En stad föds Karlshamns historia för årskurs 3-6 Av: Gabriella Karlsson
Inledning Den här skriften om bildandet av Karlshamn är skriven som ett projektarbete i årskurs 3 på gymnasiet för elever i årskurs 3-6 på grundskolan. Det har varit ett roligt och intressant arbete och jag hoppas att ni som läser det tycker om det. Jag vill särskilt tacka Bengt Gabrielsson, Karlshamns museum, och Lars-Olof Larsson, Korpadalsskolan, som hjälpt mig med kunniga råd och synpunkter. Tack även till Stefan Karlsson som hjälpt mig med teckningar och till alla andra som ställt upp och svarat på mina frågor.
Prolog Blekinge blev tillsammans med bland annat Halland och Skåne svenskt år 1658. Sverige hade varit i krig med Danmark och år 1658 gav danskarna upp. Det är där historien om staden Karlshamn börjar.
Kolla Erik!! Vilket bra ställe att lägga en stad vid. Och ån som rinner ut här i havet verkar ju komma ända uppe från Småland och längs hela sträckan har vi massor med ekskog. Erik Dahlberg tittade på kungen som verkade vara ivrig som ett barn. Han hade inte sett honom så här glad och pigg sedan den danske kungen Frederik den tredje skrev under fredsprotokollet i Roskilde tidigare i år. En stad här Här är ju knappt ett fiskeläger. Fyra hus och en flock bönder och fiskare. Vem av dem ska bli borgmästare och vem ska bli präst? Han ångrade sig genast när han såg kungens glada leende stelna och förvridas i en ilsken grimas. Tror du inte att jag vet vad jag gör, Erik, väste kungen. Så sant som jag heter Carl den tionde Gustav ska jag låta bygga en örlogshamn här. Kungen och Erik Dahlberg, som var en av kungens närmaste män, stod vid vattenbrynet och blickade ut över hamninloppet till den lilla fiskebyn Bodekull. Byn var visserligen ganska liten, men hamnen var magnifik. Danskarna hade ofta använt hamnen för stora skepp. Mitt i hamninloppet låg en liten ö som kallades Frisholmen. I väster låg en annan liten ö som kallades Boön och på den östra sidan låg Vägga med den lilla ön Ortholmen. Förstår du inte Erik? Vi fäller ekar norröver och flottar hit virket längs ån. Där på den där Boön bygger vi ett varv där vi ska tillverka flottans nya örlogsfartyg. På Frisholmen bygger vi en fästning ett kastell. Och så sätter vi kanoner på Ortholmen också till skydd mot dansken. Här vid åmynningen bygger vi en stad. Du får rita ihop nåt. Jag vill ha ett stort torg i mitten av staden där soldater kan paradera till min ära och vid sidan vill jag ha en kyrka som gott kan döpas efter mig.
Erik Dahlberg visste att inte säga emot sin kung när han väl bestämt sig. Han tog upp bläckhorn och ett ark ur sin väska och började rita. Jag behöver hjälp med det här sa Erik Dahlberg. Ja, ja. Jag ska skicka ner riksrådet Christer Bonde till att undersöka alltsammans noggrant, sa kungen. Men du ska se att jag har rätt. Detta ska bli vår nya hamn för krigsflottan. När staden är uppbyggd ska den uppkallas efter mig. Carls hamn, ska den heta. Ja, det blir bra Carlshamn! Kanske var det så här det gick till en aprildag 1658, alltså för 350 år sedan, när den svenske kungen kom till byn Bodekull för att undersöka sina nya landområden. Efter många års krigande i Europa hade det äntligen blivit fred med danskarna. Det hade de kommit överens om bara två månader tidigare i den danska staden Roskilde. Kungen ville nu undersöka en del av de nya områden som man vunnit från Danmark. Hela Skåne, Halland, Blekinge, ön Bornholm och delar av Norge var nu svenskt. Kungen hade bara två dagar på sig att granska de allra viktigaste landområdena som nu blivit svenska. När han inte hade tid att stanna längre lämnade han sin vän Erik Dahlberg till att undersöka och rita upp allt han såg. Här bodde det människor för många tusen år sedan Här, där vår stad Karlshamn finns, har det bott människor väldigt länge. Redan på stenåldern för 7 000 år sedan bodde det människor här. Detta vet vi genom att vi har hittat och sparat olika föremål från denna tid. På denna tid var Östersjöns yta 7 meter högre än vad den är idag. Havet täckte alltså mycket av den yta som nu är bebyggd. Man tror att havet sträckte sig fram till
platsen där polisstationen nu ligger. Det är möjligt att Möllebacken kan ha varit en liten ö. Under 1900-talet skulle det byggas ett sjukhus där polisstationen ligger idag, och under tiden man höll på att bygga hittades mängder av redskap, vapen och verktyg i marken som var gjorda av flintsten. Många av dessa skickades upp till Stockholm och en del skickades tillbaka hit med en lapp där det stod att föremålen var 7 000 år gamla, alltså från äldre stenåldern. En del var också gjorda på den tid som kallas yngre stenåldern som var för cirka 5 000 år sedan. Det är därför troligt att Karlshamn en gång i tiden varit en stenåldersby där människor bodde i grottor i till exempel Pengaberget, som ligger bakom polisstationen, och de livnärde sig på fiske i havet och jakt i de stora skogarna norr ut. För 350 år sedan I början av 1650-talet när Sverige låg i krig med Danmark hade Sverige en drottning som hette Kristina. Hon tyckte inte speciellt mycket om svenskar. Hon tyckte inte de var särskilt intelligenta och så saknade de temperament. Dessutom så var de protestanter, som är en gren av kristendomen. Hon tyckte mycket bättre om spanjorer och italienare, som var mer intelligenta och mer temperamentsfulla. De var katoliker som är en annan del av kristendomen och som drottning Kristina tyckte mycket bättre om. Hon ville helt enkelt inte fortsätta att vara svenskarnas drottning. Hon hade en kusin som hette Carl Gustav Kasimir. Hans far var greve i den Pfalziska kungaätten som låg i nuvarande Tyskland. Pfalz ligger i samma område som drottning Silvia (1976-) kommer
ifrån. Carl Gustav Kasimir fick därför ta över som kung efter Kristina och kallades då istället kung Carl den tionde Gustav. När man skriver kungars nummer så använder man romerska siffror. Med romerska siffror skrivs siffran 10 som ett X, och därför skrevs hans namn som Carl X Gustav. Krig mot Danmark Kung Carl X Gustav var bara kung i sex år innan han dog i en febersjukdom. Men han hann ändå med många krig under sina år som regent. Ett av dessa krig var mot Fredrik III (den tredje) och danskarna. Under detta krig gav sig den svenska kungen iväg till Polen. Medan han var där passade den danska kungen Fredrik III på att försöka ta sig in i Sverige via Skåne som på den tiden var danskt. När Carl X Gustav fick reda på detta tog han med sig sin armé hemåt. De gick längs östra Tyskland, via Jylland och marscherade vidare mellan de danska öarna till Själland. Det var möjligt att gå mellan öarna då det var 35-40 minusgrader ute och vattnet hade frusit till tjock is. Den svenska kungen och hans trupper lyckades överrumpla danskarna och hade på bara 14 dagar lyckats vinna kriget mot Danmark. Freden i Roskilde Den 26 februari 1658 slöts freden i Roskilde och bland annat Skåne, Blekinge, Halland, Bornholm och Bohuslän blev nu svenska. Det var ungefär 300 000 invånare som nu blev svenska och det gillade inte invånarna i dessa landskap. De tyckte mycket bättre om sitt gamla land, Danmark. Svenskarna hade mycket problem
med dessa nya invånare. De som tog till vapen kallades friskyttar eller snapphanar. Kung Carl X Gustav förstod att den danske kungen Fredrik inte skulle nöja sig med att ha förlorat halva Danmark till Sverige, utan att han snart skulle försöka ge igen. Därför behövde han nu bygga ut sitt skydd mot danskarna. Han begav sig därför ut för att se var han kunde bygga en ny stad, en flottstation och ett skeppsvarv. I april 1658 hittade han den platsen när han kom till Bodekull, ett litet fiskeläge där Mieån rinner ut i Östersjön. Platsen var perfekt. Det bodde bara några få personer här då och det fanns bara fyra fiskestugor. I närheten fanns stora skogar med ekar som behövdes för att bygga skepp, det fanns en djup, skyddad och isfri naturlig hamn som danskarna hade använt länge och flitigt. Det lilla fiskeläget låg perfekt med sin närhet till Mieån och Småland där det fanns ännu mer ekvirke som man kunde skeppa till Bodekull via Mieån. Stora planer för lilla Bodekull Kung Carl X Gustav lämnade sin vän Erik Dahlberg till att rita upp staden som han hade stora planer för. Bodekull skulle inte bli en vanlig småstad där folket skulle leva på jordbruk. Bodekull skulle bli en stor svensk exporthamn. Carl X Gustav ville att utrikeshandeln bara skulle ske i några få orter och Bodekull skulle vara en av dessa. Därför skulle Ronnebys och Sölvesborgs rättigheter som hamnstäder dras in och deras invånare skulle bli förflyttade till Bodekull. Även Kristianopel skulle gå samma öde till mötes enligt kungens planer. Detta var stora planer och därför skickade kungen
ut en av sina mäktigaste medhjälpare, riksrådet Christer Bonde, för att undersöka Bodekulls möjligheter ytterligare. När Bonde var där blev han lika överraskad över Bodekulls möjligheter att utvecklas som kungen hade blivit. En bra hamn Bonde kunde inte tänka sig en bättre hamn för vare sig handelsfartyg eller örlogsflottan. Boön var även ett jättebra läge för ett varv. När Bondes goda rapport skickades till kungen hade redan det andra danska kriget börjat och därför fick planerna för Bodekull vänta. Redan under detta krig användes dock Bodekulls hamn mycket för att transportera olika saker. Det var speciellt krigsmateriel, som till exempel kanoner som transporterades till andra städer, och i och med att Bodekull var en så bra hamn gav kungen order om att den var tvungen att skyddas. I början av år 1659 bestämde kung Carl X Gustav att ett skeppsvarv skulle byggas på Boön. Kungen dör Under 1658 kom det flera förfrågningar från stadsmän i tyska Lübeck om hur det gick med planerna för staden. De var nämligen intresserade av att flytta dit. Året därpå kom det även förfrågningar från svenskar, som ville att kungens män skulle rita upp tomter så snart som möjligt. Detta skedde dock aldrig under Carl X Gustavs livstid då han var allt för upptagen med olika krig
utanför Sverige. Året efter, 1660, dog han i en febersjukdom som troligtvis var lunginflammation. Utvecklingen stannar upp Det dröjde länge innan Carl X Gustavs planer för Bodekull kom till diskussion igen. Det var inga som längre verkade bry sig om att vilja förverkliga hans planer. Det var först när Ronnebys invånare krävde svar på hur deras framtid skulle se ut som planerna för Bodekull började uppmärksammas igen. Skulle invånarna i Ronneby bli tvungna att flytta till Bodekull som Carl X Gustav hade planerat eller skulle de få bo kvar? När Carl X Gustav dog var hans son endast fem år, och kunde naturligtvis inte styra landet. Därför hade en så kallad förmyndarregering tagit hans plats. Deras första lösning på Ronnebybornas förfrågan var att Bodekulls planerade utveckling skulle stoppas. Det skulle införas en skatt så att folk inte skulle vilja flytta dit. Efterhand skulle även Bodekulls invånare bli tvungna att flytta till städer i närheten och på så vis skulle handeln där helt upphöra och Ronneby skulle slippa sin konkurrent. Det öde som nu väntade Bodekull var alltså samma som tidigare väntat Ronneby. Nu blev det dock inte så. I och med att Bodekull hade ett sådant perfekt läge som gjorde handeln enkel, valde de flesta att handla med Bodekull framför Ronneby. Bodekulls förbindelser med Småland och därmed resten av landet var mycket bättre än Ronnebys, vilket gjorde handeln via Bodekull mer lönsam och enkel. Ronnebyborna klagade då igen till förmyndarregeringen i Stockholm att Bodekull, trots skatterna, fortfarande förstörde handeln för Ronneby. Men istället för att hjälpa ronnebyborna ännu en gång, fick regeringen upp ögonen för
hur bra Bodekull var som handelshamn. De insåg då att det inte var någon mening att lägga en massa pengar på att stödja Ronneby. Det gick alltså inte som ronnebyborna ville och nu var Bodekulls utveckling igång igen. Bodekull blir stad Christoffer Schröder var en tysk läkare som arbetade på skeppsvarvet i Bodekull. Han skrev nu till regeringen och ansökte om att Bodekull skulle slippa flera av skatterna och istället få ekonomiskt stöd och stadsrättigheter. Han ville också att det skulle skänkas mark och att det skulle göras tomter så att folk kunde börja bygga hus. Hans ansökan beviljades till största delen och den 15 september 1664 fick Bodekull sina privilegier, vilket bland annat betydde att Bodekull blev stad och fick handelsrättigheter. Regeringen skänkte också mark som tillhört Asarum så staden kunde börja byggas. I och med att Carl X Gustav hade dött och Carl XI hade förmyndarregering var det Carl X Gustavs änka Hedvig Eleonora som skrev under privilegiebrevet. Som tack för detta byttes namnet Storgatan ut mot Drottninggatan. Det dröjde dock hela två år till innan Bodekull fick namnet Karlshamn, efter sin grundare Carl X Gustav. Stadsvapen År 1666 fick Karlshamn även sitt stadsvapen. Den 1 november 1974 registrerades följande hos Kungliga Patentverket: Sköld av en vågskura delad i guld, vari ett uppstigande svart lejon med röd beväring, vilket med båda framtassarna håller ett stolpvis svart ankare, samt i grönt. Både guldfärg och gult är acceptabelt. Gult förekommer ofta som ersättning för guld framförallt på textil. Karlshamn har som stad och förutvarande stad rätt att använda vapnet med eller utan murkrona. I Karlshamns kommuns grafiska profil används endast vapnet med murkrona. 1 1 http://www.karlshamn.se/kommunen/kommunledning/arkiv/karlshamns_vapen/
Att detta registrerades hos Kungliga Patentverket innebar att Karlshamns kommun fick ensamrätt på detta stadsvapen. Färgerna och symbolerna i stadsvapnet har särskild betydelse för att beskriva staden. Det gröna symboliserar vattnet som gränsar till Karlshamn. Guld eller gult symboliserar att staden skulle bli rik. Ankaret visar att det är en sjöstad och lejonet symboliserar styrka. Stadsvapnet kan användas både med och utan kronan som är på toppen. Utvecklingen av Karlshamn År 1666 bodde det 150 bönder, sjöfolk och fiskare i staden, och det var allt fler som flyttade hit. Det var alltså en väldigt stor ökning mot de få personer som bodde i Bodekull år 1658. Några år senare, år 1670, tvingades de borgare som bodde utanför stadsområdet att flytta in till staden och därmed ökade stadens befolkning ännu mer. Det är även vid den här tiden som gatunamnen Kungsgatan, Drottninggatan och Ronnebygatan för första gången nämns i gamla dokument. Staden har fortsatt att växa. Under de följande åren växte utbyggnaden av gator och hus. Staden har haft en spännande historia med många intressanta människor som påverkat utvecklingen. Här slutar dock denna historia, men vill du veta mera finns det många bra böcker på biblioteket och utställningar på Karlshamns museum.
Epilog Hamnen i Karlshamn blev till slut ingen örlogshamn men är idag en av Sveriges största och viktigaste handelshamnar. Idag ligger den dock i Stilleryd, strax utanför staden. Örlogshamnen byggdes istället på den plats som kom att bli Karlskrona. Ni känner säkert igen många namn och platser som ni just läst om då de fortfarande används. Det finns bland annat några gator som blivit namngivna efter viktiga personer från denna tid. Exempelvis har vi Erik Dahlbergsvägen som är namngiven efter Erik Dahlberg, vi har Christopher Schrödersgatan efter Christopher Schröder och vi har Drottninggatan efter drottning Hedvig Eleonora. Det finns även gator som har kvar sina namn från 1600-talet. Dessa är Ronnebygatan och Kungsgatan.