MIN EUROPEISKA FAMILJ

MIN EUROPEISKA FAMILJ

KARIN BOJS MIN EUROPEISKA FAMILJ DE SENASTE 54 000 ÅREN ALBERT BONNIERS FORLAG

www.albertbonniersforlag.se Karin Bojs, 2015 gr a fisk for m Eva Lindeberg i llus t r at ion er Stefan Rothmaier t ryck Livonia print, Lettland 2015 isbn 978-91-0-013911-7

Till Anita och Göran som jag fick alla mina gener från.

INNEHÅLL Begravningen 8 Jägarna 13 Trollungen, 54 000 år sedan 14 Neandertalare i Leipzig 18 Flöjtspelarna 42 Först på plats i Europa 55 Mammutar i Brno 67 Cro-Magnon 75 Den första hunden 97 Doggerland 106 Istiden tar slut 117 Mörk hud, blå ögon 136 Klimatet och skogen 146 Är jag same? 152 Vi får keramik 163 Bönderna kommer 169 Bönderna 175 Syrien 176 Båten till Cypern 178 Första ölet 193 Bönder seglar västerut 212

Husen på de dödas gravar 221 Konflikter i Pilsen och Mainz 230 Sådd och soluppgång 238 Bönder går iland i Skåne 247 Ötzi 253 Falbygden 260 Jägargener och bondegener 278 Indoeuropéerna 287 Den första hingsten 288 dna-trådar länkar till öster 305 Stridsyxor 323 Klockbägare, kelter och Stonehenge 333 Himmelsskivan i Halle 342 Hällristarna 349 Järn och pest 368 Är jag viking? 375 Mödrarna 400 Arvet från Hitler och Stalin 416 Trädet och källan 424 Frågor och svar om dna 429 Tack 436 Referenser, boktips och reseråd 438 Bildförteckning 485

BEGRAVNINGEN när jag höll på att arbeta med den här boken dog min mor, Anita Bojs. En hel del vänner och bekanta kom till begravningen betydligt fler än jag hade vågat hoppas på. Men vi var bara en liten skara släktingar. Allihop fick plats på samma bänk längst fram: min bror och jag med våra respektive, och tre finklädda barnbarn. Det var försommar och lila syrener blommade i parken utanför Vasakyrkan i Göteborg. Tillsammans sjöng vi psalmen Den blomstertid nu kommer. Och sedan Härlig är jorden. Jag hade valt den på grund av ett par strofer som jag tycker är särskilt trösterika: Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Vid minnesstunden efteråt höll jag ett tal. Jag vände mig särskilt till barnbarnen. Jag ville att de skulle känna stolthet över sin farmor och sitt ursprung, trots omständigheterna. Den farmor som de hade lärt känna var åldrad och märkt av livet. Hennes lovande yrkesbana hade tagit slut redan i femtioårsåldern. Redan då fanns en lång historia av svåra problem: sjukdom, skilsmässa, konflikter, missbruk Därför berättade jag för barnbarnen och de övriga gästerna på minnesstunden om den första halvan av min mors liv. Om A- studenten som fick läsa medicin på Karolinska institutet, trots att hon var flicka och kom från enkla omständigheter. Om barndoms- 8 MIN EUROPEISKA FAMILJ

hemmet på övervåningen till småskolan i brukssamhället där min mormor Berta var lärarinna. Det var ett hem som visserligen var fattigt räknat i pengar, men desto rikare på gemenskap, musik, konst, litteratur och kunskapstörst. Jag citerade en dagbok som jag hittat bland min mors kvarlämnade saker. Topphemligt stod det på pärmen, skrivet med barnslig handstil. Där berättade hon om sommarloven hemma hos sin mormor i Värmland min mormorsmor Karolina Turesson. Bara fyra mil bort låg norska gränsen. Där rasade andra världskriget. Men skildringen av hur kusinerna lekte tillsammans på bryggan vid den glittrande Värmeln var ändå så ljus och vacker, betraktad i efterhand. Själv träffade jag varken min mormor eller min mormorsmor. På grund av alla problem som fanns i min trasiga familj träffade jag sällan några släktingar överhuvudtaget. Kanske är det därför jag har grubblat så mycket över vilka dessa släktingar var, och varifrån de kom. Ända sedan tioårsåldern har jag velat veta mer. Min farmor Hilda och min farfar Eric fick jag åtminstone träffa några gånger. Besöken hos dem hör till mina ljusaste minnen. Deras hus i Kalmar luktade så gott. Där hängde tavlor överallt, och farfar hade själv målat bilder på dörrar, väggar och möbler. Både farmor och farfar berättade gärna om när de själva var små, men sällan något om släkten längre tillbaka i tiden. Nu, i vuxen ålder, har jag fått hjälp av skickliga släktforskare att spåra Bertas, Hildas och Erics ursprung många generationer bakåt. Som ung tyckte jag att släktforskning var lite töntigt. Men som vuxen har jag fått mycket större respekt. Jag inser hur fascinationen för förfäderna är en viktig beståndsdel i många av världens BEGRAVNINGEN 9

kulturer. I många skriftlösa folkgrupper kan människor rabbla sin släkt minst ett tiotal generationer bakåt ungefär lika långt som lyckosamma släktforskare i Sverige. I Bibeln finns långa släktlinjer redovisade, de äldsta skrivna för över två tusen år sedan och traderade muntligt långt dessförinnan. Sedan biblisk tid har metoderna för att spåra sina anor utvecklats. Faktum är att tekniken precis just nu genomgår en makalös utveckling. Jag skulle vilja beskriva det som rena rama kvantsprånget. För ett femtiotal år sedan började några få forskarpionjärer jämföra blodgrupper och enstaka genetiska markörer, för att på så sätt kunna spåra släktskap och historiska folkvandringar. På den tiden hade dna-molekylen varit känd i några få år, och kunskapen fanns bara hos en liten begränsad grupp av forskare. Att undersöka allt dna hos en liten, liten bakterie blev möjligt först 1995. Sedan dess har utvecklingen gått med hisnande hastighet. Det sker faktiskt ännu mer dramatiska förändringar inom biotekniken än inom datatekniken, även om förbättringar av datorer, telefoner och internet är mer synliga för den breda allmänheten. Inom dataindustrin talar man om Moores lag. Den beskriver hur datorernas kapacitet fördubblas vartannat år. Kapaciteten för att läsa av en dna-sekvens förbättras mycket snabbare än så. Sedan ett par år tillbaka går det att analysera en människas fullständiga arvsmassa på några få timmar. Forskare kan till och med analysera dna hos människor som har varit döda i tiotusentals och i något fall till och med hundratusentals år. En analys som för något årtionde sedan kostade miljardbelopp går nu att få för några hundralappar. Tack vare de sänkta priserna har tekniken också börjat spridas utanför de professionella forskarnas värld. Till och med släktforskande privatpersoner har börjat använda dna 10 MIN EUROPEISKA FAMILJ

som verktyg. Med hjälp av små variationer i dna-sekvensen går det att hitta okända kusiner, sysslingar och bryllingar, och även släktingar som levde för mycket länge sedan under den senaste is tiden och ännu längre tillbaks. Jag har följt utvecklingen inom dna-tekniken på nära håll i mitt arbete som vetenskapsjournalist de senaste 18 åren, under merparten av denna tid som vetenskapsredaktör för Dagens Nyheter. Jag har sett hur kriminalteknik, medicinsk och biologisk forskning har revolutionerats, och hur dna-tekniken nu också börjar bidra till arkeologi och historia. Denna bok är ett försök att knyta ihop trådarna: de professionella forskarnas allra senaste rön om Europas tidiga historia och min egen privata familjehistoria. Jag har rest i tio länder, läst ett par hundra vetenskapliga studier och intervjuat ett sjuttiotal forskare för att göra research. Nu börjar jag kunna skönja trådar som går mellan min mormorsmor Karolina, min farmor Hilda och min farfar Eric och händelser långt bakåt i historien. Merparten av dessa trådar delar jag med stora delar av Europas befolkning. Låt oss börja med något som hände våra släktingar i närheten av Genesarets sjö för ungefär 54 000 år sedan.

JÄGARNA Annika födde Märta som födde Karin. Karin blev mor till Annika, och hennes dotter blev också Karin. Karins dotter var Kajsa, och Kajsa födde Karolina. Karolina födde Berta som födde Anita. Anita födde Karin.

TROLLUNGEN 54 000 ÅR SEDAN kvinnan som skulle bli min släkting gick med hastiga steg nedför berget. Hon skyndade ner mot sjön i dalen. I dag kallar vi den för Genesarets sjö. Vid denna tid var vattenspegeln mycket större. Vår tids geologer har i efterhand gett sjön namnet Lisan som betyder tunga efter dess långsträckta form. Vad kvinnan och hennes grupp använde för namn på det stora vattnet kan vi inte veta. Hon var ung och smärt, hennes hår var svart och krusigt och hennes hud var mörkt brun. Med undantag för ett tvinnat snöre runt höfterna hade hon inga kläder på sig. Från höftsnöret dinglade rader av snäckskal färgade i rött och grönt. De svängde rytmiskt i takt med hennes steg. Mellan de nakna brösten hängde en amulett i en läderrem en liten fågelfigur tillverkad av gasellhorn. Uppe på berget hade kvinnan mött en man. Hans säd fanns nu i hennes underliv. Mannen var ungefär lika lång som kvinnan, men mycket tyngre och kraftigare. Det är möjligt att han använde våld vid deras möte, och i så fall skulle hon knappast ha kunnat värja sig. Hans ansikte liknade inte ansiktena hos de människor som kvinnan tidigare hade träffat. Näsan var mycket större och bredare och hela ansiktet var liksom framskjutet. Hans ögon var bruna, precis som hennes, men hans hud var ljusare och hans hår hängde rakt ner. Framför allt luktade han på 14 MIN EUROPEISKA FAMILJ

ett särskilt sätt. Det kände hon först när han kom riktigt nära. Han hade en frän och främmande doft. Trots att mannen och kvinnan var så olika började ett barn växa i hennes kropp. När det var tid att föda hade det blivit vinter. Hennes lilla grupp höll sig fortfarande vid stranden till sjön Lisan, men de hade vandrat några mil längre söderut, tillbaka i riktning mot det gamla landet som de hade kommit ifrån. De slog upp några enkla vindskydd mot en klippvägg och hoppades få vara ifred från de varelser som hade visat sig bo i det nya landet. De Andra. Eller trollen, som de också sa ibland. Ett kyligt regn föll. Inga röda tulpaner växte längre på marken, bara några torra tistlar stod kvar vid stranden. Förlossningen var svår, men både kvinnan och barnet överlevde. Det blev en pojke en ovanligt stor och kraftig pojke. Min släkting lindade in honom i ett gasellskinn och lade honom försiktigt på en bädd av torra grässtrån. Efter tre dagar höll shamanen en ceremoni. Hon dansade häftigt tills hon nådde fram till gudarna. Under tiden satt de övriga i gruppen runt elden och sjöng. När shamanen kom tillbaka från gudarnas värld hade hon en del att berätta om barnets framtid. Hon sa att pojken skulle få många ättlingar. De skulle vandra i alla väderstreck och sprida sig över alla marker, utan ände. Han ska kallas för gudarnas son och gudarna ska ge dig kraft så att du kan uppfostra honom, sa shamanen till den nyblivna modern. Så märkvärdiga ord brukade hon verkligen inte använda om nyfödda barn. Men shamanen var en klok kvinna. Hon förstod att kvinnan som skulle bli min släkting behövde ett särskilt uppdrag om barnet skulle överleva. Gruppen kunde inte mista fler JÄGARNA 15

barn, då var det slut med deras tillvaro i det nya landet. Lyckligtvis visade sig pojken vara frisk och präktig. Han åt med god aptit. Först av bröstmjölken, sedan skrapat kött och örter. Han drack vattnet från bäckarna och blev inte ens dålig i magen. Men han såg inte riktigt ut som andra barn. Hans skinn var ljusare. Hans haka var mindre och sluttade ner mot halsen. Hans ögonbrynsbågar var kraftigare. När hans hår började växa ut hängde det rakt ner. När modern inte hörde brukade gruppens medlemmar kalla barnet för Trollungen. Det var sagt med kärlek, men de hade ju sina aningar om hans härkomst. Så småningom vågade de sig tillbaka till bergen i norr, trots De Andra. Trakterna som vi numera kallar Galileen var så gynnsamma att leva i fulla av gaseller och uroxar och annat vilt. De hittade en stor, fin kalkstensgrotta som gav skydd under vintrarna. Bara vid sällsynta tillfällen skymtade de någon från De Andra, och nästan alltid på långt avstånd. Någon enstaka gång kom de inom hörhåll. De Andra pratade konstigt och deras språk kunde man inte begripa någonting av. Deras kläder var helt utan dekorationer. Trollungen var sen med att prata och uppskattade inte sagor som vanliga barn. Men han var minst lika händig med flinta, trä och skinn som någon annan. Man behövde bara visa hur han skulle göra. Vintrarna vid den här tiden blev ovanligt kalla, blöta och svåra. Många småbarn blev sjuka. Flera dog. Men Trollungen växte och blev starkare och starkare. Gruppen tog väl hand om honom. De ägnade honom extra omsorg, som de brukade göra med sådana som var lite annorlunda. Dessutom men det sa de aldrig högt var de ängsliga att någon skulle komma och ta honom ifrån dem. 16 MIN EUROPEISKA FAMILJ

Några år senare dog kvinnan, utan att ha avslöjat något om mannen som hon hade träffat den där vårdagen när tulpanerna blommade röda i sluttningarna. Men shamanens ord besannades. Trollungen fick verkligen ett stort antal ättlingar som vandrade i alla väderstreck och spred sig över alla marker, utan ände. JÄGARNA 17

NEANDERTALARE I LEIPZIG de flesta av oss som lever i dag kan räkna några trollungar till våra anor. En liten del av anlagen i vår arvsmassa kommer från De Andra. Numera kallar vi De Andra för neandertalare. För människor som i likhet med mig härstammar från Europa handlar det om knappt två procent av allt dna. Det motsvarar att en neandertalare skulle vara min mormors mormors farfar. En trollunge, med en neandertalare som pappa, skulle då kunna vara min mormors mormors far. Så är det naturligtvis inte. Min mormors mormors far levde på 1800-talet. Korsningen mellan neandertalare och moderna människor inträffade långt tidigare, för ungefär 54 000 år sedan. Men anlagen har levt kvar under årtusendena. Det beror på att befolkningen var så liten på den tiden. Därför kunde några få korsningar med neandertalare få stort genomslag. Dessutom var några av neandertalarnas anlag bra att ha. De ökade chansen att överleva och få egna barn. Platsen för vårt sexuella utbyte med neandertalare bör ha varit Mellanöstern en korridor som alla människor passerade på sin väg från Afrika till övriga världsdelar. Det kan mycket väl ha inträffat i Galileen, för där visar arkeologiska fynd att moderna människor och neandertalare levde samtidigt. Det kan också ha skett lite längre norrut, till exempel i nuvarande Libanon. Neandertalarna kom till området först. Deras förfäder vand- 18 MIN EUROPEISKA FAMILJ

rade ut ur Afrika flera hundra tusen år före oss. Det finns spår av neandertalare från Spanien i väster till Sibirien i öster. Ett av de första fynden gjordes i mitten av 1800-talet i Neanderdalen i Tyskland, och det var då namnet neandertalmänniskan kom till. Efter fyndet i Neanderdalen på 1800-talet och fram till de senaste årtiondena trodde de flesta forskare att dagens européer skulle vara ett slags barnbarn till neandertalarna. De tänkte sig att vi hade utvecklats här, isolerade från andra folkslag under lång tid, och på så sätt utvecklat ett typiskt europeiskt utseende med ljust skinn och rakt hår. Människor i Asien och Afrika skulle ha sina separata utvecklingshistorier; asiater skulle exempelvis brås på andra förmänniskor som Pekingmannen och Javamannen. Dessa tankar kallas för den multiregionala hypotesen. De är i stort sett fel. Men de innehåller några små korn av sanning. Den nya dna-tekniken har gjort dessa korn synliga. En person som mer än någon annan har bidragit till att klar lägga människans tidiga historia genom att studera gammalt dna är svenskfödde Svante Pääbo. I dag är han en av världens mest kända forskare chef för genetiska avdelningen på Max Planck-institutet för evolutionär antropologi, som han själv har varit med och grundat i den tyska staden Leipzig. Jag besöker institutet två gånger under arbetet med denna bok. Det ligger i ett stort specialritat hus där ljus strömmar in genom väggar av glas. I en atriumgård i mitten av byggnaden blänker vattnet i en damm, omgiven av gröna växter. I entrén finns en klättervägg, konstruerad efter Svante Pääbos direktiv. Den är lika hög som alla de fyra våningsplanen tillsammans. Unga forskare brukar träna på klätterväggen innan de åker till Afrika på fältarbete för att JÄGARNA 19

studera apor som lever högt upp i trädkronor. Bredvid klätterväggen står en flygel, där sångkören brukar öva. Det visar lite av institutets speciella karaktär. Forskarna arbetar inom flera skilda discipliner, som psykologi, paleontologi och lingvistik, för att förstå hur vi har utvecklats till de människor vi är i dag. Men molekylärbiologin och dna-forskningen är institutets allra främsta gren. Det speciella laboratoriet för att rena fram gammalt dna ligger nere i källaren, för att inga oönskade föroreningar ska kunna smyga sig in. Här nere kämpar Svante Pääbo och hans unga medarbetare för att pressa tekniken framåt. Numera har de många konkurrenter i olika länder, men gruppen i Leipzig är fortfarande världsledande. Samma vecka som jag besöker institutet för andra gången publicerar de en studie om dna från en förmänniska i Spanien som är omkring 400 000 år gammal från en tid innan neandertalare ens hade hunnit utvecklas. Det Svante Pääbo sysslar med är spetsforskning som driver tekniken och kunskapen framåt. Men det är fortfarande neandertalarna som har gjort honom berömd, och det är för sina alltmer högupplösta analyser av neandertal-dna som han har blivit känd för den breda allmänheten. När jag kommer in på hans kontor är det första som möter mig ett skelett av en neandertalare, inklämt mellan skrivbordet och soffgruppen. Det består av kopior av olika ben som har hittats vid utgrävningar. Neandertalaren är kort och kraftigt byggd. Svante Pääbo däremot är lång och gänglig med långsmalt ansikte. Tidningar över hela världen har skrivit spaltmeter både om hans forskning och om hans speciella familjebakgrund, som hemlig och utomäktenskaplig son till Nobelpristagaren och rektorn för Karolinska institutet Sune Bergström. Svante Pääbo själv har 20 MIN EUROPEISKA FAMILJ

skrivit en intressant självbiografi, Neandertalmänniskan, där han framför allt lyfter fram sin mor, den estniska flyktingen och livsmedelskemisten Karin Pääbo. Hon tog med honom på en resa till Egypten när han var tretton år, och där blev han djupt fascinerad av mumier. Det var så hans forskarkarriär började. Han växte upp i förorten Bagarmossen söder om Stockholm, lärde sig ryska på Försvarets tolkskola (en av försvarets mest krävande utbildningar) och läste egyptologi och koptiska språket vid Uppsala universitet. Efter ett par år lämnade han egyptologin och började läsa på läkarutbildningen i stället. Efter fyra års medicinstudier började han forska i cellbiologi. Hans ordinarie jobb var att studera ett virusprotein. I hemlighet försökte han också isolera dna från tusenåriga mumier. Hans chef förblev ovetande, ända tills den första vetenskapliga artikeln var på väg att bli publicerad. Den trycktes i en östtysk tidskrift, eftersom Svante Pääbo hade hämtat de första mumierna på ett museum i Östberlin. I efterhand har det visat sig att det som Svante Pääbo trodde var sensationellt mumie-dna troligen mest var föroreningar från nutida människor. Men idén var i alla fall väckt. Han hade visat att dna kan överleva i vävnad som är flera tusen år gammal. Ingen i väst tog notis om den östtyska artikeln. Men ett år senare publicerade han också en artikel i den brittiska tidskriften Nature. Den väckte däremot stor uppmärksamhet. Bland annat kom ett brev från Allan Wilson på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, som då var en av världens främsta specialister på evolution och dna. Allan Wilson bad att få komma och praktisera i professor Pääbos laboratorium. Svante Pääbo hade vid denna tid just fyllt trettio år. Han var ännu inte klar med sin doktorsavhandling och JÄGARNA 21

hade verkligen inte tillgång till något eget laboratorium. Överenskommelsen blev i stället att Svante Pääbo fick komma och forska i Allan Wilsons laboratorium i Kalifornien. I detta laboratorium hade Allan Wilson och hans medarbetare börjat använda dna-teknik för att nysta upp människans tidiga historia. År 1987 kunde de publicera den första studien som med dnateknikens hjälp visar att alla nu levande människor har sitt ursprung i Afrika. Vår gemensamma urmoder var en kvinna som levde i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. Hon brukar kallas för mitokondrie-eva. Namnet Eva är förstås en blinkning till den bibliska skapelseberättelsen. Mitokondrier är särskilda strukturer i cellerna som innehåller en liten mängd dna. I början byggde alla dna-analyser om människans ursprung uteslutande på mitokondrie-dna. Sådant dna är nämligen mycket lättare att analysera än dna inne i cellkärnan, eftersom det finns tusentals mitokondrier i de flesta celler, men bara en cellkärna. En begränsning är att mitokondrie-dna bara kan användas för att spåra ursprung på mödernet, eftersom vi bara ärver våra mitokondrier från våra mammor. Redan 1987 räckte alltså tekniken till för att spåra mitokondrie- Eva, även om arbetsmetoderna förefaller osannolikt tungrodda med dagens perspektiv. De unga forskarna i Allan Wilsons laboratorium åkte runt till förlossningskliniker i Kalifornien och samlade ihop moderkakor från kvinnor med ursprung i olika delar av världen. Med stor möda renade de fram dna från dessa moderkakor, och räknade fram resultaten med sina primitiva datorer. Linda Vigilant, som numera är gift med Svante Pääbo, var doktorand hos Allan Wilson. Hon gjorde en uppföljande studie om mitokondrie-eva ett par år senare. Datorerna var fortfarande så svaga och långsamma att beräkningarna tog en vecka. Men 22 MIN EUROPEISKA FAMILJ

Grafik1.pdf 1 2015-06-04 22:18 MÄNSKLIGHETENS MÖDRAR "Eva" L3 Ut ur Afrika L0 L1 L5 L2 L6 L4 M N R L L3 M D N R R0 U (C, E, G, Q, Z) (A, I, O, S, W, X, Y) (B, F, J, P, T) (HV, H, V) (K) Källa: Phylotree 2015 Eva levde i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. Hon har kommit att bli urmoder till alla människor som lever i dag. För ungefär 60 000 år sedan tog en av hennes dotterlinjer steget ut ur Afrika, och spreds sedan till övriga världen. JÄGARNA 23

dna-tekniken hade tagit ett stort steg framåt. En forskare i Kalifornien hade utvecklat en kopieringsmetod som kallas pcr och belönades med Nobelpris några få år senare. Med hjälp av denna kopieringsmetod kunde forskarna nu använda enstaka hårstrån som arbetsmaterial i stället för hela moderkakor. Antropologer som arbetade i olika världsdelar hjälpte till att skaffa fram hårstrån från alla möjliga befolkningar. Och resultaten från den första studien stod sig. För ungefär 200 000 år sedan levde en kvinna i Afrika som alla nu levande människor härstammar från. Hon är allas vår gemensamma anmoder. Några år senare, 1995, kunde amerikanska forskare publicera rön om den manliga motsvarigheten till mitokondrie-eva. Han kallas för y-kromosom-adam. Den förbättrade dna-tekniken och de alltmer kraftfulla datorerna hade nu gjort det möjligt att jämföra även y-kromosomer från ett antal män från olika världsdelar. y-kromosomer innehåller mycket mer dna än mitokondrier och överförs bara från fäder till söner. De kan alltså bara användas till släktträd för raka fädernelinjer. Resultaten visade att för ungefär 200 000 år sedan levde en man som är anfader till alla nu levande män. Även denne y-kromosom-adam levde i Afrika. Det var inget snack längre. Den multiregionala teorin var död. Den moderna människan har sitt ursprung i Afrika. dna-tekniken förbättrades allt mer. Inte minst Svante Pääbo själv lyckades steg för steg utveckla metoder för att analysera prover som var flera tusen år gamla. Genom att testa på fossil från djur lärde han sig att hålla proverna rena. Utmaningen var att undvika damm, gamla bakterier och spår från nutida människor som hade tagit i fossilen. 24 MIN EUROPEISKA FAMILJ