HRF vandring på österlen Min fru Ingrid och jag bestämde oss för att följa med på HRF -vandringen vid Ravlunda/ Vitemölle/ Kivik. Vi bor i Näsum så det blev att ställa klockan på väckning redan 06.00. Vid sjusnåret var vi klara att bege oss, matsäcken, termosen med kaffe och kameran var nedstuvade i ryggsäcken. På väg till samlingsplatsen vid Ravlunda kyrka fick vi uppleva hur älvorna dansade över Ivösjön när morgondimman lättade, bevittna änder och ankors morgonbestyr vid Trolle Ljungby slott och passera en spegelblank lugnt flytande Helgeå, vid Yngsjö. Morgonstund har guld i mund stämde väl in denna morgon. Våra guider för dagen, Bo Stenfeldt och Nore Johansson, båda medlemmar i föreningen, mötte upp och det blev ett glatt återseende bland vandringsdeltagarna. Bo Stenfeldt är lantbrevbärare och konstnär. Han har också gett ut ett par böcker med berättelser och upplevelser kring Kivik skrivna med värme och medmänsklighet. Nore är väl insatt i såväl flora som fauna. Vår vandring startade vid Ravlunda kyrka, som har anor från 1200-talet, men är kanske mest känd för Fritiof Nilsson Piratens gravsten. Fritiof Nilsson Piraten kallas ibland den svenska skrönans mästare. Han är vida berömd för sin entréreplik i boken Bombi Bitt och jag: Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanaktig son.
Samt för avskedsrepliken på hans gravsten, som lyder: Här under är askan av en man Som hade vanan att skjuta allt till morgondagen Dock bättrades han på sitt yttersta Och dog verkligen den 31 jan 1972. Även trubaduren Olle Adolphsson ligger begravd på Ravlunda kyrkogård. Det gåtfulla folket som han gjorde tillsammans med Beppe Wolgers och 34:an, låten om den gamla kåken som skulle rivas, (textförfattare) är han känd för.
Det var inalles åtta pigga HRF:are som begav sig från kyrkan nedåt havet och Haväng. Färden gick över betesmarker, mellan äppelodlingar till delmålet Lindgrens Länga. En av deltagarna höll koll på hur många steg vi gått, hur många kilometer vi färdats samt hur många kalorier vi förbränt under tiden. Allt sköttes med en liten dosa i fickan. Lindgrens länga är en skånsk korsvirkeslänga från mitten av 1800 talet och tillhörde tidigare Christinehofs fideikomiss. Lindgrens länga är nu inrättat till ett utemuseum. Här berättas om omgivningarna som är präglade av människans verksamhet genom tiderna bl.a. tegeltillverkning och fiske. Lindgrens länga är känd som Franskans hus i filmen Bombi Bitt och jag. Korsvirkeslängan är ett omtyckt motiv för många konstnärer så även för vår guide Bo.
Kaffe och medhavd smörgås intog vi vid Skepparpsgårdens vandrarhem. Vandrarhemmet består av kringbyggda korvirkeslängor med gård av kullersten. Stället är både charmfullt och populärt. Vid Haväng möter Verkeån havet. Här ligger Havängsdösen som tillhör den gravform där betydelsefulla personer begravdes under Yngre stenåldern för ca 5000 år sen. Gravens ingång är placerad så att den uppstigande solen lyser upp gravkammaren varje vår och höstdagjämning. Nästa sevärdhet är Stenörens ålabod som har anor från mitten av 1700talet. Skepparpsåns Museiförening har nyligen renoverat den med nytt vasstak. Delar av gamla fiskeredskap finns kvar i boden. En gammal hommebåt finns också kvar.
Ålakusten, kallas kusten mellan Kivik och Åhus. Kusten indelas i åladrätter som ger innehavaren rätt till fiske. Från början var det kyrkan som hade rätten till ålafisket. Senare blev det kungens privilegium. Åladrätter delades ut som belöningar till adelsmän och storgodsmän. Dessa kunde i sin tur arrendera ut drätterna till fiskarebefolkningen. Vi fortsatte längs stranden och Bo visade sin badstrand och sitt favoritställe som han ofta återvänder till. Det är lätt att förstå varför, skönare plats finns knappast.
Någon i sällskapet kom med förslag om ett litet stopp, för meditering. Efter att ha lämnat stranden och klättrat upp för en sluttning följde vi stigen, bland tallarna, tills vi fick Vitemölle i blickfånget. Solen värmde behagligt, här fanns en bänk. Ett lämpligt ställe att slå sig ned på för att vila, filosofera, diskutera, äta upp ev. sparade smörgåsar och släcka törsten. Badhotellet i Vitemölle drar till sig vår uppmärksamhet. Vi studerar menyn som finns uppsatt på muren. Här serveras gourmémiddagar i matsalen, med fönster som en glasveranda, som vetter mot havet. Kiviksmarknadsplatsen passeras och vi kommer till ett ställe som kallas Tittut. Här är gott om sjöfågel som vi gemensamt försöker artbestämma. Längre fram en strandremsa med havsslipade stenar av vilka några följer med hem som souvenirer och minne av dagen. Vi är nu framme i Kivik. Vi äter lunch på Buhres Fisk. De flesta beställer stekt sill och potatismos med lingon och lök. En av deltagarna berättar att han snart ska åka till Tallin för behandling av sin tinnitus. Det är fjärde resan dit för hans del.
Vi samtalar om stundande Äppelmarknaden och det stora konstverket som varje år målas med äpplen av olika sort i olika färgnyanser och mognadsgrad. Konstnären heter numera Emma Karp. I Kivik har Fritiof Nilsson Piraten en egen plats där han står staty, iförd badrock. Här delas årligen Piraten Priset ut åt svenska konstutövare som arbetar i Piratens anda. Prissumman är 75 000 kr och gick i år till författarinnan Bodil Malmsten. Priset utdelas dagen före Kiviks marknad. Gräddan av Sveriges litterära elit brukar finnas på plats. Bo berättade att han minns Piraten väl, hur han kom gående med sin käpp som han förde på ett karaktäristiskt sätt. Piraten var gift med tandläkaren Tora Hallgren 1939-1949, med vilken han sammanlevde ända till sin död. Om somrarna bodde Piraten hos Tora i hennes hus i Kivik, vintrarna tillbringade han i Malmö. Toras hus är fortfarande i släktens ägo. Vi kikade in genom ett fönster på Toras klinik. Den gamla tandläkarstolen och inredningen anno dazumal står fortfarande kvar. Fritiof hade sin skrivarverkstad uppe i vindskupan, som vetter mot havet.
Vandringen avslutades på torget. Trädgårdskonstnären Helge Lundström har förvandlat den tidigare asfaltöknen till en porlande oas. Posten ligger bredvid och vi fick veta att fortfarande kan man uträtta alla förekommande postärenden här. Ganska unikt i dagens Sverige. Efter 11000 steg, 8,3 km färd och lika många förlorade kalorier som intagna avslutades vår vandring med bussfärd tillbaka till utgångspunkten. Tack Bo och Nore för en givande dag. Sven-Erik o Ingrid Andersson