Bankernas finansbolag 2002

Bankernas finansbolag 2002 Svenska Bankföreningen Bolagsavdelningen www.bankforeningen.se Box 7603, 103 94 Stockholm Tfn 08-453 44 00 - Fax 08-453 44 15

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 2002 Vad är och gör ett finansbolag Inledning Leasing Leasing i praktiken Varför leasing? Factoring Fakturabelåning Fakturaköp Finansiell fakturabelåning Fakturahantering Exportfactoring Kundgiro Factoring och elektronisk handel Vilka företag använder factoring? Marknaden Avbetalningsfinansiering Spelregler Organisationsbestämmelser enligt FVL Kapitalkrav och kapitaltäckning Redovisning av leasingavtal Direktivförslag m.m. Förslag till nya kapitaltäckningsregler från Baselkommittén och EU-Kommissionen Konsumentkrediter Grönbok om Fair Commercial Practice Avtalsrätt Avfall från elektrisk och elektronisk utrustning Leasing - skattediskussionen under 1998-2002 Bakgrund Finansdepartementets promemoria Remissyttranden och Framställningar Utländsk valuta/ägarhypotek Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler Digitala företagshypoteksbrev Inkomstskatteregler vid leasing av inventarier Nytt konsumentkreditdirektiv 2

Svenska Bankföreningens Bolagsavdelning Kommittéer Internationell representation Kansli Representation i lagstiftningsarbete Medlemsförteckning Statistik 3

Vad är och gör ett finansbolag? Inledning Finansbolagen lydde tidigare under lagen om finansbolag. Den 1 januari 1994 ersattes denna av lagen om kreditmarknadsbolag, som även omfattar de tidigare kreditaktiebolagen, av vilka flertalet var bostadsinstitut. Det betyder att finansbolag ej längre kan nybildas. De finansbolag som ville ombildas till kreditmarknadsbolag var tvungna att ansöka om tillstånd härtill före den 1 januari 1995. Från och med den 1 juli 1997 ändrade lagen om kreditmarknadsbolag namn till lagen om finansieringsverksamhet i samband med att lagen gjordes tillämplig även på ekonomiska föreningar, vilka därvid fick beteckningen kreditmarknadsföreningar. Genom lagändringen 1994 har en fullständig anpassning gjorts till gällande EG-direktiv om kreditmarknaden. Samtliga bolag behandlas som credit institutions i EU-bemärkelse. Lagen om finansieringsverksamhet innehåller bestämmelser om bl.a. tillståndsplikt, förutsättningar för att erhålla tillstånd, rörelseregler och tillsynsregler. Lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag är också tillämplig på kreditmarknadsbolag. För enkelhetens skull har benämningen Bankernas finansbolag behållits i denna årsberättelse. Titeln är dock missvisande också såtillvida att ett par banker numera är medlemmar i Finansbolagskommittén. Skälet är att en stor del av dessa bankers verksamhet avser traditionella finansbolagstjänster. Statistiken, se sid 28, omfattar uppgifter även från dessa bankers finansbolagsrelaterade verksamhet. Finansbolagen utvecklades kraftigt under 1980-talet, delvis som en följd av att bankmarknaden var hårt reglerad fram till 1986. Vid utgången av 1988 fanns det 290 finansbolag med utestående krediter (inkl leasing) på ca 116 miljarder kronor. Den kraftiga turbulensen på kreditmarknaden under 1990-talets första år har bidragit till att antalet finansbolag har minskat till för närvarande ca 80 bolag. Den 31 december 2002 uppgick de utestående krediterna inklusive leasing till 223 miljarder kronor. En mindre del av finansbolagens kreditgivning sker till privatpersoner, huvudsakligen i form av avbetalningskrediter och kontokrediter. Merparten av kontokrediterna ligger dock numera i bankerna. Finansbolagen kan använda sig av samtliga de refinansieringsmöjligheter som kapitaloch penningmarknaden erbjuder. I praktiken har finansbolagen under de senaste åren främst refinansierat sig genom upplåning i bank. De finansbolag som ägs av banker samverkar i branschgemensamma frågor i Finansbolagskommittén inom Svenska Bankföreningen. De bankägda finansbolagen kompletterar bankernas traditionella service- och tjänsteutbud med finansbolagsprodukter. För företag finns flera olika tjänster att välja bland. 4

Med avbetalning fördelar företaget kostnaden för en stor investering. Leasing gör att företaget kan investera utan att binda eget kapital. Med factoring kan företaget omvandla kundfakturor till likvida medel. Billeasing och vagnparksfinansiering gör att företaget kan nyttja fordon utan att äga och samtidigt spara pengar på momsen. Gemensamt för de olika finansieringsformerna är att objektet eller fakturan fungerar som säkerhet för lånet och att företaget slipper ta ut företagsinteckningar när man skall investera. Privatpersoner erbjuds avbetalningslån. Även här fördelas kostnaden för en större investering. Objektet fungerar som säkerhet och man slipper be någon annan gå i borgen för lånet. Finansbolagen erbjuder även kontokrediter och reverslån. Leasing Det engelska ordet leasing kan översättas med uthyrning eller förhyrning. När termen leasing används som beteckning på ett avtal om nyttjanderätt till lös sak avses dock i Sverige och utomlands som regel något annat än uthyrning i traditionell mening. En belysning av skillnaden mellan leasing och uthyrning får man genom att jämföra hyresrespektive leasingtidens längd. Vid uthyrning kan det vara fråga om kortare tidsperioder, medan leasingavtalet däremot vanligen sluts för en period på tre till sju år beroende på leasetagarens önskemål och leasingobjektets livslängd. En annan skillnad jämfört med korttidsuthyrning är att ett leasingavtal i princip är ouppsägbart. Oftast används leasing som en kortare beteckning för finansiell leasing, som är en form av finansiering vid främst näringsidkares anskaffning av egendom för verksamheten. Som samlingsbeteckning på sådana hyresavtal avseende lös egendom som inte kan hänföras till finansiell leasing brukar användas operationell leasing. Med leasing avses i fortsättningen av texten endast finansiell leasing, om inget annat anges. Parterna benämns leasetagaren och leasegivaren. Förutom finansiell och operationell leasing finns det en flora av olika leasingbegrepp. Man talar exempelvis om direkt och indirekt leasing, investorleasing, sale and leaseback, leverantörsorienterad och kundorienterad leasing, restvärdeleasing, konsumentoch privatleasing, stafflad leasing och internationell leasing. Med direkt leasing menas att tillverkare och andra leverantörer ingår leasingavtal direkt med kunderna. När man talar om indirekt leasing menar man den traditionella leasing som i första hand bedrivs av finansbolag som är fristående från leverantörsbolagen. Från transaktionens början uppkommer ett trepartsförhållande mellan leasegivaren, leverantören och leasetagaren. Objektet levereras direkt från leverantören till leasetagaren utan att leasegivaren befattar sig med det. En speciell form av finansiell leasing är investorleasing som utnyttjades i särskilt stor omfattning i Sverige under 1980-talet. Vid investorleasing överlåter ett finansbolag leasingobjektet till den så kallade investorn, som ofta är ett industriföretag i behov av ett skattemässigt avskrivningsunderlag. Vid sale and leaseback är leasetagaren och leverantören en och samma person. Leverantören vill få tillgång till kontanta medel och säljer ett objekt till en leasegivare, för att 5

sedan omedelbart leasa tillbaka detta. Denna finansieringsform har främst förekommit på fastighetsområdet. En distinktion görs ibland mellan leverantörsorienterad och kundorienterad leasing beroende av om det är leverantören eller kunden (leasetagaren) som initierar leasingavtalet genom att ta kontakt med motparten. Med restvärdeleasing avses leasingavtal där avtalstiden och summan av de leasingavgifter som leasetagaren är skyldig att betala under leasingtiden inte anpassas till objektets ekonomiska livslängd och ett beaktansvärt oavskrivet restvärde på objektet beräknas föreligga vid avtalstidens slut. Konsument- eller privatleasing är avtal om finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument för dennes enskilda bruk. Med stafflad leasing avses ibland avtal vid vilka leasingavgifterna anpassas efter objektets användning, leasetagarens kassaflöde eller efter säsongvariationer. Med internationell leasing avses leasingaffärer, där minst en av de normalt tre parterna (leasegivaren, leasetagaren och leverantören) finns i ett annat land än de övriga och följaktligen minst en parts prestation skall fullgöras över en nationsgräns. Eftersom lagstiftning om leasing saknas använder sig finansbolagen av egna standardavtal, som till sitt innehåll i huvudsak är likartade. Leasing i praktiken Leasing innebär att ett finansbolag köper den utrustning som företaget behöver och sedan upplåter den fulla nyttjanderätten till företaget. Finansbolaget är leasegivare och företaget leasetagare. Leasetagaren väljer leverantör, svensk eller utländsk, och förhandlar om villkoren som en kontantkund. Hos finansbolaget kan företaget också teckna avtal om leasing i utländsk valuta. Leasegivaren äger objektet och gör de bokförings- och skattemässiga avskrivningarna. För nyttjanderätten betalar leasegivaren en leasingavgift som skall täcka leasegivarens anskaffnings- och refinansieringskostnader samt avskrivningar. Normalt ingår inte service, reparationer och andra driftskostnader i leasingavtalet. Nästan all lös egendom kan leasas. Med lös egendom menas att den inte utgör eller ingår i en fastighet eller som en del i en annan utrustning. Den leasade utrustningen måste alltså kunna tas bort utan att dess värde minskar. Leasingperioden sträcker sig vanligen över 3-7 år och anpassas bl.a. till utrustningens ekonomiska livslängd. Leasingavgiften kan variera men är normalt lika stor under hela leasingperioden. Den bestäms med utgångspunkt från avtalad leasingtid, investeringens storlek och objektets kalkylerade restvärde. Avgiften är skattemässigt avdragsgill. 6

Finansbolaget håller utrustningen försäkrad genom en försäkring. Det innebär att försäkringen omfattar skada på grund av bl.a. stöld, maskinskada, översvämning, skadegörelse och elavbrott. Befrielse från leasingavgifterna vid skada ingår också. Moms utgår på hela leasingavgiften. Hela momsen är normalt avdragsgill vid leasing av personbilar till företag dock endast med 50 % om fordonen till någon del används för privat bruk. Varför leasing? En leasetagare har möjlighet att genom leasing erhålla en högre finansieringsgrad än vid t.ex. avbetalningsköp. Leasing är en finansieringsform som kan användas även av företag med låg likviditet. Det egna kapitalet binds inte utan kan förräntas på annat sätt. En annan viktig fördel är att det normalt inte krävs att någon särskild säkerhet ställs. Leasetagaren kan med andra ord behålla sin möjlighet att disponera eventuella säkerheter för exempelvis ett lån i bank. Leasing påverkar inte skuldsidan i leasetagarens balansräkning vilket är av värde t.ex. om företaget söker nya lån. Sett ur leverantörens synvinkel är leasetagaren en kontantkund och kan således erhålla diverse rabatter och garantier trots att han inte köper kontant med egna eller lånade medel. För företagets del förenklas budgeteringen och den finansiella planeringen och finansieringen tryggas långsiktigt. Detta gör att handlingsfriheten och affärsmöjligheterna ökar. Leasing har även den fördelen för leasetagaren att hela leasingavgiften kostnadsförs direkt och i sin helhet således påverkar resultatet. Orsaken till detta är att leasing klassas som hyra och ibland kan detta ge fördelar jämfört med lån och avbetalningsköp, där räntan men inte amorteringarna får dras av. Om det istället skett ett köp skulle köparen få skriva av på objektet, men direktavdrag ger snabbare effekt på resultatet. En annan aspekt på detta är att det vid anskaffningen av värdefulla objekt kan hända att köparen inte har tillräckligt hög beskattningsbar inkomst för att kunna utnyttja avskrivningsmöjligheterna. Den potentiella köparen kan då istället använda sig av leasing och leasa objektet av en leasegivare som kan utnyttja avskrivningsmöjligheterna men därmed också sänka priset. Det finns fördelar med finansiell leasing även ur samhällets synvinkel. Leasing möjliggör en effektiv finansiering till små och medelstora företag. Dessa företag kanske inte annars skulle ha någon möjlighet att investera i nya anläggningstillgångar. Eftersom leverantörerna genom leasing kan nå ut till ett större antal kunder främjas industrins avsättning av sina produkter, vilket leder till en ökad effektivitet inom ekonomin. Factoring Factoring på den svenska marknaden finns i några olika varianter. Dessa varianter benämns ibland olika hos olika finansbolag, vilket kan orsaka en viss förvirring. 7

Följande huvudformer kan urskiljas: Fakturabelåning Fakturaköp Finansiell fakturabelåning Fakturahantering Fakturabelåning Ett avtal sluts mellan finansbolaget och kundföretaget om att kundföretaget belånar sina fakturor hos finansbolaget. Kundföretaget pantförskriver sina fakturor till finansbolaget och fakturor utsänds med texten att fakturorna är överlåtna på finansbolaget. Hos de icke bankägda finansbolagen är det vanligt att kundföretaget sänder in underlaget för fakturan och att finansbolaget sedan sköter hela faktureringen, inklusive framställning av faktura. Hos de bankägda finansbolagen fakturerar kundföretaget själv och sänder en fakturakopia till finansbolaget. Genom överlåtelsemeningen på fakturorna anses gäldenärerna vara informerade (denuntierade) om pantsättningen och kan därmed betala med befriande verkan endast till finansbolaget, som också sköter kundföretagets kundreskontra, påminnelser och eventuella inkassoåtgärder. Finansbolaget meddelar kundföretaget när betalning skett. Om fakturamottagaren inte betalar får kundföretaget bestämma om fakturan skall drivas till inkasso. Fakturan är fortfarande belåningsbar under en sådan process. Hos några finansbolag faller den ur belåningsunderlaget efter 30 dagar och hos andra efter 45-60 dagar efter förfallodatum. En ny faktura på samma fakturamottagare blir inte belåningsbar om gäldenären inte betalar efter det att inkassoåtgärder har vidtagits. Denna administrativa del är den ena delen av produkten fakturabelåning. Den andra är finansieringen. Finansbolaget belånar fakturorna, vanligtvis till mellan 70-80 % av fakturavärdet och kundföretaget erhåller omgående en kredit. En högre belåningsgrad kan erhållas om det är finansbolaget som skickar ut fakturorna, jämfört med om det sköts av kundföretaget. En del finansbolag innehåller ett visst belopp i början av ett avtal, som spärrmedel, för att bygga upp en säkerhet, innebärande att kundföretaget inte får ut lika mycket av fakturornas värde i början. När finansbolaget sedan drivit in fordringen utbetalas den resterande delen till kundföretaget. Ett flöde av fakturor löper hela tiden mellan kundföretaget och finansbolaget och det är detta flöde som utgör belåningsunderlaget, vilket alltså varierar över tiden. Fakturabelåning är en form av rörelsekredit, vilket innebär att kundföretaget kan lyfta pengarna när man behöver, ungefär som en checkkredit. Kundföretaget kan alltså ha krediten vilande men lätt tillgänglig. På detta sätt kan företaget bättre styra sina kreditkostnader. Till största delen används standardavtal vid fakturabelåning och enligt avtalet förbinder sig kundföretaget att överlåta alla sina fakturor till finansbolaget genom en speciell överlåtelseklausul. Alla fakturor kan inte belånas, exempelvis inte förskottsfakturor, fakturor utställda på moder/dotterbolag eller annat intressebolag. För att en fordran skall kunna belånas måste den vara otvistig. Delfakturor (a-contofakturor) eller kommissionsfakturor kan inte heller belånas. Fakturan måste alltid motsvaras av en fullgjord prestation. Dröjsmålsräntefordringar belånas inte och någon kvittningsrätt får inte föreligga. Fakturor med långa betalningsvillkor, såsom 120-150 dagar, belånas sällan. Flera av 8

finansbolagen belånar inte heller entreprenadfakturor då dessa dels oftast delfaktureras och dels oftast har ett standardavtal i botten som ger totalentreprenören kvittningsrätt. Fakturan måste i sig vara bärare av fordringsbeviset, det får inte vara ett skuldebrev kopplat till fakturan. Finansbolagen tillämpar också principen om s.k. köparspridning. Detta innebär att kundföretagets gäldenärer inte får vara för få. Dessa får oftast inte utgöra mer än 20 % av kundfordringarna. De fakturor som överstiger denna gräns på en enskild gäldenär faller då ur belåningsunderlaget. Fakturamottagarna är till 99 % näringsidkare. En del finansbolag belånar över huvud taget inte andra fordringar på grund av de konsumentskyddsregler som finns, såsom möjlighet till ångerrätt och öppet köp. Redovisningen hos kundföretaget vid fakturabelåning går till så att fordringarna finns kvar i balansräkningen och en skuld till finansbolaget uppkommer. Man minskar alltså inte kundfordringarna i sin balansräkning förrän gäldenären betalat hela fakturan. När en bank bedömer kreditrisk skall man först ta hänsyn till återbetalningsförmågan och därefter till panten. När finansbolaget skall bedöma kreditrisken hos en potentiell factoringkund tar man dels hänsyn till återbetalningsförmågan och dels kundstrukturen, alltså kundföretagets gäldenärer. Kreditupplysning tas och ibland kräver man borgensförbindelse från ägarna. Man kontrollerar även det aktuella kundföretagets största kunder, tar en kreditupplysning på dessa och kontrollerar hur administrationen fungerar hos kundföretaget idag. Vidare kontrolleras reskontran upp till 12 månader tillbaka i tiden för att utröna att ingen enskild köpare står för alltför stor del av fakturorna. Alla factoringkrediter hos de bankägda finansbolagen hanteras på bankkontoren. Finansbolagen för sin del sköter hanteringen av fakturorna och administrerar således panten. Finansbolaget kan på grund av detta bestämma vilken risk kontoret kan ta, själva kreditbedömningen görs dock av bankkontoret. När är ett kundföretag en riskfylld kund? Några indikationer: Företaget har svag lönsamhet Likviditeten försämras successivt Riskfylld bransch Mycket kundförluster Andelen gamla fakturor växer Ändrat beteende i hur man skickar ut fakturor Den icke belåningsbara delen av fakturorna börja öka dramatiskt. Fakturaköp Fakturaköp är hos de bankägda finansbolagen en betydligt mindre produkt än fakturabelåning. Avtalen är få men rör ofta stora belopp. Avtalen är då individuellt utformade. Produkten finns i större utsträckning hos de icke bankägda finansbolagen. 9

Oftast är det en annan kundgrupp som använder fakturaköp jämfört med fakturabelåning. Många gånger är det stora företag, ofta utlandsägda dotterbolag. Dessa har ett behov av att visa bra nyckeltal och bantar balansräkningen genom att lyfta över kundfordringarna till ett finansbolag. Man kan säga att finansbolaget härvid tar betalt för att låna ut sin balansräkning. Att ett finansbolag tar över fakturorna innebär att kundföretaget på en gång får 94-97 % av fakturabeloppet. Det finns två olika typer av fakturaköp - köp med eller utan regress. Med regress innebär att fakturor som inte blivit betalda köps tillbaka av klienten efter ett visst antal dagar. Ur risksynvinkel liknar denna typ av fakturaköp fakturabelåning. Enligt FAR:s rekommendationer anses fakturan helt överlåten och kan lyftas ur balansräkningen hos kundföretaget. Kundföretaget måste då göra en notering under ansvarsförbindelser i bokslutet om att man har ett återköpsansvar. Utan regress innebär att risken går över till finansbolaget, under förutsättning att fakturan inte är tvistig. Den risk som går över till finansbolaget är endast risken att gäldenären inte kan betala. Produktansvaret och den risk detta medför ligger fortfarande kvar hos kundföretaget. Denna typ av fakturaköp säljs bara till kundföretag med gäldenärer som anses helt riskfria. Finansiell fakturabelåning I denna typ av factoring sköter klienten reskontran själv och använder sig bara av finansieringen. Detta är således en ren finansieringstjänst och innehåller minimal administration, egentligen endast en kontrollfunktion. Man belånar kundreskontran, d.v.s. totalbeloppet på fakturorna. Betalningsflödet från gäldenärerna går dock via finansbolaget, som får en journal över fakturorna vilka de hanterar som ett enda belopp. Detta belopp utgör belåningsunderlag. Kundföretaget sköter självt reskontran och påminnelser och redovisar resultatet till finansbolaget. Detta ställer höga krav på kundföretaget, som måste ha väl fungerande administrativa rutiner, vilket kontrolleras av bankkontoret eller finansbolaget innan produkten säljs. Produkten är praktisk för företag som har lånebehov, men som inte behöver hjälp med administrationen av fakturor, i regel större företag. Det ligger ett värde för kundföretaget i att få använda sig av finansbolagets namn på fakturorna, då detta resulterar i snabbare betalning från gäldenären. Fakturahantering Denna produkt innebär att kundföretaget bara använder finansbolaget för administrationen av fakturor och tjänsten innebär således inte någon finansieringsdel. Alla finansbolag erbjuder därför inte denna produkt. Det handlar här om ren out-sourcing för kundföretagets del av icke-kärnverksamhet. Fakturorna är i juridisk bemärkelse inte överlåtna även om det är finansbolaget som tar emot pengarna. Exportfactoring Exportfactoring utnyttjas vid export av varor och utrustning till andra länder. Stocken i vanlig fakturabelåning delas upp i en svensk och en utländsk del, innebärande att det krävs två olika kundreskontror. Exportfakturorna är direkt belåningsbara i Sverige. De 10

exportländer som främst förekommer är Tyskland, England, Frankrike, Norge och Danmark, men även USA, Kanada och några länder i Afrika är aktuella. Exportfactoring kan också bedrivas genom s.k. factors chains. I ett sådant fall samarbetar finansbolaget i Sverige med ett factoringbolag i exportlandet och detta bolag sköter den administrativa delen. Ett införande av euron i Sverige skulle förbättra förutsättningarna för exportfactoring genom att det bara blir en valuta att hantera. Finansbolagen har redan fått många förfrågningar om factoring i euro och har därför delvis lagt om och förnyat sina system för att möta behoven. Tillkomsten av ett internationellt gemensamt regelverk för hantering av fordringar ett sådant har utarbetats av UNCITRAL - skulle ytterligare underlätta fakturabelåning över gränserna som idag försvåras av olika, och ibland bristfälliga, regelverk i skilda länder. Kundgiro En del finansbolag erbjuder produkten kundgiro. Produkten är specialanpassad för fordringar där det finns en stor fakturastock med små belopp, exempelvis tidningsprenumerationer. Oavsett om gäldenären är i dröjsmål med betalningen eller inte får kundföretaget alltid betalt på förfallodagen, och när sedan fakturamottagaren betalar in dröjsmålsräntan tar finansbolaget betalt för tjänsten genom att behålla en del av räntan. Factoring och elektronisk handel Att out-sourca och enbart inrikta sig på kärnverksamhet är populärt bland företagen idag. Som ett led i detta börjar många att använda sig av fakturabelåning för att slippa tidskrävande fakturahantering. Framtiden för factoring ligger som för så mycket annat i den elektroniska världen och i Internet. Finansbolagen kan redan nu erbjuda en tjänst som innebär att kundföretaget kan gå in via Internet och kontrollera reskontran, s.k. Internetfactoring. Det är möjligt för kundföretaget att i realtid se ställningen i sin reskontra hos finansbolaget och detta dessutom när som helst på dygnet och oavsett var i världen man befinner sig. Tjänsten är utrustad med flera sökrutiner och innebär att finansbolaget och kundföretaget kan ha en mera interaktiv kontakt. Kundföretaget behöver då inte ringa eller skriva till finansbolaget för att få reda på var en viss faktura befinner sig i processen utan kan enkelt kontrollera det själv. Redan idag finns möjligheten för kundföretagen att sända in fakturorna via fil istället för pappersfakturor. Gäldenärerna erbjuds flera olika, nya sätt att göra sina inbetalningar på, såsom e-faktura, autogiro och via Internet. Detta skapar ett mervärde för kunden genom tidsvinster och gör också att factoring blir en allt enklare produkt. Kundföretaget får möjlighet till en tätare kontroll. Finansbolagets resurser kan inriktas på en mer proaktiv kundkontakt i andra frågor än rent administrativa. 11

Vilka företag använder factoring? Factoring används i de flesta branscher och allt oftare i nya branscher såsom data och telekom, låt vara att volymerna här är konjunkturberoende. Över huvud taget utgör tjänsteföretag en allt större del av factoringkunderna. Många nystartade företag har ofta behov av likvid i uppstartningsskedet. Factoring används även av snabbväxande företag. Factoringavtal sluts i Sverige ofta för så lång tid som 10-15 år Normaltiden är dock 5-6 år, internationellt sett en lång tid. I USA sluts avtal vanligen på 3-6 månader och i England på 1-2 år. Det förekommer fortfarande att företag med likviditetsproblem använder fakturabelåning. En orsak till detta är säkert att säkerheten i fakturor anses säkrare än en företagsinteckning, vilket gör att banken föredrar fakturabelåning framför en utökad kredit med företagshypotek som säkerhet. Marknaden Följande parametrar används vid prissättningen: Ränta, som betalas månadsvis i efterskott. Limitavgift (kontraktsränta) på den beviljade kreditramen, betalas årsvis i förskott. Hanteringsavgift, antingen i procent av omsättning av fakturor inklusive moms, eller en avgift per faktura. Abonnemangsavgift eller månadsavgift utgår ibland. Fördelen med factoring är att det, så att säga, är två produkter i en, nämligen administration av fakturor och snabb finansiering. Fakturabelåning medför en bättre säkerhet än företagsinteckning på grund av att bättre kontroll över säkerheten kan utövas genom att finansbolaget hela tiden hanterar de fakturor som utgör säkerheten. Underlaget för företagshypotek kan också lätt urholkas. Därför får kundföretaget en högre belåningsgrad med factoring. Factoringprodukten har också en cash managementfunktion. Ett helt annat skäl för ett kundföretag att använda factoring är att det är enklare att, som ett led i att behålla en god kundrelation, låta en tredje part driva in fakturor än att företaget självt gör det. Företaget slipper vara säljare och indrivare på samma gång. Statistiken visar vidare att ett företag som använder sig av factoring får betalt snabbare, då denna fordran ofta prioriteras av gäldenären. Kreditförlusterna i factoring är för övrigt små. Ofta handlar det i sådana fall av rena bedrägerier såsom luftfakturor. Fakturabelåningsprodukten säljs hos de bankägda finansbolagen oftast via bankkontor. I vissa fall är det ett krav att en potentiell factoringkund först är kund i banken. Ibland har finansbolaget direktkontakt med kundföretaget, det vanligaste är dock att bolagets säljare i stället agerar som stöd till bankkontoren och hjälper till med kampanjer och liknande. Bolagets säljare hjälper även till med kalkyler och prissättning och kan med sina detaljkunskaper se sådant som bankpersonalen inte ser. Kundföretaget får ofta en kon- 12

taktperson på banken och en på finansbolaget. Kontoren erhåller ersättning från finansbolagen i relation till hur mycket som säljs. Ofta fungerar det så att bankkontoret fattar beslut om krediten, medan det är finansbolaget som är kreditgivare. Alla avgifter som finansbolaget tar ut i hanteringsdelen, även extratjänster såsom inkasso, är momspliktiga och kundföretaget betalar således 25 % moms på dessa. Hanteringsavgiften belastas normalt kundföretagets konto, då inklusive moms, med en specifikation till kunden över vad som är moms. Fakturorna belånas inklusive moms, även momsdelen ingår således i belåningsunderlaget. Avbetalningsfinansiering Avbetalning kan användas vid finansiering av de flesta typer av objekt med ett värde på andrahandsmarknaden såsom maskiner, fordon och annan typ av lös egendom. Finansieringsformen ger ett företag möjlighet till ett högt säkerhetsutnyttjande. Upp till 80 procent av objektets värde kan användas som säkerhet. Objektet ägs av kundföretaget, men fungerar som finansbolagets säkerhet för avbetalningsaffären, vilket minskar eller eliminerar behovet av företagsinteckning. Tjänsten fungerar från redovisningssynpunkt som ett vanligt banklån. I och med att objektsvärdet bokförs som en tillgång i balansräkningen kan kundföretaget göra avskrivningar för att balansera resultatet. 13

Spelregler Organisationsbestämmelser enligt FVL Lagen om finansieringsverksamhet (FVL) gäller företag som bedriver finansieringsverksamhet. Ett kreditmarknadsföretag (KMF) får endast bedriva sådan verksamhet och verksamhet som har naturligt samband därmed. Det finns två typer av sådana företag: kreditmarknadsbolag (aktiebolag) och kreditmarknadsförening (ekonomisk förening). Med finansieringsverksamhet avses näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Finansieringsverksamhet får, med vissa i lagen angivna undantag, endast drivas efter tillstånd (auktorisation) av Finansinspektionen. Tillstånd kan ges till både svenska och utländska kreditinstitut. Lagen gäller i tillämpliga delar även för utländska filialer här i landet. I övrigt tillämpas för dessa institut lagen (1992:160) om utländska filialer m m. I lagen finns en exemplifierande förteckning över vad som kan inrymmas i begreppet finansieringsverksamhet och därmed likartad verksamhet. KMF får bl a * låna upp medel, t ex genom att ge ut obligationer och andra jämförbara fordringsrätter, * lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit, kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar, * medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing), * förmedla betalningar, * tillhandahålla betalningsmedel, * medverka vid försäljning av försäkringstjänster samt * tillhandahålla inkassotjänster, Tillstånd krävs inte i vissa i lagen uppräknade fall, däribland om finansieringsverksamheten * drivs av statlig eller kommunal myndighet, * avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget, 14

* avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, * utgör normal likviditetsförvaltning vilken inte kan anses ha ett självständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet, * ingår i verksamhet som står under tillsyn enligt annan lag, * drivs av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening om verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar och medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten (värdepapperisering). Dåvarande Bankinspektionen har i ett cirkulär från 1988 uttalat att industri- och handelsföretags placeringar i masspapper som noteras hos fondkommissionär är att se som sådan likviditetsförvaltning som inte är tillståndspliktig. En av förutsättningarna för tillstånd för ett KMF är att företaget skall ha ett bundet eget kapital som skall uppgå till minst fem miljoner euro. Om nettovärdet av företagets tillgångar uppgår till högst 100 miljoner kronor får Finansinspektionen medge ett lägre bundet eget kapital, dock lägst motsvarande en miljon euro. Tillstånd kan numera medges även för utländska kreditinstitut om institutet bedriver finansieringsverksamhet i hemlandet och där står under tillsyn samt om verksamheten här i landet uppfyller kraven på sund verksamhet. Tillståndskravet gäller dock ej för ett institut som har sitt hemland inom EES - d v s inom EU eller EFTA - och där driver finansieringsverksamhet. Ett sådant institut får driva filial i Sverige eller tillhandahålla tjänster över gränsen. Kapitalkrav och kapitaltäckning Reglerna för KMF om kapitalkrav och kapitaltäckning överensstämmer med motsvarande regler för banker. Bestämmelserna har intagits i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter avräkning av förluster, viss goodwill samt aktietillskott till bolag med tillståndspliktig finansiell verksamhet, om institutet äger mer än 5 % av bolaget. Kapitalbasen skall alltid minst utgöra 8 % av kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker. Kapitalkravet för kreditrisker beräknas för tillgångar i och utanför balansräkningen. Därvid viktas tillgångarna med hänsyn till vilken risk de medför. Kapitalkravet för marknadsrisker beräknas olika för ränteanknutna finansiella instrument, aktier och valutor. Ett institut får dock vid beräkning av kapitalkravet för marknadsrisker använda annan metod än de föreskrivna om metoden godkänts av Finansinspektionen. I ett KMF är risker av detta slag förhållandevis obetydliga. Med primärt kapital i ett KMB (i fortsättningen bortses från kreditmarknadsföreningar) avses eget kapital samt kapitalandelen av dels skatteutjämningsreserven och periodiseringsfonden, dels det belopp som svarar mot bolagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande, d.v.s. överavskrivningarna på leasing. 15

Med supplementärt kapital avses i huvudsak värdet av eviga och tidsbundna förlagslån och liknande fordringshandlingar med minst fem års löptid. Det supplementära kapitalet får maximalt utgöra 50 % av kapitalbasen. Tidsbundna förlagslån får medräknas till ett värde motsvarande högst hälften av det primära kapitalet. Understiger löptiden fem år upptas ett belopp som motsvarar 20 % av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen. Finansinspektionen kan medge att även andra tillskott eller reserver får inräknas i någon av de båda kapitalkategorierna. Generella regler för hur sådana tillskott etc skall vara beskaffade har utfärdats av inspektionen. Ett avgörande krav är att medlen skall vara inbetalda till KMB. Kapitalkravet (8 %) bestäms i förhållande till bolagets tillgångar samt förbindelser och åtaganden som innebär en kreditrisk för bolaget. Placeringarna är indelade i fyra grupper (A-D). Till respektive grupp förs följande placeringar som skall medräknas med inom parentes angivna andelar. Grupp A: Kassa, fordringar på stat eller kommun eller fordringar där staten eller kommun ställt säkerhet (medräknas till 0 % = kapitaltäckning 0 %). Grupp B: Fordringar på bl a bank, auktoriserat kreditinstitut eller AP-fonden (medräknas till 20 % = kapitaltäckning 1,6 %). Grupp C: Fordringar och åtaganden på kapitalmarknaden med pantsäkerhet i bostadsfastighet eller tomträtt inom av institutet bestämt värde efter särskild värdering (medräknas till 50 % = kapitaltäckning 4 %). Grupp D: Övriga tillgångar, garantiförbindelser och åtaganden (medräknas till 100 % = kapitaltäckning 8 %). Vid bestämmande av kapitalkravet skall bl a koncernfordringar undantas. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till nominellt belopp, övriga garantiförbindelser till halva nominella beloppet. KMB skall i kapitaltäckningsrapporten fördela leasingobjekt och hyresfordringar i leasingverksamheten på grupperna A-D med utgångspunkt från vem som är leasetagare. Lagen innehåller även regler om stora exponeringar. Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas, i koncernrelationer endast 20 %. Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas. Redovisning av leasingavtal Redovisningsrådet har utfärdat Rekommendation RR6:99 Redovisning av leasingavtal. Rekommendationen skall i första hand tillämpas på näringsdrivande noterade företag. Enligt de relativt detaljerade anvisningarna avseende definitionen av finansiella och operationella avtal kommer flertalet leasingavtal att klassificeras som finansiella. Därvid skall värdet av leasingobjekten tas upp som tillgång hos leasetagaren och motsvarande 16

belopp som en fordran hos leasegivaren. Enligt en undantagsbestämmelse behöver denna ordning dock, såvitt avser leasegivaren, inte tillämpas i det rörelsedrivande bolaget, däremot i koncernbalansräkningen. Skälet är att skattelagstiftningen ännu inte anpassats till redovisningsbestämmelserna. Bokföringsnämnden har i sina allmänna råd om redovisning av leasingavtal (BFNAR 2000:4) angett hur RR6:99 skall tillämpas i icke-noterade företag som valt att inte tillämpa 6:99. I de allmänna råden anges att alla leasingavtal skall redovisas som operationella leasingavtal. Direktivförslag m.m. Förslag till nya kapitaltäckningsregler från Baselkommittén och EU-Kommissionen Baselkommittén och EU-kommissionen lämnar i sina konsultativa dokument förslag om relativt omfattande förändringar av kapitaltäckningsreglerna. Det övergripande syftet med reformeringen är att den mätning av risker som sker för att beräkna institutens kapitalkrav ska stämma bättre överens med de verkliga riskerna. Ambitionen är också att detta ska ge instituten ytterligare stimulans att utveckla sin mätning och hantering av risker. Man föreslår därför att instituten i kapitaltäckningssammanhang ska få använda bedömningar från ratinginstituten samt att mer sofistikerade banker ska få använda sina interna ratingsystem vid beräkningen av kapitalkrav. Dessutom föreslås att kapitalkrav för operationella risker m.m. införs. Bankföreningen ställer sig positiv till flera av de framförda förslagen. Det gäller bl.a. de utökade möjligheterna att i kapitalkravssammanhang beakta nettning, säkerheter och andra slag av riskreducerande tekniker. Föreningen är däremot kritisk till att instituten ska bli föremål för kapitalkrav för operationella risker så länge det inte finns någon etablerad praxis för hur sådan risker ska mätas. För finansbolagen är frågan om kapitaltäckning av stor betydelse. Hårda kapitaltäckningskrav som innebär högre kostnader för finansbolagen kan direkt påverka finansbolagsprodukternas konkurrensförmåga. Detta gäller i synnerhet för leasing. Leaseurope har tagit fasta på detta och har, med utnyttjande bl.a. av universitetsexpertis och av synpunkter och siffermaterial från medlemsländerna, i en framställning till Baselkommittén pekat på de förhållandevis låga kreditförlusterna för leasing i jämförelse med andra finansieringsformer. Enligt Leaseurope bör leasing vid de nationella tillämpningarna av Baselprinciperna ofta kunna erhålla en lägre kapitaltäckningsgrad än de normala 8 %. Konsumentkrediter I september 2002 publicerade EU-Kommissionen ett förslag till nytt konsumentkreditdirektiv, avsett att ersätta det tidigare direktivet från 1987. Det rör sig om ett s.k. maximidirektiv. Kommissionen har eftersträvat en hög konsumentskyddsnivå. Direktivet har utsatts för stark kritik från näringslivets sida det innehåller avsnitt som bör regleras i andra direktiv (dataskydd, otillbörliga avtalsvillkor), det försvårar kreditgivning i samband med försäljning av varor (regler om kreditförmedlare, ångerperiod och distansförsäljning) samt omöjliggör enkla jämförelser av olika kreditutbud (effektiv ränta). Även i många andra avseenden är förslaget bristfälligt. Det synes också ha mött motstånd på politisk nivå. De olika utskotten i EU-parlamentet behandlar förslaget i en första läsning under våren 2003. 17

Grönbok om Fair Commercial Practice Presenterad av DG Sanco under år 2001, med remisstid till 15 januari 2002. Två modeller diskuteras: att fortsätta harmoniseringen av (framför allt den marknadsrättsliga) lagstiftningen genom delreformer av existerande direktiv, eller att utveckla ett framework directive, eventuellt innefattande en generalklausul, om principer som måste följas i all konsumentlagstiftning. Bankföreningen har uttalat sig till förmån för den senare modellen, med vissa begränsningar. Grönboken har sedermera följts av en s.k. Communication från Kommissionen, där vissa preciseringar gjorts. Avtalsrätt EU-Kommissionen utfärdade under år 2000 ett consultation paper rörande en harmonisering av kontraktsrätten inom EU. Även i detta fall skulle en lösning kunna vara att genom ett framework directive ange gemensamma principer för lagstiftningen på området. Remissvaren under år 2001 har visat på en viss grundläggande tveksamhet beträffande möjligheterna att implementera ett sådant direktiv under överskådlig tid. Avfall från elektrisk och elektronisk utrustning Direktivet (förslag) ålägger producenter ett ansvar att ta hand om avfall från elektrisk och elektronisk utrustning. En fråga har varit om finansiärer som är importörer skall inräknas bland producenterna. Parlamentsbehandlingen synes ge vid handen att så inte är fallet. 18

Leasing - skattediskussionen under 1998-2002 Bakgrund I juni 1998 meddelade Regeringsrätten flera domslut angående avskrivningsrätten till leasingobjekt vid s.k. investorsleasing. Domsluten, som i massmedierna benämnts flygplansleasingmålen, skapade stor osäkerhet på leasingmarknaden. I målen accepterades inte leasegivarna, bland andra tre stora börsnoterade industriföretag, som skattemässiga ägare till de flygplan som leasades ut och de förlorade därmed rätten att göra avskrivningar. Äganderätten ansågs ha övergått till leasetagaren redan från början. Domstolens beslut var något oväntade med tanke på den praxis som utbildats på leasingområdet. Allvarligast och mest oroande var domstolens generella uttalande om avdragsrätt vid leasing. Sådan ansågs nämligen av domstolen inte kunna medges när a) de väsentliga ägarfunktionerna ligger hos leasetagaren, b) avtalsparterna har avsett att leasetagaren skall behålla leasingobjektet efter leasingperiodens slut och c) investorn med stor säkerhet kunnat beräkna det ekonomiska utfallet av engagemanget från början. Syftet med avtalet är enligt domstolen i sådana fall bara att ge investorn ett underlag för värdeminskningsavdrag. Anledningen till branschens oro var att uttalandena skulle kunna tolkas så att de gäller även vanliga leasingavtal och inte enbart avtal av den typ som var uppe till prövning. För att undanröja osäkerheten ansåg Näringslivets Skattedelegation, där Bankföreningen ingår, det vara nödvändigt att i oktober 1998 skriftligen hos Finansdepartementet begära en ändring av kommunalskattelagen av innebörd att räckvidden av Regeringsrättens uttalanden skulle begränsas till att avse avarter av leasing i syfte att kringgå gällande skattelag. I slutet av oktober samma år kom RSV med en skrivelse kallad Information om RSVs syn på hanteringen av vissa leasingfrågor. Skrivelsen, vari RSV uttryckte sin egen uppfattning om hur Regeringsrättens domar skulle tolkas, riktade sig primärt till skattemyndigheterna, men har givetvis sin betydelse även för leasingbolagen, som av naturliga skäl måste beakta RSVs uppfattning i den centrala frågan huruvida avdragsrätt i enskilda fall skall medges eller ej. Avsikten med RSVs skrivelse var att skilja ut leasingtransaktioner av mer utpräglad skattekaraktär från andra leasingavtal. Formuleringarna var dock inte helt klargörande, vilket föranledde Bankföreningen att i december göra ett eget uttalande i frågan. I uttalandet konstaterades bl.a. att när det gäller leasingavtal i banker och kreditmarknadsbolag utgör leasing en viktig och ofta övervägande del av verksamheten och att syftet med denna verksamhet dels är att bidra till finansieringen av främst små och medelstora företags investeringar i maskiner och inventarier, dels att stödja svensk export. Vidare uttalades att leasing där banker och kreditmarknadsbolag är leasegivare ofta kan antas ha en reell och naturlig funktion för leasegivaren annan än att leda till skatteavdrag för denne och att därför den fördjupade granskning som avsågs i RSV:s skrivelse inte i första hand torde komma att inriktas på 19

dessa leasingavtal. Bankföreningen hade vid utformningen av uttalandet underhandskontakt med RSV som ställde sig bakom uttalandet. En lika förutsebar som beklaglig följd av Regeringsrättsavgörandena har blivit att större exportleasingaffärer på cross border-nivå med storindustrin som parter i stor utsträckning har upphört under 1999 och 2000, eftersom skattekonsekvenserna ej har varit möjliga att förutse till följd av den osäkerhet som avgörandena har skapat. I januari 2001 meddelade Regeringsrätten en dom i en fråga där förhandsbesked begärts. En leasegivare hade genom avtal med annan juridisk person än leasetagaren säkrat sig mot eventuell förlust på restvärderisken. Frågan gällde huruvida ett sådant säkerställande påverkade leasegivarens avdragsrätt för värdeminskning på objektet. Regeringsrätten fastställde utan egen motivering Skatterättsnämndens beslut. I detta hade konstaterats att ett leasingföretag i sin verksamhet skyddar sig mot risken för att göra en s.k. restvärdeförlust avseende objekt med stora värden är i sig inte någon åtgärd som kan förta företaget rätten till värdeminskningsavdrag (jfr RÅ 1992 ref. 104). --- I förevarande fall utgör den särskilda garantin mot en restvärdeförlust inte något förhållande som kan medföra en annan syn på äganderätten än i RÅ 1992 ref. 104. Mot bakgrund härav skall AB X i de ifrågavarande alternativen anses berättigat till värdeminskningsavdrag på utrustningen. Domen utgör ett starkt stöd för näringslivets uppfattning i skattefrågan, nämligen att leasing, så som denna finansieringsform bedrivs i banker och finansbolag, måste få fortleva och att en eventuell lagstiftning endast bör syfta till att avgränsa vissa extrema fall, där man kan tala om missbruk av leasingformen. Finansdepartementets promemoria I departementets promemoria (Ds 2002:16) Inkomstskatteregler vid leasing av inventarier föreslås uttryckliga skatteregler beträffande leasing av inventarier. Grundtanken i promemorian är att om en leasegivare i huvudsak bara tar en kreditrisk skall transaktionen beskattas som lån och inte som hyra. Regeln skall dock inte tillämpas på leasar där löptiden är maximalt 5 år. I dessa fall skall leasegivaren alltid skriva av på objektet (om han är ägare). Om leasingtiden överstiger 5 år skall leasegivaren inte skriva av om 1. restvärdegaranti finns 2. option finns att köpa till pris som understiger det förväntade marknadsvärdet, eller 3. leasingtiden överstiger 75 % av tillgångens förväntade ekonomiska livslängd. I dessa fall skall leasetagaren skriva av, om han har ställt ut restvärdegarantin eller själv har köpoptionen. Bankföreningen har kraftigt vänt sig främst mot 5-årsregeln som gör att avskrivningsrätten kommer att gå över till leasetagaren i bl.a. flertalet fall där det finns förlängningsklausuler. Förslaget kommer därmed att omfatta de flesta leasingavtal, trots att detta inte varit departementets avsikt. Regeringen har ännu inte aviserat sina avsikter i frågan. 20