1907. - U. B. Prop. N:o 2.

1907. - U. B. Prop. N:o 2. Lagutskottets betänkande N:o 4 i anledning af Hans Kejserliga Majestäts nådiga proposition till Finlands Landtdag om införande af ett ordnadt notariatväsende. Ofvannämnda nådiga proposition har af Landtdagen remitterats till Lagutskottet, som därefter fått mottaga särskilda vid propositionens utarbetande tillkomna handlingar. På anhållan af Finlands Ständer vid landtdagen år 1900 aflät regeringen till 1904 1905 års ständermöte nådig proposition om införande af ett ordnadt notariatväsende, men af orsaker, som äro framhållna uti Ständernas den 15 april 1905 dagtecknade svarsskrifvelse, ernåddes icke lagenligt beslut i ärendet, hvarför frågan förföll. Notariatinstitutionen, som är införd i de flesta kulturländer och i en del af dem allaredan flere hundra år gammal, är, om man undantager några spridda stadganden, hvilka förnämligast afse verkställande af växeloch sjöprotester, för den finska rätten främmande. Institutionens hufvudsakliga betydelse är att bereda enskilda personer tillfälle att genom upprättande under notaries medverkan af urkunder öfver aftal och andra rättsärenden förskaffa dessa samma trovärdighet, som tillkommer offentlig myndighets handlingar. En af notarie upp-

2 1907. U. B. Prop. N:o 2. rättad handling, den s. k. notariaturkunden, utgör sålunda fullt bevis om hvad däri intygas, sålänge dess oriktighet ej blifvit ådagalagd. Den, som till stöd för sin talan kan åberopa notariaturkund, behöfver icke framställa ytterligare bevis därför, utan åligger bevisningsskyldigheten motparten. Emedan notariaturkunden äger dylik offentlig trovärdighet, samt den omständigheten, att till notarier utses endast personer, hvilka aflagt juridiska kunskapsprof och praktiskt utbildat sig för uppdraget, innebär garanti för att sakägarenas öfverenskommelser och förklaringar blifva noggrannt upptecknade och att i lag föreskrifna former iakttagna, är det tydligt, att upprättandet af handlingar under medverkan af notarie utgör ett af de verksammaste medlen till förebyggande af framtida rättstvister. Och äfven i händelse af rättegång undgår man att föreställa en tidsödande vittnesbevisning, ett bevismedel, som för öfrigt är både kostsamt och i många fall till och med otillförlitligt, hvaremot genom företeende af en notariaturkund till tvistefrågans utredande rättegången blir jämförelsevis billig och framför allt påskyndad. Att exemplar af den öfver rättsärendet upprättade notariaturkunden stannar i notariens förvar, bidrager jämväl till åstadkommande af trygghet i rättsförhållandena emellan enskilda. Sakägaren har sålunda möjlighet att förskaffa sig visshet om, huruvida en af motparten företedd notariaturkund är riktig, hvarjämte notarien är i tillfälle att till den, som anlitat honom, utfärda nytt exemplar af notariaturkunden, i händelse originalet förkommit. Emedan den notarien tillkommande ersättning är skäligen låg, i de flesta fall beräknad enligt taxa, medför notariatinstitutionen afsevärdt gagn äfven för den obemedlade folkklassen, hvilken, urståndsatt som den är att för upprättande af handlingar bekosta dyra sakförare, i annat fall vore tvungen att anlita biträde af mindre skickliga personer. Med afseende å bestyrkandet af handlingars Lagutskottets betänkande N:o é.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 3 riktighet är fördelen af notariat väsendet för den internationella handeln jämväl beaktansvärd. Såsom af det ofvansagda torde framgå, "borde notarierna, på det att notariatinstitutionen fullt skulle motsvara sitt ändamål, synnerligen allmänt anlitas. Möjlighet förefinnes emellertid icke att så fullständigt genomföra institutionen i Finland. Detta skulle nämligen förutsätta, att notarie funnes att tillgå så godt som i hvarje kommun. Men enär notariatinstitutionen icke är af sedd att ekonomiskt understödas af staten, utan notarierna i afseende å sin utkomst vore hänvisade till de arfvoden, som tillkomma dem för deras förrättningar, vore det icke, i anseende till landets glesa bosättning och outvecklade affärsförhållanden, möjligt att till en början tillsätta notarier annorstädes än i de största och medelstora städerna äfvensom måhända å mera bemärkta affärscentra på landsbygden, och först senare småningom utvidga institutionen. Nästnäinnda omständighet har inom Utskottet, hvari betydelsen af notariatinstitutionen i och för sig icke ifrågasatts, föranledt meningsskiljaktighet därom, huruvida införandet af denna institution, med hänsyn till här i landet rådande säregna förhållanden, för närvarande vore lämpligt. En del af Utskottets ledamöter har i betraktande af det gagn notariatinstitutionen medför ansett skäl förekomma att skrida till dess införande äfven hos oss. Allaredan för närvarande komme notariatinstitutionen att betjäna en afsevärdt stor allmänhet. Så snart befolkningen komme till insikt om den stora nytta anlitandet af notarie medför, skulle säkerligen inom kort notarier kunna tillsättas såväl i de mindre städerna som öfverallt å mera folkrika orter på landsbygden. Emedan med notariebefattningen sakförareverksamhet kunde förenas, förefunnes dessutom möjlighet att förmå skickliga advokater, på hvilka, enligt förspord klagan, brist i de mindre städerna är rådande, att nedsätta sig jämväl å sådana orter,

4 1907. U. B. Prop. N:o 2. där sakförareverksamheten för närvarande icke ensamt för sig erbjuder tillräcklig utkomst. Om därjämte i betraktande tages, att den på dagordningen varande frågan om en tidsenlig reform af rättegångsväsendet förutsätter vidsträcktare användande af skriftliga bevismedel i stället för muntlig bevisning äfvensom att af notariatinstitutionens införande, som icke komme att påkalla några utgifter för statsverket, ingen som hälst olägenhet vore. att förvänta, hafva förbemälda utskottsledamöter i princip understödt antagandet af den nådiga propositionen. En motsatt ståndpunkt har intagits af Utskottets flertal, som ansett det vara fullkomligt illusoriskt att antaga, det notarier skulle under de närmaste decennierna kunna tillsättas på landsbygden och under en lång tid framåt af ven i de mindre städerna. Vid sådant förhållande komme anlitandet af notarier att under en oöf verskådlig framtid inskränka sig till några stora städer. Notariatinstitutionens hufvudsakliga syftemål, åstadkommandet af säkerhet i rättsförhållandena emellan enskilda och skyndsammare rättegång, förblefve sålunda ouppnådt i en stor del af landet. Emedan åter i städerna redan för närvarande finnas anställda publika notarier, hvilka ombesörja särskilda notariella göromål, såsom protester och allehanda intyganden, och då invånarena i de större städerna äga möjlighet att vid upprättandet af kontrakt och andra handlingar anlita biträde af sakförare, vore behofvet af notarie i dessa städer icke så öfverhängande, att notariatinstitutionens införande uteslutande för dem vore påkalladt. Det vore således uppenbart, att notariatinstitutionen, införd i den form densamma föreslagits uti den nådiga propositionen, skulle sakna väsentlig praktisk betydelse. Däremot kunde densamma medföra till och med direkt olägenhet. Befaras kan nämligen, att, såsnart visshet vunnits om att notaiien kunde tillsättas endast i ett fåtal städer, försök skulle Lagutskottets betänkande N'o 4.

1907. U. B Prop. N:o 2. 5 göras att åhvälfva statsverket åtminstone en del af kostnaden för notariatinstitutionen. Och i h värj e fall skull notarierna på grund af sin officiella ställning bilda på sätt och vis en ny tjäntemannaklass, som man likväl icke utan fullt vägande skäl borde skapa i vårt land, där tjänstemannakåren redan förut är oproportionerligt stor. I händelse man önskade notariatväsendets införande här i landet, syntes det lämpligare, att notariegöromålen ombetroddes någon redan förut tillsatt tjänsteman, på landsbygden måhända kronolänsmännen, och i alla händelser borde institutionen ordnas på det sätt, att personer med notaries befogenhet skulle finnas till så stort antal, att folket i dess helhet skulle däraf^ hafva gagn. B]när således notariatinstitutionen, införd i den uti propositionen föreslagna form, vore onyttig samt i vissa afseenden sannolikt till och med skadlig, har Utskottets flertal hållit före, att antagandet af den nådiga propositionen borde afstyrkas. För den händelse Landtdagen emellertid beslöte att i pricip godkänna propositionen, har Utskottet ansett sig böra i detta sammanhang framställa de erinringar, till hvilka Utskottet vid detalj granskning af det i propositionen ingående -lagförslaget jämte detsamma i afseende å kännedom bilagda förslag till taxa funnit anledning förekomma. Uti 4, sådan densamma lyder i nådiga pro- 4 och 6. positionen, saknas bestämning därom, huruledes hofrätten skall förfara vid tillsättandet af notarie, i följd hvaraf hofrätten skulle kunna på ansökning af enskild person besätta notarie befattning, utan att andra hugade sökande, till följd af bristande kännedom härom, haft tillfälle att anmäla sig. I anseende härtill har Utskottet ansett nödigt att till paragrafen foga ett stadgande därom, att, då anledning förekommer att för första gången tillsätta notarie å någon ort eller då notariebefattning därefter blir vakant, densamma bör anslås ledig att ansökas, hvarjämte och enär det är af vikt för sökandena

6 1907. - U. B. Prop. N:o 2. till sysslan att på förhand hafva visshet om, huruvida sakförareverksamhet därmed får förenas, 6 2 mom. ändrats sålunda, att hofrätten redan vid lediganslåendet bör bestämma, om dylik verksamhet är notarien medgifven. 7. Emedan afläggandet af ed, oberoende däraf huruvida edsformuläret är upprättadt i öfverensstämmelse med någon särskild trosbekännelse, kan strida mot den persons öfvertygelse, som skall aflägga eden, eller eljes innebära ett samvetstvång, samt den praktiska betydelsen af en ed i och för sig icke är större än af annan högtidlig försäkran, har Utskottet affattat 7 så, att notarie bör, i stället för ed, afgifva högtidlig försäkran om fullgörandet, af sina skyldigheter såsom notarie. 8. Enär det för befolkningen inom ett notariatområde stundom kan vara fördelaktigt, att notarien är bosatt utom området, t. ex. uti en stad, som har goda kommunikationer med omgifvande trakter, har uti 8 införts bestämning därom, att Senaten eger rätt att, på särskild anhållan och efter de till notariatområdet hörande kommunernas hörande, gif va notarie tillstånd att vara bosatt utom detsamma. 9. Det till 9 fogade tillägget afser att tydliggöra, att hofrätt, då notarie är hindrad att bestrida sin befattning eller af en eller annan orsak önskar för viss tid vara befriad därifrån, men icke föreslagit vikarie eller om den af notarien föreslagna vikarien icke kan godkännas och ej häller annan därtill lämplig person anmäler sig, icke är skyldig tillse, att ställföreträdare för notarien förordnas, utan kan förfara på sätt i 25 säges. Emedan 9 till följd af detta tillägg kommer att innehålla detsamma som 26 i den nådiga propositionen, har sistnämnda paragraf ur lagförslaget uteslutits. 12, Emedan den terminologi, som användts i den nådiga propositionen, är ställvis sväfvande och icke alltid ens fullt sakenlig, har Utskottet ansett nödigt förändra densamma. EnligtUtskottets förslag förstås med urkund öfver-

1907. U. B. Prop. N:o 2. 7 hufvud en orginal handling och med notariaturkund den originala skrift, som notarien vid en förrättning upprättar. På sätt nedanför närmare framhålles, skall skrift, som icke afser ett enkelt intygande, upprättas i minst tvänne exemplar, af hvilka det ena, det s. k. arkivexemplaret, stannar i notariens förvar och de öfriga utgifvas åt sakägaren. I händelse till sakägaren utgifvet exemplar förkommer, kan notarien utfärda nytt exemplar i stället för det originala, och detta har benämnts nyexemplar. Uttrycken af skrift" oeh «utdrag" användas i den bemärkelse de i allmänhet enligt språkbruket äga. Uttrycket,,utskrift u, som i den nådiga propositionen begagnas såsom en gemensam benämning för till sakägaren utfärdadt originalexemplar, nytt exemplar, afskrift och utdrag, har såsom otydligt ur Utskottets förslag helt och hållet uteslutits. De nuvarande notarii publici i städerna, i hvil- 13. ken egenskap fungera, i de större städerna magistratssekreterarena och i de mindre borgmästarena, åtnjuta genom verkställande af protester en biinkomst, som synbarligen komme att i afsevärd grad minskas, såframt sådana finge verkställas jämväl af de notarier, hvilka skola tillsättas i enlighet med förevarande lagförslag. De publika notarierna skulle naturligtvis af stadskommunerna söka ersättning för dem sålunda frångångna inkomster och städerna skulle likaså i många fall finna det vara sin skyldighet att medgifva den begärda godtgörelsen. För undvikande af en dylik onyttig utgift har Utskottet omformulerat bestämningarna i 13 därhän, att notarierna icke äro berättigade att verkställa protester å ort, där notarius publicus finnes anställd, innan nuvarande innehafvare af dylik befattning därifrån afgått. I enlighet med den uti den nådiga propositionen 30 ; 21 för upprättande och utfärdande af notariaturkund iakt- j ^' m. ^ tagna ordning & skulle notarien föra ett protokoll, r ' som in- 32 ); 22 (prop. Lagutskottets betänkande N* 4. 21 2 mom.)

8 1907. U. B. Prop. N:o 2. nehölle fullständig redogörelse öfver hvad inför honom förelupit och borde förses med sakägarnes, vittnens och notariens namnunderskrifter. Af detta protokoll, som förblefve i notariens förvar och hvilket af sakägaren icke kunde såsom urkund begagnas, skulle notarien utfärda åt sakägaren ett s. k. originalexemplar, som vore öfverensstämmande med originalet i öfrigt, utom att å detsamma icke funnes andra än notariens egenhändiga namnunderskrift. I händelse denna sistnämnda handling, som i sakägarens hand äger betydelsen af urkund, förkomme, kunde notarien utfärda ett nytt, fullkomligt likalydande exemplar att tjäna såsom urkund för sakägaren. Om den af notarien äskade åtgärden innefattade endast utfärdande af ett enkelt intyg, skulle protokoll likväl icke föras, utan skulle notarien af f åtta det begärda intyget utan vidare, i de flesta fall sannolikt å något annat dokument. I detta fall skulle således icke någon handling stanna i notariens förvar. Frän ofvan beskrifna anordning, som i allmänhet iakttages i andra länder, har Utskottets flertal ansett den afvikelse böra äga rum, att vid upprättandet af urkunder i annat fall, än då fråga är om en enkel intygan, jämväl den handling, som utgifves åt sakägaren, bör förses med originala namnunderskrifter. Föreställningen att en handling, som åberopas till stöd för något rättsförhållande, bör vara försedd med sakägarenas egenhändiga namnunderskrifter, är nämligen enligt Utskottets tanke så djupt inrotad i det allmänna rättsmedvetandet, att ett system, sådant som det i den nådiga propositionen föreslagna, icke komme att tillvinna sig allmänhetens förtroende. Då en urkund, som icke utgör enkel intygan, således kommer att utfärdas i tvänne fullkomligt likalydande exemplar, är det till förebyggande af möjligt missbruk nödvändigt, att det arkivexemplar, som stannar i notariens förvar, kan åtskiljas från de of riga. Med fästadt afseende härå har föreslagits, att detta exem- Laguttkottets betänkande N:o 4.

1907. - U. B. Prop. N:o 2. 9 plar bör förses med anteckning att detsamma är arkivexemplar. Märkas bör jämväl, att nyexemplaret i detta fall icke komme att vara fullkomligt lika med det första till sakägaren utgifna exemplaret, i det att detsamma skulle sakna de original a namnunderskrifterna. Denna af Utskottet sålunda vidtagna ändring, som icke är utan principiell betydelse, har haft till påföljd, att Utskottet nödgats omformulera åtskilliga paragrafer i lagen. Emedan det ur rättssynpunkt synts högeligen betänkligt att tillåta utfärdandet af nyexemplar af urkund innehållande testamente, har Utskottet ansett nödigt att uti 21 intaga uttryckligt förbud härför. Därjämte har beträffande de uti 21 och 22 ingående stadgandenas ordningsföljd behörig ändring vidtagits. I betraktande däraf, att sådan vårdare af notariat- 26 (prop. arkiv, som i 26 omförmäles, är skyldig icke allenast 27 ). att utfärda afskrifter och utdrag af i arkivet förvarade urkunder utan ock tillåta därtill berättigad person att taga kännedom om innehållet af dylik notariaturkund, men att han däremot enligt Utskottets åsikt icke ägde utfärda nyexemplar, har 26 i öfverensstämmelse härmed omredigerats. Emedan en notarie, af ven om han icke är tjänste- 32 (prop. man, likväl bekläder offentlig syssla, och notariatom- 33 ) och 40 rådet i de flesta fall omfattar underdomstolens dom- ^ krets, har det synts vara mest ändamålsenligt, att i fråga om det språk notarien är skyldig använda skall gälla hvad beträffande språket för underdomstolen inom notariatområdet är eller framdeles varder stadgadt. Af notariatgöromålens natur följer dock, att notarien skall vara berättigad att på sakägarens anhållan upprätta till och med i form af protokoll af fattad notariaturkund jämväl på det andra inhemska språket samt sådan urkund, som icke bör affattas i form af protokoll, äfven på annat språk, som han behärskar. 32 (33) har i öfverensstämmelse därjmed omformulerats och i 40 vidtagits häraf

10 1007. U. B. Prop. N:o 2. påkallad ändring. Sistnämnda paragraf har därjämte äfven för öfrigt något omstiliserats. 52. Enär ordningen för sammansättandet af notariatkammaren icke, om ock densamma med hänsyn till kammarens åliggande för öfrigt väl motsvarar sitt ändamål, ansetts erbjuda tillräckliga garantier för att kammaren skulle på ett tillfredsställande sätt kunna utöfva en så vidsträckt disciplinär makt, som innefattas i rättigheten att skilja notarie från sysslans utöfvande, har Utskottet ansett en dylik befogenhet icke böra notariatkammaren tillerkännas. Det förefaller jämväl riktigare, att notarie, hvars i tjänsten begångna förseelse är att anse såsom tjänstefel, bör, där förseelsen icke kan aflöpa med varning och sålunda icke kan vara alltför obetydlig, dömas af domstol, i detta fall vederbörande hofrätt. Till förebyggande af att varningen gåfves den felaktige notarien enskildt, t. ex. i bref, hvarigenom bestraffningen, om den förblefve en inre angelägenhet emellan notarien och notariatkammaren, icke finge den betydelse, som afsetts med en dylik disciplinär åtgärd, har varningen ansetts böra meddelas offentligen. Prop. 58. Då notarie enligt 7 i förslaget till taxa är berättigad att fordra arfvode efter tid, i händelse detsamma sålunda blir högre än med iakttagande af vanliga beräkningsgrunder, har Utskottet funnit det vara obilligt, att notarien, äfven om saken varit synnerligen vidlyftig, svår eller ansvarsfull, ägde fordra högre arfvode än taxan medgifver. Det förefaller klart att notarien just i dylika fall oftast skulle, då han kunde beräkna sitt arfvode efter tid, komma att för sitt arbete erhålla högre arfvode än eljes. I anseende härtill och då 58 i propositionen kunde erbjuda tillfälle till ett godtyckligt åsidosättande af taxan, har Utskottet ur lagförslaget uteslutit sagda paragraf i dess helhet. I sammanhang med den nådiga propositionen har Landtdagen till kännedom meddelats ett propositionen

1907. U. B. Prop. N:o 2. 11 bilagdt preliminärt förslag till notariattaxa. Vid granskning af detta förslag har Utskottet funnit detsamma i allmänhet motsvara sitt ändamål. I betraktande likväl af att den är afsedd att tillämpas äfven å landsbygden, förefalla en del arfvoden och särskildt skalornas minimibelopp något höga. Förslaget till taxa har därför i någon mån ändrats, hvarvid särskild hänsyn tagits till förhållandena på landsbygden. I anledning af de sålunda vidtagna ändringarna komme det i den nådiga propositionen ingående lagförslaget jämte därtill hörande förslag till taxa att lyda såsom följer: Notariatlag. l KAP. Om notariatväsendets ordnande. 1. I stad och på landet i hvarje domsaga skola notarier efterhand tillsättas för handhafvande af notariatgöromål, enligt hvad i denna lag stadgas. 2. Ej må i domsaga finnas flere än en notarie, om ej synnerliga skäl därtill äro. Lag samma vare i stad, där "befolkningens antal icke öfverstiger tjugutusen personer. Är antalet större, må två notarier kunna tillsättas och därutöfver en för hvarje öfverskjutande fullt tal af tjugutusen personer.

12 1907. U. B. Prop. N:o 2. Finnes det lämpligt att förena flere domsagor till ett notariatområde, må det kunna ske. Stad, hvari antalet invånare icke öfverstiger tiotusen, må ock kunna med en eller flere domsagor utgöra ett notariatområde. 3-4 - Å hofrätt ankommer att anslå notariebefattning ledig samt, efter vederbörande rådstufvurätts eller häradshöfdings hörande, tillsåtta notarie. 5 - Ej må någon till notarie utses, som icke undergått de för utöfning af domarämbete föreskrifna kunskapsprof samt därefter genom sysselsättning, minst under två års tid, hos domare, notarie eller sakförare eller ock annorledes vunnit den för notariatgöromål nödiga erfarenhet. 6 O g. Notarie vare ej tillåtet att tillika bekläda domarämbete. Annan befattning i statens tjänst må notarie ej heller innehafva, utan så är att Senaten i hvarje särskildt fall gifvit lof därtill. Sakförarverksamhet vare notarie ej förmenadt att utöfva, såframt ej hofrätten vid befattningens lediganslående annorlunda bestämt. 7. Innan notarie tillträder sin befattning, skall han inför hofrätten eller, enligt hofrättens bestämmande, vid underrätt afgifva högtidlig försäkran att efter bästa för- Lagutskottets betänkande N-o 4.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 13 stånd och samvete med flit och omsorg enligt lag uppfylla sina åligganden (utesl); aflämne ock till hof rätten samt underdomstol i orten sin namnteckning. Har notarie tidigare af lagt tjänsteed, vare från f örenämnda försäkran frikallad. 8. Notarie skall vara bosatt inom det notariatområde, för hvilket han är tillsatt, såvidt ej Senaten, på särskild anhållan och efter vederbörande kommuners hörande, annorlunda bestämt. Ej må han inom annat notariatområde verkställa till sysslan hörande förrättning, utan så är, att notarie ej finnes för det område utsedd eller är j af vig eller ej för tillfället handhar sin befattning. Förrättning, som notarie eljes företagit utom sitt notariatområde, vore dock ej af sådan orsak ogiltig.» Är notarie för sjukdom eller af annat giltigt skäl hindrad att sköta sin befattning, göre därom anmälan hos hofrätten, och förordne hofrätten ställföreträdare för honom eller förfare på sätt i 25 säges. 10. Hvad i denna lag stadgas om notarie och hans åligganden, skall äfven tillämpas i afseende å ställföreträdare. H Å. Senaten ankommer att, efter vederbörande hofrätts hörande, bestämma, i hvilka städer och domsagor notarier omedelbart skola tillsättas, samt att framdeles Lagutskottets betänkande N.'o 4.

14 1907. U. B. - Prop. N:o 2. efter behof öka notariatområdenas antal, så ock att enligt de i detta kapitel angifna grunder fastställa notariatområdes storlek samt antalet notarier i hvarje område. 2 KAP. Om notaries verksamhet och åligganden. 12. Notaries uppgift är: a) att upprätta skriftliga urkunder öfver rättsärenden, som inför honom företagas, samt att i urkundsform intyga af sakegare eljes i hans närvaro afgifna förklaringar, så ock underskrifters riktighet samt andra sakförhållanden af rättslig betydelse, om hvilka han eger personlig kännedom; b) att utfärda exemplar af urkunder, som af honom upprättats; c) att till förvaring och vård emottaga testamenten och andra handlingar; och d) att utfärda nyexemplar med samma giltighet som originalexemplar, samt af skrifter och utdrag, af de i hans förvar befintliga urkunder. Urkund öfver rättsärende, så ock urkund, som innefattar bestyrkande af annat sakförhållande, utgöre, där den i laga ordning af notarie upprättats, fullt bevis om hvad i urkunden intygats, så länge dess oriktighet ej blifvit ådagalagd. 13. Protester och andra förrättningar, hvilka härförinnan ankommit å notarius publicus att verkställa, vare framdeles äfven notarie behörig att utföra, då han därom anlitas. A ort, där notarius publicus finnes anställd, må Lagutskottets betänkande N;o 4.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 15 detta stadgande icke tillämpas i fråga om protester, innan nuvarande innehafvare af dylik befattning från densamma af g att. 14. Notarie åligger ock att med biträde af god man. på begäran förrätta bouppteckningar samt arf- och boskiften, såvidt ej dylik förrättning i stad ankommer å vårdnad af borgmästare och råd. 15. Ej må notarie utan giltigt skäl vägra att med notariatgöromål tillhandagå den, som därom anhåller. Nekar notarien sitt biträde, stånde den missnöjde öppet att klaga där of ver i hof rätten. 16. Notarie må ej medverka vid ärende, som strider emot lag eller god sed eller företages allenast för skens skull. 17. Notarie må ej taga befattning med sak: a) om han är med sakegare i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör laga j af för domare; b) om han själf eller någon, som med honom sålunda är i skyldskap eller svågerlag, eger del i saken eller kan eljes däraf vänta synnerlig nytta eller skada; och c) om notarie är sakegares vederdeloman. Lag samma vare, ifall notarie i ärende, där flere sakegare äro, tillhandagått någon af dem med sakförargöromål och sakegare motsäger hans anlitande i det ärende såsom notarie. Om sådant j af skall notarien genast upplysa sakegarene. Lagutskottets betänkanoe N:o 4.

16 1907. U. B. Prop. N:o 2. Urkund, som af notarie upprättats, ändå att jäf förelegat, ege ej den offentliga trovärdighet, som i 12 omförmäles. 18. Ej må notarie utan laga skäl uppenbara hvad honom i sysslan anförtros, utan så är, att sakegare honom från tystnadsplikt fritagit. Notarie vake ock däröfver, att hos honom anställdt biträde iakttager enahanda förtegenhet. 19. Notarie åligger att föra register, däri hvarje af honom vidtagen notariatåtgärd skall i fortlöpande nummerföljd korteligen antecknas. Till förvaring emottagna handlingar och verkställda växelprotester upptagas likväl icke i förenämnda allmänna register utan, hvardera för sig, i särskilda register. Innan notariatregister får för sitt ändamål begagnas, late notarien detsamma genomdragas och förses med fortlöpande paginering, och varde sidornas antal af vederbörande ordförande i rådstufvurätt eller häradshöfding med dess underskrift och ämbetssigill bestyrkt. Har ställföreträdare tillförordnats att bestrida notaries befattning, skall i det allmänna registret ock angifvas, när ställföreträdaren tillträdt sysslan och när han därmed upphört. 20. Af de notariaturkunder, som äro upprättade i form af protokoll, skall ett exemplar stanna hos notarien och af honom sorgfälligt förvaras. Detta exemplar, som af sakegare icke kan såsom urkund begagnas, bör förses med anteckning att detsamma är arkivexemplar.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 17 A nämnda äfvensom å det exemplar af urkund, som titt sakegare utgifues, så ock å därefter utfärdade nyexemplar, afskrifter och utdrag af arkivexemplaret skall den nummer antecknas, under hvilkon ärendet är i notariatregistret infördt. Omfattar notariaturkund flere ark eller hör därtill bilaga, varde urkunden med hvad därtill hör genomdragen och förseglad. 21. (21 l mom. 22 ). Notarie skall till sakegare i ärende, som varit föremål för notariatåtgärd, utfärda exemplar af notariaturkund. Har sakegare (utesl.) erhållit sådant exemplar (utesl) skall vidare exemplar däraf icke titt honom etter hans rättsinnehafvare utfärdas, om det framkallar betänklighet från rättslig synpunkt. Af testamente må dock i ingen händelse nyexemplar utfärdas. Sakegare, så ock hans rättsinnehafvare, vare därjämte berättigad att af notarie erhålla afskrift etter utdrag af notariaturkund samt att eljes under notariens uppsikt taga kännedom om dess innehåll. Den, som icke nöjes åt notaries åtgärd uti ärende, som här är nämndt, må däröfver klaga i hofrätten. 22 (21 2 mom.) Visar annan än sakegare eller hans rättsinnehafvare sannolika skäl för att han har berättigadt intresse af att erhålla afskrift eller utdrag af notariaturkund eller eljes få kunskap om dess innehåll, pröfve notarien, huruvida det må ske. Nekar notarien, stånde den missnöjde öppet att klaga däröfver i hofrätten. 23. Aktar domstol nödigt att för prof ning af (utesl,) riktigheten af handling, som af notarie utfärdats, hafva 2

18 1907. U. B. Prop. Nro 2. till hands i dennes förvar befintlig urkund, varde densamma genom notariens försorg domstolen tillhandahållen. 24. I fall arkivexemplaret af (utesl.) urkund (utesl.) gått förlorad eller blifvit skadad, kan af notarie eller behörig offentlig myndighet styrkt afskrift däraf till notarien öfverlämnas för att träda i stället för originalet. Häröfver före notarien protokoll och foge detsamma till afskriften. 25. Har notarie dött eller eljes upphört med sin befattning, anmäle i stad rådstufvurätten och på landet häradshöfdingen därom i hofrätten, hvilken eger sätta notariatets handlingar under vårdnad af annan notarie, rådstufvurätt, häradshöfding eller för sådant ändamål särskildt förordnad person. Varder notarie för viss tid från sysslans utöfning skild, ankomme jämväl å hofrätten att vidtaga enahanda åtgärd. (26 utesl.) 26 (27). Äro visst notariats handlingar af hofrätt satta under vårdnad af annan notarie eller ock af rådstufvurätt eller häradshöfding eller för sådant uppdrag särskildt förordnad person, g alle "beträffande handlingarnas vård och begagnande samt utfärdande af afskrifter och utdrag hvad i denna lag är stadgadt. W (28). Åsidosätter notarie något af hvad honom enligt denna lag åligger eller begår han eljes fel eller försummelse i utöfningen af sin befattning, dömes därför såsom i allmän lag om brott af tjänsteman i tjänsten är stadgadt; ersatte ock skada, som af honom vållats.

1907. - U. B. Prop. N:o 2. 19 3 KAP. Om förfarandet vid notariaturkunders upprättande. 28 (29). Notariaturkund, som ej innefattar bestyrkande af afskrift eller af namunderskrift eller annan enkel intygan, varde upprättad i form af protokoll. Då testamente eller annan handling öfverlämnas i notaries förvaring och vård, skall ock däröfver protokoll uppsättas. 29 (30). Notariatprotokoll skall innehålla: 1) ort och tid för förhandlingen; 2) sakegares och annan vid förhandlingen medverkande persons namn, stånd eller yrke och hemvist; 3) sakegares förklaringar, så ock redogörelse i öfrigt för förhandlingen; samt 4) sakegares, medverkande_pmows och notariens namnunderskrift äfvensom den sistnämndes egenskap af notarie så ock aftryck af hans notariatsigill. 30 (31). Varder skrift, som åberopas i sakegares förklaring inför notarie, fogad till. protokollet såsom bilaga, skall skriften betraktas såsom del af protokollet. 31 (32). (Utesl.) Notariaturkund, som ej a/fattats i form af protokoll, skall (utesl.) likväl innehålla ort och dag för urkundens upprättande samt notariens namnunderskrift så ock hans egenskap af notarie äfvensom aftryck af hans notariatsigill. 32 (33). Angående det språk, hvarpå notariaturkund skall utfärdas, gälle hvad beträffande språket för underdomstolen

20 MW. U. B. Prop. N:o 2. inom notariatområdet är eller framdeles varder stadgadt. Dock vare notarie berättigad att på sakegarens anhållan upprätta notariaturkund äfven på det inhemska språk, finska etter svenska, som icke är underdomstolens språk. Notariaturkund, som ej har form af protokoll, må på sakegares begäran affattas på annat språk, som notarien behärskar. 33 (34 l mom.). Upprättas notariatprotokoll öfver rättsärende, som enligt lag bör ske skriftligen med vittnen eller angår testamente, skola två ojäfviga vittnen tillkallas. Vid upprättande af öfriga notariaturkunder vare tillkallande af vittnen ej af nöden, där ej sådant önskas af sakegare eller påkallas af hvad i 35 stadgas. 34 (34 2 mom.). Då testamente upprättas, skall i protokollet upptagas notariens och vittnenas intygan, att testamentet gjordes med sundt och fullt förstånd och af fri vilja. I protokollet varde ock antecknadt, att vittnena på en gång närvarit. 35. Finnes sakegare vara döf, stum eller eljes oförmögen att tala och är han ej skrifkunnig, skall ett vittne tillkallas och dessutom en person, för hvilken sakegaren kan göra sig förstådd och som åtnjuter hans förtroende. Är sakegaren blind, varde ock vittne alltid tillkalladt att vid förrättningen närvara. 36. Uppstår hos notarie tvifvel om sakegares behörighet att företaga rättsärende, som är i fråga, eller eljes om dess giltighet, tillkännagifve han sina tvifvelsmål samt anteckne i protokollet jämväl hvad sakegaren härtill genmält.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 21 37. Notarie vare pliktig att försäkra sig om att han riktigt uppfattat sakegares vilja samt, där han hyser tvifvel om dennes förmåga att rätt bedöma betydelsen af det ifrågavarande ärendet, lämna honom nödig upplysning. 38. Är sakegare okänd för notarie, bör denne förskaffa sig visshet om hans person och i protokollet angifva, huru det skett. Kan sådan visshet ej vinnas och påyrkas ändock notariens biträde, skall sakförhållandet och hvad till fastställande af den okändes person inlupit i protokollet upptagas. 39. Notariatprotokoll skall, innan det underskrifves, uppläsas för de personer, som närvarit vid dess upprättande, och af samtliga sakegare godkännas; och varde i protokollet antecknadt, att så skett. Vill någon af de närvarande genomse protokollet, må det ej förvägras. Förklarar sakegare, att han ej kan skrifva, varde den förklaring i protokollet upptagen samt vittne för godkännandets och bomärkets bestyrkande tillkalladt. Gäller notariatprotokoll ej rättsärende, ankomme dock å notariens pröfning i hvad mån nu meddelade föreskrifter skola iakttagas. 40. Behärskar notarien icke det språk sakegaren talar, skall därom i protokollet antecknas och (utesl.} tolk tillkallas. Eftergifver sakegaren edsvuren tolks biträde, eller kan sådant icke erhållas, må annan tolk anlitas. Protokollet skall af tolken eller, där sådan ej är tillkallad, af notarien återgifvas å det språk sakegaren användt; och varde i protokollet angifvet, att så skett.

22 1907. U. B. Prop. N:o 2. 41. Notariaturkund så ock anteckning i notariatregister skall affattas tydligt och utan förkortningar. Radering må ej i dem förekomma, ej heller något eljes göras otydligt. Tillägg och ändringar skola antecknas antingen i slutet af urkund eller vid brädden af densamma samt i sistnämnda fall särskildt af sakegare och de medverkande undertecknas. Befinnas tillägg eller ändringar nödiga, sedan urkunden underskrifvits, böra de antecknas efter underskrifterna samt af sakegaren och de medverkande särskildt undertecknas. 42. Exemplar, nyexemplar, afskrifter och utdrag af notariaturkund skola upptaga, åt hvem de utgifvas, jämte ort och dag för utgifvandet, samt undertecknas af notarien och förses med hans notariatsigill. A arkivexemplaret varde, hvarje gång någon af förenämnda handlingar utfärdats, antecknadt, när och åt hvem handlingen utgifvits. 43. Då utdrag ur notariaturkund utfärdas, skola städse sådana delar däraf i utdraget upptagas, som utvisa, att föreskrifna former vid urkundens upprättande iakttagits, samt tillika i utdraget angifvas, att urkunden i öfrigt icke innehåller något, som angår den omständighet utdraget gäller. 44. Bestyrkandet af en afskrifts riktighet skall ske genom en därunder af notarie anbragt anteckuing, som intygar afskriftens enlighet med den handling, från hvilken afskriften är tagen, samt huruvida den förra utgör hufvudskrift eller afskrift.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 23 Öfverkorsningar, ändringar, raderingar eller andra brister, som förefinnas i den handling, från bvilken afskriften är tagen, skola ock i anteckningen angifvas, där de icke bärröra af uppenbar misskrifning. 45. Riktigheten af namnunderskrift kan af notarie intygas endast när undertecknandet skett i notariens närvaro eller undertecknaren inför honom erkänt underskriften såsom sin. Intyget skall ock angifva den persons namn, stånd eller yrke ocb hemvist, som verkställt eller erkänt underskriften. Är sakegare okänd för notarien, bör i intyget upptagas, huru notarien förskaffat sig visshet om hans person. 46. Vid bestyrkande af namnunderskrift vare notarie ej utan sakegares begifvande berättigad att taga kännedom om handlingens innehåll. Är innehållet för notarien obekant, skall det i intyget angifvas. 4 KAP. Om tillsyn öfver notaries verksamhet. 47. Ä hofrätterne kommer att öfvervaka notariernes verksamhet samt att efter behof i detta afseende anordna inspektion af notariatarkiven. 48. Vid inspektionen (utesl.) vare notarien skyldig att (utesl.) framlägga i hans förvar befintliga handlingar och ^register till påseende; och skall den, som

24 1907. U. B. Prop. N:o 2. inspektionen verkställer, iakttaga sådan hvarom i 18 är stadgadt. förtegenhet, 49. För att befrämja notariatväsendets utveckling och biträda hofrätterne vid handhafvandet af tillsynen öfver notarierne skola notariatkamrar tillsättas genom val bland de notarier, som utöfva sin befattning inom samma hofrätts domkrets. 50. Inom hvarje hofrätts domkrets skall, såsnart där finnes ett tillräckligt antal notarier, inrättas en notariatkammare med säte i den stad, där hofrätten är. Önska notarierne under någon hofrätt tillsätta flere notariatkamrar, må ock det kunna ske. 51. Notariatkammare skall bestå af minst tre medlemmar och nödigt antal suppleanter, hvilka utses för en tid af tre år i sänder. I valet vare samtliga notariatkammaren underlydande notarier berättigade att deltaga. 52. Notariatkammare åligger att hålla tillsyn däröfver, att under den lydande notarier samvetsgrannt uppfylla sina plikter samt undvika allt, som strider mot god ordning och är egnadt att nedsätta notariatståndets anseende; och ege notariatkammare makt att, om notarie häri felat, efter hans hörande tilldela honom offentlig varning (utesl.). Innefattar notaries förseelse tjänstefel och prof vas det ej kunna aflöpa med varning, eller fordras i anledning däraf skadestånd, varde han i hofrätt tilltalad; och ege hofrätten makt att emellertid afhålla notarien från

1907. U. B. - Prop. Nio 2. 25 sysslans utöfning till dess öfver honom blifvit slutligen dömdt eller hofrätten annorlunda förordnar. 53. Sakegare, som är missnöjd med notariatkammares beslut, som i 52 namnes, kan inom trettio dagar, efter det beslutet honom meddelades, däröfver skriftligen klaga i den hofrätt, under hvilken notaritkammaran lyder. 54. Notariatkammare ege ock afgöra tvistigheter mellan notarie och den, som honom anlitar, angående ersättning för n^tariatförrättning, när den sistnämnde därtill samtycker, och gånge notariatkammares beslut i sådan fråga till verkställighet såsom skiljedom, hvarom i Utsökningslagen är stadgadt. 5 KAP. Om ersättning för notariatförrättningar. 55. Notarie njute af den, som honom anlitar, godtgörelse för hvad han vid uppdragets fullgörande rätteligen utgifvit, så ock skäligt arfvode enligt taxa, som fastställes af Senaten. Ej må ändring i taxan ske utan notariatkamrarnes hörande. Styrker sakegare i behörig ordning, att han för fattigdom icke kan erlägga notarie tillkommande arfvode, vare notarien skyldig att lämna honom sitt biträde utan arfvode. 56. Hafva flere tagit notaries biträde i anspråk för samma förrättning, svare för ersättningen en för alla och alla för en.

26 1907. U. B. Prop. ff:o 2. 51. Gör sakegare anmärkning mot notaries beräkning af godtgörelse eller arfvode och vill ej öfverlämna åt notariatkammare att bestämma ersättningens belopp, varde det fastsälldt af domstol i notariens hemort. (58 utesl.) 58 (59). Har påbörjad notariatförrättning utan notaries vållande lämnats ofulländad, tillkomme honom, utöfver hvad han för saken utlagt, (utesl.) arfvode, som står i skäligt förhållande till hans arbete. 59 (60). Medför äskad notariatågärd kostnader för notarien, vare han berättigad att fordra lämpligt förskott, innan han skrider till åtgärden. För arfvode och annan godtgörelse, som notarie tillkommer i anledning af notariatförrättning, ege han makt att kvarhålla samtliga handlingar i ärendet, intill dess han får full betalning. 60 (61). Arfvode och annan godtgörelse, som af notarie beräknats, skall antecknas å hvarje af honom upprättad handling. Sådan ersättning gånge till utmätning såsom om expeditionslösen eller annat dylikt är stadgadt. Påstår sakegare vid utmätningen, att ersättningen blifvit för högt beräknad, och vill hafva dess belopp fastställdt af notariatkammare eller domstol, late utmätningsmannen med verkställigheten anstå och förelägge klaganden viss tid att hos utmätningsmannen styrka, att sådan talan blifvit hos vederbörande notariatkammare eller domstol i notariens hemort anhängiggjord, vid äfventyr att utmätningen eljest varder slutförd.

1907. U. B. Prop. N:o 2. 27 61 (62). Närmare föreskrifter angående notariatväsendets genomförande i öfverensstämmelse med denna lag meddelas af Senaten. 62 (63). Denna lag träder i gällande kraft den Preliminärt förslag till Notariattaxa. l x- Notarie kan, enligt hvad i denna taxa föreskrifves, för notariatåtgärd erhålla: 1) arfvode, a) efter värdet af det föremål åtgärden gäller, eller 1)) till visst belopp, eller c) efter den tid, som åtgått till åtgärdens företagande; samt 2) dagtraktamente och resekostnadsersättning. 2. För upprättande af notariaturkund, hvars föremål är till värdet angifvet eller kan ur föreliggande uppgifter därom i penningar uppskattas, skall notaries arfvode beräknas enligt följande grunder: 1) Vid aftal eller testamente om fast eller lös egendom skall, såvidt ej i 3 l punkten annorlunda säges, arfvodet utgå för föremål, hvars värde ej of verstiger 500 mark, med tre mark och, där värdet går öfver 500 mark, men ej öfver 1000 mark, med fem mark samt, om värdet är högre än 1000 mark men ej öfverstiger 3000 mark, med sex till tolf mark. Öfverstiger värdet 3000 mark,

28 1907. U. B. Prop. N:o 2. skall nästnämda arfvode af tolf mark ökas med en mark för hvarje of ver 3000 mark gående fullt belopp af tusen mark till och med 100,000 mark. Stiger värdet därutöfver, ökas arfvodet ytterligare med fem mark för hvarje Öfverskjutande fullt belopp af 10,000 mark. 2) Vid försträckning med eller utan borgen, öfverlåtelse af fordran, öfvertagande af skuld, borgen allena till visst belopp samt i allmänhet vid sådan ensidig viljeförklaring af sakegare, som ej här ofvan i l punkten är nämnd, skall arfvodet efter föremålets värde utgöra en fjärdedel af hvad i l punkten säges, dock ej under två mark och ej öfver trehundra mark. Q ft Arfvode till visst belopp tillkommer notarie för: 1) upprättande af notariaturkund vid testamente angående ovisst eller icke uppgifvet belopp samt vid aftal om torplega, hyra och sytning eller vid borgen till ovisst belopp med tre till tjugufem mark; 2) verkställande af protest med fyra mark; 3) bestyrkande af namnunderskrift, intyg om dagen för uppteende af en skriftlig handling eller däröfver att en person lefver eller annan enkel intygan med en mark femtio penni; 4) bestyrkande af afskrifts riktighet, som omfattar ett ark, med en mark femtio penni och för hvarje följande ark med femtio penni; 5) utfärdande af exemplar, nyxemplar, af skrift dier utdrag af notariaturkund, ehvad urkunden vid samma tillfälle eller tidigare uträttats, med två mark för första arket och med en mark för hvarje af de följande; 6) tillåtelse att taga kännedom örn en hos notarie förvarad urkunds innehåll, då tiden för urkundens upprättande angifves, med en mark och, i annat fall, med två, till fyra mark;

1907. U. B. Prop. N:o 2. 29 7) uppläsande af sådan notariaturkunds innehåll med en mark för första arket och med femtio penni för hvarje följande ark; 8) emottagande af testamente till förvaring och vård med fyra till tolf mark och mottagande af annan handling med tre till sex mark; samt 9) utlämnande af förvaradt testamente med fyra mark och af annan handling med två mark. 4. För bouppteckning, arfskifte eller boskifte tillkommer notarie i arfvode från tio till hundra mark. Stiger behållningen i boet, då all gäld och ovissa fordringar af dragas, till 40,000 mark eller mera, njute notarie i arfvode V* procent af behållningen och, där uppteckning och delning af bo ske på en gång, för bägge förrättningarna tillsammans 3 /s procent af behållningen. 5 - För uppgörande af stadgar för bolag, föreningar, anstalter eller stiftelser tillkommer notarie arfvode från -tjugu till tvåhundra mark, samt för förande af protokoll vid bolagsstämmor eller andra möten från tio till femtio mark. 6. För notariatåtgärd, hvilken icke omförmäles i 2, 3, 4 eller 5, eller som i andra fall än i 3 l punkten sagts gäller föremål, hvars värde ej finnes angifvet eller kan behörigen uppskattas, tillkommer notarie arfvode efter den tid, som åtgår till åtgärdens företagande, med fyra mark för första timmen och två mark för enhvar af de följande, ehvad timmen helt och hållet eller delvis tagits i anspråk. I ty fall varde å notariaturkund uttryckligen angifvet, att arfvodet beräknats efter tid. Lagutskottets betänkande N;o 4.

30 1907. U. B. Prop. N:o 2. Vid beräkning af arfvodet skall äfven den tid, som åtgått till åtgärdens förberedande, komma i betraktande. 7 - Tager notariatåtgärd, för h vilken arfvode enligt denna taxa borde utgå efter föremålets värde eller till visst belopp, så lång tid i anspråk, att arfvodet blir högre, om detsamma beräknas efter tid, ege notarien fordra arfvode efter sådan grund, där mera än en timme till åtgärden åtgått. 8 - Företages notariatförrättning annorstädes än å notariens tjänsterum, ege han, utöfver tidigare stadgadt arfvode, uppbära godtgörelse för den längre tid förrättningen till följd där af tager i anspråk efter den i 6 omförmälda grund. Skall förrättning ske på ett afstånd af mer än tre kilometer från notariens tjänsterum, njute han ytterligare dagtraktamente och resekostnadsersättning liksom tjänsteman enligt sjunde klassen i gällande resereglemente.» Eger notariatåtgärd på sakegares anhållan rum mellan klockan åtta på aftonen och klockan åtta på morgonen, vare notarien berättigad till dubbelt arfvode. Lag utskottets betänkande N:o 4.

1907. TJ. B. Prop. N:o 2. 31 På grund af hvad i det föregående anförts får Utskottet vördsamt föreslå: att Landtdagen ville i sitt underdåniga svar å den nådiga propositionen anmäla, att Landtdagen icke Jcunnat antaga densamma. Helsingfors den 21 oktober 1907. I behandlingen af detta ärende hafva deltagit ordföranden Söderholm samt ledamöterna Cederberg, Gripenberg, Huotari, K. Hämäläinen, L. Ingman, Jalava, Kannisto, Koivisto, Käpy, M. S. Laine, O. F. Laine, Luoma, Mikkola, Myllylä och Tikkanen äfvensom suppleanterna Rantanen och E-ipatti.

32 1907. U. B. Prop. N:o 2. Reservationer. l. Då undertecknade icke kunnat tillmäta de motiv afgörande betydelse, på grund af hvilka Utskottets flertal föreslagit förkastande af lagförslaget, utan tvärtom på de uti motiveringen anförda skäl anse, att lagförslaget, om det antages, till och med redan för närvarande komme att tillgodose ett viktigt samhällsintresse, våga vi föreslå, att Landtdagen uti sin underdåniga svarsskrifvelse ville anmäla, att Landtdagen antagit det uti den nådiga propositionen ingående lagförslaget med särskilda däri vidtagna ändringar j till följd hvaraf lagen komme att erhålla följande lydelse: (Utskottets ofvanstående Helsingfors den 21 oktober 1907. Axel Cederberg. förslag}. A. Käpy. A. Gripenberg. A. Luoma. Lauri Ingman. K. Myllylä. Undertecknad har icke deltagit i det beslut, hvarigenom Utskottets flertal afböjt föreliggande lagförslag. Antti Mikkola.

1907. U, B, Prop. N:o 2. 33 II. De omständigheter, hvilka i Lagutskottets betänkande anförts till förmån för införandet af ett ordnadt notariatväsende, ådagalägga enligt min mening till fullo önskvärdheten af lagförslagets antagande, hvaremot Utskottets majoritet icke lyckats framhålla något enda bindande skäl för förslagets förkastande. Jag nödgas således mot Utskottets af böj ande beslut nedlägga min reservation. Hvad sedan vidkommer de ändringar Utskottet infört i det förslag till lagtext, som framgått såsom resultat af Utskottets detaljbehandling af ämnet, så har lagförslaget icke förbättrats genom den ändrade grund för upprättandet och utfärdandet af notariaturkunder Utskottet infört, enär densamma icke i samma grad som den nådiga propositionen är egnad att trygga den med notariatinstitutionen afsedda rättssäkerheten. Slutligen har jag icke kunnat biträda det beslut Lagutskottet fattat i fråga om 32 i lagförslaget (33 enligt propositionen), hvarest stadgas om det språk, hvarå notarie vore skyldig att upprätta urkunder. Om i ett tvåspråkigt land som vårt notariatinstitutiouen skall förmå fullt förverkliga det med densamma afsedda syftemålet, bör den enskilde vara berättigad att få de urkunder, notarie upprättar, affattade på det språk han använder eller önskar. Att såsom Utskottet i detta afseende referera till gällande lagstiftning angående tjänstemännen, synes mig icke vara lämpligt, såväl med hänsyn till dess administrativa natur, som emedan notarierne icke äro i samma ställning som statens tjänstemän utan endast med offentlig trovärdighet beklädda biträden åt den enskilde. På of v an i korthet framhållna skäl får jag vördsamt hemställa: att Landtdagen ville, med förkastande af Lagutskottets betänkande, ingå i pröfning

34 1907. U. B. Prop. N:o 2. af lagförslaget samt i sådant afseende återförvisa ärendet till Lagutskottet med uppdrag att omarbeta kap. 2 och 3 enligt samma grunder, som den nådiga propositionen innehåller; samt att 32 i den Lagutskottets betänkande bifogade lagtexten blefve godkänd i enlighet med motsvarande paragraf enligt propositionen. Helsingfors den 21 oktober 1907. Karl Söderholm. Helsingfors 1907. Huvudstadsbladets Nya Tryckeri.