svenskt militärhistoriskt bibliotek presenterar krigsmyter april 2013 Finlands lås höll vid Tienhaara Dånet är det värsta med artillerielden, för det berättar för dig vad som kan hända. Senare räknade man efter och kom fram till att under de här två midsommardagarna sköt ryssarna omkring 30 000 projektiler från artilleri, granatkastare och liknande mot oss. Räknar man med att deras eld varade i 40 50 timmar så skulle det innebära ett granatnedslag var tredje sekund! Så berättar Björn Munsterhjelm, då kompanichef i avvärjningsstriderna vid Tienhaara, en förstad till Viborg. av Lars Lindh, militärhistorisk översättare På många sätt framstår avvärjningssegern vid Tienhaara som en motsvarighet, om än i mindre skala, till ett annat mirakel 30 år tidigare: undret vid Marne. Då, liksom nu 1944, hotades ett lands huvudstad av en fiende som verkade vara omöjlig att stoppa. Den sovjetiska offensiven hade inletts på Karelska näset den 9 juni. Medan världens blickar riktades mot invasionen i Normandie ville Josef Stalin göra upp räkningen med Finland. Mot en stormflod av 270 000 man, artilleripjäser, stridsvagnar och stormkanonvagnar och armador av bomb- och attackflygplan stod 70 000 finska soldater. Följderna var förutsägbara: försvarslinjerna bröt samman och finnarna tvingades retirera. Den 20 juni intogs Viborg utan större motstånd och de kvarvarande finska trupperna retirerade i oordning över Kivisillansalmi, Stenbrosundet, ett sund där Saima kanal utmynnar i Viborgska viken. IR 61 Tienhaara III B Kivisillansalmi Hietala I B 1944-06-23 0 1 2 3 4 km Juustila Portinhoikka Tammisuo Brännpunkten Tienhaara Den finska huvudarmén befann sig långt därifrån i Fjärrkarelen, som den finske överbefälhavaren Carl Gustaf Mannerheim hade tänkt behålla som en pant inför kommande fredsförhandlingar med Stalin. Att förflytta denna stora styrka mot sydväst, mot Viborgområdet, där hela södra och mellersta Finland nu hotades, skulle ta lång tid. Som en första motåtgärd skickades Infanteriregemente 61 (IR 61) iväg mot brännpunkten, förstaden Tienhaara på västsidan av Kivisillansalmi. IR 61, populärt kallat Sextiettan, hade bildats inför fortsättningskriget. Sextiettan hade rekryterats av finlandssvenskar från hela Österbotten, från Kokkola och ned till Lappfjärd. Den ende finnen i regementet var vår chef, berättar Björn Munsterhjelm. Sorvali Viborgska viken Slottet Viborg 1944-06-20 Suomenvedenpohja Stridsvagnshinder Minfält Viborg föll den 20 juni. Sextioettan anlände till Tienhaara den 22 i grevens tid! Kartan visar tydligt Kivisillansalmi, sundet mellan Tienhaara och Sorvali samt den viktiga järnvägsbron. 1
Björn Munsterhjelm då och nu. Den svartvita bilden visar en nyutnämnd kompanichef för 10. kompaniet ur Infanteriregemente 61 i början av mars 1944 söder om Svir. beredskapsmuseet (färgbilden) En klassisk bild från striderna på sommaren 1944. Mitt i dramat fanns Björn Munsterhjelm, soldat i finlandssvenska Infanteriregemente 61. 2
Det var den legendariske dåvarande överstelöjtnanten Alpo Marttinen. Med karakteristisk energi började han lära sig svenska, så snart han fått befälet över Sextiettan. Livet som insats Många av soldaterna var grannar hemifrån och hade kanske rentav vuxit upp tillsammans. Det innebar både fördelar och nackdelar, anser Björn Munsterhjelm. Det är en fördel att soldaterna känner varandra. Det skapar sammanhållning och man hjälper varandra med livet som insats. Ett exempel på detta är hur man hämtade tillbaka sårade och döda från ingenmansland. För det är ju så alla vill vi vila i den egna jorden. Men det fanns också nackdelar. Det kunde bli problem om någon som där hemma hade varit socialt svagare plötsligt blev chef. Stora förluster bland soldater från samma plats kunde också drabba en enskild ort väldigt hårt. Jag vet att vid ett tillfälle under kriget dog ett trettiotal soldater från samma by i en korsu som sprängdes av ryssarna. Gå inte dit! IR 61 hade legat mellan Ladoga och Onega söder om Svir i två år och åtta månader. Regementet blev avlöst i slutet av maj och placerades i närheten av ett kloster i Östkarelen för att soldaterna skulle kunna vila upp sig. När det började gå dåligt på näset beordrades vi att i ilmarsch bege oss till närmaste järnvägsstation, där vi embarkerade tåget som tog oss till Sankt Andree norr om Viborg. Marschen dit tog närmare två dygn, vill jag minnas, och delvis under sovjetisk flygstörning. När vi sedan närmade oss Tienhaara mötte vi finska soldater på reträtt. De var förvirrade, slagna och många visste inte var de befann sig. Befäl frågade efter sina trupper. Det var rent kaos. Men det var högst förståeligt. De hade ju blivit helt tagna på sängen av det sovjetiska stormanfallet. Gå inte dit, ni blir dödade!, ropade de till våra soldater. Men som tur var, var största delen av våra pojkar dåliga på att förstå finska, säger Björn Munsterhjelm med ett leende. Stensplitter Vi kom fram på eftermiddagen den 22 juni och tog över ansvaret. Där fanns bara en handfull finska soldater, men gott om vapen, ammunition och redskap som de flyende lämnat efter sig. Order gavs att vi skulle gräva ned oss, men dessvärre fanns det inte mycket att gräva i där vi var. Marken bestod mest av stora stenar som var liksom hopklistrade. Det var det djävliga, att när sedan ryssarnas artilleri började skjuta sprängdes stenarna i bitar och fyllde luften med stensplitter. Jag hade en kusin som S:t Andree FINLAND Tienhaara Viborg Tali VKT-STÄLLNINGEN Ladoga S:t Johannes VT-STÄLLNINGEN Björkö Terijoki Valkeasaari HUVUDSTÄLLNINGEN 0 10 20 km Finska viken SOVJET- UNIONEN Efter våldsamma flyganfall och en tio timmar lång artilleribeskjutning bröt Röda armén igenom huvudställningen vid Valkeasaari den 9 juni 1944. Bara tre dagar senare korsades VT-ställningen och den 16 juni nådde Röda arméns tätförband Viborgska viken i trakten av Björkö. S:t Johannes föll den 18 och Viborg den 20, samma dag som IR 61 sändes i ilfart från Östkarelen söderut mot Tienhaara. 3
blev illa skadad av detta. Det här var dagen före midsommarafton. Redan åtta timmar senare, på kvällen, inledde ryssarna sitt första försök att ta sig över sundet till Tienhaara-sidan. Därmed inleddes en två dygn lång avvärjningsstrid. Sköts i sank Det första anfallet, med ungefär en bataljons styrka, följde ett huvudmönster som de följande anfallen upprepade. Först öppnade tunga vapen och automatvapen intensiv eld. Med överskeppningsbåtar, ekor, flottar och allsköns flytetyg rusade sedan ryssarna ned mot stranden, satte i sina farkoster och började ro och paddla mot den finska sidan. Samtidigt försökte andra ryssar avancera över resterna av en järnvägsbro och en stenbank som sträckte sig en bit ut i vattnet. Men nu började också det finska artilleriet spela upp, samtidigt som den tunna försvarslinjen på den finska sidan öppnade upp med kulsprutor, kulsprutepistoler och gevär. De sovjetiska båtarna sköts i sank och fiendens angrepp avvärjdes med stora förluster. Ett andra sovjetiskt anfall någon halvtimme senare slutade med nästan samma resultat. Några ryssar hade lyckats ta sig över, men förintades snabbt av Sextiettans soldater i en motstöt. Lade bombmattor Natten ägnade försvararna åt förnyade ansträngningar att gräva ned sig. Svett spar blod, var den paroll som Marttinen hade beordrat. Men det var lättare sagt än gjort. Där inte stenarna lade hinder i vägen steg vattnet upp i gropen redan när man kommit ned någon halvmeter. Klockan 7 på morgonen kom det sovjetiska storanfallet. Hela försvarsområdet på cirka 5 x 15 kilometer lades under en dittills aldrig skådad sovjetisk eld. Samtidigt som fiendens artilleri, granatkastare, stormkanoner och stalinorglar sköt kom 60 80 bombflygplan i tre vågor och lade bombmattor över försvararna, medan attackflygplan sköt direkteld med sina automatkanoner. Alla telefonkablar bakåt klipptes av, så den enda möjligheten till kommunikation var att sända ut rapportkarlar genom denna eldstorm. Två åt gången sändes med samma meddelande, men på olika vägar. Det gick på grund av dånet knappast ens att kommunicera med kamraten i gropen. Svar på tal Så lyfte den sovjetiska elden och förflyttades bakom försvarslinjen. Denna borde enligt sovjetiska beräkningar så dags vara helt förintad. Uppgiften nu var att skjuta spärreld för att hindra finska reservtrupper att ta sig fram. Men nu kom också svar på tal. Det finska artilleriet började ge eld, både mot de fiendestyrkor som samlats på motsatta stranden och mot det sovjetiska artilleriet och framskjutna stormkanonvagnar och annat, medan försvararna längs stranden eldade på med allt de hade. Resultatet blev förödande. Bilar, pansarfordon och utrustning förstördes av den välriktade finska artillerielden. De sovjetiska förlusterna blev än en gång mycket stora, men ändå fortsatte nya fiendesoldater att strömma ned mot stranden, mot en säker död. Endast ett tjugotal lyckades ta sig över, men förintades i en ny motstöt. Så småningom ebbade anfallet ut, men återupptogs vid middagstid, för att än en gång slås tillbaka. Flera anfall följde samma dag och följande dagar, men det blev alltmer uppenbart att den sovjetiska anfallskraften hade brutits av försvararna vid Tienhaara. Något tiotal kvar Men dessa hade också sin börda. Vi var ju på grund av markens beskaffenhet bara delvis nedgrävda och förlusterna blev stora. Vissa kompanier hade bara något tiotal stridsdugliga soldater kvar, berättar Björn Munsterhjelm. Vapenslaget som fällde avgörandet. Det var Röda arméns artilleri som knäckte de finska försvarslinjerna på Karelska näset och det var finskt artilleri som stoppade fiendeanfallen mot Tienhaara. Här ses sovjetiska kanoner i Viborg. 4
Dessutom förlorade regementet sex kompanichefer under dessa midsommardagar. Att försvarslinjen allt mer tunnades ut, utan att ersättningsmanskap fördes fram, har flera tänkbara förklaringar. Den närmast till hands liggande är att det skulle ha inneburit svåra förluster att skicka fram manskap genom den nästan ogenomträngliga sovjetiska artillerielden. Att IR 61:s försvarslinje ändå höll berodde, enligt Björn Munsterhjelm, framför allt på artilleriets träffsäkra insats: Det som till slut avgjorde striderna, det var vårt finska fältartilleriregemente KTR 8. Artilleriet är nog trots allt det vapenslag som i slutänden fäller utslaget! Tienhaara håller Det våldsamma bombardemanget vid Tienhaara hade hörts ändå bort till Högkvarteret i staden Sankt Michel, flera mil därifrån. På kvällen denna skickelsedigra midsommarafton ringde överstelöjtnant Marttinen till Mannerheim och lämnade ett kortfattat meddelande: Herr marskalk, Tienhaara håller. Finlands överbefälhavare svarade Finlands lås håller. Jag tackar översten! Vid blott 35 år hade Marttinen per telefon utnämnts till den yngste översten i den finska armén. Ett sovjetiskt genombrott vid Tienhaara skulle ha lämnat vägen öppen mot Helsingfors. Men segern gav också andra frukter. Tienhaara var betydelsefullt i det att segern visade vår vilja att kämpa, men framför allt för att den gav huvudarmén några viktiga dagar för att hinna omgruppera, sammanfattar Björn Munsterhjelm. Finlands sak var också hans Björn Munsterhjelm är i högsta grad en nordisk produkt till hälften norrman, till hälften finlandssvensk. När finska vinterkriget bröt ut 1939 var han 20 år gammal och Minnesplatta Sextio år efter kriget avtäcktes 2004 en minnesplatta av sten, utformad av Björn Munsterhjelm. Den placerades på den flera meter breda och höga Kosackstenen mitt i Tienhaara av tidigare invånare och av veteraner ur IR 61 som försvarat staden. Det har blivit en plats som alla som vandrar runt i de förlorade områdena besöker. Björn Munsterhjelm besöker Beredskapsmuseet i Djuramossa och en tillfällig utställning om IR 61 i september 2009. En av de piggaste nittioåringar som skådats, löd omdömet från de närvarande. Beredskapsmuseet ville resa dit. Föräldrarna ville annorlunda, men en vän, Finlands ambassadör i Norge, övertalade dem att låta pojken åka och betalade dessutom biljetten. Jag anmälde mig som frivillig och hamnade direkt på en artilleriunderbefälsskola. Under mellanfreden utbildades jag till artilleriofficer och deltog under anfallsskedet av fortsättningskriget sommaren 1941 som eldledare. Men kriget drog ut på tiden och jag började tänka på min framtid. Så jag gick in på kadettskola för att bli aktiv officer och hamnade i infanteriutbildning. Efter skolan blev Björn Munsterhjelm kommenderad till det senare så berömda Infanteriregemente 61, Sextiettan. Chef var legendariske överstelöjtnanten Alpo Marttinen. En sträng, men rättvis och modig man. Sedan den finska framryckningen i Sovjet unionen hade avbrutits etablerades den så kallade Svirfronten mellan Ladoga och Onega i Fjärrkarelen. I bortåt tre år följde här för Sextiettans del ett ställningskrig som bland annat innefattade regelbundna patrulluppdrag in på fiendens område. En som ofta ledde dessa var Harry Järv, senare biträdande riksbibliotekarie i Sverige. Även Björn Munsterhjelm deltog i patruller. Vid 23 års ålder blev han i mars 1944 utnämnd till chef för 10. kompaniet i IR 61, den yngste kompanichefen dittills i regementet. Björn Munsterhjelm talar inte gärna om sina personliga upplevelser under striderna vid Tienhaara, men en fråga besvarar han: Hur står man ut? Mod är att behärska rädslan och kunna verka under press, att tänka och handla rationellt. I det helvete man befinner sig är det det personliga ansvaret som håller en uppe. Björn Munsterhjelm är i dag över 90 år och obruten till sinne, humör och humor även om krämporna börjar komma, påstår han själv. Han bor i Helsingfors, på Hjältevägen var annars? 5