Remissyttrande över slutbetänkandet En modernare rättegång (SOU 2001:103)

Transkript

1 Datum Dnr Justitiedepartementet STOCKHOLM Remissyttrande över slutbetänkandet En modernare rättegång (SOU 2001:103) Domstolsverket (DV) anser att utredningens förslag till ändringar i rättegångsbalken kommer att innebära en rättegång som är smidigare, mer flexibel och bättre anpassad till modern teknik. Detta utan att i större utsträckning än nödvändigt göra avsteg från de principer som rättegångsbalken vilat på sedan tillkomsten. DV menar sammantaget att utredningens förslag i allt väsentligt är följden av väl gjorda avvägningar mellan dessa principer och de berättigade krav som kan ställas på en modern, praktiskt fungerande rättegång. DV tillstyrker således utredningens förslag i huvudsak. Verket vill härutöver lämna följande närmare synpunkter på förslagen. Ljud- och bildteknik Försöksverksamheten med videokonferens som nu pågått drygt två år har löpande följts upp och utvärderats inom DV. I den delrapport över försöksverksamhetens första år som överlämnandes till regeringen i februari 2001 gjorde DV på grundval av det material som då förelåg, den preliminära bedömningen att möjligheten att använda videokonferens borde permanentas. Inom verket pågår för närvarande arbete med en slutrapport över den hitillsvarande försöksverksamheten med videokonferens. Slutrapporten, som kommer att överlämnas till regeringen senast den 30 1

2 juni i år, kommer att innehålla detaljerade sammanställningar över användning av videokonferens och en bedömning av hur försöksverksamheten har fungerat. Något som tyder på att DV skulle frångå den preliminära bedömning som gjordes i delrapporten har inte framkommit. I avsnitt anger utredningen att videokonferens bör kunna komma ifråga om tekniken tillåter det vid sådan annan handläggning som består i att rätten tar kontakt med en eller flera parter för att diskutera en fråga, t.ex. upprättandet av tidsplan men som inte är att betrakta som ett formellt sammanträde i RB:s mening. DV ser positivt på att även använda videokonferenstekniken för detta ändamål, vilket bör leda till en ökad användning av utrustningen för videokonferens. Utredningen har föreslagit att det i 5 kap. 9 införs en bestämmelse om att upptagning eller överföring av bild i rättssalen skall få ske endast om det är tillåtet i lag. De förslagna lagbestämmelser som tillåter upptagning och överföring av bild är de som avser videokonferens, de s.k. medhörningssituationerna och överföringen av bild till sidosal. Utredningen har när det gäller överföringen av bild till sidosal påpekat att det generella förbudet mot upptagning och överföring av bild även gäller i en sidosal samt föreslagit en hänvisning från 5 kap. 11 RB till 9 i samma kapitel. Hur upptagning och överföring av bild från en fjärrort vid videokonferens eller från ett s.k. medhörningsrum skall hanteras har inte närmare berörts av utredningen. Skall det t.ex. vara möjligt att ifrån fjärrorten göra upptagningar eller överföringar av bild av en person som deltar i rättegång via videokonferens och skall det vara möjligt att den vägen göra upptagningar eller överföringar från rättssalen? För att inte några oklarheter skall råda bör, enligt DV, denna fråga belysas närmare. Utredningen har föreslagit att begreppet ljud- och bildöverföring används för att beteckna användningen av videokonferenstekniken. Inom det projekt som genomför försöksverksamheten med videokonferens har man ett flertal gånger märkt osäkerhet hos bl.a. allmänheten när det gäller vad som avses 2

3 med videokonferens. DV delar utredningens uppfattning om att begreppet ljud- och bildöverföring är att föredra. Som utredningen konstaterar är det viktigt att göra lagstiftningen teknikneutral så att den inte låses fast vid viss teknik. Att det fortfarande skall gälla en stark presumtion för att den som deltar i ett sammanträde skall infinna sig i rättssalen har DV inget att invända emot. Att reglerna om vilka som skall kunna närvara genom videokonferens görs generella är lämpligt. Den lagtekniska lösning som utredningen förordar såvitt avser användandet av såväl videokonferens som telefon förefaller vara ändamålsenlig, både vad gäller terminologi och bestämmelsernas placering i rättegångsbalken. Lika med utredningen anser DV att de sanktioner som rättegångsbalken föreskriver för någons utevaro bör drabba även den som inte inställer sig till en video- eller telefonkonferens. Som utredningen anför torde detta vara en förutsättning för att sådana konferenser skall kunna användas i mer betydande omfattning. DV kan inte heller se några bärande skäl mot en sådan ordning. Sammanträden Att reglerna om sammanträden under målets förberedelse görs mer flexibla och enhetliga genom t.ex. att bestämmelserna om vad ett sammanträde får behandla slopas innebär enligt DV en välkommen förenkling och torde inte medföra några nackdelar. DV delar vidare utredningens uppfattning att kravet på särskilda skäl för att få hålla muntlig förberedelse i brottmål bör tas bort. Som utredningen konstaterar finns det erfarenhetsmässigt vid tingsrätterna ett antal brottmål som skulle kunna avgöras genom ett rent skriftligt förfarande utan att kvaliteten på avgörandet försämras. Även om den stora majoriteten sådana enkla fall lagförs genom godkända ordningsbots- eller strafförelägganden är erkända bötesmål vid tingsrätterna inte ovanliga. En 3

4 hel del lagöverträdelser erkänns inte förrän talan väckts vid domstol. I vart fall dessa mål torde inte förlora på att avgöras utan huvudförhandling. Att endast för sakens skull på en timme genomföra femton huvudförhandlingar avseende erkända hastighetsöverträdelser kan t.o.m. lägga ett slags löjets skimmer över huvudförhandlingsinstitutet. DV ansluter sig därför till utredningens förslag även i denna del. Muntlighet vid sammanträden DV ser positivt på förslaget att ge parterna möjlighet att med rättens tillstånd hänvisa till handlingar i målet och på så sätt göra det som omfattas av hänvisningen till processmaterial. Som utredningen konstaterar framstår kravet på muntlighet i många mål som onödigt tungrott och tidsödande. Att behöva muntligt gå igenom ett omfattande skriftligt material under huvudförhandlingen, trots att samtliga inblandade redan är väl inlästa på materialet, är ofta inte ändamålsenligt. Det är i alla hänseenden bättre om mer tid och kraft istället kan läggas på sådant som behövs för att uppnå processens syfte. Förslaget innebär ökad flexibilitet genom att avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet kan göras där den görs bäst; i det enskilda fallet. Formella undantag från muntlighets- och omedelbarhetsprincipen finns redan idag i det aktuella hänseendet. DV kan inte se några avgörande skäl mot att låta det som redan gäller för skriftliga bevis även gälla andra handlingar. Som utredningen anger förekommer det dessutom att avsteg från dessa principer på goda grunder görs i större utsträckning än vad rättegångsbalken egentligen tillåter. Det är då givetvis att föredra att reglerna anpassas till det som i verksamheten har visat sig vara en lämplig ordning. Lika med utredningen vill DV också framhålla den genom förslaget i denna del ökade vikten av att allmänheten ges möjlighet att ta del av det material som ligger till grund för en rättegång. 4

5 Att regeln om upprättande av en skriftlig sammanställning av parternas ståndpunkter görs obligatorisk om det är till fördel för handläggningen torde inte innebära någon större förändring, eftersom det fortfarande krävs just att det är till fördel för handläggningen. Det kan ifrågasättas om det ens är sannolikt att det är till fördel för handläggningen att upprätta en sammanställning, om det står klart att det finns goda förutsättningar för en uppgörelse före en kommande huvudförhandling (jfr resonemanget på sid ). I stort ser dock DV lika positivt som utredningen på det möjliga användningsområdet för sådana sammanställningar. Bevisupptagning DV delar utredningens uppfattning att reglerna om när bevisupptagning utom huvudförhandling är tillåten med fördel kan mjukas upp. Som utredningen anför kan spannet mellan de orimliga fallen och de allmänt förtretliga uppfattas som för stort. DV anser emellertid att det kriterium som utredningen föreslår skall uppställas för att få hålla sådan bevisupptagning (i de fall det inte är fråga om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling) innebär att man går ett steg för långt i detta avseende. Att man skall få hålla bevisupptagning utom huvudförhandling "om det kan antas att nytt förhör inte behöver hållas vid huvudförhandling" innebär att lagstiftaren är helt likgiltig inför frågan om bevisupptagning bör ske vid eller utom huvudförhandling. Det enda som spelar roll är att man skall kunna anta att personen endast behöver höras en gång. Något tillspetsat skulle man kunna säga att, med ett sådant kriterium, de allra flesta förhör kan hållas före huvudförhandlingen. Detta förefaller inte vara lämpligt, med hänsyn till vad utredningen anför på sid. 213 om att förutsättningarna att göra en korrekt bevisvärdering är som bäst om den sker vid huvudförhandlingen. DV menar därför att ytterligare ett kriterium bör ställas upp för att bevisupptagning skall få ske utom huvudförhandling (i de fall det inte är fråga om att målet kan komma att avgöras utan sådan förhandling). Ett 5

6 sådant kriterium kan vara vagt; t.ex. "om det kan antas att nytt förhör inte behöver hållas vid huvudförhandling och det framstår som lämpligt med hänsyn till omständigheterna". Det viktiga är att lagstiftaren markerar att bevisupptagning utom huvudförhandling trots allt skall vara ett undantag i dessa fall. Förhör DV har inget att invända mot att ett förhör får inledas med en uppspelning eller uppläsning av vad vittnet berättat vid tidigare förhör inför rätta, om det kan antas främja förhörets genomförande eller är lämpligt av annat skäl. Den föreslagna konstruktionen av 36 kap. 16 kan dock tyckas vara något märklig. I andra stycket anges att endast under de (stränga) förutsättningar som stadgas där får vad ett vittne tidigare berättat läggas fram vid ett vittnesförhör, medan det i tredje stycket sägs mer allmänt att om det är lämpligt får vad ett vittne tidigare berättat inför rätta t.o.m. inleda förhöret. Det förefaller som om andra stycket i ljuset av det föreslagna tredje stycket är något missvisande. Man kan i viss mån undvika detta genom att istället lägga in tredje stycket efter första meningen i andra stycket samt lägga till ordet "dock" mellan orden "får" och "förhöret" i det föreslagna tredje stycket. Ett alternativ är att placera det föreslagna tredje stycket reviderat i någon mån före det andra stycket. Skriftliga berättelser DV har ingen erinran mot förslaget att mjuka upp förbudet mot att åberopa skriftliga berättelser i tvistemål. De förutsättningar som föreslås gälla för att få åberopa sådana berättelser förefaller vara rimliga. Ansvaret för bevisningen Som utredningen anger måste reglerna om rättegångsförfarandet vara utformade på sådant sätt att de såvitt möjligt motverkar förhalanden från parternas sida. Förslaget om att rätten skall kunna avvisa ett åberopat bevis 6

7 om en bevisupptagning trots rimliga ansträngningar inte kan genomföras och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare kommer att ha en sådan effekt. Den föreslagna bestämmelsens lydelse gör dock att den kommer att tillämpas även i andra situationer än de rena förhalningsfallen. Som utredningen konstaterar väger emellertid även intresset av att få ett avgörande av saken inom rimlig tid tungt i rättssäkerhetshänseende. Det kan argumenteras för att detta intresse för närvarande inte har tillräckligt stort genomslag i rättegångsbalken. DV tillstyrker på grund härav förslaget i denna del. Det bör dock framhållas vikten av att kravet på att det skall ha gjorts rimliga ansträngningar för att få till stånd bevisupptagning inte sätts för lågt. Förslaget att parter som i dispositiva tvistemål skall höras i bevissyfte skall kallas personligen till sammanträdet vid äventyr av tredskodom kommer att på ett mer renodlat sätt träffa de fall där parter försöker att förhala rättegången. Detsamma gäller förslaget att kärande i indispositiva tvistemål som skall höras i bevissyfte skall kallas personligen vid äventyr av att talan annars förfaller. DV tillstyrker därför utredningens förslag även i denna del. Medling, förlikning och andra samförståndslösningar Även DV ställer sig positivt till att det danska systemet med tillkännagivanden prövas i Sverige. Som utredningen är inne på kan man dock inte förvänta sig att systemet kommer att spela samma centrala roll i Sverige som i Danmark. Övrigt När lagen talar om dispositiva tvistemål används ofta definitionen "i mål där förlikning om saken är tillåten" (se t.ex. RB 42:12). Detta är språkligt sett enklare och bättre än den av utredningen föreslagna definitionen "i mål där saken är sådan, att förlikning därom är tillåten". DV föreslår därför att den förstnämnda definitionen används i utredningens förslag till ny andra mening i 35 kap. 13 första stycket rättegångsbalken (se sid. 329). 7

8 Kostnadsberäkningar och andra konsekvensanalyser I betänkandet anges att utrustning för videokonferens ingår i DV:s planläggning för en modernisering av domstolarnas lokaler och utrustning. Några särskilda investeringskostnader bör enligt utredningen därför inte bokföras på den reform som utredningen föreslår. I det moderniseringsarbete som pågår inom domstolsväsendet ingår bl.a. en upprustning av domstolars förhandlingssalar med ny modern teknik för presentation av material (PowerPoint-presentationer, elektroniska dokument och föremål m.m.) samt utrustning för videokonferens. Planerna för DV:s implementering av teknik för videokonferens och de kostnader som därigenom uppkommer är till största delen avhängiga av utredningens förslag om en permanentning av möjligheterna till videokonferens. De investeringskostnader som uppkommer vid införandet av videokonferenstekniken och som är betydande, bör därför enligt DV bokföras på den reform som utredningen föreslår. I slutrapporten kommer DV att närmare redogöra för verkets uppskattningar av kostnaderna. Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Stefan Strömberg. I den slutliga handläggningen har även deltagit enhetschefen Birgitta Holmgren, chefsjuristen Charlotte Brokelind och hovrättsassessorn Martin Andersson (föredragande). Stefan Strömberg Martin Andersson 8