ONSDAGEN DEN 21 OKTOBER 2009

Transkript

1 ONSDAGEN DEN 21 OKTOBER 2009 ORDFÖRANDESKAP: BUZEK Talman 1. Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl ) 2. Förberedelser för Europeiska rådet (29-30 oktober 2009) (debatt) Talmannen. Nästa punkt är uttalandet av rådet och kommissionen om förberedelser inför Europeiska rådet. Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. Herr talman! Vi står inför ett möte med Europeiska rådet nästa vecka. Det är en omfattande dagordning och många frågor som berör allas vår välfärd. Vi ska diskutera frågor om att bekämpa klimatförändringarna, hitta vägar för att leda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen, främja energisäkerhet och hantera problemet med irreguljär migration. Europeiska unionen kommer att vara bäst förberedd för att ta itu med alla de här frågorna om vi får klarhet i fördragsfrågan. Det är viktigt att Lissabonfördraget kan träda i kraft så snart som möjligt så att vi bl.a. kan fortsätta arbetet med att utse den nya kommissionen. Det är därför Europeiska rådet också kommer att titta på de här frågorna. Jag ska börja med dessa frågor som jag vet att det finns ett stort intresse för i Europaparlamentet. I slutet av nästa vecka ska stats- och regeringscheferna försöka få klarhet i ratificeringen av Lissabonfördraget och hur den processen fortskrider. Det överväldigande ja-resultatet på Irland och den polske presidentens underskrift har gett arbetet förnyad kraft. Men som ni alla vet kan fördraget inte träda i kraft förrän alla medlemsstater har ratificerat det - 26 av 27 har gjort det, men Tjeckien återstår. Landets underhus och senat har godkänt fördraget, men därefter har 17 senatorer lämnat in en begäran till den tjeckiska författningsdomstolen för att den ska pröva om Lissabonfördraget är förenligt med Tjeckiens författning. Vi måste naturligtvis respektera den demokratiska processen i Tjeckien. Den 27 oktober, alltså nästa vecka, ska landets författningsdomstol hålla en offentlig utfrågning i frågan. Vi tror att domstolen kommer att ge sitt utslag mycket kort därefter, men vi har ännu inget datum. Som bekant har också president Vaclav Klaus ställt vissa villkor för att skriva under fördraget. Vi avvaktar och försöker få besked om exakt vad dessa krav och villkor innebär. Därför kommer diskussionen på Europeiska rådet vara mycket beroende av vad som sker i Tjeckien. Den tjeckiska författningsdomstolens uttalanden och den fortsatta hanteringen blir avgörande för när Lissabonfördraget kan träda i kraft. På Europeiska rådet kommer vi också att diskutera de förberedelser som hittills har gjorts för att fördragets ikraftträdande ska bli så smidigt som möjligt. Här kommer ordförandeskapet att presentera en rapport där vi beskriver var vi står i alla de här frågorna. I den här rapporten framför vi medlemsstaternas syn i frågor som rör till exempel den europeiska utrikestjänsten en fråga som vi ska diskutera här i eftermiddag dess omfattning, rättsliga ställning, personalförsörjning och finansiering. Jag har läst Elmar

2 Broks betänkande som antogs i utskottet för konstitutionella frågor i måndags. Vi kommer som sagt att gå djupare in på den i eftermiddag. Jag kan redan här nämna att till nästa veckas möte så kommer detta betänkande att ligga som vägledning för den höge representantens överväganden så att han eller hon, när väl fördraget har trätt i kraft, mycket snabbt ska kunna lägga fram ett formellt förslag på hur den europeiska utrikestjänsten ska fungera. Det förslaget bör rådet kunna anta mycket snart, förhoppningsvis någon gång under de närmaste månaderna. I många av dessa frågor har vi haft diskussioner och dialog med Europaparlamentet och vi hoppas att detta kommer att fortsätta de närmaste veckorna. Den stora frågan på Europeiska rådets möte kommer att bli klimatförändringarna. Vår ambition är att rådet ska fatta lämpliga beslut, även i finansieringsfrågan, så att EU kan fortsätta att ta den ledarroll som är nödvändigt och därigenom bidra till ett lyckat resultat i Köpenhamn. Vid Ekofin-mötet igår hölls en lång och djupgående diskussion i finansieringsfrågan. Ordförandeskapet gjorde sitt yttersta för att nå en överenskommelse, men bedömde till slut att frågan måste avgöras av Europeiska rådet. Det behövs ytterligare diskussioner i några medlemsstater för att vi ska kunna komma vidare. Det är oerhört viktigt att vi kommer överens så att den här processen inte halkar efter. I det här skedet av de internationella förhandlingarna är vi väl medvetna om vilka svårigheter som vi står inför. Därför kan EU och en överenskommelse om finansieringsfrågan innebära en rejäl knuff framåt i förhandlingarna. Europeiska rådets möte kommer mycket lägligt, kort före FN:s klimatpanels förhandlingssession i Barcelona och mötet med G20-ländernas finansministrar i St Andrews. Det är endast om alla parter agerar som vi kan komma överens i Köpenhamn. Just nu träffas EU:s miljöministrar för att diskutera slutsatserna om klimatförändringarna. Syftet är att kunna ge en heltäckande bild av EU:s ståndpunkter i de aktuella förhandlingsfrågorna. Viktiga delar i miljörådets slutsatser kommer att vara att klargöra EU:s strategi för långsiktiga utsläppsminskningar och försöka få till stånd en överenskommelse som kan underlätta vårt beslut om att höja vårt mål för utsläppsreducering från 20 till 30 procent jämfört med nivåerna I miljörådets slutsatser kommer man även ta upp frågan om beslut om EU:s bud i förhandlingarna om utsläppsminskningar för internationell luftfart och sjöfart, utveckla EU:s strategi för åtgärder i utvecklingsländerna när det gäller mätning, rapportering och kontroll av satsningar och sektoriella mekanismers roll, och vidare utveckla EU:s strategi mot avskogning och skogsförstörelse för att påskynda förhandlingarna. Europeiska rådet kommer också att utvärdera framstegen med att ta fram ett nytt ramverk för EU:s tillsyn av finansmarknaderna. Som ni vet slöt stats- och regeringscheferna i juni en mycket ambitiös överenskommelse med målet att inrätta ett särskilt organ som ansvarar för makrotillsyn över EU:s finansiella system, och tre europeiska tillsynsmyndigheter för bank-, försäkrings- och värdepappersmarknaden. I slutet av september lade kommissionen fram sitt paket med lagstiftningsförslag. Detta är en av ordförandeskapets allra främsta prioriteringar och vi har satt upp en ambitiös tidtabell. Vårt mål är att i slutet av året ha en överenskommelse om hela paketet. Jag är därför mycket glad över att Ekofinrådet igår kunde ta ett stort steg framåt och nå en bred politisk överenskommelse om att inrätta det nya organet för makrotillsyn, utan att föregripa behandlingen i de nationella parlamenten. Det svenska ordförandeskapet fick

3 också i uppgift av finansministrarna att fortsätta dialogen med Europaparlamentet. Vi har mycket goda erfarenheter av denna dialog och tycker att den fungerar bra. Det är nu viktigt att vi tar tillfället i akt och driver arbetet framåt så snabbt som möjligt. Vi måste visa att vi gör vårt yttersta för att förhindra framtida kriser och att vi tar vårt gemensamma ansvar genom att se till att konsumenterna och investerarna får tillbaka förtroendet för det finansiella systemet. Några ord också om sysselsättningen i Europa en fråga som jag vet att Europeiska rådet kommer att diskutera. På senare tid har vi märkt försiktiga tecken på en återhämtning i ekonomin. Men situationen på arbetsmarknaderna förväntas bli allt sämre och vi kommer fortfarande att behöva stimulans- och stödåtgärder. En fråga som är viktig för Europeiska rådet att lyfta fram är hur man ska kunna hantera krisens konsekvenser, samtidigt som vi lever upp till vårt långsiktiga mål om att öka arbetskraftsutbudet. Det krävs en hög sysselsättningsnivå för hållbara offentliga finanser. En hög sysselsättningsgrad är en förutsättning för ekonomisk tillväxt, för människors välfärd och ett socialt mer sammanhållet Europa. I detta sammanhang vill jag också påminna om vad vi sagt när det gäller exitstrategier. Finansministrarna konstaterade att återhämtningen är verklig, men bräcklig. Därför är det viktigt att den expansiva finanspolitiken fortsätter. Samtalen på rådsmötet ledde fram till en överenskommelse om att utforma strategier utifrån de principer som finansministrarna diskuterade vid sitt informella möte i Göteborg. Jag skulle också vilja säga något om energisäkerhet. I linje med slutsatserna från juni 2009 kommer Europeiska rådet i nästa vecka att bedöma vad som har uppnåtts i fråga om energiinfrastruktur (interconnections) och krismekanismer. Vi har förberett en rapport om den utveckling som har skett sedan januari. Den kommer att uppmärksammas av Europeiska rådet. Europeiska rådet kommer också att anta EU:s strategi för Östersjöregionen. Vi hade en mycket givande debatt om detta vid parlamentets plenarsammanträde i september. Statsoch regeringscheferna kommer att godkänna ordförandeskapets slutsatser som ska antas vid rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser på måndag. Den här strategin utgör ett integrerat ramverk för att hantera de utmaningar som finns och bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning inom EU. Jag är övertygad om att denna strategi kan fungera som ett inspirerande exempel för andra makroregioner inom EU och på så sätt förstärka den europeiska integrationen. EU:s strategi för Donauregionen håller redan på att ta form och kommer att presenteras lagom till det ungerska ordförandeskapet Det är med stor tillfredsställelse som det svenska ordförandeskapet nu kan presentera resultatet av detta initiativ som ju föddes här i Europaparlamentet. Vi hoppas att Europeiska rådet kan uppmana alla relevanta aktörer att snabbt komma igång med genomförandet av strategin. Det här är helt nödvändigt om vi vill komma igång med att ta itu med de akuta miljöproblemen och nå målen i strategin. Europeiska rådet kommer också att utvärdera framstegen i genomförandet av de slutsatser som handlar om migrationssituationen i Medelhavet. Rådet kommer att välkomna de åtgärder som har vidtagits på kort sikt, till exempel lanseringen av pilotprojektet på Malta, liksom de framsteg som har gjorts för att inrätta det europeiska asylkontoret. Man kommer också att uppmärksamma att dialogen om migration mellan EU och Turkiet har återupptagits.

4 Vi förväntar oss att Europeiska rådet manar till ytterligare ansträngningar för att hantera den aktuella situationen i Medelhavsområdet och för att fortsätta arbetet för långsiktiga lösningar som bygger på solidaritet mellan medlemsstaterna. Vi förväntar oss också att rådet understryker behovet av ökade ansträngningar för att genomföra EU:s globala ansats för migration. Rådet kommer att uppmanas att stärka Frontex och att införa gemensamma regler för Frontex operationer till havs. Slutligen så kommer det även att bli en diskussion om de yttre förbindelserna. I juni fick institutionerna i uppdrag från rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser att se över hur man kan öka EU:s engagemang i Afghanistan och Pakistan. Ett första utkast diskuterades vid det informella Gymnich-mötet i september, och just nu diskuterar medlemsstaterna ett detaljerat förslag på arbetsgruppsnivå. Vid utrikesministermötet nästa vecka kommer EU att anta en plan för att stärka insatserna i Afghanistan och Pakistan. Planen fokuserar på att stärka statskapaciteten och institutionerna i de båda länderna. Det är mycket viktigt att denna plan omedelbart kan genomföras. Omfattande internationella åtgärder behövs om vi ska kunna vända utvecklingen i Afghanistan och Pakistan. Enbart militära lösningar kan aldrig leda till en hållbar lösning. Utan säkerhet och styrning går den ekonomiska utvecklingen förlorad. Vi behöver också satsa på att bygga upp demokratiska institutioner och att stärka det civila samhället. Här har EU en oerhört viktig roll att spela i båda länderna. Det finns gemensamma problem, det finns regionala aspekter, och naturligtvis varierar insatsen mellan Afghanistan och Pakistan. Detta kommer vi att diskutera på Europeiska rådet nästa vecka och jag står naturligtvis till förfogande för att lyssna på ledamöternas kommentarer och frågor. (Applåder) José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (EN) Herr talman! Jag håller i stort med det som Cecilia Malmström säger på Europeiska rådets vägnar. Jag vill belysa två centrala frågor: Lissabonfördraget och alla institutionella frågor å ena sidan, och kampen mot klimatförändringarna och utsikterna för Köpenhamn å den andra. Först och främst är jag av den uppfattningen att Europeiska rådet borde kunna fatta de slutgiltiga beslut som krävs för att Lissabonstrategin ska träda i kraft. Vi har i många år vetat att ratificeringen av ett nytt fördrag inte är någon enkel fråga. Vi har upplevt många tillbakagångar och vissa besvikelser, men varje gång har det allt överskuggande argumentet för fördraget segrat argumentet för ett demokratiskt och effektivt Europa. Jag är övertygad om att det kommer att fortsätta att vara så också under undanröjandet av det sista hindret för att fördraget ska träda i kraft efter det starka stöd som Lissabonfördraget fick av Irlands befolkning. Efter avslutandet av ratificeringsförfarandet i Polen kan vi nu säga att medlemsstater har godkänt Lissabonfördraget på ett demokratiskt sätt. Vi måste bara avvakta ett slutförande av ratificeringsförfarandet i Tjeckien. De konstitutionella förfaranden som pågår i Tjeckien måste naturligtvis respekteras, och det måste också behovet av att svara på den demokratiska önskan om att fördraget ska träda i kraft. Denna demokratiska önskan visades tydligt av Tjeckiens parlament, så jag hoppas att inga artificiella hinder och inga artificiella förseningar kommer att orsaka fler svårigheter för en fullständig ratificering nu. Jag har redan framhållit för Europaparlamentet hur viktigt det är att minimera förseningarna när det gäller bildandet av Europeiska kommissionen. Vi måste emellertid göra allt vi kan för att kunna bilda en kommission inom ramen för Lissabonfördraget. Vi måste kunna

5 driva på den dagordning som parlamentet stödde när jag utsågs till ordförande för en ny mandatperiod. För att lyckas med detta och för att institutionerna ska kunna arbeta ordentligt krävs en ratificering av Lissabonfördraget för att få en stark, sammanhängande och effektiv europeisk union. Jag vill följaktligen återigen klargöra att Europeiska rådet måste ta på sig sitt ansvar, att det krävs ett erkännande av hur angeläget det är och en insikt om att den period då gemenskapsinstitutionerna inte kan arbeta ordentligt kommer att bli mycket kostsam för Europa. Samtidigt är det rätt att driva på arbetet för genomförande nu, och att förbereda inför ett ikraftträdande av fördraget. Jag vet att parlamentet är mycket engagerat i detta arbete. Jag är glad över att få samarbeta med er för att se till att fördelarna med fördraget kommer på plats så snabbt som möjligt. På många områden har parlamentet redan påbörjat arbetet, bidragit stort och utformat idéer på områden som t.ex. det europeiska medborgarinitiativet. Jag vet att ni kommer att diskutera betänkandet av Elmar Brok om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder i eftermiddag. I detta betänkande utgår man ifrån exakt rätt grund för att se till att åtgärderna, liksom resten av de nyskapande inslagen i fördraget, gör gemenskapssystemet ännu starkare och dugligare. Jag vet att det har rått oro från första början för att europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska bli ett slags mellanstatligt organ som befinner sig utanför Europeiska unionens system, men denna tjänst bör bli fast förankrad i gemenskapssystemet. Denna avdelning bör absolut samarbeta nära med alla institutioner, framför allt med kommissionen. De beslut som den förbereder kommer att fattas av kommissionen, eller av rådet i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). Jag är faktiskt övertygad om att denna avdelnings framgång kommer att vara beroende av detta för att kunna garantera att Europeiska unionens yttre åtgärder blir något mer än summan av dess institutionella delar. Om avdelningen kan arbeta med parlamentets demokratiska stöd, rådets förbindelser med nationella administrationer och kommissionens expertkunskap och europeiska vision så kan den verkligen bli ett kraftfullt redskap för Europeiska unionen när det gäller att uppnå målen på den globala arenan. En europeisk avdelning för yttre åtgärder, en tjänst som baseras på gemenskapsmetoden, kommer att vara till stor nytta för EU och ett kraftfullt redskap att använda för ett enat Europa för projektering av sitt inflytande i världen. Samtidigt måste Europeiska rådet driva en politisk dagordning. Man måste upprätthålla styrkan i vårt arbete för att ta itu med den ekonomiska krisen, i huvudsak dess påverkan på arbetslösheten. Vi måste fortsätta att driva det arbete som vi enades om i G20-gruppen. Vi måste göra allt vi kan för att se till att Europeiska kommissionens förslag om finansiell övervakning träder i kraft så snart som möjligt. Vi måste driva på vårt program för att ta itu med energisäkerhet. Den viktigaste politiska frågan för rådet kommer att vara Köpenhamn. Ett framgångsrikt resultat i Köpenhamn är fortfarande av central betydelse för européerna och en betydelsefull uppgift för det globala samfundet. Det är mindre än 50 dagar kvar till mötet i Köpenhamn. Framstegen i förhandlingarna går fortfarande långsamt. Det faller återigen på Europeiska unionen att visa ledarskap och bibehålla drivkraften. De mål vi har fastställt har inspirerat andra till att trappa upp sina åtgärder, men vi vet alla att vi måste ta ytterligare ett steg för att sporra till verklig, global handling. Vi måste bistå utvecklingsländerna med konkreta finansidéer, som Europeiska kommissionen föreslog förra månaden. Vi uppskattar att utvecklingsländerna kommer att behöva ytterligare omkring 100 miljarder euro per år när vi når Inhemsk finansiering, dvs. från de stora tillväxtekonomierna utvecklingsekonomier, men ändå tillväxtekonomier och koldioxidmarknaden bör täcka

6 en stor del av detta, men storskaliga, internationella offentliga finanser bör också finnas tillgängliga i och med att Europeiska unionen betalar sin egen beskärda del. På dagordningen för Köpenhamn står inte bara klimatförändringarna. Denna fråga är naturligtvis den centrala, men klimat handlar också om utveckling, och vi bör inte glömma denna mycket viktiga dimension. Detta är ett mycket viktigt åtagande, i synnerhet i en tid då offentliga budgetar redan befinner sig under press, men vi vet alla att kostnaderna kommer att bli högre ju längre vi väntar. Europeiska rådets uppgift är återigen att finna kreativa lösningar, att visa att Europeiska unionen står enad bakom behovet att bekämpa klimatförändringarna. För det första måste det framgå i Köpenhamn att initiativet att minska utsläppen pågår, för det andra måste det framgå att vi är beredda att hjälpa dem som är redo att ta nästa steg. Det är det bästa sättet att plädera för det slags aktiva Europa som Lissabonfördraget medför att driva en dagordning som visar att Europeiska unionen medför konkreta fördelar för sina medborgare. För att kunna skapa en ambitiös dagordning behövs en effektiv institutionell ram, och nu är jag tillbaka vid min första punkt. Lissabonfördraget är det utvidgade EU:s första fördrag. Denna generation, i synnerhet våra vänner i Central- och Östeuropa, minns mycket väl tiden då Europa var delat, men vi kommer inte att finnas kvar för evigt. Institutioner finns kvar, och därför behövs institutioner för det utvidgade EU. Lissabonfördraget är Europas fördrag för 2000-talet, med starka institutioner som kan leverera konkreta resultat i ett EU med 27 medlemsstater, och i en europeisk union med fler medlemsstater i framtiden. Enbart institutioner räcker emellertid inte. Det krävs en stark politisk vilja för att vi ska nå våra mål, och jag hoppas att Europeiska rådet kommer att visa denna vilja i slutet av månaden, för ett kraftfullt och ambitiöst resultat i Köpenhamn. (Applåder) Joseph Daul, för PPE-gruppen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) förväntar oss att man vid nästa möte med Europeiska rådet ska få ett slut på den alltför långa period av osäkerhet som rått i fråga om de europeiska institutionerna, och tillföra den stimulans som behövs för att bilda den nya kommission och utse den fasta rådsordförande och höge representant som planeras i Lissabonfördraget. Rådet måste framför allt vida de åtgärder som krävs för att hjälpa fram en återhämtning av tillväxten och placera Europa i bästa möjliga läge för att skapa sysselsättning, eftersom krisen kommer att bestå tills en social samordning har återupprättats. Vad gäller institutionerna vill jag först och främst påminna alla om att den polska presidentens beslut att underteckna fördraget innebär att alla länder utom ett har röjt väg för att EU till slut ska kunna gå vidare utan att förlora tid. Den 27 oktober, två dagar före Europeiska rådets möte, kommer den tjeckiska författningsdomstolen att granska fördragets förenlighet med landets konstitution. Vi kommer naturligtvis att respektera det beslutet, hur det än ser ut. Å andra sidan beklagar min grupp att den tjeckiska presidenten har kommit med ett nytt svepskäl, för vi vet alla att detta bara är ett svepskäl, för att skjuta upp undertecknandet, trots att hans parlament har antagit Lissabonfördraget som sådant. Jag anser att det är beklagligt att andra länder följer hans exempel och i sin tur kräver försäkringar i fråga om

7 den ena eller andra aspekten av fördraget. Vi får inte falla för frestelsen att öppna denna Pandoras ask, och jag gratulerar ordförandeskapet till att ha uttryckt detta klart och tydligt. Vi i PPE-gruppen förväntar oss att Europeiska rådet tydligt ska ange att Europeiska unionen inte kommer att acceptera några förseningsknep. Alla i EU har, direkt eller indirekt, gett sitt stöd till fördraget, och nu måste vi gå vidare. Vi vet alla att de verkliga politiska, ekonomiska, sociala och ekologiska frågorna inte kommer att hanteras i den takt och med det allvar som krävs så länge som den europeiska allmänna debatten monopoliseras av den institutionella frågan och så länge som EU inte har de redskap som krävs för att fatta beslut på ett både demokratiskt och effektivt sätt. Det är uppenbart att vi i nuläget befinner oss i ett dödläge. Parlamentet måste så snabbt som möjligt kunna gå vidare med utfrågningarna av framtida ledamöter av kommissionen, och man måste kunna fatta beslut om utnämningar till alla de befattningar som finns tillgängliga i kommissionen och rådet, om möjligt före årsskiftet. PPE-gruppen förväntar sig också att Europeiska rådet ska ge viss tydlig vägledning i fråga om ekonomisk politik genom att dra slutsatser från G20-mötet i Pittsburgh, som gav blandade resultat, och vi kan redan se i pressen att det är som om ingenting har hänt. EU måste göra allt man kan för att företagen ska kunna återgå till en tillräcklig aktivitetsnivå för att rekrytera, men också investera i forskning. EU måste göra allt man kan för att skapa rättvisa kommersiella förhållanden. Slutligen vill jag i fråga om klimatet säga att jag förväntar mig att Europeiska rådet ska utarbeta en strategi som lämpar sig för situationen, dvs. de bristande åtaganden som våra partner gjort hittills, mindre än två månader före Köpenhamn. Jag vill ställa följande tydliga fråga: vilka påtryckningar kommer vi att utöva på Förenta staterna, Kina och alla tillväxtländer? Måttliga och artiga påtryckningar eller maximala påtryckningar? Även om jag är glad över att Europa är banbrytare på detta område så kan vi inte vara den enda part som gör de ansträngningar som krävs för att bekämpa den globala uppvärmningen. Det återstår bara 50 dagar till toppmötet i Köpenhamn 50 dagar är inte mycket, men det är tillräckligt om vi vet hur vi ska övertyga, och därför ber jag er, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande, att tala om för oss hur ni tänker använda er av dessa 50 dagar. Europeiska rådets session i oktober kommer att utgöra ett avgörande tillfälle, och det kommer att visa huruvida Europa är medvetet om det akuta behovet att agera på områdena för ekonomi och sociala frågor och att övervinna de institutionella grälen. Min grupp, PPE, vädjar till ansvarskänslan hos var och en av EU:s 27 medlemsstater. (Applåder) Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. (DE) Herr talman, fru Malmström, herr Barroso! Innan jag tar upp de institutionella frågorna vill jag kort kommentera Köpenhamn. Ni har helt rätt i det, fru Malmström, och José Manuel Barroso har bekräftat detta, att ett av de avgörande beslut som vi nu måste fatta rör Köpenhamn. Vi behöver bindande mål, inte allmänna uttalanden. Detta kommer inte att bli lätt att uppnå, för amerikanerna har ännu inte avslutat sin lagstiftningsprocess. Vi måste också fatta vissa beslut efter Köpenhamn, under loppet av nästa år. Det måste dock finnas bindande mål i slutet av denna process. Detta är av helt avgörande betydelse.

8 För det andra, vad gäller finansmarknaderna och den ekonomiska situationen, är den bonus som betalas ut i nuläget både skandalös och provocerande. Detta gäller i synnerhet för USA, men det kommer också att bli fallet i Europa. Detta är inte det centrala problemet, men det visar hur många chefer som fortfarande inte förstår vad de nya bestämmelserna på finansmarknaderna innebär och vilket ansvar de har gentemot befolkningen som helhet. Fru Malmström! Jag medger att ni har rätt i att frågan om sysselsättningspolitik måste prioriteras särskilt. Det handlar inte bara om att behålla den stimulans som sattes in som en del av den ekonomiska återhämtningsplanen. Det handlar också om att införa nya åtgärder för att stimulera sysselsättningen. I går gav kommissionens ordförande ett positivt svar på Stephen Hughes begäran. Det gläder mig mycket att vi åtminstone har kunnat nå enighet om att sysselsättningspolitiken befinner sig i kärnan av de kommande årens verksamhet. Nu vill jag säga något om Lissabonfördraget. Först och främst förutsätter jag, när det gäller Václav Klaus saknade underskrift, att författningsdomstolen kommer att fatta ett positivt beslut. Jag anser att det är oacceptabelt att Benešdekreten används på detta sätt, att denna fråga kanske kommer att återupptas och att undertecknandet kan försenas. Jag vill påminna mina tjeckiska kolleger om att vi före Tjeckiens anslutning beställde en rapport om Benešdekreten detta borde ni komma ihåg, fru Malmström, för på den tiden var ni en av oss i vilken man undersökte huruvida Benešdekreten utgjorde ett hinder för Tjeckiens anslutning. Vid den tidpunkten ansåg en majoritet att de inte gjorde det. Dekreten har inte några nya följder nu, utan de hade följder vid den tidpunkt då de togs upp till diskussion. När vi säger att Benešdekreten inte utgjorde något hinder för Tjeckiens anslutning innebär det att det är oacceptabelt att nu använda samma dekret för att vägra att underteckna Lissabonfördraget. Vi måste framhålla vår ståndpunkt klart och tydligt i detta avseende. Lissabonfördraget har två huvudsakliga mål: å ena sidan en ökad demokrati i Europa, vilket inbegriper en ökad parlamentarisk demokrati, i synnerhet i Europaparlamentet (Protester) det vill ni inte ha, eftersom ni inte ställer er bakom en ökad demokrati och å andra sidan en större effektivitet. Nu har ni, fru Malmström, en mycket viktig uppgift, nämligen att se till att de institutionella frågorna och personalfrågorna inte står i vägen för detta under de närmaste veckorna. I går sade Barroso med rätta att vi behöver en rådsordförande som vi inte har något inflytande på, men som kan samarbeta bra med kommissionen och jag vill tillfoga Europaparlamentet här och som är av den uppfattningen att gemenskapsmetoden befinner sig i kärnan av beslutsprocessen. Detta är mycket viktigt. Vi behöver inte en rådsordförande som vill glänsa, som bländar alla och försöker slå blå dunster i ögonen på oss. Vi behöver en rådsordförande som kan samarbeta effektivt med oss. Vi behöver naturligtvis en europeisk avdelning för yttre åtgärder. Inte bara av de anledningar som nämndes av kommissionens ordförande och för att den ska tillhandahålla effektiva bestämmelser i fråga om enighet och en gemensam utrikespolitik, utan också för den parlamentariska kontrollen. Det är inte acceptabelt att vissa punkter plötsligt tas bort från Lissabonfördraget, som ska leda till en ökad parlamentarisk kontroll, med som följd att vi i slutändan har mindre parlamentarisk kontroll om avdelningen för yttre åtgärder blir helt oberoende.

9 Jag är medveten om att vi måste nå en kompromiss. Ni måste dock vara medvetna om att vi tillsammans med föredraganden, Elmar Brok instämmer helt med kommissionens ordförande i att vi behöver en tydlig struktur. Den avgörande faktorn för oss är återigen parlamentarisk kontroll, inklusive kontroll över avdelningen för yttre åtgärder och den utrikespolitik som utarbetats av den höge representanten, även om vi naturligtvis erkänner rådets roll. Eftersom ni tidigare var en av oss och kämpade för detta i utskottet för utrikesfrågor så betraktar vi er som en medkämpe på detta område. Jag hoppas att vi kan genomföra Lissabonfördraget på det sätt som var avsikten för att få till stånd ökad demokrati, ökad parlamentarisk kontroll och en effektivare utrikespolitik. (Applåder) Zoltán Balczó (NI). (HU) Herr Swoboda! Ni nämnde att Tjeckien vid tidpunkten för landets anslutning till EU försäkrades om att man inte behövde bekymra sig om Benešdekreten, eftersom de inte var giltiga. Är ni medveten om att de allvarliga följderna av dessa dekret fortfarande gäller? Därför har Tjeckien i detta avseende, om rättsstatsprincipen gäller för oss här och vi anser att hela Europa täcks av en sådan, fortfarande oavklarade affärer med både sudettyskarna och ungrarna. Talmannen. Herr Swoboda! Vill ni kommentera detta? Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. (DE) Herr talman! Jag har blivit starkt engagerad i denna fråga eftersom det bor många sudettyskar i Österrike, och jag erkänner deras rättigheter, problem och bekymmer. Vi måste emellertid fördriva andarna från det förflutna och se framåt. Benešdekreten är inte framtiden. Framtiden är ett fritt Europa med fria medborgare vilkas rättigheter baseras på stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta är min vision för Europa. Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Tåget har redan åkt så snabbt och så långt att det förmodligen inte går att stanna eller vända det. Detta är ett citat av president Václav Klaus, och det är förmodligen första gången jag håller med honom: tåget har redan åkt så snabbt och så långt att det inte går att stanna eller vända det. Detta är ett betydelsefullt citat av president Klaus, eftersom det verkar som att han har accepterat att Lissabonfördraget inte kan fördröjas längre. Enligt min uppfattning är det bara att förvänta att vi, efter att de 27 medlemsstaterna har ratificerat fördraget, nu också kan få hans underskrift. Jag tror att hans förändrade inställning bara kan förklaras av vår och er beslutsamhet att driva hela den process vidare som framgår i Lissabonfördraget, och vi måste fortsätta med det under de kommande dagarna och veckorna. Förhoppningsvis dagar och inte veckor. Det bästa sättet att försäkra oss om president Klaus underskrift och en slutgiltig ratificering av fördraget är med andra ord enligt min uppfattning att helt enkelt driva hela processen och genomförandet vidare. Han säger att tåget har åkt så snabbt att det inte längre går att stoppa det, så ni måste låta tåget åka vidare. I detta avseende är det absolut nödvändigt att rådet påskyndar förfarandet för utnämningen av den nya kommissionen och så snabbt som möjligt lägger fram paketet för rådets ordförande och den höge representanten. Jag upprepar att detta är det bästa sättet att visa president Klaus att han har rätt, att tåget åker snabbare för var dag och att han inte har något annat val än att underteckna fördraget. Om ni väntar så kommer han att vänta. Om ni fortsätter så kommer han att skriva under. Det är min uppfattning.

10 Min andra punkt handlar om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Jag hoppas att rådet kan nå en överenskommelse i denna fråga, men inte vilken överenskommelse som helst. Vi bör undvika överlappning. Jag är rädd att vi skapar två parallella strukturer för ögonblicket: en är kommissionens och gemenskapens delegationer, enligt det nya fördraget, som i dag uppgår till över personer inklusive lokal personal som arbetar för kommissionen och kommissionens ordförande. Den andra är den nya avdelningen för yttre åtgärder, med flera tusen personer som ska arbeta för den höge representanten. I slutändan är det absolut uppenbart och nödvändigt att vi bara har en enda struktur för yttre förbindelser och inte denna parallella struktur med kommissionens delegationer å ena sidan och avdelningen för yttre åtgärder å den andra. Jag hoppas att rådet kommer att nå en överenskommelse, men jag hoppas också att det kommer att bli en överenskommelse där det framgår mycket tydligt att det inte kan bli tal om någon överlappning i kommissionens strukturer, med kommissionens delegationer på den ena sidan och avdelningen för yttre åtgärder på den andra. Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. (DE) Herr talman, fru Malmström, herr Barroso! Vad gäller Tjeckien vill jag först och främst säga att jag anser att president Václav Klaus är en mycket dålig förlorare och att hans handlande är politiskt mycket olämpligt. Jag är mycket, mycket angelägen om att be er att inte låta er påverkas av en dålig förlorare som uppenbarligen inte ens respekterar tjeckisk lag, eftersom han inte respekterar den majoritet i enlighet med konstitutionen som röstade för fördraget i Tjeckien, och som inte tar hänsyn till den tjeckiska lagstiftningen när han kräver en undantagsbestämmelse för Tjeckien i fråga om giltigheten för Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det skulle enligt min uppfattning vara att gå för långt i förhållande till denna tjeckiska bråkmakare. Tjeckiens invånare, som gjorde så mycket för återföreningen av Europa när tyskarna flydde dit, förtjänar bättre. Det är allt jag har att säga när det gäller president Klaus. (Applåder) Vad gäller klimatförändringar så har ni, herr Barroso, sällan hört mig instämma med er så mycket som jag kommer att göra i dag. Jag är mycket, mycket entusiastisk över att ni återigen har talat om hur viktigt det är för européerna att göra ett tydligt åtagande att bidra med en specifik summa till den internationella fonden för klimatskyddsåtgärder för utvecklingsländerna. I går skämdes jag när jag läste att den tyska statssekreteraren för finansiella frågor, som deltog i förhandlingar i Luxemburg, jämförde förhandlingarna med ett pokerspel. Han sade att man inte talar om för någon vilka kort man har på hand när man spelar poker. Förberedelserna inför Köpenhamn är emellertid verkligen inget pokerspel. Detta är, som Angela Merkel och andra ledande politiker i Europeiska unionen upprepade gånger har sagt, den största utmaning vi står inför. Detta är den viktigaste utmaningen för det mänskliga samfund som befolkar denna planet. Enligt min uppfattning måste detta tas på allvar. Från och med 2020 bör 100 miljarder euro finnas tillgängliga till hjälp för utvecklingsländerna att kunna uppfylla de åtaganden i fråga om klimatskydd som de måste göra och som behövs för att de ska kunna vidta de nödvändiga anpassningsåtgärderna. Detta skulle uppgå till omkring 3 miljarder euro från och med 2020 för ett land som Tyskland. Det är småslantar jämfört med vad vi avsätter i nuläget för ekonomiska återhämtningspaket och för att rädda den finansiella sektorn. Jag skäms över att ett misslyckande i Köpenhamn och detta fruktansvärda, skamliga pokerspel accepteras. Det sätt som Europeiska unionen förhandlade på i Luxemburg i går visar att man inte är den

11 drivande kraften. Man har inte intagit ledarrollen i fråga om internationellt klimatskydd. Man är i stället ett av de stora hindren för framgång. Ni måste vara medvetna om att alla förhandlingar som förs i Luxemburg i dag och i Bryssel nästa vecka följs över hela världen. Jag kan inte göra något annat än att återigen enträget uppmana José Manuel Barroso att se till att kommissionen håller sig till planerna. Finansieringen av denna internationella fond måste vara öppen. Vi har talat om detta i två år, ända sedan Bali. Fru Malmström! Jag anser att svenskarna gör rätt i förhandlingarna. Ni måste stå fast och respektera resultatet från omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Målet är att ha minskat koldioxidutsläppen med 30 procent Om vi förlorar siktet kommer vi aldrig att uppnå målet på två grader. Jag ställer mig mycket frågande till det svenska ordförandeskapets trovärdighet. Jag anser att ni nu äntligen måste övertala det statsägda företaget Vattenfall att inte konsekvent och oinskränkt investera i kol över hela Europa, och framför allt att inte huvudsakligen investera på platser där inga certifikat behöver köpas. Denna strategi från Vattenfalls sida strider mot ert goda rykte i förberedelserna för förhandlingarna om världens klimat. Jag vill be er att se till att den talan som Vattenfall har väckt mot Förbundsrepubliken Tyskland för att få till stånd förändringar i den tyska miljölagstiftningen till förmån för Vattenfalls koleldade kraftverk upphävs. Enligt min uppfattning har ert i övrigt fläckfria rykte olyckligtvis fått en liten, men växande, svart fläck. Ni bör se till att allt är ordnat innan ni åker till Köpenhamn. Talmannen. Kära kolleger! Jag vill be er att inte överskrida den avsatta talartiden. Era anföranden är mycket viktiga, men jag har likväl fått ytterligare en förfrågan om en fråga med blått kort. Jag kommer inte att bevilja alla frågor med blått kort, för vi måste fortsätta diskussionen. Det kommer att komma ytterligare en förfrågan inom några minuter. Om frågan är i enlighet med artikel kommer jag att bevilja den. Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. (EN) Herr talman! Jag vill först gratulera den svenska regeringen till dess ordförandeskap i allmänhet, och i synnerhet till det sätt som det har försökt göra framsteg på i de mycket viktiga frågorna om klimatförändringar och hanteringen av den ekonomiska och finansiella kris som vi står inför. Jag anser att Fredrik Reinfeldt och hans regering förtjänar ett tack för det sätt som de har gjort detta på, men liksom har varit fallet under många ordförandeskap så har de också varit tvungna att tillgodose många interna, institutionella faktorer som orsakat oreda i detta fall i förhållande till Lissabonfördraget. Europas invånare prioriterar inte institutionsteologi. Vad vi har behov av är naturligtvis Lissabonstrategin, inte Lissabonfördraget. Lissabonstrategin har ett nobelt mål: målet att skapa den mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomin i världen, som från och med 2010 har en hållbar ekonomisk utveckling och fler och bättre jobb, större social samordning och respekt för miljön. Det skulle ha medfört en stor skillnad för miljontals människors tillvaro och ha gett en stabil grund för vår ekonomiska framtid, och ändå har Lissabonstrategin, liksom Reinfeldt själv har sagt, misslyckats. Hur kommer det sig att vi aldrig kan nå resultat som faktiskt får betydelse för våra medborgare? De lovvärda målen i Laekenförklaringen genomfördes inte i praktiken, och nu drabbas Lissabonstrategin av samma avsaknad av föresatser och verkställande.

12 Så nära, och ändå så långt borta, och jag upprepar att initiativ som har anknytning till medlemsstaternas ekonomier måste vara helt begripliga för vanliga människor. Skapande av arbetstillfällen borde inte handla om att ordna så att tidigare premiärministrar blir ordförande för rådet eller så att resefantaster utses till höga representanter för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa två jobb kommer knappast att hjälpa hårt pressade små och medelstora företag i någon av medlemsstaterna. De kommer inte att minska den kris som miljontals familjer befinner sig i just nu. Och institutionella förändringar hjälper inte i frågan om klimatförändringar. De största hoten mot vår värld måste konfronteras, och vi måste finna praktiska och genomförbara lösningar. Tusentals sidor text, som till största delen är för komplicerad för att medborgarna ens ska förstå den, bidrar bara till förbrukning av de träd som vi måste skydda. Låt oss sätta press på världssamfundet att mötas och rädda planeten för framtida generationers skull, inte på dem som inte fullt ut delar vissa personers entusiasm för de europeiska institutionerna. Trots allt detta hoppas jag att det svenska ordförandeskapet under den tid man har på sig, och naturligtvis på toppmötet, ska kunna fästa alla europeiska ledares uppmärksamhet på de stora frågor som berör folket de frågor som de fokuserade på i inledningen av sitt ordförandeskap beträffande ekonomi, Europa och ja, verkligen, klimatförändringarna. Jag önskar dem lycka till med den återstående tiden och tackar dem för deras arbete hittills. Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. (DE) Herr talman, fru Malmström, herr Barroso! Under de senaste tre månaderna har det förekommit många spekulationer runt personalfrågor och runt ett eventuellt ikraftträdande av Lissabonfördraget, som min grupp har förkastat av tre goda anledningar. I förenklade drag vill vi för det första att ett socialt Europa ska prioriteras snarare än en radikal marknadsorientering. För det andra vill vi se en nedrustning i stället för en utveckling av militära resurser, och för det tredje vill vi ha en mer direkt demokrati snarare än ett Europa som består av en elit. Vi borde äntligen ta itu med specifika innehållsfrågor. Medan vi grälar om namn och befattningar förlorar allt fler människor sina arbeten. Bankerna har naturligtvis räddats. Samtidigt uppmanar José Manuel Barroso oss att avsluta de ekonomiska återhämtningsplanerna inom kort i går fastställdes tidsfristen till 2011 och att snabbt reducera medlemsstaternas budgetunderskott. Detta innebär sänkta löner och pensioner, nedskärningar i offentliga tjänster och bestämmelser om social trygghet, höjd mervärdesskatt och en brist på kollektivavtal. Ett aktuellt exempel på detta står att finna inom den tyska kommersiella städsektorn, där arbetstagare har strejkat i tre dagar. Dessa är de problem som påverkar människor i Europa och som rådet borde ta itu med. I stället ägnar man sig huvudsakligen åt att lägga till klausuler till Lissabonfördraget för att uppmuntra den tjeckiska presidenten att underteckna det. Om detta verkligen är så enkelt i praktiken som det verkar vara vill jag be regeringscheferna att mer noggrant överväga en klausul om sociala framsteg i Lissabonfördraget. Det skulle vara mycket mer på sin plats. I början av valperioden lades en rad positiva förslag beträffande en mer social gemenskapspolitik fram. Detta hade inte bara med klausulen om sociala framsteg att göra.

13 Det hade också att göra med en ny ekonomisk återhämtningsplan för EU för att skapa och behålla arbetstillfällen och med en ökad investering och en hållbar miljömässig tillväxt. Man krävde en europeisk sysselsättningspakt för fler och bättre jobb, för lika lön, för fler rättigheter för arbetstagare och för bättre arbetsvillkor. En ökad solidaritet mellan medlemsstaterna och en garanti för hållbarhet inom social trygghet och pensionssystem diskuterades. Jag har ännu inte kunnat identifiera någon strategi i medlemsstaternas eller kommissionens politik som skulle kunna hjälpa oss att uppnå dessa mål. Nu måste rådet naturligtvis överväga utnämningarna till den nya kommissionen och de eventuella förändringarna av Lissabonfördraget. Fokus måste emellertid fästas på de problem som jag har hänvisat till och på lösningar på dessa. Min grupps röst i fråga om kommissionskollegiet kommer att bero på detta. Nigel Farage, för EFD-gruppen. (EN) Herr talman! José Manuel Barroso sade i morse att alla medlemsstater har ratificerat detta fördrag på ett demokratiskt sätt. Detta är inte sant. Det brittiska folket har inte haft något att säga till om i denna fråga trots löften om det, och jag kommer att vägra att erkänna legitimiteten hos detta fördrag tills vi får en folkomröstning om det. (Protester) Nu riktas alla ögon mot president Václav Klaus och vad han kan tänkas göra eller inte göra nästa vecka, och det är intressant. Jag vet att ni alla hatar president Klaus för att han tror på nationell demokrati. (Protester) Men det han gör är att stå upp för och försvara Tjeckiens nationella intressen. Han fruktar tyska krav på sudettysk egendom, och efter att ha hört tyska politiker tala om detta ämne anser jag att hans fruktan är helt befogad. Så stå på er, president Klaus! Skriv inte under om de inte ger er vad ni vill ha. Om de ger er vad ni vill ha måste fördraget ratificeras på nytt i 25 medlemsstater, vilket innebär att britterna kommer att få en folkomröstning, och jag är övertygad om att ni alla, i egenskap av demokrater, skulle vilja ha en brittisk folkomröstning om detta fördrag. Det vill verkligen jag. Och jag undrar om vi, efter detta toppmöte, faktiskt kommer att ha en ny europeisk kejsare? Kommer det att bli Tony Blair, med kejsarinnan Cherie? Jag har hur som helst kommit till slutsatsen att jag vill att det ska bli Tony Blair. Utnämn Tony Blair till denna befattning är ni snälla! Den man som gav 2 miljarder brittiska pund av Storbritanniens rabatt för ingenting. Den man som utlovade en folkomröstning om konstitutionen och sedan förvägrade oss den. Det står helt klart att priset för landsförräderi verkligen är högt i denna europeiska union. Så jag ber er att bestämma er för Tony Blair. Det skulle avslöja sanningen för det brittiska folket, nämligen att det inte är de folkvalda företrädarna som har betydelse i Europeiska unionen, utan att personer som prioriterar Europeiska unionen framför den nationella demokratin får toppjobben. Jag ber er, snälla, utnämn Tony Blair till EU:s ordförande. Diane Dodds (NI). (EN) Herr talman! Det är en besvikelse men inte en överraskning att rådet och kommissionen är fast beslutna att driva Lissabonfördraget vidare. Jag vet

14 att det kanske inte är populärt här i kammaren, men det är min fasta övertygelse att det borde hållas en folkomröstning om fördraget i Storbritannien. Jag förstår inte varför varken de konservativa eller Labour är villiga att hålla en sådan. Denna förmiddag vill jag emellertid framför allt fästa er uppmärksamhet, fru minister, på den finanskris som fortfarande håller Europa i ett fast grepp. I går kväll tillkännagav Mervyn King, chefen för Bank of England, att Storbritannien har lånat ut nära 1 biljon brittiska pund till bankerna. Han sade faktiskt: aldrig har så få haft så många att tacka för ett så stort lån, och med en så blygsam verklig reform. King tillkännagav vidare att föreskrifter för bankerna inte räckte, utan att det finns ett moraliskt dilemma i kärnan av denna bankkris i och med att institutioner inom finans- och bankväsendet visste att de var för stora för att misslyckas och att skattebetalarna alltid, vare sig det rör sig om Storbritannien eller någon av de andra regionerna i Europa, skulle vara tvungna att hjälpa dem ur knipan, oavsett krisens omfattning. Detta är en mycket allvarlig anklagelse, fru minister, som kommer från en av bankvärldens egna ledande medlemmar. Det måste finnas en vilja att hantera detta moraliska dilemma vid rådets sammanträden, och parlamentet skulle vilja få reda på hur stark denna vilja är och vad man ska göra med den. Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. Herr talman! Tack för att jag får möjlighet att kommentera några saker redan nu, även om jag naturligtvis stannar kvar till slutet av debatten. Jag vänder mig först till Guy Verhofstadt. Nej, jag tror inte heller att tåget går att stoppa. Jag hoppas att tåget ska komma till sin station mycket, mycket snart. Jag kan försäkra både Guy Verhofstadt och ledamöterna att det svenska ordförandeskapet har mycket nära kontakt med tjeckerna, och vi hoppas att vi mycket snart ska kunna ge mer precisa och konkreta svar på vad som ska hända med fördraget och när. Vi är precis som ni mycket angelägna om att allt ska komma på plats så snart som möjligt, både när det gäller de poster som ska tillsättas och listan över kommissionsledamöter som ska föreläggas Europaparlamentet för den utfrågning som ni ska hålla. Under toppmötet kommer vi att fatta alla nödvändiga beslut som går att fatta. Vi kommer att ha alla förberedelser klara för ett ikraftträdande av Lissabonfördraget så snart som vi har alla ratificeringar. Jag vill också tacka för det stora stöd som ledamöter från alla grupper visar för ordförandeskapets absolut viktigaste prioritering, nämligen att nå en överenskommelse i Köpenhamn. Det är oerhört viktigt. Det vilar ett stort ansvar på Europa att få finansieringsfrågan klar, så att vi kan visa att vi tar vår del av det globala ansvaret och sänder dessa signaler. Joseph Daul, vi har mycket intensiva kontakter med andra aktörer. Vi kommer att ha toppmöten inom bara några veckor med såväl Ryssland och Kina som USA, då klimatoch energifrågorna naturligtvis kommer att vara prioriterade frågor att diskutera med samtliga dessa länder. Vi har också arbetsgruppsmöten och Barcelonamötet om tio dagar. Dessutom kommer finansministrarna att träffas i St Andrews, så det finns många tillfällen att prata. Jag är inte nöjd med resultaten hittills, men jag är absolut fortsatt optimistisk om att vi ändå ska kunna nå en överenskommelse i Köpenhamn. Medborgare över hela världen förväntar sig att vi gör det. Jag tror också att det är mycket bra om EU kan visa resultat när det gäller hanteringen av den finansiella krisen. Nu när det kommer vissa positiva signaler får vi ändå inte glömma att vi behöver ha de nya tillsynsorganen på plats, så att vi i fortsättningen står bättre rustade

15 för att undvika liknande kriser, och för att i tid kunna identifiera dem. Därför hoppas jag att övervakningssystem och makrotillsynsorganet kan inrättas så snart som möjligt. Institutionella frågor är oerhört viktiga. Det är viktigt att Europeiska unionen kan fatta beslut, och att det kan ske på ett demokratiskt och effektivt sätt. Då är Lissabonfördraget ett viktigt instrument. Samtidigt kan Europeiska unionen aldrig vinna medborgarnas förtroende om vi inte levererar resultat i konkreta frågor. Hanteringen av den ekonomiska krisen och miljöfrågorna är det som människor över hela världen, inte minst i Europeiska unionen, oroar sig för. Kan vi komma framåt och nå resultat på toppmötet och senare under hösten, tror jag att det bäddar för väldigt goda förutsättningar för ökad legitimitet och tilltro till de europeiska institutionerna. José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (FR) Herr talman! Enligt min uppfattning har ordföranden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Joseph Daul, och Rebecca Harms ställt några mycket viktiga frågor. Hur kan vi garantera framgång i Köpenhamn, i synnerhet som andra partner inte gör samma ansträngningar? Det finns faktiskt svårigheter eftersom det råder en tydlig brist på ambition från några industriländers sida när det gäller ett konkret åtagande att minska utsläppen. De största ekonomierna bland utvecklingsländerna är också ovilliga att anpassa sina nationella planer för minskning efter det internationella avtalet, och det finns i nuläget ingen trovärdig ekonomisk plan. Så hur ska vi göra? För det första är detta enligt min uppfattning inte rätt läge för Europa att hålla tillbaka sin ambition. Det skulle ge de negativa elementen en ursäkt att inte anstränga sig. Det är följaktligen vår uppgift att fortsätta visa ambition och ledarskap, men att samtidigt, och nu svarar jag konkret Joseph Daul, säga att vårt erbjudande, framför allt det ekonomiska erbjudandet, gäller under vissa förutsättningar. Vi är beredda att hjälpa de länder som verkligen anstränger sig för att minska utsläppen. Därför är det viktigt att komma med ett villkorligt erbjudande i ekonomisk bemärkelse, men att hålla tillbaka vår ambition skulle vara ett misstag. Jag tror att det fortfarande är möjligt att nå ett framgångsrikt resultat i Köpenhamn. Det finns också positiva aspekter. Förenta staterna har återinlett förhandlingar. Vi får inte glömma att Förenta staterna för några år sedan inte riktigt var delaktiga i processen och att de nu engagerar sig i förhandlingarna. Vi får inte heller glömma att Australien och Japan har tillkännagivit ambitiösa målsättningar visserligen inte bindande sådana ännu, men på politisk nivå. Till och med Kina, Mexiko, Brasilien och Sydkorea har tillkännagivit ambitiösa nationella planer, men de har ännu inte gått med på att integrera dem i ett internationellt avtal. Låt oss därför betona dessa positiva aspekter och skapa en dynamisk kraft, och jag hoppas att Europeiska rådet i slutet av månaden inte kommer att ge bränsle åt skeptikerna och olycksprofeterna, som redan säger att vi behöver en plan B. Jag har redan sagt att det inte finns någon plan B eftersom det inte finns någon planet B. Vad vi måste göra är att koncentrera oss och inte missa det historiska tillfälle som Köpenhamn innebär. (EN) I min sista punkt vill jag uttrycka förvåning. Jag hade aldrig förväntat mig att en brittisk ledamot av Europaparlamentet skulle ifrågasätta den stora institution som det brittiska parlamentet utgör. Ett av Storbritanniens främsta bidrag till civilisationen var och är det brittiska parlamentet.

16 (Applåder) Låt oss tala klarspråk. Den brittiska regeringen har förhandlat om fördraget. Den brittiska regeringen har undertecknat fördraget. Det brittiska parlamentet underhuset och överhuset har godkänt fördraget. Hennes Majestät Drottningen har ratificerat fördraget. De brittiska redskapen för ratificering är deponerade i Rom. Storbritannien har alltså ratificerat Lissabonfördraget, och jag hoppas att alla i synnerhet de brittiska ledamöterna respekterar det brittiska demokratiska systemet. (Applåder) Othmar Karas (PPE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Nu lämnar Nigel Farage kammaren. Jag hoppas att ingen här inne känner hat på grund av vad han har antytt om oss. Hat går emot den europeiska grundtanken, och egoism, protektionism och nationalism är EU-gemenskapens största fiender. För det andra hoppas jag att det inte finns någon här i kammaren som spelar ut den parlamentariska demokratin mot medborgarna och som ser en skiljelinje mellan oss och vårt arbete som företrädare för medborgarna, som han antyder. Vi har alla sett gnistorna flyga under upptakten till toppmötet, och vi hoppas på ett fast, friande utslag från författningsdomstolen. Vi förväntar oss att rådet ska uppfylla sitt ansvar gentemot Europa och inte låta sig hållas som gisslan av en enda person, utan fatta de nödvändiga besluten om personalen, institutionerna, tidsplanen, innehållet och finanserna. Jag uppmanar emellertid också regeringarna att inte söka minsta gemensamma nämnare vid val och nominering av ledamöter av kommissionen, utan att i stället finna den bästa lösningen för den gemenskap som vi alla utgör en del av. Jag uppmanar regeringarna att inte spela de gamla vanliga partipolitiska spelen vid val av kommissionsledamöter utan att i stället sätta det gemensamma, europeiska ansvaret i centrum av urvalsprocessen. Jag uppmanar kommissionens ordförande att utarbeta en ambitiös uppsättning krav för kommissionsledamöterna och medlemsstaterna. Min andra punkt handlar om övervakning av finansmarknaderna. Jag välkomnar förslagen om makroövervakning, men de går inte alls tillräckligt långt. Vi behöver mikroövervakning också, och enligt min uppfattning representerar kommissionens förslag den minsta gemensamma nämnaren, ett minimum. Vi måste gå längre. Vi måste upprätta ett tillsynsorgan för EU:s finansiella marknader, som har behörighet att vidta nödvändiga åtgärder, liknande Europeiska centralbanken. (Talmannen avbröt talaren.) Jo Leinen (S&D). (DE) Herr talman! Kravet från Václav Klaus på ett tillägg till stadgan om de grundläggande rättigheterna är både godtyckligt och överflödigt. Det är emellertid lätt att motsätta sig, eftersom man i stadgan bara hänvisar till gemenskapslagstiftningen och stadgan bara gäller framåt i tiden. Därför borde rådet, om så krävs, göra en politisk förklaring. Då borde den ratificering av fördraget som vi har väntat i nio år på äga rum inom några veckor. Europeiska rådet måste göra de nödvändiga förberedelserna, men bör inte dra några förhastade slutsatser. Detsamma gäller för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Den höge representanten ansvarar för att föreslå ett koncept för denna tjänst, inte rådets

17 byråkrati. Därför ber jag ordförandeskapet för rådet att se till att denna tjänst inte hamnar vid sidan om, utan kan integreras i gemenskapssystemet, som José Manuel Barroso sade. Med detta fördrag får vi en rättslig grund för en gemensam energipolitik och en gemensam politik för klimatskydd. Jag kan bara hoppas på att dimman lättar före Köpenhamn, för vi får inte lämna dessa frågor obesvarade fram till konferensen. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har ställt tydliga krav, bland annat beträffande finansiering. Jag hoppas att man kommer att nå en överenskommelse om ett finansieringskoncept vid toppmötet nästa vecka. Vidare måste vi fördela bördan inom EU. Tyskland och andra länder måste ge med sig, eftersom det krävs en rättvis uppgörelse både inom EU och mellan EU och hela världens utvecklingsländer. Marielle De Sarnez (ALDE). - (FR) Herr talman! Jag skulle vilja ställa tre frågor. Vi har för det första frågan om klimatförändringar. Alla inser att Europeiska unionen har den särskilda uppgiften att leda världens nationer i Köpenhamn. För att kunna göra det måste vi ställa krav och vara ambitiösa i fråga om målsättningar, men vi måste också erkänna den skuld vi har gentemot utvecklingsländerna. Varje enskilt land måste gå med på att göra en lämplig ekonomisk satsning. Om vi inte kan visa solidaritet kommer detta inte att fungera. Min andra punkt rör migrationsfrågan. Det är naturligtvis bra att förbättra Frontex verksamhet, men om vi verkligen vill hjälpa de sydeuropeiska länderna så måste vi gå mot en harmonisering av asylrätten, se över Dublinkonventionen och, framför allt, slutligen utforma en verklig invandringspolitik. Detta är enligt min uppfattning det enda sättet att ta itu med denna fråga på ett lugnt och ansvarsfullt sätt. Den tredje frågan är, slutligen, utrikespolitiken. Rådet ska arbeta vidare med avdelningen för yttre åtgärder. Det är bara bra! Vi kommer förmodligen att få en hög representant. Det är bara bra! Men vad som skulle vara ännu bättre vore att uppträda enat, åtminstone i fråga om de konflikter som skakar världen. Jag tänker framför allt på Afghanistan, där jag vill påpeka att antalet insatta europeiska soldater nästan motsvarar antalet amerikanska soldater. Ett toppmöte mellan EU och USA kommer att äga rum den 3 november, och européerna har ett särskilt ansvar. Vi måste föreslå en strategi som inte enbart är en militärstrategi. Om vi inte gör det så kommer ingen annan att göra det. Gerald Häfner (Verts/ALE). (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonfördraget befinner sig på upploppssträckan, och nu är det dags att se framåt. Vi måste göra Europa mer socialt, mer miljövänligt och mer demokratiskt. Vi har mycket att ta igen, framför allt på dessa områden. Jag vill ha ett Europa där medborgarna inte bara betraktar sig själva som åskådare eller som Europeiska gemenskapens objekt, utan som dess subjekt. Jag vill ha ett Europa som människor känner är ett medborgarnas Europa, men vi har mycket kvar att göra innan vi har uppnått detta. Jag sade att Lissabonfördraget befinner sig på upploppssträckan, men det är just här som det lätt kan bringas ur kurs. Det gör mig frustrerad att vi, strax före slutförandet av ratificeringsprocessen, får uppleva allt fler grova överträdelser av den europeiska grundtanken och av gemenskapslagstiftningen. En enskild europeisk president försöker utöva utpressning mot sitt folk, sitt land och hela EU. Nu hävdar han plötsligt att Europeiska unionens stadga om

18 de grundläggande rättigheterna inte skulle gälla i hans land. Om det jag hörde i går är sant så har han till och med försäkrats om detta. Detta skulle verkligen vara upprörande, och det skulle glädja mig om det kunde skapas klarhet i denna situation och om det kunde tillkännages tydligt att en sådan försäkran inte har getts. Annars verkar det som om vi har återgått till medeltiden, med despotiska styrande som bara beviljar sina medborgare de rättigheter som de är beredda att tillåta. Vi befinner oss emellertid inte i medeltiden, vi befinner oss i Europa, och Europa är en gemenskap som grundas på lagstiftning, en demokrati. Det tjeckiska parlamentet och den tjeckiska senaten har redan röstat för detta fördrag, utan att ställa krav av detta slag. Det har de naturligtvis gjort av goda skäl, för de vill att stadgan om de grundläggande rättigheterna ska gälla i Tjeckien. Den befinner sig i kärnan av detta fördrag, och vi bör inte låta denna kärna rivas ut ur fördraget utan goda skäl. De grundläggande rättigheterna är alla medborgares allmänt erkända rättigheter, som inte bara ska tillerkännas vissa av dem. EU är en gemenskap som grundas på lagstiftning, en demokrati. Det är ingen basar. Det innebär att vi bör förhindra att det bedrivs en sådan här fruktansvärd kohandel med stadgan om de grundläggande rättigheterna, och att vi inte under några omständigheter bör tillåta att den inskränks eller ifrågasätts. Vi bör inte låta sådana här saker bli förhandlingsbara och Europa förvandlas till en basar. Sådana här händelser visar hur viktigt det är att vi stärker demokratin i Europa. (Talmannen avbröt talaren.) Oldřich Vlasák (ECR). (CS) Herr talman, fru Malmström, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ge ett svar på det förra anförandet. Det står helt klart att nästa sammanträde för Europeiska rådet kommer att domineras av institutionella frågor och ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget. I debatterna om EU:s framtida inriktning bör vi enligt min uppfattning uppföra oss med lämplig ödmjukhet mot varandra, och vi bör samtidigt lugnt respektera de olika medlemsstaternas suveräna mekanismer för beslutsfattande och deras konstitutionella aktörer. Nu vill jag återgå till mitt eget ämne. Jag anser personligen att den makroregionala strategin inte är en mindre viktig punkt på rådets diskussionsprogram. Man enades redan under den förra mandatperioden om att Östersjöregionen lämpar sig för ett pilotprojekt som syftar till att genomföra en intern gemenskapsstrategi för makroregionen, och det gläder mig därför att just detta rådsbeslut sannolikt kommer att ratificeras. Samtidigt tror jag att det är dags att börja tänka på hur denna pilotstrategi ska reproduceras. Om vi betraktar en karta över Europa i detta sammanhang ser vi att de största skillnaderna, vare sig det rör sig om ekonomiska, sociala eller kulturella skillnader, fortfarande består längs gränserna mellan de tidigare socialistiska länderna och de västeuropeiska kapitaliststaterna. Dessa skillnader framgår också i Europaparlamentet. 20 år efter Berlinmurens fall talar vi fortfarande om de gamla och de nya medlemsstaterna. 20 år efter sammetsrevolutionen tillämpar vi fortfarande undantag för den fria rörligheten för personer när vi använder oss av övergångsperioder för den fria rörligheten för arbetstagare. Dessa är klart tydliga hinder som borde avvecklas systematiskt (Talmannen avbröt talaren.) Georgios Toussas (GUE/NGL). (EL) Herr talman! Rådets och kommissionens uttalanden om Europeiska rådets toppmöte signalerar en upptrappning av anti-gräsrotspolitiken inom

19 Europeiska unionen och medlemsstaternas regeringar, med en ny allomfattande attack mot arbetarklassen. Det främsta målet för Europeiska unionen och medlemsstaternas regeringar är, vare sig de tillhör mittenhögern eller mittenvänstern, att trygga en fortsatt lönsamhet för monopolen genom att lägga över bördan av den kapitalistiska ekonomiska krisen på arbetarklasserna över hela Europeiska unionen. Eftersom Europeiska unionen har stött de enorma monopolen med ett paket på hundratals miljarder euro och man inte kan utesluta en ny finansieringsomgång till dem under denna nya fas så gynnas ett snabbare främjande av kapitalistiska omstruktureringar som planerats inom ramen för Lissabonstrategin. I epicentrum för denna attack mot arbetarna ligger ett avskaffande av åtta timmars arbetsdag och kollektivavtal, och en allmän tillämpning av flexicurity samt tillfälliga, dåligt betalda flexibla jobb genom en förstärkning av inrättandet av lokala anställningsavtal och praktikplatser. Social trygghet, hälso- och sjukvård, välfärd och utbildningssystem läggs på prokrustesbädd medan radikala förändringar genomförs till nackdel för arbetarna för att man ska bana väg ytterligare för monopolgrupperna inom dessa sektorer som frambringar välstånd för kapitalismen. Samtidigt har massuppsägningar, över fem och en halv miljoner förra året, ett arbetsgivarskräckvälde och en intensifiering av arbetet skapat medeltida förhållanden på arbetsplatserna. Ett typiskt exempel är det brott som länge begåtts mot arbetstagarna inom France Télécom, där 25 arbetstagare har drivits till självmord genom oacceptabla arbetsvillkor och en intensifiering av slaveriet. William (The Earl of) Dartmouth (EFD). (EN) Herr talman! Det stora problemet för medlemsstaterna är, som Lothar Bisky sade tidigare, arbetslöshetskrisen. Ungdomsarbetslösheten ligger nu på 24 procent i Frankrike, 25 procent i Italien och 39 procent i Spanien. Vi kan hur som helst vara övertygade om att Europeiska rådets möte kommer att genomdränkas av ett kolossalt segerjubel mot bakgrund av massarbetslösheten. Detta segerjubel är olämpligt och smaklöst, och det kommer att uppstå eftersom eliten utgår ifrån att man har fått sitt Lissabonfördrag. Alla åtgärder hittills i riktning mot er europeiska superstat har skett genom stöld eller manipulation, och när det gäller Lissabonfördraget har manipulationen varit så skamlös och så grov att fördraget saknar demokratisk legitimitet. Det kommer att få konsekvenser. För att citera: De ringer i klockorna nu. De kommer mycket snart att vrida sina händer. Csanád Szegedi (NI). (HU) Herr talman, fru Malmström, mina damer och herrar! Alla debatter om undertecknande av Lissabonfördraget är överflödiga fram tills vi har klargjort för varandra vilka de mest grundläggande värderingarna är. Jag ska ge er några exempel i samband med den största minoritet i Europa som berövats sina medborgerliga rättigheter, nämligen den ungerska folkgrupp som lever utanför Karpaterbäckenet. Är ni t.ex. medvetna om att ett territoriellt självbestämmande för den ungerska folkgrupp som består av två miljoner människor som lever i en av Europeiska unionens medlemsstater än i dag saknas på dagordningen, trots att vi alla vet att territoriellt självstyre är en gemenskapsrättslig institution? Är ni medvetna om att flera tiotusentals Csango-ungrare i samma land, Rumänien, än i dag inte får förrätta sin andakt eller undervisas på sitt modersmål? Dessutom finns det en stat som är yngre än jag, Slovakien, med en språklag som vi med rätta kan säga drar vanära över EU. Till råga på allt finns det föraktliga politiker som använder de omänskliga Benešdekreten som förhandlingsgrund. Vilket slags diktatoriskt, rasistiskt Europa lever vi

20 då i, om Benešdekreten kan betraktas som en förhandlingsgrund? Vi har fått nog av diktaturer, som alltid påtvingats oss under sken av demokrati. Vi parlamentsledamöter som tillhör Rörelsen för ett bättre Ungern (Jobbik) vill leva i ett Europa utan Benešdekreten, utan en slovakisk språklag och utan Lissabonfördrag, där inte en enda ungrare förföljs på grund av sitt etniska ursprung och modersmål. Jag vill därför fråga Hannes Swoboda följande: om han anser att Benešdekreten är ogiltiga, när fick offren sin ersättning? Marian-Jean Marinescu (PPE). (RO) Det finns vissa talare i Europaparlamentet som, oavsett vilket ämne som diskuteras, alltid talar om samma ämne, och inte alltid på ett lämpligt sätt. Den främsta prioriteringen under Europeiska rådets möte måste naturligtvis vara att finna en lösning så att Tjeckien kan slutföra ratificeringsförfarandet för Lissabonfördraget. Denna lösning måste dock också vara rättvis för alla andra medlemsstater. Samtidigt får vi inte glömma den befintliga ekonomiska kris som vi fortfarande befinner oss i och som vi också måste finna omedelbara lösningar för. Den ekonomiska och finansiella krisen och de särskilda finansiella åtgärder som vidtogs förra året har på ett oroväckande sätt destabiliserat de offentliga finanserna i majoriteten av Europeiska unionens medlemsstater. Hittills håller kommissionen 17 av de 27 medlemsstaterna under uppsikt på grund av alltför stora underskott, och beräkningar visar att ytterligare tre medlemsstater snart kommer att befinna sig i samma situation. Oavsett ekonomisk makt har medlemsstaterna överstigit de siffror som fastställts eftersom krisen har orsakat en dramatisk minskning av inkomstdelen av budgeten och tillväxten, långt över vad man räknat med i offentliga utgifter. Förhållandena för en ekonomisk återhämtning inom kort är faktiskt mycket bra, vilket är anledningen till att vi kan inleda diskussioner om en reducering av ekonomiska stimulansåtgärder på vissa områden. Vi måste emellertid ta hänsyn till den specifika situationen i varje enskild medlemsstat, och de europeiska institutionerna måste erkänna att vi ännu inte befinner oss i ett sådant läge att offentligt stöd helt kan åsidosättas inom alla ekonomiska sektorer. Medlemsstaterna måste enas om att fortsätta med återhämtningsstrategin och om lämpliga instrument för stöd av denna, inbegripet en upptrappning av strukturreformer som på medellång sikt kan minska skatteunderskottet och av sig själva bidra till en ekonomisk återhämtning. Om medlemsstaterna inte förvaltar perioden efter återhämtningen ordentligt skulle Europeiska unionens inre marknad kunna destabiliseras. Därför måste beslutet för och tillståndet att fortsätta tillhandahålla offentligt stöd fattas och ges utifrån de särskilda förhållandena inom de enskilda staterna. Liisa Jaakonsaari (S&D). (FI) Herr talman! Jag instämmer med Marian-Jean Marinescu i att man vid rådets kommande möte bör finna en lösning på två frågor. Den ena är ett slutförande av ratificeringen av Lissabonfördraget och den andra är nya botemedel för den ekonomiska och finansiella krisen. Vi genomgår för närvarande den största krisen i Europas ekonomiska historia. Denna kris kommer att innebära en grundlig omvälvning av människors möjligheter, inkomst, pension och sysselsättning, och det måste vi vara medvetna om. Europeiska unionen inledde återhämtningen på ett mycket bra sätt. Det borde vi tacka kommissionen för. Kommissionen och Europeiska centralbanken agerade till och med så