MONGOLIET - Landfakta Officiellt namn Mongoliet Huvudstad Ulan Bator Yta 1 566 500 km 2 Folkmängd 2,7 miljoner (2010) Befolkningstillväxt 1,1 % (2010) Officiellt Språk Mongoliska Religion Ingen officiell religion (ca 50% av befolkningen är anhängare av tibetansk lamaistisk buddhism) Statsskick Parlamentarisk republik Statschef President Tsakhiagiin Elbegdorj Regeringschef Premiärminister Süchbaataryn Batbold Utrikesminister Gombojav Zandanshatar Större politiska partier Mongolian People s Party (MPP), Democratic Party (DP), Mongolian Democratic New Socialist Party (MDNSP), Civil Will Party(CWP) Senaste allmänna val Parlamentsval 2008, presidentval 2009 Nästa reguljära allmänna val Parlamentsval 2012, presidentval 2013 Valuta Togrog (MNT) Växelkurs 1 USD = 1 218 MNT (sept 2011) BNP (total) 6,1 miljarder USD (2010) BNP/capita 2252 USD (2010) BNP/capita i PPP 3795 USD (2009) BNP-tillväxt 6,1% (2010) Inflation 6,3% (2009) Arbetslöshet 11,5% öppen arbetslöshet (2009) Viktigaste näringar Jordbruk, jakt och fiske, gruvindustri, textilier, serviceindustri, transport Budgetbalans 0,6% av BNP (2010 uppsk.) Valutareserv 1,3 miljarder USD (2009) Utlandsskuld 1,86 miljarder USD (2009) Bytesbalans Underskott om 342 miljoner USD (2009)
Sveriges Ambassad 2(7) Export (andel av BNP) 1,9 miljarder USD, (56%) (2009) Viktigaste exportprodukter Mineraler och textilier, boskap och djurprodukter Import (andel av BNP) 2,6 miljarder USD, (63%) (2009) Viktigaste importprodukter Verkstadsutrustning, maskiner, mekaniska produkter Största handelspartners Kina, Ryssland, EU27, Japan, Sydkorea, Kanada Svensk varuexport till landet 133 miljoner SEK (2009) Svensk varuimport från landet 6 miljoner SEK (2009) Fattigdom (andel av befolkning 35,2% (2008) under den nationella fattigdomsgränsen) HDI-ranking 103/177 (2010) Utvecklingssamarbete med Sverige Utfasat 2010 som en del i landfokuseringen av biståndet. * * * 1. Kort historik Arkeologiska fynd har visat att dagens Centralasien befolkades för ungefär 500 000 år sedan. Under årtusendenas gång utvecklades successivt en nomadkultur med hårt sammanknutna klanbildningar. Under 1200-talet enades de mongoliska klanerna under Djingis Khan från att tidigare ha tillhört flera olika statsbildningar (bland annat turkiska och uighuriska khanat). Efter Djingis Khans konsolidering av sin maktställning påbörjades omfattande mongoliska erövringståg. Vid sin död 1227 härskade Djingis Khan över ett enormt centralasiatiskt rike som sträckte sig från norra Kina till Volga i nuvarande Ryssland. Hans söner och sonsöner utvidgade sedan detta välde till ett av världshistoriens största riken. Djingis sonson Kublai Khan erövrade Kina och grundade Yuan-dynastin (1279-1368). Det mongoliska väldet försvagades på grund av inre splittring efter Yuandynastins fall år 1368. Det landområde som idag utgör Mongoliet föll under Kinas kontroll (på kinesiska benämnt Yttre Mongoliet ) år 1691 då mongolerna kapitulerade inför den manchuiska Qing-dynastin. Mongoliet var därefter en kinesisk provins fram till det kinesiska kejsardömets fall 1911. Sedan Ryssland beväpnat och understött mongoliska ledare i deras motstånd mot den försvagade Qing-dynastin, och mot Japan, blev Mongoliet 1912-19 ett ryskt protektorat. När Ryssland försvagades efter revolutionen 1917 och förlusterna i första världskriget återgick Mongoliet till att vara en kinesisk provins men föll redan 1921 åter under sovjetisk kontroll.
Sveriges Ambassad 3(7) 1924 utropades den Mongoliska Folkrepubliken och landet blev en enpartistat under Mongolian People s Revolutionary Party (MPRP) och en satellitstat till Sovjetunionen. Åren fram till andra världskriget karaktäriserades av ekonomiska och sociala reformförsök under kommunistregimen, vilket medförde förtryck av politiskt oliktänkande och religiösa. Under 1930-talet förstördes hundratals buddhistkloster och tiotusentals människor fängslades. Som en konsekvens av det japanska hotet från Manchuriet i början av 1930-talet ändrade Sovjetunionen strategi i Mongoliet. Landets försvar stärktes och de ekonomiska och samhälleliga reformerna blev mer försiktiga. 1939 slog mongolisk-sovjetiska styrkor tillbaka en japansk invasion i östra Mongoliet, varefter ett gränsavtal undertecknades. Efter 1945 blev Mongoliet en integrerad del av den kommunistiska internationalen och Sovjetunionens inflytande bestod. Mongoliet och Folkrepubliken Kina erkände varandra som stater 1949 (man hade inga diplomatiska förbindelser med Kuomintang). Landet blev medlem i FN 1961. Mongoliet tog Sovjetunionens sida i den kinesisk-sovjetiska maktkampen och Sovjetunionen stationerade ett stort antal marktrupper i landet. I samband med att protester bröt ut på olika håll i det då kommunistiska Östeuropa 1989 ägde också de första demonstrationerna mot regimen i Mongoliet rum. Mongolian Democratic Association bildades och de storskaliga men fredliga demonstrationer för demokrati utmynnade tillslut i en författningsändring varvid flerpartisystem och fria val infördes. Landets första fria parlamentsval vanns 1990 av det f.d. kommunistpartiet MPRP. Samma år kom Mongoliet och Sovjetunionen överens om tillbakadragande av de sovjetiska trupperna i landet. 2. Inrikespolitik Demokratiseringsprocessen och anpassningen till marknadsekonomi har varit utdragen och inte helt smärtfri. Trots detta visar Mongoliet fortsatt reformanda. Mongoliet har ratificerat ett antal FN-konventioner om mänskliga rättigheter, vilket vittnar om ambition att anpassa den inhemska lagstiftningen till internationella normer. I januari 2010 införde president Elbegdorj ett moratorium avseende tillämpningen av dödsstraff, och i januari 2012 fattade parlamentet beslut att ratificera det andra fakultativa protokollet till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter syftande till dödsstraffets avskaffande. Mongoliet utmärker sig i regionen som en relativt välfungerande demokrati med en livlig debatt och högt valdeltagande. Vissa rester från kommunisttiden lever kvar. Korruption är alltjämt ett problem, liksom
Sveriges Ambassad 4(7) brister i rättssäkerheten. Mongoliet är också ett land där en stor del av befolkningen lever i fattigdom och de sociala klyftorna växer, trots god ekonomisk tillväxt, något som skapar spänningar i samhället. Efter att MPRP vann parlamentsvalet i juni 2008 hävdade oppositionspartiet DP valfusk och våldsamma demonstrationer utbröt i Ulan Bator. DP accepterade sedermera valresultatet och en ny koalitionsregering mellan MPRP och DP bildades. Premiärminister Bayars avgång i oktober 2009 åtföljdes av viss social oro, men presidentvalet 2009 passerade relativt lugnt. Oppositionspartiets kandidat Tsakhiagiin Elbegdorj vann drygt 50% av rösterna och MPRP:s Enkhbayar avgick utan protester. MPRP tog i november 2010 bort Revolutionary från partinamnet och blev Mongolian People s Party, MPP, för att modernisera sig inför det kommande valet 2012. Namnreformen ledde dock till en spricka i partiet och ett nytt parti bildades (vilket under ledning av den före detta presidenten och premiärministern Enkhbayar tog namnet MPRP). Inför parlamentsvalet 2012 och presidentvalet 2013 är de politiska diskussionsämnena bl.a. landets ekonomiska reformstrategi, fördelning av inkomster från utvinning av energi och mineraler, sysselsättning, markprivatisering, kampen mot korruption och, i ökande grad, miljöfrågor. 3. Utrikespolitik Inriktningen på Mongoliets utrikes- och säkerhetspolitik domineras till stor del av relationerna till de två grannländerna Ryssland och Kina. För att balansera beroendet av de stora grannarna söker Mongoliet närma sig den tredje grannen, genom att stärka relationerna med EU, USA, Japan och Sydkorea. Landets utrikesrelationer färgas också av det utvecklingssamarbete man har med ett stort antal OECD-länder, de stora givarorganisationerna och FN-systemet. Under perioden 2011-2013 är Mongoliet ordförandeland i Community of Democracies. Relationerna till Ryssland är goda. Ryssland är Mongoliets största importmarknad, mer än en tredjedel av landets totala import kommer från Ryssland. Handelsobalansen är emellertid stor, då bara c:a 3 % av Mongoliets export går till Ryssland. Ryssland är en stor investerare i bl.a. gruvindustrin i Mongoliet. Ett stort framsteg i relationen skedde i och med avskrivningen av den statsskuld i rubel som Mongoliet hade till Ryssland sedan Sovjettiden. Kina är Mongoliets överlägset största exportmarknad (nästan 85 % av exporten går till Kina) och näst största importmarknad (bara något mindre än Ryssland). De stora kinesiska investeringarna i bl.a. gruv- och byggsektorn bidrar till Mongoliets utveckling. Samtidigt blossar då och då anti-kinesiska stämningar upp i Mongoliet, då delar av befolkningen anser
Sveriges Ambassad 5(7) att de kinesiska investeringarna inte genererar tillräckligt många arbetstillfällen för mongoler. De politiska relationerna är emellertid goda och besöksutbytet mellan Mongoliet och Kina är frekvent. Dalai Lamas besök i Mongoliet har varit en källa till oenighet vid några tillfällen de senaste åren. I samband med sådana besök har Kina framfört officiella protester till den mongoliska regeringen, som i sin tur hänvisat till att besöken varit opolitiska och grundade i den buddhistiska befolkningens önskan att träffa den religiösa ledaren. Mongoliets kontakter med Taiwan (efter etablerandet av ett taiwanesiskt handelskontor i Mongoliet och ett mongoliskt dito i Taipei) är en annan källa till irritation i relationerna med Kina. Ytterligare en känslig fråga mellan Mongoliet och Kina handlar om hanteringen av de nordkoreanska flyktingar som tar sig över gränsen från Kina till Mongoliet (eftersom nordkoreaner som upptäcks av kinesiska myndigheter skickas tillbaka till Nordkorea väljer många att ta sig vidare upp till Mongoliet som istället skickar dem vidare till Sydkorea). Förhållandet till EU och dess medlemsstater har traditionellt grundat sig på utvecklingssamarbete, men fler och fler ser också Mongoliet som en handelpartner, inte minst p.g.a. den snabbt växande gruvnäringen. 2006 blev Mongoliet fullvärdig medlem av European Bank for Reconstruction and Developments (EBRD), som första land utanför EBRD:s geografiska arbetsområde. Mongoliet har ett gott förhållande till USA. Mongoliet har genomfört militärt samarbete med USA och landet har även sänt väpnad trupp till Irak och Afghanistan (och till flera FN-insatser). USA, i sin tur, värdesätter Mongoliet som en demokrati och en strategiskt belägen allierad stat i regionen. Vicepresident Biden besökte Mongoliet i augusti 2011. Japan är ett annat land som är av stor vikt för Mongoliet och med vilket relationerna är goda. Japan är den största biståndsgivaren till Mongoliet och en viktig handelspartner. 4. Ekonomi och handelspolitik Mongoliet är ett fattigt land med en BNP per capita på 2252 USD (2010) och en plats som 103 av 177 i UNDP:s Human Development Index. En tredjedel av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen och landet är fortfarande mottagare av bistånd. Givarkretsen och den mongoliska regeringen har etablerat en samordningsmekanism för fattigdomsbekämpning, som är en högprioriterad fråga i landet. Mongoliet har mycket stora fyndigheter av bl.a. koppar och kol, men har också naturresurser i form av guld och för moden tele- och datateknik viktiga jordartsmetaller (s.k. rare earth). Mongoliska regeringens ekonomiska politik fokuserar i hög grad på att öka investeringarna i
Sveriges Ambassad 6(7) gruvindustrin. Andra viktiga beståndsdelar i den ekonomiska politiken är att utveckla infrastrukturen och genomföra privatiseringar. Det finns också ambition att röra sig ifrån en ekonomi baserad på råvaruexport och istället satsa på inhemsk förädling. BNP har vuxit under de senaste åren och tillväxten väntas fortsätta. Tillväxten har drivits av en växande export, framför allt från den starka gruvindustrin, men också från boskapsnäringen. Mongoliets absolut viktigaste exportprodukter förblir mineraler, t.ex. koppar, guld och kol. Det exporteras också betydande mängder textilier, framför allt kashmir, samt djurhudar. Den allt starkare mongoliska ekonomin leder vissa till att tala om den mongoliska vargen på samma sätt som det tidigare pratades om asiatiska tigrar. Inflationen är dock fortsatt hög och riskerar att äta upp den ekonomiska tillväxten. Mongoliets till stor del agrara ekonomi är också känslig för miljöförstöring, klimatförändringar och naturkatastrofer, vilket den svåra vintern 2010, kallad dzud, blev ett exempel på. 5. Sveriges relationer med Mongoliet I Mongoliets tidiga 1900-talshistoria intar den svenske missionären och handelsmannen Frans August Larsson Hertig Larsson en särskild roll. Larsson talade såväl mongoliska som kinesiska och ryska och engagerades som utrikespolitisk rådgivare hos Mongoliets andlige ledare. I den rollen medlade han bl.a. i kriget mellan Mongoliet och Kina. Som tack för sina tjänster förlänades Larsson en hög nationell titel, därav den svenska benämningen Hertig Larsson. Han anses inte bara ha haft inflytande i moderniseringen av Mongoliets statsväsende och bevarandet av dess territoriella och kulturella integritet gentemot Ryssland, Kina och Japan, utan även i utvecklandet av landets handel och infrastruktur. Larsson bidrog också till att Sven Hedin kunde göra sin sista expedition till Mongoliet och Xinjiang. Diplomatiska förbindelser upprättades mellan Sverige och Mongoliet 1964. Sveriges ambassadör är sidoackrediterad i Mongoliet. I juni 2005 etablerades och invigdes ett svenskt honorärt generalkonsulat i Ulan Bator. Mongoliet etablerade i sin tur en ambassad i Stockholm 2009 och har ett honorärt generalkonsulat i Göteborg. Sveriges förbindelser med Mongoliet har sedan landets demokratiska omvandling 1990 varit goda och präglades under de första tjugo åren därefter framförallt av utvecklingssamarbete. Statsministern Göran Persson besökte Mongoliet i mars 2004. Mongoliets premiärminister och andra ministrar besökte Sverige 2003. Sommaren 2007 besökte Mongoliets dåvarande utrikesminister Sverige. Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet påbörjades 1991 och inriktade sig främst på stöd för den politiska och ekonomiska reformprocessen, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter och
Sveriges Ambassad 7(7) jämställdhet. 2006 inledde regeringen en så kallad landkoncentrationsprocess i syfte att minska antalet länder som omfattas av svenskt utvecklingssamarbete. Som ett resultat av denna process fasades utvecklingssamarbetet med Mongoliet ut under år 2010. Antalet svenska företag med närvaro i Mongoliet är i dagsläget litet, framförallt rör det sig om företag med koppling till gruvindustrin, men också turism- och kosmetikbranschen. 6. EU:s relationer med Mongoliet Europeiska Gemenskaperna och Mongoliet upprättade formella förbindelser 1991. Sommaren 2006 upprättade Europeiska kommissionen ett tekniskt kontor i Ulan Bator. Kommissionens förbindelser med Mongoliet har utmärkts av utvecklingssamarbete, bl.a. genom att Mongoliet mellan 1994 och 2001 tilldelades resurser genom TACIS programmet (programmet för länderna som ingick i det forna Sovjetunionen och Mongoliet). Sedan 2002 kvalificerar sig Mongoliet för stöd genom ALA-programmet (programmet för Asien och Latinamerika). Stödet inom ALA uppgick 2007-2010 till sammanlagt 14 miljoner. Utvecklingssamarbetet för 2011-2013 fokuserar på yrkesutbildning och kapacitetsbyggande insatser inom centrala och provinsiella myndigheter. EU bidrar med finansiering till en rad utvecklingsprojekt som drivs av internationella organisationer i Mongoliet, bl.a. Röda korset. 2010 lanserade EU även ett storskaligt projekt för utveckling av landets små och medelstora företag. Ett första handels- och samarbetsavtal trädde i kraft 1993. 2010 var EU27 Mongoliets tredje största handelspartner och svarade för 6,3% av den totala handeln motsvarande 327,7 miljoner. Under 2010 förhandlades ett partnerskaps- och samarbetsavtal (s.k. PSA) fram mellan EU och Mongoliet, vilket förväntas undertecknas under 2012. En annan viktig fråga i relationen Mongoliet-EU är Mongoliets önskan om att tillerkännas marknadsekonomisk status.