BRUTEN I BITAR. En samling texter om daliterna och motståndet mot kastsystemet SKRIVNA AV KJELL VOWLES

Transkript

1 BRUTEN I BITAR En samling texter om daliterna och motståndet mot kastsystemet SKRIVNA AV KJELL VOWLES PRAKTIKANT HOS SVALORNA INDIEN BANGLADESH

2 BRUTEN I BITAR En samling texter om daliterna och motståndet mot kastsystemet 3 Att vara dalit är att vara på botten av det indiska samhället 9 Daliternas daliter 12 Lång väg till högskolan för daliterna 14 Gandhi och Ambedkar 18 En smutsig strand och en rostig karusell hit vallfärdar daliterna 20 Muren håller daliterna borta Svalorna Indien Bangladesh är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för internationellt solidaritets- och utvecklingsarbete. Vi har arbetat med fattigdomsbekämpning, miljöfrågor, social mobilisering och demokratifrågor i över 50 år. Svalornas vision är en rättvis värld, fri från fattigdom, där människor med makt att påverka sina egna liv lever i solidaritet med varandra och i ett långsiktigt, hållbart samspel med naturen. Genom vårt arbete med marginaliserade grupper, särskilt kvinnor, daliter (tidigare kallade kastlösa), landlösa och ursprungsbefolkningar, ges en möjlighet till självbestämmande på gräsrotsnivå. Vi stödjer och samarbetar med lokala organisationer i Indien och Bangladesh eftersom vi tror att det leder till långsiktig och hållbar förändring. Stöd gärna vårt arbete genom att sätta in ett bidrag på postgiro Svalorna kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll. Hemsida: Facebook: Mail: info@svalorna.org Telefon: Kjell Vowles är journalist och praktiserade på Svalorna Indien Bangladesh Under sin praktik var han i Indien och studerade dalitrörelsen. Kjell var delvis placerad hos Svalornas dåvarande partnerorganisation Velicham en organisation av och för daliter. Förutom att delta i deras arbete reste han runt i södra Indien och träffade andra organisationer och aktivister inom dalitrörelsen. Foto: Esther Rose Parks Om inget annat anges är fotona i denna textsamling tagna av Kjell Vowles eller Kristin Ivarsson.

3 ATT VARA DALIT ÄR ATT VARA PÅ BOTTEN AV DET INDISKA SAMHÄLLET Kastsystemet genomsyrar Indien. Du lever med din kast från dagen du föds. Den kommer att avgöra vilken gata du bor på och om du får en stor eller liten tekopp vid teståndet eller kanske bara en plastmugg. Kasten kan komma att bestämma om du får besöka dina kompisar efter skolan eller om de är välkomna hem till dig. Den kan påverka vilken mat du äter, vad du har på fötterna, och om du har tillgång till alla tempel. För många kommer kasten att styra giftermålet, och för vissa även yrkesvalet, eller vilken lön du får när du arbetar. Och efter din död så har den betydelse för vart du kommer att begravas. Är du en av Indiens cirka 170 miljoner daliter, kastlösa, och bor på landsbygden kommer du antagligen att bo på en gata utanför själva byn. Ska du gå in till centrala byn och dricka te kan du behöva ta av dig sandalerna när du går på gatorna som tillhör de högre kasterna, kasthinduerna, 1 innan du blir serverad teet i en liten kopp snarare än en stor. Till skillnad från dem är det troligt att du äter kött, något som anses vara förorenande, och det är även din uppgift att ta hand om deras djur när de dör. Det blir svårt att gifta dig med någon som är högre upp i kastsystemet (eftersom både dina egna och den andres föräldrar skulle motsätta sig detta). Du kommer i de flesta fall bli tvingad till underbetalt arbete på kasthinduernas land eftersom du själv är landlös. Och i många byar skulle du inte få bli begravd på byns gemensamma begravningsplats. Daliterna föddes inte från skapelseguden Daliterna har traditionellt ansetts som orena och oberörbara inom hinduismen och detta präglar samhället idag. Enligt de religiösa skrifterna finns det fyra kaster, varnas, vilka alla föddes från skapelseguden Brahma. Brahminerna, prästerna, föddes från hans panna; kshatriyas, krigarna, föddes från hans axlar; vaishyas, köpmännen, från hans höfter; och shudras, arbetarna, från hans fötter. Utanför detta kom de kastlösa, de lägst stående i samhället som fick utföra de mest smutsiga yrken, som att ta hand om döda djur och tömma latrinerna. Utöver de fyra varnas i skrifterna så finns det tusentals jatis, kastgemenskaper som var och en har varit sammankopplad med ett visst yrke. Bara bland daliterna finns det i dag cirka 1200 olika jatis. Inom dessa subgrupper finns det också en hierarki. Alla jatis finns inte överallt, och den som är numerisk starkast inom sin region kommer oftast vara den som är dominant. I södra Tamil Nadu och kring staden Trichy är det pallar-kasten som är numerisk överlägsen bland daliterna, medan pariyar är dominant bland daliterna i norra Tamil Nadu. Pallar-kasten är traditionellt arbetare på kasthinduernas gårdar medan pariyars är gatusopare. De lägststående dalit-jatisarna i Tamil Nadu är chakkiliyars (skomakare) och arunthathiyars (latrintömmare). Det är demografiska aspekter som kommer att avgöra vilken av kasthinduernas jatis som blir den ledande i sitt område. Endast två procent av befolkningen består av brahminer vilket gör att de oftast har svårt att upprätthålla en maktposition. I Tamil Nadu är det callar-kasten som är den dominanta jatin. De klassificeras som en backward caste av staten, och var tidigare tjuvar (callar betyder tjuv), men med en stor numerär befolkning har de skapat sig en maktställning i Tamil Nadu. 1. Se ordlista på sidan åtta för ytterligare förklaring av de olika termerna.

4 Vi lever kast Kast är ingen ras på det sättet att det går att se vem som tillhör vilken kast. Som utomstående är det svårt att överhuvudtaget se att kastsystemet existerar utan att någon pekar ut det för en. Något som ofta avslöjar en persons kast är namnet och vart personen bor. I byarna bor normalt alla jatis åtskilda, och daliternas gata ligger ofta i utkanten av byn. Många familjer har bott på samma ställe i generationer, vilket gör det lätt för alla andra att hålla reda på vart de kommer ifrån och därmed även vilken kast de tillhör. Giftermål över kastgränserna är ovanligt, och ses inte med blida ögon av omgivningen. Detta tjänar till att upprätthålla de slutna gemenskaperna, och behålla familjerna på samma plats och med samma namn som de alltid har haft. Trots att det är svårt att se kastsystemet som utomstående, ter det sig bisarrt när någon pekar ut det. Det är svårt att förstå varför människor är så uppdelade och hur denna apartheid kan tillåtas fortgå. Det är familjer som känner varandra, som har bott ett stenkast ifrån varandra i hela sina liv, men som är strikt åtskilda av en mental barriär som gör att de aldrig kommer att vara jämlika och det är dalitfamiljen som kommer att vara underordnad. I vissa fall är det inte bara en mental barriär utan även en fysisk i byn Uthapuram i Tamil Nadu skiljer en tre meter hög mur daliterna från resten av byn. För många daliter är systemet självklart. Det är anmärkningsvärt hur ofta daliter säger att de inte är diskriminerade, för att sedan följa upp det med historier om att de exempelvis inte får gå på kasthinduernas gator eller får följa med skolkompisar hem (eftersom deras närvaro skulle förorena deras hus). En professor på Tata Institute of Social Science i Mumbai som själv är dalit och har engagerat sig i kampen mot förtrycket förklarade det som att vi gör kast, vi lever kast i våra vardagliga liv. För dem [daliterna i byarna] är det väldigt normalt att vara dalit. Deras förfäder har levt det och de gör det. De lever kast varje dag och är beroende på överkasterna 2 för deras dagliga bröd. Kasten blir en identitet, ett sätt att leva. För många daliter blir det lättare att förneka diskrimineringen och acceptera situationen som den är än att möta det faktum att de, deras familj och hela deras sociala gemenskap har blivit sedda som smuts av resten av samhället. Skapandet av en indentitet Identiteten har blivit en viktig fråga för många dalitaktivister. Daliterna har inte varit representerade i den indiska historiebeskrivningen. Under självständighetsrörelsen var det bara Dr. Ambedkar som lyckades skriva in sig i historieböckerna som dalit. Ambedkar är daliternas ledare med stort L. Som delförfattare till konstitutionen var han drivande i att skapa kvoteringar för daliterna inom politiken, utbildning och statliga tjänster. Under och 1970-talet började allt fler inom dalitrörelsen höja frågan om identitet. Dalit Panthers och Dalit Sahitya (som betyder dalitlitteratur) var två rörelser som växte sig starka. Dalitpantrarna var inspirerade av de svarta pantrarna i USA och mycket av deras budskap handlade om självrespekt. Deras manifest deklarerade vilka som var vänner och vilka som var fiender, och hur en kastrevolution skulle kunna komma till stånd. 2. Överkasterna betyder samma sak som kasthinduerna, se ordlista på sidan åtta för vidare diskussion. 4 ActionAids studie över oberörbarhet. (Sukhadeo Thorat, Dalits in India, in search for a Common Destiny, 2009, New Dehli Sage.)

5 Många politiskt aktiva inom Dalitpantrarna var även poeter och författare inom den samtida dalitlitteraturrörelsen. Det handlade om att formulera för sig själv hur det var att vara dalit. Från att inte vara medveten och ha sett kastdiskrimineringen som en vana, till att se den och kämpa emot den. Istället för att ta på sig skulden för sin egen situation så behövdes en aggression mot förtryckarna. Självbiografin blev en populär form för dalitförfattarna att försöka skriva sitt folks historia. Det var med Dalitpantrarna/Dalit Sahitya som benämningen dalit, som ordagrant betyder förtryckt, blev den allmänt accepterade och politiskt korrekta, även om termen sporadiskt hade använts av Ambedkar även tidigare. Deras beröring har ansetts förorenande Oberörbarhet är förbjudet enligt den indiska konstitutionen, men det lever fortfarande kvar, särskilt på landsbygden. På grund av att många av de religiösa skrifterna beskriver daliter som förorenade eller smutsiga 3 har de ansetts och fortfarande anses vara oberörbara. Om en gudstrogen kasthindu skulle komma i kontakt med en dalit skulle han eller hon behöva genomgå reningsritualer för att inte bli besudlad själv. För att undvika kontakt har olika typer och nivåer av apartheid praktiserats genom tiderna. Förr kunde daliterna behöva gå med spottkoppar runt halsen då deras saliv ansågs vanhelga marken. I vissa områden gick de även med bjällror klingande på magen då det ansågs vara smutsigt för en brahmin att ens se en oberörbar, och bjällran gav en förvarning om att daliten var i närheten. Över hela Indien bor daliterna på sina egna gator i utkanten eller utanför byn. En av de vanligaste formerna av diskriminering är att daliterna vägras tillgång till byns gemensamma brunnar. En rapport från Action Aid 2001 som undersökte 550 byar i elva delstater visade att detta var fallet i nästan hälften av byarna. I södra Tamil Nadu är det vanligt med testånd som serverar te i olika muggar och att daliter tvingas att ta av sig skorna eller kliva av cykeln på kasthinduernas gator. I många byar får de inte gå in i templen, eller i affärerna. De tvingas stå utanför och vänta tills någon expedit hämtar det de vill ha och som sedan lägger det på marken för att inte råka bli vidrörd av daliten. Samma sak sker vid betalningen, daliten kommer inte att kunna ge pengarna direkt till expediten eller kassörskan då det skulle kunna innebära kontakt, istället får de lägga pengarna på marken eller på träskiva (trä anses vara renande). Daliterna kommer inte vara välkomna till kasthinduernas hem, och i vissa fall är de tvingade att stå upp om en kasthindu är närvarande. Urmila Pawar beskriver i hennes självbiografi, The Weave of My Life, hur hon sålde de korgar som hennes mamma hade vävt till kasthinduerna i byn. Hon var tvungen att vänta utanför hemmen och ställa ner korgarna på marken så att köparna kunde spruta vatten på dem innan de rörde dem. Sedan skulle de be henne att ta fram handen så att de skulle kunna släppa ner pengarna från ovan utan att riskera kroppskontakt. De är skyddade av konstitutionen Det finns flera lagar som ska skydda daliterna. Våldsbrott mot daliter ska straffas hårdare än andra, och de blir inkvoterade i statliga jobb och på landets universitet. Detta kräver att kasttillhörigheten registreras, något som på sitt sätt bidrar till att upprätthålla kastsystemet, även om det idag inte finns så mycket alternativ om daliterna ska kunna bli jämlika. Indien är en federation där delstaterna har stort självbestämmande. På nationell nivå är reservationen inom statliga jobb och högre utbildning 15 procent för daliter, och 7.5 procent för ursprungsfolk men varje delstat kan dock anpassa detta efter sin egen befolkning. I Tamil Nadu är det 18 procent reservation för daliter men bara 5 procent för ursprungsfolk. Inom daliternas kvotering är tre procent avsatta för arunthathiyars och chakkiliyars, som är de mest nedtryckta subgrupperingarna 3. I Manusmriti, eller The Law of Manus, som skrevs omkring 200 före Kristus, är kastlagarna utförligt beskrivna.

6 bland daliterna i Tamil Nadu. Daliternas kvoter har sällan fyllts upp, under 1990-talet var bara drygt åtta procent av de inskrivna studenterna på statens universitet daliter. Det är bättre idag, men fortfarande står många reserverade platser tomma. Fler utbildade daliter betyder fler daliter som står upp för sina rättigheter. Fler som ser förtrycket de har varit utsatta för, som erkänner det för sig själva, och som inte tänker låta det fortgå utan motstånd. Men unga daliter som ignorerar kastlagarna drar ofta på sig kasthinduernas vrede. I delstater som Tamil Nadu, med en stor och relativt välutbildad dalitbefolkning, är kastövergreppen vanliga. Det handlar om misshandel, våldtäkt, och mord, och daliter som blir tvingade till förödmjukande och inhumana handlingar som att gå nakna genom byn eller till och med att äta mänsklig avföring kom SC/ST Prevention of Atrocities Act, en lag som skulle bestraffa kastrelaterade övergrepp hårdare och därmed skydda daliterna. Den första punkten av de övergrepp som listas i denna lagen är att det är förbjudet att tvinga en dalit att äta något som är oätbart, vilket är relaterat till att det fortfarande är vanligt att daliter tvingas äta mänsklig avföring som ett förnedrande straff. Strukturellt motstånd försvårar implementeringen av lagarna De flesta av de här brotten registreras inte. Mellan 1990 och 2000 registrerades totalt brott om övergrepp eller diskriminering mot daliter, men mörkertalet är stort. Detta beror på flera anledningar. Bland annat att daliterna är rädda för vidare repressalier från kasthinduerna om de går till polisen, och att om de går till polisen är det ofta att kasthinduerna själva anmäler daliterna för andra brott och att ärendena sedan blir liggande. Dessutom finns det ett motstånd inom polisen och domstolarna. Flera gånger har polismyndigheterna (som ofta tillhör överkasten) låtit anmälningar bero eller registrerat dem under fel lagar. Veckomagasinet Frontline 4 rapporterar om ett fall i delstaten Maharashtra i Augusti 2009 där en 15- årig dalitflicka blev kidnappad och gruppvåldtagen av tre män, en som misstänks vara en hindupräst, men polisen vägrade att ta emot en anmälan gällande kastvåld. Det var först när en NGO klev in och pressade polisen som de tog emot anmälan. I boken Gendering Caste skriver Uma Chakravarti om hur hon blev bemött av polisen i ett fall där en kasthinduflicka och en dalitpojke blev kära och flydde från sin by för att undkomma repressalier från flickans familj. Hennes pappa anklagade pojken för att ha fört bort flickan mot hennes vilja och hävdade att hon var under 18 trots att bevis fanns på motsatsen. När Chakravarti gick till polisen tillsammans med en annan demokratiaktivist för att motbevisa pappans anklagelser blev hon utskälld av poliskommissarien: Varför engagerar du dig i det här fallet? Om din dotter hade gjort en sådan sak som den här dottern har gjort skulle du också ha gjort samma anmälan. 5 Han höll uppenbarligen med pappan om dotterns brott att bli kär i en dalit. Även om polisen tar sig an fallen och de kommer upp i domstol finns det fortfarande ett motstånd mot att straffa de skyldiga. Dalitkvinnan Bhanwari Devi engagerade sig i att försöka stoppa ett barnbröllop i hennes by i Rajahstan. För detta blev hon gruppvåldtagen av ett gäng män från icke-daliterna i hennes by. När fallet kom upp i domstolen förklarades det ogiltigt av domaren. 4. Frontline 26:24, 21 november 2009, s Uma Chakravarti: Gendering Caste Through a Feminist Lens (2009), Calcutta:Stree, s

7 Han argumenterade att det är för otroligt för att vara sant att kulturen i Indien idag skulle ha sjunkit så lågt att en grupp män från olika kaster skulle kunna ge sig på och våldta en ensam dalitkvinna. Bhanwari Devi bedömdes av domaren att vara ett opålitligt vittne som antagligen hade utomäktenskapliga sexuella relationer (med tanke på de medicinska bevisen gällande våldtäkten). 6 Kastfrågan internationellt Genom reservationer och speciella lagar för att lyfta fram daliter har indiska staten försökt motverka diskrimineringen. Men som vi har sett är implementeringen av dessa lagar dålig, och kasthierarkin tillåts leva kvar framförallt på landsbygden. Officiellt förnekar staten att det är ett problem. De vill inte visa upp den apartheid som fortgår för omvärlden och har aktivt försökt motverka att kast diskuteras i FN. Inför FN-konferensen om rasism i Durban 2001 arbetade flera aktivister huvudsakligen från nätverket National Campaign on Dalit Human Rights för att få med kast på agendan. Regeringen motsatte sig ansträngningarna, både genom att hävda att kast inte är en ras och därmed inte borde tas upp av konferensen, och genom att säga att diskrimineringen inte längre existerar eftersom konstitutionen skyddar de lägre stående kasterna. Kast är visserligen ingen ras som sådan, och inkluderas inte i begreppet rasism, däremot var FNkonferensen bredare än att bara beröra den typen av diskrimminering (det officiella namnet är United Nations World Conference against Racism, Racial Discrimination, Xenophobia and Related Intolerance). Vad som blev målet för aktivisterna var att få uttrycket diskriminering på grund av yrke och arv 7 inkluderat i konferensen, ett uttryck som specifikt skulle syfta till kastsystemet utan att uttala ordet kast som ansågs för kontroversiellt. Den indiska regeringen hävdade fortfarande att kast var en nationell fråga som inte borde tas upp internationellt. Deras motstånd var tillräckligt stort så yrke och arv diskuterades aldrig officiellt på konferensen, däremot kom det med i en officiell rapport skriven under förarbetena, vilket var första gången kast hade diskuterats i ett officiellt FNsammanhang. Dessutom lyckades dalitaktivisterna få internationell uppmärksamhet för sin kamp, något som fortsatte under World Social Forum i Mumbai Detta ses som ett viktigt steg att sätt press på staten att ta sitt ansvar och dels erkänna kastdiskrimineringen internationellt, och dels att implementera de lagar som ska skydda daliterna. Under sommaren 2009 erkände Nepals regering att kastdiskrimineringen existerar inom sitt land, något som kan sätta ytterligare press på Indien. Alla måste ta sitt ansvar Daliterna utgör cirka procent av Indiens befolkning, vilket innebär runt 170 miljoner människor. Det kommer att ta lång tid för dem att uppnå jämlikhet i ett system som har präglats i ett par tusen år av en strikt hierarki och slutna gemenskaper. Ett av de viktigaste stegen för att nå dit är att arbeta för en ökad medvetenhet bland daliter, kasthinduer och utomstående. För daliterna gäller det att erkänna diskrimineringen för sig själva och våga analysera den och ta steg för att bryta den. Med insikten om systemet krävs det att daliter som står lite högre upp i hierarkin inte stärker det genom att trycka ner de dalit-jatis som står lägre än dem själva. Istället behöver de arbeta i enad front mot sina förtryckare. Kasthinduerna måste se sin egen position i systemet. I och med de flera trappstegen i hierarkin kommer de flesta samtidigt vara förtryckare och förtryckta. Brahminerna, prästerna, innehar många maktpositioner men utgör bara två procent av befolkningen. De stora grupperna består istället av de tre andra varnas, kshatriyas, vaishyas, och shudras. Vad som sker är att dessa grupper, som på 6. Uma Chakravarti: Gendering Caste Through a Feminist Lens (2009), Calcutta:Stree, s Översättning från engelskans discrimination based on work and descent.

8 vissa sätt är förtryckta, tar ut detta genom att förtrycka de som står under dem. Under senare år har det mesta av våldet mot daliter inte varit från brahminerna utan från de andra kasterna. Det går att se tendenser att systemet står sig starkast på landsbygden, där alla har det svårt, men där den kast som tidigare varit förtryckt nu är dominant och förtrycker daliterna. För att diskrimineringen ska kunna upphöra krävs det att alla från toppen till botten blir medvetna om sin position. Om utomstående får kunskap om kastsystemet, och förtrycket som daliterna blir utsatta för, så kan det komma att sätta press på den indiska regeringen som strävar efter att bli en internationell stormakt. De vill ogärna visa upp vad de har på sin egen bakgård, men desto mer folk som vet om vad som pågår, desto svårare kommer det att bli för dem att förneka det. Därför är det viktigt att även omvärlden blir medvetna problemen, för att förmå den indiska regeringen att mer verkfullt försöka stoppa diskrimineringen. Daliter och icke-daliter har flera olika namn Dalit: Hindi-ord som ordagrant betyder förtryckt eller bruten i bitar. Användes först av Mahatma Jotiba Phule, som var en av de allra första aktivisterna som försökte skapa en motståndsrörelse mot kastsystemet och kritiserade brahminismen på 1800-talet. Termen användes emellanåt av Ambedkar, men det var inte förrän dalitpantrarna och författarna inom dalitlitteraturen började använda termen på och 1970-talen som den blev allmänt känd. Harijan: Gandhis term för daliter som länge var det allmänt vedertagna internationellt. Betyder guds barn och blev starkt kritiserad av Ambedkar då han ansåg att det var en term som fortfarande placerade daliterna inom hinduismen. Untouchables eller oberörbara: En vanlig benämning på daliterna eftersom de har ansetts som oberörbara och förorenade. Kastlösa: Ett svenskt uttryck som har använts för att benämna daliter. Är korrekt så länge daliterna ses som utanför varna-systemet; likställs kastsystemet med jatissystemet så är egentligen inte daliter kastlösa. Scheduled Castes (SC): Den officiella benämningen på daliter i myndighetssammanhang. Kommer från den lista (schedule) som listar alla de jatis som klassas som daliter och som åsyftas i de lagar som finns för att skydda dem. I dag är cirka 1200 jatis registrerade på listan. Kasthindu: Benämning på en person från de kasterna som inte är daliter. Ett problematiskt uttryck på så sätt att kastsystemet idag finns inom andra religioner i Indien än hinduismen. Även felvisande om daliterna inte anses som kastlösa enligt jati-systemet. Uttrycket har använts i den här rapporten i brist på andra. Högre kast/överkast/underkast: Uttryck som används flitigt för att beskriva de olika kasterna och deras relativa position. Dock problematiska eftersom de grundar sig på den hierarkiska ordningen som bör motverkas, och det blir en värdering i att ange någon kast som högre eller lägre. 8

9 DALITERNAS DALITER A mbedkar hävdade att kvinnorna är nyckeln till kastsystemet. Ruth Manorama, dalitkvinnoaktivist som fick Right Livelihood Award 2006, har kallat dem de nedtryckta bland de nedtryckta, eller daliternas daliter. De är dubbelt diskriminerade både som daliter och som kvinnor. Vad Ambedkar talade om var kvinnans sexualitet. För att kastsystemet ska bevaras krävs det att de olika jatisarna, yrkesgemenskaperna, inte mixar sig med varandra när det gäller giftermål och reproduktion. Systemet bygger på att kasten ärvs från generation till generation. Om kasterna skulle börja mixas vad gäller familjerelationer och reproduktion skulle snart hela kasthierarkin kollapsa då det inte finns något sätt att särskilja människorna längre. Enligt kastlagarna i The Law of Manu är kvinnan av naturen olojal och sexuellt passionerad, och det var mannens uppgift att hålla henne under kontroll. Dels för att hon måste se till att hålla hemmet rent, och inte släppa in några förorenande element, dels för att hon aldrig skulle kunna inleda utomkastliga sexuella förbindelser. Rädslan för att en kvinna skulle ha sex med en man från en lägre kast blev så stor att det blev förbjudet för kvinnor att gifta om sig om de hade blivit änkor. Bland brahminerna blev till och med idealet att en kvinna skulle dö tillsammans med sin man, och helst slänga sig på kremeringsbålet bredvid hans döda kropp. Bland de lägre kasterna i hierarkin var inte änkerollen lika stigmatiserad, och sederna varierade mycket emellan olika jatis. Detta blev också ett sätt att hålla isär gemenskaperna. Brahminerna försökte inte ändra de andra kasternas seder, istället blev det en ursäkt för att se dem som lägre stående då det bara var pöbeln som kunde med att gifta om sig. Då olika jatis tilläts ha olika traditioner blev det lättare att skilja dem åt och därmed upprätthålla den hierarkiska ordningen. Dubbla arbetsbördor På vissa sätt har dalitbefolkningen varit mer jämställda än andra. Dowry (giftermålsgåva) har inte varit praxis och kvinnorna har kunnat jobba utanför hemmen. Vissa dalitmän jag träffat har även hävdat att dalitkvinnorna är tuffare och skulle säga ifrån snabbare än kasthinduernas kvinnor. Dock så är det tveklöst att patriarkatet lever även bland daliterna.

10 Kvinnorna är i regel tvingade att sköta hemmet vilket gör att deras arbetsbörda blir dubbel. Trots att de, precis som männen, ofta arbetar och drar in pengar till hushållet, förväntas de fortfarande laga mat, städa och ta hand om barnen. Dubbelt arbete innebär även dubbel diskriminering. När de är ute på fälten och lönearbetar kommer de att bli diskriminerade som daliter, och när de kommer hem kommer de att bli diskriminerade som kvinnor. Dessutom har dalitkvinnor sexuellt ansetts tillhöra överkasterna. Även om det är förbjudet för en brahminkvinna att gifta sig med en dalitman är det inga bekymmer för en brahminman att ha utomäktenskapliga förbindelser med en dalitkvinna, oberoende om hon ger sitt medtycke. En dalitaktivist i Maharashtra berättade för mig om hur det i vissa byar ansågs vara den kasthinduiska landinnehavarens rätt att få ta oskulden av de dalitkvinnor som bodde på hans land. Bröllopsnatten skulle de således spendera med honom, inte med deras nyvunna makar. Emellan två rörelser Kvinnorörelsen i Indien blir ofta anklagad för att vara en sluten sfär för över- och medelklassen. De sägs inte bry sig om vanliga människors, och särskilt inte daliters, problem. Inom dalitrörelsen hade kvinnorna en given plats på Ambedkars tid, men föll därefter tillbaka in i köket. Även om de till antalet är starka i statistiken är det sällan de får någon framskjuten roll, utan är ofta dem som lagar maten och kokar te på möten, kampanjer och liknande. Personer inom rörelserna kommer givetvis förneka situationen. Kvinnor inom kvinnorörelsen hävdar att de med tiden har blivit mycket bättre på att se dalitkvinnorna och att de får mer plats hos dem än hos dalitrörelsen, medan dalitrörelsens män hävdar att dalitkvinnorna alltid har varit ganska jämställda och att de tar till vara på deras intressen i den viktigare kastkampen. Sanningen är att båda har rätt och båda har fel. Kvinnorörelsen, och den indiska feminismen, har arbetat för att komma bort från sitt medelklassperspektiv, men kan fortfarande inte helt omsluta kastproblematiken. Samtidigt har kvinnorna bland daliter varit mer jämställda, och hade en framskjuten plats i Ambedkars rörelse, men det vore fel att hävda att genusperspektivet genomsyrar dalitrörelsen. Istället har kvinnorna försökt forma sin egen nisch grundades National Federation for Dalit Women. En av grundarna var Ruth Manorama, som är en av de kändaste dalitkvinnoaktivisterna. I en intervju med antropologen Eva-Maria Hardtmann menar hon på att kvinnorna måste slåss för sin position inom dalitrörelsen, eftersom dalitmännen har varit diskriminerade av män och kvinnor från de högre kasterna. Du förstår, dom [dalitmännen] är rädda för oss. De har blivit diskriminerade hela sina liv och tror att deras egna kvinnor är likadana som hög-kast kvinnorna. Nu, när de slutligen har nått ledarpositioner inom sin rörelse kommer de inte att lämna dem. Du måste förstå dem. 1 På Tata Institute of Social Science i Mumbai träffade jag en professor som talade om kvinnans position i dalitrörelsen och sa att hon var delaktig även om hon inte var synlig. Han hävdade att kvinnan var en stor del av rörelsen när hon skötte hushållssysslorna och medan männen gjorde det utåtriktade arbetet och hänvisade till en undersökning där kvinnorna själva hade sagt att de var nöjda med sin position. Detta synsätt visar lite på vad Ruth Manorama talar om. Visst kan det vara så att kvinnorna i en undersökning har ansett sig vara nöjda med sin roll att ta hand om hemmet, men om inte detta kombineras med en diskussion om maktförhållandena mellan könen och vad det var som skulle få kvinnorna att ta den positionen betyder undersökningen väldigt lite. Istället blir det ett lätt sätt för männen att försvara sin position genom att hävda att kvinnorna inte vill vara någon annanstans än vart de är. 1. Eva-Maria Hardtmann: The Dalit Movement in India (2009), New Dehli: Oxford University Press, s

11 Kvinnorna i T. Keelaiyur Under ett besök i byn T. Keelaiyur utanför Keeranur i centrala Tamil Nadu får jag chansen att tala med dalitkvinnorna om vilka förändringar som har skett i deras by. Daliternas gata ligger meter från resten av byn, och sammankopplas med en lerig grusväg. Det var bara ett par år tidigare som dalitgatan blev asfalterad, medan kasthinduernas del av byn hade varit det betydligt längre. Kvinnorna berättar om att det har börjat hända saker nu får de till exempel ha på sig skor eller sandaler på sina egna gator även om de fortfarande är förbjudna att ha dem på sig på kasthinduernas gator. Och de har även börjat få tillgång till templet. För tio år sedan fick vi inte ens komma nära templet, nu får vi gå dit jämsides med de andra. Vi har vunnit överkastkvinnornas respekt och lagar mat med dem gemensamt innan vi går dit. Att gå via kvinnorna är vägen till jämställdhet, säger, Meenambal, en av de äldre kvinnorna i byn. Hon berättar att de kasthinduiska männen fortfarande inte lyssnar på dem, och det verkar vara svårare för dalitmännen att nå över kastgränserna. Men genom att tala med kvinnorna har de fått respekt. Däremot finns det fortfarande mycket som måste göras även om saker har blivit bättre. Vi är oberörbara enligt lagen. Hur kommer det att ändras när vi har SC som ett varumärke? frågar hon. För henne är det redan för sent, hon tror inte att något kommer förbättras för hennes generation. Däremot måste de arbeta för nästa. Hennes son var den andra personen från T. Keelaiyur som har lyckats ta sig till universitet och genom utbildning hoppas hon att daliterna ska kunna kasta av sig sina kastbojor.

12 LÅNG VÄG TILL HÖGSKOLAN FÖR DALITERNA (artikeln har tidigare publicerats i Ergo, Uppsalas studentkårs tidning) e Shall Overcome är en sång jag har haft svårt att ta på allvar. Som tonåringar brukade vi Wsjunga den i fotbollslaget. Innan matcherna satt vi hand i hand i en ring och stämde upp i kampsång och motståndarna tyckte vi hade minst en skruv lös. När Birgit Friggebo 1992 försökte få förbannade invandrare i Rinkeby att sjunga medan en galning jagade dem med lasergevär hade hon helt tappat förståndet. Men när jag nu hör 19 dalitkvinnor sjunga stolt med vackra stämmor blir jag till min förvåning tagen. Jag ser framför mig en grupp kvinnor som har nått någonstans dit ingen från deras familjer har varit innan de har börjat högskolan eller universitet. De är daliter, de som tidigare har kallats kastlösa, och de kommer från olika byar i delstaten Tamil Nadu i sydöstra Indien. Sedan tre till fyra månader tillbaka bor de på ett buddhistiskt studenthem i Trichy, en stad med två universitet och flera andra utbildningsinstitutioner. Att daliter ska utbilda sig har inte varit en självklarhet i Indien. Nu pluggar daliter, men detta är nytt. Detta är ett speciellt problem för Indien. I Sverige ses det säkert som en självklarhet att det är bra för alla att plugga, men inte här. I hinduismens heliga bok, Bhagavad Gita, står det att oberörbara inte ska studera. Om de studerade de heliga skrifterna så skulle de straffas med kokande bly som hälls i örat, säger Arulanand Siddharth, som är föreståndare för studenthemmet. Ända sedan Indien blev självständigt har konstitutionen reserverat platser för daliter inom den högre utbildningen. Men det är ofta kvoterna inte fylls upp. På nationell nivå är daliter reserverade 15 procent av platserna på universitet och högskolor, men en rapport från regeringen kom fram till att under 90-talet var endast drygt åtta procent av de inskrivna studenterna daliter, och bland doktorander och forskare var det mindre än tre procent. Mycket beror på att daliterna diskrimineras under grundskolan, och många tvingas att avbryta skolgången för att bidra till familjens ekonomi. De har hoppat av långt innan högskolestudier är aktuellt. På grund av en stor dalitbefolkning är kvoten i Tamil Nadu 18 procent, men även om det har blivit bättre brukar den fortfarande inte fyllas upp. Aktuell statistik saknas men Arulanand Siddharth gissar på att det är kring 16 procent. Kvoteringspolitiken är debatterad. Röster höjs från människor i de högre kasterna om att den är 12

13 diskriminerande mot enskilda individer och att kvalitén på utbildningen försämras om inte de bäst kvalificerade kommer in. Dessutom väcks frågor om vilken effekt politiken faktiskt har haft. Efter nästan sextio år med kvotering är Indien långt ifrån ett jämlikt samhälle och kritiker menar på att den endast skapar ett elitskikt bland daliter. Men ännu har ingen presenterat ett bra alternativ till positiv särbehandling, och viss framgång har systemet haft. Detta är daliterna på studenthemmet ett bevis på. Pandisathwa läser till ingenjör och har kommit in genom kvotering, men hon berättar att det ändå ställer till problem då hon måste uppge sin kast vid inskrivningen. Vi blir behandlade annorlunda än de andra studenterna. Jag kan inte uppge min kast utan att de andra studenterna utsätter mig för förnedrande nollning och går bakom ryggen på mig. De pratar inte ens med mig, säger Pandisathwa. Liksom de andra som bor på hemmet presenterar sig numera Pandisathwa som buddhist. Konverteringen är ett sätt att komma undan förtrycket och en protest mot den religion som skapat kastsystemet. Studenterna menar att kasten och hinduismen går hand i hand, det går inte att frånsäga sig den ena utan den andra. På väggarna hänger bilder av B.R. Ambedkar bredvid bilder av Buddha. Daliternas förebild Ambedkar föddes som fattig oberörbar men skaffade sig en utbildning i början av 1900-talet och blev det själständiga Indiens första justitieminister. Han genomförde en masskonvertering av hinduer till buddhister och predikade att utbildning var första steget för daliterna att frigöra sig från förtrycket. Jag citerar Ambedkar: Det är inte en kamp för pengar, det är inte en kamp för makt, det är en kamp för oss att återfå en mänsklig personlighet, säger Arulanand Siddharth.

14 GANDHI OCH AMBEDKAR När jag besökte organisationen Savitribai Phule Mahila Mandal (SPMM) i Beed, Maharashtra, som arbetar främst med dalitkvinnor låg det ett exemplar av Mahatma Gandhis självbiografi på golvet. Några studenter som var där och gjorde praktik upptäckte boken och tittade misstänksamt på den innan de frågade om den var min. När jag sa nej var det fler inom personalen som började funderade vart den kom ifrån. Alla där hade gärna gett sig in i en debatt med den som tog in en bok skriven av Gandhi till en organisation som arbetar med daliter. Om det var min bok hade jag blivit ursäktad som utomstående och utlänning, men att någon som arbetade på organisationen skulle äga den var anmärkningsvärt. Det finns två olika filosofier, Gandhis och Ambedkars. Vi följer Ambedkar, förklarade en av studenterna. Gandhi är en ikon utanför Indien. Inom fredsrörelsen prisas hans tro på icke-våld högt, och han ses som en sann filantrop. Inom Indien är hans position mer omdiskuterad. Bland kasthinduerna ses han som nationens fader och han hyllas om möjligt ännu högre än i omvärlden, medan de flesta av landets daliter, särskilt dem som har fått en utbildning och engagerat sig i dalitrörelsen, ser Gandhi som en svikare och skulle aldrig hylla honom med titeln Mahatma. För dem är Dr. Ambedkar ledaren med stort L. En av de första högutbildade daliterna Dr. Bhimrao Ramji Ambedkar föddes 14 april 1891 i den lilla byn Mhow i Maharashtra. Hans familj tillhörde Mahar-kasten och ansågs som oberörbara av kasthinduerna. Familjens namn var Sankpal, men när Bhimrao skulle registrera sig i det statliga gymnasiet 1900 ville hans far att han skulle bli av med familjenamnet som var tätt förknippat med den låga kasten. En av Bhimrao s tidigare lärare var en brahmin som hette Ambedkar, och som visade särskild omtanke för Bhimrao. Det var i hans ära Bhimrao skrev in sig som Ambedkar på gymnasiet. Daliternas stora ledare tog alltså sitt namn från en brahmin arrangerades Ambedkars giftermål med Ramabai som var nio år gammal fick de en son. Den förstfödde sonen var det enda av deras barn som överlevde trots att fyra mer föddes mellan 1913 och Ambedkar fick ett stipendium från Maharajan i Bombay att studera på Columbia University i New York. Här fick han en mastersexamen 1915 i ekonomi och efteråt åkte han till London där han fick sitt stipendium förlängt och började studera för att ta en doktorsexamen i ekonomi. Samtidigt läste han även juridik, och blev advokat. För en oberörbar att skaffa sig en sådan utbildning på 1800-talet var närmast unikt, och även idag vore det exceptionellt. När Ambedkar kom tillbaka till Indien hade den nationalistiska självständighetskampanjen tagit fart under Mahatma Gandhis ledarskap, och Ambedkar blev engagerad i politiken. Han började arbeta emot alla former av kastdiskrimminering. Den 19 och 20 mars 1927 hölls en konferens om daliträttigheter i Mahad i Maharashtra. Aktivisten Anantrao Chitre ledde 1500 daliter till att dricka vatten ur den gemensamma dammen som de tidigare hade varit portade från. Detta ledde till våldsamma protester från kasthinduerna, men blev en stor symbolfråga för dalitrörelsen och för Ambedkar som hade deltagit i konferensen. I december anordnade han en uppföljningskonferens vid dammen om rätten till vatten och lyckades samla mellan och daliter. En del aktivister krävde att brahminer skulle hållas utestängda från konferensen, men Ambedkar deklarerade att vi är emot brahminism, inte brahminer Gail Omvedt: Ambedkar Towards an Enlightened Indien (2004), New Dehli: Penguin Books, s

15 Den politiska schismen Den första stora politiska skiljelinjen mellan Ambedkar och Gandhi gällde röstsystemet och vilka reservationer det skulle finnas för daliter och övriga minoriteter. Under början av 1930-talet höll den brittiska regeringen tre konferenser för att forma det självständiga Indiens demokrati. Både Ambedkar och Gandhi hävdade att de representerade de oberörbara, eller harijans (guds barn) som de kallades av Gandhi, och de var båda två inbjudna till London för den andra konferensen. Diskussionerna kom att handla om hur Indiens minoritetsgrupper skulle representeras i demokratin. Ambedkar ville ha separata valkretsar för daliterna i de allmänna valen istället för reserverade platser i parlamentet som skulle röstas fram inom de allmänna valkretsarna. I separata valkretsar skulle daliterna kunna välja sina egna ledare, men i allmänna valkretsar skulle kasthinduerna som var i majoritet alltid ha makten. Även om de var tvungna att rösta fram en dalit skulle de kunna utse en dalit som stödde deras intressen och inte majoriteten av daliters. Gandhi och Kongresspartiet ville endast ha en gemensam valkrets. De menade på att dubbla valkretsar skulle splittra det hinduiska samhället, och förstöra för daliterna som Gandhi ansåg vara beroende av kasthiduerna och deras vilja att reformera det hinduiska samhället. Under konferensen i London presenterade Storbritanniens premiärminister Ramsay MacDonald The Communal Award som antogs i augusti Detta var en kompromiss som skulle ge daliterna och andra minoritetsgrupper dubbla röster. En i separata valkretsar där de skulle kunna rösta fram sina egna ledare, och en i de allmänna valkretsarna där de skulle rösta på lika villkor som övriga medborgare. De separata valkretsarna skulle finnas i 20 år, med förhoppningen att det skulle räcka för att göra daliterna jämlika med det resterande samhället. Ambedkar godtog kompromissen och i boken What Congress and Gandhi has done to the Untouchables beskriver han den extra rösten som ett ovärderligt priveligium och sade att värdet av den som ett politiskt vapen går inte att överskatta. Gandhi ansåg dock att separata valkretsar skulle bli en styckning och upplösning av hinduismen. Med argumentet att han inte kunde tillåta detta med rent samvete annonserade han att han skulle fasta till döds så länge förslaget inte togs tillbaka. Ambedkar tvingades backa för att rädda Gandhis liv. Han beskriver själv att han tvingades att välja mellan den humanitära förpliktelsen att rädda Gandhi från en säker död, och att rädda de politiska rättigheterna för de oberörbara. 2 Dessutom stod han inför det faktum att om Gandhi hade dött hade det blivit daliterna som skulle ha hållits ansvariga, och antagligen fått känna på kasthinduernas 2. Eva-Maria Hardtmann: The Dalit Movement in India (2009), New Dehli: Oxford University Press, s.65.

16 vrede. Resultatet blev Poonapakten som visserligen ökade reservationen för daliter och gav dem 148 mandat jämfört med 78 som de skulle få enligt The Communal Award, men som tog bort de separata valkretsarna. Ambedkar sade att Gandhi genom sin fasta företrädde öppet som de oberörbaras fiende. 3 Den religiösa schismen För att förstå Gandhis position vad gäller de separata valkretsarna är det viktigt att titta på den religiösa schismen mellan honom och Ambedkar. Gandhi kom från Bania-kasten, en jati som tillhörde Vaishnyas, köpmännen, den tredje gruppen i den traditionella hierarkin. Gandhi sade själv att han började ifrågasätta hur hinduerna praktiserade oberörbarhet vid 12 års ålder när hans mamma tvingade honom till reningsritualer om han hade rört vid mannen som kom och tömde deras toalett. När han sedan blev till ledaren för Kongresspartiet och för den indiska självständighetsrörelsen fördömde han alltid alla former av oberörbarhet. Gandhi menade att hinduismen var tvungen att reformeras och att kasthinduerna måste sluta att diskriminera daliter. Men Gandhi trodde på varna-systemet att alla föddes inom en yrkeskategori och hade en uppgift från gud att utföra den. Däremot ansåg han inte att något yrke var mindre värt än något annat och sade att kastsytemets hierarki inte hade något med varna-systemet att göra. I sin tidning skrev han att en brahmins en andlig lärares och en latrinarbetares kallelse är likvärdig och deras rätta utförande har samma värde inför Gud. 4 För Ambedkar, var detta en ohållbar position. Han menade på att varna-systemet och kastsystemet inte gick att skilja på, och därmed gick det inte heller att skilja kastsystemet från hinduismen. Därför deklarerade han 1935 att han även om han föddes som en hindu inte skulle dö som en hindu. I talet Kastväsendets upphävande, som Ambedkar publicerade 1936 (och är en av hans mest lästa texter) fördömde han hinduismen som grunden för kastsystemet och att det aldrig skulle gå att uppnå jämlikhet för daliterna inom hinduismen. Han sa att Indien behövde en social-religiös revolution för att daliterna skulle kunna komma undan kastförtrycket. Talet skulle ursprungligen ha getts vid en kastreformsorganisations årsmöte, men det ansågs för provocerande så inbjudan till Ambedkar ställdes in och han lät trycka talet själv istället. Efter att Ambedkar bestämt sig för att lämna hinduismen behövde han en ny religion att konvertera till. En masskonvertering av daliter skulle ha en betydande effekt på Indiens demografi och ledare från islam, kristendom och sikhism försökte alla uppvakta Ambedkar att konvertera till dem. Islam och kristendom negligerades då de inte var av indiskt ursprung, medan sikhism av vissa ansågs vara så likt hinduismen att det blev en debatt om en konvertering till sikhism verkligen vore en konvertering alls. Istället föll valet på buddhismen, som Ambedkar omtolkade för att passa en modern indisk värld. Ambedkar var starkt influerad av Karl Marx och det kommunistiska tänkandet, och hans version av buddhismen har liknats vid de sydamerikanska befrielseteologierna i ett försök att använda religionen för att skapa samhällelig förändring och revolution. För Ambedkar blev buddhismen en världslig religion som kunde användas för att skapa förändring här och nu. Han skalar bort koncepten om reinkarnation och nirvana, och den åttafaldiga vägen ses inte som en väg till upplysning utan som en väg till att ta bort orättvisor och det lidande som människor orsakar människor. Två månader innan sin död 1956, ledde Ambedkar en masskonvertering till buddhismen i Nagpur. 3. Eva-Maria Hardtmann & Vimal Thorat (red.): Berättelsen på min rygg Indiens daliter i uppror mot kastsystemet (2006), Stockholm: Ordfront, s Eva-Maria Hardtmann & Vimal Thorat (red.): Berättelsen på min rygg Indiens daliter i uppror mot kastsystemet (2006), Stockholm: Ordfront, s

17 Flera andra masskonverteringar följde vilket gjorde att buddhismen växte till en betydande religion i Indien. Vid folkräkningen 1961 fanns det 3.25 miljoner registrerade buddhister i Indien jämfört med bara tio år tidigare. 5 Landsbygdutveckling kontra urbanisering Förutom de två konflikterna om religion och rösträttigheter, finns det ännu en betydande skillnad mellan Gandhi och Ambedkar. Medan Gandhi hyllade det spartanska levernet på landsbygden och menade att materiell välfärd inte var någon väg till lycka, så var Ambedkar en industrialist. För honom var byarna återvändsgränder för Indiens daliter dit ingen modernisering skulle nå. Han förespråkade urbanisering, och uppmuntrade landets daliter att lämna byarna för storstäderna där de skulle kunna kasta av sig kastbojorna. Förändring skulle ske genom tillväxt och industrialisering. Idag firas både Ambedkars och Gandhis födelsedagar över hela Indien, och deras statyer och avbildningar är vanliga. Ambedkar, som med sin bakgrund som advokat var ordförande i kommittén som författade den indiska konstitutionen brukar kallas för konstitutionens fader, medan Gandhi ses som nationens fader på grund av hur han lyckades befria Indien från Storbritannien med hjälp av icke-våld. Men relationen är fortfarande känslig. Dalitaktivister ser Gandhi som en svikare och Ambedkar som sin enda ledare. Hinduextremister är skeptiska till Ambedkar, och vid mer än ett tillfälle har hans statyer blivit vandaliserade. Tyvärr finns det något i den indiska mentaliteten som gör att det är svårt att föra en diskussion om ledare som har vunnit folkets kärlek. Av daliter hyllas Ambedkar bortom all reson, och det kan vara svårt att säga något kritiskt om honom, medan Gandhi gärna bespottas. Jag har inte haft chansen att diskutera Gandhi med kasthinduer till särskilt hög grad, men min gissning är att de skulle försvara honom mot all form av kritik. Detta är problematiskt. Det kan aldrig ses som positivt att blint följa en ledare, och i det här fallet skulle jag personligen vilja se en kombination av de två filosofierna. Ambedkar hade inte mycket till miljöhänsyn i sin strävan efter industrialisering. Och det är högst tveksamt hur mycket daliter vinner på att flytta in till städer där de ofta inte kommer längre än till de ständigt expanderande slumområdena. För att skapa ett fungerande Indien tror jag det är viktigt att ha ett öppet sinne och balansera Ambedkars kasttänkande med Gandhis utvecklingslära. Det krävs en utveckling på landsbygden, och det måste skapas möjligheter för daliter att kunna leva som bönder utan diskriminering. Att satsa på storskalig urbanisering enligt Ambedkars predikan kommer antagligen leda till ännu mer överbefolkade städer som aldrig kommer att hinna skapa den infrastruktur som krävs för att ta emot alla människor från landsbygden. Och då det är daliterna som har det sämst ställt ekonomiskt är det dem som kommer att lida mest. Däremot är det oacceptabelt att som Gandhi säga att människor ska följa varna-systemet och ärva sitt yrke från sina föräldrar. Ett system som stämplar människor på det sättet kan inte anses som demokratiskt enligt någon modern definition. Men om båda dessa ledare och politiska tänkare tillåts att bli kritiserade och nyanserade på ett förnuftigt sätt, skulle det gå att hitta en väg som erbjuder landsbygdsutveckling utan diskriminering. 5. Eva-Maria Hardtmann: The Dalit Movement in India (2009), New Dehli: Oxford University Press, s.91.

18 EN SMUTSIG STRAND OCH EN ROSTIG KARUSELL HIT VALLFÄRDAR DALITERNA (Artikeln har tidigare publicerats på Kjells blogg, mbedkars kremeringsplats? frågar jag. ADen glasögonprydde mannen tittar förvånat på mig och nickar. Sedan vänder han sig mot havet igen. Så det var här det slutade. Platsen där Dr. B.R. Ambedkars kropp blev till aska. Han var daliternas stora ledare deras spirituelle guru, radikala tänkare, och subkulturella ikon allt i ett. Han kallas den indiska konstitutionens fader och jag har hört så mycket om honom sedan jag till Indien att det känns ofattbart att de flesta i Sverige inte ens har hört hans namn. Taxichauffören visste inte vad jag talade om när jag sa att jag ville hit, han var tvungen att stanna och fråga på gatan. Och det finns inte någonting här som tyder på att detta skulle vara en av de viktigaste platserna för Indiens 170 miljoner daliter. En lång, nedskräpad strand sträcker ut sig åt båda håll. Till höger står en färgglad men blekt hoppborg, och några ungar åker runt, runt i den rostiga karusellen påskjutna av deras föräldrar. En stor kruka fylld med skräp står på trappan ner till stranden. Jag antar att det skulle kunna vara en urna, men inskriptionen är bara i marathi. Två pojkar står och rotar igenom skräpet det är ingen vild gissning att de är daliter. De rikare barnfamiljerna roar sig med att rida upp och ner för stranden på några stackars hästar som ser ut som de helst av allt skulle vilja springa ut i havet och aldrig komma upp igen. När jag tar fram min kamera tar jag över uppmärksamheten. Det tar bara några sekunder innan jag har ett följe av indier som står tätt omkring mig och tittar intensivt, innan någon tar mod till sig och ber mig att ta ett kort på dem. I det vackra ljuset från den sjunkande solen behöver jag inte mycket övertalning. Alla de dalitaktivister och Ambedkar-filosofer jag träffat här i Mumbai har sagt åt mig att åka hit. Jag har spenderat en knapp vecka på institutet för humaniora och samhällsvetenskap och diskuterat daliter och deras kamp för ett jämlikt samhälle med studenter, professorer och doktorer, och alla samtal verkar på något sätt leda till Ambedkar. Han var dalit och ordförande i den kommitté som författade den indiska konstitutionen. Av de flesta daliter ses han som den enda som stod upp för 18

19 deras rättigheter när Indien blev självständigt. Kasthindun Gandhi ses som en svikare och daliterna hedrar honom inte med titeln Mahatma. Gandhi ansåg att hinduismen var en essentiell del av den indiska nationaliteten och i protest mot att daliter skulle få dubbla röster och separata valkretsar inledde han hungerstrejken som nära på blev hans död. När Ambedkar kom ut och sa att han skulle leda en masskonvertering av daliter till buddhismen ett sätt att undgå oberörbarheten som var stämplat av den hinduiska religionen ansåg Gandhi att han genom att konvertera vände ryggen mot moderlandet. Ambedkar var en revolutionär i kostym. På campuset i Mumbai syns inte några Che Guevaratröjor, istället är det den rundkindade advokaten med glasögon som pryder studenternas t-shirts och väggar i viss konkurrens med Bob Marley. Hans anhängare kommer hit till Chatyabhoomi i Norra Mumbai den sjätte december varje år för att högtidlighålla hans dödsdag. I år är det 52 år sedan han dog, och daliterna har inte sett en liknande ledare sedan dess. Istället höjs Ambedkar till ibland oförnuftigt höga nivåer, och prisas nästan som en gud. Det finns en idoldyrkan i Indien som gör att de personer som får folkets kärlek, vare sig de är religiösa ledare, politiker eller cricketstjärnor, får den förbehållslöst till den grad att det blir svårt att hålla en analytisk diskussion om personen i fråga. Jag slår mig ner en bit bort på stranden i hopp om att kunna skriva lite. Men snart kommer en barnfamilj och vill ta ett kort med mig och deras ettåriga dotter. Jag går med på det men skäms när jag ser hur föräldrarna tvingar henne att sitta bredvid mig trots att hon gallskriker. Själva är de hur glada som helst för att de har fått ett kort med en västerlänning. Märkligt och skrämmande vilken betydelse det har att ha vit hud. Pojken som tidigare rotade i krukan kommer och slår sig ner bredvid mig. Han försöker säga något och börjar rita i sanden när jag inte förstår. Efter ett tag får han sällskap av en medelålders man som också börjar dra streck i sanden. Jag inser att de försöker skriva sina namn. Pojken heter Ajay, och genom hans gester förstår jag att mannen är hans pappa som kör taxi. Jag vet inte exakt vad det var jag borde ha förstått genom att komma hit. Skulle jag nå en djupare insikt om daliternas lidande, eller en förståelse för Ambedkars buddhism? Min förhoppning hade varit att bli ledsagad av någon av mina dalitvänner, men det var ingen som kunde och detta är sista dagen i Mumbai. Jag tittar ut över den nedskräpade stranden och den utsträckta havsbotten som tidvattnet har övergett. Hästarna springer fram och tillbaka motiverade av hårda pisksnärtar i baken. Stranden är inte så meditativ som jag hade hoppats att den skulle vara. Den är smutsig och ful, men ändå sorgset vacker på ett sätt som bara Indien kan vara. Och pojken som kämpar i tjugo minuter för att skriva sitt namn i sanden sänker min puls innan jag beger mig tillbaka till tutorna och korna på Mumbais överbefolkade gator.

20 Foto: Evidence MUREN HÅLLER DALITERNA BORTA (Artikeln har tidigare publicerats i Ergo, Uppsala studentkårs tidning) Uthapuram är ett litet samhälle som alla andra i södra Indien. Det är en by som ingen skulle ha hört talas om om det inte var för oberörbarhetsmuren. 1989, samma år som Berlinmuren revs och Europas folk såg en framtid för en enad kontinent, byggdes en mur i Uthapuram som delade byn i två. Kasthinduerna såg en framtid utan daliter, de så kallade kastlösa och oberörbara. Jag besöker byn en varm indisk vinterdag i december. Från Madurai, den närmsta större staden, tar det en och en halv timme med buss. På vägen dit träffar jag två unga killar på väg hem och de är förvånade över att deras by drar till sig utomstående besökare. Det finns ett stort samhällsproblem i byn, säger den med bäst engelska. Den andra tittar intensivt på mig och ler innan han tar ett kort med sin mobilkamera. Jag förklarar att jag vill besöka muren men får som vanligt upprepa vad jag har sagt ett tiotal gånger innan de förstår. Han kommer från den andra gatan, säger killen jag talar med och pekar på sin vän som inte kan släppa blicken från mig. Jag inser att han måste vara en av daliterna som bor på andra sidan muren. Två poliser hoppar på bussen och kliver av i Uthapuram samtidigt som oss, och den unga killen frågar om jag inte ska gå till polisstationen. Jag säger nej, men börjar förstå att muren och byn är känsligt område. Den indiska polisen skulle antagligen inte tycka att det är bra att utlänningar är där. De skulle nog vilja skicka iväg mig så snabbt som möjligt för att det inte ska skapas någon uppståndelse och för att jag inte ska kunna se några dåliga sidor av Indien. Daliten går med på att visa mig muren, han måste ju ändå gå till sitt hem på andra sidan. Vi går snabbt iväg. De båda vännerna verkar inte vilja vara tillsammans i byn längre än nödvändigt. Som i de flesta indiska byar bor daliterna på en gata utanför själva byn. Här i Uthapuram skiljs den 20