Allmänt om Polonite Vad innehåller Polonite? Hur dimensionerar jag ett Polonite -filter?

Frågor & svar Allmänt om Polonite 1 Hur dimensionerar jag ett Polonite -filter? 1 Vilka krav ställs på vattenflöde och vattenrening för att Polonite -filtret ska fungera optimalt? 1 Kan jag teckna serviceavtal för utbyte av Polonite? 1 När behöver Polonite bytas ut? 2 Vad händer med Polonite efter att den byts ut? 2 Finns det forskning på Polonite som gödningsmedel? 2 Kort om Polonite som gödningsmedel/jordförbättringsmedel 3 Vad innebär det att största beståndsdelen i Polonite är kalcium? 3 Vilka marker lämpar sig för spridning av Polonite? 3 Hur står sig gödselvärdet, framförallt frisättningen av fosfor till jordbruksmark, jämfört med andra avloppsfraktioner? 4 Vad händer med fosforreningen om jag inte använder anläggningen på länge? 4 Hur bidrar jag till kretsloppet och en bättre värld genom använda Polonite för att rena och återvinna fosfor? 4 g har läst någonstans att mättat filtermaterial klassas som hushållsavfall. Kan det verkligen stämma? 4 Hur regleras användningen av hushållsnära avloppsfraktioner? 5 Kan man sprida Polonite på egen tomt? 5 Innehåller mättad Polonite tungmetaller? 5 Reducerar Polonite bakterier? 6 Hur ser bakteriedödningen i Polonite ut vid extrema vattenflöden? 6 Varför reducerar Polonite bakterier och hur kan jag vara säker på att det fungerar? 6 Finns det bakterier i mättad Polonite? I vilken utsträckning? 6 Vilka krav ställs idag på rening av bakterier och vilka metoder finns för bakteriebekämpning 6 Antagande kring bakteriereduktion vid traditionell s.k. markbaserad rening och/eller minireningsverk med efterföljande Polonite -filter. 6 Fakta om ph 7 Vilket ph har vattnet som rinner ut ur ett Polonite -filtret? 7 Finns det risker med högt ph i vattnet? 7 Vilka åtgärder kan vidtas för att reducera ph i utvattnet 8 Följande texter är hämtade ur rapporten verksamheter med miljöpåverkan, enskilda avlopp 8 Hur god vägledning ger de Allmänna råden? 8 Varför är provtagning och mätning i små avlopp svår? 9 Vilka förutsättningar finns i Sverige för att kunna förstå, mäta och bedöma reningsanläggningar och deras funktion? 9 Vad menas med markbädd och infiltration? 10 Vilken är skillnaden mellan infiltration och markbädd? 10 Hur väl fungerar markbäddar och infiltrationer och vad har detta för påverkan på ett Polonite -filter? 11 Hur väl fungerar markbaserad teknik enligt miljöbalken? 11 Vad innebär biologisk rening och hör avdödning av smittämnen dit? 12 Vad gäller kring biologisk reningskapacitet och livstid 12 Finns det läkemedel i avloppsvattnet? 13 Gunno Renman om fosforrening och kretsloppet 13

Allmänt om Polonite Polonite är ett naturligt, mineralbaserat material som används för rening av avloppsvatten i syfte att fastlägga fosfor. Bioptech erbjuder Polonite såväl i vattentäta säckar som i lösvikt beroende på leverantörens specifika lösning. Vad innehåller Polonite? Huvudbeståndsdelarna i Polonite är kalcium (Ca) och kisel (Si)samt även en mindre del kalium (K). Polonite kan mättas med fosfor (P) om det utsätts för fosforrikt vatten, t ex avloppsvatten. Materialet kan då innehålla 1,5 2 % fosfor. Forskning vid KTH pekar dock på att halten fosfor kan mångdubblas i en ny typ av Polonite som tas fram. Vetenskapliga tester har genomförts på KTH som verifierar typen av kalciumfosffater som bildas, att dessa utsöndras långsamt till marken och växterna och att Polonite har jordförbättrande egenskaper. Hur dimensionerar jag ett Polonite -filter? Dimensioneringen beror främst på om du bor i ett område med normal eller hög skyddsnivå. Normal skyddsnivå innebär reningskrav på 70% av fosforinnehållet i avloppsvatten och hög skyddsnivå innebär en rening på 90 %. Den mängd som åtgår för en 90 % -ig rening av fosfor (hög skyddsnivå) är ca 500 kg Polonite som då räcker i 1,5-2 år eller längre beroende på vattenförbrukning (dvs hur mycket avloppsvatten som rinner genom filtret). En tumregel är att ju mer material som används desto längre lever filtret innan du måste byta. Låga vattenflöden och rent vatten (läs: väl fungerande reningsanläggning med bra förbehandling av avloppsvattnet) har samma positiva påverkan på livslängden. Angiven dimensionering förutsätter därför att det finns en bra biologisk rening innan vattnet renas genom Polonite. Ingående vatten till Polonite får ha maximalt 30 mg/l av BOD7. Leverantören av reningsanläggningen har ansvaret att dimensionera anläggningen för just ert vattenflöde, säkerställa biologisk rening enligt gällande normer och regler samt att dimensionera Polonite -filtret. I slutändan är det dock husägaren själv som har ansvaret att genom egenkontroll säkerställa reningsnivåer. Detta kan enkelt ske genom att kontrollera ph värdet i utgående, renat vatten. Med lackmuspapper (finns att köpa på Apotek) kan ph grovt avläsas och när detta understiger 9 börjar det bli dags att byta Polonite. Vilka krav ställs på vattenflöde och vattenrening för att Polonite -filtret ska fungera optimalt? Vattenkvaliteten på ingående vatten till Polonite måste beräkning av livslängd vara mycket god och ha en BOD7 koncentration under 30 mg/l, vilket också är i överensstämmelse med de Allmänna råden för enskilda avlopp (NFS 2006:7) som Naturvårdverket tagit fram. Det ställer också krav på vattenflödet. För maximal rening ska vattnet vara i kontakt med Polonite under minst 1 timme. En filtervolym kan innehålla 35-45% vatten. Exempelvis en säck på 500 kg rymmer ca 700 liter och rymmer då ca 280 liter vatten, vilket alltså är den maximala mängd som kan flöda genom säcken på 1 timme. Tumregeln är att ju längre kontakttid desto bättre. När ph sjunker under 9 avtar också avskiljningen av fosfor och vid hög skyddsnivå kan det då vara dags att byta filtret. Vid normal skyddsnivå krävs en genomsnittlig rening om 70%, vilket innebär en betydligt längre livslängd (upp till 3 år). Kan jag teckna serviceavtal för utbyte av Polonite? vi erbjuder byten av Polonite, inklusive omhändertagande av restmaterialet. Kontakta oss för mer information och för att teckna ett serviceavtal med oss. Läs mer om vårt serviceavtal på vår hemsida där du även kan ladda ner serviceavtalet. Vattentäta säckar eller lösvikt? Varje leverantör av reningsanläggningar har sin egen lösning. De allra flesta installationerna görs med våra vattentäta säckar. Ur utbytesperspektivet är säckarna att rekommendera då dessa underlättar utbyte av materialet i och med att ingen dyr utrustning för slamsugning krävs samt att materialet under tiden mellan utbyte och spridning på åkermark kan behållas i samma säck. 1

När behöver Polonite bytas ut? Polonite byts ut när ph på utgående vatten understiger 9. Detta kan enkelt mätas av husägaren själv genom att använda ett vanligt lackmuspapper/ph-sticka som kan köpas på apoteket. Observera att mätningar av ph ska göras vid upprepade tillfällen under några dygn. Vid forcerade flöden kan ph värdet sjunka medan det stiger efter det att filtret vilat under natten. Livslängden på materialet är ca två år om en fastighet med normal förbrukning använder anläggningen. Den genomsnittliga förbrukningen uppskattas i Sverige till ca 160 l/person och dygn och en säck med Polonite dimensioneras vanligen för hushåll om 5 personer. I praktiken är vattenförbrukningen vid enskilda hushåll och på landet ofta lägre än detta genomsnitt, varför livslängden på filtret kan vara längre. För hushåll med färre personer och/eller säsongsboende är livslängden vanligtvis också längre. Exakt hur lång den är beror främst på belastningen av filtret samt kvaliteten på inkommande avloppsvatten. Vad händer med Polonite efter att den byts ut? Vi erbjuder slutkunden ett serviceavtal. Antingen tecknas detta vid installationen av reningsanläggningen eller så kontaktar kunden oss, alternativt vi kunden när det är dags att byta fosforfiltret. Vi ansvarar för att det förbrukade materialet kommer till nytta på produktiv mark. Ambitionen är att spridning ska ske lokalt så nära källan som möjligt. Polonite som innehåller fosfor är ett bra gödnings- och jordförbättringsmedel som kompletterar lantbrukarens övriga konstgödning. Polonite har även en kalkande effekt och är ett filtermaterial som genom forskning bevisats kunna återföra fosfor till växterna. Härigenom är spridning av Polonite på åkermark den idag enda verifierade möjligheten att vid rening av små avlopp börja sträva mot Riksdagens målsättning att 2015 återvinna 60% av all fosfor från avloppsvatten. Vi rekommenderar att man låter materialet självtorka innan spridning (vilket kan ta ca en vecka), i övrigt behövs ingen behandling. Materialet sprids med vanliga fastgödselspridare som normalt finns tillgängliga i lantbruket. Även detta är verifierat i fältförsök. Vid tömning av säcken lyfter man upp den med en kran och skär upp säcken med en kniv så att materialet rinner ut, vanligen på en gödselplatta eller liknande, och därefter sprids materialet. Finns det forskning på Polonite som gödningsmedel?, och denna verifierar mättad Polonite som gödningsmedel. Mättad Polonite tillfördes olika jordar. Dels neutral jordbruksmark, dels sur ängsmark. Detta i syfte att studera materialets inverkan på markens egenskaper och avkastning specifikt, i detta fall specifikt av korn och rajgräs. Resultatet var förbättrad avkastning på markerna samt att kalkningseffekten ökade markens ph och därmed tillgängligheten av fosfor. Experiment gjordes också i syfte att studera fosfordynamiken i marken. Experimenten bekräftar materialets kalkningseffekt och visar på förbättrad fosfortillgänglighet i marken. Forskningen visar slutligen att Polonite på ett säkert sätt kan återvinnas till ängar och sädesfält med satser om 0,5-1 kg/m2, dvs. 5-10 ton/hektar. Forskning pågår för närvarande som specifikt studerar växters upptagning av fosfor bunden i mättad Polonite. Om filtermaterialet är ca 2% mättat på fosfor, krävs 500-750 kg filtermaterial/ha för att ge en fosforgiva om ca 10-15 kg/ha, vilket är en vanlig giva för spannmål. Detta motsvarar då en kalkningseffekt motsvarande 225-325 kg/ha. Detta innebär att det krävs filtermaterial från ca 10-15 hushåll för att gödsla/kalka ett hektar. Naturligtvis kan man se Polonite som ett komplement till vanligt gödselmedel och då kan mindre mängder spridas över större arealer. För s.k. strukturkalkning kan Polonite vara ett alternativ till vanlig kalk. (Att kalka jorden är ett sätt att förbättra markens struktur. Det leder i sin tur till bättre genomsläpplighet för vatten och minskar därigenom risken för ytavrinning med erosion och fosforförluster). Bioptech har vid slutet av 2011 installerat ca 1 000 fosforfällor och antalet installationer beräknas öka med över 10 000 i Sverige de närmaste 5 åren. Till detta kommer fosforfällor vid åkermark, djurfarmer, reningsverk och industrier. Ett rimligt antagande givet ovanstående prognos är att 7 8 000 ton mättad Polonite kan återvinnas under de närmaste 5 åren. 2

Kort om Polonite som gödningsmedel/jordförbättringsmedel Förutom vatten, koldioxid och solljus behöver växterna en rad kemiska grundämnen som finns i jorden i varierande koncentration. Vi kallar alla dessa ämnen med ett gemensamt namn för växtnäring. Växtnäringen tas upp med vattnet via rötterna som har förmåga att selektera de ämnen som växten behöver. Olika jordar innehåller olika mycket av näringsämnen beroende på vilken berggrund som levererat jorden genom vittring. Berggrunden i Sverige består i huvudsak ar gnejs och granit s.k. gråsten som generellt sett är mycket näringsfattig speciellt vad gäller fosfor. Här och var finns det kalksten som oftast är rik på växtnäring. Om vi förbättrat jorden med avseende på matjordslagrets tjocklek och sammansättning saknas det ändå växtnäring och därför måste vi på ett eller annat sätt tillföra dessa dvs. gödsla. När det gäller jordens näringstillstånd är det främst tre ämnen det handlar om, nämligen kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). N P K är de kemiska förkortningarna för dessa ämnen. Vi återfinner dem på konstgödselförpackningarna som innehåller olika andelar av de tre ämnena. NPK 7-11-15 innehåller t.ex. 7 % kväve, 11 % fosfor och 15 % kalium. Om man har sandjord är kalium och fosfor ofta bristvara. Har man lerjord finns oftast kalium i tillräcklig omfattning men växttillgänglig fosfor fattas. Mättad Polonite består av ca 43 % kalcium, 40 % kisel, 2 % fosfor och, 0,7 % kalium samt ett antal andra ämnen som naturligen finns i marken. Det är alltså främst ett kalkningsmedel med andra viktiga näringsämnen och är därmed att betraktas som ett kompletterande gödningsmedel. Vad innebär det att största beståndsdelen i Polonite är kalcium? Den största beståndsdelen i färsk- såväl som mättad Polonite är kalcium. Kalcium ingår som en beståndsdel i cellväggarna. Oftast finns tillräckligt med kalcium i marken för att tillfredsställa växternas behov. Brist på kalcium finns i vissa delar av Sverige. Kalcium tas upp som tvåvärdig jon (Ca2+ ). Den stora betydelsen av kalcium ligger i att man med kalciumprodukter/kalk justerar jordens ph-värde. Många gånger är ph-värdet för lågt och man justerar då värdet uppåt genom att tillföra kalk. För kalkprodukter anger man innehållet av syraneutraliserande CaO i %. Vanligtvis ligger den syraneutraliserande förmågan i storleksordningen 50 60%. Kalkprodukter säljs som krossade produkter eller mjölprodukter. Det är lättare att sprida de krossade produkterna. Vilka marker lämpar sig för spridning av Polonite? Gröna växter består till övervägande del, ca 80 %, av vatten. Resten, ca 20 %, kallas torrsubstans. Denna i sin tur består till större delen av kolhydrater av olika sorter. Av växternas totala vikt utgörs bara ca 1,5 % av näringsämnen som tas upp ur marken. Denna lilla mängd, ca 1,5 % av växternas vikt, är oerhört viktig. Vissa av dessa ämnen tar växterna upp i större kvantiteter och kan kallas makronäringsämnen. Andra, som tas upp i avsevärt mindre kvantiteter, kallas mikronäringsämnen. För vissa av dessa känner man inte till deras hela funktion i växten och inte heller med säkerhet om de behövs. MAKRONÄRINGSÄMNEN Polonite (efter avloppsrening) Kväve (N) Fosfor (P) Kalium (K) Svavel (S) - Kalcium (Ca) Magnesium (Mg) Natrium (Na) 3

MIKRONÄRINGSÄMNEN Järn (Fe) Mangan (Mn) Bor (B) Koppar (Cu) Zink (Zn) Klor (Cl) Molybden (Mo) Kisel (Si) Jod (J) Kobolt (Co) Polonite (efter avloppsrening) För att fastställa gödslingsbehovet på en specifik mark brukar man utföra en markkartering. Man tar ut jordprover och skickar in dem till ett laboratorium som är specialiserat på att utföra jordanalyser. Dessa ger sedan ett bra underlag som gödslingen och ev. kalkning sedan kan grunda sig på. Det finns även analysmetoder som ger ett direkt svar på tillgång av näringsinnehåll. Hur står sig gödselvärdet, framförallt frisättningen av fosfor till jordbruksmark, jämfört med andra avloppsfraktioner? Gödselvärdet är speciellt på så sätt att det ger marken och växterna en liten portion växttillgänglig fosfor (den är bunden till olika former av kalcium, inte järn- och aluminiumsalter som är svårlösliga) och kalk men även kisel som börjar vara en brist i jordar. Eftersom det är ett minerogent material ger det obetydligt med organiskt kol till marken. Vad händer med fosforreningen om jag inte använder anläggningen på länge? Vi kan bara uttala oss om själva Polonite -filtret. Det är viktigt att vattenflöde och biologisk rening fungerar och följer gällande normer och regler för att Polonite -filtret ska fungera tillfredsställande. Givet detta, påverkas inte fosforreningen om anläggningen står stilla, utan den kommer igång omedelbart vid användandet igen. Enkelt uttryckt kan man säga att filtrets livslängd ökar i paritet med stilleståndet. Hur bidrar jag till kretsloppet och en bättre värld genom använda Polonite för att rena och återvinna fosfor? Världens matproduktion är beroende av fosfor. Men liksom olja är fosfor på väg att ta slut. Mycket lite av fosfor från åkrar, skogar och avlopp återvinns. Redan nu skenar priset och om 20 år slår produktionen i taket, enligt svenska forskare. När fosforn sinar riskerar vi svält och vissa talar till och med om risk för krig. Fosforbristen kan få större påverkan på mänskligheten än oljebristen och bristen på rent vatten. Det talas om Peak Fosfor den punkt där brytningen av ny råvara inte längre kan öka. Enligt Dana Cordell vid Sydneys Tekniska Universitet, inträffar denna omkring 2033. Ovanstående innebär att alla som nyttjar Polonite bidrar till att skapa en bättre värld. g har läst någonstans att mättat filtermaterial klassas som hushållsavfall. Kan det verkligen stämma? ALLA restprodukter från hushåll, inklusive mättad Polonite, hamnar under detta lite olyckliga begrepp som lagstiftaren infört. Det är inget som i det korta perspektivet går att påverka och handlar mest om att allt material som genereras av hushåll, oavsett dess beskaffenhet och nyttighet, klassas på detta sätt. Vi har intensiva och positiva dialoger med flera kommuner som syftar till att få igång kretsloppet av fosfor, vilket ju är Sveriges och världens absoluta önskan och behov. 4

Hur regleras användningen av hushållsnära avloppsfraktioner? Inga lagar eller förordningar reglerar idag användningen av urin eller klosettvatten i jordbruk. Inte heller inom EU finns restriktioner för användning av källsorterade fraktioner (Naturvårdsverket, 2002g) varför användning inom konventionellt jordbruk är tillåtet. Däremot är källsorterad humanurin inte tillåtet som gödselmedel inom ekologisk odling enligt EEG förordning 2091/92 annat än genom dispens (Håkan Jönsson, pers. komm.). Kan man sprida Polonite på egen tomt?, baserat på forsningsresultat är detta fullt möjligt. Ser våra rekommendationer om hantering av materialet. Kontakta din kommun och var tydlig med att du vill sprida. Hantering på egen fastighet verkar framför allt ok på lantbruksfastigheter. För att medge dispens för eget omhändertagande gör den kommunala miljötillsynsmyndigheten en bedömning i varje enskilt fall, för att säkerställa att omhändertagandet kan ske på ett sätt som är miljömässigt acceptabelt. I allmänhet bedöms det inte finnas behov av hygienisering av filtermaterialet innan spridning. I bedömningen tittar man på; Tillgänglig yta för slutlig hantering/spridning av materialet. Materialet bör användas då kalkningsbehov föreligger. Behovet av kalkningsmedel styrs av jordart, mullhalt samt hur stor ph-höjning man är ute efter. Kalkning brukar inte utföras varje år, utan snarare en eller två gånger i en växtföljd, om det överhuvudtaget behövs. Om inte behov av ph-höjning föreligger rekommenderas inte spridning Risk för läckage från materialet till recipient: Om massan sprids under växtsäsongen och med rätt giva, är risken för näringsläckage till recipient inte större än för jordbruksmark i allmänhet Innehåller mättad Polonite tungmetaller? Då små avlopp innehåller låga halter eller inga tungmetaller, innehåller inte heller det mättade filtermaterialet tungmetaller. Mätningar har gjorts som verifierar detta. Reducerar Polonite bakterier?, forskning visar att Polonite reducerar 99-100 % av de bakterier som är vanligast förekommande i avloppsvatten, nämligen e-coli och koliforma bakterier (tarmbakterier). Detta har verifierats i såväl laboratorietester som fältförsök. Reduktionen gäller vid ett normalt vattenflöde, för vilket filtret är dimensionerat. I reningsverk- och/eller perioder med höga vattenflödet och/eller höga halter av BOD7 (syreförbrukande ämnen) kan den bakteriedödande förmågan påverkas i det att filtret antingen tillfälligt översvämmas eller tillfälligt hämmas av en s.k. biofilm orsakad av för högt värde på BOD7. Väl fungerande reningsanläggningar har normalt inga problem med någon av dessa faktorer varför den bakteriedödande förmågan hos Polonite bör kunna hållas jämn och intakt. I det fall bakteriereduktionen minskar, kan det således finnas anledning att se över hela anläggningens reningsförmåga. Vi vill noga påpeka att bakteriedödningen hos Polonite är en förvisso mycket positiv effekt och mervärde av att installera ett Polonite -filter, men dock en (mycket positiv) bieffekt till den huvudsakliga funktionen fosforrening. Forskning pågår på KTH, vid institutionen för mark- och vattenteknik, där förmågan hos Polonite att döda bakterier studeras än mer i detalj. Hur ser bakteriedödningen i Polonite ut vid extrema vattenflöden? Bioptechs egna kommentarer; Det behövs kanske inte påpekas men en bakteriedödning kräver förstås att vattnet passerar Polonite -filtret. Forskning visar att vid mycket höga flöden, som är dubbla det normala eller mer, ligger bakteriereduktionen ligger på ca 80 %. Effekten är av ett högt vattenflöde och ökad vattenmängd är att vattnet får mindre kontakt med Polonite. Detta i sin tur innebär också en högre sannolikhet att större mängder av bakterier slinker igenom. Det är alltså inte filtrets reningsförmåga som sviker utan att mängden vatten är för hög. En annan viktig slutsats är att, även vid höga flöden kan alltså den bakteriedödande förmågan anses vara mycket god och tillföra reningsprocessen en både hög och mätbar bakteriereduktion i en miljö med i övrigt stora och kända svårigheter avseende både möjligheter och metoder för mätning och kontroll av smittspridning. Hur man än vänder och vrider på frågan tillför alltså Polonite här ett starkt mervärde avseende bakteriereduktion, utöver dess grundfunktion, fosforrening och återvinning. Bakteriereduktionen är många, många gånger bättre om han har ett Polonite -filter än om man inte har det. 5

Varför reducerar Polonite bakterier och hur kan jag vara säker på att det fungerar? Polonite har ett mycket högt ph som initialt ligger på < 12. Polonitens egenskaper att absorbera fosfor såväl som att döda bakterier har ett starkt samband med just högt ph. Vid ph > 8 reduceras 99-100 % av ex e-coli och koliforma bakterier. Då ett filter, för att klara kraven på fosforrening vid hög skyddsnivå byts ut vid ph 9, kan vi också vara säkra på att bakteriavdödningen fungerar. Finns det bakterier i mättad Polonite? I vilken utsträckning? Så länge ph i det mättade Polonite -filtret är över 8, vilket är fallet då filtret använts vid hög skyddsnivå, kan den bakteriedödande förmågan antas vara god. Forskning visar att den bakteriedödande förmågan vid normala vattenflöden är mycket hög. På KTH pågår detaljerad forskning kring bakterier i det mättade materialet. Vi tar ansvar för att spridning sker på ett ansvarsfullt vis. Vilka krav ställs idag på rening av bakterier och vilka metoder finns för bakteriebekämpning? De Allmänna råd för enskilda avlopp (NFS 2006:7) som Naturvårdsverket antagit är ett försök att ange ambitionsnivåer för rening och principer för planering, byggande och drift av enskilda avloppsanläggningar. Dessa råd används i dag ofta som utgångspunkt för kommunernas myndighetsutövning men de saknar juridisk status. Tydliga nivåer anges inte för smittskydd och kretslopp. Däremot diskuteras åtgärder för att minimera risk för lukt och spridning av smittämnen. Dessutom beskrivs att avloppsanordningar bör möjliggöra återvinning av näring (Hälsoskydd A samt Miljöskydd E och F). Det anges även att avloppsanläggningens funktion skall enkelt kunna kontrolleras och funktionen skall upprätthållas under hela anläggningens livstid (Grundkrav C och E). Under hälsoskydd, Normal nivå, A står i Naturvårdsverkets råd; Utsläpp av avloppsvatten ska inte medverka till en väsentlig ökad risk för smitta eller annan olägenhet, t.ex. lukt, där människor kan exponeras för det, exempelvis genom förorening av dricksvatten, grundvatten eller badvatten. Antagande kring bakteriereduktion vid traditionell s.k. markbaserad rening och/eller minireningsverk med efterföljande Polonite -filter. Tittar man på traditionell s.k. markbaserad rening som fortfarande nyttjas i en övervägande del av de lösningar som installeras så framgår av rapporten Markbaserad rening - En förstudie för bedömning av kunskapsläge och utvecklingsbehov, publicerad av länsstyrelsen i västra Götaland, att en sådan anläggning, rätt lokaliserad, uppbyggd och belastad enligt litteraturen bör kunna räkna med en stabil reduktion av syreförbrukande ämnen (runt 90-99 %). Vidare hög nitrifikation samt en reduktion av smittämnen runt två till tre tiopotenser, eller 95 99 %. Det är alltså detta vatten som rinner genom ett filter med Polonite. Detta innebär att vi i normalfallet, efter ett Polonite -filter har ett utgående vatten i princip utan bakterier och i värsta fall har 1 % av det totala antalet bakterier kvar,(i det fall vi antar att 5 % av ursprungliga bakterier kommer in i Polonite och renas till 80 %). I båda fallen har vi alltså en mycket hög rening av smittbärande ämnen tack vare ett Polonite -filter. Ungefär samma rening av bakterier anses gälla vid minireningsverk. Generellt för båda metoderna är svårigheten att mäta och därmed bristanden kunskap om den egentliga reningen av bakterier innan vattnet når Polonite -filtret. Det är viktigt att ha detta faktum i beaktande vid bedömning och mätning av bakteriereningen i ett Polonite -filter. Bakteriereduktionen i ett Polonite -filtret är uteslutande positiv. 6

Fakta om ph När man talar om markens ph värde menar man egentligen det ph värde som vattnet i marken har. Den skala man använder när man anger ph är omvänt logaritmisk. Det innebär att ett lågt ph värde betyder en hög koncentration av vätejoner (H+) och att vattnet är 10 gånger surare för varje skalsteg man går nedåt på ph skalan. Rent vatten har definitionsmässigt ph värdet 7 vilket betraktas som neutralt. Ett vanligt ph värde i vatten från mineraljord med låg halt organiskt material ligger i området 5,2-5,4. I vägledning till Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) anges att dricksvatten är otjänligt om det är > 10,5. I många kommuner ligger ph på dricksvatten på 8-8,5. Många tvålar på marknaden har ett ph-värde på mellan 8-10. ph-värdet påverkas av det s.k. kolsyrasystemet och varierar under dygnet så att ph är lite högre på kvällen än på morgonen. I trakter med kalkrik berggrund (t ex vid Billingen) ligger ph-värdena i sjöar och vattendrag över 8, medan näringsfattiga skogssjöar kan ha ett normalt ph på 6. Försurade sjöar kan ha ph-värden ner mot 4. De första biologiska skadorna i sjöar och vattendrag sker redan vid ett ph-värde strax under 6,0. Vid ph 5,4 och mindre är alkaliniteten noll och sjön är allvarligt hotad av försurning. Under ph 5,0 kan oftast inte någon annan fiskpopulation än ål överleva i längden. Elproduktionen bidrar till försurning och övergödning genom utsläpp av svaveldioxid och kväveoxid i förbränningsanläggningar. Utsläppen i dessa anläggningar har emellertid minskat till mycket låga nivåer i takt med att reningsutrustning har installerats och byte till renare bränslen har skett. I Sverige uppmärksammades försurning som miljöproblem tidigt då de skandinaviska jordarna har sämre förmåga att hantera försurning. I större delen av Sverige är jord- och bergarter svårvittrade och har därför mycket begränsad förmåga att motverka försurning. I vissa delar av landet är berggrunden helt eller delvis uppbyggd av kalksten som t.ex. på Gotland. Därför har man på det kalkrika Gotland ingen större försurning. Utsläppen av svaveldioxid har minskat drastiskt och därmed också försurningen. En vanlig åtgärd mot försurning i mark och vatten, främst sjöar är kalkning. Varje år sprids ungefär 200 000 ton kalk i de svenska sjöarna, och det här har hållit på sen slutet av 70-talet. Sammanlagt har ungefär 7500 sjöar kalkats. Kalkning sker ofta med hjälp av helikopter, båtar eller andra flytfartyg. Syftet med att kalka är även att öka motståndskraften i de sjöar som riskerar att bli försurade. Ofta sprider man kalken till närliggande våtmarker, för att kalken ska verka längre. Vilket ph har vattnet som rinner ut ur ett Polonite -filtret? ph-halten på ett filter vid hög skyddsnivå, sjunker från ca ph 12 till ph 9. Detta innebär att utrinnande vatten har ungefär samma ph. Ett filter som används vid exempelvis normal skyddsnivå lever under längre tid och absorberar mer fosfor. Ett sådant filter kan ha ph 7-8 vid utbyte. Finns det risker med högt ph i vattnet? Frågan gäller då recipienten är ett vattendrag. Låt oss först konstatera att vattenflödet ur ett litet avlopp är mycket lågt. Därmed sker oftast en omedelbar utspädning och anpassning till rådande ph-värde i recipienten då andelen vatten ur avloppet är relativt mycket liten jämfört med flödet i recipienten. Det är också viktigt komma ihåg att många vattendrag i Sverige snarare är sura än alkaliska. Sura sjöar är ofta ett större hot mot hela djurlivet än alkaliska sjöar. En bra referens som ger lite perspektiv är ph på dricksvatten i många kommuner ligger på ph 8-8,5 och är otjänligt först om det är > 10,5. När man talar om exempelvis badvattenkvalitet är det främst smittämnen och föroreningar som fokuseras. Högt ph diskuteras inte som ett problem i detta sammanhang. Man kan också konstatera att om det finns en biotop eller habitat som är skyddsvärd i närheten av utloppet så rör det sig i de flesta fall om områden med lågt ph som man vill skydda. I sådana fall strävar man efter att höja ph. 7

Det har konstaterats att mycket höga ph-värden, precis som mycket låga ph-värden vilket är vanligare, kan vara skadligt för vissa fiskar exempelvis lax. Man avser då HELA vattendrag med förhöjt ph och vid LÄNGRE exponering. Återigen är vattenflödet ur ett litet avlopp så lågt att det i vattendrag med exempelvis Lax, att det har marginell påverkan på det samlade ph-värdet i vattendraget. I och med det låga flödet och den omedelbara utspädningen är det osannolikt att utvattnet medför någon längre exponering för ev. djur i närheten av utloppet. Slutligen vill vi referera till ett forskningsprojekt i regi av IVL/Svenska miljöinstitutet. Fosforfällor med olika filtermaterial har använts för att fånga fosfor i avrinning från åkermark. Polonite har varit bäst i test även i dessa mätningar. En av de faktorer som mätts är ph i in- och utvatten. I genomsnitt har invattnet i diket haft ett ph-värde på 7,3 och utvattnet efter samtliga filterbrunnar 7,9. Det maximala ph-värdet efter en brunn har uppmätts till 8,8. Detta var dock inte Polonite och inte ens vid dessa nivåer finns risk att skada biotop eller habitat. Vilka åtgärder kan vidtas för att reducera ph i utvattnet Vid utsläpp till recipient där relativt litet vattenflöde finns kommer ph sjunka kraftigt direkt vid utsläppspunkten eller strax därefter. Detta har uppmätts vid flertal mätningar. Orsaken är dels kontakt med luftens samt markens bundna koldioxid. Om vatten släpps ut till torrlagt dike och det finns förutsättningar till infiltrering av vattnet kommer markens koldioxid neutralisera ph väldigt fort. Risken att ett högt ph från en enskild fastighet skulle förorsaka problem för fiskar i en vattenförande bäck är uteslutet om normal förbrukning anses föreligga. På exempelvis Öland har man byggt en s.k. upphöjd markbädd/infiltration för där är det kalkstensberggrund och det kan vara svårt med infiltration i mark. Genom att ha en upphöjd bädd, grus/sandmaterial, (exempelvis makadam med en granulatstorlek om 10 15 mm)så kan man vara säker på att risken undanröjs. Flödet blir då tillräckligt långsamt så att marken under kan ta emot vattnet. På samma sätt kan man göra med platser där det finns lera. Man kan gräva ett långt dike i marken mot recipienten och fyller diket med grovt krossmaterial eller naturgrus. Då kommer, med det avloppsflöden som förekommer. En tredje variant är att helt enkelt anlägga utloppet en bit ifrån det habitat man vill skydda. Det viktigaste att komma ihåg är att ett vattenflöde från ett litet avlopp är mycket lågt. Det är vår bedömning att det vid så låga flöden i väldigt få fall är ett problem med för högt ph-värde i utvattnet. I genomsnitt eller snarare som mest rinner 160 l/person och dygn och 800 l för ett hushåll med 5 personer. Detta motsvarar 33 l per timme eller 0,5 liter/minut. Naturligtvis finns toppar på morgon och em/kväll. Om man tänker sig en topp på 300 liter under en timme motsvarar det 5 l/minut. Följande texter är hämtade ur rapporten verksamheter med miljöpåverkan, enskilda avlopp Analys och slutsatser i denna rapport ger en bild av problematik och utmaningar kring små avlopp och hur detta påverkar ett Polonite -filter. http://www.naturvardsverket.se/upload/07_verksamheter_med_ miljopaverkan/avlopp/enskilda_avlopp/ny_kunskap/markbaserad_rening.pdf Hur god vägledning ger de Allmänna råden? De nya Allmänna råd för enskilda avlopp som infördes 2006 beskriver att det enskilda fallets skyddsbehov skall vara utgångspunkt för skyddsåtgärder men att grundläggande krav på smittskydd, recipientskydd och kretslopp, samt möjligheter till kontroll alltid skall tillgodoses. För att erhålla verkliga förbättringar krävs att satsningar görs mer långsiktigt och med en helhetssyn, där både recipientskydd, smittskydd och kretslopp samt praktiska ekonomiska aspekter beaktas. http://www. naturvardsverket.se/upload/07_verksamheter_med_miljopaverkan/avlopp/enskilda_avlopp/ny_kunskap/ Markbaserad_rening.pdf 8

Varför är provtagning och mätning i små avlopp svår? Varken de gamla svenska råden eller andra nationella råd som studerats i denna förstudie rekommenderar provtagning av vatten, flödesmätning eller andra former av mätningar som en del i den normala (egen-) kontrollen. Provtagning av vatten för att klarlägga reningsfunktionen är alltid mycket svår i små reningsanläggningar, eftersom variationer i flöden och halter är stora. I markbaserade system är de metodologiska svårigheterna speciellt stora. Bland annat på grund av svårigheten att bedöma läckagemängden in och ut, och tidsfördröjningar mellan inkommande och utgående vatten. Provtagning av vatten från infiltrationer är mycket svårt och kan knappast ses som en kontrollåtgärd i normalsituationen. Uppfattningen hos intervjuade experter med erfarenhet av provtagning av markbaserade anläggningar är att reningseffekter inte låter sig studeras som en del i en rutinmässig kontroll. I specialfall, t ex i samband med uppmärksammade driftsproblem eller vid ny tillståndsprövning kan provtagning av utgående vatten göras. Syftet med provtagningen bör då vara att validera den biologiska reningsprocessens funktion, dvs. om den fungerar eller inte, snarare än att verifiera reningseffekten. Under intervjun med experter från Sverige och Norge diskuterades indirekta metoder att värdera funktion hos infiltrationer och markbäddar. Många pekade på att inspektion av vatten och vattennivåer (jämför ovan) i samband med t ex slamtömning ger bra upplysningar och borde användas oftare i praktiken. Flera sakkunniga tyckte att denna typ av besiktning borde ingå i uppdraget för slamtömning. Miljöinspektörer påpekade att befintliga anläggningar ofta är svåra att inspektera och efterlyste att det i nya anläggningar byggs in bra möjligheter till kontroll, t ex för observation och mätning av vattenytor eller för upphämtning av vatten för stickkontroll. Andra metoder för indirekt kontroll av reningsfunktion skulle kunna vara att med geoelektriska metoder studera vattnets horisontella och vertikala utbredning i bädden. Teknik för detta finns framtagen men är relativt komplicerad och kan än så länge knappast ses som en metod för rutinmässig kontroll av små anläggningar (Bo Olofsson, KTH och Esther Bloem, BioForsk, munt. 2009). Vilka förutsättningar finns i Sverige för att kunna förstå, mäta och bedöma reningsanläggningar och deras funktion? Under 1990-talet ifrågasattes både regelverk, praxis och teknikuppbyggnad rörande den svenska avloppsförsörjningen. Man ansåg inte systemen hållbara ur kretsloppssynpunkt och många uppfattade regelverk och praxis som konserverande. Framför allt påpekades den bristande potentialen för näringsåtervinning hos infiltrations- och markbäddsteknik. Det kom även några studier av befintliga markbäddars reningsförmåga som visade på mycket varierande resultat (Nordiska Ministerrådet, NORD, 1998; Refsgaard och Etnier, 1998 och Nilsson et al., 1998). Detta ledde till ifrågasättande av den långsiktiga funktionen men även av hur markbaserade anläggningar byggs eftersom det framkom att anläggningar ofta var felbyggda. Problem med förorening av dricksvattenbrunnar speciellt i kustområden, på Öland och Gotland bidrog också till att markbaserad rening, särskilt infiltrationsteknik, ifrågasattes. Tillstånd för anläggning och drift ges normalt utan tidsbegränsning varför myndigheterna inte ställer krav på uppföljning eller kontroll. Fastighetsägaren i sin tur är nöjd med anläggningen så länge vattnet försvinner utan problem. Först vid problem så som igensättning, förorenade dricksvattentäkter eller allvarliga klagomål från grannar uppstår anledning att uppmärksamma en redan byggd anläggning. Endast ett fåtal mindre studier för värdering av svenska anläggningar i drift har därför genomförts. Dessa uppföljningar finns sammanställda och värderade i olika litteratursammanställningar och refereras också till i denna rapport i avsnitt längre fram. http://www.naturvardsverket.se/upload/07_verksamheter_med_miljopaverkan/avlopp/ enskilda_avlopp/ny_kunskap/markbaserad_rening.pdf Den kunskap och praxis vi i Sverige använder för anläggande och drift av infiltrationer och markbäddar bygger på Naturvårdsverkets Allmänna Råd för Enskilda Avlopp (AR 87:6; 91: 2). Dessa råd är som bekant numera bortagna och har ersatts med faktablad, men rapporterna används fortfarande som riktlinjer vid byggande av markbaserade reningsanläggningar i Sverige. 9 Bioptech AB Dalagatan 23 113 24 Stockholm Tel: 08-592 510 20 Mail: info@bioptech.se www.bioptech.se

Vad menas med markbädd och infiltration? Hur skiljer sig markbäddar och infiltrationer från annan reningsteknik och från varandra? Inspektörer verkar ha olika och oklara uppfattningar om teknikerna medan forskare och experter verkar mer överens med varandra och de vedertagna sätten att definiera teknikerna i litteraturen. Gränserna mellan teknikerna kan vara otydliga och blandformer mellan infiltration och markbädd förekommer i praktiken ofta. Även markbaserad rening kan vara mer eller mindre uppbyggd på prefabricerad teknik. Uppfattningar om systemgränser, dvs. var anläggningen börjar och slutar, varierar mellan olika personer. Detta är anmärkningsvärt då gemensam uppfattning om var systemet börjar och slutar är nödvändig för att kunna säga något om reningskapacitet och uthållighet. Vilken är skillnaden mellan infiltration och markbädd? Den teoretiska skillnaden mellan markbädd och infiltration är tydlig men i praktiken är gränserna mindre uppenbara. I de gamla allmänna råden för enskilda avlopp (NV 1986) definieras infiltration som: Anläggning i mark för behandling och kvittblivning av spillvatten, där detta renas genom perkolation genom naturliga jordlager och avleds diffust till grundvatten. Markbädd beskrivs som: Anläggning i mark för behandling av spillvatten, där detta renas i sandbädd, uppsamlas och bortleds till en recipient. Med mark menas naturligt material som bygger upp marken på den aktuella platsen, eller material hämtat ur jord- eller bergtäkt från annat håll. Skillnaden mellan mark och annat material är att mark inte kan tillverkas med exakt specifikation. Vid infiltration behandlas avloppsvattnet i mark som redan finns på platsen medan man i markbädd använder ett tillfört markmaterial som filtermedia i reningsprocessen. Den viktigaste skillnaden är dock att grundvatten utgör recipient vid infiltration, medan markbädden är uppbyggd med ett uppsamlingslager som leder bort vattnet mot en ytvattenrecipient. På avloppsguidens diskussionsforum är inläggen många om hur bra och hur länge markbäddar och infiltrationer fungerar. Inte sällan går uppfattningarna vitt isär mellan olika inspektörer och kommuner. Vid de utförda intervjuerna av miljöinspektörer framkom starka önskemål om nationell och mer evidensbaserad vägledning för bedömning av livstid och funktion i markbaserade system. Ett skäl till olika uppfattningar om hur bra och hur länge markbaserade reningssystem fungerar att man inte riktigt förstår och kan skilja på olika typer av funktioner. Det är särskilt viktigt att man skiljer på den biologiska reningen och den kemiska reningen och att man vet något om hur mekanismerna för dessa reningsfunktioner går till. Dessutom kan det vara lämpligt att känna till begreppen hydraulisk livstid, teknisk livstid samt ekonomisk livstid. I utländsk litteratur förekommer dessutom begreppet service life som bäst kan översättas till drifttid, det vill säga den praktiska livslängden hos en anläggning beaktat dess belastning, skötsel och underhåll. Hur väl fungerar markbäddar och infiltrationer och vad har detta för påverkan på ett Polonite filter? Svaret verkar vara ja om anläggningen placerats och byggs på rätt sätt men inte annars. Det verkar också som att det inte är alldeles ovanligt att anläggningar placeras och byggs felaktigt. En felaktigt byggd markeller infiltrationsbädd kan påverka både vattenflöde och biologiskt innehåll och därmed även fosforfiltrets funktion. Uppfattningen att den biologiska reningen i princip är mycket god i markbäddar och infiltrationer delas också av många experter. Många påpekar dock att anläggningar i praktiken ofta placerats och byggs på fel sätt. Flera intervjudeltagare ansåg att infiltration är en riskabel teknik som kan medföra förorening av grundvatten. Lena Maxe, SGU, påpekar att Sveriges hydrogeologi allmänt är sådan att tillräckligt vertikalt skyddsavstånd till grundvatten är svårt att uppnå. SGU:s mätprogram av grundvattennivåer visar att flertalet observationspunkter i morän (>85 %) någon gång under mätperioden har haft grundvattennivåer som varit 1 m från markytan eller mindre. Detta innebär stor risk för att brunnar nedströms avloppsinfiltrationer förorenas. Enligt Maxe uppvisar 46 % av brunnarna mikrobiell påverkan enligt resultat från undersökningar som SGU har sammanställt. Av dessa bedöms ungefär en tredjedel vara avloppspåverkade. Bioptech s kommentar till detta är att samma risk inte gäller för ett Polonite -filter. Som tidigare nämnts är avdödningen av bakterier mycket hög under filtrets livslängd. 10 Bioptech AB Dalagatan 23 113 24 Stockholm Tel: 08-592 510 20 Mail: info@bioptech.se www.bioptech.se

Hur väl fungerar markbaserad teknik enligt miljöbalken? Formellt gäller att en avloppsanläggning, oavsett storlek, skall uppfylla de krav som ställs i miljöbalken (MB) samt i förordningar och föreskrifter givna med stöd av miljöbalken. Balkens övergripande målsättning är att främja en hållbar utveckling (1 kap 1) och styr tillämpningen av balkens hänsynsregler. Dessa hänsynsregler finns i 2 kap och beskriver viktiga principer som skall gälla för avloppshantering och annan miljöfarlig verksamhet. Centrala paragrafer för avloppshanteringen är att så långt som möjligt skydda människors hälsa och miljön (2 kap 3) samt att hushålla och återvinna naturresurser (2 kap 5). De nya Allmänna råd för enskilda avlopp (NFS 2006:7) som NV nyligen antagit är ett försök att ange ambitionsnivåer för rening och principer för planering, byggande och drift av enskilda avloppsanläggningar. Dessa råd används i dag ofta som utgångspunkt för kommunernas myndighetsutövning men de saknar juridisk status. Bland ambitioner och principer angivna i råden ses följande tre som nya och särskilt viktiga: 1. Tydliga angivelser finns om önskvärd procentuell avskiljning av syreförbrukande ämnen och näringsämnen. I normalfallet (gäller för hela Sverige) bör minst 70 % av fosforn kunna avskiljas med avloppsanläggningen (Miljöskydd D). 2. Tydliga nivåer anges inte för smittskydd och kretslopp. Däremot diskuteras åtgärder för att minimera risk för lukt och spridning av smittämnen. Dessutom beskrivs att avloppsanordningar bör möjliggöra återvinning av näring (Hälsoskydd A samt Miljöskydd E och F). 3. Avloppsanläggningens funktion skall enkelt kunna kontrolleras och funktionen skall upprätthållas under hela anläggningens livstid (Grundkrav C och E). De allmänna råden ger egentligen ingen vägledning om vilka avloppsreningstekniker som kan användas för att uppfylla angivna ambitioner på miljöskydd och kretslopp. Det nämns dock som kommentar till reduktionskraven, att enbart markbädd bör inte anses klara normal skyddsnivå. Råden nämner också i en kommentar på sidan fem att infiltration bör anses uppfylla kraven på normal skyddsnivå för miljöskydd men att den kanske inte klarar övriga kriterier vad gäller smittskydd, kretslopp och kontroll. Det kan således konstateras att det svenska regelverket liksom de allmänna råden främst innehåller kringsyften och ambitioner kring miljöskydd och hushållning för enskilda avlopp. Dessvärre finns mycket lite vägledning i dokumenten om hur dessa ambitioner skall kunna uppnås i praktiken. Bland inspektörer upplevs denna situation, med höga nationella ambitioner men utan vägledning vad gäller bedömning av olika tekniker, synnerligen frustrerande. Enskilda inspektörer lämnas att göra sina egna tolkningar liksom kommunerna som har sina egna riktlinjer och policys. Vid prövning av tillståndsärenden söker oerfarna miljöinspektörer råd från andra mer erfarna kollegor. Men resultatet blir som en av de intervjuade inspektörerna uttryckte det, - Det känns osäkert och det är mycket tyckande. Det känns som man tar fram sina egna lösningar mer eller mindre direkt ur luften. På sätt och vis kan man säga att det med dagens situation råder rättslöshet då varken kommuner eller fastighetsägare kan bedöma hur man på lämpligt sätt, praktiskt och tekniskt, ska svara upp mot nationella mål och ambitioner. För fastighetsägare som skall betala för skyddsåtgärderna, dvs. reningsanläggningarna, är detta naturligtvis ytterst otillfredsställande. Många efterfrågar nya Guide-lines för enskilda avlopp med markbaserad rening 11 Bioptech AB Dalagatan 23 113 24 Stockholm Tel: 08-592 510 20 Mail: info@bioptech.se www.bioptech.se

Vad innebär biologisk rening och hör avdödning av smittämnen dit? Med biologisk rening i avloppssammanhang menas de reningsprocesser som utförs av levande organismer (Tchobanoglus et al, 2002). Den viktigaste biologiska reningsprocessen handlar om att bryta ned organiskt material, i avloppssammanhang även kallat syreförbrukande ämnen (BOD). I markbaserad rening utförs denna process framförallt av luftandande bakterier som, precis som människor, äter organiskt material och andas luft. Dessa organismer kallas av mikrobiologer för heterotrofa aeroba organismer och bryter ned energirika organiska molekyler till enkla beståndsdelar, som koldioxid, vatten och mineraliserad växtnäring. Till den biologiska reningsprocessen hör också omvandling av mineraliserat kväve, dvs. ammonium och nitrat, till kvävgas. Denna process sker i ett antal steg där det första steget, nitrifikation, innebär att ammonium omvandlas till nitrat och katalyseras av syrekrävande bakterier. Det efterföljande steget, denitrifikation, omvandlar nitrat vidare till kvävgas som avgår till luften. En process som katalyseras av heterotrofa bakterier i syrefria miljöer. Också hygienisering av avloppsvattnet, det vill säga avdödning av smittämnen, hänförs ofta till den biologiska reningsprocessen. Avdödningen beror dels på predation, en av de viktigaste mekanismerna bakom hygieniseringen då smittämnen i vattnet äts upp av ciliater och andra små rovdjur. Dels av att de konkurreras ut av andra marklevande organismer. Vad gäller kring biologisk reningskapacitet och livstid Från kolonnförsök i laboratorier och uppföljningar av anläggningar i drift finns en stor mängd erfarenhet samlad som belyser markbäddars och infiltrationers biologiska reningskapacitet och uthållighet. Dessa erfarenheter visar att den biologiska reningsfunktionen generellt är hög och stabil och dessutom varaktig vid behandling av avloppsvatten i markbaserade anläggningar. Flera författare beskriver ett omvänt samband mellan biologisk reningseffekt och hydraulisk kapacitet. Man har också klarlagt att hög biologisk reningseffekt kvarstår i gamla bäddar så länge vattnet fortfarande passerar en omättad zon. Under förutsättning att LTAC (Long Term Adsorption Capacity) inte överskrids i en korrekt anlagd bädd, dvs. att bädden inte sätter igen, finns således ingen anledning att säga att den biologiska funktionen upphört. Biologisk livstid och hydraulisk livstid kan därför sägas vara synonyma begrepp (Siegrist et al 2000). Mekanismerna för biologisk rening är väl klarlagda och ett mycket stort antal undersökningar bekräftar att en hög reduktion av BOD och smittämnen liksom en hög nitrifikation kan förväntas i markbaserade reningssystem. Toleransen för ojämnheter i belastningen är stor och beroendet av markens kemiska och fysikaliska egenskaper är mindre än för den kemiska processen, som nämnts tidigare. Rätt lokaliserad, uppbyggd och belastad bör man enligt litteraturen kunna räkna med en stabil reduktion av syreförbrukande ämnen runt 90-99%, hög nitrifikation samt en reduktion av smittämnen runt två till tre tiopotenser, se Tabell 1. Tabell 1. Biologisk reningseffekt vid markbaserad avloppsvatten rening (data från AR 87:6). Reduceringsgrad (%) Syreförbrukande ämnen, BOD 90-99 Kväve Bakterier och smittämnen 95-99 25 30 (varav 40 90% via nitrifikation) Den uppfattning som kan utläsas av litteraturen är att anläggningar vars reningseffekt uppvisar dålig rening eller där processen havererat oftast brukar hänga samman med felaktigheter i lokalisering, utformning och/ eller belastning. 12 Bioptech AB Dalagatan 23 113 24 Stockholm Tel: 08-592 510 20 Mail: info@bioptech.se www.bioptech.se

Finns det läkemedel i avloppsvattnet? Riskerna med utsläpp av läkemedelsrester och andra organiska och svårnedbrytbara ämnen via avloppsvatten är en fråga som relativt sent uppmärksammats. Hittills har man i litteraturen ansett att riskerna med sådana utsläpp från enskilda avlopp är små. Naturvårdverket skriver i en nyligen publicerad undersökning om läkemedelsrester att spridningen av smittämnen är ett större problem jämfört med risk för spridning av läkemedelsrester via avlopp anslutna till avloppsreningsverk (SNV, 2008). I samma rapport står att läsa att små enskilda avlopp har en högre osäkerhetsfaktor än stora system då belastningen och flödet av läkemedelsrester varierar mycket mer. Det finns inte många undersökningar om hur läkemedel och organiska svårnedbrytbara ämnen påverkas i markbaserad rening (Siegriest et al. 2000). En vanlig uppfattning i USA är dock att decentraliserad markbaserad rening (eng. on-site wastewater treatment systems) av avloppsvatten eliminerar riskerna med organiska giftämnen bättre än reningsverk (NOWRA, 2005). Professor Gunno Renman om fosforrening och kretsloppet Debatten om markbäddars funktion visar att tillräckligt med ny kunskap inte inhämtats sen dess de började byggas i stor skala i Sverige. I vart fall har mycket lite undersökningar gjorts som är vetenskapligt underbyggda. Den senaste rapporten som David Eveborn m fl. skrivit (Fosfor i infiltrationsbäddar, Svensk Vatten rapport) indikerar hur dålig fosforavskiljningen är, vilket forskare misstänkt länge. Kemisk fällning är den enda vägen att hålla och uppnå 90 % avskiljning eller att använda fosforfällor. Men då finns det åsikter om det olämpliga att skicka ut behandlat vatten till recipient som initialt har ph värden mellan 11-12. g har bedrivit forskning på filtermaterial och konstruktioner (de senare har i dagligt tal kallats fosforfällor) sen mitten av 90-talet och syftet är att skapa ett system som förmår att återföra näringsämnen, främst fosfor, så att det är upptagbart för grödor i jordbruket. Konceptet ska bygga vidare på markbäddar eftersom det handlar om filtrering men på ett mer kontrollerat sätt. Det ska absolut inte innebära att kemikalier tillförs (järn- eller aluminiumsalter) för dessa hindrar effektivt produktiv återföring. Användning av elektrisk energi ska helst inte förekomma men i vissa fall kan det av praktiska skäl inte förhindras. Med de s.k. reaktiva filtermaterial som min forskargrupp hittills arbetat med så uppnår vi minst lika bra resultat som den med kemisk fällning och vi har redan visat potentialen i fosforåterföringen. Vi studerar nu hur materialen kan göras ännu bättre med avseende på många parametrar, även de hydrauliska. Vissa personer bekymrar sig över det höga ph som blir följden initialt vid användning av reaktiva material. g ser det som något positivt eftersom bakterier slås ihjäl och vi får ett sanitärt bra utgående vatten. Farhågor om att mikrofauna ska skadas är överdrivna. g har själv mätt ph i små diken som varit första recipient och ph har då raskt sjunkit till normala värden (7-8) efter bara 10-20 m från utsläppspunkten. Mark och luft reagerar med vattnet och jämvikt uppstår tämligen snabbt. Om behandlat vatten med högt ph släpps till havet så har det ingen som helst betydelse. Vid större anläggningar eller där många enskilda hushåll släpper vatten till en enda samlingspunkt så kan det självklart märkas men det kan ju undvikas. Lång livslängd hos markbäddar och infiltration är en myt (se Eveborns rapport), i vart fall när det gäller den ytterst viktiga fosfor reningen. Markbäddar eller andra filterbäddskonstruktioner ska vara byggda på ett sådant sätt att de dels innehåller effektiva fosforsorbenter som ger produktiv återföring, dels går att på ett relativt enkelt sätt byta regelbundet. Detta garanterar livslängd, inte de markbäddar som ligger nedgrävda idag och inte går att kontrollera. Så för att sammanfatta: Kemisk fällning - inget kretslopp (vad är det vi ska göra till år 2015 enligt riksdagsbeslut?), skötsel av avancerade anläggningar med kemikaliepåfyllning - inget för enskilda användare. 13 Bioptech AB Dalagatan 23 113 24 Stockholm Tel: 08-592 510 20 Mail: info@bioptech.se www.bioptech.se