Mina nio liv utan röd tråd

Mina nio liv utan röd tråd Marie Lind Strömblad Sida 1

Förord När jag var mycket ung läste jag en hel massa romaner av Barbara Cartland. Det var berättelser om unga vackra kvinnor som alla träffade den stora kärleken i en stilig och rättrådig man. När jag sedan kom upp in den åldern att jag själv började träffa killar så letade jag nog omedvetet efter den där mannen i böckerna, men jag mötte honom aldrig. Min stora kärlek som jag sedan gifte mig med visade sig dock efter ett tag faktiskt vara den stiliga och rättrådiga mannen helt rätt för mig, trots att romantik inte är något för honom. Men runt omkring mig gick äktenskap i kras, otrohet och hemligheter fick mig att börja skriva en berättelse och här är den nu. En berättelse ur det vanliga livet som utan röd tråd flödar fram från vaggan till graven och kanske en bit till, vem vet! Det enda som är säkert är att denna historia är just bara en historia, mitt lilla påhitt! Min prins och jag, vi är fortfarande lyckliga. Sida 3

Kap 1 Jag snubblar in över skohögar och ryggsäckar i hallen, svär en ramsa, klär av mig och hänger in mina kläder i garderoben. Jag hör ungarna i vardagsrummet, käbbel om något spel igen antar jag. Suckande plockar jag upp de klädespersedlar som ligger drällda härsan och tvärsan, men förtänksamt nog torkande pölarna efter de snöiga skorna. Skorna ställer jag in i garderoben, väskorna hängs upp på krokarna och de våta kläderna slänger jag in i tvättstugan. Ska ta hand om dem sedan, om jag kommer ihåg vill säga. Hallå, någon hemma, gastar jag. Tystnad. Hallå! Ja, va ere om! Tonåringen står i dörrhålet och bligar. Hej älskling, jag är hemma nu. Har pappa och Robin inte kommit hem ännu? Nä, farsan ringde å sa nåt om å handla. Vad bra! Jag kryssar mellan leksakerna på golvet fram till kylen och kikar in. Jag ser en falukorvsbit och lite slokande grönsaker. Jag rotar fram vad som finns, hungern gnager i magen, åt bara sallad till lunch, ångesten efter julhelgerna satte in när jag klädde mig på morgonen. Ha, löjligt egentligen, inte en käft synade mig mer än vanligt på Sida 4

jobbet, så jag hade nog inte ökat så mycket över helgerna att det direkt hängde fett omkring magen, men vad katten, det hade varit tufft att få igen knappen i jeansen. Tjafsandet i vardagsrummet fortsätter, jag lyssnar med ett halvt öra, redo att träda in om det skulle behövas. Nu är det min tur! Nä, inte än. Det är det visst, du sa ju att Ja men så måste jag snacka med morsan, håll truten nu! Prata inte så med din lillasyster Andreas, låt henne spela nu, ropar jag in till dem. Det var ju det jag sa Jag hackar korven, grönsakerna och en torr lök, slänger ner det i en gryta med lite olja, en buljongtärning och så får det fräsa medan jag häller vatten i en annan kastrull till pastan och så en liten skvätt på korven. Så går jag in till ungarna i vardagsrummet. Babsan har segerstolt satt sig på datorstolen och spelar med tungspetsen i mungipan. Andreas sitter surmulet bredvid och sparkar på bordsbenet. Jag går fram till dem och ger dem varsin puss på huvudet. Andreas knuffar undan mig och jag ler lite. Han börjar bli stor min lilla gosse, tänk, 15 år i mars. Babsan märker knappt att jag är där. Fingrarna far över tangenterna. Åh, nu dog jag, det är ditt fel mamma, gnäller hon och trycker på start knappen. Sida 5

Det är ju bara ett spel, säger jag käckt. Bara ett spel, skriker sonen i falsett. Ja, säger jag och plockar upp en bok som ligger på bordet. Äh, du vet inte vad du pratar om, säger han föraktfullt. Ok, ok, har ni gjort läxorna? Jadå, svara båda i mun på varandra. Jag lägger boken på bordet och går ut därifrån. Det börjar dofta lite väl mycket från köket. I detsamma går det i dörren och Robin, minstingen kommer farandes ut i köket. Han slänger sig i famnen på mig och börjar berätta om dagen. Det är bra gubben, men du måste klä av dig stövlarna och overallen först, bannar jag och går ut med honom i hallen. Hej älskling, säger jag och vänder mig upp mot Henrik för att få en puss. Hej, säger han och nuddar mig med läpparna. Jag trodde ni skulle vara hemma för längesedan, säger jag medan jag klär av Robin. Nä, pappa var sen idag. Men då kunde du ju ha ringt mig så kunde jag ha hämtat honom. Har du handlat? Jag hade tänkt det, men det blev så sent, säger han och ler ursäktande. Sida 6