Svenska kyrkan - historia, identitet, verksamhet och organisation

Transkript

1 Sida 1 Sören Ekström Svenska kyrkan - historia, identitet, verksamhet och organisation Senast reviderad i september 2011

2 Sjätte upplagan (utgiven som nätbok) Copyright: Sören Ekström Publicerad på hemsidan Texten får citeras och kopieras fritt, men bara med angivande av källan. Sida 2

3 Sida 3 Förord 1985, medan jag var statssekreterare i Civildepartementet, som också var kyrkodepartement, gav jag på Verbums förlag ut en röd bok, till sin utformning på utsidan lik Svenska kyrkans matrikel, med titeln Svenska kyrkan organisation och verksamhet Sedan blev den blå, grön, grå och svart med litet orange. Innehållet har varit ungefär detsamma i några av upplagorna, men inför millennieskiftet blev boken mer innehållsrik. Jag har också, när jag nu lägger ut den sjätte upplagan på nätet, fri att disponera för läsning, nedladdning och mångfaldigande, gjort en omfattande genomgång och kontroll av innehållet. Jämfört med föregående utgåvor är boken återigen rejält utvidgad. Det finns flera helt nya kapitel och avsnitt. Jag kommer också att fortlöpande revidera texten i takt med att beslut fattas, statistik redovisa, synpunkter på boken når mig och annat intressant material uppenbarar sig. Redan i oktober 2011 kommer kyrkomötet av allt att döma att fatta beslut som motiverar förändringar i texten. Nätboken är tillkommen av flera skäl. Den hemsida som jag byggt upp ger nya möjligheter. Önskemål har förts fram från flera håll. Och jag tycker att det är roligt att hålla detta material vid liv. Jag hoppas att boken i dess nya form ska fortsätta att användas i utbildning av förtroendevalda, i de kyrkliga yrkesutbildningarna och i andra utbildningar, liksom av dem som av andra skäl på ett lättgillgängligt sett vill skaffa sig kunskaper om Svenska kyrkan. Boken kan också via det register som kommer att läggas in under oktober 2011 användas som en uppslagsbok. Registret finns fortfarande trots att de som läser på datorskärmen har snabbare sätt att söka. Mitt främsta tack går till dem som skrivit de många böcker som jag använt i arbetet med både de tidigare och upplagorna och den som nu publiceras på Internet. Där ryms kyrkorättsliga klassikerförfattare som Yngve Brilioth, Halvar G.F. Sundberg, Carl Arvid Hessler, Carl-Gustaf Andrén och Göran Göransson, men också de fyra nutida kollegor som står bakom den kommenterade utgåvan av Svenska kyrkans kyrkoordning, alltså Gunnar Edqvist, Lars Friedner, Maria Lundqvist Norling och Patrik Tibbling. Några av dem har också i andra skrifter delat med sig av djup kunskap och lång erfarenhet. Samma tyngd finns hos en annan kollega, nämligen Carl Henrik Martling, i hans rika produktion. Likaså har den med Lennart Tegborg som huvudredaktör utgivna Sveriges kyrkohistoria (med Bertil Nilsson, Sven-Erik Pernler, Åke Andrén, Ingun Montgomery, Harry Lenhammar, Anders Jarlert, Oloph Bexell, Ingemar Brohed som redaktörer och författare) varit en givande källa till kunskap. Och alla andra se litteraturförteckningen! Ett ytterligare samlingsverk som haft stor betydelse är Konst och visuell kultur i Sverige, vars genomgångar av kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier har gjort skrivandet avsevärt lättare för mig. Jag vill tacka Lars Eckerdal och Gunnar Edqvist för deras noggranna läsning och de många viktiga påpekanden de gjort i både sak och form. Båda har funnits med vid utgivningen av några av de tidigare utgåvorna av denna bok. Jag tackar också Maria Klasson Sundin som har föreslagit många viktiga förbättringar och också har kunnat bedöma textens användbarhet i bland annat de kyrkliga utbildningarna. Maria gav mig också den

4 Sida 4 sista puffen som gjorde att jag började den bearbetning som nu lett till ett tämligen omfattande material. Alla tre har föreslagit nyanseringar, kompletteringar, rättelser och nya formuleringar som jag med stor tillfredställelse använt. För detta är jag skyldig den stor tacksamhet! Sist men inte minst, tack Agneta för både uppmuntran och språkgranskning! You have killed my darlings, but there is still one left Stockholm i oktober 2011 Sören Ekström E-postadress: soren.ekstrom@sorenekstrom.se Hemsida:

5 Sida 5 Innehåll 1. En kyrkohistorisk konturteckning 9 Tillkomsten av en ny romersk-katolsk kyrkoprovins 9 Reformationstiden 13 Enhetssamhälle och enhetskyrka 19 Initiativ, kritisk diskussion och organisatorisk omvälvning Svenska kyrkans identitet 41 Vad står Svenska kyrkan för? 41 Gudstjänsten 45 Att tillhöra Svenska kyrkan 46 Gemensamt ansvar delat uppdrag 47 Ekumenik och kyrkogemenskap 50 Dialog med andra religioner Svenska kyrkans rättsordning 55 Den historiska bakgrunden 55 Den statliga lagregleringen 57 Kyrkliga ärenden i statliga myndigheter 61 Kyrkoordning för Svenska kyrkan Kyrkor, prästgårdar och kyrkogårdar Kyrkorna 69 Kyrkliga målningar och inventarier 69 Prästgårdar 76 Kyrkogårdar Gudstjänster och övrigt församlingsliv 79 Den historiska bakgrunden 79 Gudstjänsten 84

6 Sida 6 Församlingsliv och verksamhet i övrigt Församlingar och samfälligheter 95 Den historiska bakgrunden 95 Församlingens grundläggande uppgift och ansvar 95 Den lokala indelningen 96 Organisationen inom församling, pastorat och samfällighet Stiften 105 Den historiska bakgrunden 105 Uppgifter och beslut på stiftsnivån 106 Organisationen i stiftet Den nationella nivån 111 Den historiska bakgrunden 111 Uppgifter och beslut på den nationella nivån 112 Den nationella nivåns organisation Medlemmarna 119 Regler för att tillhöra Svenska kyrkan 119 Medlemsutvecklingen 120 Hur tänker medlemmarna? Tjänster och arbetsmarknad 125 Den historiska bakgrunden 125 De kyrkliga tjänsterna i dag 126 Tillsättning, behörighet och uppsägning 128 Utbildningar 129 Prästgårdar och tjänstebostäder Ekonomi och egendom 131 Den historiska bakgrunden 131 Kyrkor, inventarier och kyrkogårdar 132 Den kyrkliga ekonomin i dag 133

7 Sida Val av biskopar och förtroendevalda 137 Den historiska bakgrunden 137 Val av biskop i dag 138 Val av förtroendevalda i dag Fristående organisationer och rörelser 143 Den historiska bakgrunden 143 Inomkyrkliga fromhetstraditioner 144 Övergripande kyrkliga organisationer 146 Kvinnoorganisationer 147 Barn-, ungdoms- och studentorganisationer 147 Diakoniorganisationer 148 Utbildning och folkbildning 149 Kör- och musikorganisationer 150 Tidningar och tidskrifter 150 Arbetsmarknadsorganisationer 151 Begravningsverksamhetens organisationer 153 Kyrkliga företag Samverkan över samfundsgränserna 155 Den historiska bakgrunden 155 Det internationella ekumeniska samarbetet 156 Det svenska ekumeniska samarbetet 159 Källor och litteratur, förkortningar 165 Register 171 Några förklaringar och läsanvisningar Språkligt försöker jag hålla mig till gängse språkregler och Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Vid tveksamhet, till exempel beträffande stavningen av namn, har jag följt Nationalencyklopedins stavning. Det betyder att jag till exempel skriver Olaus Petri, trots att jag vet att många forskare med rätta, tror jag! - föredrar Olavus Petri. Så skrev han själv. Kyrkoordningen använder inte ordet medlem, vilket däremot jag gör. Såväl kyrkostyrelsen som kyrkomötet har klargjort att flera uttryck kan användas. I kyrkoordningen används ordet kyrkotillhörig, främst i de ekonomiska kapitlen, medan man i övrigt ofta talar om att någon tillhör

8 Sida 8 Svenska kyrkan. Såväl att vara medlem som att tillhöra Svenska är som jag ser det enkla begrepp som fått en stark förankring i det kyrkliga arbetet, medan ordet kyrkotillhörig ofta uppfattas som otympligt. De kyrkopolitiska betänkligheter som en gång fanns (främst att ordet medlem kunde tolkas som uttryck för en föreningskyrklig syn) har knappast längre den styrka som de, kanske naturligt nog, hade då de nya reglerna för att tillhöra Svenska kyrkan beslutades och millennieskiftets stat-kyrkareformen genomfördes. I dag betonas Svenska kyrkans karaktär av folkkyrka så starkt och så ofta att ingen kan ta miste. Jag har lagt in författarnamnet överst på de sidor som inleder ett nytt kapitel. Skälet till detta är att detta är en nätutgåva till vilken jag har copyright, men som får laddas ner och kopieras fritt. Ibland skrivs bara ett eller ett par kapitel ut och mångfaldigas. Blanksidor är inlagda för att varje nytt kapitel ska börja på en högersida för dem som skriver ut hela boken. Då utgår jag från dubbelsidig utskrift. Ett stort antal rörelser och organisationer presenteras i bokens två sista kapitel Uppdelningen på inomkyrkliga och ekumeniska organisationer är inte alltid lätt att göra. Flera organisationer befinner sig i gränslandet och är dessutom i detta avseende under förändring. I kyrkohistorien myllrar det av namn på betydande personer. Bara en liten andel nämns i den här boken. Urvalet kan givetvis diskuteras. I ett så omfattande material som detta är det svårt att undvika att enstaka fel uppstår. Välkommen att föreslå korrigeringar och förbättringar! Adress: Mejl: soren.ekstrom@sorenekstrom.se Hemsida:

9 Sida 9 Sören Ekström: Svenska kyrkan historia, identitet, verksamhet och organisation Kapitel 1 En kyrkohistorisk konturteckning Tillkomsten av en nordisk kyrkoprovins Mission och kristnande på flera nivåer Kristnandet av Norden är en mer komplicerad historia än den vi oftast får höra och läsa. När Jan Arvid Hellström beskriver den i Sveriges kristnande pekar han bland annat på följande förhållanden: Kristendomen nådde Norden från flera håll. Dels från söder, det vill säga från den europeiska kontinenten. Dels från väster, från de brittiska öarna. Det fanns också ett mindre uppmärksammat men inte oviktigt östligt inflytande, med bysantinskt ursprung genom nordiska besök i Konstantinopel och också förmedlat via Ryssland. De första missionärerna 1 tycks ha besökt Sverige under tidigt 800-tal, dock utan nämnvärda framgångar. En mer omfattande mission beskrivs under 1000-talet. Den går sedan över i Sveriges kristnande. Det finns alltså en förbryllande tyst period mellan 800-talet och 1000-talet. Kristnandet var en lång process, säkert påbörjad innan de kända missionärernas ankomst till Norden. Vikingatågens storhetstid inträffade från mitten av skiftet mellan 700- och 800-talen till mitten av 1000-talet. Vi vet att vikingar besökte stora delar av Europa (nuvarande England, Frankrike, Medelhavsländerna, Ryssland och Konstantinopel). Där kom de i kontakt med kristendomen och kan mycket väl ha påverkats, även om deras syfte med resorna var ett helt annat. 1 Av latinska mi ssio, sändning, kallelse.

10 Sida 10 Vad omfattar Sverige? I den här boken används ofta begreppet Sverige. Det kan betyda mycket olika områden, beroende av vid vilken tidpunkt det gäller. Därför en kort skiss av hur Sverige, med dess nuvarande omfattning, kommit till. Ett samlat land, där man kan ana en kommande centralmakt, om än med många inre maktkamper, växer sakta fram under tidig medeltid. Historikerna talar numera om 1100-talet som den tid då ett samlat rike kom till. Med två områden, Mälardalen och Västergötland som de tidigaste centralpunkterna i det rike som kommer att bli Sverige. Banden knyts successivt fastare söderut mot Småland och Östergötland och norrut mot Dalarna och Norrland. Genom korståg och erövringar knyts också nuvarande Finland till Sverige överenskoms att Gotland ska tillhöra Sverige. Sverige som namn, eller Svea rike, förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet på 1000-talet och i skrifter från det område som i dag utgör Sverige på 1200-talet. Svenska kyrkan är en ytterst sen skapelse som första gången förekommer officiellt i 1873 års dissenterlag. Sverige och Norge bildar en union som varar köper Magnus Eriksson ( ) Skåne och Blekinge till Sverige för marker, 1341 också Halland vilket accepteras av Valdemar Atterdag ( ) upplöses den svensk-norska unionen erövrar Danmark under Valmar Atterdags ledning Skåne, Blekinge, Halland och Gotland från Sverige bildas en dansk-norsk union som varar till etableras Kalmarunionen med Margareta ( ) som drottning. Unionen innefattar Sverige, Danmark och Norge och bekräftas Sverige utträder ur unionen blir den baltiska kusten vid Finska viken, i huvudsak Estland, svensk på grund av folkets egna önskningar. Två år senare och två år senare också Dagö blir även områden öster- och västerut, inkluderande Narva, svenskt område blir också södra Karelen svenskt och 1621 därtill Livland, inklusive Riga och Dorpat blir Ösel svenskt. Besittningarna i Baltikum är det första steget på Sveriges väg till stormakt grundas kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden i Amerika. Den erövras 1655 av holländarna införlivas Gotland, Halland (på 30 år), Jämtland och Härjedalen med Sverige får Sverige besittningar på den nordtyska östersjökusten, bland annat Vorpommern, Wismar och Bremen- Verden. Skåne, Blekinge, Bornholm, Halland, Bohuslän och Trondheims län införlivas med Sverige Stormaktstiden kulminerar återfår Danmark Bornholm och Trondheims län. Formellt 1721 men i realiteten ett decennium tidigare förlorar Sverige alla de baltiska områdena och södra Karelen till Ryssland. Bit för bit förlorar Sverige under 1700-talet större delen av Vorpommern förlorar Sverige hela Finland till Ryssland. Sveriges stormaktstid är slut och värre ska det bli pantsätter Sverige Wismar till Mecklenburg (panten återtas aldrig och 1903 övergår Wismar till Tyskland) tvingas Danmark avträda Norge till Sverige men får i utbyte kvarvarande delar av Vorpommern, Sveriges sista besittning i Tyskland. En union mellan Sverige och Norge bildas. Den upplöses 1905.

11 Sida 11 Kristnandet skedde på olika samhällsnivåer. Det finns betydande tidsskillnader mellan kristnandets olika former. Det kan ha handlat om en enskild persons möte med kristendomen, kanske i en annan del av världen. Det kan också ha varit ett kollektivt kristnande, lett och symboliserat av en kung eller annan framträdande person. Det kan slutligen ha varit ett mer rättsligt kristnande, beslutat vid tinget. De tidigaste missionärerna till det nuvarande Sverige kom alltså sannolikt på 800-talet. De första kom från kontinenten. Ärkebiskop Ebo av Reims (cirka ) hade ett stort inflytande över den nordliga missionen. Själv besökte han 823 Danmark och det var han som skickade benediktinermunken Ansgar ( ) till handelsplatsen Birka 829 eller 830. Ansgar skulle senare bli ärkebiskop i Hamburg och Bremen. Efter ett kort besök av missionsbiskopen Gauthbert återkom Ansgar till Birka på en ny missionsresa kring 850. Ett hundratal år senare kom ärkebiskop Unni (död 936), också han ärkebiskop av Hamburg och Bremen, till Birka. Han dog kort efter sin ankomst. Det råder bland forskare en stor samstämmighet kring att ingen av dessa missionsinsatser ledde till några bestående resultat, de var av begränsad betydelse och omfattning. Jan Arvid Hellström påpekar att Ansgars Birkamission riktade sig till en handelskoloni och att Ansgar aldrig kom i kontakt med vare sig götar eller svear. Hans betydelse är symbolisk genom att han är den förste missionären som nämns i skrift, om han är den förste vet vi inte. Den mest kände från väst kommande missionären är Sigfrid, kring vilken en rik legendflora spunnits. Han var verksam vid 1000-talets början, mer exakta årtal saknas. Något hundratal år senare fick den kristna tron sitt genombrott i Mälardalen. Sigtuna och det vi nu kallar Gamla Uppsala, platsen för det främsta hednatemplet, blev kristna centra. Under den tidiga missionstiden fanns ett omfattande engagemang från, och också en viss spänning mellan, Hamburg-Bremen och den anglosaxiska kyrkan. Kyrkans historia i det område som nu utgör Sverige (ett område som ju inte alls var en enhetlig nation i början av 1000-talet och dessutom bara omfattade delar av nuvarande Sverige) omspänner alltså ett årtusende. Tidvis pågick en kamp mellan kristendomen och dess motståndare, men den uppfattning som numera råder är att skiftet till kristendomen ändå skedde relativt fredligt. Dessutom tycks skiftet mellan den gamla och den nya religionen ha pågått längre än man tidigare trott. Olof Skötkonung (980-cirka 1021, regent cirka 995-cirka 1022) döptes enligt en inte helt säker tradition 1008 i Husaby, Västergötland, av Sigfrid. Erik Segersäll (död 995, regent ), som sannolikt var far till Olof Skötkonung, sägs visserligen ha döpts men detta dop brukar i motsats till Olof Skötkonungs beskrivas som enbart en politisk åtgärd. Uppgifterna om Erik Segersäll är dessutom mycket oklara. Under 1100-talet tycks övergången till kristendomen vara slutförd. Kyrkoprovinsen formas Norden blev en etablerad romersk-katolsk kyrkoprovins och en stiftsindelning började formas. Först löd Sverige under ärkebiskopen i Lund, som då hörde till Danmark och blev ärkebiskopssäte Ett halvsekel senare var det meningen att både Uppsala och Nidaros (nuvarande Trondheim) skulle bli ärkebiskopssäten. Ett påvligt sändebud, kardinalen Nicolaus Breakspear (cirka , påve med namnet Hadrianus IV) kom därför till Norden. Ärkebiskopssätet i Nidaros etablerades. Uppsala fick vänta, möjligen på grund av oklarheter kring relationer och maktfördelning mellan ärkebiskopen i Uppsala och ärkebiskopen i Lund. Uppsala blev ärkebiskopssäte Ärkebiskopen i Lund fick ett visst överinseende över Uppsala. Cisterciensermunken Stefan (död 1185) i Alvastra blev den förste ärke-

12 Sida 12 biskopen, vigd i Sens i Frankrike av den lundensiske ärkebiskopen i påvlig närvaro. Ärkebiskopssätet förlades till nuvarande Gamla Uppsala som sannolikt på 1130-talet tagit över den på 1060-talet tillkomna biskopsstolen i Sigtuna. Det fanns av allt att döma några kloster i nuvarande Sverige under sent 1000-tal, men en klosteretablering av större slag inleddes under 1100-talets första hälft genom cistercienserorden grundade denna orden munkkloster i Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland. Varnhems kloster i Västergötland grundades 1150 av munkar från Alvastra. Cisterciensermunkarnas huvuduppgift vid denna tid var gudstjänstlivet som tog en i dag normal arbetsdag i anspråk. Därutöver fanns tid avsatt för läsning, liksom för jordbruksarbete och andra praktiska sysslor. Kanske fanns ett tidigare Vreta kloster. Det nunnekloster vars ruiner man fortfarande kan se i där anlades i vart fall kring 1162 och snart därefter följde ett dotterkloster i Askeby nära Linköping. Vid samma tid anlades ett tredje nunnekloster på Fogdön i Mälaren. Även dessa kloster var anknutna till cistercienserorden. Detsamma gällde nunneklostret i Gudhem i Västergötland som omtalas På och 1230-talet kom dominikaner- och franciskanermunkar, båda tiggarordnar. Det första dominikankonventet etablerades 1223 och det första franciskankonventet 1238, i båda fallen i Lund. Det av den heliga Birgitta ( ) så hett eftertraktade birgittinerklostret i Vadstena invigdes senare, nämligen 1384, alltså efter hennes död. Vadstena kloster blev både stort och inflytelserikt. Ett bevis på det var att klostret länge hade landets största samling av böcker och klostrets stora jordegendomar. Sven-Erik Pernler konstaterar i Sveriges kyrkohistoria att birgittinerorden mycket snart blev den orden i den svenska kyrkoprovinsen som kom att betyda mest för fromhetslivet bland de tongivande klasserna. Efter att den dåvarande domkyrkan brunnit 1252 inleddes planeringen för en ny domkyrka, men nu i Östra Aros som var en växande handelsplats. Kor och tvärhus i den nya katedralen var färdigbyggda kring 1345 och hela kyrkan blev klar Redan 1273 flyttade emellertid biskopssätet till Östra Aros som ungefär samtidigt bytte namn till Uppsala. Erik den heliges relikskrin fördes då över från Gamla Uppsala till Uppsala. Under kyrkans tidiga århundraden i nuvarande Sverige byggdes en kyrklig lokal organisation upp med socknarna som grund. I vilken mån dessa knyter an till någon tidigare lokal organisation är osäkert. Sockenindelningens uppkomst i Norden är höljd i dunkel, som Yngve Brilioth skriver i Svensk kyrkokunskap. Sockenindelningen var, om man bortser från en stor del av Norrland, genomförd i början av 1300-talet. Och, som Brilioth påpekar, har vi i de kyrkliga sockenorganen av medeltida ursprung att se ursprunget ej blott till den kyrkliga utan även till den borgerliga kommunens självstyrelse. Begreppet socken användes främst på landsbygden. Den helt dominerande delen av befolkningen bodde också där. Det fanns i början av 1300-talet inte mer än ett 20-tal städer. I särklass störst var Stockholm, som dock inte hade mer än drygt invånare i nuvarande Gamla stan och på malmarna. Därutöver var det bara ett fåtal städer som hade mer än invånare. I städerna fanns stadens kyrka, men också ofta ytterligare kyrkor, till exempel klosterkyrkor eller kyrkor knutna till ett hospital. Där kunde också finnas kyrkor för boende och besökare från andra länder, vanligen tyska och finska kyrkor. Städerna styrdes av fogdar, borgmästare och råd.

13 Sida 13 Stiftens biskopar, som tidigare utsetts av kungen, kom med tiden att utses av de präster, som ingick i stiftens domkapitel. Först efter påvens godkännande blev dock biskopsvalet giltigt och vigning kunde ske av ärkebiskopen. Ärkebiskopen vigdes av ärkebiskopen i Lund. Den här ordningen hindrade inte att regenterna både blev tillfrågade och utsatte kyrkans organ för påtryckningar vid biskopsutnämningar. Sven-Erik Pernler har i Sveriges kyrkohistoria en talande rubrik: En provins i drottningens och påvens hand. Drottningen är Margareta ( , regent ). Det fanns en stark kyrklig önskan om ökad frihet, libertas ecclesiae, men också en utveckling i nationalkyrklig riktning som tidvis ledde till att riksföreståndare och kungar tillvällde sig makt över kyrkan. Under 1400-talet och början av talet hamnade kyrkoledningen ofta också mitt i de många politiska konflikterna mellan de danska intressena och de framväxande nationella krafterna i Sverige. Sverige var under långa tider ett land präglat av revolter och inbördeskrig. Vid Stockholms blodbad 1520, med ett hundratal avrättade, fanns ledande kyrkliga personer både bland dem som dömde och dem som dömdes. Reformationstiden En självständig kyrka men en kungakyrka I och med reformationen på 1500-talet upphörde Sverige att vara en del av den romersk-katolska kyrkan. Sin andliga grund hade den svenska reformationen i Martin Luthers ( ), Filip Melanchtons ( ) och de övriga kontinentala reformatorernas tankar. Reformationen var en protest mot en, som reformatorerna ansåg, förstelnad och korrumperad katolsk kyrka. Reformatorerna betonade Bibeln som rättesnöre, tog avstånd från påvens auktoritet och hävdade det allmänna prästadömet. De motsatte sig gärningslära och avlatshandel och framhöll frälsningen genom tro och av nåd allena. De hävdade en sakramentslära med färre sakrament än den katolska kyrkans sju eftersom de med sakrament bara avsåg de handlingar som instiftats av Kristus, dopet och nattvarden. Martin Luther formulerade det reformatoriska programmet i fem enkla slagord: Sola gratia (nåden allena). Sola fide (tron allena). Sola Scriptura (skriften allena). Den stora döden Kyrkan påverkades också starkt av den gigantiska katastrof som inträffade under andra halvan av talet. Den stora döden, digerdöden, kom Det är svårt för oss att i vår tid fullt ut förstå hur hårt den slog mot landet och de enskilda människorna. Av de smittade dog hälften. Om det fanns invånare, vilket man tror, var sannolikt antalet döda , den största katastrofen här någonsin. Inte förrän en god bit in på talet gick man fri från digerdöden. En tredjedel av befolkningen, översatt till vår tid blir det tre miljoner personer sannolikt ännu mer med hänsyn till de resurser som fanns tillgängliga och det medeltida samhällets och de små gemenskapernas sårbarhet.

14 Sida 14 Solus Christus (allena Kristus). Sola Deo Gloria (ära vare Gud allena). Det var inte reformatorernas avsikt att bilda en ny kyrka. Den reformation de syftade till skulle ske inom den existerande katolska kyrkan. Ändå skedde brytningen, inte minst på grund av bannlysningar. Det fanns hela tiden en latent konflikt mellan å ena sidan de kyrkliga reformatorerna och å andra sidan renässansfursten Gustav Vasa ( , regent ) och hans söner. Reformatorernas och kungens intressen sammanföll visserligen i mångt och mycket, men reformatorerna hävdade starkare än vad Gustav Vasa tänkte sig kyrkans självständighet i förhållande till kungamakten. Bakom framväxten av en svensk nationalkyrka låg från Gustav Vasas sida politiska ambitioner. Hans intresse var en stark svensk nationalstat, till vilken en från det romerska inflytandet frigjord nationalkyrka fick sin politiska och organisatoriska knytning. Kungen hade också starka ekonomiska intressen som spelade en tydlig roll i samband med reformationen. Kungamakten, staten, hade stora skulder men små tillgångar. I stort sett all egendom som hörde till biskopssätena, domkapitlen, domkyrkorna och klostren drogs in till kronan genom Västerås recess 2, alltså besluten vid Västerås riksdag Dessutom skulle adeln återfå de gods som kommit i kyrkans ägo. Besluten var ett led i Gustav Vasas önskan att bryta kyrkans stora ekonomiska, och därmed politiska, makt. I övrigt beslutade man att de som anklagade kungen för att införa en ny tro skulle straffas. Enligt Gustav Vasa var som Åke Andrén konstaterar i Sveriges kyrkohistoria reformatorernas förkunnelse ingen ny tro utan den ursprungliga rätta kristna tron, innan den medeltida kyrkan förvanskade den. Beslutet följdes av Västerås ordinantia 3 som gav kungen rätt att avsätta präster som inte predikade Guds ord, att ekonomiskt svaga pastorat skulle kunna slås samman, att evangelium skulle läsas i skolan och att biskoparna inte fick prästviga någon som inte predikade Guds ord. Guds rena ords predikan var också det bärande i den information som trängde ut i riket. Guds ord skulle allestädes i riket renliga predikat varda, det vill säga i enlighet med reformationens tankar. En stor ekonomisk försvagning För kyrkan innebar besluten 1527 en oerhörd ekonomisk försvagning. Från församlingarna drogs kyrko- och prästhemman in till kronan. Bara prästboställena, som tryggade prästernas löner, undantogs. Lunds stift gick fritt eftersom stiftet länge än hörde till Danmark. Vid Gustav Vasas trontillträde fanns det drygt 50 kloster och konvent i riket (vartill kommer ett 20-tal i den del av södra Sverige som tillhörde Danmark). De representerade vid denna tid flera ordenstraditioner. Magnus Nyman nämner i Förlorarnas historia kartusianer, som var en eremitorden, den traditionella klosterorden cistercienserna samt tiggarordnarna franciskaner, dominikaner och karmeliter. Här fanns också den inhemska birgittinerorden och sjukvårdsordnarna Johannitorden, Antonitorden och Helgeandsorden. 2 Recess efter rece ssus (latin), tillbakaträdande), ett beslut som skett efter överläggning mellan flera parter. 3 Ordina ntia (latin), kyrklig förordning.

15 Sida 15 De svenska reformatorerna DE LEDANDE reformatorerna Olaus Petri ( ), Laurentius Petri ( ) samt Laurentius Andreae (1470-talet-1552) anslöt sig till de kontinentala reformatorerna. Samtidigt fick den svenska reformationen i vissa avseenden en mer återhållsam prägel än i de flesta andra reformationskyrkorna, inte minst genom Laurentius Petris försorg. Det gällde till exempel kyrkornas inredning och liturgins utformning. Olaus Petri, den i dag mest kände av dem, lärde i Wittenberg känna Martin såväl Luther som dennes teologi och syn på kyrkan. Han förde dessa tankar till Sverige, var en ivrig anhängare av dem och gav ut flera viktiga böcker om dem. Likaså spelade han en viktig roll i arbetet med en svensk översättning av Nya testamentet, liksom en ny kyrkohandbok och gudstjänstordning. Hans inflytande var stort framför allt under den svenska reformationens tidigare del. Efter en av konflikterna med kungen dömdes Olaus Petri till döden för sin frispråkighet, men han benådades blev han kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm. Laurentius, Olaus Petris yngre bror och Sveriges förste evangelisk-lutherske ärkebiskop, innehade länge ( , alltså i 42 år) kyrkans främsta ämbete. Också han hade studerat i Wittenberg. Laurentius Petri utförde med stor skicklighet det balansnummer som det innebar att hävda kyrkans självständighet utan att bryta med kungamakten. Han var en av männen bakom Gustavs Vasas bibel, genomförde i kunglig motvind en revision av kyrkohandboken, gav ut Luthers lilla katekes på svenska och flera nya psalmboksutgåvor. Två år före hans död, alltså 1571, stadfästes den av honom redan tio år dessförinnan klara kyrkoordningen, den första evangelisk-lutherska i Sverige. Laurentius Andreae den äldre av reformatorerna, Olaus Petris förman i Strängnäs och hans företrädare som sekreterare hos kungen medverkade också i arbetet med Nya testamentet på svenska. Han spelade en framträdande roll vid Västerås recess, Västerås ordinantia och Örebro kyrkomöte och gick hårt fram mot inte minst klostren. Laurentius Petri dömdes samtidigt med Olaus Petri till döden men benådades liksom denne. I klostren bedrevs en kvalificerad utbildning och sjukvård, några av de största biblioteken i riket och där bedrevs lärda studier av ordensmedlemmar som utbildats vid europeiska universitet. Det var inte bara kyrklig kunskap och kyrkligt arbete utan också praktiska kunskaper om jordbruk och hantverk, liksom kulturella impulser, som fördes in i landet. Örebro koncilium hade uppdraget att genomföra reformationen på det liturgiska området. Avsikten var att komma överens om ordningar som kunde tillämpas lika i alla stift. Konciliet hade en bred sammansättning: enstaka traditionella katoliker, reforminriktade katoliker (reformkatoliker) och reformatorer. Fortfarande fanns katolska präster i domkapitlen, liksom ordensbröder. Här grundlades den liturgiskt återhållsamma reformationen i Sverige. Man kunde visst behålla större delen av den katolska liturgins former, huvudsaken var att de gavs en evangelisk tolkning. 4 Conci lium (latin), kyrkomöte.

16 Sida blev Laurentius Petri vald, utnämnd och vigd till ärkebiskop. Några av de reforminriktade katolska kandidaterna sagt nej eftersom den i kanonisk 5 ordning valde Gustav Trolle ( ) fortfarande levde. Han hade 1521 flytt till Danmark. Gustav Vasa ville tvinga fram kungarikets övergång till ett arvrike med kungamakt av Guds nåde: kungar skulle inte längre väljas, tronen skulle i stället ärvas. Kungen fick efterhand sin vilja fram och ordningen bekräftades genom beslut vid Västerås riksdag Vid samma riksdag bekräftades kyrkans reformerade karaktär. Nu förbjöds också sådant som uppfattades som gamla missbruk, bland annat helgonkult, själamässor och andra mässor som kunde förknippas med tron på skärselden, vigvatten och rökelse, men också pilgrimsresor. Under Gustav Vasas tid förföll både stiftsorganisation och biskopsämbete. Kungen utsåg inga nya biskopar och en tid var Laurentius Petri ensam vigd biskop. Kungen inrättade i stället en ämbetstyp med mindre självständighet, superintendenten. 6 Superintendenten användes bland annat i de tyska protestantiska kyrkorna som beteckning på en hög kyrklig ämbetsman. Superintendenturerna har en något svagare ställning, visserligen med många av biskopens uppgifter, men mer förvaltande. I just Gustav Vasas fall försvagades deras ställning särskilt mycket eftersom kungen utnämnt sin kyrklige rådgivare Georg Norman (död 1552 eller 1553) till superintendent över hela kyrkan och dessutom förbigått ärkebiskopen Laurentius Petri vid utnämningen. Det passade nog kungen vid denna tid, då han uppenbarligen tyckte att biskoparna agerade friare än han önskade. Erik XIV och Johan III Laurentius Petri arbetade målmedvetet med reformationens fortsatta utveckling och genomförande. Det arbetet kom att vara över Erik XIV ( , regent ) och gå några år in på Johan III:s ( , regent ) tid som kung. Laurentius Petris slutliga förslag till kyrkoordning lades fram Han mötte motstånd. Erik XIV ville arbeta fram ett eget kyrkoordningsförslag. Erik hade nära kontakter med en kalvinistisk krets, liksom anhängare till Filip Melanchton, Luthers medreformator, som i en del frågor stod Jean Calvin nära. Erik hade varit generös med att ge reformerta kalvinister rätt att vistas i landet. Till detta fanns också ekonomiska skäl. Den största gruppen kalvinister som kom till Sverige med början under 1500-talet var valloner (från Vallonien i nuvarande Belgien) i form av bruksägare och yrkeskunnig arbetskraft som inte fanns i tillräcklig utsträckning i landet. Likaså kom holländska köpmän, många av dem också reformerta, till de stora handelsorterna. Skottar vilka ofta var presbyterianer bosatte sig också i Sverige. Erik XIV godkände aldrig den av Laurentius Petri föreslagna kyrkoordningen. Trots det fördes den lutherska reformationsteologins tankar vidare. Kyrkoordningsförslaget började tillämpas genom att det spreds över riket. Johan godkände däremot omedelbart efter sitt trontillträde det kyrkoordningsförslag som Laurentius Petri utarbetat, dock med vissa ändringar som gick i kungens riktning. Detta blev Den svenska kyrkoordningen Med något undantag kunde Laurentius Petri och övriga biskopar acceptera förändringarna, i synnerhet som kungens förslag 5 Ka non (grekiska) eller ca non (latin), rättesnöre, regelsamling. Oftast när man i kyrkliga sammanhang talar om kanon syftar man på katolska kyrkans rättsordning som är en sådan regelsamling. Man talar då också om kanonisk rätt. 6 Av superintende nt (latin), övervakare.

17 Sida 17 utöver liturgin innebar en återgång till den gamla stiftsorganisationen med sju stift, biskopar och domkapitel. Johans trontillträde väckte både förhoppningar och farhågor för en återgång till katolicismen. I kyrkan stod man emellertid fast vid reformationens principer och för Johan skulle ett försök till återgång kunna leda till förlust av tronen. Brodern Erik levde fortfarande, om än fängslad. Trots dessa risker lade Johan fram ytterligare förslag i katolsk riktning, men först efter att Laurentius Petri dött Som komplettering till den antagna kyrkoordningen (genom Nova ordinantia, den nya kyrkoordningen) och till Swenska messan (genom Röda boken) försökte Johan närma kyrkan till katolicismen. Prästerna i riksdagen tvingades godta de nya förslagen, men de mötte starkt motstånd i andra delar av kyrkan. Johan tvingades till slut att ge upp alla tankar på en återgång till katolicismen och liturgiska förändringar i denna riktning. Därmed hade emellertid förändringarna gått så långt att en kraftfull opposition bildades mot kungens kyrkopolitik. Kungen avsatte visserligen flera av de ledande opponenterna, men emot sig hade han också sin bror hertig Karl ( , regent ). Också kungens försök att utverka påvens tillstånd att göra undantag från den kanoniska rätten vid en återgång till katolicismen misslyckades. Avslöjandet att flera av kungens närmaste medarbetare i själva verket var jesuiter väckte ilska i landet. STATISTIK Befolkningsutvecklingen i Sverige Källa: Sverige en social och ekonomisk historia År Antal invånare Omfattning ,6 miljoner Inklusive Finland och erövrade provinser miljon Dito ,5 miljon Dito miljoner Sverige, Finland och Pommern miljoner Sverige inom nuvarande gränser miljoner Dito. Uppsala möte Slutpunkten för reformationen i Sverige blev Uppsala möte Det ska ses mot bakgrund av dels Johannes III:s reformkatolska sympatier och att Sverige hade fått den polske kungen Sigismund ( , regent ) som kung också i Sverige. Sigismund hade visserligen förbundit sig att garantera den evangeliska läran i landet, liksom att inte lägga sig i beslut som rörde kyrkan, men misstänksamheten var ändå stor eftersom han var katolik. Redan av beslutet om att kalla till mötet framgick att avsikten var att bekräfta reformationen. Dessutom skulle en ny ärkebiskop väljas. Posten hade varit vakant sedan Hertig Karl deltog inte i kyrkomötet, men fanns på Uppsala slott och påverkade starkt arbetet. Ordförande var Nicolaus Olai Bothniensis ( ), blivande ärkebiskop. Mötet avvisade de liturgiska krav som Johan III hade framfört. Laurentius Petris ur-

18 Sida 18 sprungliga kyrkoordning 1571 ansågs trogen den evangeliska tron. Flera av de tillägg som Johan fått igenom 1572, med godkännande av biskoparna inklusive Laurentius Petri själv, betraktades som tveksamma. De borde avvecklas under lugna former. Enhälligt antog Uppsala möte de tre gamla så kallade ekumeniska bekännelserna (apostoliska, nicenska och athanasianska) samt den reformatoriska Augsburgska bekännelsen Kyrkan i Sverige hade blivit en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka förutsatt att Uppsala mötes beslut kunde vinna gehör. Såväl katolicismen som kalvinismen avvisades, det senare till hertig Karls stora förtret. Konflikten mellan Karl och Sigismund Dagen innan kröningen avgav Sigismund en kungaförsäkran och bekräftade bland annat att han skulle följa Uppsala mötes beslut. Mot några av löftena bröt han omedelbart. Hertig Karl utsågs till riksföreståndare. Konflikten, som också omfattade de liturgiska frågorna, var ett faktum. Med stöd av hertigen, senare Karl IX, kom också nya kalvinistiska framstötar. Den lutherska ortodoxi som dominerade höll dock fast vid reformationens liturgi. Karl kunde inte genomföra sina ambitioner någon annanstans än i Hovförsamlingen, men han kunde vägra att ta upp de liturgiska förslag som lades fram. Inget hände alltså med liturgin. Man var, uppenbarligen med rätta, övertygad om att Sigismund vill återinföra den katolska tron i Sverige. Samtidigt var inte Sigismund utan stöd i Sverige. Både i Sverige och i Finland fanns ledande personer som inte ville bryta den ed om trohet de gett kungen, bland andra ärkebiskopen Abraham Angermannus ( ). Han fullföljde energiskt alla Uppsala mötes beslut, men ansåg sig samtidigt inte kunna svika sin trohetsed till Sigismund. Det kom att leda till att Angermannus så småningom skulle dö i fängelse. Konflikten mellan hertig Karl och Sigismund övergick till att föras med vapenmakt. Den striden vann hertigen genom slaget vid Stångebro. Genom Uppsala mötes beslut 1593 och slaget vid Stångebro 1598 förvandlades kyrkan i Sverige till en evangeliskluthersk bekännelsekyrka, skriver Åke Andrén i Sveriges kyrkohistoria. Riksdagen sade upp sin lydnad gentemot Sigismund och hertig Karl blev först regerande riksföreståndare och därefter kung. Inom kyrkan misstänkte man Karl för att ha sympatier för kalvinismen, vilket han själv förnekade. Han ansåg, förklarade han, att det var Bibelns ord, inte Luthers eller Calvins, som gällde. Karl ville inte tillmäta den Augsburgska bekännelsen den vikt som Uppsala möte gjort. Han ville också revidera de kyrkliga böckerna. Den revision som gjordes var för obetydlig för honom. Han sökte stöd hos riksdagen för en längre gående revision, något som avvisades häftigt av prästeståndet. De ansåg ansvaret för de kyrkliga böckerna vara kyrkans såsom vid Uppsala möte. Förlorarnas historia Magnus Nyman ger i Förlorarnas historia en annan bild av reformationsprocessen än den i Sverige vanligen förekommande. Nyman, själv katolsk präst och forskare, pekar på att katolicismen levde kvar i ord och handling under lång tid. I både kungafamilj och adel fanns utövande katoliker och reformationen hade skett med tvångsinsatser och mot befolkningens vilja under och 1550-talen. Det var först under 1600-talet som den nya läran vann insteg enligt honom. I flera av de möten som var centrala för reformationen deltog också katoliker, främst reforminriktade sådana. I domkapitlen ingick ännu en ganska lång tid katolska präster, även här framför reformkatoliker. Det tog tid innan reformationen var genomförd fullt

19 Sida 19 ut. Man kan till exempel notera att innan Laurentius Petri blev utsedd till ärkebiskop hade flera kandidater avböjt med hänvisning till att det i Gustav Bonde fanns en i kanonisk ordning utsedd ärkebiskop. Skillnader fanns också mellan stiften. Kloster och ordnar var aktade i befolkningen. Även efter Uppsala möte rekryterade man prästkandidater till katolska kyrkan och katolska seder levde kvar. Om Johan III lyckats i sina förhandlingar med Rom eller om sonen Sigismund haft större framgång på det militära fältet så hade Sverige sannolikt åter blivit ett katolskt land, skriver Magnus Nyman, något han menar hade varit till glädje för kultur och internationella kontakter, men också för såväl de protestantiska statskyrkorna i norr som för katolska kyrkan som efter den lutherska reformationen länge kom att bli alltför medelhavscentrerad. Nu blev Sverige ändå ett protestantiskt land, konstater Magnus Nyman och pekar på att det ledde till lutherska dygder som strävsam flit och respekt för överheten, i kombination med sockenstämmornas relativa frihet och lokala ansvarstagande, samt med tiden allt bättre läskunnighet inom breda befolkningsgrupper, kom att utmärka landet. Enhetssamhälle och enhetskyrka Enhetskyrkan konsolideras Först med Gustav II Adolf fick Sverige en kung som strikt förband sig att följa reformationens tankar. I Sveriges kyrkohistoria drar Ingun Montgomery slutsatsen att genom Gustav Adolfs kungaförsäkran hade kyrkoordningen av 1571 åter delvis fått gällande kraft i fråga om biskopstillsättningar och ämbetsförvaltning. En av kungens första åtgärder var att stadfästa en ny kyrkohandbok. Den evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan konsoliderades under 1600-talet och blev en enhetskyrka som upprätthölls genom undervisning och husförhör men också kyrkotukt. Lagen såg allvarligt på avfällingar. De kunde drabbas av fängelsestraff, förlust av arvsrätt och till och med av landsförvisning. Detta skedde i ett land som knappast var enhetligt. Det fanns stora utländska inslag i den svenska befolkningen i form av både handelsmän och specialiserad arbetskraft. Det handlade snarare om att skapa och befästa en nationalkänsla än att bevara den. Enhetsstat och enhetskyrka ska också ses mot bakgrund av att Sverige befann sig i ett långdraget krig och dess kung kämpade, som man såg och förklarade det, som en lutherdomens hjälte mot mörka katolska krafter i Europa. Nationalism kopplades samman med evangelisk-luthersk tro. Så långt var det nog sant att den katolske kejsaren ville återerövra de områden där den evangeliska tron etablerats. Året innan 30-åriga kriget bröt ut, alltså 1617, utfärdades Örebro stadga med stränga straff för den som anslöt sig till falsk jesuitisk och papistisk lära. Också denna gång klarade sig kalvinisterna undan. De upplevdes inte som något hot, men viktigare för kungen var säkert de politiska och samhällsekonomiska relationerna till länder med en stark kalvinism. Kalvinisterna kom i själva verket att tas emot i Sverige med löfte om att deras tro skulle respekteras. Provinsialkoncilierna, som bevarats även efter reformationen, upphörde 1595 genom att det inte längre kallades in. Kungamakten utmanades dock av tillkomsten av prästeståndet vid 1611 års riksdag. Det formerade sig som en central kyrkostyrelse, consistorium regni.

20 Sida 20 Gustav II Adolf ( , regent ) gjorde ett försök att ersätta detta organ med ett consistorium generale med både andliga och världsliga ledamöter, men prästerskapet accepterade inte att riksråd och andra lekmän skulle styra biskoparna. Inte heller de försök som hans dotter Kristina ( , regent ) senare gjorde ledde till att ett consistorium generale kom till. Consistorium regni bestod fram till dess Karl XI ( , regent ) förbjöd prästerna att både kalla sig och utöva rollen som central kyrklig styrelse. Att enighet beträffande religionen ansågs nödvändig bekräftades i Sveriges första regeringsform, som beslutades Där hette det: Medan enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente, så ska härefter så väl konungar som andra ämbetsmän och undersåtar i riket först och främst bliva vid Guds rena och klara ord, såsom det i de profetiska och apostoliska skrifter författat, uti kristliga allmänneliga symbolis, Lutheri katekismo, den oförändrade augsburgska konfession förklarat och i Uppsala konciliis samt förre riksens beslut och förklaringar därutöver stadgat är. Vid tiden för drottning Kristina trontillträde stärktes den lutherska ortodoxi 7 som vuxit fram under senare delen av 1500-talet. I detta sammanhang står ordet för ett enigt fasthållande vid reformationens ursprungliga grund och uttolkning. I Konkordieformeln 1577 har några tyska teologer diskuterat tvistefrågor och argumenterat för teologiskt korrekta lösningar. I Konkordieboken 1580 finns denna skrift och några av de centrala lutherska bekännelsedokumenten. Utifrån denna så kallade konkordieortodoxi hårdnade motståndet mot vad man ansåg vara katolska och kalvinistiska tendenser. Denna ortodoxi har inget att göra med de ortodoxa kyrkorna som behandlas längre fram. Den ortodoxa lutherdomen stämde knappast med Kristinas uppfattning. Hennes religionssyn var mer humanistisk och påverkad av hennes lärare Johannes Matthiae ( , se fördjupningstexten på nästa sida). Under sin regenttid påverkades Kristina också genom resor och andra kontakter av katolicismen, om av en stark ursprunglig övertygelse eller intellektuell nyfikenhet är svårt att veta. Det blev allt tydligare att hon förberedde sin kommande abdikation. Redan 1649 och 1650 fick hon riksdagen att besluta att hennes kusin Karl Gustav ( , regent ) skulle utses till tronföljare och arvfurste. FÖRDJUPNING Kyrkoledare under 1600-talet 1600-TALET VAR ett århundrade med en rad stora kyrkoledare som spelade en framträdande roll i både land och kyrka.. Till dem hörde Johannes Rudbeckius ( ), professor i Uppsala i matematik, hebreiska och teologi, biskop i Västerås och en stor predikant, men aldrig ärkebiskop eftersom han var den ledande motståndaren till förslaget om ett consistorium generale. Han bar det största ansvaret för den bibelrevision som ledde till Gustav II Adolfs bibel Mindre kända men betydelsefulla är Petrus Kenicius ( ), professor, biskop i Skara och ärkebiskop samt Laurentius Paulinus Gothius ( ), professor i logik, astronomi och teologi, biskop i Strängnäs och ärkebiskop (i stället för Rudbeckius som kyrkan ville ha). En av stormaktstidens ledande kyrkliga gestalter var Eric Benzelius den äldre ( ). Han tillhörde den lutherska ortodoxin och var en inflytelserik och märklig gestalt i sig själv, bondson, profes- 7 Av orthodoxi a (latiniserad grekiska), renlärighet.

21 Sida 21 sor i historia och moralfilosofi och därefter i teologi i Uppsala, rektor för Uppsala universitet, biskop i Strängnäs och ärkebiskop. Erik Benzelius den äldre deltog bland annat i arbetet med 1686 års kyrkolag. Tre söner till honom blev också ärkebiskopar, något helt unikt i svensk historia konstaterar Björn Ryman i Sveriges kyrkohistoria, del 4. TILL 1600-TALETS KYRKOMÄN av dignitet hörde också psalmförfattaren Haqvin Spegel ( ), överhovpredikant, superintendent i Visby, biskop i Skara och Linköping och slutligen ärkebiskop. Jesper Svedberg ( ), professor i teologi i Uppsala och biskop i Skara tog del i arbetet med de kyrkliga böckerna, särskilt den av honom utformade psalmbok som 1694 både trycktes och drogs in, anklagad för bristande renlärighet. Censurerad av biskopskolleger utkom och godkändes 1695 års psalmbok med 1697 års koralbok i bruk ända till , på sina håll längre än så. Av de psalmer Haqvin Spegel och andra författare skrivit finns åtskilliga med i vår nuvarande psalmbok. En person med stort och långvarigt inflytande var Olov Svebilius ( ), överhovpredikant, pastor primarius, biskop i Linköping och ärkebiskop. Den mest betydelsefulla insats han gjorde var en utveckling av Luthers Lilla katekesen, 8 allmänt kallad Svebilius katekes, stadfäst 1689 och av Gustav III ( , regent ) påbjuden 1773 som den enda tillåtna. Den användes oförändrad ända till 1810 men också långt därefter. Olof Laurelius ( ), professor i teologi i Uppsala, rektor vid Uppsala universitet, pastor primarius och biskop i Västerås, spelade en viktig och långvarig roll i den både den teologiska och den kyrkorättsliga diskussionen under drottning Kristinas, Karl X Gustavs och Karl XI:s tid. Han skrev också flera mycket spridda katekeser. DROTTNING KRISTINAS nyss nämnde lärare Johannes Matthiae stod för en öppen och ekumenisk hållning, var en tydlig motståndare till ortodoxin och pläderade för en odogmatisk, i urkyrkan förankrad, kristendom.. Botemedlet mot konfessionell splittring såg han i en orientering mot kristendomen i den odelade unga kyrkan. Mattiae blev biskop i Strängnäs men avsattes på grund av sin hållning. Han ersattes då av sin främste kritiker Eric Emporagius ( ), professor i fysik och teologi och en av de ledande inom den lutherska ortodoxin. Såväl enhetskyrkan som en ortodox luthersk grundsyn, som värnades av en sträng lagstiftning, präglade hela det karolinska enväldets tid (till Karl XII:s död 1718). Pietismen och upplysningstiden I början av 1700-talet kom de pietistiska strömningar som börjat märkas redan under 1600-talet 9 i större omfattning till Sverige. Pietisterna betonade det personliga kristna ställningstagandet och individens egen fromhet, men kritiserade de yttre kyrkliga formerna och upprättade höll en distans till det världsliga livet med dess syndfullhet. Pietismen kom från Tyskland. Den kom också från Ryssland med hemvändande krigsfångar som hade fått mycket stöd från tyska pietister. Pietismen blev för en tid en maktfaktor eftersom den fanns i både folkliga sammanhang och samhällets etablissemang, inte minst i Stockholm. Exempelvis bland de hemkomna krigsfångarna fanns ledande ämbetsmän och militärer. Pietismen omfattades också av många präster. En pietistisk hållning kunde rymmas också i en av ortodox lutherdom präglad kyrka, men det fanns också en kyrkokritisk radikalpietism. Den ledande pietisten i Stockholm blev Eric Tolstadius ( ), senare kyrkoherde i S:t Jacobs församling. En annan rörelse som nådde Sverige på 1720-talet och fick en större utbredning under 1740-talet var herrnhutismen. Också den var en pietistisk rörelse, men annorlunda än 8 Av cateche sis (latiniserad grekiska), läromedel. 9 Av pietas (latin), fromhet, barmhärtighet.