AB./. Riksåklagaren ang. ofredande m.m.

Svarsskrivelse Sida 1 (9) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B 2669-07 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM AB./. Riksåklagaren ang. ofredande m.m. Förelagd att lämna in svarsskrivelse i målet får jag härmed anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag anser emellertid att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet, såvitt avser frågan om ofredande. Underinstanserna Av utredningen i målet framgår sammanfattningsvis följande. AB och MM var sambor i en lägenhet som hyrdes i MMs namn. I slutet av april 2003 lämnade MM lägenheten. Enligt henne för att förhållandet bröts, men enligt AB för att de skulle bo åtskilda ett tag. AB bodde ensam i lägenheten i slutet av april och början av maj 2003. Därefter lämnade han lägenheten och MM flyttade tillbaka till densamma. Under den tid AB själv bodde i lägenheten installerade han en dold filmkamera och dolda mikrofoner i MMs sovrum. Kameran och mikrofonerna anslöts med kablar till en bärbar dator som installerades och doldes i en garderob i det andra sovrummet i lägenheten. AB dolde även kablarna och kabelgenomföringarna. I datorn fanns program installerade för videoinspelning och ljudinspelning. Inspelade ljud- och videofiler lagrades i samma mapp. Datorn hade funktioner för automatisk rörelsedetektion som startade när något rörde sig framför kameran och för automatisk röstdetektion som aktiverade ljudinspelning. Datorn hade ett trådlöst nätverkskort för överföring av filer m.m. till en annan dator som fanns på en plats utanför lägenheten och som AB hade tillgång till. Film- och ljudinspelningen fungerade från den 9 maj 2003. Filminspelningen upphörde att fungera den 26 maj, medan ljudinspelningen pågick till den 28 maj 2003. Med hjälp av den dolda utrustningen spelade AB in ljud och bilder från de tillfällen JC besökte MM i hennes lägenhet, bl.a. då de båda hade intimt umgänge med varandra. AB tog ut ljud- och bildfilerna och skickade dem tillsammans med ett brev per e-post till flera familjemedlemmar och vänner till MM. E- posten nådde fram till och öppnades av åtminstone tre personer. Åklagaren väckte åtal för förtal, olovlig avlyssning och ofredande. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 Telefax Webbadress 08-453 66 99 www.aklagare.se

Svarsskrivelse Sida 2 (9) Tingsrätten dömde AB för olovlig avlyssning och förtal, men ogillade åtalet för ofredande. Vad avser åtalet för förtal bör framhållas att tingsrätten inte fann det styrkt att någon av e-postmottagarna tagit del av de bifogade ljud- eller bildfilerna. Den fällande domen för förtal omfattade alltså endast de uppgifter AB hade lämnat om MM i det medföljande brevet. Påföljden bestämdes till dagsböter. AB förpliktades även att utge skadestånd. Hovrätten ändrade tingsrättens dom i skulddelen endast på så sätt att AB även dömdes för ofredande. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med dagsböter. En ledamot var skiljaktig på så sätt att han ville ogilla åtalet för ofredande. Överklagandet AB har yrkat att Högsta domstolen ogillar åtalet i dess helhet och befriar honom från skadeståndsskyldighet. Han har som grund för överklagandet, såvitt avser åtalet för ofredande, anfört att Högsta domstolen i NJA 1996 s. 418 slagit fast att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person. Hur hänsynslöst och integritetskränkande han än må ha agerat kan han därför inte dömas för ofredande då detta saknar lagstöd. Som skäl för prövningstillstånd har AB åberopat att åtalet för ofredande står i strid med det angivna avgörandet från Högsta domstolen och att det därför torde vara av vikt för ledning av rättillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet i denna del. Grunderna för min inställning Inledning Jag vill inledningsvis framhålla, att det är uppenbart att AB genom den dolda ljudupptagningen och genom e-postmeddelandena, på sätt tingsrätten och hovrätten funnit, har gjort sig skyldig till olovlig avlyssning och förtal. I dessa delar kan jag därför helt ansluta mig till vad underinstanserna har anfört i sina domskäl. Målet aktualiserar emellertid frågan om det är straffbart att fotografera eller filma någon utan dennes vetskap. Den rättsliga regleringen I svensk rätt finns inte något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera eller filma en enskild person (se NJA 1992 s. 594 och 1996 s. 418). För det fall fotografierna eller filmen visas för andra personer kan de uppgifter som därigenom lämnas om den fotograferade eller filmade personen anses vara ägnade att utsätta honom eller henne för andras missaktning. Under sådana förhållanden kan ansvar för förtal komma i fråga. Så var t.ex. fallet i NJA 1992 s. 594,

Svarsskrivelse Sida 3 (9) där den tilltalade utan målsägandens vetskap hade filmat ett samlag mellan dem båda och därefter vid olika tillfällen visat filmen för andra. Frågan är emellertid om straffansvar kan komma i fråga även om inte några utomstånde personer tar del av filmen eller fotografierna. Specialstraffrätten Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning Lagen innehåller bestämmelser om användning av övervakningsutrustning (allmän kameraövervakning). Till övervakningsutrustning räknas TV-kameror och andra optisk-elektroniska instrument som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning och separata tekniska anordningar för att behandla eller bevara bilder som tas upp av sådana utrustningar (2 ). Det innebär t.ex. att stillbildskameror och filmkameror där bildupptagningen lagras på videoband, i dataminne eller något annat elektroniskt medium omfattas. Lagen tar sikte på automatiska eller fjärrmanövrerade apparater, medan apparater som hanteras på platsen t.ex. en manuellt skött kamera inte omfattas av lagen (se t.ex. SOU 2007:22 Del 2 s. 247). Lagen gäller all kameraövervakning oavsett var den sker. Det innebär bl.a. att lagen är tillämplig på kameror som finns i privatbostäder och som filmar en del av ett rum, t.ex. webbkameror (se bl.a. a. bet. Del 1 s. 310 ff.). Däremot är det endast ett fåtal av lagens bestämmelser som är tillämpliga på övervakning som sker på platser dit allmänheten inte har tillträde (t.ex. en privatbostad). Kravet på upplysningsplikt i 3 gäller emellertid och den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot det förbudet döms, enligt 26, till böter eller fängelse i högst ett år. Avgörande för bedömningen av straffvärdet är hur allvarligt integritetsintrång gärningen kunnat förorsaka. Vid bedömningen måste samtliga omständigheter kring övervakningen beaktas och av stor betydelse är integritetsskador eller risker för att sådana kan uppkomma. Andra faktorer som skall vägas in är hur länge övervakningen har pågått och med vilka medel den skett, om bilder bevarats och om ljud har tagits upp (prop. 1997/98:64 s. 66-67). I ringa fall skall inte dömas till ansvar. I författningskommentaren till de lagändringar som gjordes 1990 anges som ett exempel, att upplysningsplikten har åsidosatts i ett rent privat sammanhang, t.ex. i ett utrymme i en bostad där utomstående sällan eller aldrig kan tänkas uppehålla sig (prop. 1989/90:119 s. 57). Personuppgiftslagen (1998:204) Bilder på identifierbara personer är en form av personuppgifter. Om kameraövervakningen innefattar automatiserad behandling av personuppgifter, vilket är fallet om digital utrustning används, är personuppgiftslagen (PUL) tillämplig

Svarsskrivelse Sida 4 (9) (Personuppgiftslagen, En kommentar, 3:e uppl. s. 102 ff. och a. bet. Del 1 s. 309 och Del 2 s. 257). Enligt 6 gäller dock inte lagen för sådan behandling av personuppgifter som en fysisk person utför som ett led i en verksamhet av rent privat natur. Detta undantag är endast tillämpligt på verksamheter som är uppenbart privata och av förtrolig karaktär och är avsedda att begränsas till de berördas personliga sfär eller den sfär som har samband med hushållet (a. kommentar s. 129 ff. och SOU 2004:6 s. 151 ff. och 228 f.). Sedan den 1 januari 2007 gäller enligt 5 a första stycket att de flesta av PUL:s bestämmelser om bl.a. hantering och gallring bara är tillämpliga på material som har en personuppgiftsknuten struktur, exempelvis i form av ett register. På annat material tillämpas i stället en missbruksregel. Syftet med lagändringen vara att underlätta vardaglig behandling av personuppgifter. Om bildupptagningar endast hanteras löpande, t.ex. i datumordning, torde de omfattas av undantaget (SOU 2007:22 Del 2 s. 257). Enligt 5 a andra stycket gäller emellertid inte undantaget om behandlingen innebär en kränkning av den registrerades personliga integritet. Så är t.ex. fallet om materialet samlas in eller annars behandlas med syfte att förfölja eller skandalisera en person. Det gäller t.ex. publicering på Internet av bilder på en f.d. pojk- eller flickvän i eller utan badkläder eller av rent personliga detaljer om dennes beteende. En enskild person torde överhuvudtaget ha rätt att kräva att ingen har en i det närmaste fullständig kunskap om honom eller henne. Redan det förhållandet att någon samlar en stor mängd uppgifter om en person utan något godtagbart ändamål måste därför oftast ses som en kränkning av den personliga integriteten. Som exempel anges i förarbetena att en hyresvärd närmast av nyfikenhet samlar bilder på och anteckningar i löpande text om iakttagelser av en hyresgäst (prop. 2005/06:173 s. 27 ff., a. kommentar s. 124 ff.). Enligt 13 andra stycket är det förbjudet att behandla personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Den som behandlar sådana personuppgifter i ett ostrukturerat material så att den registrerades personliga integritet kränks (dvs. i strid med 5 a ) döms, enligt 49 första stycket e), till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt till fängelse i högst två år (se även a. kommentar s. 457). Slutsatser beträffande den specialstraffrättsliga regleringen Som framgår av redogörelsen ovan torde den som fotograferar eller filmar en annan person utan den senares samtycke eller vetskap kunna, beroende på omständigheterna, göra sig skyldig till brott mot lagen om allmän kameraövervakning och/eller PUL. Huruvida straffansvar enligt de lagarna kan komma i fråga är emellertid beroende på omständigheterna, bl.a. hur fotograferingen eller filmningen har skett samt vilken typ av utrustning som har använts.

Svarsskrivelse Sida 5 (9) Oavsett hur det förhåller sig med straffansvar enligt de specialstraffrättsliga bestämmelserna kan detta inte komma under Högsta domstolens prövning i det nu aktuella målet. Gärningen (den dolda filmningen) begicks under tiden den 9-28 maj 2003 och ansvar har endast yrkats för ofredande. För att Högsta domstolen skall kunna pröva frågan om brott mot lagen om allmän kameraövervakning och PUL krävs därför att gärningsbeskrivningen justeras i vissa avseenden. Som en allmän princip gäller emellertid att sådan justering som krävs i detta fall måste ske inom preskriptionstiden för brottet (jfr NJA 1950 s. 647, 1987 s. 194, 1989 s. 469 och 2000 s. 457). Den tid inom vilken AB skulle ha erhållit del av åtal för brott mot de angivna specialstraffrättsliga lagarna är två år från den dag brottet begicks. Det är endast vid brott mot PUL som är grovt som preskriptionstiden är fem år (jfr 26 lagen om allmän kameraövervakning, 49 PUL samt 35 kap. 1 och 4 brottsbalken). Den i målet avgörande frågan är således om ABs förfarande, att med dold kamera filma målsägandena, vilket först i efterhand har kommit till deras kännedom, är att bedöma som ofredande. Ofredande 4 kap. 7 brottsbalken Den brottsliga handlingen beskrivs i lagtexten som handgripligt antastande eller ofredande genom hänsynslöst beteende. Eftersom det i målet inte varit fråga om ett handgripligt antastande måste beteendet, för att vara straffbart, falla in under det senare ledet. Som exempel på sådant beteende nämns i lagtexten skottlossning, stenkastning och oljud. I motiven till bestämmelsen anges, att för att en gärning skall anses innebära ett ofredande genom hänsynslöst beteende måste krävas att det enligt vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning. Som exempel nämns att någon genom nattliga telefonpåringningar stör annans nattro eller annars trakasserar honom, att göra någon upprörd genom att framföra falskt meddelande om närståendes död eller att allvarligt skrämma någon (NJA II 1962 s. 134 f., se även NJA II 1993 s. 51). Några remissinstanser ansåg att uttrycket hänsynslöst beteende var allt för vagt och Lagrådet underströk, att under lagrummet ej bör hänföras annat än sådant som karakteriseras av att det innebär ett personligt ofredande, såsom telefonförföljelse och dylikt. Departementschefen ansåg att kritiken i viss mån synes befogad, men framhöll att uttrycket skall läsas i förening med det både i brottsbeskrivningen och såsom brottsnamn använda uttrycket ofredande, varigenom, ansåg departementschefen, syftet med stadgandet tämligen klart framgår. Departementschefen framhöll i samband därmed att obehörigt inträngande i lokaler som inte omfattas av hemfridsbrottet i vissa fall bör bedömas som ofredande. Departementschefen anförde att det sålunda måste anses som ofredande att mot uttryckligt förbud gå in i arbetsrum, skolsal, sluten föreningslokal och andra sådana lokaler, där en eller flera personer uppehåller sig under

Svarsskrivelse Sida 6 (9) sådana förhållanden, att de har ett berättigat anspråk att lämnas i fred av utomstående (NJA II 1962 s. 135). Jareborg har anfört att för att gärningen skall vara brottslig måste den innebära en kännbar fridskränkning någon måste verkligen blir störd och dessutom kunna sägas vara uttryck för hänsynslöshet (Jareborg, Brotten I, 2:a uppl. 1984, s. 279 f. samt Jareborg/Nelson, Brotten mot person, 1975, s. 71 ff.). Frågan om dold fotografering eller filmning behandlades av Integritetsskyddskommittén i mitten av 70-talet. Kommittén gjorde bedömningen att bestämmelsen om ofredande inte omfattade integritetskränkningar vid vilka den enskilde inte är medveten om åtgärden när den företas, t.ex. dold övervakning eller fotografering på stort avstånd med teleobjektiv. Mot den bakgrunden föreslog kommittén att nya straffbestämmelser om olovlig och otillbörlig fotografering skulle införas i brottsbalken (SOU 1974:85 s. 36 f.). I den efterföljande propositionen genom vilken lagen om TV-övervakning (numera lagen om allmän kameraövervakning) föreslogs och sedermera genom riksdagens beslut infördes, gjordes uttalanden som anslöt sig till kommitténs i fråga om gällande rätt. Bl.a. uttalades att för att det vid TV-övervakning skall vara fråga om ofredande enligt 4 kap. 7 brottsbalken förutsätts att den angripne är medveten om att han TV-övervakas. Sker TV-övervakningen med dold kamera, anges det i propositionen, blir paragrafen inte tillämplig (prop. 1975/76:194 s. 15). Som angetts ovan har också Högsta domstolen uttalat att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera eller filma en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen (se NJA 1992 s. 594 och 1996 s. 418). Frågan är emellertid om dessa uttalanden innebär att bestämmelsen om ofredande är så utformad att det aldrig, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, kan komma i fråga att döma till ansvar för ofredande avseende dold fotografering eller filmning, så länge inte någon utomstående tar del av fotografierna eller filmen. Bedömningen av omständigheterna i målet AB har på ett välplanerat och raffinerat sätt installerat filmkameran och övrig teknisk utrustning i MMs bostad. MM har därigenom utan att vara medveten om det blivit filmad på det mest privata område en människa har tillgång till sitt eget hem. Filmkameran har dessutom medvetet placerats i MMs sovrum och därmed filmat MM och JC när de har haft intimt umgänge. Utredningen visar att ABs förfarande inte har handlat om att han enbart velat filma MM, utan om att han har velat kontrollera henne och att hans uppsåt innefattat att det som filmats skulle komma till MMs kännedom, vilket också har skett. I likhet

Svarsskrivelse Sida 7 (9) med hovrätten menar jag att samtliga dessa omständigheter måste beaktas vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som ofredande. Det råder inget tvivel om att AB på ett osedvanligt utstuderat sätt har grovt kränkt såväl MMs som JCs personliga integritet och att ABs beteende är att beteckna som synnerligen hänsynslöst. Den i målet helt avgörande frågan är således om AB genom sitt hänsynslösa beteende kan anses ha ofredat målsägandena. Enligt min uppfattning bör ABs uppsåt samt samlade åtgärder och beteende ligga till grund för bedömningen. Den dolda filmningen utgör då endast en del av det hänsynslösa beteendet. ABs förfarande visar att hans uppsåt redan från första stund har innefattat att filminspelningen skulle komma till målsägandenas kännedom. Målsägandena har också, genom de åtgärder AB vidtagit, kort tid efter att de har filmats fått kännedom om det. Utredningen i målet visar att målsägandena, då de fick reda på att de blivit filmade med dold kamera blev upprörda, oroade och störda. Härigenom måste AB genom sitt hänsynslösa beteende den dolda filmningen och de övriga åtgärder han vidtagit anses ha utsatt målsägandena för en kännbar fridskränkning (personlig fridsstörning). Jag menar således att det saknar betydelse att det inte var vid själva filmningen som målsägandena blev störda. Även om den tekniska utrustningen var dold kan det hållas för visst att MM förr eller senare skulle ha upptäckt den och då förstått att hon och andra som vistats i rummet hade varit föremål för bl.a. dold filmupptagning. Det kan på goda grunder hävdas att förutsättningarna för ansvar för ofredande härigenom skulle ha varit uppfyllda. Nu har emellertid AB på eget initiativ sett till att målsägandena fick kännedom om filmningen. Genom att skicka ut delar av filmmaterialet till MMs familj och bekanta har AB vidtagit åtgärder för att materialet skulle komma till målsägandenas kännedom, vilket också har skett. Att kännedom om materialet har förmedlats genom en tredje person bör (liksom vid olaga hot) sakna betydelse för ABs straffansvar. Inte heller menar jag att den tolkning jag nu gett räckvidden av ofredandebestämmelsen, kan anses medföra att det uppstår en konkurrenssituation i förhållande till bestämmelsen om förolämpning i 5 kap. 3 brottsbalken. Sammanfattningsvis menar jag således att AB genom hänsynslöst beteende har ofredat målsägandena och att Hovrättens dom skall stå fast. Prövningstillstånd m.m. Det råder inte något tvivel om att AB skall dömas för olovlig avlyssning och förtal och det finns därför inte något skäl för prövningstillstånd i de delarna.

Svarsskrivelse Sida 8 (9) När det gäller åtalet för ofredande råder det emellertid, som jag redogjort för ovan, osäkerhet beträffande om och i så fall under vilka förutsättningar dold fotografering eller filmning av den som är ovetande om det är straffbart såsom ofredande. Varken lagtext, motiv eller doktrin ger ett entydigt besked och inte heller kan Högsta domstolens avgöranden från 1992 och 1996 anses göra det. Vidare har tingsrätten och hovrätten haft skilda uppfattningar samt har inte heller hovrätten varit enig i sitt avgörande. Rättsläget får därför betecknas som oklart, vilket inte är tillfredställande. Detta särskilt mot bakgrund av den tekniska utveckling som skett under senare år och som bl.a. innebär att fotografering och filmning i smyg kan ske med mobiltelefoner samt att det i hundratusentals svenska hem finns s.k. webbkameror som på ett tämligen enkelt sätt kan användas för att filma personer utan att de har vetskap om det. Målet aktualiserar också frågan huruvida den svenska lagstiftningen ger ett tillräckligt skydd för den enskildes rätt till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens enligt artikel 8 i Europakonventionen. Artikeln innefattar bl.a. en rätt att bli lämnad i fred, alltså ett skydd mot allt för närgången uppmärksamhet. Detta kan bl.a. innefatta ett skydd mot att bli fotograferad. Artikel 8 ålägger staten att vidta positiva åtgärder för att skydda den enskildes privatsfär. Staten kan alltså bryta mot artikeln t.ex. genom att inte skapa ett tillräckligt rättsligt skydd. Även utanför området för statligt tvång kan således enskilda människor ha ett anspråk på skydd mot att andra får tillträde till en privat sfär. Staten kan då bli ansvarig för sin underlåtenhet trots att det övergrepp som visat att det rättsliga skyddet var otillräckligt har utförts av en enskild person, för vars handlande staten inte i och för sig är ansvarig för (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl. 2007, s. 302 ff. samt bl.a. Europadomstolens dom den 24 juni 2004 i målet Caroline von Hannover mot Tyskland). Mot denna bakgrund menar jag att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet, såvitt avser frågan om ofredande. Bevisuppgift m.m. Jag hemställer om att få återkomma med bevisuppgift samt synpunkter på målets fortsatta handläggning för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Fredrik Wersäll Stefan Johansson

Svarsskrivelse Sida 9 (9) Kopia till - Västerorts åklagarkammare i Stockholm (C02-12-2581-03) - Utvecklingscentrum Göteborg - Utvecklingscentrum Malmö