Unik upplevelse! Machrihanish Dunes! The way golf began. Numera går skytteltrafik från Sverige till olika destinationer i Golfens ursprungsland Skottland, många av oss stannar kvar på destinationen där Ryanair släpper av oss och spelar de banor som finns att tillgå där, absolut inget fel i detta då utbudet av fina klubbar kan kännas obegränsat och logistiken hur enkel som helst. Men för den golfnörd som vill uppleva något unikt behöver man leta lite längre bort, vilket denna berättelse vittnar om. De klubbar vi besöker är ofta 100 år gamla eller mer och har ofta mycket charmiga klubbhus med tillhörande korrekt och service inriktad personal, som ser till att vårt besök blir minnesvärt. Det är detta tillsammans med den i många fall underbara banan vi storvulet beskriver som äkta linksgolf för våra polare på hemmaklubben, de som inte haft tid eller möjlighet att hänga med. Äkta linksgolf? Vad är äkta linksgolf? Jag har inte en tanke på att försöka besvara detta. Det enda jag läst, är att banan skall vara byggd på linksland som enligt uppgift skall vara den markremsa som förbinder hav och brukbar mark och endast var användbar till betesmark och golfspel. Istället för att försöka reda ut begreppet linksgolf, så kommer andra tankar upp vid besök på dessa välskötta banor, hur var det att vara golfspelare på den tiden när legender som exempelvis Old Tom åkte runt och lade ut de banor som vi nu spelar vid våra besök? Den utrustning som pionjärerna använde finns nog ganska väl dokumenterad, vissa har haft fördelen och till och med modet att prova den. Men hur var deras banor att spela? Nu finns möjligheten att prova det kanske närmaste man kan komma.
The way golf began, efter detta koncept har en ny bana under namnet Machrihanish Dunes lagts ut i närheten av byn Machrihanish ute på halvön Kintyre på sydvästra delen av Skottland. Banan ligger nästgårds med den underbara klubben Machrihanish Golf Club. Vi var åtta gubbar som en onsdag i maj fick möjligheten att spela banan som första svenskar. Vi blev hämtade punktligt i byn av en man som jag tidigare känner igen som generalmanager, starter, pro och kock på den charmiga klubben Dunaverty GC, numera anställd på Dunes. Efter en krokig färd anlände vi till platsen som sades skulle inrymma en golfbana, ingen parkering, inget klubbhus, bara bevuxna dyner, inte en grön fläck så långt vi kunde se. En man ur personalen frågade oss om vi ville ha caddies, men på vårt vanliga maner tackade vi nej, det kunde ju kosta extra! Samme man rekommenderade oss att i alla fall ta med en guide i varje match, annars skulle vi gå vilse. Vi accepterade detta, och gud ske lov för det! Så bar det iväg mot första tee med guider och allt Dessutom hade vi fått låna vagnar till våra bagar med orden Blir det för jobbigt med vagn så ställ dom bara där ni vill, så tar vi hand om dem senare Väl framme fick undertecknad äran att spela ut först, vart är fairway? Vart är flaggan? Vår guide måste ha sett tveksamheten, thats the line, sa han och pekade på en formation i dynerna. Efter en godkänd drive var det dags för andra slaget från en fairway som bestod av en yta där det naturliga gräset bara klippts ner med fairwayklippare, inga konstigheter här inte. Efter att ha slagit mitt andra över samma formation knallade jag efter över kanten, och där låg den, omgärdad av dyner på tre sidor, en av de snyggaste greener jag
sett.ljusgrön, snyggt ondulerad och klart spelbar trots sin ungdom. Machrihanish Dunes är full av upplevelser liknande den nyss beskrivna, banan består av, med något undantag helt unika hål, som åtminstone inte jag upplevt på annat håll, skamset vill jag då erkänna att jag varken spelat Sands eller Fancourt Links. Tees är helt enkelt utformade som en eller ett? tee skall vara, inget speciellt med detta mer än att de är bra placerade och många. Varje green är unik i sin utformning och mycket intressant ondulerade, dessa kan närmast beskrivas som en stor grön deg som lagts på onduleringarna och knådats upp i kanterna. Man kan inte låta bli att undra hur snabba dessa kan bli, innan en eller tvåputt blir en nästan omöjlig uppgift för oss vanliga dödliga. Greenkanterna har i flera fall dragits upp mot kanten av den omgärdande dynen, så att en väl tilltagen pitch eller chip som når kanten och rullar tillbaka mot flaggan blir ett bra alternativ. Bunkrarna är ett kapitel för sig helt naturliga, bevarade som de sänkor med sand i botten där kreaturen sökte skydd i forna tider, men hur bra som helst att slå ur.
Att en rond på Machrihanish Dunes ännu så länge, skulle påminna om de förhållanden som pionjärerna upplevde är med all säkerhet en överdrift, men man får ändå en känsla av att spela bollen rakt ut i naturen från tee. Fairways känns lika unika som greenerna och den gråbruna färg som dessa hade för tillfället, gjorde upplevelsen ännu mer ovanlig. Här har inga maskiner flyttat massor så att golflogik skapats, nej fairway ligger där den ligger och på det sätt den alltid har gjort i väntan på att någon skall komma och spela golf. Vägar för vagnar eller golfbilar lyser med sin frånvaro, istället är rep utlagda som en hänvisning vart man skall gå för att skapa stigar. Banan lämpar sig för bärbag och kanske bäst för nyttjandet av caddie, om det inte kostar extra förstås! För att nämna några hål framför de andra, allt enligt personligt tycke och smak, så blir det 8:an ett par fyra som nog är en bland de tuffaste par fyror jag spelat, kanske beroende på vinden för dagen, 364 yards som känns som 464 om man missar till höger vilket jag gjorde, dogleg vänster uppför med inspelet rakt ut mot havet. En trio av roliga hål är 11:an, 12:an och 13:e. Elvan ett kort par fyra fullt möjligt att nå från tee med en helt gömd green. Tolvan, ett underbart par 3 som gränsar till grannklubben och direkt vid havet och många gånger rakt in i vinden K 13:e kort par 3 som i bästa fall genom en birdie kan få det knäcktaste självförtroende att blomstra igen, bara man få bollen att stanna på en tvärställd green. Var det svårt? Utan vår tilldelade guide, hade vi definitivt haft det jobbigt. Tyvärr hade vi bara tid och ork att spela en rond, jag är säker att nästa rond, efter de erfarenheter vi drog av den första skulle ha varit bättre rent resultatmässigt. Vi spelade banan på 4 timmar och tio minuter och detta ansågs av personalen som snabbt om vi tar det i jämförelse med den japan som efter 30 minuters uppvärmning genom Tai Chi slog bort 16 nya pro V1 på första nio och spelade banan på 6 timmar 0ch 20 minuter. Hade vi roligt? Vi hade förbaskat roligt, detta var en golfupplevelse utöver det vanliga. Jag och mina reskamrater kan enstämmigt rekommendera, har ni möjligheten, ta er besväret att resa från Prestwick till Machrihanish och spela en bästboll match på Machrihanish Dunes och boka även en rond på grannklubben Machrihanish GC så har ni en oförglömlig golfupplevelse med er hem i bagaget. Flyg till Prestwick ta er till Glasgow International, där tar ni ett flyg till Campbeltown Airport som ligger några stenkast från banan, bara flygresan är en upplevelse vid klart väder. Passa på, ursprungskänslan kan vara färskvara!
Peter Svensson Sommaro Golf