Hjälmarens Vattenvårdsförbund Eskilstunaåns avrinningsområde 2009 Hjälmaren, Hemfjärden vid Oset Foto Örebro kommun
Projektnummer Kund 1768 Hjälmarens vattenvårdsförbund Version Datum 1.0 2010-05-10 Titel Eskilstunaåns avrinningsområde 2009 Författare Carin Nilsson Framsidefoto: Hjälmaren, Hemfjärden vid Oset, Örebro kommun
Sammanfattning Allmänt På uppdrag av Hjälmarens Vattenvårdsförbund har tillsammans med ALcontrol AB utfört undersökningar inom Eskilstunaåns avrinningsområde under perioden 2002-2009. Denna rapport är en redovisning av resultaten för undersökningarna 2009. Undersökningarna har utförts enligt gällande kontrollprogram och omfattar momenten vattenkemi, vattenföring, transportberäkningar, växtplankton och bottenfauna. Väderförhållanden Ungefär hälften av månaderna var varmare medan övriga månader var något kallare än medelvärdet för perioden 1961-1990 (Väder och Vatten, SMHI 2008). Framför allt april och november var betydligt varmare än normalt. Årsnederbörden var något högre än det normala 714 mm, jämfört med medelvärdet 625 mm för perioden 1961-1990 (Väder och Vatten, SMHI 2008). Juli var ovanligt nederbördsrik medan januari, april och september var nederbördsfattiga Vattenföring och transporter Sett över hela året har medelvattenföringen och transporten varit nära det normala i Svartån och Eskilstunaån samt något under det normala i Täljeån (Figur 1). Fosfor (ton/år) 80 Svartån 60 40 Täljeån Flöde (m 3 /s) 60 Eskilstunaån 40 20 20 0 97 99 01 03 05 07 09 97 99 01 03 05 07 09 97 99 01 03 05 07 09 0 Figur 1. Fosfortransport och årsmedelflöde i respektive vattendrag, Svartån (2079), Täljeån (3051) samt Eskilstunaån (7010). 3
Svartån och Täljeån står tillsammans för ca hälften av fosfor- och kvävebelastningen på Hjälmaren (exklusive utsläppen från Örebro reningsverk). Resterande kommer från övrig tillrinning och luftnedfall på Hjälmarens sjöyta. Örebro reningsverk bedöms bidra med i storleksordningen 7 % av fosfor- och 17 % av kvävebelastningen till Hjälmaren. Retentionen i Hjälmaren är omfattande, 69 % av kvävetillförseln och 18 % av fosfortillförseln fastläggs eller omvandlas i sjön. Näringsämnen och eutrofiering Eskilstunaåns avrinningsområde domineras av skogsklädd moränmark med låg arealförlust av fosfor och måttlig arealförlust av kväve. I Hjälmarens närområde är dock andelen jordbruksmark större och arealförlusterna av näringsämnen är höga (Figur 3 och Figur 4). Särskilt höga är de i områdena runt Täljeån som uppodlades efter de stora sjösänkningarna på 1880-talet. Förutom arealförluster från jordbruksmarken tillkommer näringsämnen från enskilda avlopp och kommunala reningsverk i bl a Örebro, Kumla och Eskilstuna. Utsläppen från reningsverken, framförallt av fosfor, har dock begränsats kraftigt sedan början av 1970-talet. De minskade fosforutsläppen från Örebro reningsverk har bidragit till att fosforhalterna i Hemfjärden, den västra delen av Hjälmaren har minskat betydligt. Fosforhalten är måttligt hög i den övre delen av Svartån och hög i den nedre delen (Figur 2). Täljeån med biflödet Kumlaån har mycket höga fosforhalter (Figur 2). I Eskilstunaån är fosforhalterna höga (Figur 2). I sex provpunkter mäts hur stor del av fosforn som är partikulärt bunden, dvs bunden till humus alger och lerpartiklar Denna fosforfraktion är mindre biologiskt tillgänglig och orsakar därmed inte lika stora övergödningsproblem. Resultaten visar att under 2009 var andelen bundet fosfor cirka 50 % i Svartån och Eskilstunaån samt cirka 70 % i Kumlaån (Figur 2). Skillnaden i lättillgänglig fosfor är därmed inte lika stor som skillnaden i totalfosfor mellan de olika vattendragen. Fosfor mg/l Totalfosfor medel 09 Partikulärt fosfor medel 09 0,12 0,10 0,08 0,06 0,04 0,02 0,00 Hög fosforhalt Mkt hög fosforhalt 2060 2070 3051 3115 7010 7040 Svartån Täljeån Kumlaån Eskilstunaån Figur 2. Halt av totalfosfor och partikulärt fosfor i Svartån, Täljeån, Kumlaån samt Eskilstunaån (medelvärde 2009). 4
Mälaren 2330 2059 SS S 2030 S S 2045 S S 2121 LAXÅ 2119 S 3010 2060 2410 3018 ÖREBRO S S 2079 2070 3030 3115 S S S S S 3035 3051 SS S 3040 4021 3110 KUMLA HALLSBERG S S S S S Hjälmaren Mycket låga förluster av fosfor Låga förluster av fosfor Måttligt höga förluster av fosfor Höga förluster av fosfor Mycket höga förluster av fosfor 7030 7010 S SS 5020 S 7040 S ESKILSTUNA 5030 Figur 3. Arealspecifika förluster av fosfor i Eskilstunaåns avrinningsområde (2007-2009). Mälaren 2330 2059 SS S 2030 S S 2045 S S 2121 LAXÅ 2119 S 3010 2060 2410 3018 S S 2079 2070 3030 3115 S S S S S 3035 3051 SS S 3040 4021 3110 KUMLA HALLSBERG ÖREBRO S S S S S Hjälmaren Mycket låga förluster av kväve Låga förluster av kväve Måttligt höga förluster av kväve Höga förluster av kväve Mycket höga förluster av kväve 7030 7010 S SS 5020 S 7040 S ESKILSTUNA 5030 Figur 4. Arealspecifika förluster av kväve i Eskilstunaåns avrinningsområde (2007-2009). 5
Mälaren 2010 S S S 2210 2030 S S S 2121 S 2040 2118 2220 2045 LAXÅ 2119 S SS 2059 2110 2304 S 9020 ÖREBRO 9010 2330 S S S S S S 2079 2060 2070 S 3030 S 3115 S S S S S 3035 3051 2410 3018 S SS 3210 3040 KUMLA 3110 S 3010 HALLSBERG S S S S S 9030 S Hjälmaren 4021 S S 4010 Syrerikt tillstånd Måttligt syrerikt tillstånd Svagt syretillstånd Syrefattigt tillstånd Mycket syrefattigt tillstånd 9050 S 7030 7010 S S S SS 5020 S 5010 5030 7040 ESKILSTUNA Figur 5. Bedömning av syrehalten (2007-2009). Mälaren 2010 2220 S S S 2210 2030 S S S 2121S 2040 2118 2045 LAXÅ 2119 S SS 2059 2110 2304 S 9020 ÖREBRO 9010 2330 S S S S S S 2079 2060 2070 S 3030 S 3115 S S S S S 3035 3051 3018 S SS 3210 3040 KUMLA 3110 S 3010 S S S S S 9030 S S S 2410 4010 HALLSBERG Hjälmaren 4021 Ej eller obetydligt färgat Svagt färgat Måttligt färgat Betydligt färgat Starkt färgat 9050 S 7030 7010 S S S SS 5020 S 5010 5030 7040 ESKILSTUNA Figur 6. Bedömning av färg mätt som absorbans (2007-2009). 6
Även om näringsämnesbelastningen till Hjälmaren har minskat sedan 1970-talet orsakar den fortfarande problem, bl a i form av ett mycket begränsat siktdjup och återkommande blomningar av blågrönalger. Under 2009 gjordes växtplanktonundersökningar i fyra sjöar utöver de fyra lokaler som undersöks årligen i Hjälmaren. Den ekologiska statusen med avseende på näringsämnen klassades som hög i Storsjön (2220), god i Toften (2040) och Västra Laxsjön (2118) samt otillfredsställande i Öljaren (4010). I Hjälmaren klassades den ekologiska statusen med avseende på näringsämnen som otillfredsställande i Hemfjärden, Mellanfjärden och Östra Hjälmaren och som måttlig i Storhjälmaren. En hög planktonproduktionen kan orsaka syrebrist i bottenvattnet när algerna bryts ner. För att nedbrytningen skall orsaka syrebrist måste det dock normalt finnas en temperaturskiktning i vattenmassan, så att syre från ytan inte når ner till bottenvattnet. Eftersom Hjälmaren oftast saknar temperaturskiktning på sommaren brukar syreförhållandena vara goda, fastän planktonproduktionen är hög. I augusti i år var syrevärdena trots oskiktade förhållanden lägre än normalt, framförallt i Mellanfjärden. Något som tyder på en ovanligt hög syretäring. Låga syrehalter i sjöars bottenvatten behöver dock inte vara något onormalt. I flera av de humösa sjöarna i den nordvästra delen av avrinningsområdet förekommer periodvis låga syrehalter (Figur 5). I vissa av sjöarna t ex Toften (2030) kan dock problemet med syrebrist ha förvärrats av en måttlig näringsämnesbelastning. Försurning I den västra delen av avrinningsområdet, som domineras av skogsklädd moränmark, är buffertkapaciteten mot försurande ämnen ofta svag. Det innebär att det finns risk för surstötar som kan påverka t ex bottenfauna och fisk negativt. Låga alkalinitetsvärden sammanfaller ofta med höga flöden under vinterhalvåret. Försurningsproblem förekommer i sjöarna i Svartåns avrinningsområde samt i de övre delarna av Svartåns huvudfåra och i Laxån. Inte i någon av provtagna sjöarna eller vattendragen uppmättes dock ph-värden under 6,0. I samband med växtplanktonundersökningen 2009 gjordes en surhetsklassning. Samtliga undersökta sjöar klassades som nära neutrala utom Storsjön (2220) som klassades som sur. Färg Vattnets färg är främst ett mått på vattnets innehåll av humus och järn. De högsta färgvärdena uppmäts i Svartåns avrinningsområde (Figur 6). Avvikande är dock Östra Laxsjön som är den sjö som har det klaraste vattnet i hela avrinningsområdet. 7
Innehållsförteckning 1. Inledning... 11 2. Avrinningsområdet... 12 2.1 Beskrivning av området... 12 2.2 Geologi och markanvändning... 12 2.3 Föroreningsbelastande verksamheter... 13 3. Metodik... 14 3.1 Undersökningens omfattning och metoder... 14 3.2 Utvärdering... 16 4. Resultat... 17 4.1 Väderförhållanden... 17 4.2 Vattenföring och transport... 18 4.3 Näringsbudget för Hjälmaren... 23 4.4 Delavrinningsområde A och B, Svartån med biflöden... 24 4.5 Delavrinningsområde C, Täljeån och Kumlaån... 31 4.6 Delavrinningsområde D, mindre biflöden till Hemfjärden och Mellanfjärden..... 36 4.7 Delavrinningsområde E, Öljaren och Forsån... 36 Delavrinningsområde F, Hjälmaren... 38 4.8 Delavrinningsområde G, Eskilstunaån, inklusive biflödena Näshultaån och Tandlaån... 42 5. Referenser... 46 Bilaga 1. Kontrollprogram... 49 Bilaga 2. Kemiska parametrar... 53 Bilaga 3. Tillståndsbedömningar 2007-2009... 63 Bilaga 4. Vattenkemi resultat 2009... 67 Bilaga 5. Vattenföring och transporter 2009... 87 Bilaga 6. Växtplanktonundersökning... 95 Bilaga 7. Bottenfaunaundersökning - vattendrag... 125 Bilaga 8. Övriga undersökningar... 143 9
1. Inledning Vattenvårdsförbund har gett uppdraget att utföra recipientkontrollen (miljökontrollen) i Eskilstunaåns avrinningsområde för perioden 2002-2009. Uppdraget har utförts i samarbete med ALcontrol AB. Denna rapport är en sammanställning av de kemiska och biologiska undersökningsresultaten från år 2009. Dessutom redovisas tillståndsbedömningar från treårsperioden 2007-2009. Även resultat från andra undersökningar inom området t ex kalkeffektuppföljning redovisas (Bilaga 8). Följande personer har deltagit i kontrollen av Eskilstunaån år 2009: provtagning av vattenkemi och växtplankton Reijo Nygård och Björn Thiberg, ALcontrol AB provtagning av bottenfauna Mikael Christensson, artbestämning av växtplankton Carin Nilsson, artbestämning av bottenfauna Anders Boström, Carin Nilsson, utvärdering och rapportskrivning Carin Nilsson Hjälmarens vattenvårdsförbund har bedrivit undersökningar inom Eskilstunaåns avrinningsområde sedan mitten av 1970-talet. Kontrollprogrammet har sedan 1992 omfattat såväl kemiska som biologiska undersökningar. Från och med 2002 trädde ett nytt och reviderat kontrollprogram i kraft. Förändringarna är dock relativt små jämfört med det närmast föregående programmet. Kontrollprogrammet syftar till att: spegla och belysa miljösituationen i avrinningsområdet kvantifiera och relatera källor för miljöpåverkande ämnen innefatta mängd- och transportberäkningar av närsalter och metaller innefatta biologisk övervakning utvärdera resultat för tydlig kvantifiering av olika källor och där utvecklingen kan prognostiseras med modern datateknik göra resultaten förståeliga och lättillgängliga 11
2. Avrinningsområdet 2.1 Beskrivning av området Eskilstunaåns avrinningsområde omfattar en areal av 4 192 km 2 varav 623 km 2 (15 %) är vatten. Hjälmarens yta utgör 480 km 2, eller ca 3/4 av den totala sjöytan. Inom avrinningsområdet finns ett 25-tal sjöar som är större än 1 km 2 och tio av dessa har betydelse för utjämningen av flöden. Ett 20-tal sjöar regleras, främst för att tillgodose kraftintressen. Hjälmarens huvudsakliga utlopp, Eskilstunaån, mynnar i Mälaren vid Torshälla, ca åtta procent av utflödet går dock via Hjälmare kanal till Arbogaån. Större delen av avrinningsområdet ligger i Örebro län med kommunerna Degerfors, Laxå, Örebro, Kumla och Hallsberg. En mindre del belägen norr om Hjälmaren ligger i Västmanlands län och berör Arboga och Kungsörs kommuner. Den sydöstra delen med Hjälmarens utlopp ligger i Södermanlands län inom Vingåkers, Katrineholms och Eskils tunas kommuner. 2.2 Geologi och markanvändning Sankmark 5% Vatten 15% Vägar 0,3% Avrinningsområdet består till största delen av skogsklädd moränmark (Figur 7). Närkeslätten, d v s området kring Täljeån och de nedre delarna av Svartån, domineras av sedimentära kambrosilurbergarter (sandsten, alunskiffer och ortocerkalk). Närkeslättens kalkrika lerjordar utgör Mellansveriges bördigaste jordbruksbygd. En stor del av området kring Täljeån, och även nedre delen av Svartån, bildades efter de stora sjösänkningarna mellan 1882 och 1886 då stora sankområden runt sjön kunde uppodlas. Befolkningen i området uppgår till ca 250 000 personer varav ca 15 % utgör glesbygdsbefolkning. Bebyggelse 1% Jordbruk smark 23% Öppen mark 6% Skogsmark 50% Figur 7. Markanvändning inom Eskilstunaåns avrinningsområde. Källa Emissionsdatabasen för vatten (EDB-vatten) i Örebro län 2004. 12
2.3 Föroreningsbelastande verksamheter Inom avrinningsområdet finns ca 25 avloppsreningsanläggningar av varierande storlek. Dessutom finns ett 25-tal industrier och andra anläggningar med miljöfarlig verksamhet som i någon omfattning har utsläpp av processavloppsvatten. Med direktutsläpp menas att industrin ombesörjer reningen i egen regi med efterföljande utsläpp till dagvattennät, sjö eller vattendrag. Framförallt området kring Täljeån och Svartåns nedre del omges av jordbruksmark vilket bl.a. bidrar till vattendragens höga halt av kväve och fosfor. Enligt en av länsstyrelsen gjord sammanställning bedöms hälften av fosforbelastningen och knappt hälften av kvävebelastningen härröra från odlad mark (Länsstyrelsen i Örebro 2004) (Figur 8). Avloppsreningsverken står för 16 % av fosfor- och 25 % av kvävebelastningen medan de enskilda avloppen bidrar med 18 % av fosfor- och 2 % av kvävebelastningen. Industrins utsläpp utgör 0,2 % av fosfor- och 5 % av kvävebelastningen. Bland de mer omfattande belastningarna kan nämnas: Örebro avloppsreningsverk - utsläpp i Svartån, strax före mynningen till Hjälmaren Laxå avloppsreningsverk - utsläpp i Laxån uppströms Toften Garphyttans avloppsreningsverk - utsläpp i Garphytteån Hallsbergs, Odensbackens och Kumla ARV - utsläpp som påverkar Täljeån. Eskilstuna avloppsreningsverk - utsläpp till Eskilstunaån Industrier inom Eskilstuna kommun - utsläpp till Eskilstunaån SAKAB - utsläpp till Frommestabäcken Flygplatsen i Örebro - utsläpp till Täljeån. Sankmark 1% Skog 8% Industri 0,1% ARV 16% Dagvatten 4% Öppen mark 3% FOSFOR Odlad mark 50% Enskilda avlopp 18% Skog Sankmark 8% 2% Industri 5% ARV 25% Öppen mark 2% KVÄVE Dagvatten 0,4% Atm depositio n 11% Enskilda avlopp 2% Odlad mark 45% Figur 8. Utsläpp och markläckage av fosfor och kväve i Eskilstunaåns avrinningsområde (Länsstyrelsen i Örebro län Publ. Nr 2044:38. 13
3. Metodik 3.1 Undersökningens omfattning och metoder De provpunkter som ingår i vattenvårdsförbundets undersökningar framgår av Figur 9 och Tabell 1. Kontrollprogrammets omfattning och provpunkternas koordinater presenteras i Bilaga 1. Undersökningarna 2009 omfattade vattenkemi, flödesmätningar, växtplankton i sjöar och bottenfauna i rinnande vatten. Kemiska analysmetoder, förklaringar och bedömningsnormer för de olika kemiska variablerna redovisas i Bilaga 2. Bedömningsgrunder för växtplankton och bottenfauna redovisas bilaga 6 respektive 7. Mälaren 2010 2020 2040 2122 2120 2030 LAXÅ 2210 2121 2119 2220 2059 2058 2110 2118 2114 2304 2320 2330 2060 2410 9020 7010 ÖREBRO 9010 2070 2079 Hjälmaren 3018 3030 3035 3040 9030 3115 3210 KUMLA 2045 HALLSBERG 3010 3110 3051 9050 5020 4021 4010 7030 7020 5010 7040 5030 ESKILSTUNA Figur 9. Provtagningspunkter i Eskilstunaåns avrinningsområde 2002-2009. 14
Tabell 1. Provtagningspunkter i Eskilstunaåns avrinningsområde 2002-2009. Del- Nr Punktbeskrivning Del- Nr Punktbeskrivning omr omr Vattendrag Sjöar A, B 2020 Ölens utlopp A, B 2010 Ölen A, B 2030 Utloppet ur Lill-Björken A, B 2040 Toften A, B 2045 Svartåns inflöde i Teen A, B 2110 Ö Laxsjön A, B 2058 Svartån vid Kvistebro A, B 2118 V Laxsjön A, B 2059 Svartån vid Brohyttan A, B 2210 Multen A, B 2060 Svartån, Hidingebro A, B 2220 Storsjön A, B 2070 Svartån, Karlslund A, B 2304 Falkasjön A, B 2079 Svartån vid gästhamnen E 4010 Öljaren A, B 2114 Östra Laxsjöns utlopp G 5010 Näshultasjön A, B 2119 Västra Laxsjöns utlopp F 9010 Hemfjärden A, B 2120 Utl. ur Oxhultadammen, Laxå F 9020 Mellanfjärden A, B 2121 Laxån vid Ågrena F 9030 Storhjälmaren, A, B 2122 Borasjöns utloppså vid Ågrena F 9050 PMK Östra Hjälmaren A, B 2320 Garphytteån vid Lannafors A, B 2330 Garphytteån vid Hidinge A, B 2410* Lillån från Logsjön vid Knista C 3010 Vibysjöns utlopp C 3018 Täljeån vid Täby C 3030 Täljeån vid Almbro C 3035 Täljeån vid Tybblebron C 3040 Kvismare Kanal, Odensbacken C 3051 Täljeån utflöde i Storhjälmaren C 3110 Kumlaån vid Brånsta C 3115 Kumlaån vid Mosjön C 3210 Frommestabäcken vid Ekeby E 4021 Forsån, Öljarens utlopp G 5020 Näshultaån vid Hjälmaregården G 5030 Tandlaåns mynning G 7010 Eskilstunaån, Eskilstuna vattenverk G 7020 Eskilstunaån, gevärsfaktoriet G 7030 Eskilstunaån, nedstr ARV, E3 G 7040 Eskilstunaån, nedstr. Torshälla 15
3.2 Utvärdering Delområde A och B redovisas tillsammans, övriga delområden redovisas var för sig. Primärdata redovisas i Bilaga 4-8. Recipientkontrollen syftar till att bedöma vattensystemets tillstånd såväl som dess påverkan och status i olika avseenden. Bedömningarna med avseende på vattenkemi har gjorts enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder från 1999 (Wiederholm ed. 1999). Bedömningarna med avseende på biologi har gjorts enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder från 2007 (Naturvårdsverket 2007). Bedömningarna för vattenkemi beskrivs närmare i Bilaga 2 och bedömningarna för biologi i Bilaga 6 och 7. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder ligger också till grund för de klassgränser som finns markerade i rapportens diagram. Avvikelser från bedömningsgrunderna kommenteras i Bilaga 2, 6 och 7. Årets medelvärden relateras till bedömningsgrundernas gränsvärden i figurer. I Bilaga 3 redovisas även tillståndsbedömningar som grundas på treårsmedelvärden från perioden 2007-2009. För bedömningen av växtplankton görs en sammanvägd bedömning av artsammansättning och biomassa (Bilaga 6). Även resultatet från de närmast föregående åren beaktas i bedömningen. Bottenfaunan bedöms enbart utifrån resultatet från 2009 års undersökningar (Bilaga 7). Transporter av kväve, fosfor och TOC har beräknats med hjälp av analyserade värden och vattenföringsdata från SMHI och redovisas i Bilaga 5. Vattenföringen har under året mätts av SMHI i fasta pegelstationer, alternativt beräknats enligt PULS-metoden (Bilaga 5). För att på bästa sätt kunna utnyttja de veckovisa vattenföringsuppgifterna har halter för de olika ämnena skattats för de veckor då ingen analys har utförts. Beräkningen ger ett interpolerat haltvärde för veckorna mellan analystillfällena. Därefter har transporten beräknats med hjälp av veckomedelvärden från vattenföringen. För de punkter där veckovisa vattenföringsuppgifter saknas har månadsmedelvärdet använts vid beräkning av veckotransporten. En arealkoefficient som anger den transporterade mängden kväve respektive fosfor per ha avrinningsyta har även beräknats för varje punkt. I Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913) görs en klassindelning av vattendragen utifrån arealförlusten (se närmare beskrivning i Bilaga 2). Den arealförlust som redovisas baseras på treårsmedelvärden från perioden 2007-2009. 16
4. Resultat 4.1 Väderförhållanden Ungefär hälften av månaderna var varmare medan övriga månader var något kallare än normalt. Framför allt april och november var betydligt varmare än normalt (Figur 10). Årsmedeltemperaturen var ca 0,5 grader varmare än medelvärdet för perioden 1961-1990, 6,5º C jämfört med 5,6º C (Väder och Vatten, SMHI 2009). Årsnederbörden var något högre än det normala 714 mm, jämfört med medelvärdet 625 mm för perioden 1961-1990 (Väder och Vatten, SMHI 2008). Juli var ovanligt nederbördsrik medan januari, april och september var nederbördsfattiga (Figur 10). Den stora variationen i nederbörd mellan månaderna resulterade i att även grundvattennivån varierade. En hög månadsnederbörd resulterar oftast i en förhöjd grundvattennivå månaden efter. Endast maj hade en grundvattennivå som var lägre än det normala (SGU). I de östra delarna av avrinningsområdet var grundvattennivån nära det normal resten av året med undantag för juli som hade förhöjd grundvattennivå. I de västra delarna var grundvattennivån över det normala under i stort sett hela andra halvan av året (juli till oktober samt i december) (SGU). Lufttemp. ( C) 25 20 15 10 5 0-5 -10-15 2009 max min 1961-90 J F M A M J J A S O N D temp Nederbörd (mm) 2009 max min 1961-90 250 200 150 100 50 0 J F M A M J J A S O N D Figur 10. Månadsmedel för temperatur respektive nederbörd vid SMHI:s klimatstation i Örebro år 2009 samt normalvärden för perioden 1961-90. Streckade linjer visar min- och maxvärden under 1900-talet. 17
4.2 Vattenföring och transport Sett över hela året har medelvattenföringen varit nära det normala i Svartån och Eskilstunaån samt något under det normala i Täljeån (Figur 11). I Svartån förekom en tydlig vårflödestopp i början av april samt en höstflödestopp i november-december (Figur 12). I Täljeån kom två vårflödestoppar en i mars och en i april samt en höstflödestopp i november-december (Figur 13). Eskilstunaån som är tydligt påverkad av reglering hade flödestoppar i januari och juli samt i november-december (Figur 14). Medelvattenföring (m 3 /s) 40 Eskilstunaån Svartån Täljeån 30 20 10 0 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 Figur 11. Årsmedelvattenföring i Eskilstunaån vid Hyndevad (7010), Svartån vid Karlslund (2070) samt Täljeån vid Almbro (3030) under åren 1982-2009 (enligt SMHI:s pegelmätningar). Vattenföring (m 3 /sek) 60 50 Flöde Provt. 40 30 20 10 0 1 4 7 10 13 16 19 22 25 28 31 34 37 40 43 46 49 52 Vecka nr Figur 12. Veckomedelvattenföring i Svartån vid Karlslund (2070) år 2009 (enligt SMHI:s pegelmätningar). Provtagningstillfällena under året är markerade i figuren. 18
Flera av flödestopparna missades vid provtagningen. Det var egentligen enbart flödestoppen i Svartån i april som fångades in av vattenkemiprovtagningen (Figur 12, Figur 13, Figur 14). Vattenföring (m 3 /sek) 30 Flöde Provt. 25 20 15 10 5 0 1 4 7 10 13 16 19 22 25 28 31 34 37 40 43 46 49 52 Vecka nr Figur 13. Veckomedelvattenföring i Täljeån vid Almbro (3030) år 2009 (enligt SMHI:s pegelmätningar). Provtagningstillfällena under året är markerade i figuren. Vattenföring (m 3 /sek) 100 Flöde Provt. 80 60 40 20 0 1 4 7 10 13 16 19 22 25 28 31 34 37 40 43 46 49 52 Vecka nr Figur 14. Veckomedelvattenföring i Eskilstunaån vid Hyndevad (7010) år 2009 (enligt SMHI:s pegelmätningar). Provtagningstillfällena under året är markerade i figuren. 19
Eskilstunaåns avrinningsområde domineras av skogsklädd moränmark med låg arealförlust av fosfor och måttlig arealförlust av kväve. I Hjälmarens närområde är dock andelen jordbruksmark större och arealförlusten av näringsämnen är hög (Tabell 2, Figur 3 och Figur 4). Särskilt hög är den i områdena runt Täljeån och som uppodlades efter de stora sjösänkningarna under 1880-talet. Ser man till biflödena har Lillån från Logsjön (2410), ett biflöde till Svartån den högsta arealförlusten av fosfor medan Kumlaån (3115) har den högsta arealförlusten av kväve (Tabell 2). Tabell 2. Tillståndsbedömning av arealförluster baserat på treårsmedelvärden (2007-2009). Del- Nr Beskrivning Kväveförlust: Fosforförlust: omr. (kg/ha år) (kg/ha år) A 2030 Svartåns infl i Toften 1,65 Låga 0,043 Låga A 2045 Svartåns infl i Teen 1,68 Låga 0,047 Låga A 2059 Svartån Brohyttan 2,47 Måttligt höga 0,069 Låga A 2060 Svartån Hidingebro 2,85 Måttligt höga 0,078 Låga A 2119 V Laxsjöns utlopp 1,38 Låga 0,036 Mycket låga A 2121 Laxån vid Ågrena 3,05 Måttligt höga 0,062 Låga A 2330 Garphytteån Hidinge 3,49 Måttligt höga 0,073 Låga B 2070 Svartån vid Karlslund 4,15 Höga 0,133 Måttligt höga B 2079 Svartån gästhamnen 7,25 Höga 0,151 Måttligt höga B 2410 Lillån från Logsjön 8,41 Höga 0,324 Extremt höga C 3010 Vibysjöns utlopp 6,52 Höga 0,150 Måttligt höga C 3018 Täljeån vid Täby 7,65 Höga 0,258 Höga C 3030 Täljeån Almbro 8,42 Höga 0,192 Höga C 3035 Täljeån Tybblebron 9,25 Höga 0,159 Måttligt höga C 3040 Kvismare kanal 9,91 Höga 0,164 Höga C 3051 Täljeån Segersjö 10,71 Höga 0,199 Höga C 3110 Kumlaån Brånsta 10,97 Höga 0,163 Höga C 3115 Kumlaån Mosjön 14,34 Höga 0,233 Höga E 4021 Forsån, Öljarens utl 2,21 Måttligt höga 0,120 Måttligt höga G 5020 Näshultaån 1,70 Låga 0,075 Låga G 5030 Tandlaåns mynning 5,18 Höga 0,215 Höga G 7010 Eskilstunaån Hyndevad 1,38 Låga 0,071 Låga G 7030 Eskilstunaån ARV 1,88 Låga 0,079 Låga G 7040 Eskilstunaån Torshälla 2,04 Måttligt höga 0,080 Måttligt höga 20
2030 Toftens inl. 2045 Teens inl. 2059 Brohyttan 2060 Hidingebro 2070 Karlslund 2079 Gästhamnen 3010 Vibysjöns utl. 3018 Täby 3030 Almbro 3035 Tybblebron 3040 Kvismare kanal 3051 Segersjö 7010 Vattenverket 7030 Reningsv. 7040 Torshälla 2030 Toftens inl. 2045 Teens inl. 2059 Brohyttan 2060 Hidingebro 2070 Karlslund 2079 Gästhamnen 3010 Vibysjöns utl. 3018 Täby 3030 Almbro 3035 Tybblebron 3040 Kvismare kanal 3051 Segersjö 7010 Vattenverket 7030 Reningsv. 7040 Torshälla Eskilstunaåns avrinningsområde 2009 Fosfor (ton/år) 50 40 Svartån 30 20 Fosfor Flöde Täljeån Eskilstunaån Flöde (m 3 /s) 30 25 20 15 10 10 5 0 0 Figur 15. Fosfortransport och årsmedelvattenflöde i Svartån, Täljeån och Eskilstunaån 2009. Kväve (ton/år) 1500 1000 Svartån Kväve Flöde Täljeån Eskilstunaån Flöde (m 3 /s) 30 25 20 15 500 10 5 0 0 Figur 16. Kvävetransport och årsmedelvattenflöde i Svartån, Täljeån och Eskilstunaån 2009. Skillnader i årstransport av närsalter mellan åren beror främst på skillnader i vattenföring, genom att stor nederbörd resulterar i stor avrinning och större transporter. Årets transporter är högre än medelvärden för tidsperioden 1997-2008 och kan därför betraktas som över det normala (Figur 1).Utsläppen från Örebro reningsverk bidrar till en betydande del av kvävetransporterna i Svartån men i mindre omfattning till fosfortransporterna. Detta framgår av tillskottet mellan lokal 2070 och 2079 i Svartån (Figur 15, Figur 16). 21
2119 Västra Laxsjöns utl. 2121 Laxån 2330 Garphytteån 2410 Lillån 3110 Kumla-ån Brånsta 3115 Kumla-ån Mosjön 4021 Öljarens utl. 5020 Näshultaån 5030 Tandlaån 2119 Västra Laxsjöns utl. 2121 Laxån 2330 Garphytteån 2410 Lillån 3110 Kumla-ån Brånsta 3115 Kumla-ån Mosjön 4021 Öljarens utl. 5020 Näshultaån 5030 Tandlaån Eskilstunaåns avrinningsområde 2009 Fosfor (ton/år) 8 Flöde (m 3 /s) 5 6 4 Fosfor Omr A Flöde Omr B Omr C Omr E Omr G 4 3 2 2 1 0 0 Figur 17. Fosfortransport och årsmedelvattenflöde i biflödena i Eskilstunaåns avrinningsområde 2009. Kväve (ton/år) 200 Omr C Flöde (m 3 /s) 5 150 Kväve Flöde Omr B Omr G 4 100 Omr A Omr E 3 2 50 1 0 0 Figur 18. Kvävetransport och årsmedelvattenflöde i biflödena i Eskilstunaåns avrinningsområde 2009. Det finns även ett flertal mindre vattendrag som mynnar i Hjälmaren men av dessa ingår enbart Öljarens utlopp, Forsån (4021) i förbundets recipientkontroll. Till Östra Hjälmaren kommer närsalter från Storhjälmaren samt från Näshultaåns vattensystem och före utloppet till Eskilstunaån tillkommer även Tandlaån (Figur 17, Figur 18). I Eskilstunaån tillkommer inga större biflöden. Det sker ändå ett betydande tillskott av kväve innan ån når Mälaren (Figur 16). Tillskottet kommer dels från jordbruksmarken och dels från avloppsreningsverket i Eskilstuna. Samtliga transportdata för år 2008 redovisas tillsammans med vattenföringsuppgifter i bilaga 5. 22
4.3 Näringsbudget för Hjälmaren Utifrån transporterna 2009 i Svartån (2079), Täljeån (3051) och Eskilstunaån (7010) har det gjorts en beräkning av kväve- och fosforbelastningen på Hjälmaren, samt den reduktion som sker i sjön. Transporter från områden som inte tillhör Svartåns eller Täljeåns delavrinningsområden (1538 km 2 ) utgör 26 respektive 31 procent av belastningen av kväve och fosfor från Svartån och Täljeån enligt Emissionsdatabasen för vatten (EDBvatten) i Örebro län. Det atmosfäriska nedfallet på Hjälmarens yta antas vara 8 kg fosfor och 700 kg kväve per km 2 och år. Till detta kommer utsläppet ifrån reningsverket i Örebro. Åtta procent av utflödet går via Hjälmare kanal och inte via Eskilstunaån. Den totala uttransporten har beräknats genom att dividera uttransporten i Eskilstunaån med en faktor 0,92. Sammantaget ger detta en kväve- och fosforbudget enligt Tabell 3 och Figur 19. Retentionen i Hjälmaren är betydande, 69 % för kväve och 18 % för fosfor (Tabell 3). Tabell 3. Beräknad kväve- och fosforbelastning på Hjälmaren 2009 samt beräknad reduktion i Hjälmaren. * exklusive utsläpp från Örebro ARV. Fosfor Kväve (ton) (ton) 2079 Svartån* 16 571 3051 Täljeån 13 551 Övrig tillrinning 10 393 Luftnedfall Hjälmaren 4 338 Örebro ARV 3 390 Total tillförsel 46 2 244 7010 Eskilstunaån 35 648 Hjälmare kanal 3 56 Total uttransport 38 704 Reduktion i Hjälmaren 18% 69% Luftnedfall Hjälmaren 10% Örebro ARV 7% FOSFOR 2079 Svartån* 34% Luftnedfall Hjälmaren 15% Örebro ARV 17% KVÄVE 2079 Svartån* 25% Övrig tillrinning 22% Övrig tillrinning 18% 3051 Täljeån 28% 3051 Täljeån 25% Figur 19. Källfördelning av fosfor- respektive kvävebelastningen på Hjälmaren 2009. 23
4.4 Delavrinningsområde A och B, Svartån med biflöden Allmänt Delområde A omfattar Svartåns källflöden med Toften, Teen, Östra och Västra Laxsjön samt Multen, Storsjön, Leken och Ymningen (Figur 20, Tabell 4). Området domineras av skogsmark och är relativt försurningskänsligt. Toftens tillflöde, Laxån, är påverkad av ett kommunalt reningsverk och industrier i Laxå. Olika källors bidrag till områdets näringsämnesbelastning sammanfattas av Tabell 5 och Figur 21. Delområde B omfattar Svartåns nedre lopp med biflöden från Logsjön och Tysslingen. Undersökningar har gjorts i biflödet Lillån och i två punkter i Svartån, vid Karlslund (2070) och vid gästhamnen (2079) strax före utloppet i Hjälmaren (Figur 20). Omgivningen utgörs av odlingsmark (norra Närkeslätten). Ån passerar Örebro och mynnar i Hjälmaren i Hemfjärden. Den stora andelen jordbruksmark ökar innehållet av näringsämnen i vattendragen. Några mindre orter belastar ån, eller dess biflöden, från sina avloppsreningsverk. Före mynningen i Hjälmaren sker utsläpp från avloppsreningsverket i Örebro. Olika källors bidrag till områdets näringsämnesbelastning sammanfattas av Figur 21och Tabell 5. 2304 2010 2020 2040 2030 2210 2122 2121 2120 LAXÅ 2119 2220 2058 2045 2059 2060 2320 2330 2410 2070 2079 2118 2114 2110 Figur 20. Karta över provpunkter i delavrinningsområde A och B som undersöks av Hjälmarens vattenvårdsförbund under perioden 2002-2009. Lokalernas namn samt undersökningsmoment framgår av Tabell 4. 24
Tabell 4. Provtagningspunkter i delavrinningsområde A och B samt undersökningsmoment under perioden 2002-2009. K = vattenkemi, F = metaller i vattenmossa, Q = flöde från pegelstation och q = flöde från pulsdata, B = bottenfauna och V = växtplankton. *Provpunkten i Lillån har ändrat nr fr o m 2002 (2410), identisk med tidigare 2055. Del- Nr Lokalnamn Moment omr A 2010 Ölen K B A 2020 Ölens utlopp q A 2030 Utloppet ur Lill-Björken Kµ B A 2040 Toften K V B A 2045 Svartåns inflöde i Teen K q B A 2058 Svartån vid Kvistebro B A 2059 Svartån vid Brohyttan K q A 2060 Svartån Hidingebro K F q B B 2070 Svartån Karlslund K F Q B B 2079 Svartån vid gästhamnen K F q B A 2110 Ö Laxsjön K A 2114 Östra Laxsjöns utlopp K q A 2118 V Laxsjön K V B A 2119 Västra Laxsjöns utlopp K q B A 2121 Laxån vid Ågrena K F q A 2122 Borasjöns utloppså vid Ågrena q A 2210 Multen K A 2220 Storsjön K V A 2304 Falkasjön K A 2320 Garphytteån vid Lannafors F B A 2330 Garphytteån vid Hidinge K q B 2410* Lillån från Logsjön vid Knista K q Tabell 5. Källfördelning av fosfor- och kväveutsläpp till vatten i område A, 2060 Svartån och område B, 2070 Svartån. Utsläppsuppgifter för punktkällor från 2001. Källa emissionsdatabasen för vatten (EDBvatten), Länsstyrelsen i Örebro. Källa Fosfor (ton/år) Kväve (ton/år) Område A Område B Område A Område B 2060 Svartån 2070 Svartån 2060 Svartån 2070 Svartån Dagvatten 0,20 0,26 1,52 2,02 Atmosfärisk dep 0,00 0,00 44,6 48,1 Jordbruk 1,96 6,91 86,9 358,1 Öppen mark 0,29 0,47 9,6 15,8 Enskilda avl 0,70 1,59 6,7 14,7 ARV 0,50 0,66 34,3 42,4 Industri 0,001 0,001 0,00 0,00 Sankmark 0,542 0,588 34,8 37,9 Skogsmark 2,05 2,43 114,2 135,2 Totalt 6,25 12,91 332,7 654,1 25
Skog 33% Sankmark 9% Dagvatten 3% FOSFOR Industri 0,0% Område A 2060 Svartån Enskilda avlopp 11% Odlad mark 31% Öppen mark 5% ARV 8% Skog 19% Sankmark 5% Industri 0,0% Dagvatten 2% ARV 5% FOSFOR Enskilda avlopp 12% Öppen mark 4% Område B 2070 Svartån Odlad mark 53% Dagvatten 3% KVÄVE Enskilda avlopp 2% Odlad mark 26% Skog 21% Dagvatten 2% KVÄVE Enskilda avlopp 2% Skog 34% Sankmark 9% Industri 0,0% Område A 2060 Svartån ARV 10% Öppen mark 3% Sankmark 5% Industri 0,0% ARV 7% Öppen mark 2% Område B 2070 Svartån Odlad mark 55% Figur 21. Källfördelning av fosfor- och kväveutsläpp till vatten i område A, 2060 Svartån och område B, 2070 Svartån. Utsläppsuppgifter för punktkällor från 2001. Källa emissionsdatabasen för vatten (EDBvatten), Länsstyrelsen i Örebro. Näringsämnen och eutrofiering De vattenkemiska undersökningarna visar att fosforhalten är låg i samtliga undersökta sjöar förutom i Toften (2040) där halten var måttligt hög. Trots övervägande näringsfattiga förhållanden förekommer det periodvis låga syrehalter i sjöarnas bottenvatten. Sannolikt beror de låga syrgashalterna till stor del på nedbrytning av humus och kan därmed betraktas som huvudsakligen naturliga. Växtplanktonundersökningen, som omfattade tre sjöar, indikerar god ekologisk status med avseende på näringsämnen i Toften (2040) och Västra Laxsjön samt hög ekologisk status i Storsjön (2220). Bedömningen grundar sig på totalbiomassan andel cyanobakterier samt TPI (Trofiskt planktonindex) (Figur 22). Andelen cyanobakterier var mycket liten i samtliga sjöar 0,1 procent i Västra Laxsjön och ca 1 procent i Toften och Storsjön (Bilaga 6). I Svartån ökar fosforhalterna från måttligt höga halter högt upp i systemet till höga halter närmare Hjälmaren. Precis vid utloppet i Hjälmaren (2079) är halten mycket hög (Figur 23). Generellt är kvävepåverkan något större än fosforpåverkan i området. Kvävehalterna är måttligt höga i Svartåns övre del för att successivt öka längre nedströms (Figur 25). Vid mynningen till Hjälmaren är totalkvävehalten mycket hög (figur 25). De höga närsaltshalterna i Svartåns nedre del (Figur 23, Figur 25), beror på att området till stor del utgörs av odlingsmark samt på utsläpp från Örebro reningsverk (Figur 21). 26
Ammoniumhalterna är betydligt högre vid den nedersta provpunkten (Figur 25). I juni och oktober uppmättes mycket höga ammoniumhalter i Svartån vid gästhamnen (2079. I biflödet Lillån (2410) var fosforhalten och kvävehalten mycket hög ( Figur 24, Figur 26 I Laxån fördubblas fosforhalten från en låg halt vid Västra Laxsjöns utlopp(2119) till en måttligt hög halt nedströms Laxå (2121) ( Figur 24). Även kvävehalten fördubblas i Laxån nedströms Laxå (2121), där kvävehalten bedöms som hög (Figur 26). I Garphytteån (2330) var fosforhalten måttligt hög och kvävehalten hög ( Figur 24, Figur 26). I provpunkt 2060 och 2070 mäts även hur stor andel av fosforn som är partikulärt bunden, dvs bunden till humus, alger och lerpartiklar. Denna del av fosforn är mindre biologiskt tillgänglig. Resultaten visar att andelen bunden fosfor utgör ca 50 procent av totalfosforn såväl i provpunkt 2060 som i 2070 (Figur 23). Biomassa (mg/l) 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 Totalbiomassa 09 TPI 09 TPI 3 2 1 0-1 0,0 2040 Toften 2118 V Laxsjön 2220 Storsjön -2 Figur 22. Totalbiomassa och TPI (Trofiskt planktonindex), resultat från växtplanktonundersökningen i augusti 2009. Fosfor mg/l 0,08 0,06 Totalfosfor medel 09 Partikulärt fosfor medel 09 Hög fosforhalt Mkt hög fosforhalt 0,04 0,02 0,00 2030 2045 2059 2060 2070 2079 27
Figur 23. Totalfosforhalt i Svartån samt halt av partikulärt fosfor i två punkter (2060 & 2070) (medelvärde 2009). Heldragen linje anger övergång från hög till mycket hög fosforhalt och streckad linje övergång från måttligt hög till hög halt. Fosfor mg/l 0,14 0,12 0,10 0,08 0,06 0,04 0,02 0,00 Totalfosfor medel 09 Hög fosforhalt Mkt hög fosforhalt Extremt hög fosforhalt 2119 Laxån 2121 Laxån 2330 Garphytteån 2410 Lillån Figur 24. Totalfosforhalt (medelvärde 2009) i Svartåns biflöden. Kraftigt heldragen linje anger övergång från mycket hög till extremt hög fosforhalt, heldragen linje övergång från hög till mycket hög halt och streckad linje övergång från måttligt hög till hög halt. Kväve mg/l 3 Ammoniumkväve medel 09 Totalkväve medel 09 Hög kvävehalt Mkt hög kvävehalt 2 1 0 2030 2045 2059 2060 2070 2079 Figur 25. Halt av totalkväve och ammoniumkväve i Svartån (medelvärde 2009). Heldragen linje anger övergång från hög till mycket hög kvävehalt och streckad linje övergång från måttligt hög till hög halt. Kväve mg/l 4 3 Ammoniumkväve medel 09 Totalkväve medel 09 Hög kvävehalt Mkt hög kvävehalt 2 1 0 2119 Laxån 2121 Laxån 2330 Garphytteån 2410 Lillån 28
Figur 26. Halt av totalkväve och ammoniumkväve i Svartåns biflöden (medelvärde 2009). Heldragen linje anger övergång från hög till mycket hög kvävehalt och streckad linje övergång från måttligt hög till hög halt. Syrgashalt mg/l 10 8 Min-värde 09 Syrerikt Måttligt syrerikt 6 4 2 0 2030 2045 2059 2060 2070 2079 Figur 27. Syrgashalt i Svartåns huvudfåra, lägsta värde 2009. Heldragen linje markerar övergången från svagt syretillstånd till måttligt syrerikt och streckad linje övergång från måttligt syrerikt till syrerikt tillstånd. Syrgashalt mg/l 12 10 Min-värde 09 Syrerikt Måttligt syrerikt 8 6 4 2 0 2119 Laxån 2121 Laxån 2330 Garphytteån 2410 Lillån Figur 28. Syrgashalt i Svartåns biflöden, lägsta värde 2008. Heldragen linje markerar övergången från måttligt syrerikt till svagt syretillstånd och streckad linje övergång från syrerikt till måttligt syrerikt tillstånd. Vattnet var vid nästan samtliga provtillfällen syrerikt i Laxån, Garphytteån och i Lillån. Undantaget var augustiprovet i Lillån (2410) som visade måttligt syrerika förhållanden (Figur 28). I huvudfåran var vattnet syrerikt i alla provpunkter vid samtliga provtillfällen (Figur 27). Försurning Alkalinitet (buffertkapacitet) under 0,05 mekv/l medför risk för ph-värden under 6 och därmed risk för försurningsskador på de vattenlevande djuren. Låga värden sammanfaller ofta med höga flöden under vinterhalvåret. I sjöarna uppmättes svag buffertkapacitet i mars i Ölen (2010), Toften (2040), V Laxsjön (2118) och Storsjön (2220). I Falkasjön 29
(2304) uppmättes i mars en mycket svag buffertkapacitet. I Falkasjön (2304) uppmättes ph-värde 6,0 vid provtagningen i mars. Övriga lokaler hade ph-värden över 6,0 vid provtagningarna. Låg buffertkapacitet sammanföll även ofta med ett betydligt till starkt färgat vatten och måttligt hög till hög halt av TOC, vilket indikerar att det är mycket humussyror i vattnet. Svartån (2030, 2045) och Laxån (2119 och 2121) uppvisade svag buffertkapacitet vid någon eller några provtagningar (Figur 29, Figur 30). Vid övriga provpunkter uppmättes inga anmärkningsvärt låga alkalinitetsvärden under året. I de tre sjöar som undersöktes med avseende på växtplankton bedömdes Toften (2040) och Västra Laxsjön (2118) ha förhållanden nära det neutrala och Storsjön (2220) ha sura förhållanden utifrån växtplanktonsamhällets sammansättning. Alkalinitet mekv/l 0,50 0,40 Lägsta alkalinitet 09 Svag buffertkapacitet Mycket svag buffertkapacitet 0,30 0,20 0,10 0,00 2030 2045 2059 2060 2070 2079 Figur 29. Alkalinitet i Svartån (minvärde 2009). Heldragen linje anger övergång från mycket svag till svag alkalinitet och streckad linje övergång från svag till god alkalinitet. Alkalinitet mekv/l 1,2 0,50 Lägsta alkalinitet 09 Svag buffertkapacitet 0,40 Mycket svag buffertkapacitet 0,30 0,20 0,10 0,00 2119 Laxån 2121 Laxån 2330 Garphytteån 2410 Lillån Figur 30. Alkalinitet i Svartåns biflöden (minvärde 2009). Heldragen linje anger övergång från mycket svag till svag alkalinitet och streckad linje övergång från svag till god alkalinitet. 30
4.5 Delavrinningsområde C, Täljeån och Kumlaån Allmänt Täljeån rinner upp i Hallsbergs kommun i en mindre sjö, Vibysjön (Figur 31). Vattendraget passerar genom bördig jordbruksbygd i den torrlagda Kvismaredalen. Den odlade marken sätter i hög grad sin prägel på vattenkvaliteten. Urlakningen av såväl kväve som fosfor är mycket stor i de torrlagda områdena som tidigare var sjöbotten (en vik av Hjälmaren). Ett flertal biflöden, de flesta söderifrån, utgör recipienter för kommunala eller industriella utsläpp. Olika källors bidrag till områdets näringsämnesbelastning sammanfattas av Figur 32 och Tabell 7. Tabell 6. Provtagningspunkter i delavrinningsområde C samt undersökningsmoment under perioden 2002-2008. K = vattenkemi, F = metaller i vattenmossa, Q = flöde från pegelstation och q = flöde från pulsdata och B = bottenfauna. Del- Nr Lokalnamn Moment omr C 3010 Vibysjöns utlopp K q B C 3018 Täljeån vid Täby K q C 3030 Täljeån vid Almbro K Q C 3035 Täljeån Kvismare vid Tybblebron Kanal vid Kq C 3040 Odensbacken K q B C 3051 Täljeån utflöde i Storhjälmaren K F q C 3110 Kumlaån vid Brånsta K q C 3115 Kumlaån vid Mosjön K q C 3210 Frommestabäcken vid Ekeby F B Figur 31. Karta över provpunkter i delavrinningsområde C som undersöks av Hjälmarens vattenvårdsförbund under perioden 2002-2008. Lokalernas namn samt undersökningsmoment framgår av Tabell 6. 31
Skog 3% Öppen mark 3% Dagvatten 3% FOSFOR 3051 Täljeån Enskilda avlopp 20% Odlad mark 65% Skog 3% Sankmark 5% Industri 0,0% ARV 21% Öppen mark 3% Sankmark 9% Industri 0,0% ARV 6% Dagvatten 2% FOSFOR 3115 Kumlaån Enskilda avlopp 14% Odlad mark 52% KVÄVE KVÄVE Skog 4% Industri 0,2% Sankmark 9% ARV 11% Öppen mark 2% Dagvatten 3% 3051 Täljeån Enskilda avlopp 3% Odlad mark 79% Skog 3% Sankmark 5% Industri 0,0% ARV 43% Dagvatten 2% 3115 Kumlaån Enskilda avlopp 2% Odlad mark 49% Öppen mark 2% Figur 32. Källfördelning av fosfor- och kväveutsläpp till vatten i provpunkt 3051, Täljeån och 3115, Kumlaån. Utsläppsuppgifter för punktkällor från 2001. Källa emissionsdatabasen för vatten (EDB-vatten), Länsstyrelsen i Örebro. Tabell 7. Källfördelning av fosfor- och kväveutsläpp till vatten i provpunkt 3051, Täljeån och 3115, Kumlaån. Utsläppsuppgifter för punktkällor från 2001. Källa emissionsdatabasen för vatten (EDB-vatten), Länsstyrelsen i Örebro. Källa Fosfor (ton/år) Kväve (ton/år) 3051 3115 3051 3115 Täljeån Kumlaån Täljeån Kumlaån Dagvatten 0,45 0,20 3,39 1,32 Atmosfärisk dep 0,00 0,00 4,0 0,3 Jordbruk 10,61 1,54 657,4 83,7 Öppen mark 0,46 0,08 15,2 2,8 Enskilda avl 3,18 0,41 24,9 3,2 ARV 0,98 0,64 88,4 74,0 Industri 0,000 0,000 1,37 0,00 Sankmark 0,053 0,004 4,5 0,3 Skogsmark 0,53 0,09 31,3 5,2 Totalt 16,26 2,96 830,5 170,8 32
Näringsämnen och eutrofiering De vattenkemiska analyserna visar att halterna av fosfor och kväve var höga eller mycket höga i hela delområdet med undantag för fosforhalten i Frommestabäcken (3210) som var måttligt hög och kvävehalterna i Kumlaån (3110 och 3115) som var extremt höga (Figur 33, Figur 34). Området utgörs till stor del av odlingsmark, vilket bidrar till de höga närsaltshalterna (Figur 32). I provpunkt 3051 och 3115 mäts även hur stor andel av fosforn som är partikulärt bunden, dvs bunden till humus, alger och lerpartiklar. Denna fosforfraktion är mindre biologiskt tillgänglig. Resultaten visar att andelen bunden fosfor utgör knappt 70 % i Täljeån och drygt 70 % i Kumlaån. Fosfor mg/l 0,14 0,12 0,10 0,08 0,06 0,04 0,02 0,00 Totalfosfor medel 09 Partikulärt fosfor medel 09 Mkt hög fosforhalt Extremt hög fosforhalt 3010 3018 3030 3035 3040 3051 3110 3115 3210 Täljeån Kumlaån Frommestab. Figur 33. Halt av totalfosfor i Täljeån och Kumlaån (medelvärde 2009) samt halt av partikulärt fosfor i två punkter. Kraftigt heldragen linje anger övergång från mycket hög till extremt hög fosforhalt och heldragen linje anger övergång från hög till mycket hög halt. Kväve mg/l 8 6 Ammoniumkväve medel 09 Totalkväve medel 09 Mkt hög kvävehalt Extremt hög kvävehalt 4 2 0 3010 3018 3030 3035 3040 3051 3110 3115 3210 Täljeån Kumlaån Frommestab. Figur 34. Halt av totalkväve och ammoniumkväve i Täljeån och Kumlaån (medelvärde 2009). Kraftig heldragen linje anger övergång från mycket hög till extremt hög kvävehalt och heldragen tunn linje anger övergång från hög till mycket hög kvävehalt. 33
Ammonium (mg/l) 8,0 3110 3115 Hög ammoniumhalt Mkt hög ammoniumhalt 6,0 4,0 2,0 0,0 feb apr jun aug okt dec Figur 35. Halt av ammoniumkväve i Kumlaån 2009. Kraftig heldragen linje anger övergång från hög till mycket hög ammoniumhalt och tunn heldragen linje anger övergång från måttligt hög till hög ammoniumhalt. Syrgas (mg/l) 20 15 3110 3115 Syrerikt Måttligt syrerikt 10 5 0 feb apr jun aug okt dec Figur 36. Syrgashalten i Kumlaån 2009. Streckad linje övergång från måttligt syrerikt till syrerikt tillstånd. I Kumlaån (3110, 3115) är kvävehalten extremt hög, vilket även bidrar till att höja kvävehalten i Täljeån (3030) (Figur 34). Halten av ammoniumkväve är mycket hög i Kumlaån (3110 och 3115) och kan ha en direkt giftverkan på organismer som t ex fisk (Figur 35). Eftersom det åtgår stora mängder syre för att omvandla ammonium till nitrat kan höga ammoniumhalter även påverka vattendragets syreförråd negativt, framförallt sommartid. Det är under vinterhalvåret som de högsta ammoniumhalterna brukar uppmätas. Under 2008 uppmättes dock de högsta ammoniumhalterna i februari och juni (Figur 35). I augusti och oktober uppmättes syrevärden under 7 mg/l i Kumlaån men i övrigt rådde syrerika förhållandena (Figur 36). Halten av organiskt material var mycket hög i Täljeån och hög i Kumlaån. Detta bidrar till syretäringen samt ger ett starkt färgat vatten i hela delområdet. Även halten suspenderat material (slamhalten) var flera gånger per år mycket hög i vattendragen. 34
Försurning Buffertkapaciteten (alkaliniteten) var mycket god i området. Bottenfaunaundersökning Bottenfaunaunderökningar utförs årligen i Frommestabäcken. Årets resultat visade på nära neutrala förhållanden och en måttlig ekologisk status med avseende på näringsämnen. Artantalet var lågt och det är möjligt att bäcken även påverkas av andra miljöföroreningar. Den ekologiska statusen med avseende på annan påverkan bedömdes därför som måttlig. 35
4.6 Delavrinningsområde D, mindre biflöden till Hemfjärden och Mellanfjärden Allmänt Området utgörs av Hemfjärdens och Mellanfjärdens avrinningsområde norr och söder om Hjälmaren. Till området räknas således inte Svartån eller Täljeån och inte heller själva sjöytan. Inga undersökningar görs för närvarande inom delområdet. 4.7 Delavrinningsområde E, Öljaren och Forsån Allmänt Sjön Öljaren är belägen söder om Hjälmaren i en jordbruksbygd med kalkrik berggrund (Katrineholm och Vingåkers kommuner). Öljaren belastas av Äsköpings avloppsreningsverk. Öljaren har tidigare varit en nationell referenssjö, vilket innebär att det har utförts vattenkemiska analyser samt analyser av bottenfauna och växtplankton av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Provtagningen i vattenvårdsförbundets regi har endast pågått fr o m 2002. Tabell 8. Provtagningspunkter i delavrinningsområde E samt undersökningsmoment under perioden 2002-2009. K = vattenkemi och q = flöde från pulsdata, B = bottenfauna och V = växtplankton. Öljaren är en nationell referenssjö och undersökningarna utförs av Sveriges Lantbruksuniversitet. Del- Nr Lokalnamn Moment omr E 4010 Öljaren K V B E 4021 Forsån, Öljarens utlopp K q Figur 37. Karta över provpunkter i delavrinningsområde E under perioden 2002-2009. Lokalernas namn samt undersökningsmoment framgår av Tabell 8. 36
Näringsämnen och eutrofiering Forsåns avrinningsområde är tydligt påverkat av övergödning. Fosforhalten kan vara extremt hög i Öljaren sommartid, vissa år sannolikt beroende på att det läcker fosfor ur sedimenten vid situationer med syrebrist. I år var dock fosforhalten extremt hög vid provtagningen i augusti trots att det saknades språngskikt och vattnet var syrerikt i bottenvattnet. Kväve/fosforkvoten visade på ett stort kväveunderskott i augusti, vilket ökar risken för blomningar av blågrönalger. Växtplanktonundersökningen visade på en otillfredsställande status i Öljaren. En bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder visade visserligen på en måttlig ekologisk status med avseende på näringsämnen men vi korrigerade klassningen med anledning av den mycket höga biomassan i sjön (Bilaga 6). Öljarens utlopp, Forsån har höga fosforhalter och det förekommer återkommande låga syrevärden, dock inte vid provtagningarna 2008 och 2009 (Figur 38). Kvävehalten är hög både i sjön och i ån. Syrgas (mg/l) 20 Syrgas Syrerikt Måttligt syrerikt 15 10 5 0 feb apr jun aug okt dec Figur 38. Syrgashalt i Forsån, Öljarens utlopp (4021) under 2008. Heldragen linje markerar övergången från svagt syretillstånd till måttligt syrerikt och streckad linje övergång från måttligt syrerikt till syrerikt tillstånd. Försurning De vattenkemiska undersökningarna visar att buffertkapaciteten (alkaliniteten) var mycket god i området. Växtplanktonundersökning Resultatet av växtplanktonanalysen i augusti visade på en mycket stor biomassa av främst pansarflagellater men även mängden blågrönalger var stor. Den ekologiska statusen bedöms som otillfredsställande med avseende på näringsämnen (Bilaga 6). 37
Delavrinningsområde F, Hjälmaren Allmänt Hjälmaren kan delas upp i mer eller mindre avgränsade bassänger (Figur 39). I Hemfjärden och Mellanfjärden står Svartån för ca 90 % av tillrinningen. Hemfjärden har en utbytestid på ca 19 dagar och Mellanfjärden ca 55 dagar. Täljeån och Forsån (vilka mynnar i Södra Hjälmaren) utgör tillsammans med Svartån 79 % av tillrinningen till Hjälmaren som helhet. Utbytestiden för Storhjälmaren och Södra Hjälmaren, betraktat som en volym, är 3,3 år. Näringsämnen och eutrofiering Hjälmaren är tydligt påverkad av övergödning. Fosforhalten var i augusti mycket hög i samtliga provpunkter utom i Storhjälmaren där den var hög (Figur 40). Kvävehalten var mycket hög i Hemfjärden, Mellanfjärden och Östra Hjälmaren samt hög i Storhjälmaren (Figur 41). Ammoniumhalten är högre i Hemfjärden jämfört med övriga delar av Hjälmaren sannolikt beroende på utsläppen från Örebro avloppsreningsverk. Halterna varierar mycket under året, med de högsta värdena under vintern. De låga halterna på sommaren beror på att ammoniumkvävet är så lättillgängligt att det snabbt tas upp av alger under vegetationsperioden. Tabell 9. Provtagningspunkter i delavrinningsområde F samt undersökningsmoment under perioden 2002-2009. K = vattenkemi, B = bottenfauna och V = växtplankton. Del- Nr Lokalnamn Moment omr F 9010 Hemfjärden K V B F 9020 Mellanfjärden K V B F 9030 Storhjälmaren K V B F 9050 Östra Hjälmaren K V B Figur 39. Karta över provpunkter i delavrinningsområde F under perioden 2002-2009. Lokalernas namn samt undersökningsmoment framgår av Tabell 9. 38