MM./. riksåklagaren ang. narkotikabrott

SVARSSKRIVELSE Sida 1 (12) Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson 2011-12-14 B 3730-11 Rotel 20 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM MM./. riksåklagaren ang. narkotikabrott (Hovrätten för Västra Sverige, avd.1, dom 2011-06-30, mål B 4504-10) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att avge svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Bakgrund Tingsrättens dom Tingsrätten dömde MM för tre fall av ringa narkotikabrott; ett fall av innehav av 3,18 gram amfetamin och två fall av eget bruk av amfetamin. Påföljden bestämdes till dagsböter. När det gäller innehavsbrottet framgår av tingsrättens domskäl att MM uppgett att hon dagen innan polisen ingrep mot henne hade köpt vad hon trodde var fem gram amfetamin. Hon var då i sällskap med PN som också köpte fem gram. De betalade var och en för sig. Därefter gömde de sina respektive paket i terrängen i en hundbajspåse som var hennes. Vid polisingripandet hade MM och PN kommit överens om att träffas för att hämta narkotikan. Tingsrätten uttalade vidare följande. I målet är inte annat utrett än att MM och PN var och en för sig förvärvade narkotika. Det är således inte utrett att MM gemensamt eller i samråd med annan köpt narkotika för gemensamt bruk eller att hon innehaft hela mängden narkotika gemensamt med annan. Narkotikan har även, såvitt framkommit, varit förpackad i två mindre paket. MM har därefter visserligen tagit viss befattning även med det andra paketet genom att förpacka narkotikan i en större påse. Den befattningen är emellertid av så begränsad omfattning att den inte kan föranleda ansvar för Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010 562 50 00 registrator@aklagare.se Telefax 010 562 52 99 Webbadress www.aklagare.se

SVARSSKRIVELSE Sida 2 (12) innehav. Det är därmed endast styrkt att MM innehaft 3,18 gram amfetamin. Det innehavet är att bedöma som ringa brott. Hovrättens dom Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten, när det gällde den del av åtalet som avsåg innehav av narkotika, skulle döma MM för narkotikabrott av normalgraden. Vidare yrkades att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att MM dömdes för narkotikabrott av normalgraden, påföljden bestämdes till en månads fängelse och en tidigare villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad. Hovrätten uttalade att av utredningen hade framkommit att MM och PN den 26 maj 2010 var och en för sig köpt paket med vad de trodde var 5 gram amfetamin. De begav sig sedan tillsammans till en skogsdunge för att gömma narkotikan. Vidare uttalades att MM berättat att de stoppade ner de bägge paketen amfetamin i en plastpåse som hon hade med sig och att de sedan gömde denna påse i terrängen. Dagen efter återvände hon till skogsdungen tillsammans med PN för att hämta narkotikan. Hovrätten fortsatte enligt följande. Det är klarlagt att MM innehaft det parti om 3,18 gram amfetamin som hon uppgett att hon köpt för egen räkning. Frågan är om hon även ska anses ha olovligen innehavt det parti på 2,70 gram amfetamin som PN uppgett att han köpt. Med innehav av narkotika anses i princip att någon har narkotikan i sin besittning på så sätt att han eller hon har möjlighet att utöva faktisk rådighet över den (se t.ex. rättsfallet NJA 2003 s. 473). MM har genom att gömma PNs narkotika tillsammans med sitt eget varit väl medveten om var det funnits. Under det knappa dygn som narkotikan förvarats gömd har hon haft möjlighet att på egen hand gå dit och hämta narkotikan. Hon har därmed innehaft inte bara sin egen narkotika utan även PNs. Att MM inte var ägare till den delen av narkotikan leder inte till annan bedömning. MM ska därför dömas för olovligt innehav av hela den mängd amfetamin som åtalet avser. Gärningen ska med hänsyn till mängden och arten narkotika bedömas som narkotikabrott av den s.k. normalgraden. Hovrätten konstaterade att MM återfallit i likartad brottslighet kort tid efter villkorlig frigivning från sitt senaste straff. Med hänsyn till detta och till brottslighetens art bestämdes påföljden till en månads fängelse. Vidare förverkades den tidigare villkorligt medgivna friheten. Överklagandet till Högsta domstolen MM yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, ska bedöma innehavet av amfetamin som ringa narkotikabrott och bestämma påföljden till dagsböter. Vidare yrkas att den tidigare villkorligt medgivna friheten inte ska förklaras förverkad.

SVARSSKRIVELSE Sida 3 (12) Enligt MM är det endast styrkt att hon innehaft 3,18 gram amfetamin. Detta då hennes befattning med PNs narkotika är av så begränsad omfattning att den inte bör föranleda ansvar för innehav. När det gäller frågan om prövningstillstånd hävdar MM att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar om en så begränsad befattning med narkotika som det är fråga om i målet ska kunna föranleda ansvar för innehav. Grunder Innehav av narkotika Enligt 1 första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) döms bl.a. den för narkotikabrott som olovligen, och uppsåtligen, innehar narkotika. Straffet ska bestämmas till fängelse i högst tre år. Den 1 juli 1983 trädde omfattande ändringar av narkotikastrafflagen i kraft. Ändringarna byggde på förslag som lämnats av en utredning, BRÅ PM 1982:2, om narkotikabrott. I promemorian konstaterades att innebörden av begreppet innehav inte hade närmare berörts i förarbetena till narkotikastrafflagen. I allmänhet hade man dock utgått från att därmed i vart fall i huvudsak ska förstås detsamma som att man har besittning till narkotikan. Vidare konstaterades att besittning också civilrättsligt ofta brukar definieras som just faktiskt innehav. Avgörande angavs i allmänhet vara möjligheten att utöva faktisk rådighet över saken. Som exempel nämndes att innehav av en nyckel till en förvaringsbox brukar anses innebära besittning medan detta inte torde gälla ett kvitto som erhållits vid inlämning till förvaringsställe. För närmare synpunkter angående besittningsbegreppet hänvisades till brottsbalkskommentaren och till Jareborg, Brotten II (se BRÅ PM 1982:2, s. 116). Enligt Nils Jareborg förutsätter kriminaliseringen av förmögenhetsbrott ett civilrättsligt system, men är ändå relativt självständig i förhållande till detta. En konsekvens av denna fria ställning är att straffrätten inte är bunden av civilrättens begreppsbildning. Då en brottsbeskrivning innehåller en inarbetad civilrättslig term måste det dock finnas starka skäl för att ge den en annan betydelse än inom civilrätten. Jareborg konstaterar att det sedvanerättsligt bestämda besittningsbegreppet utnyttjas i både civil- och straffrättslig lagstiftning. Enligt Jareborg är dess civilrättsliga innebörd tämligen oklar, och torde variera mellan olika rättsområden. Straffrätten har här gått sina egna vägar, när det gällt att dra gränser mellan besittning och icke-besittning och mellan sambesittning och ensambesittning (Jareborg, Brotten II, Förmögenhetsbrotten, 2:a uppl., 1986, s. 26).

SVARSSKRIVELSE Sida 4 (12) Jareborg uttalar vidare att man undantagsvis kan ha besittning till saker som befinner sig på mark som man inte disponerar över. I sådant fall anges den s.k. normalitetsgrundsatsen vara avgörande. Exempelvis har en besittare kvar sin besittning till saker som han avsiktligen placerat på annans område. Enligt Jareborg är därför saker i s.k. tjuvgömmor kvar i tjuvens besittning. Jareborg diskuterar vidare om skillnaden mellan ordinär sambesittning (i vilket fall besittningen kan utövas självständigt; A och B har t.ex. var sin likadan nyckel till ett lås) och kvalificerad sambesittning (besittningen måste utövas av besittarna tillsammans; A och B har t.ex. olika nycklar till olika lås som båda måste öppnas). Därvid anges ett förvärv av en nyckel vid kvalificerad sambesittning inte medföra besittning till det som finns bakom låsen lika enkelt som vid förvärv av en nyckel vid ordinär sambesittning (a.a., s. 34 f.). Olle Hoflund uttalar beträffande den kvalificerade form av innehav som utgör förvaring (1 första stycket 4 narkotikastrafflagen) att sådan befattning inte kan föreligga om inte också alla förutsättningar är uppfyllda för ett innehav. Det torde t.ex. betyda att den som förvarar narkotika hos annan person utan att ha omedelbar rådighet över den inte omfattas av punkt 4. En annan fråga anges vara om den som låter någon förvara narkotika i ett utrymme som han själv har tillgång till också kan anses förvara narkotikan. Svaret synes enligt Hoflund böra bero på om han har rådighet över denna. Hoflund uttalar vidare att man kan undra vilken betydelse det har för frågan om innehav föreligger att det förutsätter faktisk rådighet över saken. Kan den som t.ex. äger en del av en större kvantitet som förvaras i ett utrymme som alla ägare har tillgång till anses inneha narkotika även om hans förfoganderätt är begränsad så att han inte utan de övrigas samtycke får avskilja sin del? Högsta domstolen hade att ta ställning till ett liknande spörsmål i NJA 1981 s. 444. I rättsfallet hade ett narkotikaparti till viss del förvärvats för de tilltalades räkning. Narkotikapartiet, som fanns i en bil i vilken de tilltalade medföljde som passagerare, skulle efter avslutad färd vägas och delas upp. Högsta domstolen ansåg att de tilltalade hade innehaft narkotika i de kvantiteter som avsågs med åtalen (Hoflund, Olle, Narkotikabrotten En straffrättslig studie, 3 uppl., 1993, s. 52 och 59 f.). I NJA 2003 s. 473 konstaterar Högsta domstolen att förvaring av narkotika i princip utgör en kvalificerad form av innehav av narkotika. Att förvaring av narkotika ändå finns med som en särskild gärningsform anges sammanhänga bl.a. med att medverkan till sådan befattning som endast utgör innehav inte är straffbelagd. För att någon ska dömas för innehav av narkotika krävs alltså att han själv innehaft narkotikan. Högsta domstolen uttalade vidare att med innehav avses i princip att någon har narkotika i sin besittning på så sätt att han har möjlighet att utöva faktisk rådighet över den.

SVARSSKRIVELSE Sida 5 (12) Ringa narkotikabrott Av 2 narkotikastrafflagen följer att om brott som avses i 1 första stycket med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter är att bedöma som ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen om ringa narkotikabrott fick sin nuvarande utformning år 1993. Av propositionen till lagändringen framgår att syftet med att tillföra de nya rekvisiten med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter var att främja en enhetlig och restriktiv tillämpning. Avsikten var att markera att ett brott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att därvid arten och mängden narkotika har särskild betydelse. Vidare uttalades att den dåvarande gränsen för när brott bestående i innehav för eget bruk av amfetamin skulle bedömas som ringa (icke överstigande åtta gram) snarast borde sänkas något. Utöver arten och mängden narkotika borde särskilt beaktas vilken typ av befattning med narkotika det är fråga om. Det ringa brottet angavs i huvudsak vara förbehållet gärningar som består av eget bruk eller innehav för eget bruk (prop. 1992/93:142, s. 16 f. och 28 f.). I NJA 1997 s. 522 hade den tilltalade innehaft åtta gram amfetamin för eget bruk. I domen uttalade Högsta domstolen att det i målet inte hade framkommit några omständigheter, utöver arten och mängden narkotika, som skulle kunna föranleda att innehavet var att anse som ett ringa brott. Vidare konstaterades att Högsta domstolen i NJA 1986 s. 736 bedömt ett innehav av fem tio gram amfetamin som narkotikabrott av normalgraden. Högsta domstolen nämnde också att departementschefen vid den senaste ändringen av 2 narkotikastrafflagen gett uttryck för uppfattningen att innehav för eget bruk av så mycket som åtta gram amfetamin inte borde bedömas som ringa brott. Mot bakgrund härav bedömde Högsta domstolen den tilltalades innehav som narkotikabrott av normalgraden. Påföljden bestämdes till två månaders fängelse. I NJA 2008 s. 653 bedömdes den tilltalades innehav för eget bruk av 0,73 gram kokain som narkotikabrott av normalgraden. I domskälen uttalade Högsta domstolen bl.a. följande. Som utgångspunkt för bedömningen av straffvärdet i narkotikamål använder domstolarna i allmänhet på grundval av praxis utvecklade tabeller i vilka ett "normalt" straffvärde anges i förhållande till den art och mängd narkotika som gärningen avser (se Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, tredje upplagan, 2005, s. 461-504). Såväl lagstiftaren (se särskilt prop. 1980/81:76) som HD (se senast NJA 2004 s. 354) har emellertid i olika sammanhang betonat vikten av att iaktta försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende art och mängd som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Detta gäller särskilt när det är fråga om hantering av mer betydande mängder narkotika. När det gäller mindre mängder narkotika framstår det, om inga särskilda omständigheter föreligger (jfr t.ex. NJA 1987 s. 757 och 1989 s. 837), som mer naturligt att straffvärdebedömningen sker med tillämpning av schabloner (jfr

SVARSSKRIVELSE Sida 6 (12) NJA 1993 s. 38). Ett sådant synsätt ligger också bakom den år 1993 införda ändringen i 2 narkotikastrafflagen enligt vilken bedömningen av om ett brott är att anse som ringa skall göras med "hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter". Högsta domstolen har sedan juni 2011 meddelat sju domar i vilka generella uttalanden görs om principerna för brottsrubricering och straffmätning i narkotikamål. Domarna är NJA 2011 s. 357, NJA 2011 s. 675 I och II, dom den 6 december 2011 i mål B 2521-11, dom den 9 mars 2012 i mål B 4468-11, dom den 23 mars 2012 i mål B 3361-10 och dom den 26 mars 2012 i mål B 4343-11). I NJA 2011 s. 357 uttalar Högsta domstolen att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är en faktor som är viktig vid straffvärdebedömningen i narkotikamål. Detta anges innebära att tabeller som upprättats med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel, särskilt i fråga om brottslighet som inte är grov. Tabeller som upprättas med utgångspunkt i art och mängd är emellertid enligt Högsta domstolen alltid förenade med osäkerheter och därmed också risker för missvisande jämförelser. De måste därför enligt Högsta domstolen användas med försiktighet. I NJA 2011 s. 675 I och II upprepar Högsta domstolen att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är viktiga faktorer vid bedömningen av straffvärdet, särskilt när det gäller brottslighet som inte är grov. Högsta domstolen fortsätter enligt följande. Art och mängd är emellertid inte de enda faktorer som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. De utgör endast en del av bedömningsunderlaget. Som Högsta domstolen framhöll i sin dom den 16 juni 2011 i mål B 5412-10 är det angeläget att omständigheter vid sidan av art och mängd tillmäts större betydelse vid bestämningen av straffvärdet än vad som ofta har skett. Det gäller inte bara vid grova brott som var aktuella i det målet utan även vid brott av normalgraden. En samlad bedömning av alla relevanta faktorer leder alltså till att straffvärdet kan bli såväl högre som lägre än vad det blir om bara art och mängd beaktas. Högsta domstolen uttalar också att de straffvärden som framgår av den av domstolarna ofta använda amfetamintabellen, som utgår från mängd, måste anses vara för höga. Enligt Högsta domstolen följer en sänkning av dessa värden som en naturlig konsekvens av NJA 2011 s. 357 och möjliggör en mer differentierad straffvärdebedömning utan att brottet blir att bedöma som grovt. Min bedömning Har MM innehaft 5,88 gram amfetamin? Hovrätten har funnit utrett att MM och PN vid samma tillfälle var och en för sig köpt de aktuella paketen med amfetamin. De begav sig sedan tillsammans

SVARSSKRIVELSE Sida 7 (12) till en skogsdunge för att gömma narkotikan. MM och PN stoppade ner de båda paketen amfetamin i en plastpåse som MM hade med sig, vilken de sedan gömde i terrängen. Dagen efter återvände de tillsammans till skogsdungen för att hämta narkotikan. Frågan är om MM, utöver de 3,18 gram amfetamin hon själv köpt, även ska anses ha olovligen innehaft de 2,70 gram amfetamin som PN förvärvat. Av de uttalanden från förarbetena, i doktrinen och av Högsta domstolen som redovisats i det föregående framgår att med innehav av narkotika avses i princip att någon har narkotika i sin besittning på så sätt att han eller hon har möjlighet att utöva faktisk rådighet över den. Jareborg uttalar att man undantagsvis kan ha besittning till saker som befinner sig på mark som man inte disponerar över. Som exempel nämns tjuven som avsiktligen placerat stöldgods på annans område. Jareborg uttalar vidare att om A och B har var sin likadan nyckel till ett lås (ordinär sambesittning) medför ett förvärv av en nyckel normalt besittning till det som finns bakom låsen. Hoflund redovisar som sin uppfattning att den som förvarar narkotika hos annan person utan att ha omedelbar rådighet över den inte innehar narkotikan. Vidare anser Hoflund att en förutsättning för att den som låter någon förvara narkotika i ett utrymme som han själv har tillgång till ska anses förvara narkotikan är att han har rådighet över denna. MM och PN har tillsammans gömt narkotikan i terrängen. Deras respektive paket amfetamin har därvid lagts ned i samma plastpåse. Det är endast MM och PN som har känt till var narkotikan placerats. Vid detta förhållande anser jag att MM har haft båda paketen narkotika i sin besittning på så sätt att hon haft möjlighet att utöva faktisk rådighet över dem. Fråga är om ordinär sambesittning av narkotikan och ägarförhållandena saknar i detta sammanhang betydelse. Jag anser således, i likhet med hovrätten, att MM olovligen har innehaft även de 2,70 gram amfetamin som PN köpt. Sammanlagt har hon innehaft 5,88 gram. Rubriceringsfrågan MM ska alltså dömas för att ha innehaft 5,88 gram amfetamin. Nästa fråga är om brottet ska bedömas som ringa eller som narkotikabrott av normalgraden. Enligt förarbetena till 2 narkotikastrafflagen ska bestämmelsen tillämpas restriktivt; ett brott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt, varvid arten och mängden narkotika har särskild betydelse. Högsta domstolen har i NJA 1997 s. 522 uttalat att gränsen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden går vid befattning med fem gram amfeta-

SVARSSKRIVELSE Sida 8 (12) min. Också enligt den tabell som domstolarna ofta använder som utgångspunkt för bedömningen av straffvärdet i narkotikamål går gränsen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden vid befattning med fem gram amfetamin (se Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, fjärde upplagan, 2009, s. 642 ff.). I NJA 2008 s. 653 konstaterade Högsta domstolen att såväl lagstiftaren som Högsta domstolen i olika sammanhang betonat vikten av att iaktta försiktighet med att använda tabeller i vilka ett "normalt" straffvärde anges i förhållande till den art och mängd narkotika som gärningen avser. Detta angavs särskilt gälla när det är fråga om hantering av mer betydande mängder narkotika. När det däremot gäller mindre mängder narkotika menade Högsta domstolen att det, om inga särskilda omständigheter föreligger, framstår som mer naturligt att straffvärdebedömningen sker med tillämpning av schabloner. I de sju domar som Högsta domstolen meddelat sedan juni 2011 angående principerna för brottsrubricering och straffmätning i narkotikamål görs inga uttalanden som direkt tar sikte på gränsdragningen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden. Fokus i dessa domar ligger på gränsdragningen mellan narkotikabrott av normalgraden och det grova brottet samt på straffmätning avseende dessa båda svårhetsgrader. De uttalanden som görs kan enligt min mening inte tas till intäkt för en generell ändring av praxis vad gäller gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden. I NJA 2011 s. 675 I och II uttalade Högsta domstolen att de straffvärden som framgår av den av domstolarna ofta använda amfetamintabellen, som utgår från mängd, måste anses vara för höga. Även detta uttalande är inriktat på det grova narkotikabrottet och på brott av normalgraden. Det kan därför enligt min uppfattning inte läggas till grund för en ändrad praxis avseende gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden vid befattning med amfetamin. I sammanhanget vill jag nämna att Högsta domstolens uttalanden om ecstasy i NJA 2011 s. 357 och i domen den 23 mars 2012 i mål B 3361-10 enligt min mening innebär att gränsen mellan ringa brott och normalbrott, avseende detta preparat, bör förskjutas något uppåt. Enligt min mening bör gränsen gå vid cirka 6 tabletter, mot nuvarande cirka 3 tabletter (motsvarande justeringar får göras beträffande LSD, Rohypnol och GHB). Vad gäller de omständigheter som utöver arten och mängden narkotika bör beaktas vid bedömningen av om ett brott är att anse som ringa pekas typen av befattning ut i förarbetena. Sålunda ska det ringa brottet vara förbehållet gärningar som består av eget bruk eller innehav för eget bruk. Detta hindrar självfallet inte att det kan finnas andra omständigheter som i enskilda fall talar för att brottet ska rubriceras som ringa narkotikabrott.

SVARSSKRIVELSE Sida 9 (12) MMs innehav avser 5,88 gram amfetamin. I praxis går gränsen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden vid befattning med fem gram amfetamin. Vid en bedömning utifrån art och mängd narkotika är MMs innehav således att bedöma som narkotikabrott av normalgraden. Det skulle kunna hävdas att brottet är att bedöma som ringa med hänsyn till att MM inte ägt 2,70 gram av det amfetamin hon innehaft. Ägandeförhållandena saknar emellertid betydelse vid prövningen av om ett innehav är för handen. Om PN hade köpt båda paketen amfetamin och MM ensam gömt narkotikan hade hon tveklöst dömts för innehav (eller förvaring) av 5,88 gram amfetamin. I en sådan situation hade det knappast heller ha kommit i fråga att bedöma brottet som ringa. Vad som skulle tala för en lindrigare bedömning av det brott som MM gjort sig skyldig till är således inte ägandeförhållandena i sig, utan snarare att hon sambesuttit de båda paketen amfetamin med PN. Ett annat sätt att uttrycka saken är att MM och PN har innehaft narkotikan tillsammans. MM och PN har vid samma tillfälle köpt sina respektive paket amfetamin. De har sedan tillsammans gömt de båda paketen narkotika i terrängen. MM har haft med sig en plastpåse i vilken paketen lades ned. Dagen efter har de tillsammans återvänt till skogsdungen för att hämta narkotikan. MM och PN har hela tiden hanterat narkotikan tillsammans. Det är således inte fråga om att MM tillfälligt eller slumpmässigt kommit att tillsammans med PN besitta dennes narkotika. Som nämnts uttalas i förarbetena att bestämmelsen om ringa narkotikabrott är tänkt att tillämpas restriktivt. Ett brott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt, varvid arten och mängden narkotika har särskild betydelse. Den mängd amfetamin som MM innehaft talar därför starkt för att hon ska dömas för narkotikabrott av normalgraden. De övriga omständigheter som nyss redovisats är enligt min mening inte sådana att det, vid en sammantagen bedömning, ändå finns skäl att bedöma brottet som ringa. Jag anser således att MM ska dömas för narkotikabrott enligt 1 första stycket 6 narkotikastrafflagen. Vidare anser jag, i likhet med hovrätten, att påföljden ska bestämmas till en månads fängelse och att den tidigare villkorligt medgivna friheten ska förverkas. Processfrågor Frågan om prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell

SVARSSKRIVELSE Sida 10 (12) betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken En kommentar på Internet, 54 kap. 26 ). Som framgått i det föregående anser jag att MM, utöver de 3,18 gram amfetamin hon själv köpt, även ska anses ha olovligen innehaft de 2,70 gram amfetamin som PN förvärvat. Detta framgår enligt min mening tydligt av uttalanden från förarbetena, i doktrinen och av Högsta domstolen. Det finns därför från prejudikatsynpunkt inte något behov av att få den nu aktuella frågan prövad av Högsta domstolen. När det sedan gäller frågan om tillämpningen av 2 narkotikastrafflagen, dvs. gränsdragningen mellan ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden kan utifrån förarbeten, doktrin och praxis följande sägas. Tillämpningen ska ske restriktivt. Vid tillämpningen ska en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter göras. Vid helhetsbedömningen ska arten och mängden narkotika vara av särskild betydelse. Utöver arten och mängden narkotika bör särskilt beaktas vilken typ av befattning med narkotika det är fråga om. Det ringa brottet ska vara förbehållet gärningar som består av eget bruk eller innehav för eget bruk Om inga särskilda omständigheter föreligger kan bedömningen ske med tillämpning av schabloner med utgångspunkt i art och mängd narkotika. Enligt den i praxis tillämpade schablonen går gränsen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden vid befattning med fem gram amfetamin. Som synes finns det goda hållpunkter för bedömningen av om ett narkotikabrott ska bedömas som ringa. Jag har svårt att se att Högsta domstolen, om detta mål skulle prövas, skulle kunna göra några generella uttalanden som ytterligare klarlade rättsläget. Härvid bör noteras att de omständigheter som, vid sidan av arten och mängden narkotika, bör beaktas kan vara av mycket olika slag. Vidare får omständigheterna i det nu aktuella målet anses som särpräglade. Enligt min mening är således de uttalanden som gjorts i förarbeten, doktrin och praxis tillräckliga för ledning av rättstillämpningen.

SVARSSKRIVELSE Sida 11 (12) Som framgått i det föregående anser jag att de uttalanden som Högsta domstolen gjort sedan juni 2011 i mål angående narkotikabrott inte kan tas till intäkt för en ändring av praxis när det gäller gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden, varken generellt sett eller specifikt avseende befattning med amfetamin. Tvärtom anser jag att det klart framgår att uttalandena, utom såvitt avser ecstasy och de med ecstasy jämställda preparaten, har bäring endast på straffvärdebedömningen vid grova narkotikabrott och vid narkotikabrott av normalgraden. I sammanhanget vill jag peka på att polis, åklagare och domstolar hanterar ett mycket stort antal ärenden avseende narkotikabrott varje år. Till Åklagarmyndigheten inkom år 2011 strax under 85 000 brottsmisstankar avseende narkotikabrott, varav knappt 75 000 avsåg ringa brott. Narkotikabrotten representerade därmed omkring 13 procent av samtliga inkomna brottsmisstankar. Enligt min mening talar inte minst rättviseskäl för att den stora mängden ärenden avseende ringa narkotikabrott hanteras på ett enhetligt och förutsebart sätt. Men också effektivitetsskäl talar i denna riktning. Rättsväsendet har ju i uppdrag att handlägga mängdbrotten, till vilka de mindre allvarliga narkotikabrotten hör, på ett särskilt kostnadseffektivt sätt. Mot denna bakgrund anser jag det nödvändigt att straffvärdet när det gäller ringa narkotikabrott, inkluderande gränsen mot brott av normalgraden, även fortsättningsvis i normalfallet ska bestämmas med utgångspunkt från schabloner avseende art och mängd narkotika. När det gäller gränsdragningen avseende befattning med amfetamin kan tilläggas att Högsta domstolen den 21 juni 2011 meddelat prövningstillstånd i ett mål där denna fråga är aktuell (mål nr B 5908-10). Målet gäller visserligen det narkotiska preparatet mefedron, men Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 357 uttalat att mefedrons generella farlighet inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet. Tre av de tilltalade i mål B 5908-10, JA, PH och FN, har köpt mefedron för eget bruk. De har därvid förvärvat mängder som vissa fall överstiger, men i andra fall understiger, fem gram. Även det faktum att Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i mål B 5908-10 talar enligt min mening emot en prövning av rubriceringsfrågan i det nu aktuella målet. Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet. Anders Perklev

SVARSSKRIVELSE Sida 12 (12) Lars Persson Kopia till: Åklagarkammaren i Karlstad (AM-86573-10) Utvecklingscentrum Stockholm