog kort efter sin ankomst. Mycket litet om hans besök är känt. Det tvistas fotfarande om både hans resa och hans gravplats. Ansgars ankomst var önskad, men ändå tycks den inte ha lett till några bestående resultat. Det han åstadkom var av begränsad betydelse. Jan Arvid Hellström har påpekat att Ansgars Birkamission riktade sig till en handelskoloni och att Ansgar aldrig kom i kontakt med vare sig götar eller svear. Hans betydelse är symbolisk genom att han är den förste missionären som nämns i skrift. Om han var den förste vet vi inte. Den mest kände från väst kommande missionären är Sigfrid, kring vilken en rik legendflora spunnits. Han var verksam vid 1000-talets början, mer exakta årtal saknas. Olof Skötkonung (980 cirka 1021, regent blev han cirka 995) döptes enligt en inte helt säker tradition 1008 i Husaby i Västergötland av Sigfrid. Erik Segersäll (död 995, regent ), som sannolikt var far till Olof Skötkonung, sägs visserligen ha döpts, men detta brukar i motsats till Olof Skötkonung beskrivas som enbart en politisk åtgärd. Uppgifterna om Erik Segersäll är dessutom mycket oklara. Bakom dessa och andra berättelser ligger ett gemensamt intresse, kungaätter och missionärer legitimerade ofta varandra. Genombrottet i Mälardalen Något hundratal år senare fick den kristna tron sitt genombrott i Mälardalen. Sigtuna och Gamla Uppsala, platsen för det främsta hednatemplet, blev kristna centra. Under den tidiga missionstiden fanns både ett omfattande engagemang från och en viss spänning EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 7

10 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING mellan Hamburg-Bremen och den anglosaxiska delen av Europa. Kyrkans historia i det område som nu utgör Sverige (ett område som inte alls var en enhetlig nation i början av 1000-talet och dessutom bara omfattade delar av nuvarande Sverige) omspänner alltså ett årtusende. Tidvis pågick en kamp mellan kristendomen och dess motståndare, men skiftet till kristendomen tycks ha skett relativt fredligt. Dessutom tycks skiftet mellan den gamla och den nya religionen ha pågått längre än man tidigare trott. Under 1100-talet tycks övergången till kristendomen vara slutförd. Kyrkoprovinsen formas Norden blev en etablerad romersk katolsk kyrkoprovins under påven i Rom och en stiftsindelning började formas. Det område som nu utgör Sverige löd under ärkebiskopen i Lund, som då hörde till Danmark, och blev ärkebiskopssäte redan Ett halvsekel senare var det meningen att både Sverige och Norge skulle få ärkebiskopssäten. Ett påvligt sändebud, kardinalen Nicolaus Breakspear (cirka , påve med namnet Hadrianus IV) kom därför till Norden. Ett ärkebiskopssäte etablerades 1152 i Nidaros, nuvarande Trondheim. Sverige fick vänta, möjligen på grund av oklarheter kring relationerna och maktfördelningen mellan den kommande svenske ärkebiskopen och ärkebiskopen i Lund, men kanske också på grund av kampen mellan Eriksätten och Sverkersätten. Upplandsbiskopens första stiftskyrka var S:t Pers kyrka i Sigtuna, i dag en ruin. Biskopsstolen i Sigtuna kom sannolikt till på 1060-talet. Sigtuna hade då tagit över Birkas position som ekonomiskt centrum i området. Kring 1120 fanns det sex stift. På 1130-talet tog nuvarande Gamla Uppsala över biskopsstolen från Sigtuna. När det svenska ärkebiskopssätet slutligen kom till blev det i Uppsala. Ärkebiskopen i Lund fick inledningsvis metropolitstatus med ett visst överinseende över Uppsala. Cisterciensermunken Stefan (födelseår okänt, död 1185) i Alvastra kloster blev den förste ärkebiskopen i Uppsala. Han vigdes i katedralen i Sens i Frankrike den 5 augusti 1164 av ärkebiskop Eskil av Lund (cirka ) i närvaro av påven Alexander III (cirka , påve från 1159). I mitten av 1200-talet befann sig domkyrkan i Gamla Uppsala i dåligt skick och var bland annat skadad av brand. Planeringen inleddes för en ny domkyrka, men nu i Östra Aros, som snart skulle få överta namnet Uppsala och som var en växande handelsplats. Genom katedralbygget blev det nya Uppsala ännu viktigare. FÖRDJUPNING Sveriges gränser genom historien I den här boken används ofta begreppet Sverige. Det kan betyda mycket olika områden, beroende av vid vilken tidpunkt det gäller. Därför en kort skiss av hur Sverige, med dess nuvarande omfattning, kommit till. 1 Det land som skulle komma att bli Sverige var glest befolkat. Mellan de mer bebodda områdena fanns stora och svårforcerade skogsområden, främst Tiveden och Kolmården. I hela nuvarande Norrland var främst områden vid älvarnas mynningar och vid några av insjöarna bebodda. Storsjötrakten i nuvarande Jämtland är ett exempel på ett tidigt bebyggt område. I mellersta Sverige blev Mälardalen successivt grunden för ett kärnområde för både en framväxande stat och en allt mer utbredd kyrka. Där fanns också Gotland vars anknytning till fastlandet var ganska liten. Längre söderut fanns befolkningen främst i slättområdena i Östergötland och Västergötland. Att ta sig från Danmark till Mälardalen genom skogarna var både riskfyllt och tidsödande. Sannolikt tog det uppemot fyra veckor. Över havet klarade man resan på en knapp vecka. Bertil Nilsson påpekar, i Sveriges kyrkohistoria del 1, att urbaniseringen i dessa områden skedde ganska långt efter den europeiska och också tydligt efter det nuvarande danska området. Vid slutet av 1000-talet fanns bara ett fåtal svenska städer, nämligen Lödöse (några mil norr om nuvarande Göteborg), Sigtuna, Skara och som sagt på distans från fastlandet Visby. Ett samlat land, där man kan ana en kommande centralmakt, om än med många inre maktkamper, växte sakta fram under tidig medeltid. Historikerna talar numera om 1100-talet som den tid då ett samlat rike kom till med Västergötland och Mälardalen som de tidigaste centralpunkterna. Banden knöts sedan successivt fastare söder- och västerut mot Småland och Östergötland och norrut mot Dalarna och Norrland. Genom korståg och erövringar införlivades nuvarande Finland överenskoms att Gotland skulle tillhöra Sverige. Sverige och Norge bildade en union Magnus Eriksson ( ) köpte 1332 Skåne och Blekinge till Sverige, 1341 också Halland. Detta accepterades av Valdemar Atterdag ( ) upplöstes den svensk-norska unionen erövrade Danmark under Valdemar Atterdags ledning Skåne, Blekinge, Halland och Gotland från Sverige. 8 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

11 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING NOTERAT Den stora döden Också kyrkan påverkades starkt av den gigantiska katastrof som inträffade under andra hälften av 1300-talet. Den stora döden, digerdöden, kom Det är svårt att fullt ut förstå hur hårt den slog mot landet och de enskilda människorna. Av de smittade dog hälften. Om det fanns invånare, vilket man tror, var sannolikt antalet döda , den största katastrofen någonsin i det område som i dag utgör Sverige. Det betyder en tredjedel av befolkningen som om Sverige nu skulle förlora tre miljoner invånare i en farsot. Inte förrän på talet upphörde digerdöden. Digerdöden stoppade också upp mycket av byggandet, inklusive bygget av nya kyrkor. Redan 1273 flyttade biskopssätet till Östra Aros. Kvarlevorna av äldre ärkebiskopar fördes också över, liksom Erik den heliges (cirka 1120 cirka 1160) relikskrin. Katedralbygget var långtifrån klart. Vilken kyrka som man använde är inte känt. Kor och tvärhus i den nya katedralen var färdigbyggda kring Hela kyrkan blev klar Den invigdes i en tid med en stark politisk spänning. Kalmarunionens överlevnad var osäker. Den nya domkyrkan blev en viktig ekonomisk maktfaktor genom att vara största markägaren i området. Balansen mellan staten och kyrkan Stiftens biskopar som tidigare utsetts av kungen, kom med tiden att utses av de präster som ingick i stiftens domkapitel. Först efter påvens godkännande blev dock biskopsvalet giltigt och vigning kunde genomföras av ärkebiskopen i Uppsala. Ärkebiskopen i Uppsala vigdes av ärkebiskopen i Lund. Den här ordningen hindrade inte att regenterna både blev tillfrågade och själva utsatte kyrkans organ för påtryckningar vid biskopsutnämningar, uttrycket en provins i drottningens och påvens hand, använt av Sven-Erik Pernler i Sveriges kyrkohistoria, del 2, är talande. Drottningen är Margareta. Det fanns en stark kyrklig önskan om ökad frihet, libertas ecclesiae, vilket dock inte hindrade en utveckling som tidvis ledde till att riksföreståndare, drottning och kungar tillvällde sig mer makt över kyrkan. Under 1400-talet och början av 1500-talet hamnade kyrkoledningen ofta också mitt i de många politiska konflikterna mellan de danska intressena och de framväxande nationella krafterna i Sverige. Sverige var under långa tider ett land präglat av revolter och inbördes skapades Kalmarunionen med Margareta ( , regent ) som drottning. Unionen innefattade Sverige, Danmark och Norge och bekräftades Sverige utträdde ur unionen då Gustav Vasa ( , regent ) kom till makten blev den baltiska kusten vid Finska viken, i huvudsak Estland, svensk på grund av befolkningens egna önskningar. Två år senare blev Dagö en del av Sverige, liksom 1595 ytterligare områden i östra och västra Baltikum, inkluderande Narva blev också södra Karelen svenskt och 1621 därtill Livland, inklusive Riga och Dorpat blev Ösel svenskt införlivades Gotland, Halland (på 30 år), Jämtland och Härjedalen med Sverige fick Sverige genom den Westfaliska freden besittningar på den nordtyska Östersjökusten, bland annat Vorpommern, Wismar och Bremen-Verden. Skåne inklusive Ven, Blekinge, Bornholm, Halland (nu permanent), Bohuslän och Trondheims län införlivades med Sverige genom freden i Roskilde Därefter kom förlusterna återfick Danmark efter ett nytt krig Bornholm och Trondheims län. Formellt 1721, men i realiteten ett decennium tidigare, förlorade Sverige de baltiska områdena och södra Karelen till Ryssland. Bit för bit förlorade Sverige under 1700-talet större delen av Vorpommern gick hela Finland förlorat till Ryssland. Någon återhämtning skedde då Danmark 1814 tvingades överlämna Norge till Sverige, men Sverige fick betala ett pris, nämligen att överlämna kvarvarande delar av Vorpommern till Danmark. En union mellan Sverige och Norge bildades hade Sverige pantsatt Wismar till Mecklenburg. Panten återtogs aldrig och 1903 övergick Wismar till Mecklenburg. Två år senare upplöstes unionen med Norge. Sverige har också haft några längre bort liggande besittningar grundades kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden i Amerika och ställdes i kyrkligt hänseende under tillsyn av biskopen i Skara stift. Den erövrades dock redan 1655 av holländarna. Under knappt 100 år var Sverige en kolonialmakt i klassisk mening, inklusive slaveri, om än i liten skala. Handelskolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana, Svenska Guldkusten, köptes 1650 av Svenska Afrikanska Kompaniet och var i svensk ägo och Även denna besittning togs sedan över av holländarna. Ön Saint Barthélemy i Västindien köptes 1784 av Gustav III från Frankrike. Kolonin skulle bli en knutpunkt för svensk export såldes kolonin. 1 Sverige som namn, eller Svea rike, förekom första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet på 1000-talet och i skrifter från det område som i dag utgör Sverige på 1200-talet EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 9

12 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING krig. Vid Stockholms blodbad 1520, med ett hundratal avrättade, fanns ledande kyrkliga personer både bland dem som dömde och bland dem som dömdes. En ärkebiskop som skickligt manövrerade sig fram under dessa konflikter var Jakob Ulvsson (1430- talet 1521), Uppsala universitets grundare. Han är den som under längst tid varit svensk ärkebiskop 46 år från 1469 till En mästare i den politiska balansgångens konst, skriver Karl-Gustaf Hildebrand i Uppsala domkyrka. Katedral genom sekler. Reformationstiden Gustav Vasa och reformatorerna Sin andliga grund hade den svenska reformationen i den kontinentala reformation som hade Martin Luther ( ) och Filip Melanchton ( ) som viktiga ledare. Reformationsåret, det år då Martin Luther spikade upp sina 95 teser mot avlatshandeln på porten till kyrkan i Wittenberg, var firas alltså 500-årsjubileum. Reformatorerna betonade Bibeln som rättesnöre, tog avstånd från påvens auktoritet och hävdade det allmänna prästadömet. De motsatte sig gärningslära och avlatshandel och framhöll frälsningen genom tro och av nåd allena. De hävdade en sakramentslära med färre sakrament än den katolska kyrkans sju eftersom de med sakrament bara avsåg de handlingar som instiftats av Kristus, dopet (med bikten, även om reformatorerna inte framhöll den särskilt starkt) och nattvarden. Det var inte reformatorernas avsikt att bilda en ny kyrka. Reformationen var en protest mot en, som reformatorerna ansåg, förstelnad och korrumperad katolsk kyrka. Den reformation de syftade till skulle ske inom den existerande katolska kyrkan. Detsamma gällde de svenska reformatorerna Olaus Petri ( ), Laurentius Petri ( ) och Laurentius Andreae (1470-talet 1552) som anslöt sig till de kontinentala strömningarna, men med en mer återhållsam liturgisk hållning än i många andra reformationskyrkor. Olaus Petri, den i dag mest kände av dem, lärde i Wittenberg känna Martin Luther, dennes teologi och syn på kyrkan. Senare blev han kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm. Laurentius Petri, Olaus Petris yngre bror, kom att i 42 år tjäna som den förste evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige. Också han hade studerat i Wittenberg. Laurentius Andreae den äldre av reformatorerna, var Olaus Petris överordnade i Strängnäs. Det fanns hela tiden en latent konflikt mellan å ena sidan de kyrkliga reformatorerna och å andra sidan renässansfursten Gustav Vasa och hans söner, i det senare fallet med olika förtecken beroende på vilken av sönerna det gällde. Reformatorernas och kungens intressen sammanföll visserligen delvis, men reformatorerna hävdade starkare än vad Gustav Vasa tänkt sig kyrkans självständighet i förhållande till kungamakten. Bakom tillkomsten av en svensk nationalkyrka låg å andra sidan inte bara reformatorernas lutherska synsätt utan också Gustav Vasas politiska ambitioner. Hans intresse var en stark svensk nationalstat. Han ville bryta den katolska kyrkans politiska och ekonomiska makt. 1531, året då Laurentius Petri vigdes till ärkebiskop, utgav brodern Olaus två skrifter om mässan, den ena med motiveringar för folkspråkig mässa, den andra tillämpningen i den form som man börjat använda i Stockholm. Om detta skriver Carl Henrik Martling i Liturgik en introduktion att Olaus Petri mot den romerska mässofferläran ställde sin tolkning av mässan som en förkunnelse av evangeliet om Kristi gärning och som en åminnelse av och en gemenskap med den i sakramentet närvarande Frälsaren. I två upplagor några år senare hade den avskalade formen fyllts ut mer och efter tio år utkom utan författarnamn Svenska mässan, nu som kyrkans officiella mässordning att firas på svenska men efter behov även med inslag på latin. Kungen hade starka ekonomiska intressen gentemot kyrkan. Kungamakten, staten, hade stora skulder men små tillgångar. I stort sett all egendom som hörde till biskopssätena, domkapitlen, domkyrkorna och klostren drogs in till kronan genom Västerås recess beslutad vid Västerås riksdag Dessutom återfick adeln de gods som kommit i kyrkans ägo efter Besluten var ett led i Gustav Vasas önskan att också bryta den evangeliska kyrkans ekonomiska, och därmed politiska, makt. Besluten betydde en oerhörd ekonomisk försvagning av kyrkan trots att det som skulle dras in var kyrkans överflödiga inkomster. Västerås recess bekräftade reformationen. Orosstiftare (varmed man kunde avse dem som försvarade den tidigare katolska kyrkan och kritiserade reformationen) och de som påstod att kungen infört en ny tro skulle straffas. Riksdagen bådo alla därom, att Guds ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda. I Västerås ordinantia, beslutad av kungen själv, deklarerade han att om biskoparna tillsatte präster som inte predikade Guds ord så hade kungen rätt att avsätta dem som utsetts. I skolorna skulle evangelium läsas. Fortfarande fanns katolska präster liksom ordensbröder i domkapitlen. Man kunde också enligt den svenska reformationens principer behålla större delen av den katolska liturgins former, bara de gavs en evan- 10 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

13 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING FÖRDJUPNING Klosterväsendet i Sverige Det kan ha funnits några kloster i nuvarande Sverige under sent 1000-tal, men en stor klosteretablering inleddes under 1100-talets första hälft genom Cistercienserorden grundade denna orden munkkloster i Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland. Varnhems kloster i Västergötland och Viby i Uppland grundades 1150 respektive 1160 av munkar från Alvastra kloster. Möjligen fanns ett tidigare Vreta kloster med benediktinnunnor. Det nunnekloster vars ruiner man fortfarande kan se där anlades i vart fall kring 1162 och snart därefter följde ett dotterkloster i Askeby nära Linköping. Ett tredje nunnekloster anlades på Fogdön vid Mälaren. Även dessa kloster var anknutna till Cistercienserorden, liksom nunneklostret i Gudhem i Västergötland. På och 1230-talen kom dominikaner och franciskaner, båda tiggarordnar. Det första dominikankonventet etablerades 1223 och det första franciskankonventet 1238, i båda fallen i Lund. Det av den heliga Birgitta ( ) så hett eftertraktade birgittinerklostret i Vadstena invigdes först 1384, alltså efter hennes död. Birgitta kom från Folkungaätten, en av landets ledande ätter. Birgitta blev genom sina nedtecknade drömmar och syner och sin rättframhet ett känt namn i stora delar av Europa. Hon bodde länge i Rom, reste till Jerusalem och bidrog genom sin ställning till att Vadstena kloster blev både stort och inflytelserikt. Till Birgittinerorden hörde två kloster, ett i Vadstena och ett i finska Nådendal. Båda var dubbelkloster» med både munkar och nunnor. Birgitta kanoniserades Vadstena klosterkyrka, ofta kallad Blåkyrkan, blev en mäktig byggnad, en stor och öppen hallkyrka. Klostret hade länge landets största samling av böcker och stora jordegendomar. Birgittinerorden, Den helige Frälsarens orden, blev den mest betydelsefulla för fromhetslivet i landet under senmedeltiden. Östergötland hade för övrigt vid 1500-talets början nio kloster, fler än något annat landskap. Vid 1500-talets början fanns det enligt Magnus Nyman i Förlorarnas historia drygt 50 kloster och konvent i riket och ett 20-tal i den del av södra Sverige som tillhörde Danmark. De representerade flera ordenstraditioner: kartusianer, som var en eremitorden, den traditionella klosterorden cistercienserna samt tiggar ordnarna franciskaner, dominikaner och karmeliter. Tiggarordnarna fanns framför allt i städerna. Till sjukvårdsordnarna hörde Johannitorden, Antonitorden och Helgeandsorden. Magnus Nyman pekar på den mångfald av verksamheter som pågick i klostren Där fanns givetvis ett rikt gudstjänst- och böneliv. Munkar och nunnor drev ett 20-tal skolor i landet. I klostren fanns också sjukvård. Man tog emot pilgrimer som ville övernatta på sin vandring. Klostren var också kulturellt betydelsefulla. Väl tilltagna bibliotek fanns inte bara i Vadstena. I en del kloster bedrevs lärda studier av ordensmedlemmar som utbildats vid europeiska universitet. Därigenom skapades internationella kontakter. Den kanske mest berömde författaren från den tidiga klostertiden var Petrus de Dacia (1230-talet-1289), ibland kallad Sveriges förste författare trots att han faktiskt kom från det då danska Skåne. Han tillbringade flera år utomlands och bland hans akademiska lärare fanns Thomas av Aquino (cirka ). Det var dock inte bara kyrklig kunskap och kyrkligt arbete, utan också praktiska kunskaper om jordbruk och hantverk, som fanns i klostren. Stora kloster på landbygden kunde ha verkstäder, kvarnar, apotek, fiskodlingar, bryggerier, trädgårdar och boskapshjordar. ge lisk tolkning. Katolska präster och munkar hade 1526 deltagit i översättningen. Kring denna översättning uppstod emellertid konflikter. Också i Örebro koncilium 1529, som bland annat behandlade reformationens genomförande på det liturgiska området i alla stift, deltog gammaltroende katoliker, reformkatoliker och reformatorer. Hos Gustav Vasa fanns en önskan att försvaga biskoparnas position, vilket också skedde genom att kungen 1529 utnämnde sin kyrklige rådgivare Georg Norman (död 1552 eller 1553) till superintendent över hela kyrkan och dessutom vid utnämningen förbigick ärkebiskopen Laurentius Petri. Kungen utsåg dessutom under en period inga nya biskopar. I stället utnämndes superintendenter även i stiften, där de ofta fick en oklarare och svagare position än de tidigare biskoparna. En tid var Laurentius Petri ensam vigd biskop. Förtroendet mellan kungen och de kyrkliga reformatorerna sviktade betänkligt. Kungen utsåg en reformkatolik till kunglig sekreterare i stället för någon av reformatorerna. Trots den kärvare tonen hade Laurentius Petri 1531 alltså blivit vald, utnämnd och vigd till ärkebiskop. Någon av de reformkatolska kandidaterna kunde ha blivit vald men de sade nej med hänvisning till att den i kanonisk 2 ordning valde Gustav Trolle ( ) fortfarande levde, om än i exil i Danmark 2 Oftast när man i kyrkliga sammanhang talar om kanon syftar man på katolska kyrkans rättsordning som är en sådan regelsamling. Man talar då också om kanonisk rätt. EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 11

14 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING sedan Kungen var därför närmast tvingad att acceptera en evangelisk ärkebiskop. 3 I slutet av 1530-talet växte kungens maktfullkomlighet. Han tog både ett fastare politiskt grepp om landet och ett hårdare grepp om kyrkan. Vid den herredag som hölls i Örebro 1540 tvingade han fram ett stöd för omvandlingen av valkungariket Sverige till ett arvrike med kungamakt av Guds nåde. Kungen slog med hjälp av juris doktor Conrad von Pyhy (födelseår okänt, död 1553), en tysk med goda kontinentala förbindelser, och Georg Norman om till en strängare reformatorisk linje. Reformatorerna hamnade i onåd, Olaus Petri och Laurentius Andreae dömdes till döden, den senare trots att han spelat en framträdande roll vid Västerås recess, tillkomsten av Västerås ordinantia och Örebro koncilium. Båda reformatorerna benådades senare. Efter det småländska katolskt inspirerade uppror som leddes av Nils Dacke ( ), Dackefejden, kallade kungen till riksdag 1544, återigen i Västerås. Det ärftliga kungadömet bekräftades genom 1544 års arvförening och riksdagen bekräftade samtidigt en strängare reformatorisk hållning. Allt som uppfattades som gamla missbruk, bland annat helgonkult, själamässor och andra mässor som kunde förknippas med tron på skärselden, vigvatten och rökelse, men också pilgrimsresor, förbjöds. NOTERAT Tidiga invandrare Den största gruppen kalvinister som kom till Sverige med början under 1500-talet var valloner (från Vallonien i nuvarande Belgien) i form av bruksägare och yrkeskunnig arbetskraft som inte fanns i tillräcklig utsträckning i Sverige. Likaså kom holländska köpmän, många av dem reformerta, till de stora handelsorterna. Det handlade dock inte enbart om arbetskraftsinvandring. Det fanns också på kontinenten under och 1600-talen en förföljelse av reformerta kristna. Framför allt under de franska religionskrigen under 1500-talet, där namnet hugenotter användes på reformerta bekännare, fick flera hundra tusen kalvinister att lämna sitt hemland. De skottar som kom till Sverige var ofta presbyterianer. Också för dem var Jean Calvin den mest betydande inspiratören. Den största skotska nationalkyrkan i dag, Church of Scotland, är presbyteriansk. 3 Under elva år hade Sverige, i vart fall i teorin, två ärkebiskopar eftersom katoliken Johannes Magnus ( ) i Rom 1533 vigdes till svensk ärkebiskop. Han kom dock aldrig åter till Sverige som han lämnat tidigt under reformationen. Hans bror Olaus Magnus ( ) efterträdde honom som katolsk ärkebiskop över Sverige, även han bosatt i Rom. I slutet av 1550-talet fanns enbart evangeliska biskopar och präster i tjänst Sverige. Redan dessförinnan hade munkarna i Vadstena kloster drivits bort. Nunnorna stannade däremot kvar, men Vadstena klosterkyrka blev församlingskyrka och nunnorna fick hålla sig inom klostret avvisades också alla katolska präster och lärare som inte tidigare tvingats lämna landet. I samband med detta stängdes även nunneklostret i Vadstena. 4 Erik XIV och Johan III Laurentius Petri arbetade målmedvetet med reformationens fortsatta utveckling och genomförande. Det arbetet kom att vara över Erik XIV ( , regent ) och pågå några år in på Johan III:s ( , regent ) tid som kung. Laurentius Petri utförde skickligt det balansnummer som det innebar att hävda kyrkans självständighet utan att helt bryta med kungamakten. Laurentius Petri förhöll sig hela tiden lojal gentemot de tidigare reformationsbesluten. Det fanns uddar riktade mot såväl kalvinisternas uppfattning som den katolska hållningen. Laurentius Petris slutliga förslag till kyrkoordning lades fram Den innehöll också gudstjänstordningar, bestämmelser som senare skulle hamna i kyrkohandboken. Han mötte motstånd. Erik XIV ville arbeta fram ett eget kyrkoordningsförslag. Kungen hade nära kontakter med en krets av kalvinister, liksom med anhängare till Filip Melanchton, Luthers medreformator, som i en del frågor stod Jean Calvin ( ) nära. Erik hade varit generös med att ge reformerta kalvinister rätt att vistas i landet. Till detta fanns också ekonomiska skäl. Erik XIV godkände aldrig den av Laurentius Petri föreslagna kyrkoordningen. Trots det fördes den lutherska reformationsteologins tankar vidare. Kyrkoordningsförslaget började tillämpas genom att det spreds över riket. Johan III godkände däremot omedelbart efter sitt trontillträde det kyrkoordningsförslag som Laurentius Petri utarbetat, dock med vissa ändringar som gick i kungens riktning. Med något undantag kunde Laurentius Petri och övriga biskopar acceptera förändringarna, i synnerhet som kungens förslag utöver liturgin innebar en återgång till den gamla stiftsorganisationen med sju biskopsledda stift och domkapitel. Vad som skrevs redan 1561 blev 1571 års kyrkoordning. Johans trontillträde väckte både förhoppningar och farhågor för en återgång till katolicismen. Den reformerade kyrkan höll dock fast vid sina principer och för Johan skulle ett försök till återgång kunna leda till för- 4 Ordenssystrarna skulle inte återkomma förrän EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

15 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING lust av tronen. Brodern Erik levde fortfarande, om än fängslad. Trots dessa risker lade Johan fram ytterligare förslag i katolsk riktning, men först efter att Laurentius Petri dött Som komplettering till den antagna kyrkoordningen antogs 1575 Nova ordinantia, den nya kyrkoordningen, och till Svenska mässan (genom den 1577 antagna Röda boken) försökte Johan närma kyrkan till katolicismen. Prästerna i riksdagen tvingades godta de nya förslagen, men de mötte starkt motstånd i andra delar av kyrkan. Johan III, som under en lång tid försökt upprätthålla kontakterna med påven, tvingades till slut att både bryta dessa och ge upp alla tankar på en återgång till katolicismen och liturgiska förändringar i denna riktning. Också kungens försök att utverka påvens tillstånd att göra undantag från den kanoniska rätten vid en återgång till katolicismen misslyckades. Det hjälpte nu inte. De förändringar kungen hade fått igenom ledde till att en kraftfull opposition bildades mot kungens kyrkopolitik. Kungen avsatte visserligen flera av de ledande opponenterna, men emot sig hade han också sin bror hertig Karl ( , riksföreståndare , regent ). Uppsala möte 1593 Slutpunkten för reformationen i Sverige blev Uppsala möte Det skedde mot bakgrund dels av Johan III:s reformkatolska sympatier och dels av att Sverige hade fått den polske kungen Sigismund ( , regent ) som kung också i Sverige. Sigismund hade visserligen förbundit sig att garantera den evangeliska läran i landet, liksom att inte lägga sig i beslut som rörde kyrkan, men misstänksamheten var ändå stor eftersom Sigismund själv var katolik. Redan av beslutet om att kalla till mötet framgick att avsikten var att bekräfta reformationen. Dessutom skulle en ny ärkebiskop väljas. Posten hade varit vakant sedan Mötet hölls i Domkapitelshuset intill domkyrkan i Uppsala. Det avslutades i den slottskyrka som då fanns i Uppsala slott. Hertig Karl deltog inte i själva mötet, men fanns på Uppsala slott och försökte påverka arbetet. Ordförande var Nicolaus Olai Bothniensis ( ), blivande ärkebiskop. Mötet avvisade de liturgiska krav som Johan III hade framfört. Laurentius Petris ursprungliga kyrkoordning 1571 ansågs trogen den evangeliska tron. Flera av de tillägg som Johan fått igenom 1572, med godkännande av biskoparna inklusive Laurentius Petri själv, betraktades som tveksamma. De borde avvecklas under lugna former. Enhälligt antog Uppsala möte de gammalkyrkliga trosbekännelserna (de apostoliska, nicenska och athan asianska) samt den reformatoriska Augsburgska bekännelsen 5 av år Såväl katolicism som kalvinism avvisades, det senare till hertig Karls förtret. Bothniensis slog klubban i bordet och sade: Nu är Sverige blivet en man och alla hava vi en Herre och Gud. Kanske kunde historien ha sett annorlunda ut om inte om hade varit? Magnus Nyman ger i Förlorarnas historia sin bild av reformationsprocessen. Han betonar att katolicismen levde kvar i ord och handling under lång tid. I både kunga familj och adel fanns utövande katoliker. Reformationen hade skett med tvångsinsatser och mot befolkningens vilja under och 1550-talen. Kloster och ordnar var aktade bland befolkningen. Även efter Uppsala möte rekryterade man i Sverige katolska prästkandidater och katolska seder levde kvar. Om Johan III lyckats i sina förhandlingar med Rom eller om sonen Sigismund haft större framgång på det militära fältet så hade Sverige sannolikt åter blivit ett katolskt land, skriver Magnus Nyman. Om detta vet vi dock intet. Sigismund och Karl Dagen innan sin kröning hade Sigismund avgivit en så kallad kungaförsäkran. Han lovade att han skulle följa Uppsala mötes beslut. Mot några av löftena bröt han omedelbart. Hertig Karl utsågs som en reaktion på detta till riksföreståndare. Konflikten, som också omfattade de liturgiska frågorna, var ett faktum. Man var, uppenbarligen med rätta, övertygad om att Sigismund ville återinföra den katolska tron i Sverige. Samtidigt var inte Sigismund utan stöd i Sverige. Både i Sverige och i Finland fanns ledande personer som inte ville bryta den ed om trohet mot kungen som de hade avgivit. Konflikten mellan hertig Karl och Sigismund övergick till att föras med vapenmakt. Den striden vann hertigen genom slaget vid Stångebro. Genom Uppsala mötes beslut 1593 och slaget vid Stångebro 1598 förvandlades kyrkan i Sverige till en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka, skriver Åke Andrén i Sveriges kyrkohistoria, del 3. Riksdagen sade upp sin lydnad gentemot Sigismund och hertig Karl blev först regerande riks föreståndare och därefter kung, Karl IX. Inom kyrkan misstänkte man Karl för att ha sympatier för kalvinismen, vilket han själv förnekade. Han ansåg, förklarade han, att det var Bibelns ord, inte Luthers eller Calvins, som gällde. Karl ville därför inte tillmäta den Augsburgska bekännelsen den vikt som Uppsala möte gjort. Han ville också revidera de kyrkliga böckerna. Den revision som gjordes var för obe- 5 Efter staden Augsburg i Bayern i södra Tyskland där bekännelsen antogs. EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 13

16 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING tydlig för honom. Han sökte stöd hos riksdagen för en längre gående revision, något som avvisades häftigt av prästeståndet. De ansåg ansvaret för de kyrkliga böckerna vara kyrkans, något som de menade hade framgått av Uppsala mötes beslut. Hertigen, senare kungen, följde sin fars exempel och utsåg flera superintendenter. Enhetsstat och enhetskyrka Enhetskyrkan konsolideras Först med Gustav II Adolf fick Sverige en kung som strikt förband sig att följa reformationens tankar. Ingun Montgomery drar i Sveriges kyrkohistoria, del 4 slutsatsen att genom Gustav Adolfs kungaförsäkran hade kyrkoordningen av 1571 åter delvis fått gällande kraft i fråga om biskopstillsättningar och ämbetsförvaltning. En av kungens första åtgärder var att godkänna en ny kyrkohandbok. Den evangelisk-lutherska kyrkan konsoliderades under 1600-talet och blev en enhetskyrka som upprätthölls genom undervisning och husförhör men också kyrkotukt. Lagen såg allvarligt på avfällingar. De kunde drabbas av fängelsestraff, förlust av arvsrätt och till och med av landsförvisning. Detta skedde i ett land som ändå knappast var enhetligt. Det fanns stora utländska inslag i den svenska befolkningen i form av både handelsmän och specialiserad arbetskraft. Det handlade snarare om att skapa och befästa en nationalkänsla än att bevara den. Enhetsstatens och enhetskyrkan ska också ses mot bakgrund av att Sverige deltog i det 30-åriga kriget i Europa. Den svenske kungen kämpade, som man möjligen såg och definitivt förklarade det, som en lutherdomens hjälte i kampen mot mörka katolska krafter i Europa. Nationalism kopplades samman med evangelisk-luthersk tro. Sverige får en regeringsform 1617 utfärdades Örebro stadga med stränga straff för den som anslöt sig till falsk jesuitisk och papistisk lära. Jesuiterna omgavs med en särskild fruktan. Jesuit orden hade kommit till Sverige första gången kring 1570 och det fanns därefter, trots förbud, tidvis jesuiter i Sverige, särskilt vid några av de utländska ambassaderna i Stockholm. Fortfarande klarade sig däremot kalvinisterna undan. De upplevdes inte som något hot, men viktigare för kungen var säkert de politiska och samhällsekonomiska relationerna till länder med en stark kalvinism. Kalvinisterna kom i själva verket att tas emot i Sverige med löfte om att deras tro skulle respekteras. Kungen etablerade goda relationer till de reformerta furstarna i Europa. Sverige utvecklades under 1600-talet till en evangelisk-luthersk stormakt. Utvecklingen till stormakt speglas också av att huvudstaden växte från knappt invånare i början av seklet till mer än vid dess slut. Att enighet beträffande religionen ansågs nödvändig bekräftades i Sveriges första regeringsform som beslutades Där hette det: Medan enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente, så ska härefter så väl konungar som andra ämbetsmän och undersåtar i riket först och främst bliva vid Guds rena och klara ord, såsom det i de profetiska och apostoliska skrifter författat, uti kristliga allmänneliga symbolis, Lutheri katekismo, den oförändrade Augsburgska konfession förklarat och i Uppsala konciliis samt förre riksens beslut och förklaringar därutöver stadgat är. Enhetskyrkan med en ortodox luthersk grundsyn värnades av en sträng lagstiftning och präglade hela det karolinska enväldets tid, alltså via Karl XI ( , regent ) och under Karl XII:s ( , regent ) regeringstid. Den lutherska ortodoxin Vid tiden för drottning Kristinas ( , regent ) trontillträde stärktes ytterligare den lutherska ortodoxi som börjat växa under senare delen av 1500-talet. I detta sammanhang står ordet ortodoxi för ett fasthållande vid reformationens ursprungliga grund och uttolkning. I Konkordieformeln 1577 hade några tyska teologer diskuterat tvistefrågor och argumenterat för teologiskt korrekta lösningar. I Konkordieboken 1580 finns denna skrift och några av de centrala lutherska bekännelsedokumenten. Utifrån denna så kallade konkordieortodoxi hårdnade motståndet mot vad man ansåg vara katolska och kalvinistiska tendenser. Den ortodoxa lutherdomen stämde knappast med den religiösa övertygelse som omfattades av drottning Kristina när hon efterträdde sin far Gustav II Adolf. Hennes religionssyn var mer humanistisk och påverkad av hennes lärare Johannes Matthiae ( ). Han stod för en mer öppen hållning, var en tydlig motståndare till ortodoxin och pläderade för en mindre dogmatisk, i urkyrkan förankrad, kristendom. Matthiae blev senare biskop i Strängnäs stift men avsattes på grund av sin hållning. 14 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

17 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING Drottning Kristina påverkades också genom resor och andra kontakter av katolicismen, om av en stark ursprunglig övertygelse eller intellektuell nyfikenhet är svårt att veta. Det blev allt tydligare att hon förberedde sin abdikation. Hon avsade sig tronen 1654 och efterträddes som regent av sin kusin Karl Gustav ( , regent ). Han förändrade på ett genomgripande sätt kyrkan i Sverige, inte teologiskt eller organisatoriskt men genom sin erövring av stora nya territorier. Med freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge varaktigt svenska och tillfördes den kyrka som skulle bli Svenska kyrkan. NOTERAT En unik familj Eric Benzelius den äldre ( ) blev biskop i Strängnäs stift 1687 och ärkebiskop Han tillhörde den lutherska ortodoxin och var en ytterst inflytelserik och märklig gestalt i sig själv; bondson, professor i Uppsala, rektor för Uppsala universitet, biskop i Strängnäs och ärkebiskop, en av dem som arbetade fram 1686 års kyrkolag. Eric Benzelius den äldre var en av de mest framträdande kyrkoledarna i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Som om detta inte var nog ser historien om tre av hans söner ut på följande sätt: Eric Benzelius den yngre ( ) var biskop i Linköping från 1731 och ärkebiskop från Han vigdes men tillträdde aldrig. Jacob Benzelius ( ) var biskop i Göteborg från 1731 och ärkebiskop från Henric Benzelius ( ) var biskop i Lund från 1740 och ärkebiskop från Alla tre var söner till Eric Benzelius den äldre och dessutom lärda, bildade och välmeriterade. Fyra ärkebiskopar i en och samma familj. En tid med starka kyrkoledare Under enhetskyrkans tid fanns en uppseendeväckande rad stora kyrkoledare. Några av dem ska nämnas. Johannes Rudbeckius ( ), professor i Uppsala, biskop i Västerås och en stor predikant, men aldrig ärkebiskop eftersom han i motsats till kungen inte ville ha ett consistorium generale. Däremot hade han det största ansvaret för den bibelrevision som ledde till Gustav II Adolfs bibel. Jesper Svedberg ( ), professor i Uppsala och biskop i Skara, bar ett huvudansvar för den psalmbok som 1694 både trycktes och drogs in, ansedd som icke renlärig, men som året därpå godkändes i censurerat skick års psalmbok, den Svedbergska, med 1697 års koralbok var i bruk ända till , på sina håll längre än så. Vidare fanns psalmförfattaren Haqvin Spegel ( ), blivande ärkebiskop. Också Olov Svebilius ( ), biskop i Linköping och ärkebiskop, spelade en viktig roll genom sin förklaring till Luthers lilla katekes, Svebilius katekes, som användes många år efter hans död påbjöds den av Gustav III ( , regent ) som den katekesförklaring som skulle användas. Den användes oförändrad ända till 1810 (och också på sina håll långt därefter). Avgörande under denna tid var den maktkamp mellan stat och kyrkoledning som vanns av Karl XI och som bland annat kom till uttryck i 1686 års kyrkolag. Under Karl XI tillkom också nya kyrkliga böcker i form av en kyrkohandbok 1693 och en psalmbok kom Karl XII:s bibel, men initiativet även till den hade tagits av Karl XI. Nya tankar når Sverige Pietismen och upplysningstiden I början av 1700-talet kom de pietistiska strömningar som börjat märkas redan under 1600-talet till Sverige. Pietisterna betonade det personliga kristna ställningstagandet och individens egen fromhet, men kritiserade de yttre kyrkliga formerna och höll en distans till det världsliga livet med dess syndfullhet. Pietismen kom från Tyskland, där pietismen uppstod, men också från Ryssland med hemvändande krigsfångar som hade fått mycket stöd från tyska pietister. Pietismen har länge varit en maktfaktor genom att den tidvis funnits i både folkliga sammanhang och samhällets etablissemang, inte minst i Stockholm. Exempelvis fanns bland de hemkomna krigsfångarna ledande ämbetsmän och militärer. Pietismen omfattades också av många präster. En pietistisk hållning kunde rymmas även i en av ortodox lutherdom präglad kyrka, men det fanns också en kyrkokritisk radikalpietism. En annan rörelse nådde Sverige på 1720-talet. Det var herrnhutismen. Också den var en pietistisk rörelse, men annorlunda än den tidigare pietismen genom en mindre lagisk hållning. I stället lyfte herrnhutarna, ofta med en stark känslomässig framtoning, fram kärleken till Jesus en innerlig väckelserörelse med ett ljust budskap. I kyrkan såg man ofta mer positivt på herrnhutarna, med tiden på sina håll till och med mycket positivt. Herrnhutismen skulle få inverkan på kyrkolivet långt in på 1800-talet. Den ursprunglige grundaren av EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 15

18 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING herrnhutismen, greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf ( ), engagerade sig aktivt i verksamheten i Sverige. Upplysningstidens genombrott i Sverige i mitten och slutet av 1700-talet fick också betydelse för synen på kyrkan. Kunskapen om naturvetenskaperna ökade genom nya upptäckter, av vilka en del förändrade människors världsbild, i vart fall i de kretsar som hade möjlighet att tillgodogöra sig upptäckterna. Kunskap, förnuft, humanism och tolerans lyftes fram. I Europa framträdde filosofer och författare som Francois de Voltaire ( ) och Jean Jacques Rousseau ( ). I Sverige fanns Carl von Linné ( ). Även om det inte skedde några snabba förändringar influerade upplysningen ledande kretsar i samhället och också en del framträdande kyrkliga personer. Delar av den traditionella kristna tron och bokstavstroheten gentemot Bibeln sattes i fråga. Under 1700-talet formulerade också Emanuel Swedenborg ( ), ämbetsman, naturvetare och författare, sin bibeltolkning och tro och lade därmed grunden för swedenborgianismen, till dels besläktad med pietismen. Han betonade vikten av ett starkt personligt gudsförhållande, en radikal omvändelse och en strävan att följa Kristus i kärleken till nästan för att tro och gärningar skulle följas åt. Änglar och demoner, onda och goda andar, var viktiga inslag i människans liv enligt honom. Swedenborgianismen spred sig till Tyskland, England och USA. STATISTIK Befolkningsutveckling i Sverige Källa: Sverige en social och ekonomisk historia År Antal invånare Omfattning ,6 miljoner Inklusive Finland och erövrade provinser miljon Dito ,5 miljon Dito miljoner Sverige, Finland och Pommern miljoner Sverige inom nuvarande gränser miljoner Dito. Enhetskyrkan börjar ge vika Trots den här utvecklingen var kung och riksdag ännu inte beredda att acceptera att nya kyrkliga riktningar växte fram bland svenska medborgare. Även frihetstidens grundlagar uttryckte ett behov av en enhetlig religiös uppfattning. Genom 1726 års konventikelplakat förbjöds alla enskilda sammankomster och lekmannaledda andakter förutom husandakten. På samma grund byggde 1735 års religionsstadga som främst riktade sig mot den gentemot kyrkan kritiska pietismen. En ökad frihet öppnades däremot för utländska med borgare. Sverige behövde kunnig arbetskraft, bland annat invandrade reformerta och anglikanska tros bekän nare. De fick en viss frihet att utöva sin religion Uppbrottet från den lutherska ortodoxin gick långsamt talets lagstiftning och kyrkliga böcker fortsatte att gälla. När frihetstidens grundlagar nu ändå utarbetades, kunde prästeståndet i riksdagen arbeta för en större kyrklig makt vid präst- och biskopstillsättningar. Ändå var det uppenbart att frihetstiden även i de kyrkliga frågorna innebar en frihet från kungligt envälde, men inte en frihet från riksdagsbeslut som gällde kyrkan. Ständerna blev friare, men inte nödvändigtvis kyrkan genomförde Gustav III sin statskupp. Utan att själv vara särskilt engagerad i den kristna tron såg han positivt på kyrkan, möjligen därför att han såg kyrkan som ett sätt att sprida statens alltså kungens uppfattningar bland folket. Av allt att döma såg kyrkan i form av prästerskapet tämligen positivt på kungen som tog initiativ till flera stora beslut i kyrkliga frågor: Samtliga stift blev biskopsstift. De sista superintendenturerna försvann. I ett försök att komma åt den som man ansåg alltför rika floran av katekesförklaringar påbjöds den redan nämnda förklaringen av Olov Svebilius från 1689 som den enda tillåtna. En bibelkommission tillsattes 1773 för att göra en ny bibelöversättning. De första ledamöterna var en lysande skara, men arbetet kom att vara längre än någon kunde ana. Antalet helgdagar minskades. De stora helgerna blev kvar, men de helgdagar som ansågs vara mänskliga påfund togs bort och söndagarnas ställning betonades starkare. Både teologiska skäl och den ekonomiska nyttan framfördes som motiv. Genom 1781 års toleransedikt gavs utländska medborgare»en fri och otvungen religionsutövning och en fullkomlig samvetsfrihet» och rätt att bilda församlingar. Den frihet de reformerta och anglikanerna fått 16 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION

19 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING 1741 bekräftades. Genom 1782 års judereglemente angavs vad som gällde för judar i Sverige års toleransedikt gav också katolikerna i Sverige möjlighet att mer öppet utöva sin religion kunde den katolska församlingen i Stockholm inviga sin kyrksal. Upplysningstidens genomslag i det svenska statsskicket kom i 1809 års regeringsform som kom till vid Gustav IV:s ( , regent ) fall och Karl XIII:s ( , regent ) trontillträde. Konungen skulle enligt 16 ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Det arbete som inletts med 1781 års toleransedikt fullföljdes alltså. Ändå fanns fortfarande åtskilliga bestämmelser kvar för att skydda ett religiöst enhetligt Sverige. Svenska medborgare förutsattes tillhöra den evangelisk-lutherska tron och uppfostra sina barn i denna tro. Däremot skulle inte svenska medborgare kunna tvingas att utöva den evangelisk-lutherska tron. Ingen skulle alltså tvingas att gå i kyrkan eller fira nattvard. Om man var frånvarande från gudstjänsterna skadades dock det fulla medborgerliga anseende som krävdes till exempel för att ta ut lysning och ingå äktenskap eller för att vinna tillträde till lärarseminarier. Kungen, regeringens ledamöter, ämbetsmanna- och domarkårerna skulle vara av den evangelisk-lutherska läran. Det världsliga och det andliga var fortfarande sammanflätat i socknarnas liv. Sambandet mellan kyrka och skola kvarstod. I alla offentliga sammanhang förutsattes en gemensam evangelisk-luthersk kristen tro. Enhetsstaten bestod till stora delar, men fasaden hade börjat spricka. Få insåg det fullt ut, men en ledande kyrklig gestalt gjorde det: Johan Henrik Thomander ( ). Han var i många avseenden före sin tid, vilket inte alltid gjorde honom uppskattad i övriga delar av det kyrkliga etablissemanget. J.H. Thomander var professor i Lund, domprost i Göteborg, biskop i Lund, kyrkomötesledamot, riksdagsman och ledamot i Svenska Akademien. Teologiskt konservativ blev han ändå kyrkopolitiskt liberal. Redan 1837 publicerade han ett förslag till ny kyrko lag. Förslaget innebar att banden mellan stat och kyrka skulle lossas. Han ansåg att en regering inte kunde förstå kyrkliga frågor. Thomander ville ha kyrkoråd i församlingen, en stiftssynod och ett kyrkomöte. Han betonade vikten av en representation med både präster och lekmän. Den enda lag han ville ha var en ramlag där det var nödvändigt med riksdagsbeslut. Till kyrkan skulle bara de höra som bekände sig till en evangelisk tro. J.H. Thomanders syn på religionsfrihet var påfallande radikal för den tid han verkade. Mycket av det Thomander föreslog kom att inte bara diskuteras utan också genomföras, dock i en del fall först efter ett sekel. Enhetskyrkans avveckling Reaktioner inom och utom kyrkan En organiserad reaktion inom och mot delar av den etablerade kyrkan kom i form av väckelserörelserna, i de flesta fall pietistiska. Många olika sådana rörelser växte fram, ofta lokalt förankrade och personligt färgade av en karismatisk personlighet. Fler av dessa rörelser fick ett stort genomslag. Till de mer omfattande rörelserna hörde schartauanismen som blev särskilt stark i Västsverige, laestadianismen i de nordligaste delarna av Norrland och rosenianismen genom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) längs kustområdena i delar av Norrland och i Sydsverige. Laestadianismen var inte pietistisk, men det var rosenianismen. Anders Jarlert manar i Sveriges kyrkohistoria, del 6 starkt fram bilden av 1800-talet som ett Lutherläsandets århundrade. Hans skrifter lästes av både präster och lekmän. Luthers postilla trycktes om 1860 och redan vid tryckningen var exemplar beställda. Huspostillan kom för första gången ut på svenska 1840 och kom ut i 17 upplagor för att sedan nyöversättas och ges ut på nytt. Både de gamla och de nya väckelserörelserna samlades kring Lutherläsandet. Jarlert lyfter också fram herrnhutismens fortsatta stora inflytande. Som en förklaring till detta inflytande nämner han den stora frihet som låg i herrnhutarnas tro. De kunde själva välja om de ville ha sin hemvist i den etablerade kyrkan eller i väckelserörelserna. Herrnhutismen kunde också kombineras med olika kyrkouppfattningar. Man nådde på det sättet ut till många som inte själva var medlemmar i rörelsen. En del lättnader inträffade under 1800-talets andra hälft trots motstånd från stora delar av den etablerade kyrkan års konventikelplakat uppmjukades väsentligt års dissenterlag ersatte 1781 års tolerans edikt med nya bestämmelser. Det blev tillåtet att utträda ur kyrkan, men bara vid inträde i ett annat av Kungl. Maj:t erkänt trossamfund. Ett sådant var Metodistkyrkan som i regeringsbeslut erkändes som samfund Flera av väckelserörelserna, särskilt tydligt Svenska Baptistsamfundet (SB), ansåg det strida EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION 17

20 EN KYRKOHISTORISK KONTURTECKNING mot deras principer att anhålla om erkännande av en världslig myndighet. Möjligheten att straffa den som avföll från den evangelisk-lutherska läran försvann i och med den nya strafflagen En ytterligare uppmjukning skedde genom 1873 års dissenterlag. Det var för övrigt i denna lag som namnet Svenska kyrkan användes officiellt för första gången. Med de här förändringarna får man nog sätta punkt för enhetskyrkan. Inte så att religionsfrihet nu gällde i landet, det dröjde ännu 78 år innan man kunde hävda det, men de grundvalar på vilka enhetskyrkan byggt var ändå borta. Det var en ny syn på kyrka och stat som hade lagts fast. I denna förändringens tid diskuterades också andra för Svenska kyrkan centrala frågor, bland annat fördes det fram krav på avskaffandet av biskopsämbetet. Kraven hängde samman både med biskoparnas politiska roll som ledamöter i ståndsriksdagen och deras löner och förmåner. Perspektiven vidgas Nya impulser - hemma och ute I församlingarna såg man tidigt de stora sociala behoven och från Tyskland fick man impulser till ett diakonalt arbete. I många församlingar konfronterades man strax efter seklets mitt med kolera, katastrofal missväxt och emigration. Den tyska protestantiska diakonin inspirerades av den katolska kyrkans sociala arbete, inte minst genom klostren. De tidiga diakoniinstitutionerna liknade klostren så tillvida att systrarna ofta hade en uniform klädsel och bodde tillsammans. Innehållet i verksamheten styrdes av att de såg hur både samhälle och kyrka förmådde göra verksamma insatser för de sämst ställda. Flera diakoniinstitutioner grundades i Sverige. De första var Ersta i Stockholm 1851 och Samariterhemmet i Uppsala I båda fallen fanns det starka kvinnor i ledningen som föreståndare, på Ersta Marie Cederschiöld ( ) och på Samariterhemmet Ebba Boström ( ). Marie Cederschiöld hämtade inspiration främst från den mest berömda av alla diakonianstalter, nämligen Kaiserswerth i Düsseldorf som grundats redan 1836, medan Ebba Boström utbildats i England. Från både Ersta och Samariterhemmet skickade man ut diakonissor i ett tungt och uppskattat arbete bland de socialt mest utsatta. Världen utanför Sveriges gränser kom också närmare. Mitten och slutet av 1800-talet innebar ett genombrott för missionen. Missionssällskap bildades för att bedriva egen missionsverksamhet eller stödja andra organisationers arbete. Viktiga i detta arbete var George Scott ( ), Peter Fjellstedt ( ) och C.O. Rosenius. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) inledde sin organiserade utlandsmission på 1860-talet. En officiell kyrkomission etablerades då styrelsen för Svenska kyrkans mission (SKM) bildades Att stödja missionen blev snabbt något av en kvinnorörelse. Till missionärer kunde dock under lång tid bara prästvigda män utses. Missionärsfruar fick inte självständiga uppgifter och ogifta kvinnor fick uppgifter som innebar att biträda missionärerna, men gjorde inte sällan betydligt mer. Missionärerna kom att utföra ett brett och uppoffrande arbete som inte enbart handlade om att sprida det kristna budskapet. Missionsarbetet omfattade också skolor och sjukvård, liksom sociala och kulturella insatser. Missionsstationernas miljö och resorna ute i missionsområdena tog hårt på krafterna. Sjukdomar grasserade. Dödligheten var hög. Missionärerna tvingades ofta lämna sina barn kvar i Sverige för att inte återse dem på flera år om ens någonsin. De områden där Svenska kyrkans mission (SKM) tidigast började arbeta var Sydafrika och södra Indien 1876, Zimbabwe (då Rhodesia) 1903, Malaysia 1907 och Kina Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) hade redan börjat sin verksamhet. Parallellt med detta inledde andra samfund och organisationer sin verksamhet i delvis samma, delvis andra områden. Under 1800-talet inleddes också sjömanskyrkans arbete under namnet Sjömansmissionen, då knuten till SKM. Till det ökade internationella intresset bidrog också bildandet av de första nordiska, europeiska och världsvida ekumeniska organisationerna. Olika kyrkligheter möter en ny tid Under 1800-talet såg många inom Svenska kyrkan med oro på det som hände efter enhetskyrkans successiva avveckling. Kyrkan tappade mark, medan nya väckelserörelser, även utanför Svenska kyrkan i form av frikyrkorna, växte fram. Med i denna diskussion fanns den lundensiska högkyrkligheten som vuxit fram vid mitten av 1800-talet. Inom denna gruppering hade man ideal som bland annat inrymde ett återkristnande av Sverige. Det menade man bara kunde ske genom en luthersk ortodox hållning, ibland används uttrycket nyortodoxi. Anders Jarlert har i Sveriges kyrkohistoria, del 6 sammanfattat saken så att lundensarna vände sig emot individualismen i liberalism, väckelser och associationer. De såg till exempel nyevangelismen i 18 EKSTRÖM, SÖREN: SVENSKA KYRKAN HISTORIA, IDENTITET, VERKSAMHET OCH ORGANISATION