Remissyttrande över betänkandet Mål och särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44)

Transkript

1 YTTRANDE 1 (5) Juridiska avdelningen Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor Stockholm Remissyttrande över betänkandet Mål och medel - särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) Ert diarienummer Ju2010/5515/DOM Domstolsverket, som har granskat betänkandet främst mot bakgrund av den verksamhet som verket och domstolarna bedriver, ställer sig i huvudsak positivt till de förslag som lämnats i betänkandet. Verket vill framföra följande synpunk- åtgärder ter. Allmänt Målutredningen har gjort en noggrann inventering av vilka särskilda som förekommer. Utredningens principiella ställningstaganden tilll användningen av särskilda åtgärder för att åstadkomma särskild skyndsamhet och kompetens bör i mångt och mycket kunna bli vägledande i framtida lagstiftningssamman- ett egenvärde i hang. I likhet med Målutredningen anser Domstolsverket att det finns att så långt möjligt ha ett samlat domstolsväsende och enhetliga regler för dom- att den stolsprövningen. Domstolsverket delar också utredningens uppfattning allmänna ordningenn för domstolsprövningen måste sörja för att alla mål avgörs inom rimlig tid och med hög kompetens. Det är dock i någon mån oklart om ut- eller om redningen har ansett att förutsättningar för detta föreligger i dagsläget generella åtgärder som föreslagits och eventuellt ytterligare resurser, åtgärder, etc. är nödvändigt för att nå det målet. Mot bakgrund av att Målutredningens förslag grundas på principiella övervägan- den ligger det i sakens natur att mer ingående överväganden och konsekvensana- lyser krävs för bedömning av om och hur förslagen kan genomföras. R2A Generella åtgärder På de av Målutredningen anförda skälen bör det övervägas närmare om det ska införas ett generellt krav på prövningstillstånd för överklagande till hovrätt och kammarrätt, med samma tillståndskrav och sammansättningsregler för de båda domstolssla- (EMR) gen. Domstolsverket utvärderade nyligen reformen En Modernare Rättegång ur resursfördelningsperspektiv, DV rapport 2010:3. En slutsats som då drogs var Jönköping Besöksadress: Kyrkogatan 34 Telefon: Fax: domstolsverket@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 YTTRANDE 2 (5) att antalet tvistemålsförhandlingar liksom antalet tvistemålsdomar minskat betydligt i hovrätt, med minskad arbetsbörda och minskat resursbehov som följd, se s. 61 f. Ett generellt krav på prövningstillstånd skulle skapa en mer enhetlig domstolsordning, minska behovet av särskilda åtgärder, frigöra ytterligare resurser och leda till att fullständiga omprövningar av mål endast sker i de fall det föreligger ett verkligt behov av det. Förslaget i denna del ligger också i linje med vad verket tidigare föreslagit bl.a. i rapporten Utvärdering och förslag kring prövningstillstånd i kammarrätt, DV 2002:4. Även om verket då föreslog att det inte borde göras någon förändring av sammansättningsreglerna har det, som utredningen framhållit, skett sådana ändringar av handläggningsreglerna för hovrätterna att det numera finns skäl att närmare överväga mer enhetliga regler för kammarrätt och hovrätt. En noggrann och långtgående konsekvensanalys krävs dock för att bedöma ekonomiska, personella och andra effekter för såväl Sveriges domstolar som domstolsaktörerna. Processkartläggningar är ett värdefullt verktyg i arbetet med att skapa effektiva och rationella metoder och former för arbetet. Det ligger i Domstolsverkets uppdrag att verka för att domstolarna inom Sveriges Domstolar arbetar på ett effektivt och rationellt sätt i syfte att nå de mål som regeringen ställt upp för den dömande verksamheten. Domstolsverket har sedan 1999 lämnat stöd till domstolarna i fråga om organisation och arbetsformer. Ett led som i flertalet fall ingått i det arbetet har varit att kartlägga domstolarnas arbetsprocesser. Dessa kartläggningar har därefter legat till grund för de förändringar som genomförts när det gäller målflödet i domstolarna. Domstolsverket ställer sig därför positivt till förslaget att låta verket, även fortsättningsvis, ha en stödjande roll i det sammanhanget. Ytterst är det en fråga om hur Domstolsverkets begränsade resurser på detta område ska prioriteras och användas. Domstolsverket delar utredningens bedömning att det bör överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandling i dispositiva tvistemål ska bestå av en respektive tre ledamöter. Det kan inte uteslutas att vissa parter begär s.k. tresits i syfte att förhala ett avgörande i saken. Av den ovan nämnda rapporten DV 2010:3, s. 59 f, framgår att det är en utbredd uppfattning bland tingsrätterna att parter i dispositiva tvistemål efter EMR-reformen mer eller mindre regelmässigt begär tresits vid tingsrättens avgörande. Någon statistik som bekräftar detta fanns inte att tillgå vid rapportens färdigställande men verket ifrågasätter inte tingsrätternas bedömning. Det bör framhållas att rättens sammansättning har stor inverkan på förutsättningarna att avgöra mål inom rimlig tid. Den omständigheten att andelen tresitsar ökar utan att ökningen sammanhänger med någon ökad komplexitet i målen talar därför redan i sig för en ändring av gällande regler. Av avgörande betydelse är emellertid att rätten måste anses vara bäst skickad att avgöra i vilka fall ett mål bör avgöras av en eller tre domare. Även de i övrigt föreslagna generella åtgärderna om tidsplanering och domstolsintern specialisering framstår som ändamålsenliga åtgärder, vilka bör bli föremål för närmare överväganden. Domstolsverket har, som nämnts i betänkandet, tidigare framhållit nyttan av tidsplaner i mer omfattande mål i förvaltningsdomstolarna, se rapport DV 2004:4, s 29. Enligt Domstolsverket är det dock vid en eventuell generell lagreglering kring tidsplanering viktigt att det överlåts till rätten att bedöma i vilka fall en tidsplan ska upprättas. I annat fall föreligger en påtaglig risk för att det arbetet inte leder till någon verklig verksamhetsnytta.

3 YTTRANDE 3 (5) Specialisering av varierande grad har förekommit under en lång följd av år genom kompetenshöjning av domare beträffande vissa måltyper som anges i utredningen. Domstolsverket har stöttat domstolarna i detta arbete. Viss specialisering förekommer redan vid en del större domstolar. Domstolsverkets uppfattning är att det är domstolarna som avgör behovet och graden av specialisering. Domstolsverket har inget att invända mot att en förteckning över domare med specialistkompetens skapas för att öka förutsättningarna för samverkan mellan domstolarna. Vidare kan Domstolsverket och Domstolsakademin fortsätta att medverka till att efterfrågad utbildning erbjuds för att önskad specialisering ska kunna ske. Verket vill dock framhålla behovet av att domarna även i fortsättningen i hög grad är generalister. Det måste nämligen som huvudregel kunna begäras att en domare ska ha tillräcklig kompetens för att pröva alla former av mål som kan förekomma inom det domstolsslag där vederbörande tjänstgör. I sammanhanget förtjänar det att uppmärksammas att Domstolsverket under 2011 kommer att lansera den s.k. Kompetensportalen. Den kommer att innehålla ett omfattande stöd för myndigheterna inom Sveriges Domstolar ifråga om kompetensutveckling, såsom verktyg och mallar för inventering av kompetensutvecklingsbehov och planer för kompetensutveckling för såväl enskilda som grupper av individer. Domstolsverket avser också att genomlysa behovet av specialisering och utreda hur utnyttjandet av specialistkunskap kan organiseras. Särskilda åtgärder och fördjupad analys Domstolsverket har inte några invändningar mot de utgångspunkter och principer för användning av åtgärder för särskild skyndsamhet eller kompetens som ställts upp av Målutredningen. Verket noterar dock att det i betänkandet, kapitel 20, inte redovisats samtliga omständigheter/situationer som varit föremål för övervägande i frågan om när det föreligger ett behov av särskilda åtgärder. Det bör enligt Domstolsverket inte uteslutas att det kan förekomma andra omständigheter/situationer som föranleder användning av särskilda åtgärder för att åstadkomma särskild skyndsamhet eller kompetens. Domstolsverket delar Målutredningens bedömning att vissa av de särskilda åtgärder som övervägts nämligen överklagandeavgifter och ombudstvång är olämpliga för att genom särlösningar i lagstiftningen åstadkomma särskild skyndsamhet och kompetens. Det kan dock finnas andra skäl för att införa överklagandeavgifter, än för att åstadkomma särskild skyndsamhet. Den åtgärden kan därför behöva utredas vidare. Till skillnad från utredningen anser Domstolsverket att mer flexibla forumregler kan förväntas leda till sådana effektivitetsvinster att det är värt att närmare utreda förutsättningarna för sådana åtgärder. När det gäller de särskilda åtgärder som Målutredningen bedömt som i olika grad lämpliga för att uppnå särskild skyndsamhet och kompetens har Domstolsverket i princip inte något att invända. Följande kan dock framhållas. Förtur är ett effektivt sätt att åstadkomma särskild skyndsamhet men leder, som utredningen nämnt, till frekventa och ibland omfattande om- och nedprioriteringar. För att så långt möjligt minska olägenheterna för domstolen och parter i andra mål är det viktigt att antalet måltyper som har förtur och att varianterna av förtur är begränsade till de fall som har ett verkligt behov av åtgärden.

4 YTTRANDE 4 (5) I fråga om förkortad instanskedja är det en uttalad målsättning från regeringen att lägga tyngdpunkten av domstolsprocessen i första instans. Tendensen inom förvaltningsrätten är också att alltfler måltyper flyttas från kammarrätterna till förvaltningsrätterna som första instans. En enhetlig domstolsordning som befäster de högsta domstolarnas prejudikatbildande funktion talar vidare starkt för att såsom Målutredningen förorda överklagandeförbud med ventil framför övriga lösningar för att förkorta instanskedjan. Vidare vore det olyckligt att i svensk rätt införa ytterligare en särskild åtgärd för förkortad instanskedja, nämligen språngrevision. Detta inte minst mot bakgrund av att antalet måltyper som kan bli aktuella för åtgärden liksom antalet mål som kan förväntas få prövningstillstånd i de högsta domstolarna torde vara högst begränsat. Domstolsverket delar Målutredningens bedömning att preklusionsregler är ändamålsenliga för att skapa särskild skyndsamhet. Rätten torde vara bäst skickad att, i varje enskilt fall, bedöma om preklusionsverkan behöver användas. Framtida användning av preklusionsregler bör därför göras fakultativa och det bör närmare övervägas om detsamma bör gälla för nuvarande regler i mål om elektronisk kommunikation. När det gäller koncentration av måltyper till en eller flera domstolar vill Domstolsverket framhålla möjligheterna att i handläggningen använda sig av modern teknik som exempelvis videokonferens. Detta kan i flera fall begränsa nackdelarna med koncentration. Domstolsverket noterar vidare att de särskilda åtgärder som övervägts i avsnitt 21.7 (ambulerande expertdomare, regionalt samarbete och extern adjunktion) skiljer sig från övriga åtgärder som behandlas i betänkandet på så sätt att det framstår som svårt att åstadkomma dem genom lagtekniska särlösningar för särskilda måltyper. Det rör sig snarare om administrativa åtgärder inom domstolarna. Domstolsverket delar i och för sig bedömningen att en mer formaliserad pool av ambulerande expertdomare skulle medföra betydande rekryteringssvårigheter och problem ur administrativt hänseende. En inventering av särskilda kompetenser och intressen inom domarkåren på det sätt som Målutredningen föreslagit i avsnitt , och som verket ställer sig positivt till, borde dock kunna utnyttjas inte bara regionalt (som utredningen lyft fram) utan även nationellt. Sammansättningsregler som innebär att särskilda ledamöter deltar i avgörandet är i flera fall en förutsättning för att mål avgörs både tillräckligt skyndsamt och med erforderlig kompetens. Detsamma gäller särskilda domstolar. Domstolsverket delar utredningens bedömning i dessa delar. Domstolsverket har ingen erinran mot förslagen om vidare utredning i fråga om de organisatoriska lösningarna för specialdomstolarna Patentbesvärsrätten och Marknadsdomstolen. Verket har inte heller någon invändning mot förslagen i avsnitt 22 om fördjupad analys av vissa måltyper. Mot bakgrund av de principer som uppställts i betänkandet för användningen av särskilda åtgärder för särskild skyndsamhet är det emellertid i några fall svårt att förstå skälen för Målutredningens bedömning. För mål om villkorlig frigivning och ärenden om besöksförbud gäller förtur. Enligt utredningen föreligger behov av särskilda åtgärder för att uppnå särskild skyndsamhet dels när prövningen har betydelse för om en person ska vara fortsatt frihetsberövad, dels när avgörandet blir meningslöst om det inte fattas inom viss kortare tid. Beträffande nyss nämnda måltyper förefaller

5 YTTRANDE 5 (5) dessa principer vara tillämpliga. Domstolsverket är därför tveksamt till att ta bort förtur för mål om villkorlig frigivning och ärenden om besöksförbud. Migrationsmålen På de av Målutredningen anförda skälen och mot bakgrund av utredningens konsekvensanalys beträffande ett införande av ändringsdispens bör de särskilda åtgärder som gäller för migrationsmålen för närvarande inte förändras. Domstolsverket vill särskilt framhålla att ett införande av ändringsdispens skulle föra med sig stora kostnader och att det i dagsläget inte är möjligt att rekrytera ett så stort antal domare som skulle komma att behövas. Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Barbro Thorblad. I den slutliga handläggningen deltog chefsjuristen Jörgen Nilsson och hovrättsassessorn Johan Borgström, föredragande. Barbro Thorblad Johan Borgström