Quentin Tarantino Quentin Tarantino var i början och mitten av 90-talet allas gullgosse. Han kallades för underbarn, fast han var 29 år när hans första film, Reservoir Dogs, eller Dom Hänsynslösa som den heter på svenska, hade premiär 1992. Hans historia är en typisk amerikansk framgångsstory, med killen som kom från gatan och blev stjärnregissör. Han har geniförklarats, men också fått se berömmelsens baksida. Han föddes i Tennessee i södra USA 1963, men växte upp i Los Angeles där han fortfarande bor. Hans mamma var bara sexton år när hon fick honom, och pappan lämnade familjen ganska tidigt. Det verkar ha varit ganska tufft ekonomiskt under uppväxten. Quentin tittade väldigt mycket på TV och ofta tillsammans med sin mamma som inte verkar ha censurerat någonting, utan alla deckare och våldsamma filmer svaldes med hull och hår. När han var sexton år hoppade han av från skolan och började jobba på en porrbiograf men ganska snart i en videobutik. Det är den här tiden som det ofta har talats om i historien om Quentin Tarantino. Han jobbade där i sex-sju år och det verkar som om han och hans arbetskamrater i stort sett levde där. När dom inte jobbade satt dom och tittade på någon av alla filmer i butiken och analyserade dem tillsammans. Alla verkar ha haft ambitioner om att bli något stort inom filmindustrin och Quentin lärde sig av alla som jobbade där. Dom verkar nästan ha varit en slags elitistisk filmgerilla med höga ideal om vad man får och inte får göra och hur mycket man får sälja av sin själ till dom stora bolagen. Helst ingenting. När jag läser intervjuer med Quentin eller någon av dom andra som jobbade där med honom så får jag bilden av skivbutiken i High Fidelity. (Alltså boken av Nic Hornby och filmen av Steven Frears med John Cusack i huvudrollen som vi recenserat tidigare här i Frank.) Ett gäng riktiga filmnördar som försöker bräcka varandra med att ha sett filmer som ingen annan har sett eller kommer ihåg värdelösa fakta ur dom. Jag kan se dom stå vid hyllorna och sortera filmer och göra topplistor inom olika kategorier. Dom verkar ha haft riktigt roligt. Ibland sov dom till och med över i butiken och tittade på film hela nätterna. Quentin lär ha varit som ett vandrande uppslagsverk. Vad än folk kom in och frågade efter så kunde han räkna upp alla som varit inblandade i filmen och vad dom gjort tidigare. Låter som en drömanställd. En del av hans arbetskamrater från den här tiden har på senare år, när det gått bra för Quentin, anklagat honom för att ha snott deras idéer. Men det finns ingen som har kunnat visa att dom har skrivit ner dom och ännu mindre att dom har skrivit in det i något manus.

Och det är ganska typiskt för Quentin Tarantino, att plocka upp historier eller dialoger som han hör på gatan, på bussen eller på jobbet och stoppa in dom i en helt annan situation. Som när han låter skurkarna i hans första egna film, Dom Hänsynslösa sitta och äta frukost och prata om vad dom tycker om Madonnas Like a virgin. Det är inte riktigt det vi förväntar oss av dessa förhärdade brottslingar. Det är säkert en dialog som han hört någon annan ha, men att kalla det för stöld när han använder den i sin film tycker jag mer tyder på avundsjuka. Alla goda historieberättare plockar ju ingredienser från det dom hör och ser. Det är ofta det som gör att vi gillar dom, för att vi känner igen det. Att Tarantinos nonsensdialoger ofta refererar till olika fenomen i populärkulturen gör också att vi känner igen det. Dialogstilen och referenserna till populärkulturen har blivit något av hans adelsmärken, och delvis det han blivit känd för. Det är också det som har kopierats mest. Det är många filmer som har recenserats som typ Tarantino dom senaste åren. Vi har nog använt det även här i Frank. Men folk vet ofta vad man menar då. Manuset till Dom Hänsynslösa valsade runt bland filmbolagen i några år. Ingen ville göra film av det. Det skulle ändå bli en väldigt billig film, ca 350.000 kr. Det hände ingenting förrän skådespelaren Harvey Keitel fick syn på det och började dra i lite trådar, som det började hända något. Han lyckades även skrapa ihop mer pengar och till slut hade man ca. 80 miljoner. Fortfarande lite pengar för att vara Hollywood. Filmen handlar om ett gäng som ska göra en stor rånkupp. Den här typen av filmer brukar kallas för heist filmer och är en av Tarantinos favoritgenrer. I och med att filmen var planerad att vara väldigt billig, så är miljön väldigt enkel. Den utspelar sig till största delen i en lagerlokal. Dels före kuppen, som vi aldrig får se, och dels efter kuppen när dom alla samlas och pratar om vad som gick snett. För det gör det. Den funkar som ett kammarspel och skulle i stort sett kunna spelas på teater. Filmen blev ingen större kommersiell framgång i USA, men fick ganska stor uppmärksamhet här i Europa. Men visst fick folk upp ögonen för Tarantino även på hemma plan. Hans arbete, framförallt som manusförfattare, blev direkt efterfrågade. Han skrev manus till bl.a. True Romance med Christian Slater och Patricia Arquette. Han skrev även manus till Natural born killers som Oliver Stone regisserade. Men Stone ändrade så mycket att Tarantino tog sin hand ifrån projektet och tyckte att Stone hade förstört manuset. Det blev ett litet ordkrig i medierna mellan dom två. Hans nästa egna film och den som blev hans absoluta genombrott är Pulp Fiction. Den hade premiär i Cannes 1994 och vann guldpalmen. Senare blev den nominerad till, jag tror det var sju Oscars, men vann bara en för bästa orginalmanus, som han skrivit tillsammans med sin kompis Roger Avary.

Namnet Pulp fiction anspelar på kioskdeckare eller skräplitteratur. Egentligen är det det billiga pappret som kallas pulp. Och dom billiga pocketböcker som skrivs på pulppapper kallas pulpfiction. En del av diskussionerna kring Tarantinos filmer har handlat om våldet. Den undre världen och våld är viktiga ingredienser. Men han behandlar det som vilken naturlig del som helst. Ibland bara som något som händer i förbifarten. Vissa tycker att han står för en del av förråandet av filmvåldet som dessutom gör oss avtrubbade. När jag såg pulp fiction märktes exempel på hur publiken kan reagera på olika sätt. I en scen sitter Samuel L. Jackson och kör bil. Bredvid sitter hans kompis, spelad av John Travolta och riktar en pistol mot en tillfångatagen kille i baksätet. Dom pratar nogon av sina nonsens dialoger när dom plötsligt kör i ett gupp och Travoltas pistol av misstag går av och skjuter fången i huvudet. Det skvätter blod och hjärnsubstans i hela bilen och våra skurkar börjar genast diskutera vems fel det var, inte att dom just har mördat en kille. 20% av biopubliken började spontant skratta åt scenen. 20% tittade med avsmak på det som skedde på duken och tyckte verkligen inte att det var roligt. Och dom övriga 60% verkade tycka att det här var ju en jäkligt kul scen, men får man verkligen skratta åt sån t här? Själv har Tarantino jämfört det med det våld man läser om i t.ex. pulpfictionböcker och att folk är smarta nog att se det som fiction. Dessutom att man kan jämföra det med den typ av våld som man ser i t.ex. dom tecknade filmerna om Tom och Jerry. Alla fattar att det är på låtsas. Quentin Tarantino har också sina favoritskådespelare. Han har ju sett mycket film och vet vem han vill ha till vilken roll, även om skådespelaren i fråga inte har den stjärnglans eller den status som man annars ofta eftersträvar. Faktum är att många av dom skådisar som spelat i hans filmer fått ny fart på karriären, och många vill gärna vara med av det skälet. John Travoltas karriär t.ex. var ju i det närmaste död innan Pulp fiction, men bara några år senare var han på toppen igen och en av dom bäst betalda skådespelarna i Hollywood. Bruce Willis karriär var väl inte död, men i en klar svacka. Efter Pulp fiction, som han gjorde nästan gratis, var han en efterfrågad megastjärna. Till huvudperson i sin nästa film, Jackie Brown, valde han en skådis som ingen hört talas om på länge, många inte sedan 70-talet. Pam Greir. Hon hade en ganska kort storhetstid i dom s.k. blcksploitationfilmerna. Mest känd är kanske filmen Foxy Brown, där hon spelade just Foxy Brown. Hon spelar en flygvärdinna som smugglar pengar åt nån skum typ, men bestämmer sig för att behålla en del av kakan själv. När Pam Greir blev kallad till Tarantino för en intervju om ett jobb, så trodde hom att det rörde sig om en jätteliten roll eller att det helt enkelt rörde sig om ett skämt. När hon kom in i Tarantinos kontor, satt han vid sitt skrivbord och

bakom sig på väggen hade han en jättestor affisch med henne som just Foxy Brown. Då blev Pam Greir övertygad om att det var ett skämt. Hon tyckte att det var lite taskigt att gräva fram en gammal affisch med henne från 70-talet inför en intervju om liten biroll. Men Tarantino har alltid varit en stor Pam Greirfan och han har alltid den affischen uppe. Det tog en stunds övertalning för att hon skulle tro på den storyn och att hon dessutom just blev erbjuden en huvudroll, men när hon till slut trodde på honom blev hon givetvis väldigt smickrad. Jackie Brown bygger på deckaren Rum Punch skriven av Elmore Leonards, en författare som Tarantino alltid älskat. Som ung tonåring blev han till och med tagen av polisen efter att ha snattat en bok av Leonards. När Tarantino sedan slog igenom och blev rik så köpte han filmrättigheterna till alla Leonards böcker. Det är den första film han själv inte skrivit storyn till. Det är väl inte omöjligt att det blir fler filmer som bygger på Leonards material. Många av dom journalister som för bara sex, sju år sedan höjde Tarantino till skyarna, skriver idag ganska kritiska artiklar om honom. Att han bara har varit ute för att göra reklam för sig själv. Varit med i för många Tv-shower och i för många intervjuer. Man kan väl säga att om han inte varit så frikostig med intervjuer så hade dessa journalister aldrig fått chansen att tala med honom. Och han är den förste att erkänna att han har trivts med uppmärksamheten. En fattig kille som blivit stjärna och som alla vill prata med. Kanske inte så svårt att förstå Dessutom skriver dom gärna att; den där Tarantino är väl inget speciellt. Det finns många som gör det han gör fast bättre. Och det är ju möjligt att det finns. Men det speciella med Tarantino var att han var först med att göra det. Han har bildat skola. Och om andra har lyckats kopiera honom och göra det bättre så är det väl bara att gratulera, men det var Tarantino som öppnade dörren. Han var inblandad i ett krogslagsmål för ett tag sedan med en filmproducent som stämt honom på 40 miljoner kronor. Sådant älskar ju pressen att gotta sig i. Tydligen har det blivit för mycket av det goda. Tarantino har sett medaljens baksida. Från att ha varit tillgänglig för dom flesta har han nu köpt sig an stor villa och mer eller mindre isolerat sig. Vad Quentin Tarantino har på gång härnäst är en film som han själv skrivit manus till och som heter Kill Bill. Bill är en hallick som skjuter en av sina tjejer, spelad av Uma Thurman. Hon ligger i koma i nio år och när hon vaknar upp är hon förbannad och ger sig ut för att få hämnd. Låter inte som en romantisk komedi precis. Filmen har premiär i USA först i november 2002 och något svenskt premiärdatum är inte klart. Oavsett vad kritikerna sagt på senare tid så tror jag att vi är tillräckligt många som är nyfikna nog för att gå och se en ny film av Quentin Tarantino.