DROGIDENTIFIERING. av Gunnar Samuelsson

Transkript

1 DROGIDENTIFIERING av Gunnar Samuelsson Europeiska farmakopén och andra monografisamlingar innehåller beskrivningar av drogers makro- och mikromorfologi. Med makromorfologi menas sådana karaktärer som kan iakttagas med blotta ögat eller med hjälp av en lupp med svag förstoring. För studium av mikromorfologin fordras användning av ett mikroskop. När det gäller hela droger kompletterar de mikromorfologiska karaktärerna den makromorfologiska identiteten och gör drogidentifieringen säkrare. Vid identifiering av hackade droger är de mikromorfologiska karaktärerna av ännu större betydelse och för identiteten av pulvriserade droger är de helt avgörande. I pulvriserade droger kan man med mikroskopets hjälp också avslöja iblandningar eller föroreningar. Mikroskopet är därför ett viktigt hjälpmedel vid kvalitetskontrollen av droger. Mikroskop De mikroskop som användes vid drogidentifiering är s.k. ljusmikroskop, vilket innebär att man bara kan studera tunna snitt av drogerna eller pulver av dem. Nedanstående schematiska teckning illustrerar mikroskopets viktigaste delar: A: ljuskälla B: kondensor C: bländare D: objektbord E: objektiv F: prisma G: okular H: makroinställningsratt I: mikroinställningsratt J: rattar till korsbord Mikroskopets funktion är i korthet följande: Ljus från ljuskällan koncentreras i kondensorn och passerar genom det objekt man vill studera. Objektivet ger en förstorad reell bild inuti okulartuben, som uppfångas av okularet som ger en ytterligare förstorad virtuell bild som man iakttar när man håller ögat strax ovanför okularet. Mikroskopets totala förstoring är produkten av objektivets och okularets förstoringar. Vid drogmikroskopi använder man vanligen objektiv med 10, 20 eller 25 gångers förstoring och okular med gångers förstoring. Maximal förstoring blir då 25 X 15 = 375 gånger. Vid enstaka tillfällen kan man behöva använda ett objektiv med 40 gångers förstoring. Använd förstoringsgrad får anpassas från fall till fall. Med mindre förstoring iakttar man en större del av objektet samtidigt och området för djupskärpan blir större. Med djupskärpa menar man den del av objektet som kan iakttagas skarpt vid en viss inställning av objektivet. Ju större förstoring desto mindre djupskärpeområde. I allmänhet är djupskärpeområdet för litet för att man skall kunna iakttaga alla delar av objektet med full skärpa samtidigt. 20

2 Detta gäller i synnerhet när man studerar drogpulver där skillnaden i storlek mellan olika partiklar kan vara betydande. Man kan delvis kompensera detta genom att snabbt röra objektivet upp och ner med hjälp av mikroinställningsratten. Man får då en "filmeffekt". Ögat kommer ihåg hur det såg ut ögonblicket innan inställningen ändrades och man tycker sig se ett större område skarpt än vad som egentligen ligger inom djupskärpeområdet. Mikroskopets objektbord är vanligen försett med en objekthållare som med hjälp av rattar till ett s.k. korsbord kan förflyttas i två mot varandra vinkelräta riktningar. Härigenom kan man systematiskt genomsöka hela preparatet. Vid drogmikroskopi utgöres preparatet av ett tunnt snitt av en drog som ligger på ett objektglas och omges av en lämplig ljusbrytande vätska. Ovanpå ligger ett tunnt täckglas. Man kan också undersöka drogpulver på samma sätt om det inte är alltför grovt. Framställning av preparat 1. Snittning. Före snittning måste drogen ligga cirka en dag i vatten för att bli mjuk. Har man bråttom kan man koka den i vatten några minuter, men då får man räkna med att en del karaktäristiska detaljer t.ex. stärkelse förstörs. Av barkar, rötter, rotstockar och veddroger gör man tvärsnitt och längdsnitt. Av blad göres tvärsnitt men de är i allmänhet för tunna för att man skall kunna göra ett längdsnitt. I stället kan man göra ett preparat av hela bladskivan. Man bör ha med två bitar: en där bladets ovansida är vänt mot mikroskopobjektivet och en som vänder upp undersidan. I vissa fall kan man dra loss kutikula + epidermis och göra ett preparat för specialstudier av denna del av bladet. En blomdrog bör plockas sönder i sina beståndsdelar så att foder- och kronblad, ståndare och pistiller ligger var för sig i preparatet. Frukter och frön har vanligen ett hårt skal som kan vara svårt att skära igenom utan att krossa innanför liggande endosperm och embryo. I sådana fall får man klyva organet och göra två olika snitt: ett av skalet och ett av endosperm + embryo. En herbadrog utgöres ju av alla de ovanjordiska delarna av växten och för en mikroskopisk undersökning får man göra preparat av såväl stam (längd- och tvärsnitt) som blad och blommor. Enklast gör man snitt med en skarp rakkniv eller ett rakblad. Detta fordrar en viss övning för att man skall få jämna och tillräckligt tunna snitt och handskurna snitt blir sällan perfekta. Bättre snitt kan man få med en mikrotom, en mekanisk apparat som tillåter exakt kontroll av snittets tjocklek. Dock kan man i allmänhet inte snitta en i vatten uppmjukad drog direkt i mikrotom utan man måste staga upp vävnaderna för att hindra att kniven i stället för att skära hårda delar av vävnaden (t.ex. fibrer eller stenceller) pressar in dem i mjukare delar så att dessa krossas. Uppstagning kan göras genom frysning eller paraffininbäddning. Frysning kräver speciell apparatur i vilken drogen kan monteras och hållas fryst under snittningen. Även kniven kan behöva kylas till en temperatur under fryspunkten. Paraffininbäddning är en omständlig process där man först ersätter vattnet i vävnaderna med etanol som sedan ersättes av xylen vilken slutligen utbytes mot fast paraffin. Fryssnittning kan göras av barkar, veddroger, rötter och rotstockar samt frukt- och fröskal, medan paraffininbäddning användes för blad och blomdelar samt endosperm och embryo från frön. För detaljer angående inbäddning och mikrotomsnittning hänvisas till särskilda handböcker t.ex. M.J. Parvis, D.C. Collier and D. Walls: Laboratory techniques in Botany. Butterworths, London

3 2. Montering Det färdiga snittet överförs till ett objektglas och man applicerar en eller ett par droppar av en lämplig vätska ovanpå varefter allt täcks med ett tunt täckglas. Detta preparat är nu färdigt att undersökas i mikroskopet. Ett sådant preparat är inte hållbart utan torkar ut efter några timmar. Hållbara preparat monteras i kanadabalsam. Innan man applicerar kanadabalsam måste vattnet i snittet bortskaffas. Detta kan göras genom att man lägger snittet i ren etanol som bytes flera gånger under en tid av 5-10 minuter. Därefter tömmer man bort etanolen och häller på xylen som också bytes några gånger. Snittet kan sedan överföras till ett objektglas, överflödig xylen suges bort med ett filtrerpapper och en eller ett par droppar av en lösning av kanadabalsam i xylen appliceras på snittet varefter ett täckglas pålägges. Ett sådant preparat är hållbart i många år. Följande vätskor är lämpliga för direkt undersökning av snittet (ej lagerpreparat): Vatten Kloralhydrat Jodjodkalium Floroglucin-saltsyra Har relativt dålig ljusbrytning och ger ej särskilt klara preparat. Måste användas för studium av stärkelse i vävnaderna. 60 %:ig vattenlösning av kloralhydrat. Universalvätska för studium av cellstrukturer. Förstör stärkelse och protein. Löser delvis upp hartser och flyktig olja. Applicera några droppar på snittet. Lägg på täckglas och koka upp över en liten låga för att få bort innesluten luft. Lösning av 0,3 g jod och 1 g kaliumjodid i 100 ml vatten. Används för att påvisa stärkelse som blåfärgas. Montera först i vatten. Lägg på täckglas. Applicera en droppe jodjodkalium i en kant på täckglaset och sug in en del av reagenset i preparatet med ett filtrerpapper från motsatt kant. Härigenom får man en jodgradient i preparatet som möjliggör studiet av strukturer i stärkelsen. Användes för att påvisa förvedade cellväggar som färgas röda. Reagenset består av två delar: I: 1 % lösning av floroglucin i 70 % (volym %) etanol. II: Saltsyra, koncentrerad. På snittet appliceras 1-2 droppar av I. Efter c:a 2 minuter avsuges eventuellt överskott med ett filtrerpapper och 1-2 droppar av II tillsättes varefter täckglas läggs på. Tänk på att saltsyra är starkt frätande på såväl kläder som mikroskop, böcker och bord! 3. Drogpulver Drogpulver kan studeras direkt efter montering i något av ovanstående reagens. Tänk på att ta lagom stor mängd av pulvret. Hur mycket som behövs upptäcker man snart. Tar man för litet är det svårt att hitta de element man söker, tar man för mycket täcker fragmenten över varandra och preparatet blir oöverskådligt. Som allmänt riktmärke kan anges en knivsudd. 22

4 Mätning av objekt i mikroskopet En drogbeskrivning innehåller ofta uppgifter om storleken av olika element såsom stärkelsekorn. fibrer, hår etc. För att kunna mäta i mikroskopet byter man ut det vanliga okularet mot ett mätokular, som har en inbyggd skala. Med denna är det enkelt att bestämma objektets storlek uttryckt i skaldelar. För att översätta dessa till egentliga mått (vanligen µm) måste okularet kalibreras i kombination med de objektiv man använder. Vid kalibreringen använder man en objektmikrometer som är en på ett objektglas inristad skala som är 1 mm lång och är indelad i 1/100-delar (det finns också objektmikrometrar med 2 mm långa skalor men de fungerar på samma sätt). Avståndet mellan de två minsta delstrecken är således 0,01 mm = 10 µm. Vid kalibreringen placerar man objektmikrometern på mikroskopets objektbord och ställer in objektivet så att man ser skalan. Mätokularets skala placeras nu parallellt med objektmikrometerns skala och man avläser hur många µm som ett delstreck på mätokularet motsvarar. Se figur nedan. Obs! Varje objektiv som man använder måste kalibreras ihop med det använda mätokularet. Vad mätokularets skalstreck betyder i µm beror på objektivets förstoring. Kalibreringen behöver man bara göra en gång för de objektiv man arbetar med i sitt mikroskop. Om man skaffar ett nytt objektiv måste detta naturligtvis också kalibreras. A: Objektmikrometerns skala. B. Mätokularets skala. I exemplet i figuren ser man att 7,7 stora delstreck (= 77 små delstreck) på mätokularets skala motsvarar 3 stora delstreck (= 30 små delstreck) på objektmikrometerns skala = 30 X 0,01 = 0,3 mm = 300 µm. Det minsta delstrecket på mätokularet motsvarar således 300/77 = 3,9 µm. 23

5 Celltyper I växtvävnader återfinns flera olika celltyper som har ett karaktäristiskt utseende och som tillsammans med karaktäristiskt cellinnehåll utgör grunden för den mikroskopiska drogidentifieringen. De viktigaste typerna är: Parenkymceller Korkceller Fibrer Silrör Trakeider Kärl (trakéer) Stenceller (sklereider) Hår Parenkymceller är odifferentierade, 4- till 6-kantiga celler som ingår i den s.k. grundvävnaden som fyller ut området mellan andra differentierade celler i organet. Parenkymceller har tunna, oförvedade väggar och kan innehålla stärkelsekorn, kristaller, aleuronkorn m.m. En variant av parenkym är kollenkym, vars celler har förtjockningar i hörnen. Korkceller bildar en tät vävnad, kork, i yttersta delen av stammar och underjordiska organ. I tvärsnitt och längdsnitt är de rektangulära. I ytskikt har de 5- kantig eller 6-kantig form. Cellväggen är inlagrad med en lamell av suberin som gör den ogenomtränglig för vatten och gaser. Korkceller har brun färg. Fibrer är långa, spetsiga celler med tjocka väggar som kan bestå enbart av cellulosa eller vara förvedade. Fibrer uppträder ofta i buntar och kan åtföljas av rader av fyrkantiga parenkymceller, var och en innehållande en kristall av kalciumoxalat. Dessa celler brukar kallas kristallkammarceller. Silrör är långa, tunnväggiga celler som bildar ett sammanhängande rörsystem där den kortvägg som förenar två silrör är porförsedd (silplatta). Begränsade porförsedda områden kan även förbinda silrören med varandra i sidled. Silrör är lokaliserade i kärlknippenas floem. I den levande växten transporterar silrören näringsämnen och ämnesomsättningsprodukter. För drogidentifiering är silrören av mindre betydelse eftersom de sällan uppvisar några karaktäristiska detaljer. På tvärsnitt är de svåra att skilja från vanliga parenkymceller. I längdsnitt är de ofta hopfallna och svåra att iakttaga Trakeider och kärl är vattentransporterande celler som ingår i kärlknippenas xylem. Trakeider är långa. spetsiga celler med förtjockade och förvedade väggar. De står i förbindelse med varandra genom porer som förekommer såväl på kortväggar som längsväggar. Porerna kan i bland ha ett karaktäristiskt utseende som kan vara av värde vid drogidentifiering. Hos trakeider i blad och blommor är cellväggens förtjockning ofta utformad som ett spiralband (spiraltrakeider) eller som ringar (ringtrakeider). Är liksom trakeiderna långa celler med förtjockade och förvedade väggar. Kortväggarna mellan två på varandra stående kärl är upplösta och kärlen bildar därför ett sammanhängande rörsystem med större transportkapacitet är trakeiderna. I sidled står kärlen i förbindelse med varandra genom porer med ofta karaktäristiskt utseende. Även kärl kan ha spiral- eller ringformiga förtjockningar av cellväggen i stället för porer (spiralkärl, ringkärl). Stenceller har bildats från parenkymceller genom kraftig förtjockning och förvedning av cellväggen som är porförsedd.stenceller är döda och cellhålan och porerna luftfyllda. De är därför svarta på grund av ljusbrytningsförhållandena. Stenceller kan uppträda ensamma eller i grupper och är oftast mycket karaktäristiska till utseendet Hår kan finnas på växtens yttre delar (stammar och blad) och kan indelas i två grupper: beklädnadshår och körtelhår. Beklädnadshår kan vara encelliga eller flercelliga och har ett mycket varierat utseende. De är därför ofta bra hjälpmedel i drogidentifieringen. Körtelhår utsöndrar ett sekret, ofta flyktig olja. De består av ett skaft, som kan vara en- eller flercelligt, och ett huvud som likaledes kan bestå av en eller flera celler. I huvudet sker sekretutsöndringen. Körtelhår har ofta ett mycket karaktäristiskt utseende och är därför värdefulla i drogidentifieringen. 24

6 Sekretceller Sekretceller är celler som utsöndrar och lagrar ett sekret t.ex. en flyktig olja eller ett harts. De är i allmänhet lätta att upptäcka på grund av sitt innehåll. Sekret kan också lagras i håligheter som uppstått genom upplösning av parenkymceller (lysigena sekretgångar) eller sönderslitning av vävnad (schizogena sekretgångar). Mjölksaftceller och -kärl Mjölksaftceller består av långa celler med tunna väggar som är fyllda med en komplicerat sammansatt emulsion - mjölksaft (latex). Mjölksaftkärl består av tunnväggiga långsträckta celler som är förenade med varandra via kortändarna, vars cellväggar upplösts, och de bildar ibland ett sammanhängande nätverk. Innehållet av mjölksaft syns tydligare om snittet eller pulvret monteras i en vattenlösning av mjölksyra (1 + 1). Pollenkorn Cellinnehåll Pollenkorn bildas i blommans ståndare och utgör växtens manliga fortplantningsceller. Ett pollenkorn har dubbel vägg, ett yttre kutikulariserat skikt - exin - som är fast och tjänar till skydd samt ett inre skikt - intin - som består av cellulosa. Exinet är ofta skulpterat med porer, taggar, lister, papiller eller hår. Pollenkornen har därför ett mycket karaktäristiskt utseende som ofta är artbestämmande. Pollenkornet kan innehålla stärkelse eller fet olja. I celler kan finnas innehåll av olika slag. Vanligtvis är det parenkymceller som härbärgerar detta innehåll men det kan också finnas i andra celltyper t.ex. i stenceller (kristaller) och pollenkorn (stärkelse). Följande typer av cellinnehåll är vanligt förekommande: Stärkelse Kristaller Kloroplaster Fet olja Stärkelse är ett kolhydrat som tjänar som upplagsnäring för växten. Det lagras vanligtvis i parenkymceller i form av korn, vars storlek och form uppvisar stora variationer. Stärkelsekornen bildas genom pålagring av stärkelse kring en kärna - hilum. Hilum kan ofta iakttas i kornet som en mörk prick, som kan ligga i centrum eller i ena kanten på kornet. I stärkelsekornen kan man ibland se de olika stärkelseskikten som koncentriska lager kring hilum. Kornen kan vara enkla eller sammansatta. Sammansatta korn finns av två slag: enkelt sammansatta korn bestående av 2-5 delkorn som är förenade med gemensamma sidor och dubbelt sammansatta korn som består av från början enkelt sammansatta korn som omgetts av ett gemensamt skikt av stärkelse. På grund av stor variation i storlek och utseende är stärkelse ett värdefullt hjälpmedel vid drogidentifieringen. Kristaller består av kalciumoxalat och förekommer vanligast i parenkymceller, men kan också uppträda i andra typer av celler t.ex. i stenceller. Det finns fyra olika typer av kristaller: Enkelkristaller är regelbundna, prismatiska kristaller: Druser, konglomerat av mindre prismatiska kristaller, liknar taggiga bollar. Rafider, nålformade kristaller, kan förekomma enstaka eller samlade i buntar, s.k. rafidknippen. Kristallsand utgöres av mycket små kristaller som ofta fyller en hel cell som en gråaktig massa. Förekomst av kristaller och deras storlek och utseende är en god hjälp vid identifieringen av droger. Kloroplaster (klorofyllkorn) förekommer i fotosyntetiserande delar av växten, vanligen i blad och ibland i stammar. De är relativt små (diameter: 1-10 µm) och gröna på grund av sitt innehåll av klorofyll. Förekomst i ett drogpulver av parenkymfragment som är gröna på grund av parenkymcellernas innehåll av kloroplaster är ett gott indicium på att pulvret utgöres av eller innehåller en bladdrog. Fet olja förekommer som näringsämne framför allt i fröendosperm. I mikroskopet kan fet olja observeras som droppar av varierande diameter. Förekomst av stora mängder fet olja kan försvåra studiet av andra strukturer. I sådana fall bör snittet eller drogpulvret avfettas med hexan eller eter. Fet olja kan påvisas med en 1 %:ig lösning av osmiumoxid som färgar fettet svart. 25

7 Slem Aleuronkorn Slem, mucus, är komplicerat sammansatta kolhydrater som sväller i vatten. Celler innehållande slem sväller därför kraftigt när snittet eller drogpulvret monteras i vatten. Slem kan påvisas med tionin (0,2 % i 25 % etanol). Torrt material utröres med reagenset och efter 15 min. borttvättas överskottet färg med 25 % etanol. Slemmet färgas violett. En vattenlösning av briljantblått (0,5 %) färgar allt utom slemmet. Slem framträder därför som vita moln i en i övrigt blå omgivning. Aleuronkorn förekommer framför allt i oljerika frön och utgöres av protein. Ofta utgöres aleuronkornet av en rund formation - globoiden - hopbyggd med en kristalliknade bildning - kristalloiden. Aleuronkorn kan påvisas med jodjodkalium som gulfärgar grundmassa och kristalloid men lämnar globoiden ofärgad eller med Millons reagens som färgar proteinet rött vid värmning. Fett och stärkelse måste bortskaffas innan man kan se aleuronkornen. Aleuronkorn har mindre betydelse för drogidentifiering men kan i vissa fall vara en värdefull karaktär. Drogtyper De drogtyper som kan identifieras mikroskopiskt är: isolerad stärkelse (amylum), bark (cortex), ved (lignum), rot (radix), rotstock (rhizoma), blad (folium), blomma (flos), frukt (fructus), fruktskal (pericarpium), frö (semen) och hel ovanjordisk växt (herba). Nedan följer en redogörelse för den allmänna uppbyggnaden av dessa drogtyper. Förutom dessa kan några s.k. oorganiserade droger identifieras på grund av förekomst av vävnadstyper som kommer med i drogen vid dess utvinning t.ex. epidermisceller från vallmokapseln i opium. Amylum Cortex Stärkelsedroger innehåller bara isolerade stärkelsekorn som har ett karaktäristiskt utseende. Storlek, närvaro eller frånvaro av lagring, hilums placering, kornens form och eventuell förekomst av sammansatta korn är viktiga faktorer för identifieringen. Partiell jodfärgning kan underlätta iaktagelse av lagring. Se ovan. Barkdroger härrör från växter med sekundär tjocklekstillväxt och innehåller alla vävnader utanför kambiet d.v.s. kork, korkkambium, felloderm, rester av primär bark samt kärlknippenas sildelar (floem). En del bark t.ex. kvillajabark är skalade och saknar kork. Parenkymet kan innehålla stärkelse och kristaller. Stenceller och sekretceller kan förekomma. Fibrer från floemet har ofta ett karaktäristiskt utseende. På längd- och tvärsnitt framträder korkskiktet som en tät vävnad av rektangulära, bruna celler i regelbundna radiala rader. Parenkymceller med eventuellt innehåll ser likadana ut i såväl tvärsnitt som längdsnitt. Fibrer ser i tvärsnitt ut som mer eller mindre runda celler, starkt förtjockade med mycket liten cellhåla. På längdsnitt ser man dem i hela deras utsträckning, som kan variera från drog till drog. Om fibrerna åtföljes av kristallkammarceller ser man dessa tydligast i längdsnittet. I en del fall är fibrernas diameter oregelbunden och de kan också vara krökta. Silrör finns men kan i allmänhet inte iakttagas i barkdroger. På tvärsnitt ser man märgstrålar som är regelbundna rader av parenkymceller som sträcker sig från barkens innersta del ut till korkskiktet. I pulver ser man bruna fragment av korken, ofta som ytskikt där cellerna är 5-6 kantiga. Vidare iaktages stärkelse och kristallformer antingen fria eller liggande i fragment av parenkym. Jodfärgning för påvisande av stärkelse rekommenderas, särskilt när stärkelsen är småkornig. Stärkelsekornens storlek och utseende är viktiga hjälpmedel vid identifieringen liksom kristallformer om sådana finnes. Fibrer (eventuellt åtföljda av kristallkammarceller) och eventuell förekomst av stenceller är också bra hjälpmedel. Man bör alltid göra ett preparat i floroglucin-saltsyra för att studera förvedade element (fibrer, stenceller). Mindre vanligt är förekomst av mjölksaftceller och mjölksaftkärl. Mjölksaft studeras bäst i preparat monterade i en vattenlösning av mjölksyra (1 + 1). 26

8 Lignum Radix Rhizoma Folium Veddroger härrör från växter med sekundär tjocklekstillväxt och består av all vävnad innanför kambiet. De är uppbyggda av fibrer, kärl och/eller trakeider. På tvärsnitt ser man kärlen som stora hål i snittet med mer eller mindre tjocka, förvedade väggar. Trakeidernas diameter är mindre än kärlens. Mellan grupperna av fibrer, kärl och trakeider förekommer också parenkym. På tvärsnittet ser man märgstrålar (bestående av parenkymceller) som om veden härör från en stam utgår från en inre märg som är uppbyggd enbart av parenkym. Om veden härrör från en rot saknas märgen och märgstrålarna utgår från centrum. Parenkymcellerna kan innehålla stärkelse och olika kristallformer. Vedfibrerna har i allmänhet starkt förtjockade väggar. På längdsnittet kan man skilja trakeider och kärl från fibrerna genom att de förra är försedda med porer vars utseende och anordning ofta kan vara kraktäristiskt för veden i fråga. Trakeider är relativt smala med spetsiga ändar medan kärlen är relativt breda och står i förbindelse med varandra genom upplösta kortväggar. De har därför ett mer rektangulärt utseende än trakeiderna. I pulvret ser man fragment av kärl, trakeider och parenkym som kan innehålla stärkelse och kristallformer. Således summan av vad som ovan beskrivits för cortex och lignum. Rotdroger härrör i de flesta fall från växter med sekundär tjocklekstillväxt och deras mikromorfologi motsvarar således summan av vad som ovan beskrivits för cortex och lignum. En rotstock är en underjordisk stam och skiljer sig från roten genom närvaron av märg. I pulver kan man inte skilja på rötter och rotstockar eftersom man inte kan avgöra varifrån parenkymfragmenten kommer. Bladdroger utgöres av växtens mellanblad. Ett tvärsnitt av ett blad visar ytterst en epidermis uppbyggd av tunnväggiga parenkymceller, ett cellager tjock. På epidermis kan olika typer av hår vara fästade. I bland kan epidermis vara täckt av ett vaxliknande lager - kutikula. Här och var är epidermis avbrutet av klyvöppningar bestående av två läppceller som kan röra sig mot varandra och öppna eller stänga öppningen. Under epidermis på bladets ovansida finns ett lager avlånga celler - pallisadceller - som är orienterade vinkelrätt mot epidermis och innehåller en stor mängd kloroplaster. Hos en del blad kan flera lager pallisad förekomma. Under klyvöppningarna saknas pallisadskiktet eller består av lägre celler varigenom en hålighet - andningshålan - bildas. Under lagret av pallisadceller följer en lucker parenkymatisk vävnad - mesofyll - bestående av parenkymceller. Hos de flesta blad följer under mesofyllet undersidans epidermis, uppbyggd på samma sätt som ovansidans. I bland kan även undersidan ha ett lager pallisadvävnad. Antalet klyvöppningar per ytenhet är i allmänhet betydligt större på undersidan än på översidan. Också här ser man en större andningshåla omedelbart innanför klyvöppningen. I centrum på bladskivan finns ett stort kärlknippe - mittnerven - som är uppbyggda av floem och xylem innehållande fibrer, silrör, kärl och (eller) trakeider. Från mittnerven utgår mindre nerver som också kan ses i mer eller mindre sneda tvärsnitt. Mesofyllet innehåller kloroplaster. Också kristallformer kan finnas. I bladvävnaden kan också uppträda stenceller, sekretceller, mjölksaft-celler eller -kärl och slemförande celler. Ytsnitt av blad är svåra att framställa. I bland kan epidermisen dras av med hjälp av en pincett och studeras för sig. Oftast får man nöja sig med att montera en bit av bladet liggande "platt" i preparatet. I ytpreparatet kan man iakttaga epidermiscellernas form som ofta är karaktäristisk. Man kan också se klyvöppningarnas läppceller. De epidermisceller som har omedelbar kontakt med klyvöppningen kallas biceller och deras antal och utseende kan ha diagnostisk betydelse. Europeiska farmakopén särskiljer fyra olika arrangemang: anomocytisk, anisocytisk, diacytisk och paracytisk typ. För beskrivning och bilder: se farmakopén. Även antalet klyvöppningar i förhållandet till antalet epidermisceller på samma yta av bladskivan har diagnostisk betydelse. 27

9 Fructus Torra frukter Europeiska farmakopén definierar ett klyvöppningsindex (stomatal index) på följande sätt: Klyvöppningsindex = 100 x S / (E + S) S = antalet klyvöppningar på en viss bladyta. E = antalet epidermisceller (inkl. hår) på samma yta Som ovan nämnts är antalet klyvöppningar per ytenhet i allmänhet större på bladets undersida än på dess översida. På epidermis kan också finnas hår av olika typ som ses bättre i ytpreparatet än i tvärsnittet. Om man betraktat översidans epidermis i ett ytpreparat kan man se pallisadcellerna som runda ringar om man sänker objektivet något. I ytpreparatet kan man också studera nerverna. Om fibrerna i dessa åtföljes av kristallkammarceller syns detta i allmänhet bra i ytpreparatet. Kärl och trakeider är ofta svagt förtjockade (spiralkärl och spiraltrakeider). Man kan också se andra cellinnehållsämnen och andra celltyper som kan finnas i mesofyllet. Pulver av en bladdrog karaktäriseras av gröna ytfragment av bladskivan med epidermis med klyvöppningar och fastsittande hår. Speciellt körtelhår syns oftast bäst på dessa fragment. Ibland kan man också se isolerade fragment av epidermis med klyvöppningar. Fragment av pallisadlagret kan iakttagas. Fragment av nerverna, isolerade hår och delar av dessa samt kristallformer, antingen fria eller liggande i mesofyllfragment, kan också iakttagas. Om stenceller, sekretceller eller andra celltyper finns hittar man dem isolerade eller tillsammans med mesofyllfragment. Vid en mikroskopisk undersökning får man plocka sönder blomman och undersöka dess olika delar var för sig. Man kan göra snitt av blomskaften och i dessa kan man iaktta samma uppbyggnad som ovan beskrivits för cortex och lignum. Möjligen kan korkskiktet saknas och vara ersatt av en epidermis. Högblad och foderblad kan studeras på samma sätt som ovan beskrivits för folium. Kronbladen är i allmänhet för tunna att snitta och studeras lämpligast i ytpreparat. Kronbladen är oftast tunna och genomskinliga och saknar pallisadvävnad och klorofyll. De är ofta beklädda med en mer eller mindre tjock kutikula. Pistill och ståndare kan snittas. Pulver av en blomdrog är oftast komplicerat sammansatt och innehåller fragment från alla ovan beskrivna delar. Kronbladens kärl är smala och svagt förtjockade (spiralkärl eller ringkärl). Av stor diagnostisk betydelse är pollenkornen som visar stora variationer i fråga om storlek och exinets mönster. En fruktdrog utgöres av fruktskal och innanför detta liggande frön. Fruktskalet är uppbyggt av tre skikt: exokarp, mesokarp och endokarp. Exokarpet är det yttersta skiktet, endokarpet det innersta. Frukter kan delas in i torra frukter och saftiga frukter. De vanligaste typerna av torra frukter är kapsel, nöt och klyvfrukt. Av kapslar finnes ett stort antal varieteter. De kan vara bildade av en eller flera karpeller och innehåller ett större eller mindre antal frön som efter fruktmognaden lämnar frukten med hjälp av olika mekaniska arrangemang. Bland de som bildats av en karpell märks baljan som förekommer hos de flesta ärtväxter. Den är en avlång, platt eller rund bildning som öppnar sig med två längssprickor vid mognaden. Exempel på droger som utgöres av baljor är Sennae fructus angustifoliae och Sennae fructus acutifoliae. Fruktskalet hos en kapsel kan ha epidermis med klyvöppningar och hår. Även fibrer och stenceller kan förekomma. Nöten är enfröig frukt som inte öppnar sig förrän fröet skall gro. Fruktväggen är oftast hård och innehåller rikligt med stenceller och/eller fibrer. Klyvfrukten delas vid fruktmognaden upp i olika delar, var och en innehållande ett frö. Frukter från växter tillhörande familjen Apiaceae, de flockblomstriga växterna, är klyvfrukter bestående av två delfrukter. Exempel på droger av denna typ är Foeniculi fructus och Anisi fructus. Variationen i fruktväggens uppbyggnad är stor. Apiacée-frukterna utmärkes fr.a. av att fruktväggen innehåller sekretgångar. Hår kan finnas på exokarpet. 28

10 Saftiga frukter Pericarpium Semen Herba Hos saftiga frukter kan hela fruktväggen eller delar av den vara mjuk och saftig. Hit hör bär och stenfrukter. Stenfrukten skiljer sig från bäret genom att endokarpet och en del av mesokarpet är stenhårt medan exokarpet är mjukt och köttigt. Den hårda strukturen beror på att en stor mängd stenceller ingår i skiktet. Som framgår av ovanstående kan fruktskalets uppbyggnad variera mycket. Det kan ha epidermis och hår liknande dem hos bladdroger. Ofta innehåller det ett eller flera skikt av fibrer eller stenceller vilka vanligen har ett karaktäristiskt utseende. Fibrerna kan åtföljas av kristallkammarceller. Sekretceller och mjölksaftkärl (-celler) samt kärlknippen med kärl eller trakeider kan finnas. Beträffande fröets anatomi se nedan. Vid studium av hel drog gör man i allmänhet snitt av fruktvägg, fröskal och emdosperm + embryo var för sig. Pulver av frukter kännetecknas av fragment från såväl fruktvägg som fröskal och endosperm + embryo. Det innehåller därför oftast rikligt med stenceller och fibrer samt parenkymatiska fragment från endosperm och embryo. Stärkelse och kristallformer kan också förekomma liksom fet olja som kan vara upplagsnäring i fröet. Beträffande fruktskalets uppbyggnad se ovan. Pulver av droger som utgöres av isolerat fruktskal saknar naturligtvis fragment från fröskal, endosperm och embryo. Ett frö består av fröskal, endosperm och embryo. Fröskalet är oftast hårt och är uppbyggt av flera lager som kan innehålla rikligt med fibrer och stenceller. En slemhaltig epidermis kan finnas ytterst. Även hår kan förekomma. Endospermet är en av parenkymceller uppbyggd, näringslagrande vävnad. Också embryot består huvudsakligen av parenkym. I bland kan endospermet vara tunnt och näringen lagras i embryots hjärtblad. Stärkelse eller fet olja är den huvudsakliga reservnäringen i endospermet eller embryot. Svagt förtjockade kärl och fibrer kan iakttagas i embryot. Pulver av ett frö kännetecknas av fragment från fröskalet, ofta med stenceller och fibrer. Mängden parenkym från endosperm och embryo är ofta betydande. Vanligen påträffas stora mängder stärkelse eller fet olja. En herba-drog utgöres av hela växten med undantag av roten. I en herba-drog påträffas därför samtliga ovan beskrivna organ utom de underjordiska. För den mikroskopiska karaktäriseringen måste därför snitt av alla drogens olika delar beskrivas. Pulvret blir mycket komplicerat sammansatt eftersom fragment av såväl stam och blad som blommor och eventuellt frukter och frön kan påträffas. Särskilt svårt kan det vara att skilja mellan pulver av en herbadrog och pulver av en blomdrog. Skillnaderna är huvudsakligen kvantitativa. Herbadrogen innehåller förhållandevis mer stamdelar och blad, medan pollenmängden i allmänhet är mycket större i en blomdrog. 29

11 Drogidentifieringsteknik Tekniken vid identifiering av droger varierar beroende på om det är hela droger, hackade droger eller drogpulver som man skall identifiera. Vid all drogidentifiering är det mycket viktigt att man kontrollerar uppnått resultat genom jämförelse med ett autentiskt referensmaterial. Man skall aldrig grunda en identitet enbart på att man tycker sig se att iakttagna karaktäristika stämmer med en beskrivning av drogen i en monografi eller handbok. Hela droger Ofta känner man sig ganska säker på identiteten av en hel drog redan efter kontroll av att den makromorfologiska beskrivningen stämmer och sedan man gjort jämförelse med referensmaterial. Dock bör man alltid kontrollera också den mikromorfologiska bilden för att säkert kunna garantera identiteten. Hackade droger Här kan det vara svårare att makromorfologiskt identifiera drogen. Man kan då antingen göra snitt för studium av mikromorfologin, eller pulvrisera drogen ytterligare och undersöka den som ett pulver (se nedan). S.k. téer utgöres ofta av blandningar av flera droger. För att identifiera dessa tar man ut ett representativt prov av blandningen (förslagsvis ungefär en matsked) och plockar i sär detta så att man får ett antal högar där varje hög innehåller fragment som ser ut att komma från en och samma drog. Dessa högar undersökes sedan makro- och mikroskopiskt var för sig. Det är inte alltid nödvändigt att undersöka vartenda fragment i en hög om de till det yttre är tillräckligt lika. Det är sällan man ställs för uppgiften att identifiera drogerna i en helt okänd blandning (vilket kan vara ganska svårt) utan i allmänhet är uppgiften att kontrollera att deklarationen för blandningen stämmer med det verkliga innehållet. Då måste man naturligtvis kunna återfinna alla uppgivna droger men man skall inte glömma bort att leta efter tecken på att ytterligare något kan vara iblandat som inte uppgivits i deklarationen. Drogpulver Drogpulver kan bara identifieras med hjälp av mikroskopet. I ett drogpulver är vävnaderna sönderslagna och uppträder endast i form av fragment, losslitna celler och utspritt cellinnehåll som är blandat huller om buller. Man har därför ingen glädje av monografiernas beskrivning av hur snitt av drogen ser ut utan man får bygga identifieringen på att hitta alla celltyper och allt cellinnehåll som ingår i drogen. Det är därför viktigt att använda flera olika reagens för monteringen av preparatet. Man börjar lämpligen med ett preparat i kloralhydrat där vävnadsfragment och celltyper studeras. Sedan bör man göra ett vattenpreparat som jodfärgas för att påvisa stärkelse. Man bör också göra ett preparat i floroglucin-saltsyra för att påvisa förvedade element. Särskilt stenceller kan lätt missas i ett kloralhydratpreparat men syns bra efter färgning. Pulvrets grovlek har betydelse. Ett alltför grovt pulver innehåller partiklar som är så stora att täckglaset lyfts upp så mycket att det inte går att ställa in skärpan på mindre partiklar som ligger på bottnen i preparatet. I sådana fall bör man pulvrisera materialet ytterligare i en mortel. Mycket fint pulvriserade droger kan vara svåra att identifiera eftersom tunna karaktäristiska element, t.ex. hår, kan vara så sönderslagna att man inte kan känna igen dem. 30

12 Det är också av betydelse att man tar en lagom mängd av pulvret i preparatet. Har man för mycket kan man inte se alla partiklar eftersom de ligger på varandra. Har man för litet kan det bli svårt att hitta alla karaktäristika. Man lär sig ganska snabbt vilken mängd som ger bäst resultat. Man bör också söka igenom hela preparatet systematiskt. Börja i övre vänstra hörnet och studera preparatet i sidled åt höger med hjälp av korsbordets ratt för horisontell rörelse. När man kommer till övre högra hörnet går man ned ett snäpp med den vertikala korsbordsratten och kör sedan åt vänster tills man når vänstra kanten. Sedan går man ned ett snäpp igen och kör åt höger o.s.v. tills hela preparatet är genomsökt. Glöm inte att anteckna närvaron av detaljer som inte skall finnas i drogen enligt monografin. Närvaron av sådana är ett tecken på att drogpulvret ej är rent utan utblandat med någon främmande drog. Avsluta undersökningen med att titta på ett autentiskt referensprov för att kontrollera att inget missats! 31