LANDSKAPSPLAN FÖR EGENTLIGA FINLAND

Transkript

1 LANDSKAPSPLAN FÖR EGENTLIGA FINLAND LOIMAAREGIONEN ÅBO REGIONENS KRANSKOMMUNER ÅBOLAND VAKKA-SUOMI

2 Landskapsplan för Egentliga Finland Egentliga Finlands förbund 2010 ISBN Pärmfoto: Paula Saarento

3 Innehåll Förord 5 1 Inledning 7 2 Planbeskrivningens centrala innehåll (i enlighet med 10 i MBF) 9 3 Landskapsplanen som en del av områdesanvändnigsplaneringen Markavändnings- och bygglagens mål och markanvändningens planeringssystem Landskapsplanläggningens uppgift och innehåll Landskapsplanens rättsverkningar 10 4 Deltagande och växelverkan Planerings- och in uensområde Delaktiga och förfarandena för deltagande 11 5 Utgångspunkterna Utgångspunkter för arbetet på landskapsplanen Beskrivningar av planeringsområdena Samhällsstrukturens utveckling Befolkningsutvecklingen och boendet Arbetsplatsutvecklingen Självförsörjningen med arbetsplatser 23 6 Målen De riksomfattande målen för områdenas användning Regionstruktur med era centrum Egentliga Finlands kommunstruktur Regionkommunerna som en del av Egentliga Finland och Södra Finlands utvecklingskorridor Målen för områdenas användning på landskapsnivå Regionkommunernas mål för områdesanvändningen Tra ksystemets mål En hållbar utveckling i Egentliga Finlands regionstruktur Miljöns tillstånd 32 7 Landskapsplanens innehåll och verkningar Konsekvensbedömningen som en del av planläggningen Kulturarvet Naturen Den samhällstekniska servicen Tra ksystemet Markanvändning Rekreation Beteckningar för utvecklingsprinciper 57 8 Sammandrag av landskapsplanens konsekvenser Människornas levnadsförhållanden och livsmiljö Mark- och berggrunden, vattnet, luften och klimatet Växt- och djurarterna, naturens mångfald och naturtillgångarna Region- och samhällsstrukturen, samhälls- och energiekonomin samt tra ken Stadsbilden, landskapet, kulturarvet och den byggda miljön Näringarna och ekonomin Avvärjning av klimatförändringen och anpassningen till den 61 9 Sammandrag av erhållen respons Utkast till landskapsplan Förslag till landskapsplan Förslag till landskapsplan Landskapsplanens genomförande och uppföljning Genomförande Uppföljning 64 Bilagor, källförteckning 65 Temakartor och tabeller beträffande dem 65 Källor 65 s. 3

4

5 Förord Landskapsplanerna för Egentliga Finland har uppgjorts som helhetsplaner som framskridit regionvis. I och med landskapsplanerna för Loimaaregionen, Åboregionens kranskommuner, Åboland och Vakka-Suomi slutförs det första skedet av landskapsplaneringen av Egentliga Finland. Landskapsplanerna utgör tillsammans med de i juni godkända färska landskapsöversikten och landskapsprogrammet en helhetssyn för utveckling och planering av landskapet. Visionen i landskapsöversikten Livskvaliteten i Egentliga Finland är den bästa i Finland baserar sig på ett erkännande av vårt landskaps särdrag, unika natur och värdefulla kulturarv samt på utnyttjande av dessa som utgångspunkt vid planeringen av en attraktiv verksamhetsmiljö. För att nå denna målsättning krävs det att vi på alla planeringsnivåer satsar på att framhäva landskapets värden. Landskapsplanen är Egentliga Finlands förbunds insats i arbetet som sträcker sig över kommungränserna. De tidigare regionplanerna har utgjort en god grund för planering över kommungränserna. Landskapsplanläggningen har dock förutsatt ett flertal utredningar beträffande natur, kulturarv, områdes- och samhällsstruktur och andra specialteman. Parallellt med planeringen har man arbetat för att utveckla landskapets trafiksystem och uppgjort en trafi kstrategi för landskapet. Under processens gång har det skett stora förändringar i både statens regionförvaltning och landskapets kommunstruktur. När arbetet inleddes fanns det 54 kommuner i landkapet och vid slutet av arbetet 28 kommuner. I landskapsplanerna sammanställs de riksomfattande målen för områdesanvändningen med kommunernas utvecklingsplaner likvärdigt, på landskapsplanens noggrannhetsnivå. Landskapsplanerna som uppgörs i liten skala och på en allmän nivå ger kommunerna spelrum samtidigt som det medför ansvar för kommunerna. Målen för landskapets utveckling nås inte genom att ofrivilligt tvinga eller begränsa olika verksamheter, utan genom att främja och utveckla olika alternativ som baserar sig på områdenas särdrag. Planeringen av landskapet är en fortgående process. De är tämligen klart att de följande stegen som tas i landskapsplanläggningen till sin natur kommer att bli mer strategiska. Detta betyder att man härnäst kommer att uppgöra etapplandskapsplaner beträffande enskilda teman där man utnyttjar de inventeringar och linjedragningar som gjorts för tidigare landskapsplaner. Arbetet med etapplandskapsplanen för järnvägen mellan Salo och Lohja har redan påbörjats. Just nu utreds möjligheterna att anvisa vindkraftsområden på fastlandet och etapplandskapsplanen beträffande vindkraft programmeras som bäst in i arbetsplanen. Även strukturmodellsarbetet för Åbo stadsregion kommer troligtvis att leda till en revidering av landskapsplanen. Åbo den 13 december 2010 Juho Savo landskapsdirektör s. 5

6

7 1 Inledning Uppgörandet av landskapsplaner i Egentliga Finland enligt markanvändnings- och bygglagen har inletts i Åbo stadsregion, vars plan godkändes i landskapsfullmäktige och fastställdes i miljöministeriet Därtill har en etapplandskapsplan, som fastställdes , gjorts upp för motorvägen E18. Landskapsplanen för Saloregionen, som godkändes av landskapsfullmäktige , fastställdes För Loimaaregionen, Åboland, Vakka-Suomi samt Åbo regionens kranskommuner inleddes arbetet med landskapsplanen genom beslut av landskapsfullmäktige Den omvandling av kommunstrukturen, vilken började efter fullmäktiges beslut har även återspeglats i landskapsplanearbetet. Planer har i själva verket gjorts upp parallellt som en helhetslandskapsplan, vars process framskridit regionvis. Landskapsplanen ersätter de tidigare fastställda regionplanerna. Målåret för planen är De av statsrådet i november 2009 godkända, reviderade riksomfattande målen för områdesanvändning har beaktats vid beredningen av landskapsplanerna. Revideringen medförde inte väsentliga ändringar i innehållet, men preciserade bakgrunden till motiveringarna för beteckningarna och aspekterna för en mer hållbar samhällsstruktur. I de reviderade målen finns några teman, som man mer ingående ska sätta sig in i under de kommande omgångarna för planen. Med landskapsplanen för Loimaaregionen, Åbo regionens kranskommuner, Åboland och Vakka-Suomi slutförs den första fasen av landkapsplanering i Egentliga Finland. Planerna erbjuder ett massivt paket med information om landskapets särdrag och värden. Planerna preciserar också stommen för den eftersträvade hållbara region- och samhällstrukturen i vilken de kommande planeringsprocesserna kan grundas. Uppgörandet av landskapsplanen grundar sig på ett fl ertal uppgjorda utredningar. För planutkastet har det bland annat gjorts upp trafiksystemplaner, vindkraftutredningar samt en naturutredning. Arbetena med att utreda den byggda kulturmiljön och landskapet har, med undantag för Åboland, gjorts i alla regioner. För planen för Åbo regionens kranskommuner har en utredning om handelns servicenät gjorts. Under processens gång har specialfrågor som aktualiserats så som Pargas-Nagu, Örö, Särkänsalmi, rekreationen, kompletterats med särskilda utredningar och -seminarier i ett omfattande samarbete med regionens myndigheter och andra aktörer. Innehållet i landskapsplanen har behandlats i kommittéer som styr planearbetet, med representanter från alla kommuner i regionen. De styrande kommittéerna har förmedlat information om kommunernas synpunkter med hänsyn till planens innehåll och information om planens skeden till kommunerna i regionen. Samråd har hållits med miljömyndigheterna, vid vilka man har granskat de centrala frågorna i planerna och läget för beredningen. s. 7

8

9 2 Planbeskrivningens centrala innehåll (i enlighet med 10 i MBF) I planbeskrivningen har sammanfattats landskapsplanens innehåll, motiveringar, bakgrundsinformation och bedömningen av planens konsekvenser. I början av beskrivningen, i kapitel 3. Landskapsplanen som en del av planeringen av områdesanvändning, fi nns en resumé om planeringssystemet gällande markanvändning, landskapsplanens syfte och funktion samt dess rättsverkan. I planens fjärde kapitel, 4. Deltagande och växelverkan, redogörs för planeringsprocessens förfarande beträffande deltagande och växelverkan. I kapitel 5. Utgångspunkterna, beskrivs utgångspunkterna för planläggningen samt de olika regionernas särdrag. I beskrivningen refereras för samhällsstrukturens utveckling och förväntningarna för befolkningsutvecklingen och utvecklingen av bostäder, arbetsplatser och självförsörjningen av arbetsplatser. I kapitel 6. Målen, presenteras målsättningarna för landskapsplanen. I beskrivningen fi nns en separat del som berör de rikomfattande målen för områdesanvändningen. Målen för landskapets och regionernas områdesanvändning samt för trafiksystemet har behandlats separat. Beskrivningen redogör för områdesstrukturen som består av många centrum och reflekterar över möjligheterna och utmaningarna som beror på kommunstrukturen i Egentliga Finland. I beskrivningen refl ekteras också över regionernas relation till landskapet och deras roll i förhållandet till Södra Finlands utvecklingskorridor. Som mål för landskapsplaneringen har varit att svara på utmaningarna som klimatförändringen medför. I beskrivningen redogörs för miljöns tillstånd i Egentliga Finland och för visionerna beträffande hållbar utveckling ur områdesstrukturens syn. I kapitel 8. Sammandrag av landskapsplanens konsekvenser, presenteras en översikt över planlösningens konsekvenser med tanke på de innehållskrav som i markanvändnings- och bygglagen ställs på landskapsplaneringen. Konsekvenserna har bedömts gällande människornas levnadsförhållanden och livsmiljö, växt- och djurarter, naturens mångfald och naturtillgångar, region- och samhällsstruktur, samhällsekonomi och energiresurser samt trafi k, stadsbild, landskap, kulturarv och den byggda miljön, näringsliv och ekonomi. Planens konsekvenser beträffande avvärjningen av klimatförändringen och möjligheterna att anpassa sig till den har bedömts separat. I slutet av beskrivningen fi nns kapitlen 9. Sammandrag av erhållen respons och 10. Landskapsplanens genomförande och uppföljning. Kapitlen innehåller en resumé av responsen som erhållits under planeringsprocessen och dess betydelse för uppgörandet av planen samt uppgifter som berör landskapsplanens förverkligande och uppföljning. Till sist fi nns uppgifter om källor som använts vid uppgörandet av planen samt en förteckning över bilagorna. Till beskrivningen hör ett fl ertal bilagor som huvudsakligen består av kartor och tabeller. Bilagorna stöder beskrivningen och plankartan. I kapitel 7. Landskapsplanens innehåll och verkningar, presenteras landskapsplanens substansinnehåll och planeringslösningarna. Planens konsekvenser presenteras temavis. De teman som handläggs är kulturarv, natur, samhällstekniska servic, trafiksystem, markanvändning och rekreation. Beteckningarna och bestämmelserna i landskapsplanen presenteras för varje tema separat. Också beteckningarna för utvecklingsbehoven och planeringslösningarna beträffande markanvändningen som berör dem behandlas separat. Utöver detta har konsekvenserna för planlösningarna beträffande varje tema separat bedömts i förhållande till de riksomfattande målen för områdesanvändningen. s. 9

10 3 Landskapsplanen som en del av områdesanvändnigsplaneringen 3.1 Markavändnings- och bygglagens mål och markanvändningens planeringssystem I landskapsplanerna enligt markanvändnings- och bygglagen definieras landskapens mål och verksamhetspolitik på lång sikt. Egentliga Finlands landskapsöversikt 2025 har godkänts i landskapsfullmäktige Den är en strategisk plan på lång sikt, där den eftersträvade ramen för Egentliga Finland framläggs. Målet för översikten är att nå framgång i konkurrensen mellan områdena och skilja sig från de övriga. Genom landskapsöversikten söker Egentliga Finland, utifrån sina egna utgångspunkter, sådana framgångsfaktorer med vilka landskapet kan ta upp de framtida utmaningarna. Ju snabbare och mera oförväntade de ändringar är som påverkar landskapets utveckling, desto viktigare blir det för landskapets framgång att ha förmåga att skapa sig sin egen framtid. Planeringssystemet för markanvändningen omfattar en landskapsnivå och en kommunnivå. Landskapens förbund gör upp landskapsplanerna och kommunerna för sin del general- och detaljplanerna. Statsrådet har godkänt de riksomfattande målen för områdenas användning, vilkas syfte är att koordinera de mest centrala målen, vilka hänför sig till områdenas användning inom de olika sektorerna av statsförvaltningen. Uppgiften för dessa mål är att säkra att viktiga frågor på riksnivå beaktas i planläggningen på landskaps- och kommunnivå och i andra avgöranden som rör områdenas användning. Målet för landskapsplaneringen är att skapa förutsättningar för en god livsmiljö samt att främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. Då landskapsplanen utarbetas, fäster man uppmärksamhet på de speciella behov som härrör av landskapets förhållanden, en ekonomisk användning av områdena och på att inte oskälig olägenhet vållas markägaren eller någon annan rättsinnehavare. Planen anpassas i mån av möjlighet till planläggningen av de områden som gränsar till området för landskapsplanen. Landskapsplanen utgör en anvisning då generalplanen och detaljplanen görs upp och ändras samt då man i övrigt vidtar åtgärder för att reglera områdenas användning. Myndigheterna ska, då de planerar åtgärder för områdenas användning och beslutar om deras verkställighet, beakta landskapsplanen, sträva efter att främja ett genomförande av planen och se till att genomförandet av planen inte påverkas genom åtgärderna. Användningen av områdena i detalj regleras i alla kommuner genom en detaljplan. Detaljplanen skall göras upp och uppgraderas allt efter som kommunens utveckling eller behovet av att styra markanvändningen förutsätter det. Kraven på detaljplanens innehåll har förnyats. Detaljplanen styr byggande, tillståndsbaserade åtgärder för att ändra miljön och placera verksamheter. För planläggningen av stränder har särskilda krav ställts. 3.2 Landskapsplanläggningens uppgift och innehåll Landskapsplanen är en del av det planeringssystem för områdenas användning som fi nns defi nierat i markanvändningsoch bygglagen. Den utgör en del av landskapets planering och med dess hjälp genomförs landskapets utvecklingsstrategier samt koordineras de mål som hänför sig till de olika sektormyndigheternas områdesanvändning. Landskapsplanen fungerar också som en förmedlare av målen på riksplanet för områdenas användning till kommunplanläggningen. Landskapsplanen är i synnerhet ett verktyg för att utveckla landskapet och koordinera de interkommunala behoven samt miljöpolitiken. Genom landskapsplanen styrs inte kommunernas interna markanvändningsfrågor, såvida de inte har betydelse över kommungränserna, på landskaps- eller riksnivå. I planen anvisas områdesreserveringar till den del det är nödvändigt för områdesanvändningen med hänsyn till målen på riks- eller landskapsnivå för att koordinera områdesanvändningen för fl era än en kommun. På landskapsplanens nivå utreds även klarare än förut villkoren för en hållbar utveckling. 3.3 Landskapsplanens rättsverkningar Landskapsplanen skall tjäna till ledning när generalplaner och detaljplaner utarbetas och ändras samt, när åtgärder annars vidtas, för att reglera områdesanvändningen (MarkByggL 32.1 ). På området för en generalplan med rättsverkningar eller för en detaljplan gäller landskapsplanen inte, utom i fråga om verkan enligt 1 mom. när en plan ändras. (MarkByggL 32.3 ) Landskapsplanen är mera översiktlig både i fråga om framställningssättet och tolkningens exakthet. Områdesreserveringar anvisas endast till de delar och med en sådan exakthet det är nödvändigt med hänsyn till de mål på riks- eller landskapsnivå som rör områdesanvändningen eller för att koordinera områdesanvändningen för fl era än en kommun. Landskapsplanen är således på ett framhävt sätt en plan för områdesanvändningen, vilken koordinerar intressena på riks-, landskaps- och kommunnivå. Kraven på landskapsplanens innehåll kan, beroende av sakens natur, kräva ett mer detaljerat framställningssätt. Bild 1: Planeringssystemet för markanvändningen s. 1 0

11 4 Deltagande och växelverkan 4.1 Planerings- och in uensområde De färdigställda landskapsplanerna i Egentliga Finland för Åbo stadsregion och områdena utanför Saloregionen görs upp som en helhetslandskapsplan, där processen framskrider regionkommunvis. Genom landskapsplanen ersätts de fastställda regionplaner som gäller i dag på planeområdena. Planens verkningar sträcker sig också utanför det egentliga planeområdet. De direkta verkningarna riktar sig till de närmaste kommunerna, de närmaste landskapen och indirekt återspeglas verkningarna vida omkring till södra Finland, inklusive Åland. Rauma Laitila Vakka-Suomi Uusikaupunki Vehmaa Taivassalo Askainen Velkua Rymättylä Lappi Eura SATAKUNTA Mynämäki Nousiainen Vahto Masku Turun seutu Raisio Naantali Pohjakartta (c) Maanmittauslaitos lupa nro 366/MYY/05 Turku Kaarina Säkylä Yläne Vampula Oripää Pöytyä Huittinen Alastaro Loimaan seutu Loimaa Mellilä Punkalaidun Bild 2: Loimaaregionens planområden består efter kommunsammanslagningarna år 2009 av Aura, Koski Tl, Loimaa (Alastaro, Mellilä), S:t Mårtens, Oripää, Pöytis (Yläne) och Tarvasjoki. Ypäjä Humppila Jokioinen HÄM Aura Koski Tl Somero Tarvasjoki Marttila Lieto Kuusjoki Salon seutu Paimio Piikkiö Halikko Pertteli Kiikala Salo 0 Sauvo km 4.2 Delaktiga och förfarandena för deltagande I planläggningsarbetets begynnelseskede gjorde man upp en plan för deltagande och utvärdering, vilken förutsätts av markanvändnings- och bygglagen, och inom ramen för den har uppgörandet av planen genomförts. Delaktiga enligt lagen är - planeringsområdets kommuner - markägarna och andra, vilkas boende, arbete eller andra förhållanden kan påverkas av landskapsplanen - statens olika myndigheter - grannkommunernas förbund och grannkommunerna - ideella, fackliga, näringspolitiska organisationer, samfund o.d. vilka verkar inom infl uensområdet och som handhar särskilda uppgifter och representerar invånarna. Kustavi Iniö Uusikaupunki Vakka-Suomi Houtskari Korppoo Turunmaa Vehmaa Laitila Taivassalo Askainen Velkua Pohjakartta (c) Maanmittauslaitos lupa nro 366/MYY/05 Lemu Masku Eura Turun seutu Raisio Naantali Merimasku Turku Rymättylä Nauvo Mynämäki Parainen Säkylä Nousiainen Vahto Kaarina Bild 3: Planområdet för Åbonejdens kranskommuner består efter kommunsammanslagningarna år 2009 av Masku (Villnäs, Lemo), Virmo, Nådendal (områdena Merimasku, Rimito och Velkua), Nousis, Rusko (området Vahto) och Sagu. Yläne Lieto Piikkiö Loimaan seutu Pöytyä Aura Paimio Sauvo Oripää Tarvasjoki Alastaro Loimaa Marttila Mellilä Halikko Koski Tl Kuusjok Salo Salon seutu Perniö Kemiö km Brändö AHVENANMAA Vehmaa Mynämäki Nousiainen Vakka-Suomi Vahto Kustavi Taivassalo Askainen Masku Raisio Turun seutu Naantali Velkua Iniö Turku Kaarina Mellilä Pöytyä Aura Koski Tl Loimaan seutu Marttila Tarvasjoki Lieto Kuusjoki Paimio Piikkiö Halikko Rauma Pyhäranta Lappi Eura Säkylä SATAKUNTA Houtskari Rymättylä Parainen Sauvo Salo Salon seutu Perniö Uusikaupunki Vakka-Suomi Laitila Yläne Sottunga Kemiö Mynämäki Turunmaa Nauvo Västanfjärd Särkisalo Kustavi Vehmaa Korppoo Kökar Pohjakartta (c) Maanmittauslaitos lupa nro 366/MYY/05 Dragsfjärd Hanko km Tammisaari Brändö AHVENANMAA Pohjakartta (c) Maanmittauslaitos lupa nro 366/MYY/05 Turunmaa Iniö Nousiainen Vahto Turun seutu Taivassalo Askainen Masku Lieto Raisio Turku Velkua km Bild 4: Planområdet för Åboland består efter kommunsammanslagningarna år 2009 av Väståboland (Houtskär, Iniö, Korpo, Nagu och Pargas) och Kimitoön (Dragsfjärd, Kimito och Västanfjärd). Bild 5: Planområdet för Vakka-Suomi består av Gustavs, Letala, Pyhäranta, Tövsala, Nystad och Vemo. s. 1 1

12 Egentliga Finlands förbund har ansvarat för att planerna utarbetats. Planeutkasten och de utredningar som gjorts upp för dem har behandlats i förbundets planerings- och miljökommitté samt i kommittéer som utifrån kommunernas förslag sammansatts för att styra planearbetet. Det förslag som skall göras upp efter utkastskedet godkänns av landskapsfullmäktige på förslag av landskapsstyrelsen, och beslutet fastställs av miljöministeriet. Förfarandet för deltagande har genomförts i enlighet med planen för deltagande och utvärdering. Planeringsskedena är uppdelade i ett - inlednings- och målskede - beredningsskede - förslagsskede och - fastställelseskede. I de olika etapperna ingår bl.a. en introduktionssammankomst, ett målseminarium, rådslag med planeringsområdenas kommuner, myndighetsrådslag, presentationssammankomster, kungörelser, omgångar för hörande och remissbehandlingar. De utredningar som utarbetats som underlag för planearbetet har gjorts upp i ett omfattande samarbete med sektormyndigheterna allt efter ämnesområde. Utredningarna, besluten och planerna i anslutning till planen fi nns utsatta på landskapsförbundets hemsidor. Den respons som erhållits i planens beredningsskede och den tid utkastet är framlagt för allmänheten samlas i en databas som kompletteras med de bemötanden som ska avges och eventuella ändringar som ska företas i planeutkastet. Med hjälp av den databas som ges ut på nätet kan områdets invånare och andra delaktiga följa med hur planearbetet framskrider. Utkastet till landskapsplan kan också kommenteras på karttjänsten Lounaispaikka. s. 1 2

13 5 Utgångspunkterna 5.1 Utgångspunkter för arbetet på landskapsplanen I Egentliga Finland har man beslutat att utföra arbetet med landskapsplanen regionkommunvis på grund av det stora antalet kommuner i landskapet och de olika förväntningar som hänför sig till miljön och markanvändningen. Landskapsplanerna ersätter de delvis föråldrade regionplaner som tidigare utarbetats för områdena. I Egentliga Finland är kommunerna särskilt i skärgården mindre än i det övriga Finland. Den pågående reformen av kommunstrukturen håller på att leda till en sammanslagning av kommuner och då blir man tvungen att på nytt granska regionkommunernas roll och regionkommungränserna. I landskapsplanerna granskas områdena som enhetliga och utan kommungränser. De innehålls- och framställningstekniska principerna för Egentliga Finlands landskapsplaner har skapats då landskapsplanen för Åbo stadsregion och Salo-regionen utarbetades. Den mångsidiga markanvändningen för planeringsområdet och områdets rika kultur- och naturarv ställer rikligt med utmaningar för en översiktlig planering av markanvändningen. Den översiktliga landskapsplanen ger kommunerna i området möjligheter att betona utvecklingen på olika sätt. Genom samarbete mellan kommunerna kan invånarna och företagsverksamheten erbjudas flera alternativ som kompletterar varandra och attraktiva platser för en etablering. 5.2 Beskrivningar av planeringsområdena Egentliga Finland kan indelas i ett skärgårds- och kustområde, en servicedominerad stads- och industrizon samt i ett åker- och skogsdominerat landsbygdsområde. Nystad med omgivning, Åbo stadsregion och Salo med närliggande områden utgör Egentliga Finlands andel av Södra Finlands industrizon som är betydande på riksplanet. Loimaa-regionen Loimaa är ett centrum för Loimaa-regionen. Regionkommunen hör till statsrådets områden för regionkommunexperiment. Invånarantalet i områdets tio kommuner var i slutet av år Invånarantalet har de senaste åren åter svängt om i en uppgång. Tillväxten var kraftigast i de kommuner som är närmast Åboregionen. Även antalet arbetsplatser är i stigande. År 2005 var arbetsplatserna Av arbetsplatserna finns största delen inom maskin- och metallindustrin, fastän området är bättre känt som landskapets mest landskapsdominerade region. Planeområdet är till sin karaktär ett fl ackt åkerlandskap, bekant som Loimaan saviseutu (Loimaa lerregion), förknippat med en lång bosättningshistoria och traditionellt lantbruk. På området fi nns Vaskijärvi naturpark och Kurjenrahka nationalpark. Åboland Åboland hör till statsrådets områden för regionkommunexperiment. Dess centrum är Pargas. Området består efter sammanslagningarna år 2009 av Väståboland och Kimitoön. Den största centralorten är Pargas. Nedgången i områdets befolkning har de senaste åren blivit långsammare. I slutet av år 2007 var områdets invånarantal Befolkningen är äldre än genomsnittet, vilket är typiskt för landsbygdsorter. Trots skärgårdsförhållandena har arbetsplatsutvecklingen varit på uppåtgående redan i fl era år. I slutet av år 2005 hade området arbetsplatser. Pargas är känt för sin gamla kalkindustri. På skärgårdsområdena håller en mångsidig turismverksamhet på att utvecklas vid sidan av fi sket och det traditionella lantbruket. Fritidsbosättningen är betydande då den den lokala servicen utnyttjas. Åbolands skärgård är unik. I de riksomfattande målen för områdenas användning har Skärgårdshavets område klassifi cerats som en av fyra särskilda områdeshelheter med hänsyn till sin natur- och kulturmiljö. På området ska natur- och kulturvärdena främjas samt bevarandet av betingelserna för boende och näringsverksamhet. Bevarandet av omfattande obebyggda områden skall tryggas. Skärgårdshavets nationalpark är belägen inom området. Åbo regionens kranskommuner Åbo är centralortsstaden för Åboregionen och hela landskapet med cirka invånare, vilket utgör 60 % av regionkommunens och 40 % av landskapets befolkning. Kranskommunerna riktar sig kraftigt i riktning mot Åbo. I dessa tio kommuner med en växande befolkning fanns det invånare och arbetsplatser. I takt med befolkningsutvecklingen håller också antalet arbetsplatser på att öka, särskilt inom servicesektorn. Maapinta-alpinta-ala (%) kokonais- per km 2 per km 2 Kokonais- Veden osuus Asukkaita Asukkaita Väkiluku 2007 km 2 km 2 pinta-alasta (maapinta-ala) (kok.pinta-ala) Loimaan seutu ,3 16,2 16,0 Turun seutu ,7 123,1 100,1 Turun seudun kehyskunnat ,9 20,7 16,0 Turun kaupunkiseutu ,5 277,4 245,5 Vakka-Suomi ,8 18,9 8,0 Turunmaa ,2 14,5 2,7 Yhteensä (ilman Turun k.seutua) ,6 17,4 7,4 Bild 6: Uppgifter om planområdenas befolkning och ytareal Statistikcentralen och Lantmäteriverket. s. 1 3

14 Planläggningsområdets kommuner är traditionella landsbygdskommuner i Egentliga Finland. Lantbrukets andel av arbetsplatserna har minskat, men det har alltjämt en stark betydelse för områdets ekonomi och miljö. Området präglas av den för Egentliga Finland karakteristiska gamla bosättningshistorien och en mångsidig byggd miljö och naturmiljön. Rimito, Merimasku och Velkua, som från början av år 2009 fusionerades med Nådendal, är skärgårdskommuner med fi nska som huvudspråk. På strandområdena fi nns det rikligt med fritidsbebyggelse. Vakka-Suomi Den nedgång i folkmängden i Vakka-Suomi som länge pågått har blivit långsammare på sistone. I slutet av år 2007 bodde det invånare på området. De sex kommunerna i Vakka- Suomi hade 2005 sammanlagt cirka arbetsplatser, av vilka fanns i Nystad. Lantbrukets andel av arbetsplatserna har minskat, men det är alltjämt av stor betydelse för områdets ekonomi och miljö. Traditionella näringar är även fisket och stenindustrin. Regionkommunen präglas av en småskalig, byggd miljö och naturmiljö i anslutning till havet. Nystad är en för fi nländska förhållanden betydande, enhetlig trähusstad med rutnätsplan. I Letala representeras det historiska arvet bl.a. av Untamalaområdet. Lypyrtti i Gustavs är ett representativt exempel på skärgårdskultur. Centralortsstaden i Vakka-Suomi är Nystad med Letala invid riksvägen som ett nästan jämbördigt par. Nystad är känt för sin bil- och metallindustri. Staden är ett område med akut strukturomvandling, för vilket särskilda stödåtgärder inriktas. Efter några särdeles svåra år håller bilfabriken på att få ny fart. 100 % 80 % 60 % 40 % harva maaseutu pienkylät kylät taajamat 20 % 0 % Loimaan seutu Turun seutu Turun seudun kehysk. Vakka-Suomi Turunmaa harva maaseutu pienkylät kylät taajamat Bild 7: Befolkningens fördelning i YKR delområden 1980/2005. Källa: SYKE/YKR Harva maaseutu Pienkylät Kylät Taajamat Loimaan seutu Turun seutu Turun seudun kehyskunnat Vakka-Suomi Turunmaa Bild 8: Landområde (km2) per YKR delområde 1980/2005. Källa: SYKE/YKR taajama-ala ha muutos % as/ha Loimaan seutu ,3 4, ,17 Turun seutu ,3 11, ,11 Turun seudun kehyskunnat ,9 3, ,89 Vakka-Suomi ,7 6, ,10 Turunmaa ,4 4, ,29 Bild 9: Befolkningstätheten på tätortsområdena 1980/2005: Källa: SYKE/YKR 2007 s. 1 4

15 5.3 Samhällsstrukturens utveckling Den utveckling som skett de senaste decennierna på planläggningsområdena inom samhällsstrukturen går i samma riktning som i alla tillväxtregioner. Befolkningen ökar särskilt i randområdena av centralorterna, tätortsstrukturen breder ut sig och på den glesbebyggda landsbygden uppstår det nya koncentrationer med bebyggelse. Utvecklingen har varit kraftigast i Åbo regionens kranskommuner. Av landskapets befolkning bodde 83 % år 2005 (82 % år 2003) i Åbo regionens kranskommuner. Samtidigt som tätortsområdenas areal har ökat, har befolkningstätheten klart minskat. Arbetsplatserna koncentreras alltjämt till regionkommuncentrumen, vilket ökar behovet av pendling. Utvecklingen har lett till en splittrad samhällsstruktur, där det är svårt att uppnå verksamhetsförutsättningar för kollektivtrafi ken. Med landskapsplanens medel kan man styra utvecklingen av markanvändningen i samband med den befi ntliga tätortsstrukturen, men det blir en uppgift för landskapsplanläggningen att finna de verktyg för stadsplaneringen, med vilka man kan åstadkomma boendemiljöer både enligt människornas önskemål för boendet och enligt kraven på en hållbar utveckling. 5.4 Befolkningsutvecklingen och boendet Med undantag för Vakka-Suomi är planläggningsområdena i belysning av befolkningsprognoserna i tillväxt. Den kraftigaste befolkningsökningen förutspås för Åbo regionens kranskommuner. Trots befolkningstillväxten får områdena en snabbt stigande åldrad befolkning. Den åldrade befolkningen för med sig nya utmaningar, förutom för serviceutbudet, även för den bostadsproduktion som behövs, eftersom de små hushållen inte kommer att vara ett drag som beskriver endast stadsboende. Bakgrund från befolkningsprognoserna Inom planearbetet har befolkningsutvecklingen granskats utifrån den trendprognos som gjordes upp av Statistikcentralen år 2007 enligt regionindelningen år Prognosen har också jämförts med trendprognoserna för tidigare. De nya prognoserna är bättre än de tidigare prognoserna, åtminstone med hänsyn till de närmaste åren. Enligt befolkningsprognoserna håller dock befolkningstillväxten i Egentliga Finland och dess regioner på att bli långsammare och utfallet av befolkningsutvecklingen har stannat t.o.m. under prognoserna. Förutsättningen för en större befolkningsökning än prognoserna är de facto en kraftigare tillväxt av antalet arbetsplatser samt invandringen. Man bör alltid förhålla sig kritiskt till prognoser, i synnerhet de kommunspecifi ka, eftersom landskapet med små kommuner gör befolkningsprognoserna för områdena instabila. De senaste åren har befolkningstillväxten återspeglats uttryckligen hos de små kranskommunerna i Åbo region samt i fråga om Vakka-Suomi, Loimaa och Åboland i kommuner som är närmare Åbo. De senaste årens snabba befolkningstillväxt påverkar även prognoserna för dessa kommuner och således även prognoserna för planeområdena. Flyttningsrörelsen inom landet, liksom även befolkningsprognoserna är ett s.k. spel med summan noll. På grund härav framläggs inte prognoser för planeområdena kommunvis. Bakgrund från befolkningsprognoserna och uppskattningar av bostadshushåll De befolkningsprognoser som gjorts upp av Egentliga Finlands förbund baserar sig på både Statistikcentralens prognoser och utvecklingen för bostadshushållens storlek i Egentliga Finlands regioner. Åboregionen har granskats som en helhet, Uppskattningarna av utvecklingen för antalet bostadshushåll grundar sig på sannolikheterna år 2007 för att bo i bostadshushåll med en, två eller tre personer i de olika åldersgrupperna. I uppskattningarna för bostadshushållen antar man att dessa sannolikheter kvarstår på samma nivå även i framtiden, fastän bostadshushållens storlek de senaste decennierna kontinuerligt har minskat. Uppskattningen av utvecklingen för antalet bostadshushåll är i själva verket målinriktad: att nedgången i antalet bostadshushåll med tre personer inte mera skulle fortsätta så kraftig. Uppskattningarna av bostadshushållen är en riktgivande information om hur mycket nya bostäder som behövs för den permanent bosatta befolkningen. I uppskattningarna av bostadshushåll har man dock inte kunnat beakta omsättningen av familjebostäder: en del av dem som i dag bor i egnahemshus eller i stora bostäder i radhus eller höghus kan som äldre önska fl ytta till nya och mindre höghusbostäder som kräver mindre vår och närmare service. Då frigörs rymliga bostäder för att användas för de unga familjernas boende. För att tillgodose bostadsbehovet för den fasta befolkningen behövs det bostäder även för icke-permanent användning. De största trycken att utöka antalet bostäder avsedda för icke-permanent bruk fi nns i Åbo stadsregion samt i skärgården. Detta behov har man dock inte kunnat uppskatta direkt i antalet bostäder. Bild 10: Utvecklingen för den totala befolkningsmängden på planområdena enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen samt den av Egentliga Finlands förbund uppgjorda prognosen. Övrig befolkning avser personer som är folkbokförda i anstalter (sjukhus, åldringshem, fängelser) eller som är bostadslösa, icke-registrerade. s. 1 5

16 I uppskattningarna av bostadshushåll har beaktats endast boende för den s.k. bostadsbefolkningen, ty en del av kommunernas invånare hör till den s.k. anstaltsbefolkningen (bl.a. sjukhus, åldringshem och fängelser) utan permanent egentlig bostad. För närvarande utgör andelen anstaltsbefolkning c. 1-2 % av hela befolkningen. Denna andel har hållit sig oförändrad trots att befolkningen åldrats. Uppskattningen av bostadshushåll för Åboregionens kranskommuner baserar sig på en litet större andel av alla bostadshushåll i Åboregionen i de olika storleksklasserna. Befolknings- prognosen, dvs. i praktiken bostadsbefolkningen har erhållits genom att man räknat den befolkning som bor i bostadslagen. I Åboland, Vakka-Suomi och Loimaa är befolkningsprognosen således nästan den samma som i Statistikcentralens prognos. För Åboregionens kranskommuner är befolkningsprognosen på grund av ett annorlunda beräkningssätt mindre än Statistikcentralens befolkningsprognos. En planläggning av Åboregionens kranskommuner enligt Statistikcentralens prognoser skulle ytterligare främja en decentralisering av områdesstrukturen och göra arbetet på att utveckla trafi kförbindelserna långsammare i landskapet. Asuntokuntien lukumäärä henk. 2 henk. 3+ henk. Bild 11a: Befolkningsstrukturen i Vakka-Suomi åren enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen. Bild 11b: Uppskattning av utvecklingen för bostadshushållens storlek i Vakka-Suomi fram till år > Asuntokuntien lukumäärä henk. 2 henk. 3+ henk. Bild 12a: Befolkningsstrukturen i Loimaaregionen åren enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen. Bild 12 b: Uppskattning av utvecklingen för bostadshushållens storlek i Loimaaregionen fram till år > Asuntokuntien lukumäärä henk. 2 henk. 3+ henk. Bild 13a: Befolkningsstrukturen i Åboland åren enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen. Bild 13 b: Uppskattning av utvecklingen för bostadshushållens storlek i Åboland fram till år s. 1 6

17 100-> Asuntokuntien lukumäärä henk. 2 henk. 3+ henk. Bild 14a: Befolkningsstrukturen i Åboregionen åren enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen. Bild 14 b: Uppskattning av utvecklingen för bostadshushållens storlek i Åboregionen fram till år Asuntokuntien lukumäärä henk. 2 henk. 3+ henk. Bild 14c: Befolkningsstrukturen i Åbonejdens kranskommuner åren enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen. Bild 14 b: Uppskattning av utvecklingen för bostadshushållens storlek i Åbonejdens kranskommuner fram till år Asuntokuntien lukumäärä henk. 2 henk. 3+ henk. Bild 14e: Befolkningsstrukturen i Åbo stadsregion åren enligt den av Statistikcentralen år 2007 uppgjorda trendprognosen. Bild 14 f: Uppskattning av utvecklingen för bostadshushållens storlek i Åbo stadsregion fram till år s. 1 7

18 Talotyyppi Rakennusvuosi Erillinen pientalo Tuntematon Yhteensä Loimaan seutu Turun seutu Turun seudun kehyskunnat Turun kaupunkiseutu Vakka-Suomi Turunmaa Rivi- tai ketjutalo Tuntematon Yhteensä Loimaan seutu Turun seutu Turun seudun kehyskunnat Turun kaupunkiseutu Vakka-Suomi Turunmaa Asuinkerrostalo Tuntematon Yhteensä Loimaan seutu Turun seutu Turun seudun kehyskunnat Turun kaupunkiseutu Vakka-Suomi Turunmaa Bild 15: Bostadsbeståndet enligt byggnadsår och typ år Källa Statistikcentralen. Behövliga våningsytor för boendet Beräkningarna av de våningsytor som ska planläggas för det nödvändiga boendet har härletts ur den lägenhetsyta som bostadshushållen behöver (våningsytan= 1,2 x lägenhetsytan). För den behövliga våningsytan har förts fram två uppskattningar: en basutveckling och en snabb utveckling. Basutvecklingen beskriver den genomsnittliga utvecklingen för planeområdena enligt den nuvarande utvecklingen och en snabbar utveckling än basutvecklingen. En snabbare utveckling tillåter även en snabbare befolkningsökning än prognoserna. Befolkning och boende enligt prognoserna En befolkningstillväxt på totalt cirka 7000 invånare enligt prognoserna fram till målåret 2030 avser på planeområdena i sin helhet en tillväxt i antalet bostadshushåll på cirka Behovet av nya bostäder växer alltså snabbare än invånarantalet. Mest ökar bostadshushållen med en eller två personer, medan åter antalet bostadshushåll med tre personer går ned. Också på områden med minskande befolkning håller antalet bostadshushåll på att öka på grund av att bostadshushållen minskar (Vakka-Suomi). Byggandet av nya bostäder ska på planeområdena styras så nära arbetsplatserna och servicecentralerna som möjligt. s. 1 8

19 Bild 16: Uppskattning av bostadshushållens storlek och antal fram till år Källa Statistikcentralen, Egentliga Finlands förbund. s. 1 9

20 Bild 17: Utvecklingsscenarierna för lägenhetsytan fram till år Källa Statistikcentralen, Egentliga Finlands förbund- Bild 18: Utvecklingsscenarierna för våningsytan fram till år Källa Statistikcentralen, Egentliga Finlands förbund. Bild 19: Figur över uppskattningen av våningsytans utveckling (1 000 m2) fram till år Källa Statistikcentralen, Egentliga Finlands förbund. s. 2 0

21 5.5 Arbetsplatsutvecklingen Näringsstrukturen inom planeområdena har de senaste årtiondena genomgått en snabb strukturomvandling, för arbetsplatserna inom lantbruket har avsevärt minskat, medan servicesektorn har förstärkts. Den lantbruksbaserade strukturomvandlingen förmodas redan var mera överstånden, för takten med minskade arbetsplatser inom lantbruket blir avsevärt långsammare de närmaste åren. Trots den långsammare minskningen minskar arbetsplatserna dock i sådan omfattning att antalet arbetsplatser på planeområdena i sin helhet inte ökar med samma intensitet som befolkningsökningen skulle ge anledning att förmoda. Ökningen av antalet arbetsplatser kommer i själva verket till synes hos andra arbetsplatser än inom primärproduktionen, dvs. inom servicesektorn och inom industrin. Uppskattningen av utvecklingen för planeområdenas arbetsplatser har härletts ur Egentliga Finlands förbunds kalkyler för arbetsplatserna, vilka gjordes upp på hösten 2006 på landskapsnivå (uppdatering 2008). Enligt arbetsplatskalkylerna behöver service och industri i framtiden nya lokaliteter. Då produktionslokaler byggs, bör man allt mer beakta att utrymmena kan omvandlas för nya användningsändamål, för livscykeln för de olika branscherna inom industrin är i framtiden kortare eller åtminstone stadd i en kontinuerlig förändring. Inte heller bostadsområdena bevaras likadana från år till år. Ett tidigare område med barnfamiljer förändras på ett par decennier till en zon med seniorer och få barn. Serviceutbudet för närområdet måste förändras så att det beaktar behoven hos områdets invånare utan att byggnadsbeståndet utgör ett hinder för det. Arbetsplatserna kommer allt mer att koncentreras till vissa områden, vilket ökar och förlänger arbetsplatstrafi ken i landskapet. En allt större del av planeområdets sysselsatta arbetar i Åbo stadsregion. Kommunernas självförsörjning med arbetsplatser kommer automatiskt att minska, eftersom arbetsplatserna inom primärproduktionen minskar då gårdsstorleken ökar. Betydelsen av arbetsplatsens läge då man väljer bostad minskar ständigt. Pendlingen mellan kommunerna ökar och centralortskommunernas pendlingsområden blir större. I denna situation är planeringen av en bärkraftig samhällsstruktur synnerligen utmanande. År 1970 var betydelsen av primärproduktionen mycket stor för självförsörjningen med arbetsplatser. Då var det allmänt att 60 % av kommunens sysselsatta arbetade inom boendekommunen. Sådana kommuner enligt den nuvarande kommunstrukturen var inalles 47 st., i dag endast 18. En utveckling av detta slag har varit mera abrupt i Egentliga Finland än i det övriga landet Vuosi % % % % Yht Bild 20: Kommunernas antal klassifi cerat enligt den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser. Varsinais- Suomi Loimaan seutu Salon seutu Turun seutu Vakka- Suomi Turunmaa Turun kaupunkiseutu Turun seudun kehysk. Alkutuotanto Teollisuus ja kaivostoiminta Rakentaminen ja sähkö-, kaasu- ja vesihuolto Kauppa, majoitus- ja ravitsemustoiminta Kuljetus, varastointi ja tietoliikenne Rahoitus, liike-elämänpalvelut Yhteiskunnalliset palvelut ja julkinen sektori Tuntematon Kaikki toimialat yhteensä Alkutuotanto 3,8 13,9 6,2 1,7 8,6 6,3 0,9 14,3 Teollisuus ja kaivostoiminta 21,5 23,0 35,8 17,3 31,6 23,5 17,3 16,2 Rakentaminen ja sähkö-, kaasu- ja vesihuolto 7,5 7,6 5,2 8,0 8,6 6,1 7,8 11,5 Kauppa, majoitus- ja ravitsemustoiminta 14,1 11,3 12,9 15,1 10,8 11,6 15,4 11,1 Kuljetus, varastointi ja tietoliikenne 7,1 5,9 5,6 7,8 4,8 7,1 7,9 6,8 Rahoitus, liike-elämänpalvelut 12,8 7,8 8,9 15,0 7,3 7,8 15,4 8,4 Yhteiskunnalliset palvelut ja julkinen sektori 31,3 28,1 23,9 33,5 26,2 34,9 33,7 29,1 Tuntematon 1,8 2,4 1,6 1,7 2,1 2,7 1,6 2,6 Kaikki toimialat yhteensä 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Bild 21: Planområdenas arbetsplatsfördelning enligt verksamhetsbranscher (förhandsuppgift 2005). Källa Statistikcentralen. s. 2 1

22 Bild 22. Arbetsplatsprognoserna för planområdena. Källa Egentliga Finlands förbund, Statistikcentralen Loimaan seutukunta Turun seudun kehyskunnat Vakka-Suomen seutukunta Turunmaan seutukunta Loimaan seutukunta Turun seudun kehyskunnat Vakka-Suomen seutukunta Turunmaan seutukunta Bild 23: Arbetsplatserna inom lantbruket och fi skerihushållningen Källa Egentliga Finlands förbund. Statistikcentralen. Bild 24: Andra arbetsplatser än inom lantbruket och fi skerihushållningen Källa Egentliga Finlands förbund. Statistikcentralen. s. 2 2

23 Bild 25: Zonerna som bildats på basis av pendlingsområdena och pendlingstrafikens riktning. Bottenfärgläggning enligt den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser. Antti Vasanen, Förutsättningarna för en utveckling av kommunstrukturen i Egentliga Finland, Egentliga Finlands förbund Självförsörjningen med arbetsplatser Med självförsörjning av arbetsplatser avses i allmänhet den traditionella självförsörjningen med arbetsplatser. Då man önskar granska arbetskraftens rörlighet (s.k. pendling), räcker det inte med att granska den traditionella självförsörjningen med arbetsplatser. Vid sidan därav har man utvecklat indikatorer med vilka man bättre kan beskriva pendlingstrafi kens aktivitet både till och från området. Sådana är till exempel självförsörjningen med arbetskraft samt den faktiska självförsörjningen med arbetskraft. Dessa två mätinstrument är mindre kända än den traditionella självförsörjningen med arbetsplatser, och därför är det skäl att på denna punkt beskriva egenskaperna hos de indikatorer som utnyttjats i planearbetet. Den traditionella självförsörjningen med arbetsplatser anger hela områdets tyngd som en arbetsplatskoncentration. Det är ett relationstal, områdets totala arbetsplatser / de sysselsatta som bor på området. I städerna är detta relationstal nästan alltid över 100. Ju större områdets relationstal är, en desto mer betydande arbetsplatskoncentration är området. Den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser blandas ofta ihop med den traditionella självförsörjningen med arbetsplatser. Den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser berättar hur för stor del av de sysselsatta på området arbetsplatserna räcker till på det egna området. I jämförelse med den traditionella indikatorn är den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser ett relationstal arbetande och boende på området / de sysselsatta som bor på området, som får värdena Relationstalet är det högsta i städerna, liksom för även den traditionella indikatorn. Till exempel i Åbo är den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser under 80 eller cirka 20 %. Av de sysselsatta i Åbo arbetar de sysselsatta någon annanstans än i Åbo. Trafi ken löper alltså även bort från Åbo, fastän Åbo är landskapets mest betydande arbetsplatskoncentration. s. 2 3

24 Då man granskar utvecklingen av den pendling som överskrider kommungränserna i Egentliga Finland under tiden med hjälp av dessa indikatorer, kommer skillnaderna hos de nyare indikatorerna för självförsörjningen bättre fram med hänsyn till de traditionella indikatorerna. Referensåren rörs inte upp av recessionen, för åren 1990 och 2004 var ungefär på samma nivå i fråga om de totala arbetsplatserna. Från den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser kan även pendlingsgraden härledas, vilken till exempel utnyttjas av Statistikcentralen. Den visar hur stor del av områdets sysselsatta som arbetar utanför sin boendekommun, dvs den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser. Självförsörjningen med arbetskraft är en mera sällan begagnad indikator. Den berättar för hur stor del av områdets arbetsplatser som arbetskraft erhålls från det egna området. Självförsörjningen med arbetskraft är ett relationstal Den traditionella självförsörjningen med arbetsplatser har i största delen av kommunerna gått ned under granskningsperioden. Relationstalet i rätt många kommuner har dock ökat en aning. Den faktiska självförsörjningsgraden med arbetsplatser har däremot i nästan alla kommuner sjunkit. Pendlingstrafiken som riktar sig bort från Åbo har ökat. Självförsörjningsgraden med arbetsplatser har också till stor del sjunkit, men i vissa kommuner har talet t.o.m. gått upp en aning. sysselsatta och boende på området / områdets arbetsplatser, vilket får värdena liksom även indikatorn för den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser. Relationstalets värde är i allmänhet högt på landsbygden och i skärgården på grund av arbetsplatserna inom primärproduktionen. De höga värdena för Nystad och Somero förklaras i mycket även av den stora ytarealen. Ju högre värde relationstalet har desto mindre behöver området arbetskraft från andra områden. Självförsörjningen med arbetskraft avslöjar även det faktum att fastän området inte är en arbetsplatskoncentration, så får man ändå inte arbetskraft för dess arbetsplatser från det egna området. Till exempel hos arbetsplatserna i Rusko-området är ruskoborna i minoritet, för endast 40 % är ruskobor och 60 % invånare i några andra kommuner. Pendlingstrafiken går alltså även i riktning mot Rusko och inte endast därifrån. Pyhäranta 33,4 Den nedåt gående trenden för självförsörjningen med arbetskraft samt den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser anger att arbetsplatserna och den arbetskraft som behövs för dem i dag ligger mera avlägset från varandra än år Pendlingstrafiken över kommungränsen riktas sålunda inte endast till områden med en stor självförsörjningsgrad med arbetsplatser. Störst är differentieringen för arbetsplatser och arbetskraft i kommuner där både självförsörjningen med arbetskraft och den faktiska självförsörjningen med arbetsplatser är som lägst. Pyhäranta 61,4 Pyhäranta 54,4 Alastaro 58,6 Alastaro 71,9 Laitila 74,9 Laitila 71,6 Uusikaupunki 97,1 Mynämäki 47,1 Vahto 33,7 Kustavi 70,4 Iniö 60,3 Lemu 27,6 Merimasku 26,7 Masku 26,7 Paimio 53,3 Turku 79,3 Piikkiö 30,0 Kaarina 29,7 Lemu 47,0 Askainen 52,0 Masku 63,4 Velkua 71,6 Merimasku 42,1 Paimio 80,9 Turku 122,8 Piikkiö 63,1 Kaarina 67,7 Västanfjärd 72,9 Piikkiö 47,5 Kiikala 79,1 Pertteli 59,6 Halikko 57,3 Salo 52,6 Suomusjärvi 64,6 Muurla 57,3 Sauvo 76,1 Parainen 76,4 Kisko 75,1 Perniö 75,9 Nauvo 71,0 Korppoo 73,8 Särkisalo 79,1 Västanfjärd 76,3 Särkisalo 76,2 pertpomav ,1 25,2 Lähteet: SYKE / ELYSE & YKR 2007, Tilastokeskus Pohjakartta (c) MML lupa no 254/MYY/07 tvomav ,0, ,0,1-8 80,1 0, ,1 00,0-1 47,9 Dragsfjärd 97, ,0, ,0, ,0, ,0,1-8 1,3 Dragsfjärd 76,5 20 km Paimio 65,8 Turku 64,5 Kemiö 77,0 Nauvo 90,7 Korppoo 71,0 10 Kuusjoki 68,4 Kisko 64,4 Särkisalo 60,3 0 Somero 87,8 Lieto 50,1 Raisio 40,2 Naantali 54,5 Perniö 79,8 tpomav 2004 Lähteet: SYKE / ELYSE & YKR 2007, Tilastokeskus Pohjakartta (c) MML lupa no 254/MYY/07 Merimasku 63,4 Houtskari 94,3 Kemiö 84,5 Nauvo 64,3 Västanfjärd 55,6 Velkua 84,6 Koski Tl 75,4 Marttila 77,1 Tarvasjoki 61,4 Rusko 40,9 Kaarina 43,8 Kisko 48,3 Korppoo 52,3 Masku 42,1 Rymättylä 66,7 Parainen 80,9 Perniö 60,5 Kemiö 65,0 Lemu 58,7 Askainen 77,0 Aura 60,7 Suomusjärvi 75,6 Muurla 59,6 Sauvo 63,1 Iniö 89,7 Kiikala 66,4 Pertteli 60,9 Halikko 60,7 Salo 147,9 Houtskari 71,1 Parainen 61,8 Taivassalo 77,1 Kuusjoki 74,1 Rymättylä 71,3 Vahto 61,7 Kustavi 73,0 Somero 80,2 Lieto 64,6 Raisio 83,6 Naantali 72,3 Nousiainen 66,3 Marttila 68,1 Tarvasjoki 66,2 Rusko 61,5 Mellilä 66,9 Pöytyä 70,4 Vehmaa 72,6 Koski Tl 86,3 Aura 70,0 Suomusjärvi 48,8 Muurla 34,1 Sauvo 48,0 Iniö 67,2 Kiikala 52,5 Pertteli 36,3 Halikko 34,8 Salo 77,8 Houtskari 67,1 Taivassalo 80,6 Kuusjoki 50,7 Rymättylä 47,6 Vahto 54,6 Kustavi 96,4 Somero 70,3 Lieto 32,4 Raisio 33,6 Naantali 39,5 Nousiainen 51,9 Marttila 52,5 Tarvasjoki 40,7 Rusko 25,2 Pöytyä 81,5 Vehmaa 80,7 Koski Tl 65,0 Aura 42,5 Loimaa 74,7 Mynämäki 75,4 Mellilä 72,7 20 km Dragsfjärd 78,6 Lähteet: SYKE / ELYSE & YKR 2007, Tilastokeskus Pohjakartta (c) MML lupa no 254/MYY/ ,0, ,0, ,0, ,0,1-9 4,3 Pöytyä 57,3 Nousiainen 34,4 Velkua 60,6 Mellilä 48,7 Oripää 69,0 Yläne 74,1 Loimaa 106,3 Mynämäki 62,4 Vehmaa 58,5 Askainen 40,1 Uusikaupunki 83,8 Oripää 85,5 Yläne 74,2 Loimaa 79,3 40,2 Oripää 59,0 Yläne 55,0 Taivassalo 62,1 Alastaro 81,5 Laitila 104,7 Uusikaupunki 81,3 20 km Bild 26: Den faktiska och traditionella självförsörjningen med arbetsplatser samt självförsörjningen med arbetskraft i Egentliga Finland år 2004: Källa SYKE/YKR Pyhäranta -24,60 Pyhäranta 1,74 Alastaro -13,37 Laitila -13,97 Laitila 11,67 Uusikaupunki -5,25 Yläne -5,61 Loimaa -5,7 Muurla -20,09 Korppoo -7,84 Västanfjärd -9,89 Särkisalo -10, km 6 0 0,0,1, ,0, Lähteet: SYKE / ELYSE & YKR 2007, Tilastokeskus Pohjakartta (c) MML lupa no 254/MYY/07 0, ,0 5,6 0 0 tvomav. muutos Dragsfjärd -10,96, km, ,0 Lähteet: SYKE / ELYSE & YKR 2007, Tilastokeskus Pohjakartta (c) MML lupa no 254/MYY/ , ,0,9, Dragsfjärd 7, ,0 9,9-3 Nauvo 0,96 per. tpomav. muutos ,9 Särkisalo -8,41 7,2 Västanfjärd -3,10-1 Nauvo -18,90 1,0 0 0,0 4, , km 1, Kisko -14,80 Perniö -10,17 Kemiö -6,75-2 Korppoo -0,64 tod. tpomav. muutos Lähteet: SYKE / ELYSE & YKR 2007, Tilastokeskus Pohjakartta (c) MML lupa no 254/MYY/07 Suomusjärvi -19,58 Muurla -6,00 Parainen -6,12 Kisko -2,67 Särkisalo -15,91 Dragsfjärd -4,18 Kiikala -7,94 Pertteli -7,26 Halikko -17,15 Salo -13,31 Perniö -2,96 Kemiö -9,42 Nauvo -12,36 Västanfjärd -9,88 Piikkiö -9,30 Sauvo -14,24 Houtskari -1,35-2 Korppoo -6,09 Paimio -11,31 Turku -4,98 Kaarina -3,98 Kisko -11,93 Perniö -10,66 Kemiö -13,59 Kuusjoki -16,15 Suomusjärvi 1,70 Parainen -3,72 Somero -4,54 Lieto -15,68 Raisio -14,76 Naantali -8,29 Rymättylä -11,04 Salo 25,68 Sauvo -7,74 Houtskari -5,71 Merimasku -19,87-0 Muurla -16,29 Iniö -1,51 Kiikala -12,89 Pertteli -17,55 Halikko -6,57 Velkua 3,72 Koski Tl -11,93 Marttila -8,35 Tarvasjoki -18,39 Rusko -10,28 9 Piikkiö -9,67 Suomusjärvi -13,37 Parainen -8,02 Masku -20,57 0 Kaarina -7,30 Lemu -27,26 Askainen -3,36 Kuusjoki 2,27 Paimio -7,34 Turku -0,71 Taivassalo -3,60 4,0 Lieto 3,20 Raisio 9,20 Naantali -6,92 Somero -7,96 Aura -11,41 -- Merimasku -6,14 Rymättylä -16,95 Salo -2,76 Sauvo -15,98 Iniö -9,68 Kiikala -16,49 Pertteli -16,16 Halikko -15,31 Velkua -15,70 Vahto -19,66 Kustavi -10,24 Marttila -14,58 Tarvasjoki -6,87 Rusko -2,66,0 Piikkiö -11,36 Rymättylä -21,06 Houtskari -6,42 Masku 7,73-0 Kaarina -6,18 Lemu -2,13 Askainen -20,04 Kuusjoki -10,04 Paimio -14,81 Turku -6,61 Taivassalo -16,00 Nousiainen -13,69 9 Somero -10,99 Lieto -8,02 Raisio -7,28 Naantali -10,35 Kustavi -1,98 Marttila -18,15 Tarvasjoki -17,66 Rusko -7,69 Mellilä -12,69 Pöytyä -13,61 Vehmaa -17,05 Koski Tl -1,62 Aura -5,55 0,0 Merimasku -13,47 Masku -8,2 Vahto 3,86 0 Iniö -9,85 Velkua -10,04 Lemu -14,65 Askainen -17,85 Nousiainen -8,19 4,0 Kustavi -11,51 Pöytyä -5,15 Vehmaa 2,01 Koski Tl -11,71 Aura -11,99 -- Vahto -7,6 9 Nousiainen -13,67 Loimaa -10,18 Mynämäki -12,45 Mellilä -8,70,9 Pöytyä -15,41 Vehmaa -11,95 Yläne -15,11 Loimaa 6,03 Mynämäki -8,62 Mellilä -16,16 Oripää -8,04,9 Mynämäki -15,34 Uusikaupunki 6,16 Oripää -9,36-3 Oripää -14,08 Yläne -16,22 Taivassalo -15,81 Alastaro -6,59 Alastaro -9,80 Laitila -4,63 Uusikaupunki 1,91-3 Pyhäranta -13,72 Bild 27: Ändringen av den faktiska och traditionella självförsörjningen med arbetsplatser samt självförsörjningen med arbetskraft i Egentliga Finland : Källa SYKE/YKR L A N D S K A P S P L A N F Ö R E G E N T L I G A F I N L A N D s. 2 4 F Ö R S L A G

25 6 Målen 6.1 De riksomfattande målen för områdenas användning Statsrådet beslutade om de riksomfattande målen för områdesanvändningen enligt markanvändnings- och bygglagen. Statsrådet fattade beslut om att revidera de riksomfattande målen för områdenas användning. Det tidigare beslutet har reviderats med hänsyn till målens innhåll, ikraftträdande och verkställighet samt ändringssökande. Till övriga delar, såsom vad rättsgrunden och rättsverkningarna för målen beträffar, förblir beslutet år 2000 i kraft. Beslutet om revideringen trädde ikraft Huvudtemat för revideringen var att svara på klimatförändringens utmaningar. Därtill har man ökat effektverkan hos målen genom att precisera målformuleringarna samt genom att förstärka deras förpliktande. Största delen av målen förblev dock oförändrade. Förhandlingsförfarandena med landskapens förbund och kommunerna är statens primära medel att styra och påverka för att de riksomfattande målen skall uppnås. Miljöministeriet utvärderade, då det fastställde landskapsplanen, hur målen beaktas som en del av de innehållsmål som ställts för landskapsplanen i 28 i markanvändnings- och bygglagen. Landskapsplanen intar en central ställning vid specifi ceringen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen och i konkretiserandet som principer på landskapsnivå för områdesanvändningen och som områdesreserveringar. Innehållshelheterna för målen på riksnivå för områdesanvändningen är - en fungerande områdesstruktur, - en konsoliderande samhällsstruktur och livsmiljöns kvalitet, - kultur och naturarv, rekreationsbruk och naturtillgångar (riksinventeringar), - fungerande förbindelsenät och energiförsörjning (bl.a. vindkraft, - Helsingforsregionens specialfrågor, - särskilda områdeshelheter (skärgården) som natur- och kulturmiljöer. Uppgiften för målen på riksplanet för områdesanvändningen är - att försäkra beaktandet av betydande omständigheter på riksplanet inom landskapens och kommunernas planlägg- ning samt i de statliga myndigheternas verksamhet, - att medverka till att målen för planeringen enligt markanvändnings- och bygglagen och områdenas användning uppnås, av vilka de viktigaste är en bra livsmiljö och en hållbar utveckling, - att verka som ett instrument för styrningen av planläggningen på förhand i betydande frågor för markanvändningen på riksplanet och att främja en konsekvent och enhetlig förhandsstyrning, - att främja verkställigheten av internationella beslut i Finland samt - att skapa förutsättningar inom områdesanvändningen för att genomföra riksomfattande projekt. Koncentrerat är de riksomfattande målen för områdenas användning - utveckling och utnyttjande av den befi ntliga samhällsstrukturen och centralnätet - främjande av funktionen och ekonomin genom åtgärder som minskar trafi kbehovet och stöder kollektivtrafi ken, - motarbetande av en splittrad samhällsstruktur genom att anvisa områdesreserveringar för verksamheter och markanvändning i samband med de existerande centrumen samt - främjande av åtgärder som höjer miljöns kvalitet, beaktar värdena i natur- och kulturmiljön. UUSIKAUPUNKI Stockholm LAITILA MYNÄMÄKI NAANTALI MASKU RAISIO Tallinn / Riga RUSKO TURKU PARAINEN KAARINA LIETO PIIKKIÖ Bild 28: Egentliga Finlands centralortsnät. Baltic Palette II AURA PAIMIO r = 40 km LOIMAA HALIKKO SALO PERNIÖ Hämeenlinna SOMERO Helsinki St Petersburg Helsinki via Karjaa Bild 29: Södra Finlands centralortsnät 200/2030. Baltic Palette II s. 2 5

26 De riksomfattande målen för områdesanvändningen och hur de beaktas har specificerats temavis i kapitel 6 i samband med beskrivningen om landskapsplanens innehåll och bestämmelser. 6.2 Regionstruktur med era centrum ESPON (European spational planning observation network) som undersöker planeringen av områdesanvändningen i Europa har i flera utredningar fört fram en områdesstruktur med många centrum som ett verktyg mot en balanserad samhällsstruktur. Mångcentrumtanken kan nalkas på olika områdesoch skalnivåer med allt från ett metropolsystem som täcker hela Europa till en intern centralnätsstruktur som stöder sig på landskapets små och medelstora städer. En struktur som stöder sig på Egentliga Finlands regionkommuner och deras centrum skapar ypperliga utgångspunkter för en utveckling både mellan landskapen och landskapets interna samhällsstruktur. Egentliga Finlands centrumstruktur har granskats bl.a. i Baltic Palette-projekten (Baltic Paletter II, Polycentric Platform, Final Report, 2004). 6.3 Egentliga Finlands kommunstruktur I en utredning som hänför sig till kommunstrukturreformen (Antti Vasanen, Kuntarakenteen kehittämisen edellytykset Varsinais-Suomessa, Varsinais-Suomen liitto 2007) granskades Egentliga Finlands kommunstruktur med hjälp av fl era olika kartframställningar. I arbetets slutsatser konstateras att dess syfte har varit att ge en bild av betingelserna för utvecklandet av Egentliga Finlands kommunstruktur i olika områden av landskapet. Förutom grundförutsättningarna för en sammanslagning av kommunerna, liksom avståndet mellan centrumen eller pendlingsriktningen påverkas genomförandet av kommunsammanslagningar av många andra faktorer som hör samman med kommunekonomin, serviceproduktionen samt den lokala identiteten. I slutsatserna om regionkommunerna struktur inom landskapsplanens område sägs det: Åbo stadsregion framträder i praktiken i varje granskning i denna rapport mycket klart. Endast omfattningen av stadsregionens influensområde varierar, beroende på den variabel som granskats. I de flesta granskningarna är dock Åbos infl uensområde så vidsträckt att förutsättningarna för en sammanslagning av hela områdets kommuner är mycket svaga. Däremot skiljer sig från den omfattande Åbo stadsregionen tydligt en mer begränsad kärnstadsregion bestående av endast några kommuner, vilken präglas av det stora antalet arbetsplatser, en mångfasetterad pendlingsinriktning och där den yttre zonen fungerar som ett kommunikationscentrum. Utifrån de granskningar som gjorts stiger två alternativa kommunstrukturmodeller fram, vilka är verkställbara till sina grundförutsättningar. I det första alternativet förenas alla kommuner i Åbo kärnstadsregion, varvid det skulle bildas en storkommun bestående av Åbo, Reso, S:t Karins, Nådendal, Lundo samt eventuellt även av Pikis, Masku, Rusko och Vahto. Det andra alternativet bygger på en modell med tre kärnor, där S:t Karins, Lundo, Pikis, Rusko och Vahto förenas med Åbo; Rimito, Merimasku och eventuellt Velkua med Nådendal samt Masku, Nousis, Lemo och Villnäs med Reso. Den första av modellerna baserar sig i synnerhet på en enhetlig samhällsstruktur för området samt pendlingens inriktning medan den andra modellen grundar sig framför allt på hur strömmarna för att uträtta ärenden inriktar sig. Däremot förefaller det samarbetsområde för Åbo stadsregion som bildats i Paras-projektet vara ganska konstgjort i belysning av denna rapport. Utifrån zonen utanför Åbo stadsregion, som dock på basis av fl era olika granskningar hör till Åbos infl uensområde stiger det fram tre ganska tydliga subcentraler; en kommunhelhet som består av Pemar, Virmo samt Aura, Tarvasjoki, Pöytis och S:t Mårtens. Man kan se att dessa undercentraler har rätt goda förutsättningar att mellan regionkommuncentrumen bilda självständiga kommuner som är mer landsbygdsmässiga än centralstäderna, om bara samarbetsområdena för primärhälsovården bildas på det sätt som kommun- och servicestrukturreformen förutsätter. Även Pargas kan betraktas som liknande de föregående, om ock till sin karaktär klart mer stadsartad som en subcentral till Åbo stadsregion. Verksamhetszonen för Loimaa är avsevärt mindre än Salo-zonen, för till infl uensområdet för Loimaa hör endast dess grannkommuner som ligger i Egentliga Finland. För en kommunsammanslagning mellan Loimnaa och dess grannkommuner, Alastaro, Oripää och Mellilä kan man anse att det föreligger goda förutsättningar, ty i praktiken bildar kommunerna i fråga på basis av granskningarna i denna rapport ett enhentligt funktionellt område. Utöver de ovan nämnda kommunerna riktar sig Ypäjä som är beläget i Centrala Tavastland även till en del till Loimaa, men föremålet för dess huvudsakliga inriktning är åtminstone i fråga om pendlingen Forssa. Det oaktat riktar sig pendlingen i de norra delarna av Ypäjä mycket klart till Loimaa, och vid diskussionerna om områdets kommunstruktur vore det de facto skäl att hålla framme en anslutning av de aktuella områdena som en del av Loimaa. Kommunstrukturen för Vakka-Suomi domineras av stadsparet Nystad och Letala, där bäggedera stiger liksom Somero fram som betydande självförsörjande centralorter i fråga om funktion. Endast sett ur aspekten för tillgången till offentliga tjänster och vart restaurangbesöken riktar sig visar sig Nystad vara ett starkare centrum än Letala. Förutsättningarna för att genomföra en kommunsammanslagning är inte de bästa möjliga mellan dessa två kommuner, fastän de funktionsmässigt och även med hänsyn till samhällsstrukturen nog bildar en rätt enhetlig helhet. På basis av granskningarna i denna rapport fi nns det dock bättre förutsättningar för en sammanslagning mellan Nystad och Letala än till exempel för en samgång mellan Letala och Raumo. Endast Pyhäranta kommun riktar sig särdeles tydligt till Raumo, som med alla indikatorer mätt i främsta rummet riktar sig till Raumo. Pendlingen för de sydliga byarna i Pyhäranta riktar sig dock klarare till Nystad och Letala än till Raumo, varför man vid en prövning av kommunsammanslagningar borde beakta möjligheten att ombilda de nuvarande kommungränserna med iakttagande av de funktionsmässiga inriktningarna. Kommunerna på Kimitoön bildar i praktiken en likadan centralortsstruktur som Nystad och Letala. På Kimitoön bildar Kimito och Dragsfjärd ett jämstarkt centralortspar, dit pendlingen och s. 2 6

27 uträttandet av ärenden från Västanfjärd rätt långt riktar sig. Den jämna centralortsställningen för Kimito och Dragsfjärd framhävs av att den starka inriktningen för Västanfjärd mellan centrumen varierar allt efter vilken variabel som granskas. Kimitoöns kommuner kan anses ha goda förusättningar för att genomföra en kommunsammanslagning. Som en svaghet kan dock betraktas det rätt stora avståndet för Kimito och Dragsfjärd från varandra. Kommunerna i skärgården och den inre landsbygden träder just inte fram i granskningarna i denna rapport. I denna grupp, som består åtminstone av Koski Tl, Vemo, Tövsala, Gustavs, Iniö, Houtskär, Korpo och Nagu, förefaller förutsättningarna för att genomföra alternativa kommunsammanslagningar av olika slag vara rätt svaga. Den skenbara svagheten hos förutsättningarna för en sammanslagning beror dock mera på karaktären av de granskningar som företagits än på avsaknaden av en faktisk potential för en kommunsammanslagning. Till exempel den betydande andelen för primärproduktionen i kommunernas näringsstruktur minskar pendlingen till centrumen, vilket syns i statistikerna. Detta för sin del minskar åter tillfällena att dagligen uträtta ärenden i stadscentrumen, varvid kommuninnevånarnas trafik för att uträtta ärenden oftare riktar sig till den egna boendekommunen. För de små kommunernas del skall i själva verket förutsättningarna för en sammanslagning sökas även i kulturella faktorer. Till exempel svenskspråkigheten eller en stark landsbygdsidentitet kan likaväl skapa goda förutsättningar för kommunsammanslagningar som ett dagligt uträttande av ärenden och pendling i staden. Bild 30: Medeltalet för koncentrationerna av Egentliga Finlands befolkning, arbetsplatser och byggnadsbestånd samt de zoner som tolkats som enhetliga till sin samhällsstruktur. Antti Vasanen, Förutsättningarna för en utveckling av kommunstrukturen i Egentliga Finland, Egentliga Finlands förbund Bild 31: Egentliga Finlands pendlingsområden år På pendlingsområdena (ljus färgton) arbetar minst 10 % av kommunens arbetskraft på pendlingscentralorten (mörk färgton). Antti Vasanen, Förutsättningarna för en utveckling av kommunstrukturen i Egentliga Finland, Egentliga Finlands förbund s. 2 7

28 6.4 Regionkommunerna som en del av Egentliga Finland och Södra Finlands utvecklingskorridor Södra Finlands sju landskap har tillsammans utarbetat en vision om områdets framtida utveckling. I det första skedet av regionstrukturarbetet kartlade man den funktionsmässiga områdesstrukturen och koncentrerade sig då på en granskning av områdets centralregioner, de interna nätverken, de externa förbindelserna och de mer attraktiva områdena i fråga om naturvärden. I det andra skedet granskade man ändringar hos befolkningen och arbetsplatserna och bildade områdets viljetillstånd Ett konsoliderat södra Finland utifrån alternativa granskningar. I det tredje skedet bildade man en övergripande vision om Södra Finland år 2030 som täcker boendet, miljön och trafiken. Ett arbetsskede pågår, där man skapar verksamhetsrutterna för att visionstillståndet för boendet och byggandet ska uppnås. Som den centrala faktorn i visionsarbetet har man betraktat en områdesstruktur med bildade nätverk, där regionkommuncentrumen betonas utöver utvecklingskorridorerna. Huvudstadsregionen och landsbygdscentralerna är Södra Finlands huvudcentraler. Regionkommuncentrumen förenar sig med huvudcentralernas nät genom trafi k- och datanät. Centrumens vitalitet stöds genom att tillväxten styrs i samband med de existerande strukturerna. Den första handlingslinjen Service och sociala nätverk nära då visionen genomförs, betonar tillgången till närservice och kollektivtrafi k samt en socialt aktiv miljö som kvalitetsfaktorer för boendet. Den andra handlingslinjen Naturen och landsbygden nära betonar naturens frid och den för landsbygdsboendet typiska utrymmet, i enlighet med fi nländarnas önskemål för boendet. 6.5 Målen för områdenas användning på landskapsnivå Målet för planeringen av områdesanvändningen är att stödja en balanserad utveckling av landskapet. En fungerande områdesstruktur är den centrala utgångspunkten för näringslivets konkurrenskraft och ett förstärkande av Egentliga Finlands Östersjö-ställning. Utvecklandet av områdesstrukturen baserar sig på en effektiv användning av de befi ntliga strukturerna. Stommen i en fungerande områdesstruktur utgörs av ett nätverk som bildas av landskapscentralerna samt centrumen i stadsregionerna och på landsbygden. En särskild fördel för Egentliga Finland är de relativt små avstånden och en balanserad tätortsstruktur. Genom områdesanvändningen främjas växelverkan mellan städerna och landsbygden samt bevarandet av byarnas nätverk. I Egentliga Finland har fritidsbebyggelsen samt turismen och andra fritidsaktiviteter en viktig betydelse som stöder bevarandet av servicestrukturen på områdena med glesbebyggelse. I synnerhet vid landskapets randområden bör man fi nna utvägar att göra näringslivsverksamheten och det andra verksamhetsunderlaget mer mångsidiga. Främjandet av fungerande livsmiljöer och ekonomin sker bäst genom att man utnyttjar den existerande samhällsstrukturen och kompletterande utbyggande av tätorterna. Ett bra mått på en fungerande samhällstruktur är tillgången på service och arbetsplatser sålunda att trafi kbehovet minskar och trafiksäkerheten ökar. Medlet är att förbättra kollektivtrafi kens förutsättningar samt att genomföra cykel- och gångvägar som ett fortlöpande nätverk. Bild 32: Södra Finlands funktionella regionstruktur Alliansen för Södra Finlands landskap s. 2 8

29 Landskapsöversikten De strategiska målen för Egentliga Finland har fastställts i landskapsöversikten Det centrala målet för utvecklandet av landskapet är invånarnas välfärd i landskapet. Grundförutsättningen för ett framgångsrikt landskap är en balanserad befolkning med hänsyn till åldersstrukturen och invånare som är nöjda med den livskvalitet som erbjuds av landskapet. En ekonomisk tillväst och välfärd åstadkoms genom att utveckla områdets näringsliv och därigenom med en förbättrad sysselsättning. Förbättrandet av företagens verksamhetsbetingelser räcker dock inte till ensamt. En harmonisk och trygg social verksamhetsmiljö är en viktig konkurrensfaktor och en förutsättning för välståndet. Det försvagade tillståndet för Skärgårdshavet har i översikten noterats som det enda hotet, som ifall det blir verklighet, medför en väsentlig försämring av Egentliga Finlands särskilda resurs. Landskapsprogrammet I landskapsprogrammet fastställs de projekt som ska genomföras de närmaste åren. I Egentliga Finlands utvecklingsprogram finns det fem handlingslinjer. Den fjärde handlingslinjen, Egentliga Finlands utvecklas till ett internationellt Östersjöcentrum genom att dra nytta av gateway-ställningen, innehåller ett mål om att utveckla förbindelsenäten, varigenom områdets konkurrenskraft förbättras. Den femte handlingslinjen, miljöns värden betonas, innehåller åtgärdshelheter, med vilka landskapets rika naturmiljö bevaras, att man ser till en ren och sund livsmiljö samt ser till att de byggda områdena är trivsamma och fungerande. 6.6 Regionkommunernas mål för områdesanvändningen Gemensamma mål för alla regionkommuner/planeområden är: - att förstärka regionkommunens livskraft med hjälp av planering av områdesanvändningen, - att styra utvecklingen av områdets samhällsstruktur, - att koordinera miljövärdena och markanvändningen, - att trygga servicen genom att utveckla nätet av byar och centraler, - att hindra en splittring av samhällsstrukturen och styra glesbebyggelsen, - en behärskad markanvändning av strandområdena, - att säkerställa ett täckande och fungerande trafi knät samt - att genomföra bredbandsförbindelser med konkurrenskraftig förmedlingsförmåga inom hela Egentliga Finlands område. Loimaaregionen De viktiga särfrågor som skall utredas i samband med planearbetet på landskapsplanen för Loimaaregionen är: - ett förenande av riksvägarna 9 och 10, - betydelsen av järnvägen Åbo-Toijala för områdesstrukturen samt - tryggandet av vattenförsörjningen i landskapet / styrningen av markanvändningen på grundvattenområdena. Åboland Särfrågor för landskapsplanen för Åboland, vilka delvis går i arv från regionplanen är: - säkerställandet av ett täckande och fungerande trafiknät i synnerhet med hänsyn till färj- och förbindelsebåttrafiken, - utvecklande av markanvändningen som hänför sig till ringvägen och en ändring av vägen till en landsväg som betjänar den allmänna trafiken - förbindelsen mellan Nagu och Pargas, - områden som skall reserveras för vindkraftverk - den fasta bosättningen på strandområdena samt - utfl yktshamnar och turistrutter. Kranskommunerna i Åboregionen De centrala målen i landskapsplanen för Åboregionens kranskommuner är: - kopplingen funktionellt och strukturellt för kommunerna till Åbo stadsregion, - defi nitionen av principerna för placeringen av kommersiell service, - vägen Halikko-Gustavs, dvs. Haku-vägen, - verksamhetsförutsättningarna för kollektivtrafi ken, - persontrafi ken på Nystads-banan, - produktionsområdena för vindkraft, - den fasta bosättningen på strandområdena samt - utfl yktshamnar och turistrutter. Vakka-Suomi De centrala målen för landskapsplanen och delvis särfrågor som går i arv från regionplanen är: - dimensioneringen av hamnfunktionerna / hamnreserveringen i Pyhämaa, - vägen Halikko-Gustavs, dvs. Haku-vägen, - Lehmänkurkku-vägförbindelsen, - persontrafi ken på Nystadsbanan, - produktionsområdena för vindkraft, - den fasta bosättningen på strandområdena samt - utfl yktshamnar och turistrutter. 6.7 Tra ksystemets mål Utvecklingen av trafi ksystemet har behandlats i trafiksystemplanen för landskapet, Egentliga Finlands trafi kstrategi 2030 samt i de regionala trafi ksystemplanerna. Visionen för Egentliga Finlands tra ksystem 2030 Egentliga Finlands trafi ksystem fungerar effektivt, säkert och hållbart och stöder livskvaliteten och näringslivets konkurrenskraft i alla delar av landskapet. Landskapets tillgänglighet med olika kommunikationer är bra i Finland och internationellt. Fungerande och effektiva logistiska trafi kkedjor är ett trumfkort i konkurrensen för Egentliga Finland. Trafiksystemet erbjuder förutsättningar för en balanserad utveckling av landskapets olika delar. Livsmiljöns goda kvalitet utgör en attraktionsfak- s. 2 9

30 tor för Egentliga Finland. Landskapets trafi ksystem är hållbart ekologiskt, socialt och ekonomiskt och trafi ken kräver inte heller dödsoffer. I Egentliga Finlands trafikstrategi 2030 har följande teman valts som tyngdpunkter för utvecklingen: Näringslivets konkurrensförmåga - Konkurrenskraftiga transportkedjor via hamnarna i Egentliga Finland till Sverige samt andra platser inom Östersjöområdet och landvägen överallt i Finland samt till Ryssland. - Snabba, reguljära och funktionssäkra persontrafi kförbindelser till andra delar av Finland samt utom landet, vilka erbjuder företagen och den offentliga förvaltningen i Egentliga Finland goda förutsättningar för umgänge, bildande av nätverk och tillgång på arbetskraft. Människornas vardagliga trafi kbehov - Fungerande väg och kollektivtrafi kförbindelser, vilka stöder utvecklingen av pendlingsområdena till naturliga, funktionella områden. - Täckande väg- och vattentrafi kförbindelser, vilka säkrar att skärgården bevaras som ett levande område för boende, företagsamhet, fritid och turism. Säkerhet och miljö - En avsevärd förbättring av den för tillfället svaga trafi ksäkerheten i Egentliga Finland. - En högklassig livsmiljö som en stark attraktionsfaktor för Egentliga Finland genom att skapa en trivsam och trygg stads- och tätortsmiljö, genom att respektera det gamla kulturlandskapet och förstärka ställningen för gångtrafi k, cykelåkning och kollektivtrafi k i stads- och tätortstrafi ken. Bild 33: Visionen för Egentliga Finlands huvudtrafi kförbindelser 2030, Egentliga Finlands trafi kstrategi Trafiksystemet ska utvecklas i enlighet med den så kallade fyrstegsprincipen. Enligt den löses trafi ksystemets problem inte i främsta rummet genom nya investeringar i trafi kleder, utan dessförinnan bör man dryfta om det kan fi nnas lösningar för behovet av att röra sig och för transporter och valet av sättet för samfärdseln, genom att effektivera användningen av den nuvarande infrastrukturen eller genom att förbättra den. Orsaken till användningen av en fyrstegsprincip är att lösningen av problemen med en fungerande trafi ksystem genom omfattande investeringar i infrastrukturen är allt svårare av kostnads- och miljöskäl. Man har också sett att en behärskning av vägtrafi ken och trafikstockningarna genom att uppmuntra till andra former för att röra sig och transportera på lång sikt är den enda hållbara utvägen för att trygga funktionen för hela trafi ksystemet. Det väsentliga är att medlen i de första stegen utnyttjas effektivt, innan beslut fattas om betydande infrastrukturprojekt. Den bästa lösningen är ofta en utvecklingsrutt som förenar olika medel. Loimaaregionen Loimaa regionkommun utnyttjar sitt utmärkta läge och bildar ett konkurrenskraftigt alternativ för att etablera och lokalisera företag samt tryggar verksamheten för de redan befi ntliga företagen. Vår kontinuerliga utveckling garanteras genom att man satsar på kompetens och ett boende av hög kvalitet. Grunden för regionkommunens utveckling är det goda läget i Södra Finland, invid spetstriangeln Åbo-Tammerfors-Helsingfors. Genom regionkommunen löper trafi klederna riksväg 9 och 10, stamväg 41 samt järnvägen Åbo-Toijala vilka utgör en trafikkorridor som från Egentliga Finland leder till Tavastland och den centrala utmaningen för regionens näringspolitik är att tillgodogöra sig av den. Loimaaregionens attraktivitet som plats för boendet förutsätter en god boendemiljö. Från trafi ksystemets synpunkt sett innebär det bl.a. mer trivsamma tätortscentrum och att kulturvärdena vid de gamla vägarna vid ån värnas. En trygg miljö att röra sig i är viktigt för barnfamiljerna. Tryggandet av kollektivtrafikens basservicenivå höjer boendeförutsättningarna särskilt för dem som saknar bil och för barnfamiljerna. En positiv befolkningsutveckling förutsätter goda förbindelser för arbetsresorna med personbil och kollektivtrafi ken. Särskilt den södra delen av regionen utgör klart en del av pendlingsområdet för Åbo och Åbos verkan sträcker sig starkt på en radie av 50 kilometer. I framtiden kan infl ensområdet vara mer omfattande och särskilt Loimaa kan erbjuda en trivsam stadsmiljö på ett skäligt avstånd från Åbo - i synnerhet om tåg- och expressturtrafiken utvecklas så de stöder pendlingen till Åbo. För kommunerna i regionens sydöstra del är också förbindelserna till arbetsplatserna i Salo viktiga. Det centrala läget för Loimaaregionen i förhållande till Finlands bosättningscentrum erbjuder näringslivet ett logistiskt fördelaktigt läge, ifall trafi kförbindelserna är i sin ordning. Förutsättningar för de nuvarande företagens framgång och uppkomsten av nya företag är godstrafi kens förbindelser till andra delar av landet: att trygga att huvudvägsförbindelserna är i skick och löper, en förbättring av de tvärsgående vägförbindelserna och att möjligheterna för järnvägstransporter utnyttjas. Primärproduktionens större betydelse än genomsnittet för Loimaaregionen ska också beaktas. Framgången för skogs- och lantbruket förutsätter att man säkerställer att det lägre vägnätet, både allmänna och enskilda vägar, är trafi kabelt: en tillräcklig underhållsnivå och upprätthållandet av den strukturella konditionen. I framtiden tilltar turismens betydelse alltjämt som en näring. I Loimaaregionens trafi ksystem kommer det till synes i Tavastländska Oxvägen och som en ökning av de turismtjänster som stöder sig på de andra historiska vägarna och väglandskapen samt ett behov av att förbättra tillgången på natur- och rekreationstjänster. Även utnyttjandet av huvudvägarnas trafi kströmmar genom att utveckla service invid vägen erbjuder nya möjligheter till en näring. Med tanke på utvecklingen av näringslivet och den offentliga servicen är det viktigt att det fi nns tillräckligt med kompetent arbetskraft för arbetsplatserna. s. 3 0

31 Det förutsätter å ena sidan en attraktiv boendemiljö, å andra sidan att det är lätt att pendla utanför regionen. Servicenivån för kollektivtrafikförbindelserna och huvudvägnätet skalle erbjuda förutsättningarna att pendla till regionens arbetsplatser även från Åbo, Tammerfors och Forssa. Åboland Inom skärgårdsområdet framhävs tryggandet och förbättrandet av fungerande sjötrafi kförbindelser - landsvägsfärjor och förbindelsebåtar - som en del av trafi knätet samt förhoppningen att flera färjpass skall ersättas med en fast förbindelse. Samtidigt betonas betydelsen av goda trafi kförbindelser, särskilt för Skärgårdens Ringväg, för skärgårdsområdet med hänsyn till den för skärgårdsområdet viktiga turismnäringen. Inom utvecklandet av skärgårdens trafi ksystem bör man också beakta att lagen om främjande av skärgårdens utveckling ( /494), dvs. den s.k. skärgårdslagen förpliktar staten och kommunerna att verka för att trygga den fasta bosättningen i skärgården genom att skapa tillräckliga möjligheter för befolkningen för utkomsten, att röra sig och ha tillgång till basservice samt att skydda skärgårdens landskapsbild och miljö från miljöolägenheter. I fråga om trafi k- och transporttjänster skall staten enligt lagen sträva efter att se till att skärgårdens fasta befolkning till sitt förfogande har det nödvändiga trafi k- och transporttjänsterna för boende, utkomst och för att uträtta nödvändiga ärenden, samt att dessa tjänster är så fl exibla som möjligt och gratis eller skäliga till sitt pris. Följande mål har ställts för att utveckla trafi ksystemet i Sydvästra Finlands skärgård: - Att trygga de nödvändiga trafi k- och transporttjänsterna och trafikförhållandena med avseende på skärgårdens befolkning och näringsliv både inom land- och sjötrafi ken. - Att stödja utvecklingen av och en mångsidigare turismnäring för skärgården genom att upprätthålla och utveckla land- och sjötrafiknäten samt servicen. - Att tillgodose fritidsbebyggelsen trafi kbehov genom att utveckla skärgårdens trafi kförhållanden. - Att trygga de nuvarande och framtida behoven av handelssjöfarten och båtsporten. - Att främja bevarandet av skärgårdens särpräglade kulturmiljö och landskapsbild. - Att undvika miljöolägenheter som riktar sig mot skärgårdens natur och människor och att minska de nuvarande olägenheterna. - Att främja trafiksäkerheten. - Att öka trafiksäkerhetens kostnadseffektivitet. Åbo regionens kranskommuner Den centrala utgångspunkten med hänsyn till de yttre trafi k- förbindelserna och förbindelserna på regionalnivå för Åbo regionens kranskommuner är den geografi ska och funktionella kopplingen av området till Åbo stadsregion. Planeringsområdet stöder sig i fråga om pendling och service rätt långt på de möjligheter som erbjuds av Åbo stadsregion. En intim växelverkan skapar förutsättningar bl.a. för att upprätthålla och utveckla bl.a. kollektivtrafiksystemet. Därtill konkretiserar frågan i utvecklandet av stamväg 40 som förenar det planeringsområde som delas upp på bägge sidorna om Åbo stadsregion. Målet är att bältet av kranskommuner i Åbo regionen skall vara ett attraktivt boendeområde nära människan, där kommunernas näringar stöder sig på kommunernas nutida styrkefaktorer och sådana som håller på att utvecklas. Regionkommunen erbjuder ett i fråga om naturen högklassigt, och med hänsyn till servicen, ett mångsidigt område för boende för ett större antal invånare än i dag. Den nybyggnation som skett i takt med den ökade befolkningen har genomförts genom att komplettera och koncentrera den existerande strukturen sålunda att man tryggat och utvecklat närservicen och förbättrat verksamhetsförutsättningarna för kollektivtrafi ken. Styrkefaktorerna för kustzonens kommuner är i synnerhet närheten till havet och naturen, vilka skapar förutsättningar för att utveckla turism- och fritidstjänsterna. I andra kommuner utnyttjar man trafi ksystemet inom utvecklandet av turismen, särskilt trafi kkorridoren E18, riksväg 8 samt de möjligheter som flygfältet erbjuder. I fråga om service och pendling riktar sig kommunerna alltjämt kraftigt till Åbo stadsregion. Trafi ksystemet har utvecklats sålunda att kollektivtrafi kförbindelser för pendlingstrafiken fungerar i de viktigaste kommunerna. Boendetrivseln ökas och kommunernas behov av intern trafi k tillgodoses genom att trygga möjligheterna och säkerheten för närtrafi k för alla befolkningsgrupper. Områdets kommuner verkar i samarbete med Åbo stadsregion och utnyttjar i sin egen verksamhet de goda väg-, järnvägsoch sjötrafi kförbindelserna och de fungerande logistiska tjänsterna i Åbo stadsregion. Vakka-Suomi Utvecklingen av trafi ksystemet för Vakka-Suomi styrs av visionen av måltillståndet på lång sikt år 2025: År 2025 är Vakka-Suomi ett attraktivt område för boende, högklassig industriell produktion, specialiserat lantbruk och ett trivsamt område för att tillbringa fritiden. Regionkommunen erbjuder en högklassig plats för boende med mångsidig service vid kusten för ett större antal invånare. Goda väg-, järnvägs- och sjötrafi kförbindelser och fungerande logistiska tjänster stöder en utveckling av näringarna och befäster ställningen för Vakka-Suomi som en del av nätverket för stadsregionerna i Sydvästra Finland. Den trivsamma och trygga miljön att röra sig i samt fungerande förbindelser för arbete och att uträtta ärenden i Åbo, Raumo och andra delar av landet ökar attraktionen för Vakka-Suomi och förenar regionkommunen som en del av ett mer omfattande bostads- och arbetsmarknadsområde. De lokala miljöolägenheterna av trafi ken är obetydliga. I städerna och tätorterna gynnas rörligheten enligt en hållbar utveckling och behovet av att röra sig med personbil har inte ökat. På landsbygden har man sett till kollektivtrafikens bastjänster och säkrat förutsättningarna för personbilstrafik. s. 3 1

32 De viktiga linjerna för utvecklingen av trafi ksystemet i Vakka- Suomi är följande: - Fungerande huvudtrafi kförbindelser och ett vägnät som är i skick tillhandahålls för näringslivet. - Goda trafikförbindelser förenar Vakka-Suomi som en del av stadsnätet i sydvästra Finland. - Konkurrenskraftiga kollektivtrafi ktjänster förbättrar regionens tillgänglighet och miljön. - Kvaliteten hos den miljö man rör sig i och förhållandena för den lätta trafiken lyfts upp till en attraktionsfaktor. - Genom att utveckla trafi ksystemet stöds turismen och fritidstjänsterna. 6.9 Miljöns tillstånd En av planläggningens uppgifter är för sin del att påverka miljöns kvalitet så att de miljöstörningar som orsakas av olika källor blir så obetydliga som möjligt. 6.8 En hållbar utveckling i Egentliga Finlands regionstruktur I landskapsplanen skall ett område planläggas på ett sätt som stöder en hållbar utveckling för miljön och naturtillgångarna. En hållbar utveckling för miljön förutsätter förutom att den ekologiska balansen tryggas även en ekonomisk utveckling, en balans i människans liv i samfundet och utvecklingen för kulturen. Enligt principen för en hållbar utveckling skall Finlands regionocjh samhällsstruktur planeras efter de nordliga naturförhållandena. Utöver de villkor som ställs av naturen skall de ekonomiska utvecklingsmöjligheterna tryggas och en samhällsstruktur som stöder en balanserad, social utveckling bildas. Den ekologiska hållbarheten förutsätter att utvecklingen är i harmoni med principen om att bevara och upprätthålla de ekologiska processerna, den biologiska mångfalden och naturtillgångarna. Markområdena skall bevaras i biologiskt producerande användning och de skall skyddas mot förorening. Detta kan uppnås genom att placera verksamheterna förnuftigt i förhållande till varandra samt genom att förhindra miljöolägenheter som är beroende av verksamheterna. Bild 34: Den totala fosforbelastningen av människans verksamheter från Finland i Östersjön åren i genomsnitt. Källa Antti Räike SYKE. Det inbördes läget för områdena för boende, arbete, service och fritid påverkar väsentligt förbrukningen av material och energi i samhällena. Detta framgår av den mängd material som används för byggnader och för att anlägga samhällsteknik samt av samhällets kostnader för drift och underhåll. Den viktigaste faktorn efter byggverksamheten, vilken orsakar samhällskostnader är trafi ken, dess energiförbrukning och avvärjandet av miljöolägenheter. Livet i Finland är mycket trafi k- och energidominerat i jämförelse med många andra länder. Urbaniseringen förefaller inte hjälpa upp situationen, för Finlands traditionella splittrade samhällsstruktur håller på att förändras till en splittrad samhällsstruktur för stadsregionerna. Följden kan vara olägenheterna med koncentration och urbanisering, men fördelarna av urbaniseringen såsom en rikedom av tjänster och kulturliv och en stark ekonomisk verksamhet uppnås ej. Bild 35: Den totala kvävebelastningen av människans verksamheter från Finland i Östersjön åren i genomsnitt. Källa Antti Räike SYKE. s. 3 2

33 Till de mest centrala uppgifterna hör att genomföra och intensifiera vattenvården på alla vattensystemområden, av vilka Skärgårdshavet på grund av sitt dåliga tillstånd har stigit fram som det största bekymret. Övergödningen, vilken till största delen härstammar från lantbruket, avfallsvattnen från samhällena och den glesa bebyggelsen, fi skodlingen och trafi kens näringsbelastningar, är ett problem för Skärgårdshavet och hela Östersjön. Det alarmerande tillståndet för havsmiljön utgör ett hot mot skärgårdens näring och hela skärgårdens levnadsform. Sjödistriktets utrinningsområde är vidsträckt, nästan hela landskapets fastlandsområde och därför skall vattenvårdsåtgärderna inriktas även på insjöarna och vattendragen och det inre av landet. Genom att ändamålsenligt planera och genomföra markanvändningen främjas en positiv utveckling av vattnens status. Klimatförändringen är ett miljöhot som man blivit medveten om över hela världen. Man har inte i betydande utsträckning förmått minska de s.k. drivhusgaserna som påskyndar utvecklingen. De utsläppskällor som mest betydande påverkar den regionala ocjh lokala luftkvaliteten utgörs av trafi ken och de största industri- och energianläggningarna. I tabellen (bild 36) har uppräknats de mest betydande industrianläggningarna som släpper ut drivhusgaser, i praktiken koldioxid, i luften. Klimatförändringens effekter bör identifi eras och man bör reservera sig för dem i alla av samhällets verksamheter, särskilt i planeringen av samhället och byggnationen. Vid jord- och skogsbruksministeriet färdigställdes 2003 en slutrapport av storöversvämnigsarbetsgruppen, och i enlighet med åtgärdsförslagen har för Sydvästra Finlands område utarbetats rekommendationer för lägsta byggnivåer för de vattensystemområden som är mest känsliga med tanke på översvämningsolyckor. Vid planläggningen i detalj bör man i framtiden klarlägga markanvändningen för områdena med översvämningsrisk, fastställa de lägsta byggnivåerna samt reservera sig för störtregn och översvämningar. Tack vare översvämningsdirektivet gör miljöförvaltningen en kartläggning av risken för översvämningar, och utifrån den kan markanvändningen styras på landskapsplanenivå och riskområdena betecknas som utredningsområden i landskapsplanen, då materialen färdigställts och landskapsplanen följande gång uppdateras. Den preliminära bedömningen och de tillhörande kartorna över översvämningsrisken som översvämningsdirektivet förutsätter färdigställs i slutet av år Dessa kartor lämpar sig för användning som exempelvis temakartor med hjälp av vilka översvämningsriskens bedömningsbehov kan bestämmas på områden som skall planläggas. Avsikten är att år 2011 identifiera de områden där översvämningsrisken är betydande och där den identifi erade översvämningsrisken bör tas i beaktande i markanvändningen och planläggning. Buller är en miljolägenhet som påverkar människornas livsförhållanden, trivsel och hälsa. De vanligaste källorna till buller är landsvägs-, järnvägs- och fl ygtrafi ken samt vissa produktionsanläggningar och områden anvisade för specialändamål, såsom exempelvis skyttebanor och hamnar. Bullerbekämpning utförs på många sätt. I planeringen av markanvändningen kan menliga bullereffekter avlägsnas eller minskas genom planebestämmelser och en ändamålsenlig placering av verksamheterna. I landskapsplanläggningen har man inte särskilt utrett tysta områden, utan man har vid planeringen av markanvändningen sett till att bullerorsakande verksamheter i främsta rummet placerats på planens industriområden och områden för specialfunktioner (T). Avsikten har varit att hindra att bul- Teollisuuslaitos CO 2 tonnia Finnsementti Oy, Parainen / Sementtitehdas Paroc Oy Ab Paraisten Vuorivillatehdas / Paroc Panel System Ovako Wire Oy Ab, Dalsbruk, Valssaamo ja Satama Valmet Automotive Oyj, Valmet Automotive Kemira Growhow Oyj, Uudenkaupungin Tehtaat Aurajoki Oy, Auran Tehdas Nordkalk Oyj Abp Paraisten Kaivos Sp Minerals Oy Ab, Kemiön Maasälpä Raisio Oyj, Raision Teollisuusalue Nordkalk Oyj Abp, Parfi ll-tehdas, Parainen Bild 36: Planområdets mest betydande industrianläggningarna med utsläpp av växthusgaser år ler sprids till de bostads- och skyddsområden som anvisats i planen. Det har planerats att en kartläggning av tysta områden ska göras då landskapsplanen uppdateras. Sydvästra Finlands miljöstrategi och -program färdigställdes åren som en omfattande samarbetsprocess av regionens aktörer (Sydvästra Finlands miljöstrategi 2020 och Sydvästra Finlands miljöprogram , för att genomföra miljöstrategin i Satakunta och Egentliga Finland). År 2008 färdigställdes den första uppföljningsrapporten (Miljöns tillstånd 2007, Sydvästra Finlands miljöstrategi 2020 och Uppföljning av miljöprogrammet ). De hot och problem som riktas mot vår miljö har påvisats i miljöstrategin och -programmet samt de åtgärder som fi nns för att lösa dem. En del av hoten är globala och kräver ett omfattande internationellt samarbete, en del av dem kan lösas med nationella och regionala åtgärder. Landskapsplanen genomför för sin del den miljöstrategi och de miljöprogram som gjorts upp och strävar efter att med medlen för planeringen av markanvändningen främja en hållbar utveckling av landskapet och förbättra miljöns tillstånd såväl i Egentliga Finland som inom hela Östersjöområdet, och bl.a. med hänsyn till klimatförändringen, t.o.m. i ett globalt perspektiv. I Egentliga Finland genomfördes ett LIFE projekt för att utveckla planeringen av kustområdenas användning och vård (ICZM). I projektet togs ett förslag fram till en strategi för användning och vård av Egentliga Finlands kustområde. Vidare ökades det regionala samarbetet mellan olika grupper och förstärktes balansen och växelverkan mellan miljön och näringarna. Efter pilotprojektet i Egentliga Finland har miljöfövaltningen framställt Finlands nationella kuststrategi. Vid beredningen av Egentliga Finlands landskapsplan har aspekten för planeringen av kustområdenas användning och värd (ICZM) starkt intagits i planeprocessen och för att för sin del stödja en planläggning enligt markanvändnings- och bygglagen. Dessa mål betjänas bl.a. av planeringen av användningen av vattenområdena, på vilket redan uppmärksamhet fästs i arbetet på landskapsplanen. s. 3 3

34 7 Landskapsplanens innehåll och verkningar 7.1 Konsekvensbedömningen som en del av planläggningen Landskapsplanens innehåll, uppnåendet av målen och planebeteckningarna har framförts temavis. De riksomfattande målen för områdenas användning som antagits i november 2008 och som träder i kraft 2009 har uppdelats i samband med varje kapitel i en faktaruta för det enskilda temat. Vid den temaspecifika behandlingen har undersökts hur planens verkningar förhåller sig till de riksomfattande målen för områdenas användning, innehållskraven i 28 i MarkByggL, planens mål samt regionutvecklingsplanernas mål. Verkningarna har inte bedömts på områdesreserveringsnivå annat än för vissa av de mest betydande områdesreserveringarna. Landskapsplanekartan kan anses bestå av följande nivåer: - bottenkarta: Lantmäteriverkets databas 1: information: information som kompletterar bottenkartans information, bl.a. inventeringarna om byggd kulturmiljö och naturvärden - markanvändning: områdesreserveringar och objektbeteckningar - infra: beteckningar för trafi k och samhällsteknink - mervärde: raster- eller delområdesbeteckningar som anger områdenas särdrag och egenskaper, bl.a. grundvattenområden-, Natura- och landskapsområden. - strategi: beteckningar för förbindelsebehov och utvecklingsprinciper Vid bedömningen av landskapsplanens konsekvenser har man följt principen om en planering som gradvis preciseras, vilken ingår i systemet för planeringen av områdenas användning. Endast en del av landskapsplanens områdesreserveringar och principerna för områdenas användning kan defi nieras entydigt. På grund härav kan de lösningar för områdesanvändningen som ska anvisas i landskapsplanen genomföras på många sätt för en planebeteckning och på ett alternativt sätt som möjliggörs av en bestämmelse som hänför sig till den. Vi konsekvensbedömningen har man undersökt vilka positiva miljöverkningar som är förenade med lösningen (lösningens mål), på vilka villkor de i landskapsplanen framförda lösningarna kan genomföras och hurdana negativa verkningar som oundvikligen orsakas. Genom planebestämmelser och rekommendationer som antecknats i planebeskrivningen har anvisningar och villkor lämnats för den fortsatta planeringen och genomförandet av planen. Betydelsen av de lösningar som gjorts i planen för områdenas användning har man bedömt som en helhet och strävat efter att åskådliggöra i kapitel Kulturarvet I enlighet med grundlagen (1999 / 20 ) bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Det allmänna skall verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. 4.4 Kultur- och naturarv, rekreation i det fria och naturresurser Allmänna mål Med hjälp av områdesanvändningen bidrar man till att kulturmiljön och byggnadsarvet samt deras regionalt skiftande karaktär bevaras. Områdesanvändningen är inriktad på att naturen används för rekreation och gynnar natur och kulturturism genom att förutsättningarna för mångbruk förbättras. Inom områdesanvändningen arbetar man för att nätverken av skyddsområden och värdefulla landskapsområden skall nyttjas för rekreation i det fria på ett ekologiskt hållbart sätt, som stödområden för turismen samt för utveckling av turismen i närliggande områden utan att målen för skyddet äventyras. Vid områdesanvändningen främjas bevarandet av tysta områden som anvisats för detta ändamål. Särskilda mål I samband med områdesanvändningen skall säkras att nationellt sett betydelsefulla värden inom kulturmiljön och naturarvet bevaras. Vid områdesanvändningen skall de riksomfattande inventeringar som myndigheterna genomfört beaktas som utgångspunkter för planeringen av områdesanvändningen. I landskapsplaneringen skall anges kulturmiljöer och landskap av riksintresse. I dessa områden skall områdesanvändningen anpassas till deras historiska utveckling. Bördiga och enhetliga åkrar skall inte utan särskilda skäl tas i bruk för tätortsfunktioner, inte heller skall värdefulla och vidsträckta skogsområden spjälkas upp till följd av annan områdesanvändning. Utgångspunkten för landskapsplaneringen är det rika natur- och kulturarvet vars beaktande vid planering av all verksamhet utgör grunden för landskapets framgång. De riksomfattande inventeringarna har kompletterats med utredningar som berör landskapet. De vidsträckta skyddsoch naturområdena utgör en naturlig helhet av tysta områden. I Egentliga Finland fi nns de bästa förutsättningarna för idkandet av jord- och skogsbruk vilket är orsaken till att områdena som inte omfattas av aktiv markanvändning har anvisats som jord- och skogsbruksområden (M, MRV). Byggnadsarvsstrategin (Statsrådet ) innehåller en översikt över det finska byggnadsarvets tillstånd och redskapen för vård av detta samt målsättningar som delats in i tre huvudgrupper. Det första huvudsyftet är att alla skall ha tillgång kvalitativt högtstående och tidsenlig information om byggnadsarvet som en kulturell och ekonomisk resurs. Som andra huvudsyfte är att skapa förutsättningar för bevarandet av byggnadsarvet med hjälp av bl.a. lagstiftning, internationella konventioner, planläggning, ekonomiska medel och avtalsförfaranden. Det tredje huvudsyftet riktas till effektiverandet av verksamheter och förbättrandet av kunskapen hos de som förverkligar och övervakar projekten Fornlämningar Målet för planen är att främja bevarandet och skyddet av fornminnesobjekt och -områden, landskapet och den byggda kulturmiljön. De fasta fornlämningarna är automatiskt fredade enligt fornminneslagen. Fornminneslagen begränsar avsevärt markanvändningen och skyddsbestämmelserna skall beaktas redan i skedet för beredningen av markanvändningsplanerna. Endast museiverket har rätt att undersöka, vårda eller märka ut fornlämningar eller ge tillstånd till dessa åtgärder. Gränserna och skyddsområdena för fornlämningar fastställs av den regionala miljöcentralen på framställning av museiverket eller markägaren. Miljöcentralen kan också lämna tillstånd till åtgärder angående fornlämningar, men om museiverket motsätter sig det tillstånd som beviljas av miljöcentralen, hänskjuts fallet till undervisningsministeriet för ett avgörande. Som fasta fornlämningar defi nieras vanligtvis bildningar eller s. 3 4

35 konstruktioner som bevarats i landskapet eller marken, vilka har uppkommit som ett resultat av verksamheten för de människor som levat på platsen. Fornlämningar som kan urskiljas i terrängen är bl.a. gravkummel, klippmålningar, offerstenar och borgberg. Fornlämningar som fi nns i marken är till exempel gamla boplatser. I Egentliga Finland fi nns det rikligt med fornlämningar i jämförelse med det övriga landet. I enlighet med de riksomfattande målen för områdenas användning ska vid landskapsplanläggningen inventeringen Betydande förhistoriska skyddsområdeshelheter på riksplanet (Inrikesministeriet, planläggnings- och byggnadsavdelningen, meddelanden 3/1983) beaktas. I samband med arbetet på landskapsplanen har inventeringar av fornlämningar tills vidare gjorts i Åboregionens kranskommuner. Fornminnesförteckningen har kopletterats med nya inventeringar. Bytomter som blivit öde har på grundval av landskapshistorieundersökningar anvisats med en skild beteckning som eventuella fornlämningar från historisk tid. Den á jour varande uppgifterna om fornlämningarna, om inventeringarna och inventeringsbehovet fås från museiverket. Även Åbo landskapsmuseum har uppgifter om fornlämningar. Fornminnesbeteckningarna i planen visar situationen enligt kartans datering. Inom området för landskapsplanen är med hänsyn till sjöfartens historia synnerligen betydande submarina fornlämningar kända. Submarina fornlämningar som är skyddade av fornminneslagen är sådana vrak och delar av vrak, vilka kan antas ha förlist för över hundra år sedan samt andra submarina konstruktioner som byggts av människor och som berättar om det förflutna. De vanligaste submarina fornlämningarna är förutom vraken även submarina konstruktioner samt objekt med lösa fynd inkl. rester av fartyg samt ekor som hittats på torra land. Det har inte företagits täckande marinarkeologiska inventeringar på området, varför också uppgifterna om var de är belägna är bristfälliga. I samband med hamn- och andra omfattande muddringsprojekt ska man stå i förbindelse med Museiverket för att bedöma behovet av en inventering. Den byggda kulturmiljön Landskapsplanen är ett användbart redskap för spridandet av information om bl.a. den byggda kulturmiljöns värden till kommunplanets planläggnings- och byggnadsinspektionsmyndigheter Då landskapsplanen görs upp enligt markanvändnings- och bygglagen skall särskild uppmärksamhet fästas bl.a. på att värna landskapet, naturvärdena och kulturarvet. Vidare ska vid utarbetandet av planen utredas, vem det åligger att genomföra planen och de åtgärder som den förutsätter. De ovan nämnda omständigheterna skall utredas och beaktas till den del landskapsplanens uppgift som en översiktlig plan det förutsätter. I de riksomfattande målen för områdesanvändningen har som ett allmänt mål noterats beaktandet av det nationella kulturoch byggnadsarvet. Genom områdesanvändningen ska kulturmiljön, lagren i byggnadsarvet och bevarandet av de regionalt varierande karaktärerna beaktas. I områdesanvändningen skall de internationella avtalen, statsrådets beslut och de av myndigheterna utförda riksomfattande inventeringarna tas i betraktande. Sammanlagt 183 områdeshelheter har klassifi cerats som värdefulla kulturmiljöer av riksintresse, vilket är mera än i andra landskap (Byggda kulturmiljöer av riksintresse Museiverket har reviderat inventeringen ). De värdefulla landskapsområdena av riksintresse är sammanlagt åtta stycken. Inventering Det byggda kulturarvet i Egentliga Finland har inventerats inom de VARUKUM-projektet (Den byggda kulturmiljön och landskapet i Egentliga Finland) som inleddes i Saloregionen och där man utreder basuppgifterna om den byggda miljön och landskapshistorien samt fastställer de kulturhistoriska värdena för helheterna fastighetsvis och värdeområden. Under den tid landskapsplanen har utarbetats har inventeringar gjorts i Åboregionens kranskommuner (VARAKUM 2/5), Loimaaregionen (VARAKUM 3/5 Armas ) samt i Vakka-Suomi (VARAKUM 4/5). Inventeringsprojektet för Åboland (VARA- KUM 5/5) har ännu inte programmerats. I Åboland är grundinformationen om den byggda kulturmiljön och därmed även planbetäckningarna bristfälliga. För genomförandet i praktiken av projekten svarar Åbo landskapsmuseum. Inventeringarna har införts i den byggnadsinventeringsdatabas som upprätthålls av Åbo landskapsmuseum. Dessutom publiceras resultaten på kartservern för Lounaispaikka ( /kartta>ympäristötukmimus) Det gamla byggnadsbeståndet har inventerats kommun- och fastighetsvis. I regel utgörs undersökningsobjekten av alla de före år 1940 färdigställda byggnaderna, allt efter resursläget har även en del av byggnaderna från 1950-talet inventerats. Objektens historiska bakgrund har utretts genom arkivforskningar och genom att intervjua invånarna. Bedömning De inventerade helheterna har bedömts i samråd av Åbo landskapsmuseum och Egentliga Finlands förbund i lokalt, regional eller riksomfattande värdefulla klasser. Vidare har man tagit fram de landskapsmässigt eller historiska värdefulla objekten och helheterna. Egentliga Finlands kulturmiljöarbetsgrupp har deltagit i bedömningsdiskussionen. Vid bedömningen har man fäst uppmärksamhet på byggnadernas utseende och hur bevarade eller representativa de är. Byggnaderna granskas som en del av landskapet och närmiljön. Värdet för en enskild byggnad grundar sig på flera olika faktorer. Ett centralt syfte med granskningen av den byggda kulturmiljön på landskapsplanenivå är att vårda om byggnadsarvet som miljöhelheter oberoende av enskilda avgränsningar. Vid landskapsplanläggningen skall kulturhistoriskt eller landskapsmässigt värdefulla historiska vägar, leder, konstruktioner och förekomster av regionalt intresse beaktas. Objektet har klassifi cerats som värdefullt åminstone på regional nivå, då - objektet består av historiskt, arkitektoniskt eller landskapsmässigt som värdefull klassifi cerad byggnad och dess dialog med de tidsmässiga skikten i dess miljö. - objektet består av fl era byggnader, vilka inte nödvändigtvis som enskilda byggnader betraktat direkt uppfyller de regionala/landskapsmässiga kriterierna, men betraktade tillsammans bildar den aktuella helheten eller till innehållet kombinationer på olika nivå av de ovan nämnda alternativen. s. 3 5

36 - objektet utgör en del av en större landskapsmässig eller historisk helhet. - objektet har till sitt byggnadsbestånd väl bevarats i ursprungligt skick (rikligt med bevarade byggnadsdelar och de mindre nya skikten är i harmoni) - objektet har betydande landskapsmässiga, arkitektoniska och/eller andra estetiska värden. Mängden av betydande kulturarv på riksplanet inom planeområdet är stor inklusive objekt från allmoge- och herrgårdsarkitekturen till befästnings- och industrikonstruktioner. Det fi nländska trästadsarvet representeras av Gamla Malmen i Pargas i kyrkans omgivning samt empirecentrumet i Nystad. Som utgångspunkt för områdesreserveringarna i landskapsplanen har använts den av museiverket uppgjorda riktgivande tolkningen om områdena VMKY/RKY Avgränsningarna har preciseras utifrån de uppgifter som erhållits i inventeringsarbetet samt med hjälp av de RKY 2009-justeringsavgränsningar som gjorts upp av museiverket. Områdena har betecknats som betydande områden för den byggda miljön på riksplanet/landskapsplanet. Statsrådet godkände i december 2009 den nya inventeringen RKY 2009 som ersatte inventeringen från år Objekten och grupperna som nämns i den nya inventeringen har i tabellen angivits vara av riksintresse. De betydande historiska vägförbindelserna som är av riksintresse har på planekartan anvisats med en egen beteckning. Landskapsvård I landskapsplanerna beaktades landskapsvärdena i huvudsak med tilläggsbestämmelser och -beteckningar som i regel gäller olika slags lant- och skogsbruksområden. Utgångspunkten i landskapsplanen är de riksomfattande landskapsområdena (R), vilka har kompletterats med de som betydande uppskattade områdena på landskapsnivå (L). För Egentliga Finlands landskapsplan gjordes en särskild utredning av Egentliga Finlands kulturlandskap (Anni Järvitalo & Matleena Muhonen, 2008) Enligt utredningen är kulturlandskapen på planeområdet: 1. Aura ådal (R + L) 2. Untamala - Kodjala (R) 3. Mynämäenlahti (R) 4. Kulturlandskapen vid Loimijoki (L) 5. Odlingsslätterna i Niinijoki, Mellilä och Loimaa (L) 6. Kulturlandskapen i Nousis och Hirvijoki (L) 7. Oxvägens kulturlandskap (L) 8. Kulturlandskapet i Sagu (L) 9. Putsaari med omnejd (L) 10 Kulturlandskapet i Ströömi (L) 11. Erstan - Själö (R) 12. Kulturlandskapen i Iniö och Keistiö (L) 13. Skärgårdshavets kulturlandskap (R) 4.7 Helheter av särskild betydelse som natur och kulturmiljöer Planbeteckningar Fornlämningarna har anvisats på plankartan antingen med objektsbeteckningen sm eller områdesbegränsningen för delområde/beteckningen sma. I områdesförteckningarna har uppgifterna antecknats om de objekt som ingår i dem. På planekartan har därtill visats objekten ur Museiverkets register över submarina fynd (sh). Enligt skyddsbestämmelsen för fornlämningar: - Fast fornlämning, fredad genom lagen om fornminnen. Fornlämningar bör beaktas vid planeringen av markanvändning och byggande. Från museimyndigheterna skall enligt lagen om fornlämning anhållas utlåtande om planer och åtgärder på området. Vid kommunplanläggningen skall de fornlämningsinventeringar som möjligen saknas kompletteras. Bytomter som blivit öde har anvisats med objektsbeteckning smh som eventuella fasta fornlämningar från historisk tid. På grund av landskapsplanens skala och läsbarhet har på planekartan använts ett beteckningssystem med tre olika nivåer. De betydande miljöhelheterna av riksintresse, landskapsintresse och regionalt intresse som skall vårdas (sr) samt de grupper som dessa bildar (srr) har anvisats med objektsbeteckningar. De mer omfattande områdeshelheterna med hänsyn till området har anvisats med delområdesbeteckningar (sra). I grupp- och områdesföreteckningarna har uppgifterna antecknats för de objekt som ingår i dem och på motsvarande sätt framgår grupp- och områdesuppgifterna av objektsförteckningarna. Enligt planeringsbestämmelsen för beteckningarna: - Planeringen och byggåtgärderna skall vara sådana att de tryggar och främjar bevarandet av helheten. I enlighet med den allmänna bestämmelsen i landskapsplanen: - Vid kommunplanläggningen skall inventeringssituationen över byggnadsarvet kontrolleras från landskapsmuseet. Vid kommunplanläggningen skall byggnadsinventeringarna som saknas fullgöras. I Åboland är grundinformationen om den byggda kulturmiljön och därmed planbetäckningarna bristfälliga. Med hänsyn till värnandet om kulturmiljön eller -landskapet i landskapsplanen har de viktiga områdena på riksplanet och landskapsnivå framförts med en transparent rasterbeteckning, och med de skyddsbestämmelser som gäller denna styrs den underliggande markanvändningen. Enligt planläggningsbestämmelsen - Landskapsmässiga värden bör fungera som utgångspunkt för planer och åtgärder som inrättas på området. Genom områdesanvändningen bidrar man till att bevara kustområdet, fjällområdena i Lappland och vattendragen kring Vuoksen som särskilt betydelsefulla helheter med hänsyn till deras natur och kulturvärde. Samtidigt förvissar man sig om att förutsättningarna för bosättning och idkande av näring bibehålls. De karaktäristiska dragen för dessa områden identifi eras och områdesanvändningen jämkas samman så balanserat som möjligt så att möjligheterna att bevara de exceptionella naturförhållandena, naturens toleransförmåga och kulturvärdena kan tryggas. Samtidigt stödjer man att sådana särpräglade by och kulturmiljöer som är anpassade till naturförhållandena bevaras som helheter. I Skärgårdshavet uppmärksammas områdets indelning i en inlandsskärgård, en mellanliggande skärgård och en yttre skärgård samt fästs vikt vid att särdragen i naturen, kulturmiljöerna och bebyggelsen i detta område skall bevaras. Samtidigt beaktas näringslivets och den bofasta befolkningens behov. I Skärgårdshavet tryggas möjligheterna att bevara områden som är av betydelse med tanke på kulturlandskapet och tillräckligt vidsträckta områden som är obebyggda. Skärgårdens och kustområdets särdrag har framhävts med en skild markanvändningsbeteckning MRV. Områdets betydelse för turismen och fi skerinäringen samt för rekreationen har tillsammans med de riks- och landskapsomfattande utredningarna styrt planens målsättningar och innehåll. I planen har bl.a. anvisats en strategisk utvecklingszon för ringvägen, beteckningar för trafi kförbindelser och ett område för strategisk utveckling av fi ske och fi skerinäring i Bottenhavet. s. 3 6

37 - Planerna och åtgärderna på området bör trygga och främja landskapets värden och ta i beaktande landskapets och kulturmiljöns särdrag. I samband med planer och project (höga konstruktioner) som påverkar landskapet bör verkningarna på landskapet bedömas skilt. - Byggande på fastlandet bör stödja sig på den struktur som finns på öppna ställens rander och befrämja bevarandet av åkrar, ängar och annat sceneri. - Byggande på kusten och i skärgården bör stödja sig på områdets kulturarv. De kulturhistoriskt värdefulla vägarna på riks- eller landskapsnivå har anvisats med en brun prickad linje. Enligt skyddsbestämmelsen: - Ändringar i väglinjen eller utjämning får inte göras utan särskilda kulturhistoriska mål. Om planerna och åtgärderna skall utlåtande anhållas från museimyndigheterna. Konsekvenser Egentliga Finland tillhör de värdefullaste områdena i landet i fråga om kulturhistoria. Uppgjorda inventeringar främjar bevarandet av det nationella kultur- och byggnadsarvet. Det fi nns rikligt med fornminnesfynd och fl era fynd görs troligtvis också i fortsättningen. Förhistoriska fornminnen fi nns ofta i samma områden där kulturmiljöhelheter från den historiska tiden fi nns. I tätorter och i byar där det fi nns rikligt med fynd eller fynd som uppdagas i framtiden, måste byggandet begränsas. Att trycket av byggandet styrs till andra platser kan bidra till att samhällsstrukturen splittras. Planelösningarna bidrar till att viktiga områden med hänsyn till kulturmiljön eller landskapet bevaras. Med hänsyn till kulturmiljön och landskapet viktiga områden, som till stor del är öppna odlingsområden, har i landskapsplanen anvisats för ett vidsträckt område och de kan rikta byggnationstryck till ett annat håll och orsaka att samhällsstrukturen splittras. För landskapsområdena har i någon mån anvisats även ny markanvändning. Byggande förändrar karaktären för landskapsrummen och deras avgränsning och minskar områdets ytareal. De trafi kleder som ska placeras på landskapsområdena ska anpassas till landskapet. I takt med den nya markanvändningen är det sannolikt att strukturen för den traditionella bebyggelsen och dess placering delvis förändras så att helheten för kulturmiljön förändras och områdets värde minskar. Den nya markanvändningen kan på sina ställen vara i strid med bevarandet av helheterna för kulturmiljön och en balanserad utveckling av dem, även om det inte skulle orsaka direkta verkningar för de enskilda objekten. De största trycken på en förändring riktas mot städernas och tätorternas centrumområden. Beaktandet av kulturarvets värden och sammanjämkandet med nya funktioner förutsätter kvalitet av kommunplanläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen. Med landskapsplanens beteckningar som berör kulturmiljöerna understryks särdragen och de unika värdena i Egentliga Finland. Beteckningarna förpliktar inte till skyddsåtgärder utan uppmuntrar till vård av det värdefulla. Beteckningar har betydelse bl.a. vid beviljandet av understöd för vård av byggnadsarv. Skyddandet av byggnader är möjligt i samband med detaljplanläggning eller i specialfall i enlighet med byggnadsskyddslagen. Medveten planering som beaktar landskapets värden och särdrag är en grundförutsättning då man stävar till att forma en miljö som lockar nya invånare och aktörer. 7.3 Naturen 4.4 Kulturoch naturarv, rekreation i det fria och naturresurser Allmänna mål Med hjälp av områdesanvändningen främjas bevarandet av områden som är värdefulla och känsliga i den levande och den livlösa naturen och säkerställs att deras mångfald bevaras. Bevarandet av ekologiska förbindelser mellan skyddsområden och vid behov mellan skyddsområden och övriga värdefulla naturområden främjas. Områdesanvändningen är inriktad på att naturen används för rekreation och gynnar natur och kulturturism genom att förutsättningarna för mångbruk förbättras. Inom områdesanvändningen arbetar man för att nätverken av skyddsområden och värdefulla landskapsområden skall nyttjas för rekreation i det fria på ett ekologiskt hållbart sätt, som stödområden för turismen samt för utveckling av turismen i närliggande områden utan att målen för skyddet äventyras. Vid områdesanvändningen främjas bevarandet av tysta områden som anvisats för detta ändamål. Särskilda mål I samband med planeringen av områdesanvändningen skall vikt fästas vid naturområden som ekologiskt eller med tanke på rekreationen i det fria är betydande och enhetliga. Områdesanvändningen och byggandet skall styras på ett sådant sätt att dessa helheter inte i onödan spjälks upp. Vid landskapsplaneringen skall beaktas skyddet av vatten och strandnaturen eller vattendrag som med tanke på rekreationen i det fria kräver särskilt skydd. Natur-, landskaps- och kulturmiljöutredningarna av riks- och landskapsintresse har tagits i beaktande i landskapsplanen. I planen har anvisats nätverket av rekreationsområden i landskapet samt rutterna och lederna som förenas dessa. Nätverket som bildas av skyddsområden stöder och främjar utnyttjandet av natur- och kulturvärden i turism och rekreationsbruk utan att äventyra målen för skyddet. Skyddsområdenas och de till Natura 2000-nätverket tillhörande områdenas antal och läge utgör grunden för de ekologiska korridorernas och tysta områdenas tillräcklighet. Tillräckligheten tryggas också på områden med beteckningen för jord- och skogsbruksdominerade områden eftersom bestämmelsen tryggar att områdena förblir utanför tät bebyggelse. I planen har inte anvisats sådan markanvändning som på landskapsnivå skulle äventyra de ekologiska korridorernas eller de tysta områdenas existens. Skyddet av vatten- och strandnatur och skyddet av vattendrag som p.g.a. rekreationsbruk kräver speciellt skydd tryggas med landskapsplanebestämmelsen. Naturskyddet I fråga om naturskyddet är utgångspunkten för landskapsplanläggningen de tidigare skyddsbesluten samt den uppgjorda naturinventeringen över landskapsplaneområdets naturobjekt och -områden samt deras skyddsvärden. Naturskyddets mål på landskapsplaneområdet: - att bevara naturens mångfald - att bilda ekologiska korridorer - att planera markanvändningen på ett sätt som främjar skyddet - att beakta skyddsvärdena vid placeringen av nya områden. I landskapsplanen har man med hjälp av planeringen av markanvändningen sett till att den övriga markanvändningen inte är till olägenhet för ett genomförande av skyddet. Målet har varit att anvisa inventerade och skyddsområden som bedömts som betydande åtminstone på landskapsnivå och de skyddsområden som skall genomföras med naturvårdslagen för nätverket Natura Beslut om det konkreta sättet att genomföra skyddet fattas för frågor som hänför sig till skyddsvärden av olika typ i samband med en mer detaljerad planering och planläggning. s. 3 7

38 Skyddsobjekten har utifrån naturskyddsvärdet i inventeringsskedet indelats i tre grupper, riksomfattande, landskapsmässigt och lokalt värdefulla naturområden. Naturinventeringens bedömning har gjorts i samarbete med sakkunniga hos Sydvästra Finlands miljöcentral. Av skyddsobjekten på landskapsplanepartan har framställts de värdefulla naturområdena och -objekten på riksnivå och landskapsnivå (skyddsvärdesklass 1 eller 2). Vad de lokalt värdefulla områdena beträffar, skall skyddet skötas genom kommunernas general- och detaljplanering samt genom fridlysningsbeslut. Skyddsområdena i landskapsplanen (S) har framställts utan randstreck med turkos områdesbeteckning enligt den skyddsoch inventeringsgräns som är känd. Naturområden med liten areal (under 10 hektar) har antecknats med objektsbeteckning för att underlätta identifieringen av dem. Öarna och de helheter som bildas av öar har dock antecknats som områden, även om arealen för en enskild ö vore under 10 hektar. I skärgården har omfattande helheter av skyddsområden framförts som en skyddsområdesgrupp. Områden som ingår i nätverket Natura och de värdefulla naturområdena på riksnivå och landskapsnivå har i planekartan betecknats med en individualiserande kod (till exempel sl 006 för att göra det lättare att använda inventeringsförteckningen. Beteckningen sl innebär inte endast objekt eller områden som ska skyddas med stöd av naturvårdslagen och ej heller områden som staten har utfäst sig till att genomföra, utan bokstäverna utgör en del av koden för objektet. De områden som har avgränsats enligt statsrådets beslut om Natura 2000 har anvisats med en egen rasterbeteckning. Med landskapsplanens allmänna bestämmelse påminner man om skyldigheterna enligt 65 i naturvårdslagen i med hänsyn till Natura-områdena. Grundvattenområdena, de geologiska formationerna och stensubstanstillgångarna 4.4 Kulturoch naturarv, rekreation i det fria och naturresurser Allmänna mål Genom områdesanvändningen tryggas en hållbar användning av naturresurserna så att tillgången på naturresurser tryggas också för kommande generationer. Inom områdesanvändningen och planeringen av den beaktas naturtillgångarnas geografi ska läge och vilka möjligheterna är att utnyttja dem. Vid områdesanvändningen främjas uppnåendet och upprätthållandet av en god status på vattendragen. Särskilda mål I landskapsplaneringen skall man fästa vikt vid de stenmaterialresurser som kan utnyttjas och vid förbrukningen av dem och behovet av förbrukning på lång sikt samt sammanjämka behoven av stenmaterialsförsörjning och skyddsbehoven. Anvisandet av områden för täkt av stenmaterial baserar sig på en bedömning i vilken skall redogöras för dels områdets natur och landskapsvärde, dels dess lämplighet med tanke på vatten och stenmaterialförsörjningen. Vid planeringen av områdesanvändningen skall behovet av skydd för grund och ytvattnen beaktas, likaså behoven av förbrukning. Sådana anläggningar och aktiviteter som medför en risk för föroreningar och förändring av grundvattnen skall placeras tillräckligt långt från de grundvattenområden som viktiga med tanke på vattenförsörjningen och som lämpar sig för vattentäkt. I samband med landskapsplaneringen skall utredas vilka myrar som lämpar sig för torvtäkt samtidigt som produktions och skyddsbehoven sammanjämkas. För torvtäkt reserveras i första hand redan utdikade myrar eller myrar vars naturliga tillstånd i övrigt har förändrats betydligt och uppodlade kärr som tagits ur bruk. Verkningarna av torvtäkten skall granskas för varje enskilt avrinningsområde och bevarandet av i synnerhet myrnaturens mångfald skall beaktas, likaså de krav som ställs på grund av andra miljöaspekter och torvtäktens ekonomi. De värdefulla bergs-, ås- och moränområdena har anvisats i landskapsplanen (ge). De mest betydande områdena för sten- och gruvindustrin har anvisats med planbeteckningar. Markanvändningsplaneringen för att främja vattenskyddet styrs av en allmän bestämmelse i landskapsplanen. Grundvattenområdena har anvisats på planekartan och verksamhet som orsakar utsläpp eller miljöolägenheter har inte anvisats i närheten av dessa. I Egentliga Finland fi nns inte områden för torvproduktion som skulle vara regionalt eller landskapsmässigt betydande. Grundvattenförekomsterna har i landskapsplanen anvisats med beteckningen pv för områdesavgränsning. I planen har grundvattenförekomster av 1:a och 2:a klass (för vattenförsörjningen viktigt grundvattenområde och grundvattenområde som lämpar sig för vattenförsörjning) anvisats. Avgränsningarna grundar sig på miljöförvaltningens uppgifter i datasystemet för grundvattenuppgifter. De mest betydande grundvattenområdena ligger på åssträckningen Alastaro-Koski Tl. På samma område placerar sig också omfattande stensubstanstillgångar, och därför förutsätter en koordinering av även av sådana en noggrann undersökning och planering. Egentliga Finland har varit med i det POSKI-projekt (koordinering av skyddet av grundvattnet och stensubstansförsörjningen) som programmeras av miljöförvaltningen, där man regionkommunvis har gjort upp utredningar om grundvatten- och stensubstanstillgångarna samt ett preliminärt förslag till att koordinera verksamheterna. Vid sidan av markens stensubstanstillgångar har även bergsubstanserna och deras kvalitetsklasser utretts. I SOKKA-projektet, som var ett samarbetsprojekt mellan Egentliga Filnands förbund och miljöförvaltningen, kartlades grustäktsområdenas tillstånd och de risker som dessa orsakar för natur-, landskaps- och vattenskyddet. I projektet främjades också uppgörandet av skyddsplaner för grundvattenområdena s. 3 8

39 och informationshanteringen utvecklades (geografiskt informationsmaterial). SOKKA-projektets resultat fungerar som ett underlagsmaterial för restaureringsåtgärder för gamla grustäktsområden och för planeringen och planläggningen av den regionala marktäkten. Geologiskt betydande objekt och områden i landskapet har inventerats i flera repriser i samband med utredningarna om åsnaturen, skyddet av grundvattnen, stensubstansförsörjningen samt av berggrunden och landskapsvården. På basis av dessa utredningar framställs de värdefulla ås- och bergområdena i utkastet till landskapsplan med beteckningen ge. Vattenvård Skärgårdshavets tillstånd har klart försämrats de senaste årtiondena. Utvecklingen har lett till en mycket dålig situation såväl med hänsyn till vattenekosystemet som användningen av vattnen för rekreationsbruk. Det klaraste problemet är övergödningen på grund av alltför stor belastning av fosfor och kväve, ned massiva förekomster av blågröna alger, s.k. algblomningar. Den mest betydande belastningen med näringsämnen i vattensystemen kommer från den spridda belastningen, speciellt lantbrukets andel är betydande. Andra källor med näringsbelastning är nedfallet från luften, naturlig urlakning, den spridda bebyggelsen och fiskodlingen. Den punktbelastning som orsakas av samhällena och industrin har tydligt minskat under de senaste tjugo åren till följd av den effektivare behandlingen av avfallsvattnen. Skärgårdshavets tillstånd förutsätter klara åtgärder av användningen av markanvändningen för att utvecklingen skall stoppas och vändas om i en positiv riktning. Skärgårdshavet och dess upprinningsområde hör till de vattensystem som kräver särskilt skydd. Skyddet och vården av vattendrag främjas genom att bedriva internationell samverkan och genomföra nationella och internationella program. Centrala program i Egentliga Finland är Pro Skärgårdshavet-programmet och Sydvästra Finlands miljöstrategi och -program. Om vattenskyddet bestäms i fl era olika lagar, förordningar och bestämmelser. Inom de närmaste åren styr lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) skyddet och vården av vatten. I enlighet med lagen har miljöförvaltningen berett vattenvårdsplanerna och statsrådet har godkänt vattenvårdsplanerna för vattenvårdsområdena Egentliga Finland tillhör omfattas huvudsakligen av vattenvårdsområdena för Kumo älv, Skärgårdshavet och Bottenhavet. Målet för vattenvården är att kvalitén på dag- och grundvatten inte försämras och att vattnet kan anses ha uppnått ett åtminstone gott tillstånd år För att kunna uppnå målsättningarna för vattenvården har man inom miljöförvaltningen uppgjort verksamhetsplaner i vilka man beskriver vattnets tillstånd och de faktorer som påverkar vattnets tillstånd samt redogör för de åtgärder som krävs för att tillståndet bra skall uppnås fram till år Utifrån verksamhetsplanerna har man uppgjort vattenvårdsplaner för landets alla vattenvårdsområden. Både verksamhetsplanerna och vattenvårdsplanerna kommer att i fortsättningen uppdateras med sex års mellanrum. I landskapsplanen vill man betona behovet och betydelsen av skydd för våra vatten genom en landskapsplanebestämmelse som hänför sig till vattenskyddet. Det mer detaljerade genomförandet av vattenvården ska skötas via vattenvårdsplanerna för de enskilda upprinningsområdena samt genom åtgärdsprogram. Planbeteckningarna I landskapsplanen anvisas de betydande natur-, landskapsoch vattenskyddsområdena och objekten på riksnivå, landskapsnivå och regionalnivå utan randlinje med turkos områdesbeteckning (S). Områden med liten areal (under 10 hektar) har betecknats med objektsbeteckning. Beteckningarna gäller skyddsbestämmelsen: - Planerna och åtgärderna på området skall vara sådana att de tryggar och främjar naturvärdena. De värdefulla bergs- och åsområdena anvisas med brun gestreckbeteckning, som gäller skyddsbestämmelsen, gäller: - Åtgärder som på ett skadligt sätt förändrar områdets särdrag är förbjudna. Särskilt avseende bör fästas vid att skydda och vårda geologiskt värdefulla ås- och bergformationer i området. Grundvattenområdena enligt klasserna 1-2 har anvisats med blå pv-streckbeteckning, som skyddsbestämmelsen gäller: - I planerna och åtgärderna på området skall skyddet av grundvattnet beaktas sålunda att dess användningsmöjligheter, kvalitet och tillräcklighet inte äventyras. Vattenvårdsmyndigheterna skall i samband med planläggnings- och byggåtgärderna ges tillfälle att avge utlåtande. Sötvattenbassängerna i Nystad och Pargas har betecknats i landskapsplanen som viktiga råvattenkällor för vattenförsörjningen. För planebeteckningen gäller planeringsbestämmelsen: - I planerna och åtgärderna på området skall iakttas, att åtgärder som kan försämra vattenkvaliteten inte realiseras i områdena som fungerar som råvattenkällor till dagvattens vattentäkt. För upprinningsområdet för Nystads sötvattenbassäng har dessutom framförts ett område för att bilda ytvatten. För det gäller skyddsbestämmelsen: - I planerna och åtgärderna på området skall beskyddet av ytvattnet tas i beaktande således att dess användningsmöjlighet, kvalitet eller tillräcklighet inte äventyras. I samband med planerings- och byggnadsåtgärderna skall för ansvarig myndighet för vattenskydd reserveras en möjlighet att avge utlåtande. Områdena och objekten i statsrådets Natura 2000-beslut har anvisats med egna beteckningar med skyddsbestämmelsen: - Planerna och åtgärderna på området skall vara sådana att de tryggar och främjar naturvärdena. På hela landskapsplaneområdet gäller landskapsplanebestämmelsen: - I hela landskapsplaneområdet måste detaljerad planering och byggningsåtgärder främja vattenskyddssyften. I de ur ett vattenskyddsperspektiv särdeles känsliga, branta, lutande, svackande samt erosion- och översvämningsbenägna områden måste markanvändning och åtgärder som reducerar sköljning av näringsämnen till vattendrag prioriteras. Konsekvenser Planen stöder ett bevarande av mångfalden och verkar inte negativt på området Natura eller genomförandet av naturskyddet på planeområdet. I bilaga till beskrivningen fi nns en listning av s. 3 9

40 de områden som ingår i planeområdets nätverk Natura 2000, en bedömning av de konsekvenser som hänför sig till dem samt lagstiftningen för sättet att genomföra det. I början av tabellen, som fi nns som bilaga, framställs en generell bedömning av planbeteckningarna som påverkar vidsträckta helheter. Tabellen är uppgjord ur Natura-perspektiv. På landskapsplanenivå har speciallagstiftningen en avgörande roll i fråga om att förverkliga skyddet av Natura-områden. Förverkligandet av landskapsplanen vid den mer detaljerade planeringen av markanvändning sker alltid via styrning från speciallagstiftningen vilket tryggar att Natura-områdenas värden bevaras och tas i beaktande i områden där landskapsplanen anvisar reserveringar. Genom att anvisa skyddsområden och -objekt ska verkan på marken och berggrunden samt naturens mångfald bevaras. Anvisandet av värdefulla ås- och andra geologiska formationer främjar också att gestalten för betydande åsryggar bevaras. Till största delen har skyddsområdesreserveringarna ingen konsekvens för områdes- och samhällsstrukturen. Skyddsområdesreserveringarna decentraliserar samhällsstrukturen för vissa tätorter i någon mån. Anvisandet av Natura-områdena i landskapsplanen är informativt och främjar koordineringen av de olika formerna för markanvändning. Verksamheterna på Natura-områdena kan fortsätta. I planen har anvisats ny aktiv markanvändning för några grundvattenområden och det kan medföra en försämring av grundvattenförhållandena, ifall man inte vid en mer noggrann planering tillräckligt beaktar faktorer som påverkar bildningsområdet och grundvattnets beskaffenhet eller tillräcklighet. I skyddsbestämmelsen för grundvattenområdet förutsätts att grundvattnets kvalitet eller tillräcklighet inte får äventyras i de åtgärder som ska vidtas på området. Helt allmänt kan det konstateras att de olika beteckningar i planen som hänför sig till skyddet och landskapsområdena främjar att Natura-områdets miljövärden bevaras. Inte heller till övriga delar har för de områden som ingår i nätverket Natura 2000 anvisats markanvändning som står i strid med skyddsvärdena. Vattenskyddet är i landskapsplanen ett centralt tema som gäller hela planeringsområdet och som framgår av landskapsplanebestämmelsen. Bestämmelsen har verkningar på genomförandet av de olika skyddsprogrammen. I den andra delen av skyddsbestämmelsen lämnas begränsningar för markanvändningen och åtgärderna med hänsyn till vattenskyddet för synnerligen känsliga områden så att belastningen av vattendragen blir så liten som möjligt. 7.4 Den samhällstekniska servicen Vattentjänster Målet för vattentjänsternas utveckling i fråga om bruksvatten är att för alla användare trygga tillräckligt vatten av hög kvalitet, vilket produceras av grundvatten eller artifi ciellt grundvatten. I fråga om avloppsvattnen är de viktigaste målen att höja reningsnivån, att centralisera behandlingen och att effektivera vattentjänsterna på glesbebyggda områden. Bruksvatten bildas vid de fl esta av landskapets vattenverk av grundvatten. Ytvatten som råvatten tas tills vidare i Åbo, Reso, Pargas och Nystad. Säkerställandet av landskapets vattentjänster förutsätter att ett omfattande system för vattenförsörjningen byggs från Kumo älv till åsområdet Virttaankangas och därifrån vidare till åboregionen. Systemet består av transportlinjer, råvattentag, förbehandlingsanläggning för vattnet, det egentliga grundvattenverket samt nödvändiga vattencisterner. I landskapet har regionkommunvis gjorts upp utvecklingsplaner för vattentjänsterna, där de befi ntliga vatten- och avloppsnäten, vattentagen och avloppsreningsverken samt behoven av att genomföra nya vattentjänstsystem, framförts så att de mål som ställts för vattentjänsterna uppnås. Sydvästra Finlands miljöcentral och Egentliga Finlands förbund samt sakkunnigrepresentanter för varje enskild kommun har deltagit i planeringarna. De mer exakta genomförandeplanerna som baserar sig på utvecklingsplanerna görs upp och byggandet genomförs enligt tidtabeller som särskilt skall göras upp. I Egentliga Finland har en utredning över potentiella avloppsområden utarbetats, där man kommunvis framställer de områden som är utanför det allmänna avloppsnätet, lämnar rekommendationer för hur vattentjänsterna för dessa områden skall ordnas och bedömer hur känsliga de områden är som saknar avlopp. Utredningen är ett användbart verktyg för kommunerna, fastighetsinnehavarna och övriga aktörer vid verkställigheten av avfallsvattenförordningen för områden med gles bebyggelse. Energiförsörjningen I Egentliga Finlands landskapsplan och i de andra sektorvisa planerna har som strategiska mål för energiförsörjningen noterats följande: - En övergång till att använda förnybara energikällor och naturgas inom energiproduktionen från en energiproduktion som grundar sig på stenkol och olja. - Främjande av energibesparing och effektiv energianvändning bland annat inom uppvärmningen av byggnader och i trafi ken. - I landskapsplanläggningen reserveras tillräckliga områden för att genomföra de nödvändiga energiproduktionsverken och energiöverföringsnäten. - Utgångspunkten för planeringen av energiförsörjningen är en säker tillgång till energi och ett skäligt pris samt beaktandet av mål som gäller klimatförändringen. För främjandet av de energipolitiska målen har Egentliga Finlands förbund år 1998 ingått ett avtal med EU-kommissionen om ett treårigt projekt inom SAVE-programmet, varigenom verksamheten för Egentliga Finlands Energibyrå inleddes. Efter inledningsskedet har verksamheten fortsatt huvudsakligen med stöd av resultatbaserad projektfi nansiering. Energibyrån har gjort upp en energi- och utsläppsbalans Med landskapsplanens reserveringar för energiförsörjning coh elnät tryggas energins tillgång och tillräcklighet. I landskapsplanen reserveras områden för betydande kraftledningar ( kV) för stam- och regionnäten för elöverföring på riks- och landskapsnivå. Dessa tryggar tillgången till energi för både näringslivet och privata. Markbehovet för nya ledningsområden, ledningsarrangemang och tekniska lösningar preciseras vid MKB-förfarandet senare i skedet för utredningsplaneringen för kraftledningen. För anslutandet av ett möjligt sjätte kärnkraftverk i det nationella kraftöverföringsnätet krävs nya kraftledningar. Landskaps- s. 4 0

41 4.2 Fungerande regionstruktur, 4.3 Enhetligare samhällsstruktur och kvalitet på livsmiljön, 4.5 Fungerande förbindelsenät och energiförsörjning Allmänna mål Inom områdesanvändningen tryggas behoven inom energiförsörjningen på riksnivå och möjligheterna att utnyttja förnybara energikällor gynnas. I samband med områdesanvändningen fästs särskild uppmärksamhet vid att förebygga sådana olägenheter och risker som människans hälsa utsätts för och att avlägsna befi ntliga olägenheter. Vid planeringen av områdesanvändningen identifi eras befi ntliga eller förväntade miljöolägenheter och exceptionella naturförhållanden och verkningarna av dem förebyggs. Vid områdesanvändningen skapas förutsättningar för anpassningen till klimatförändringen. Särskilda mål I samband med planeringen av områdesanvändningen skall försvarets och gränsbevakningens behov beaktas och tillräckliga regionala förutsättningar skall garanteras för garnisoner, skjut och övningsområden, depåer samt för försvarets och gränsbevakningens övriga verksamhetsbetingelser. Samtidigt skall de krav iakttas som ställs på grund av samhällsstrukturen, livsmiljöns kvalitet och miljövärdena. Inom områdesanvändningen skall behoven som är förknippade med kommunikationssystem av riksintresse tillgodoses genom att utnyttja möjligheterna till sambruk av konstruktioner och använda marken på ett effektivare sätt. Vid placeringen av master för teletrafi k bör särskild vikt fästas vid att bevara landskapets värden. I landskapsplanen skall anges och i den övriga planeringen av områdesanvändningen beaktas dragningen av de kraftlinjer som är av betydelse för den riksomfattande energiförsörjningen, så att genomförandemöjligheterna kvarstår. Vid planeringen skall beaktas såväl de nya ledningar som behövs liksom även behoven av att förbättra och bygga ut det gamla nätet. När nya kraftlinjer dras skall i första hand de befi ntliga korridorerna användas. Vid områdesanvändningen skall man förbereda sig på områdesbehoven hos energiverk som använder förnybart och avfallsbaserat bränsle och dessa energiverks logistiska lösningar som en del av områdets energiförsörjning och avfallshantering. I landskapsplaneringen skall anges vilka områden som bäst lämpar sig för planens beteckning tryggar stamnätets utvecklingsmöjligheter ifall beslut om att bygga ett nytt kärnkraftverk i Olkiluoto görs senare. Naturgas Inom området för Alliansen för Södra Finlands landskap är Egentliga Finland det enda landskap som inte har naturgas till sitt förfogande som ett energialternativ. Utsträckandet av naturgasnätet till Egentliga Finland har varit ett mål för landskapet allt sedan 1970-talet, då man gjorde de första utredningarna om saken. Gasum Oy har planerat att naturgasnätet utvidgas från Mäntsälä till Åbo stadsregion. Det huvudsakliga användningsobjektet för naturgasen är att ersätta kolet vid produktionen av fjärrvärme och elektricitet. Ett betydande användningsobjekt är också regionens petrokemiska industri. Grundplaneringen och det därmed förknippade markförvärvet inleddes redan år Miljökonsekvensbedömningen (MKB) blev färdig i januari Statsrådet beviljade tillstånd till inlösen Linjen har planerats i samarbete med de aktuella landskapens förbund. utnyttjandet av vindkraft. Vindkraftverken skall i första hand koncentreras till enheter som omfattar fl era kraftverk. Inom områdesanvändningen skall man fästa vikt vid de föreskrivna säkerhetszonerna kring kärnkraftverken samt göra reserveringar för slutdeponering av kärnavfallet. Inom landskapsplaneringen skall man ta i beaktande dragningar av ledningar som behövs för transporten av naturgas och olja på ett sådant sätt att dragningarna kan genomföras. I samband med områdesanvändningen och planeringen av områdesanvändningen som gäller ovan nämnda förbindelse och energinät skall riskerna i anslutning till extrema väderfenomen och översvämningar, markanvändningen i den närmaste omgivningen, utvecklingen av markanvändningen och närmiljön beaktas; i synnerhet bosättningen, objekt och områden som är värdefulla ur natur och kulturhänseende samt särdragen i landskapet. I samband med landskapsplaneringen skall områden anvisas för anläggningar för avfallsbehandling så att merparten av allt avfall som uppstår kan omhändertas inom landet eller regionen på ett ändamålsenligt sätt, vid behov i form av ett samarbete över landskapsgränserna. Vid områdesanvändningen skall energisparande samt betingelser för att använda förnybara energikällor och förbruka fjärrvärme främjas. I samband med planeringen av områdesanvändningen skall en tillräcklig tillgång på friskt vatten av god kvalitet tryggas, likaså möjligheterna att i praktiken lösa den regionala vattenförsörjningen i tätorterna. Ytterligare skall man i samband med planeringen fästa vikt vid förebyggandet av olägenheter orsakade av avloppsvatten. Beteckningarna för elnätverket och dess utvecklingslinjer stöder sig till befi ntliga ledningsgator. Vindkraftutredningar och vindkraftbeteckningar i skärgården och i kustområdet. Skyddszonsbeteckningar för industrianläggningar. Principerna för placeringen av industriverksamhet som orsakar miljöolägenhet. Planeringsprinciperna för områdes- och samhällsstrukturen och t.ex. identifi eringen av områden där det fi nns risk för översvämning. Områdesreserveringarna för försvarsmakten (E) som omfattar beteckningar för bullerzoner. Fokus på utnyttjandet av avfall som energi i Åboregionen (ej på planeområden), de regionala lösningarna har anvisats med beteckningar för specialområden (E). Beteckningarna för vattentjänsternas nätverk och utveckling. Beteckningar för naturgaslinjens förbindelsebehov. De tidigare nämnda funktionerna har anpassats till andra funktioner och områdets värden på det sättet som förutsätts av områdesplaneringen. I fortsättningen ska man utreda byggandet av en ledningsförgrening till Satakunta och Vakka-Suomi samt till Saloregionen, ifall det visar sig finnas tillräcklig efterfrågan på gasen. Då gasledningen placeras till landsbygdsområdena i Salo, Loimaa och Åbo regionkommuner, kan den utnyttjas även av de lokala industrianläggningarna och växthusodlingarna. Ledningsprojektets lönsamhet baserar sig dock på de stora energiproducerande anläggningarna i Åbo och Nådendal. Vindkraft I enlighet med de riksomfattande målen för områdesanvändningen har man utrett de områden som bäst lämpar sig för vindkraftproduktion. I det första skedet av den Länsituuli-utredning som gjordes upp i samarbete med Satakunta-förbundet fann man inga lämpliga områden för stora vindkraftverksparker. Området utanför Rihtniemi vid gränsen till Satakunta ansågs vara det enda potentiella området, men bl.a. försvarsmaktens verksamhet begränsar utnyttjandet av området. I det följande skedet kartlades de olämpliga områdena genom att utesluta de område, som kunde lämpa sig för mindre vindkraftverksparker (3-10 kraftverksenheter). Genom att poängsätta områdena och efter en remissbehandling med kommentarer, gjordes för sex områden upp en preliminär jämförelse av de teknisk-ekonomiska faktorerna, en bedömning av landskapskonsekvenserna jämte visualiseringar samt en granskning av hur ljudet från vindkraftverken sprider sig. Bedömningarna grundar sig på en placering av vindkraftverken med grov precision, där man ännu inte har kunnat beaktade s. 4 1

42 byggtekniska faktorerna. Avsikten har varit att bland objekten avskilja de mest lovande tekniskekonomiskt sett och bedöma de olika objektens landskapskonsekvenser. Därtill har rekommendationer framförts om de kommande utredningsbehoven samt om den fortsatta planeringen. Det bör också observeras att man i utredningen har koncentrerat sig på kust- och skärgårdsområdena bl.a. på grund av de bristfälliga vindatlasuppgifterna. Det går inte heller att entydigt dra slutsatserna att andra än de i utredningen aktualiserade områdena inte kunde lämpa sig för en vindkraftsproduktion i liten skala, om de i denna utredning framtagna villkoren kan uppfyllas. Utredningen betjänar både Egentliga Finlands förbund vid uppgörandet av landskapsplanen och myndigheterna och kommunerna vid planläggningen av vindkraftprojekt och tillståndsbehandlingen. I den slutgiltiga landskapsplanen anvisas de vindkraftområden på regional/landskapsnivå, som utifrån den respons som skall erhållas inom processen för energiproduktion, miljökonsekvenser och landskapsplanen eventuellt anses vara lämpliga för att bygga vindkraftverk. I utkastet till landskapsplan hade föreslagits två områden för vindkraftsproduktion med objektsbeteckning, Korpo Gyltö samt områdena för ön Hangö utanför Nystad. I landskapsplanen har efter utkastskedet tillfogats objektsområden för vindkraft i Pyhäranta i Nystad, i Kirsta, Iso-Haudus samt Rihtniemi i Pyhäranta. Beteckningen för Rihtniemi slopades ur planförslaget vid behandlingen av den inkomna responsen. Vidare har på Pyhäranta-området utamnför Rihtniemi genom en strategisk beteckning antecknats ett större område för utredning av vindkraft. Området konstaterades i utredningen Länsituuli - West Wind- vindkraft vara ypperligt till sina vindförhållanden och på området kunde placeras sammanlagt fl era tiotals vindkraftsenheter. Den viktigaste faktorn som begränsar områdets användning är försvarsmakten skjutområde och för närvarande gör försvarsmaktens skutverksamhet inte det möjligt att bygga en vindkraftspark. På längre sikt och med tanke på planens målinriktning samt på grund av den betydande vindkraftpotentialen, är det motiverat att anföra området utanför Rihtniemi i landskapsplanen som ett utredningsområde för vindkraft. På inlandsområdena har inte möjligheterna att placera vindkraftverk utretts på grund av de bristfälliga vinduppgifterna. Ifall de nya utredningarna visar att vindförhållandena förordar stora parker även på dessa områden ska deras placering avgöras genom en revidering av landskapsplanen. På andra områden ska vid genomförandet av vindkraftverk genom tillräckligt omfattande hearing- och remissförfaranden ses till en riktig bedömning av de konsekvenser som orsakas bl.a. landskapet och den närliggande miljön. I synnerhet på s.k. känsliga områden bör man se till att inte betydande helheter med hänsyn till de samfällda konsekvenserna genomförs genom fl era separata enstaka projekt. Avfallshanteringen Huvudmålet för avfallshanteringen är att minska avfallsmängden, att främja återanvändning, att höja nivån på avfallshanteringen, att effektivera problemavfallshanteringen och att koncentrera behandlingen genom att öka samarbetet inom avfallshanteringen mellan kommunerna. Man siktar till målet genom att genomföra riktlinjerna för den riksomfattande och regionala avfallsplanen. I synnerhet samarbetet mellan kommunerna inom avfallshanteringen har utvecklats gynnsamt i Egentliga Finland. År 1990 fanns det över 40 platser för avfallshantering i landskapet, av vilka många var små och bristfälligt skötta avstjälpningsplatser. I dag fi nns det sex platser för mottagning och behandling av samhällsavfall, sopstationer, i landskapet. Bolaget Turun Seudun Jätehuolto Oy som inleddde sin verksamhet i Åboregionen år 2004, utnyttjar fyra sopstationer för att ordna avfallshanteringen (Åbo sopförbränningsverk och Toppå avfallscentral, Isosuo avfallsstation belägen på gränsen mellan Reso, Nådendal och Masku, och Rauhala sopstation i Pargas). Delägare i bolaget är 21 kommuner (år 2008), även alla kranskommuner i Åboregionen med undantag för Sagu kommun som är delägare i Rouskis Oy i Saloregionen. Likaså har Kimitoöns kommuner avtalat om att leverera avfall till Korenmäki sopstation, som upprätthålls av Rouskis Oy. De övriga kommunerna i Åboland är delägare i Turun Seudun Jätehuolto Oy. Skärgårdskommunernas avfallshantering sköts även av KLARA-Saariston puhtaanapito Oy, med vilken kommunerna har ingått separata avtal. Bolaget underhåller även båthamnarnas avfallsterminaler och ordnar efter behov, ofta t.o.m. årligen kampanjer för insamling av problemavfall i skärgårdsområdena. Kommunerna i Vakka-Suomi levererar avtalsbaserat avfallen för behandling till sopstationen i Munaistenmäki i Nystad. I kommunen Vemo verkar Biovakka Oy, vid vars anläggning behandlas de spillningsavfall som uppstått inom lantbruket. Kommunerna i Loimaaregionen, Loimaa stad, Alastaro, Koski Tl, Mellilä, Oripää och Yläne har anslutit sig till Forssaregionens avfallshanteringsbolag och kommunernas avfall levereras för behandling till den sopstation som ligger på Kiimassuoområdet i Forssa. Däremot är Aura, S:t Mårtens, Pöytis och Tarvasjoki kommuner delägare i Turun Seudun Jätehuolto Oy och de avfall som insamlats från kommunerna levereras till de behandlingsplatser som förvaltas av bolaget. I Egentliga Finland har avfallshanteringen samt slutdeponeringen övergått till de stora regionala sopstationerna, vilkas kapacitet räcker långt in i framtiden, ifall möjligheterna för stationernas utvidgning tryggas. Ett undantag är Åbo sopförbränningsverk, vars fortsatta verksamhet eller byggandet av ett nytt verk tills vidare (2008) är olösta. På sopförbränningsverken har i planeringsskedet MKB-förfarandet tillämpats och i samband därmed har bl.a. metoderna och åtgärderna fastställts för att avvärja och minska de menliga verkningar som orsakas av avfallshanteringsverksamheten. Stationerna har beaktats i landskapsplanen. I landskapsplanen fi nns inte nya reserveringar för avfallshantering eller avfallshanteringsverk, eftersom något behov av sådana inte fi nns inom synhåll. Eventuella nya avfallshanterings- och sopförbränningsverk ska lösas genom en revision av landskapsplanen. Planbeteckningar I landskapsplanekartan har anvisats de med tanke på vattenförsörjningen viktiga transportlinjerna samt anläggningen för grundvatten på åsplatån i Virttaankangas som ett område för specialverksamheter. I landskapsplanen har anvisats stam- och regionalnätens kraftledningar ( kv) för elöverföring. För driftssäkerheten för det riksomfattande huvudkraftöverföringsnätet dvs. stamnätet och framtida behov av elöverföring har i landskapsplanen reserverats genom följande anteckningar i planen: En ny högspänningslinje: - Med byggande av en ny 400 kv kraftledning (Rusko, Nousis, Virmo och Letala) bredvid den nuvarande 400 kv kraft- s. 4 2

43 ledningen Lundo-Raumo, varvid ett nytt ledningsområde på ca meter behövs. - Den nya 400 kv kraftledningen på sträckan Raumo-Forssa förläggs till samma ledningsgata med de befi ntliga 110 kv och 400 kv-kraftledningarna. (Alastaro och Loimaa). Nytt ledningsområde behövs högst meter. - Ny 400 kv:s kraftledning Nådendal-Lundo (Rusko). Ledningsgatans bredd ca 62 meter. Högspänningslinje som skall förbättras: - Ersättandet av dulbbellinjen 110 kv med kraftlinjerna 400 kv och 110 kv mellan Lundo och Forssa (tarvasjoki S:t Mårtens och Koski Tl) Den nuvarande ledningsområdet förblir lika. Följande nya högspänningslinjer eller sådana som ska förbättras inom det regionala nätet har anvisats i landskapsplanen: kv Kimito-Förby (Kimitoön), en ny kraftledning kv Reso-Masku-nousis, en ny kraftledning kv S:t Mårtens, en ny kraftledning kv Metsämaa-Loimaa (Loimaa), kraftledningen förbättras Fingrid Abp:s elstationer har anvisats med objektsbeteckning (E) för specialverksamheter: Påvalsby i Kimito, Rihtniemi i Pyhäranta och Kaland i Nystad. Med beteckningen förbindelsebehov för elnät har anvisats de nya förbindelser, vilkas behov har kunnat konstateras, men där en betydande osäkerhet är förenad med läget och genomförandet: - Nagu - Gyltö i Korpo. Den betjänar området för den vindkraftproduktion som anvisats för området. - Förbindelsebehovet av en kraftledning Rimito-Aasluoto förbättrar tillförlitligheten för skärgårdens elnät och är en del av långsiktsplanen, där 110 kv överföringsnätet för Nagu och Korpo området kopplas samman med Rimito-områdets överföringsnät. - Huso, Pemar-Kärkkäinen, Sagu. Tillförlitligheten för områdets elöverföring förbättras. - En 110 MW sjökabel Nådendal-Åland. Ålands eltillgång tryggas på lång sikt och elnätets tillförlitlighet på Åland förbättras. - Loimaa-Ypäjä. Tillförlitligheten för områdets elöverföring förbättras. - Niinijoensuu-Hirvikoski (Loimaa). Tillförlitligheten för områdets elöverföring förbättras. Energimarknadsverket har beviljat Fortum Sähkönsiirto Oy tillstånd för uppförandet av en högspänningslinje för en kraftledning 110 kv mellan Kallela och S:t Mårtens i enlighet med 18 i elmarknadslagen (386/1995). Förutsättningen för tillståndet är att uppbyggandet av kraftledningen tryggar elöverföringen. Vid den mer detaljerade planeringen (som omfattar bl.a. utredningar av terrängen, ledningens och stolparnas planering) preciseras ledningens placering noggrannare. Inlösningsförfarandet för kraftledningsprojektet mellan Kallela och Tarvasjoki är under beredning i arbets- och näringsministeriet. Projektet skall föras till Statsrådets beslutsfattande. I landskapsplanen har anvisats Fenno-Skan 1 -havskabelkontakten mellan Finland och Sverige vars början fi nns i Rihtniemi i Pyhäranta. Den under arbete varande utvidgningen (Fenno- Skan 2) visas i samma ledningskorridor som havskabeln Fenno-Skan 1 p.g.a. landskapsplanens skala. Västra Finlands miljötillståndsverk har beviljat tillstånd för upprättandet och användningen av för Fenno-Skan 2 -kontakten. I samband med tillståndsförfarandet har havskabelkontaktens konsekven- ser på Natura-2000-området i Nystads skärgård utretts. Naturgaslinjen Mäntsälä-Nådendal har anvisats med anteckningen ny naturgaslinje. Förbindelsebehovet för naturgasledningen har anvisats i landskapsplanen från linjen Mäntsälä- Nådendal i riktning mot Satakunta och Vakka-Suomi samt i riktning mot Salo. Beteckningarna försäkrar möjligheterna att utnyttja naturgas samt förverkliga naturgasens fjärrleverans. Med områdes- och objektsbeteckningar för specialverksamheter har man anvisat de viktigaste områdena för energiförsörjningen (en), områdena för avfallshantering (ej), för samhällstekniskt underhåll (et) och för försvarsmaktens områden (ep) samt skjutbanorna (ea): områdena och objekten för på riksnivå, landskapsnivå eller regional nivå betydande försvarsmaktens och skjutbanornas verksamhet, gruvverksamhet, energi- och avfallshantering samt för vattentjänster. Planeringsbestämmelserna gäller beteckningarna: - I samband med vindkraftens planerings- och byggnadsåtgärder bör man utreda och minimera de potentiella verkningarna på landskapet och fågelpopulationen. I samband med vindkraftens planerings- och byggnadsåtgärder bör för de regionala miljömyndigheterna och försvarsmakterna reserveras en möjlighet att ge ett utlåtande. - I samband med planerings- och byggnadsåtgärderna som riktar sig mot de områden som är i försvarsmaktens användning bör för försvarsmakten reserveras en möjlighet att ge ett utlåtande. - I planeringen och åtgärderna gällande grundvattnets tillverknings- och täktområde bör man ta i beaktande bevarandet av konstgjort grundvatten sålunda att dess användningsmöjligheter, kvalitet eller tillräcklighet inte äventyras På områdena som avgränsats med skyddszonbeteckning gäller planeringsbestämmelsen: - Skyddsavstånd som anvisats utanför försvarsmaktens område. Runt inrättningar som tillverkar eller lagrar farliga kemikalier (t/kem) har anvisats en konsulteringszon i enlighet med Seveso-direktivet. Planeringsbestämmelse: För de planerings- och byggnadsprojekt angående nya funktioner i zonen bör ordnas ett utlåtandeförfarande för experter. På försvarsmaktens bullerzon gäller följande planeringsbestämmelse: - På bullerzonen får inte placeras permanent boende eller annan känslig verksamhet. Begränsningen hindrar inte byggoch repareringsarbeten som är nödvändiga för bevarandet av befi ntlig bosättning och verksamhet. Försvarsmyndigheternas utlåtande bör begäras gällande planer och åtgärder på området. Konsekvenser Landskapsplanens uppgift är att skapa en ram för att uppnå vattentjänstmålen. På grund av planens översiktliga karaktär framförs i planen endast regionalt och interkommunalt betydande vattentjänstlösningar som grundar sig på regionvis uppgjorda planer för en utveckling av vattentjänsterna. I samband med planeringarna har även företagits preliminära tekniskekonomiska och miljömässiga granskningar. I landskapsplanerna tas inte direkt ställning till enskilda, inte ens omfattande vattentjänstprojekt annat än genom att i fråga om markanvändningen göra det möjligt att genomföra dem. De fl esta projekts duglighet att bli genomförda bedöms genom MKB-förfarande av den som ansvarar för projektet och genom andra nödvändiga utredningar. Miljömyndigheten samt till- s. 4 3

44 ståndsmyndigheten och i sista hand rättsinstanserna beslutar om deras tillräcklighet. De mest centrala positiva konsekvenserna ansluter till tryggandet av energins tillräcklighet och tillgång för både näringslivet och samhällets andra behov. Nya kraftledningar påverkar landskapet, natur- och kulturmiljöerna och splittrar livsmiljöer. Då förbättringsåtgärderna anpassas till befi ntliga ledningsgator förblir konsekvenserna för den omgivande markanvändningen små och betydande ny splittring av markanvändning uppstår inte. Konsekvenserna för de nya förbindelserna som angivits med beteckningen Förbindelsebehov för elnätverket, kan bedömas i samband med den detaljerade planeringen. Landskapsplanen möjliggör utvidgandet av naturgasnätet och utökandet av användningen av naturgas. En utsträckning av naturgasnätet till Egentliga Finland och eventuellt vidare tilll Satakunda skapar nya utvecklingsförutsättningar för landskapets energiförsörjning även över landskapet gränser. Företagen och samfunden kan bli delaktiga av en mer omfattande energipalett än förut. Utsläppen i atmosfären kan minska. Vid linjen för naturgasledningen uppstår det en öppning på skogsområdena. Genom att bygga på myrområden kan ytvattnens strömning permanent förändras. Verkningarna av de nya förbindelser som anvisats med anteckningen Förbindelsebehov för naturgasnätet kan bedömas i samband med den mer detaljerade planeringen. De mest vidsträckta miljökonsekvenserna för byggandet av vindkraft är visuella. De anda konsekvwenserna (buller, skuggeffekt, konsekvenser under byggandet) är mer lokala och bör lösas i samband med den detaljerade planeringen. Vid placeringen av vindkraft har speciell uppmärksamhet fästs vid landskapet och vindkraft har placerats på områden som bäst tål möllorna. Konsekvenserna för byggandet av vindkraft har granskats mer detaljerat i vindkraftutredningen för Egentliga Finland. I den av statsrådet godkända riksomfattande avfallsplanen (VALTSU) ställs det allmänna och detaljerade mål för avfallspolitiken, och för att uppnå dessa ska i synnerhet: - uppkomsten av avfall förhindras - återvinningen av avfall främjas - biologiskt utnyttjande av avfallen och materialåtervinningen främjas - energiutnyttjande av avfall som inte lämpar sig för återvinning främjas - behandlingen och slutdeponeringen av avfall utan olägenhet tryggas. I den regionala avfallsplanen (ALSU) som grundar sig på den riksomfattande avfallsplanen framförs de centrala åtgärder med vilka målen för avfallspolitiken uppnås. Landskapens förbund medverkar till att avfallsplanen genomförs i främst genom landskapsplanläggning, landskapsprogram och genom att aktivt delta i verksamheten för att utveckla avfallshanteringen. I planläggningen sörjer man för tillräckliga områdesreserveringar för avfallshanteringens anläggningar och tjänster. I landskapsprogrammen tar man i betraktande de lokalt och regionalt betydande projekten för att utveckla avfallshanteringen. Landskapsplanen har inte på grund av sin översiktliga karaktär direkta konsekvenser för genomförandet av avfallshanteringen. Planen gör dock alla de verksamheter som siktar mot målen för avfallspolitiken och genomför således för sin del planerna VALTSU och ALSU. 7.5 Tra ksystemet Trafi ksystemet utvecklas som en helhet som omfattar alla trafi kformer vid sidan av planeringen av markanvändningen. I landskapsplanen säkras områdesreserveringarna för trafi k- leder på riks- och lokalplanet. Då systemet utvecklas, verkar man i enlighet med den s.k. fyrstegsprincipen. Enligt den löses inte trafi ksystemets problem primärt genom nya investeringar i trafi kleder, utan före sådana bör man dryfta om lösningar kan fi nnas genom att påverka behovet av att röra sig och för transport eller valet av färdsätt, genom att göra utnyttjandet av den nuvarande infrastrukturen eller genom att förbättra den. Då man överväger investeringar i trafi kleder betonas trafiksäkerheten på bekostnad av körhastigheten och en smidig trafi k. Trafiklösningarna i landskapsplanen grundar sig på trafi ksystemsplanerna, vilkas centrala utgångspunkt är att utveckla trafi ksystemen som en helhet som omfattar olika trafi kformer. 4.5 Fungerande förbindelsenät och energiförsörjning, 4.3 Enhetligare samhällsstruktur och kvalitet på livsmiljön) Allmänna mål Trafi ksystemen skall planeras och utvecklas som helheter bestående av olika trafi kslag som betjänar såväl bosättningen som verksamhetsbetingelserna för näringslivet. Trafi ksystemet och områdesanvändningen skall sammanjämkas så att behovet av privatbilstrafi ken minskar och förutsättningarna att använda trafi kformer med liten miljöbelastning förbättras. Särskild vikt skall dessutom fästas vid förbättring av trafi ksäkerheten. Behovet av trafi kförbindelser tillgodoses i första hand genom att utveckla befi ntliga huvudtrafi kleder och nätverk. Särskilda mål I samband med områdesanvändningen skall kontinuiteten i och möjligheterna att bygga ut befi ntliga banor, vägar och vattenleder av riksintresse tryggas, likaså möjligheterna att utveckla hamnar och fl ygplatser av riksintresse samt gränsövergångsställen. Vid planeringen av områdesanvändningen bör man hålla kvar möjligheten att bygga motorleden Helsingfors Vaalimaa, nya järnvägsförbindelser från Helsingfors i riktning mot Åbo och S:t Petersburg samt andra betydande trafi kleder av riksintresse. I planeringen av områdesanvändningen bör man ytterligare trygga möjligheterna för vattentrafi ken till en förbindelse från Saimenvattnen till Finska viken. Vid planeringen av områdesanvändningen skall en plats anvisas för Helsingforsregionens fl ygplats med stöd av utredningar och konsekvensbedömningar i anslutning till denna. Inom områdesanvändningen skall man främja fungerande rese och transportkedjor och trygga betingelserna för kollektivtrafi ken och för utvecklingen av samarbete mellan olika trafi kformer. Vid planeringen av områdesanvändningen skall tillräckliga områden reserveras för verksamheten vid och utvecklingen av gods och persontrafi kterminaler och resecentraler. När utbyggnaden av den spårbundna snabbtrafi ken genomförs skall man sörja för verksamhetsbetingelserna för när och tätortstrafi ken. Vid markanvändningen i omgivningen runt fl ygplatser bör faktorer som anknyter till säkerheten inom fl ygtrafi ken beaktas, i synnerhet höjdbegränsningarna för fl yghinder, samt de begränsningar som fl ygbullret ger upphov till. Då nya fl ygplatser planeras och de befi ntliga utvecklas bör bosättningen och andra bullerkänsliga funktioner beaktas. I samband med områdesanvändningen bör man trygga möjligheterna att bygga ut de nuvarande reservlandningsplatserna för fl ygtrafi ken och utveckla trafi ktjänstsystemen samt tillgodose den militära luftfartens behov. Vid områdesanvändningen skall tillräckliga områden reserveras för nätverk för fotgängare och cyklister, och nätverkens kontinuitet, säkerhet och kvalitet skall främjas. Landskapsplanebeteckningar som baserar sig på trafi ksystemarbetet. Principerna för områdes- och samhällsplaneringen: utvecklandet och övervägt utvidgande av den befi ntliga strukturen. Utvecklandet av landskapets lokaljärnvägstrafi k och markanvändningen som stöder sig på den: områdena för utveckling av tätortsfunktionerna som stöder sig på järnvägstrafi k. Friluftsområdenas nätverk tjänas även lättrafi kkontakterna mellan tätorterna. s. 4 4

45 Vägtra ken Med hjälp av de nya i landskapsplanen avisade vägförbindelsena strävar man till att trygga den eftersträvade utvecklingen i landskapet. Strävan är att trafi ksystemet utvecklas som en helhet där alla olika sätt att röra sig samt de klimatpolitiska målsättningarna tas i beaktande. Stommen i Egentliga Finlands huvudvägnät utgörs av riksvägarna 1, 8, 9 och 10 som strålformigt utgår från Åbo och som följer de historiska färdriktningarna samt stamväg 41. Den mest betydande tvärsgående vägförbindelsen i landskapet är stamväg 40 (Åbo omfartsväg). Därtill är stamväg 43 i Vakka- Suomi av betydelse som en tvärsgående förbindelse. Omvandlingarna i samhällsstrukturen återspeglas i en löpande och trygg trafik på huvudvägnätet, i ökade trafi kstockningar i stadsregionerna och underhållet och konditionen för landsvägens vägnät på lägre nivå. Med nuvarande fi nansieringsnivå är det svårt att ta upp dessa utmaningar. I Egentliga Finlands trafi kstrategi har som mål ställts en livsmiljö av hög kvalitet genom att skapa en trivsam och trygg stadsoch tätortsmiljö, genom att respektera det gamla kulturlandskapet och genom att förstärka ställningen för gång-, cykel- och kollektivtrafik i stads- och tätortstrafi ken. I landskapsplanen har inte anvisats ett målnät för den lätta trafi ken på grund av planens översiktliga karaktär. Den ökade fritiden och turismens betydelse har kraftigt ökat skärgårdsområdets vägtrafi k. Den förstärkta turismen kan dock generera konflikter för området då turisterna kommer allt mer till området än förut. Kapaciteten hos de nuvarande färjorna på skärgårdsvägen är alltför liten för att motsvara sommarens rusningstoppar, vilka i huvudsak utgörs av fritidsresande. På lång sikt skulle utvecklingen av skärgårdskommunerna stödas av att fasta förbindelser byggs till skärgårdens huvudförbindelser samt med broar som ersätter de mindre färjorna och underlättar kommunernas interna trafi k. I landskapsplanen har inte skilt anvisats de delar av trafi knätet (järnvägs-/vägnätet) som tillhör den hela Europa omfattande trafiknätet (TEN-T). Europakommissionen har påbörjat beredningen av förnyandet av TEN-T riktlinjerna. Järnvägstra ken Järnvägstrafikens värde inom det fi nska trafi ksystemet kommer att växa i framtiden. Detta p.g.a. bland annat klimatförändringen och energiförbrukningen, miljöpåverkan, säkerheten och den snabba hastigheten. Speciellt inom persontrafiken i södra Finland finns det utvecklingspotetntial. Flaskhalsarna som t.ex. bangården och stationen i Helsingfors, utgör betydande hinder för ökningen av antalet resenärer. Den centrala frågan är: hur tätt järnvägsnät är ändamålsenlig i Finland? Svaret på detta har har betydande konsekvenser för den regionala utveklingen. Toijala-banan som från Åbo leder till inlandet är huvudrutten för den godstrafik som löper från Egentliga Finland och dess hamnar till andra delar av landet. betydelsen av Toijala-banan ökas av att landets enda tågfärjehamn är belägen i Åbo. Beläggningsstrukturen för den enkelspåriga, elektrifi erade banan har nyligen förnyats och konditionen är god. På banan går för närvarande 10 persontågspar i dygnet och de stannar, förutom på järvägsstationen i Åbo i Egentliga Finland, endast i Loimaa. Persontrafikutbudet på Toijala-banan har just inte förbättrats och därigenom har också utvecklingen för antalet passagerare varit svag. En ökad trafi k förutsätter dock att nya mötesplatser byggs. Plankorsningarna utgör även en betydande säkerhetsrisk. För utvecklandet av det mål för kollektivtrafi ken som ställts för trafi ksystemet har i landskapsplanen framförts en reservering för en lokaltågtrafi k som täcker hela landskapet. Trafiken har planerats för alla tre banriktningar i Egentliga Finland: Åbo- Salo, Åbo-Loimaa och Åbo-Nystad. Det rekommenderas att lokaltrafi k ska ordnas som en del av det regionala kollektivtrafi ksystemet för Åbo, vilket håller på att utvecklas, varvid bl.a. en gemensam resebiljett fi nns i bruk inom all kollektivtrafi k. Inledandet av lokaltågtrafk har betydande effekter för den nuvarande busstrafi ken. Man önskar dock utveckla kollektivtrafi ksystemet som en helhet, varvid målet är att lokaltågens passagerare utgörs i huvudsak av sådana som tidigare använt personbil. En utökad andel av kollektivtrafi kens färdsätt i sin helhet är ett central utvecklingsmål för trafi ksystemet. Anpassandet av lokaltågtrafi ken i Egentliga Finland till samma banor med gods- och fjärrtågstrafi ken kräver mer detaljerad planering samt investeringar i järnvägsinfrastrukturen. Den nogrannare järnvägsplaneringen görs separat från landskapsplaneprocessen. Också lokaltågtrafi kens trafi kplatser omfattande anslutningstrafi ken planeras noggrannare i samband med den mera detaljerade planläggningen. Strukturella ändringar inom skogsindustrin och energivirkestransportens ökning skapar tryck för utvecklandet av råvirkesoch bränsletransporterna på räls. Både mängden och riktningarna ändrar. Den regionala obalansen i utbud och efterfrågan av virket kommer att öka transporterna från västra och mellersta Finland till östra delarna av landet. Järnvägstransporterna ökar troligtvis mest. Ändringen förutsätter att förbindelserna förbättras och terminalnätverket för råvirkesleveransen utvecklas så att uppmärksamhet fästs också vid områdesreserveringarna som transporten av träbaserat bränsle behöver. Det fi nns 56 st. plankorsningar på järnvägen till Toijala och 118 st. på banan till Nystad. Plankorsningarna där vägen och järnvägen korsar varandra förämrar betydligt trafi ksäkerheten och man bör främja slopandet av plankorsningar och sträva till att de ändras till planskilda skorsningar. Som mål bör vara att man lägs järnvägarna har ersatt plankorsningarna med planskilda korsningar eller försett dem med trafi kbomar som förbättrar säkerheten. I landskapsplanen har inte anvisats planskilda korsningar utan de planeras i samband med den mer detaljerade planläggningen. Sjötra ken Via hamnarna i Egentliga Finland går en betydande del av Finlands import och export i synnerhet mätt i godsets värde. En synnerligen viktig del med tanke på hela landets utrikeshandel är den snabba och täta trafi ken på Sverige. Åbo är också landets näst största hamn för passagerartrafi k. För att bevara skärgårdsområdet som ett levande område för boende, företagsamhet och turism förutsätts, förutom vägförbindelser, fungerande förbindelser med landsvägsfärjor, frigående färjor och förbindelsebåtar som är länkade till dem. Osäkerheten om den årliga fi nansieringsnivån för förbindelsebåttrafi ken hindrar att trafi ken ordnas långsiktigt och försvårar utvecklandet av turismnäringen som grundar sig på trafikför- s. 4 5

46 bindelserna. På samma sätt som färjtrafi ken är den gamla fartygsparken ett problem inom förbindelsebåttrafi ken. I landskapsplanen har anvisats de på landskapsnivå betydande farlederna som har klassifi cerats enligt användningen. Annat trafikerande som t.ex. förbildelsebåtstrafi ken har inte anvisats i landskapsplanen. Flygtra k Egentliga Finlands enda fl ygstation på landskapsnivå är belägen i Åbo. Reguljärtrafi k har av tradition fl ygits från Åbo till Helsingfors, Mariehamn, Stockholm och Köpenhamn. Utvecklingen på den senaste tiden har etablerat nya resmål. Förutom de tidigare nämnda flyger plan reguljärt från Åbo till Riga, Tallin, Tammerfors, Uleåborg och Kittilä (år 2010). Därtill fi nns det goda flygfrakttjänster via Åbo fl ygstation vars efterfrågan har ökat stadigt. På åsområdet i Oripää verkar ett fl ygfält för småplan, som tillhandahåller goda möjligheter för att utöva luftfartshobby. Största delen av flygverksamheten utgörs av segel-, motorsegel- och motorflygning, men fältet är också en plats, där glidfl ygare och modellflygentusiaster kan utöva sin hobby. Planbeteckningarna Vägtra ken I fråga om vägtrafiken har i landskapsplanen framförts ett landsvägsnät med regional betydelse samt delar av gatunätet som fungerar som en förlängning till det. De landsvägar som hör till riks-, stam,- och regionalvägsklassen samt de förbindelsevägar som är regionalt betydande och överskrider kommungränserna, har en betydelse för samhällsstrukturen eller för nåbarhaten av service eller annars bör ses vara viktiga tack vare regionala målsättningar har framförts i landskapsplanen. Klassificeringen av vägnätet i landskapsplanen är funktionell, och med den fastställs inte någon administrativ klassifi cering i vägar eller gator. Vägnätet har sammankoplats med markanvändningen så att man har anvisat det trafi knätet som tätorts- och byaområdena kräver. Det övriga landsvägsnätet och färjorna sohör til den har anvisats på bottenkartan. Riksvägarna 8 och 9 har i landskapsplanen framförts som stamvägar med riksomfattande betydelse. Defi nitionen anger ett betydande intresse på riksplanet och även ett t.o.m. mycket kraftigt åtgärdsbehov, och att man bör avhålla sig från konfl iktfyllda åtgärder. Stamvägarna förenar de största stadsregionerna i riket med varandra. Stamvägarna har en enhetlig och hög servicestandard och vägens trafi ksäkerhetsnivå är hög. I lösningarna för att utveckla stamvägarna prioriteras huvudvägtrafiken kraftigt och de lokala trafi kbehoven ombesörjs med specialarrangemang. Den lokala anslutningen minimeras genom att arrangemangen med parallellvägar utvecklas. Planebeteckningen styr planläggningen på lägre nivå och andra åtgärder sålunda att markanvändningen inte äventyrar den trafi kmässiga serviceuppgiften och verkningarna på markanvändningen kan utredas mera noggrant. I landskapsplanen har anförts utvecklingsobjekt för vägnätet som nya planerade vägar: - riksväg 8 som motorväg på avsnittet Reso-Nousis-Virmo - riksväg 9 som motorväg på avsnittet Lundo-Aura - Loimaa södra omfartsväg som ny regionväg. Omfartsvägen avgränsar tätortsstrukturen, fastän den inte märkbart betjänar långväga trafik. Vägen stöder sig på den nya planskilda korsningen i Niittukulma och betjänar trafi ken i Loimaa centran. Den förbättrar de lokala förbindelserna och kontakterna till den större trafi knätet. Jämsides med landskapsplanen har vägreservationen i fråga planerats i en delgeneralplaneprosess. Placeringen av ring-/omfartsvägen bestäms nogrannare i den mer detaljerade planeringen. - en ny förbindelseväg, förbindelsen Tavastländska Oxvägen till riksväg 10 (Raunion saha). Vägförbindelsen minskar avsevärt den tunga trafi ken på Tavastländska Oxvägen och förbättrar trafi ksäkerheten - förbindelseväg 1830, fast förbindelse för Lövö med bro. - förbindelseväg 1890, fast förbindelse Hämmärsalmi som bro - förbindelseväg 12003, fast broförbindelse: Kivimo och Mossala I landskapsplanen har anvisats följande objekt för utveckling av vägnätet som riktgivande vägar: - stamväg 41, vändning av ändan i Aura - ny regionväg 180, Pargas-Nagu - förlängning av riksväg 224, HAKU-vägen Aura-Virmo - förbindelseväg 1800, Finnövägen. För anteckningen riktgivande regionväg gäller planebestämmelsen: - Markanvändningens planerings- och byggåtgärder får inte förhindra möjligheterna att förverkliga en fast vägförbindelse mellan Pargas och Nagu. I landskapsplanen har nya planskilda anslutningar anvisats. De planskilda anslutningarna kan genomföras etappvis. Vid den första förbättringsetappen differentieras anslutningarna i sidoriktningen. - RV 8: Humikkala, Masku, Nousis, Kaitarainen, Roukkuli, Virmo, Letala (2 st.) och Ihode - RV 9: Aura (3 st.), Kyrö och Mellilä - RV 10: S:t Mårtens. Behovet av att anvisa nya planskilda korsningar i landskapsplanen grundar sig i behovet att förbättra trafi kens smidighet och i den bredvidliggande markanvändningens utveckling. Speciellt på stamlederna hänger ledens funktionalitet och uppförandet av planskilda korsningar ihop. Då trafi ken och markanvändingen tillåter kan uppförandet av den planskilda korsningen göras i faser så att korsningen först placeras på annat ställe i sidoled. Platserna för de nya planskilda korsningarna har angivits noggrant för de korsningar där väg- eller översiktsplan har gjorts. För andra planskilda korsningar är placeringen riktgivande. I landskapsplanen har anvisats följande förbindelsebehov för vägtrafi ken: - Riihikoski-Kyrö (Pöytis). Förbättrande av de tvärsgående förbindelserna mellan de tidigare kommuncentrumen. - Pargas-Sagu. Utveckling av förbindelserna i riktningen östväst i Åbolands skärgård. - LORIVO-vägen, en ny regionväg i Nystad. Styrning av genomfartstrafi ken och speciellt den tunga trafi ken bort från centrum. - Ny regionväg 196 Ropa-Ihode i Pyhäranta. Behovet har bekräftats men anpassassandet av den till markanvändningen samt hur den förenas till riksväg 8 kräver tilläggsutredningar. I landskapsplanen har de viktiga färjförbindelserna anvisats med beteckningen färja. Delarna av Skärgårdens ringväg er: - Pargas-Nagu, - Nagu-Hanka (Nådendal), - Korpo-Houtskär s. 4 6

47 - Houtskär-Iniö För beteckningen ny färja gäller planeringsbestämmelsen: - Målet med utvecklingen av färjförbindelserna är en avsevärt bättre servicenivå inom trafiken än basservicenivån, där trafiken är regelbunden och stöder utvecklingen av ringvägen. Planeringsbestämmelsen framhäver nödvändigheten av färjförbindelserna som en del av den fortsatta skärgårdsvägen. I landskapsplanen har mellan Korpo och Kittuis i Houtskär anvisats en riktgivande regionväg, den sk. Finnövägen, samt som fortsättning på den en beteckning för ny färja. För den riktgivande vägbeteckningen gäller ingen byggnadsbegränsing. Förbindelsen utvecklas i första skedet med at öka färjkapaciteten. På lång sikt vill man ändå förbereda sig på att förverkliga den i planen anvisade lösningen. Förbindelsen mellan Korpo och Houtskär har behandlats i planen om trafi ksystem för sydvästra Finlands skärgård samt i samband med vägplaneringsoch generalplaneprocesser. En beteckning för ny färja har anvisats längs den befi ntliga rutten för förbindelsebåten mellan Mossala i Houtskär och Dalen på Iniö. Som mål för landskapsplanen är utvecklandet av skärgårdens ringväg. Målet är att trygga förutsättningarna för trafikeringen i skärgården och därmed stöda det lokala boendet och näringsverksamheten. Utvecklandet av ringvägen skall göras utifrån de lokala förhållandena och i mån av möjlighet så att förhållandena kvarstår. Planebeteckningarna som hänför sig till trafi ken för Skärgårdens ringväg kopplas till och stöder anteckningen om utvecklingssättet, med vilket den utvecklingszon som stöder sig på ringvägen har anvisats. Den här och andra betecknigar gällande utvecklingsprinciper har behandlats grundligare i kapitel 6.7 Beteckningarna om utvecklingsprinciper. En fast förbindelse Pargas-Nagu, rapporten om miljökonsekvensbedömningen färdigställdes år I utredningen bedömdes bro- och tunnelalternativen jämte de olika underalternativen samt en utveckling av färjtrafi ken, vilken jämfördes med den nuvarande trafi ken. Under år 2008 har följande tilläggsutredningar utarbetats: - De trafikmässiga riskanalyserna för en tunnel - Rökevakueringsgranskningar vid ventilations- och brandsituationer i tunneln - Sammandrag av tunnelns säkerhetsaspekter - Uppdatering av den tekniska planen och kostnadskalkylerna för en tunnel - Revidering och uppdatering av broplanerna. Bedömning av risken för sammanstötning av fartyg och en preliminär planering av sammanstötningsskydd. - Alternativa lönsamhetskalkyler, de ekonomiska förutsättningarna för ett genomförande av alternativen vid en livscykelgranskning. Enligt de utredningar som gjorts upp kan båda alternativen för en fast förbindelse mellan Pargas och Nagu genomföras både ur trafikmässig och teknisk-ekonomisk syn. Genomförandet av båda alternativen förutsätter, utöver de inbesparingar som ska erhållas av färjtrafiken, dessutom en betydande investering. Farledsmyndigheterna (Vägförvaltningen och Sjöfartsverket) föreslår att underfartshöjden för sjötrafi ken i de olika broalternativen ska vara 50 meter. I landskapsplanen har inte alternativen för en fast förbindelse prioriterats. Förbindelsen Pargas-Nagu utvecklas på landskapsplanens tidsintervall fram till år 2030 i främsta rummet utifrån färjtrafi ken. Ett eventuellt utförande av den fasta förbindelsen som tunnel kräver inte byggnadsinskränkning i landskapsplanen, eftersom förverkligandet inte förutsätter några nya markanvändningsreserveringar. Reserveringen av en fast förbindelse Pargas-Nagu med en brolösning via ön Haverö (Stormälö-Haverö-Prostvik) med anteckningen riktgivande regionväg är till sin natur en långsiktig markanvändningsreservering, vars genomförande inte finns inom synhåll för planens målår. Järnvägstra k I landskapsplanen har de eventuella trafi kplatserna för banriktningarna för Nystad och Loimaa framförts, för vilka man i fråga om markanvändningen också bör reservera sig bl.a. i den kommunala planläggningen. Kring dessa trafikplatser har framförts en anteckning om utvecklingsprincipen, med vilken man ytterligare strävar efter att utveckla och koncentrera markanvändningen ör närområdena till trafi kplatserna. Den planerade lokaltågtrafi ken är till sin natur en snabb landskapstrafik, men vilken man balanserar mellan antalet trafi kplatser och en konkurrenskraftig restid. I landskapsplanen har anvisats ett trafikplatsnät, genom vilket man kommer till en optimal lösning för den valda trafi kmodellen, då man beaktar bl.a. restiden och materialets rotation. Valet av trafi kplats grundar sig på den nuvarande markanvändningen och den uppskattade resproduktionen. En ändrad trafi keringsmodell eller en kraftig utveckling i fråga om markanvändningen gör det möjligt att det i framtiden uppstår även andra trafi kplatser än sådana som anvisats i landskapsplanen En banförbindelse från Nystad till landskapsgränsen och därifrån vidare till Raumo och Björneborg (URPO-banan) har i landskapsplanen framförts som en riktgivande reservering. Ett förverkligande av banan fi nns inte inom synhåll. Behovet av förbindelsen har konstaterats. Det är ändamålsenligt att bevara möjligheten att förena Egentliga Finland och Satakunta med varandra med en järnvägsförbindelse. Ifall järnvägskontakten från Satakunta till Helsingfors önskas utvecklas anmärkningsvärt är det motiverat att stöda sig till de kontakter som redan fi nns och som redan är under planering. Den snabba kontakten mellan Åbo och Helsingfors, järnvägen till Nystad samt URPObanan bildar en helhet vars möjligheter kan utredas i samband med utvecklandet av järnvägsförbindelserna i Satakunta. Behovet av järnvägsförbindelsen har utretts år Den riktgivande järnvägsförbindelsen har planerats i generalplaneprosesserna i Nystad och Raumo. Eftersom linjedragningen anvisas i landskapsplanen som riktgivande, orsakar förbindelsen inte olägenhet för utvecklandet av kommunernas annan markanvändning. Förbindelsereserveringen kan anpassas till landkapsplanen för Satakunta vid landskapsgränsen. Sjötra k Sjöfartlederna har klassifi cerats efter funktion. En fördjupning av farlederna, såsom Nådendals- eller Nystadsfarleden, har inte särskilt anvisats i landskapsplanen. Örö-farleden har anvisats som en ny farled för handelssjöfarten. Farleden är den kortaste sjörutten från Åboregionen till öppna havet. Mest nytta av Örö-farleden drar den östgående och tvärsgående trafi ken. Operatörerna inom handelssjöfarten anser Örö-farleden vara viktig. Den lösning som anvisats i landskapsplanen utgår från att Örö-farleden är en ersättande s. 4 7

48 rutt för den inre Hangö-farleden och att farledens trafi kvolym motsvarar den nuvarande trafi kvolymens nivå. En betydande tillväxt för trafiken och fartygsstorleken kräver åtgärder bl.a. i närheten av ön Sandö, för vilket inte reservering gjorts i landskapsplanen. Sjöfartsverket beslutade att anvisa den 4,5 meter djupa farleden väster om Örö i de offi ciella sjökorten och bad om att få kommentarer i ärendet i december Trafi kverket har beslutat att ansöka om att farleden läggs ner. Regionförvaltningsmyndigheten besluter om nerläggandet. Som en ny stamfarled för fritidsbåtar har i landskapsplanen anvisats en förbindelse från Omenaistenaukko till den stängda Askaistenlahti och till hamnen i Gamla stan i Nådendal. Stamfarleden för fritidsbåtar förutsätter ett farledsdjup på 2,4 meter och minst 18 meters underfartshöjd. Detta innebär att en öppningsbar bro byggs på regionväg 189 i Nådendal. Med dessa åtgärder förbättras Nådendals dragningskraft och havsnära image och därmed når man till målsättningen om att utveckla turismnäringen i Egentliga Finland. I landskapsplanen anvisas varken en klaffbro eller en bro som på annat sätt kan öppnas. Projektets kostnader tillhör inte de centrala orsakerna till varför kontakten anvisas och landskapsplanen tar heller inte ställning till hur finansieringen av brobygget fördelas mellan olika parter. I landskapsplanen har följande objekt anvisats som nya båtleder: - Nilsby-sundet (Pargas, Väståboland) - Katanpää-stamfarled för fritidsbåtar (Gustavs) Förbindelsebehov för sjötrafi ken har anvisats i Sattirauma i Nådendal. Anteckningen baserar sig på utredningsplanen för att ändra färjplatsen i Hämmärönsalmi till en fast bro med underfartshöjden 8 m. Genomförandet av bron låg och fast kompenseras i utredningsplanen med att Sattirauma-bron ändras och görs öppningsbar. Flygtra k På åsområdet i Oripää har anvisats den befi ntliga fl ygplatsen för mindre flygplan vars fl ygverksamhet betjänar fl ygentuiasternas ändamål. På området som används för fl ygverksamheten gäller villkorlig byggnadsbegränsning. På området får inte beviljas tillstånd för byggande för projekt som kan försvåra förverkligandet av planen. Konsekvenser Den centrala planeringsprincipen både i lösningarna för områdesanvändningen och utvecklandet av trafi knätet har varit att minska trafikbehovet förbättra trafi ksäkerheten. Lösningen i landskapsplanen grundar sig i främsta rummet på att utveckla huvudtrafikförbindelserna och den samhällsstruktur som baserar sig på dem. Utvecklingsmöjligheterna för de på riksplanet viktiga trafikförbindelserna, hamnarna och fl ygstationerna har tryggats genom att koordinera lösningarna i landskapsplanen i samråd med aktörerna för dessa behov. Förbättrandet och kompletterandet av de nuvarande trafi klederna förbättrar trafi knätets effektivitet och gör utbudet av olika trafi kformer mer mångsidigt. Funktionen för viktigaste huvudvägförbindelserna för planeområdets person- och godstrafi k - riksvägarna 8, 9 och 10 - kan tryggas och säkerheten förbättras trots den förutsagda trafikökningen. Anteckningen stamväg är motiverad på grund av trafikens viktiga förmedlingsuppgift. Stamvägen betjänar framför allt den långväga trafi ken och på grund av trafi kförmedlingsuppgiften har för den ställts höga kvalitetskrav för att sörja för att en smidig trafi k sköts säkert. Lokalt medför stamvägen en hinderverkan för markanvändningen i vägens närområde. Markanvändningen får inte äventyra vägens trafi kmässiga serviceuppgift. Detta innebär bl.a. en fåtal anslutningar på stamvägen. Möjligheterna att med områdes- och samhällsstrukturen som angivits i landskapsplanen påverka behovet att röra sig och valet av färdsätt är indirekt, men långvarig och därför betydande. Upprätthållandet av basservice i byarna och anvisandet av boendets utvidgningszoner till tätorter minskar behovet av trafi k i någon mån. Genom att förbättra järnvägsförbindelserna blir den effektiva kollektivtrafi ken mer attraktiv och dess konkurenskraft förbättras. Bl.a. detta begränsar personbilismens tillväxt. Möjligheterna att med landskapsplanen påverka klimatförändringen är begränsad, men de ovan nämnda sakerna styr utvecklingen i rätt riktning. Landskapsplanen möjliggör hållbara lösningar, men dess effektivitet framträder i människornas val i olika situationer dit landskapsplanens verkningar inte når och där värderingar påverkar slutresultatet. Målsättningarna som siktar på att öka produktiviteten och mängden olika funktioner ökar trafi ken och konsumptionen. Detta gör målet att bromsa mängden utsläpp som bidrar till växthuseffekten svårare att nå. Den ekonomiska tillväxten kan däremot möjliggöra investeringar och konkurens mellan aktörerna i att hindra och ta i beaktande klimatförändringen. Trafi knätets verkningar på den övriga användningen av områdena är långvariga. Flera former av markanvändning är i stark förbindelse med trafi knätet och trafi kområdena. Genom trafi kledslösningarna påverkas tätorternas och centralernas tillväxtriktningar samt byggandet. Landskapets trafi klösningar har konsekvenser för de interkommunala trafi karrangemangen, såsom för hur det riksomfattande bannätet utvecklas och järnvägstrafi kens allmänna servicenivå. De nya trafiklederna orsakar oundvikligen oönskade hinderverkningar med tanke på markanvändningen och ställvis splittrar de samhällsstrukturen. Nya leder splittrar alltid till en del även obebyggda naturområden och splittrade populationer inverkar försvagande på naturens mångfald. Tätorternas expansionsområden samt strukturen för en hållbar handel dämpar för sin del tillväxten för personbilstrafi ken. Styrningen av nya enheter för detaljhandeln är en fördelaktig lösning med hänsyn till energiekonomin och trafi ken. Genomförandet av Loimaa omfartsväg förbättrar de inre förbindelserna i den nuvarande samhällsstrukturen och förbindelserna till vägnätet på högre nivå. Omfartsvägen avgränsar tätortsstrukturen och vägarnas effekter är konsoliderande för samhällsstrukturen. Omfartsvägen skapar en ringvägsaktig omfartsförbindelse för den långväga trafi ken och minskar genomfartstrafi kens belastning på gatunätet. De trafi knätsreserveringar som anvisats för tätorten i Aura kommun är till sin natur långsiktiga reserveringar. Genomförandet av dem har konsekvenser för samhällsstrukturen. Ett effektivt trafi knät för det möjligt med en smidig trafik för människor och varor. Goda trafi kförbindelser förbättrar tillgängligheten till centrumen och de arbetsplatsområden som ligger utanför dem och ökar verksamhetsförutsättningarna för tjänsterna och näringslivet på dessa områden. Utvecklingen av järnvägstrafi ken ökar attraktiviteten för bankorridorerna som ett område för boende och arbetsplatser, likaså förbättras konkurrenskraften och attraktiviteten för kollektivtrafi ken. Starten för en lokaltågtrafi k inom landskapet kopplar pendlingsområdena s. 4 8

49 Salo, Loimaa och Nystad samman med Åboregionen. Som en risk kan betraktas att den ökade växelverkan och de expanderande pendlingsområdena grundar sig på och leder till största delen till en ökad personbilstrafi k, om man inte tillräckligt förmår utveckla kollektivtrafi ken - i synnerhet snabba och högklassiga tågförbindelser. Säkerheten för järnvägstrafi ken förbättras klart först då plankorsningarna på Toijala- och Nystadsbanan avlägsnas. Redan före det kan banornas säkerhet förbättras genom mindre åtgärder för att förbättra plankorsningarna. Vid bedömningen av ekonomin för områdenas användning intar trafiknätets struktur, funktion och fördelningen på trafi k- formerna en central ställning. I synnerhet inom glesbygdsområdena styr trafiknätet markanvändningen och byggandet kraftigt. En komprimerad samhällsstruktur förbättrar lönsamheten för kollektivtrafiken. Ett mer effektivt trafi knät kan locka till sig privatbilister, varvid trafi ken ökar och utvecklingen av kollektivtrafiken blir långsammare. På glesbygdsområdena är det ekonomisk olönsamt att helt och hållet ersätta privatbilismen med kollektivtrafiklösningar. Utvecklingen av kollektivtrafi ken stöder bevarandet av mångfalden och lönsamheten på centrumområdena. Utvecklingen av den lätta trafiken förbättrar tillgången på service i synnerhet i centrumområdena. Trafi klösningarna påverkar placeringsbesluten för handeln. Byggandet av nya farleder och trafi kområden ändrar markanvändningen. Genom den nya trafi klederna riktas kraftiga förändringar mot bergs- och markgrunden samt växtligheten både i byggnadsskedet och senare då trafi kleden används. I samband med att lederna byggs och förbättras kan bl.a. skyddet av grundvattnen förbättras. De mest omfattande negativa konsekvenserna uppkommer av fordonstrafikens, i synnerhet privatbilismens utsläpp i luften. Verkningarna av utsläppen varierar från lokala till globala. Utsläppen ökar bl.a. kort- och långvariga sjukdomar i luftvägarna. Också trafikbullret orsakar hälsoproblem och sänker trivseln i boende- och verksamhetsmiljöerna. I framtiden kan det vara motiverat att bygga broar som komplettering till färjförbindelserna eller för att ersätta dem, för de årliga driftskostnaderna för färjförbindelserna är betydligt högre än för motsvarande fasta förbindelse. Å andra sidan kommer de nya broarna sannolikt att ha betydande landskapsverkningar. Den öst- och tvärsgående trafi ken drar avsevärt nytta av Öröfarleden för handelssjöfarten. Farleden anses ha betydande verkan på näringslivet i landskapet. Den är avsevärt tryggare än den inre Hangö-farleden med två ytterligt tvära och farliga krökar. Örö-farleden är ett ruttalternativ för den ökade trafi ken på de trånga farledsavsnitten samt i exceptionella förhållanden. Den förbättrar säkerheten i sjötrafi ken genom att minska risken för en sammanstötning på Lövskärsområdet, där de livligt trafikerade Nådendals- och Utöfarlederna korsas. punkt i fråga om geometrin, de s.k. Sandö-krökarna, som hindrar att stora fartyg kan gå i farleden. Därtill begränsar farledens farledsdjup, 7,5 meter att fartyg av en viss typ kan gå i farleden. I landskapsplanen har inte reservering gjorts för att betydligt förbättra geometrin för Sandö-krökarna eller för att öka farledsdjupet. Förbindelsen Pargas-Nagu som en färjförbindelse erbjuder rikligt med möjligheter till tillväxt för landsvägstrafi ken, men kan inte svara mot topparna av efterfrågan utan en betydande ökning av servicenivån. Vägtrafi kens verkningar riktas mot det nuvarande området. Av en eventuell tunnellösning orsakas inga svårigheter. Verkningarna av färjtrafi ken för sjötrafiken är liksom i dagens läge. Den med anteckningen riktgivande vägförbindelse anvisade fasta broförbindelsen via Haverö erbjuder för vägtrafiken utmärkt servicenivå, men begränsar i någon mån markanvändningen på Stormälö och ön Haverö. För en sjötrafik som i nuläget orsakar genomförandet av en fast broförbindelse inte betydande negativa konsekvenser. I samband med genomförandet av Erstanbron kan säkerheten för sjötrafi ken förbättras genom att skydda brons vertikalpelare mot sammanstötningar av fartygen. Genomförandet av broarna (Erstan, Maltholm) har landskapskonsekvenser. Arten och mängden av verkningarna kan påverkas bl.a. med underfartshöjden och planeringslösningarna. Mellan Mossala i Houtskär och Dalen i Iniö har anvisats en ny färjförbindelse enligt den nuvarande förbindelsebåtens rutt. Genom att anvisa förbindelsen via Keistiö och Helgö skapar man inte betydande positiva resultat. Förbindelsen skulle däremot ha avsevärda negativa konsekvenser på bl.a. kulturmiljön och kulturlanskapet på Keistiö. Som basfarled för småbåttrafi ken har anvisats förbindelsen till den stängda Askaisviken och till gamla stan i Nådendal. Farledens konsekvenser har utretts i samband med konsekvensbedömningen för Särkänsalmi farled. I konsekvensbedömningen har fokuserats på konsekvenserna som utvecklandet av Särkänsalmi farled har på sjö- och vägtrafi ken, på turismen i Nådendal och på regionens ekonomi. Konsekvensbedömningen stöder anvisandet av basfarleden för småbåttrafiken. Om förverkligandet av basfarleden och den öppningsbara bron framskrider, bör projektets konsekvenser och kostnader bedömas i samband med den mer detaljerade planeringen. Bl.a. den detaljerade planeringen av brons funktionssätt är mycket viktigt med tanke på både den direkta och indirekta nyttan och på nackdelarna. Tillräcklig servicenivå är en förutsättning för ledens dragningskraft och småbåtarnas trafikerande. Att öppnandet sker så sällan som möjligt är viktigt med tanke på skärgårdsborna och företagens verksamhetsmöjligheter. Förverkligandet av basfarleden för småbåtar kräver muddring och deponering av muddringsmassor, vars planering och konsekvensbedömning aktualiseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Örö-farleden är i strid med Försvarsmaktens mål. På sjödistriktet västerom Örö pågår regelbunden övningsverksamhet, vilken enligt Försvarsmakten inte kan anpassas till den nya farleden. Öppnandet av Örö-farleden kan ha negativa verkningar för lotsningsverksamheten och farleden ökar kostnaderna för lotsningsverksamheten. Trafi ken kan inte betydligt öka på farleden i fråga. Det nuvarande farledsavsnittet har en begränsad s. 4 9

50 7.6 Markanvändning 4.2 Fungerande regionstruktur Allmänna mål Genom områdesanvändningen stödjer man en balanserad utveckling av regionstrukturen och förstärker näringslivets konkurrenskraft och landets internationella ställning genom att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja befi ntliga strukturer och främja en förbättring av livsmiljöns kvalitet och ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Utvecklingen av regionstrukturen och områdesanvändningen bygger i första hand på områdenas egna starka sidor och på faktorer förknippade med områdets lokalisering. Regionstrukturen utvecklas som en polycentrisk och nätverkande enhet som bygger på goda trafi kförbindelser. Som en stomme för en fungerande regionstruktur utvecklas Helsingforsregionen, landskapscentrumen samt nätverket av stadsregionernas och landsbygdens centrumområden. I södra Finland grundar sig regionstrukturen särskilt på de spårbundna trafi kförbindelserna mellan Helsingfors och de övriga stadscentrumen i regionen. Med områdesanvändningen främjas växelverkan mellan stad och landsbygd samt utvecklingen av bynätet. I synnerhet i glest bebyggda och stagnerande landsbygdsområden vinnlägger man sig i samband med områdesanvändningen om att ta till vara de befi ntliga strukturerna och få till stånd en mångsidigare näringsverksamhet och övrig verksamhetsbas. Vid områdesanvändningen beaktas näringar som grundar sig på glesbebyggelse och enskilda funktioner samt landsbygdens behov av nya, bofasta invånare. I samband med planeringen av områdesanvändningen skall försvarets och gränsbevakningens behov beaktas och tillräckliga regionala förutsättningar skall garanteras för garnisoner, skjut och övningsområden, depåer samt för försvarets och gränsbevakningens övriga verksamhetsbetingelser. Samtidigt skall de krav iakttas som ställs på grund av samhällsstrukturen, livsmiljöns kvalitet och miljövärdena. Särskilda mål Vid planeringen på landskapsnivå som sker i form av ett samarbete mellan förbunden på landskapsnivå skall redogöras för de åtgärder som anknyter till region och samhällsstrukturen och till den övriga områdesanvändningen. Med hjälp av dessa åtgärder främjas uppkomsten av utvecklingszoner som överskrider landskapsgränserna och förutsättningen för utvecklingen av dessa zoner. Vid 2 planeringen på landskapsnivå skall presenteras zoner av betydelse på riksnivå samt stads och tätortsnät och principerna för utvecklingen av dem. I samband med planeringen på landskapsnivå skall redogöras för landsbygdens region och samhällsstruktur samt för åtgärder som anknyter till utvecklingen av bynätet. Med hjälp av dessa åtgärder främjas nyttjandet av befi ntliga strukturer, tillgången på service, förutsättningar för en mångsidigare landsbygdsnäring samt bevarandet av miljövärdena. I landskapsplanen har anvisats grunden för områdesstrukturen, som baserar sig på de gamla regioncentrumen, på kommun- och mindre centrum samt landsbygdens byanätverk. Utvecklandet av trafi knätet baseras på utvecklandet av de nuvarande strukturerna och genom att göra dem mer mångsidiga. Utnyttjandet av järnvägsnätet genom bl.a. beteckningarna för markanvändningens utvecklingsprinciper. Området för strategisk utveckling för Skärgårdens ringväg, beteckningar för trafi k och markanvändning som främjar sydvästra kustens utvecklingszon. byar som erbjuder service på landsbygden (at). Regionstrukturen Mål för landskapsplanen är ett konkurrenskraftigt/framgångsrikt Egentliga Finland som stöder sig på en fungerande, hållbar och ekonomisk regionstruktur, där miljövärdena, invånarnas trivsel och verksamhetsbetingelserna för näringslivet är i harmoni. Planens målår är I bakgrunden till regionstrukturen fi nns målet en äkta fl ercentrummodell enligt europeisk måttstock, vilken förverkligas med tillräcklig invånartäthet, en mångsidig servicestruktur hos centrumen och ett kollektivtrafi knät som fungerar mellan centrumen. Stommen i regionstrukturen för fl ercentrumen utgörs av starka regionkommuncentrum, som kompletteras av de andra bycentralerna och byarna på den funktionsdugliga landsbygden med deras närservice. I Vakka-Suomi bildar Nystad och Letala ett regionkommuncentrum av nästan tvillingstadsnatur. Det funktionsmässiga infl uensområdet för Åbo stadsregion fortsätter att expandera. Utvecklingen av en regionstruktur med fl era centrum i enlighet med målen, i balans med den växande Åbo stadsregionen förutsätter en planering av områdenas användning och verksamheter som förstärker betydelsen av de andra regionkommuncentralerna. I framtidsvisionen för landskapsplanen stöder sig strukturen i allt tilltagande grad även på järnvägstrafi ken. I planen har anvisats de stationsmiljöer där det är möjligt att utveckla en tätortsstruktur som stöder sig på lokaltågtrafi k. Anteckningen förutsätter en innovativ undersökning av alternativen för att förverkliga markanvändningen innan områdena genom kommunplanläggningen kan anvisas för boende och andra tätortsfunktioner. Bild 37: Vision över regionstrukturen i Egentliga Finland år Samhällsstrukturen och livsmiljöns kvalitet Utvecklingsutsikterna för markanvändningen har undersökts i samband med trafi ksystemplanerna med hjälp av de markanvändningsutredningar som utarbetats. Vidare har kommunerna egna planematerial funnits tillgängliga. Områdesreserveringarna för markanvändningen grundar sig på en komplettering och utveckling av den existerande tätortsstrukturen. Den lugna tillväxten de senaste decennierna och de moderata uppskattningarna om den framtida arbetsplats- och befolkningsutvecklingen stöder den lösning som valts. Landskapsplanen har gjorts upp översiktlig i markanvändnings- och bygglagens anda. Genom kommunernas detaljerade planläggning kan man avgjort påverka hur väl planens mål för ett komprimerande byggande och förhindrande av en splittrad samhällsstruktur uppnås. Målet för livsmiljöns kvalitet uppfylls genom att anpassa markanvändningen till den mångsidiga naturen och värdefulla kulturtraditionen samt trygga de olika funktionernas nåbarhet. Vid de viktiga knutpunkterna för trafi ken invid huvudvägarna har med objektsbeteckningar anvisats några. nya arbetsplats- och s. 5 0