Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning

1 (74) Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning Skräbeån HARO 87 Blekinge, Kronoberg och Skåne län Delrapport inom Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt Arbetsmaterial Februari 2014 Södra Sunds kraftverk i Olofström uppfördes år 1924 i Holjeån/Skräbeån. Foto Jakob Marktorp.

2 (74)

3 (74) Kartbilagor Kartbilagorna återfinns ej i detta textdokument utan i separata filer döpta i enlighet med nedanstående. Observera att rekommenderat utskriftsformat är A3 och att alla sjöar och vattendrag inte finns med på alla kartor. Kartbilaga 1 Översiktskarta Kartbilaga 2 Ekologisk status 2014 Kartbilaga 3 Kontinuitet Dammar Kvarnar Kartbilaga 4 Försurning Skog Kartbilaga 5 Övergödning Åker Kartbilaga 6 Morfologi Dikning Kartbilaga 7 Värdefulla vatten Kartbilaga 8 Kulturmiljö Kartbilaga 9 Naturvård Kartbilaga 10 Kemisk status Kartbilaga 11 FMIS och BBR Kartbilaga 12 Skog och Historia, Flottningslämningar Kartbilaga 13 Ängsvattning

4 (74) 1 INLEDNING... 5 1.1 Avrinningsområdet... 6 1.2 Kulturlandskapet... 7 1.2.1 Kulturlandskapsregioner... 7 1.2.2 Skånska landsbygdsprogrammet... 8 1.2.3 Agrarhistorisk landskapsanalys Kronobergs län... 10 1.2.4 Landskapets karaktärsdrag... 10 1.3 Vattnets kulturhistoriska betydelse... 12 1.4 Vattenförvaltning och biotopvård... 15 1.4.1 Vattenförvaltning Blekinge län... 15 1.4.2 Vattenförvaltning Kronobergs län... 18 1.4.3 Vattenförvaltning Skåne län... 20 1.4.4 Ekologisk status... 23 1.4.5 Kemisk status... 27 1.4.6 Kontinuitet... 27 1.4.7 Försurning... 27 1.4.8 Övergödning... 27 1.4.9 Morfologi... 27 2 KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M.... 28 2.1 Internationella och nationella intressen... 28 2.1.1 Natur- och kulturvattendrag... 28 2.1.2 Nationellt särskilt värdefulla eller värdefulla vattendrag... 28 2.1.3 Riksintressen för kulturmiljövården... 30 2.1.4 Kulturreservat... 31 2.1.5 Byggnadsminnen (BBR)... 32 2.1.6 Kyrkor (BBR)... 33 2.1.7 Fornlämningar (FMIS)... 33 2.1.8 Riksintressen för naturvården... 34 2.1.9 Naturreservat... 37 2.1.10 Natura 2000... 38 2.1.11 Övrig information... 40 2.2 Kulturmiljöprogram och inventeringar... 40 2.2.1 Ängslador... 40 2.2.2 Kvarnar och sågar... 40 2.2.3 Flottningslämningar... 47 2.2.4 Svenskt dammregister... 48 2.2.5 Diknings- och markavvattningsföretag... 49 2.2.6 Skog och Historia inventeringen... 49 2.2.7 Broar... 50 2.2.8 Industriminnen/industrimiljöer... 52 2.2.9 Ängsvattning... 52 2.2.10 Regionala kulturmiljöprogram... 52 2.2.11 Kommunala kulturmiljöprogram... 57 2.3 Särskilda ansvarsmiljöer och sällsynta/unika limniska kulturmiljöer Skräbeåns avrinningsområde 61 3 KUNSKAPSUPPBYGGNAD VATTENFÖRVALTNING KULTURMILJÖ... 62 3.1 Tematisk... 62 3.2 Geografisk... 63 4 KUNSKAPSUPPBYGGNAD KULTURMILJÖ... 64 5 REFERENSER... 65 Bilaga 1 Korta beskrivningar av kunskaps/planeringsunderlag... 68

5 (74) Viktig information till läsaren Denna rapport har tagits fram inom delprojekt 2 för Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt, och i enlighet med den metod som presenteras i Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt (Dedering 2011, Länsstyrelsen Kalmar län). Syftet med översikterna är att redovisa kunskapsläget per huvudavrinningsområde/kustområde samt föreslå prioritering av fortsatt kunskapsbyggnad för kulturmiljön, dels i förhållande till vattenförvaltningens åtgärder, dels för kulturmiljövårdens egna behov. För mer information hänvisas till förstudien. Observera att det för flera avrinningsområden kan finnas kunskapsunderlag som är gammal och/eller behäftat med brister. Informationen kan därför vara inaktuell. Rapporten är ett arbetsmaterial och har tagits fram av Jakob Marktorp antikvarie vid Länsstyrelsen i Kronobergs län, i samarbete med Länsstyrelsen Skåne. 1 INLEDNING Denna sammanställning har gjorts av Jakob Marktorp, antikvarie vid Länsstyrelsen i Kronobergs län. Synpunkter på rapporten har lämnats av Thomas Romberg länsantikvarie, Länsstyrelsen Skåne län, Marie Eriksson miljö- och vattenstrategiska enheten, Länsstyrelsen Skåne län och Anna Grönlund kommunekolog, Bromölla kommun/skräbeåns vattenråd. Egna kommentarer i texten nedan är författarens egna kommentarer och tillägg. Syftet med denna kunskapsöversikt är att läsaren utifrån befintligt kunskapsmaterial ska få en inblick i de kulturmiljöer som ligger i anslutning till vatten. Syftet är alltså inte att göra en heltäckande utredning eller diskussion kring de kulturmiljöer som finns. Under Kunskapsuppbyggnad utreds var och i vilka ämnesområden kunskapsuppbyggnad är nödvändig för att kulturmiljö i framtiden ska kunna föra en diskussion kring vattenvårdsåtgärder. Metoden innebär att författaren behandlar förutbestämt material och försöker lyfta de källor som behandlar kulturhistoriskt intressanta anläggningar och händelser vid vatten. Detta är kulturmiljöer som skulle kunna vara aktuella för vattenvårdsåtgärder. Exempel på material som behandlas är: riksintressen för kulturmiljövården, regionala och kommunala kulturmiljöprogram, fornminnesregistret och inventeringar. Metoden medför således att kunskapsläget redovisas och var kunskapsuppbyggnad är nödvändig för kulturmiljö i relation till vattenförvaltning. Vid vissa vattendrag är det kulturhistoriska kunskapsläget mycket dåligt. Det är därför svårt att avgöra vilka kulturmiljöer som är mest värdefulla. Då kulturmiljölagen ändrades vid årsskiftet 2014 infördes en tidsgräns som begränsar det allmänna skyddet av fornlämningar. En lämning som kan antas ha tillkommit år 1850 eller senare omfattas inte av det allmänna skyddet för fornlämningar. Förutom gällande lagstiftning inverkar flera andra värderingsgrunder såsom sällsynthet, representativitet, ålder mm. Lämningarna utgör hela

6 (74) kulturmiljöer som gör att värderingar av enskilda lämningar måste göras efter platsens och vattendragets kulturhistoriska sammanhang. Det är dock svårt att göra sådana bedömningar endast utifrån det material som sammanställs i denna kunskapsöversikt. Bara för att en kulturmiljö inte finns med i den här kunskapsöversikten betyder det inte att den inte finns eller inte har något kulturhistoriskt värde. 1.1 Avrinningsområdet Kartbilaga 1 Översiktskarta Avrinningsområdet ligger i Blekinge, Kronoberg och Skåne län. Skräbeåns avrinningsområde har sina nordligaste källflöden på det myrrika småländska höglandet cirka 165 meter över havet. På sin väg mot havet passerar vattnet genom tre landskap, Småland, Blekinge och Skåne, och Skräbeån mynnar slutligen i Hanöbukten i Östersjön. Skogsbygden i norr präglas av sura bergarter som granit och gnejs, medan odlingslandskapets marker i söder är rika på kalk. Skräbeåns avrinningsområde är i förhållande till övriga Skåne ett sjörikt område, med cirka 300 sjöar, flertalet mindre än 1 kvadratkilometer. Sjöarna täcker sammanlagt 14 % av områdets yta. Övrig markanvändning är cirka 63 % skog, 9 % åker, 4 % bete, 3 % tätort och 7 % övrigt. Större vattendrag inom området, förutom Skräbeån, är Tommabodaån, Ekeshultsån, Vilshultsån, Snöflebodaån, Lillån och Holjeån (Skräbeåns vattenråd 2014). Fyra lite större tätorter finns i avrinningsområdet, av dem är Bromölla störst, men andelen bebyggd yta är i övrigt relativt liten. Skräbeån är en av få näringsfattiga åar med mynning utmed Skånekusten. Olofströms kommun utnyttjar sjön Halen som kommunal dricksvattentäkt. I Ivösjön bedriver en yrkesfiskare fiske, främst efter ål. Området har en mycket stor betydelse för sportfisket men är även ett omtyckt rekreationsområde för turister och boende i området. Vattenuttag görs för bevattning och för kylvatten till industrier. Elproduktion sker från två anläggningar i Olofström. Det är framförallt försurning och en ökad belastning av organiska ämnen i norr och övergödning i söder som utgör stora miljöproblem i Skräbeåns avrinningsområde (Södra Östersjöns vattendistrikt 2009). Läckage av markbundna metaller och organiska ämnen från skogsmark är betydande i den försurningsdrabbade delen medan näringsläckage från jordbruksmark är betydande i nedre delen. Avloppsreningsverk (varav Bromölla är störst), enskilda avlopp, dagvatten samt några industrier utgör de största punktkällorna för närsalter till ån. Den fysiska påverkan på vattendraget är delvis omfattande. Många ursprungliga forssträckor har byggts ut och utnyttjats för vattenkraft. De flesta kraftverken används inte längre för detta ändamål men utbyggnaderna finns kvar och utgör vandringshinder för fisk (Södra Östersjöns vattendistrikt 2009). Såväl Immeln, som Raslången, Halen och Ivösjön är reglerade och tappningen av Ivösjön styr flödet nedströms i Skräbeån. Detta gör att vattenflödet är onaturligt jämnt, men med kraftiga fluktuationer när förändring väl sker. Bevattningsuttagen sommartid kan periodvis vara stora och kan innebära att flödena blir alltför låga och riskerar att negativt påverka åns växt- och djurliv (Södra Östersjöns vattendistrikt 2009).

7 (74) Avrinningsområdets övre delar berörs av länsstyrelsernas kalkning och följs upp i deras kalkeffektuppföljningsprogram. Biotopvårdande åtgärder i form av återställande av lekbottnar och ståndplatser samt borttagande av vandringshinder pågår. Idag är det fri vandringsväg i Skräbeåns huvudfåra upp förbi Östafors och även i biflödet Byaån är vandringshinder borttagna. Skräbeån mynnar i kustvattenförekomsten Tostebergabukten som har problem med övergödning (Södra Östersjöns vattendistrikt 2009). Berörda kommuner i Blekinge län: Olofström och Sölvesborg. I Kronobergs län: Tingsryd och Älmhult. I Skåne län: Bromölla, Kristianstad, Osby och Östra Göinge. Berörda socknar i Blekinge län: Gammalstorp, Jämshög och Kyrkhult. I Kronobergs län: Almundsryd, Härlunda och Virestad. I Skåne län: Fjälkinge, Fjälkestad, Glimåkra, Gualöv, Hjärsås, Ivetofta, Ivö, Kiaby, Nymö, Näsum, Oppmanna, Trolle-Ljungby, Vånga och Örkened. 1.2 Kulturlandskapet 1.2.1 Kulturlandskapsregioner Skräbeåns avrinningsområde 87 ligger inom tre kulturlandskapsregioner enligt Sveriges nationalatlas, SNA (Helmfrid 1994). Kristianstadsslätten Berör den södra delen, ca 25%, av Skräbeåns HARO. Öppet landskap med lätta jordar och hög uppodlingsgrad. Vid sandkusten planterade skyddsskogar. Jordbruket är till stor del inriktat på industrigrödor, främst potatis. Av de många spridda industrierna, mejerier, brännerier, sockerbruk och stärkelsefabriker, är de flesta numera övergivna. Inslaget av större gods är påtagligt med slott, ekonomibyggnader, alléer och parker. Runt Kristianstad finns småsamhällen och vid kusten fritidsbebyggelse. Till regionen kan Listerlandet också räknas. Listerlandets topografi kännetecknas av långsträckta drumliner på vars krön bebyggelsen ofta ligger samlad. I området är minkfarmar ett återkommande inslag. I norr förekommer långa byar runt åkermarken på botten av den forna sjön Vesan. Denna öppna slätt är resultatet av ett av de få lyckade sjösänkningsföretagen i vårt land (Helmfrid 1994). Norra Skånes skogsbygd Berör den mellersta delen, ca 65%, av Skräbeåns HARO. Området ligger i sin helhet över högsta kustlinjen och domineras av urbergsmorän. Det är kuperat och sjörikt och har en varierande uppodlingsgrad runt såväl byar som ensamgårdar. Lövskogsinslaget är betydande men det förekommer stora områden med granplanteringar. Hägnader av sten är i allmänhet tillkomna i samband med laga skiftet på 1800-talet. Norra delen, Göinge, utgör till stor del medeltida kolonisationsbygd med låg uppodlingsgrad och karakteristisk ensamgårdsbebyggelse. Fortfarande finns här stora områden av ädellövskog, företrädesvis bokskog. Villands Vånga är känt för sina fruktträdgårdar (Helmfrid 1994). Mellersta och södra Småland Berör den norra delen, ca 10%, av Skräbeåns HARO. Områdets södra del, som motsvarar det gamla folklandet Värend, är beläget ovanför högsta kustlinjen. I söder förekommer relativt små höjdskillnader. Granskogen dominerar särskilt i öster men här förekommer också inslag

8 (74) av ädellövskog och ängsmarker. Den agrara bebyggelsen återfinns som löst sammanhållna oregelbundna byar i de centrala bygderna och som mestadels nedlagda ensamgårdar i perifera områden. Trakten söder om Åsnen har utvecklat en specialisering på frukt- och bärodling. Möbelindustrin är framträdande liksom de många glasbruken i områdets östra del. Större orter är få. Södra stambanan har dock ett flertal smärre orter utefter sin sträckning (Helmfrid 1994). 1.2.2 Skånska landsbygdsprogrammet Kristianstadslätten (12) Slättens marginaler togs tidigt i bruk. Tydligast är de stora bronsåldershögarna och gravfält från järnåldern. Kristianstadsslättens gränsområden har en påtaglig godsdominans. Mot de norra gränsområdena återfinns t.ex. Trolle Ljungby och Råbelöv. Flera av huvudbyggnaderna har idag en exteriör som hör hemma i 1600-tal men flertalet enheter är betydligt äldre. På slätten återfinns ett antal tämligen stora byar som ofta dessutom är kyrkbyar. Under sent 1700-tal och 1800-talets första hälft genomfördes stora förändringar vid flera av godsen. Tydligast är detta vid Araslöv där flera s.k. farmer etablerades. Dessa finns fortfarande kvar som fristående större jordbruksenheter. Även s.k. plattgårdar grundades. Slättens förutsättningar med mycket potatisodling ledde under 1800-talet fram till en omfattande livsmedelsindustri. Idag kan vi se flera av dessa byggnader i landskapet dock utan funktion. I de norra delarna av delområdet finns en del fruktodlingar. Några av dem var bland de första i landskapet. Idag finns bara en järnväg som går från Hässleholm till Kristianstad och vidare till Blekinge. Marken domineras av postglacial sand. Detta gav på 1600-talet och kanske ännu tidigare upphov till uppenbara erosionsproblem. Så kallade inlandssanddyner blåste upp kring fasta hinder i landskapet, t.ex. hägnader. Skräbeån var under forntiden en viktig samfärdsled och ån blev senare även en viktig kraftkälla för de många verksamheter som legat här. I de godsdominerade områdena är landskapet tämligen storskaligt med väl planerade väg- och allésystem. Hela Kristianstadsslätten är öppen, med få avgränsande element, vilket accentuerar storskaligheten (Reiter 2007). Skånes sprick- och sjölandskap (15) I området finns en rad fornlämningar av skiftande ålder. De mest bekanta är Barumskvinnan och den s.k. Gudahagen. I detta område är sambanden mellan topografi/naturgivna förutsättningar och bebyggelsemönstret särskilt tydliga. Samtliga byar, varav flera är kyrkbyar, ligger antingen vid sjöarna eller i en ådal. De små byar eller ensamgårdar som ligger mer perifert är tämligen sentida kolonisationer. Skiftesreformerna under 1800-talet har endast påverkat området i måttlig omfattning. Inom området finns godset Karsholm och klostret Bäckaskog, som vid reformationen blev adligt gods. I den södra delen av området är landskapet tämligen öppet och uppodlat medan det i den norra delen domineras av skog, företrädesvis bok och gran. I området kring Arkelstorp och Vånga förekommer en del fruktodlingar och tidigare odlades även mycket hampa. Områdets naturresurser har utnyttjats, t.ex. kaolin för porslinstillverkning, vångagranit och försök med gruvbrytning av järn i Västanå. Under senare år har förutsättningarna för rekreation utvecklats märkbart. Det är främst i området kring Immeln som det vuxit fram stugbyar, anläggningar för konferenser och t.ex. kanoting. Moderna storskaliga inslag är E22:an och Nymölla pappersbruk (Reiter 2007).

9 (74) Göinge mellanbygd (16) Delområdet har tämligen många fornlämningar, främst i anslutning till sjöar och vattendrag. Bebyggelsemönstret är detsamma i sen järnålder/medeltid när våra nuvarande byar etableras. Detta godsdominerade område har kontakt med Kristianstadsslätten i söder. Parallellt med ån anlades tidigt en väg från Kristianstad/ Vä, gamla riksgränsen mellan Danmark och Sverige. Denna finns alltjämt kvar i en uppdaterad version. I delområdet har åarna bidragit med kraft för drift av olika industrier. I området har också skogen som råvara utnyttjats i framför allt trä- och möbelindustrier (Reiter 2007). Nordskånska furuskogsbygden (17) Det vidsträckta delområdet skiljer sig med avseende på förekomsten av fornlämningar ganska mycket från västra delen till den östra. I öster från gränsen till Blekinge och till Osby är det en riklig förekomst av fornlämningsobjekt, främst tjärdalar. Väster om Osby finns en del fossil åkermark och i det stora partiet med omfattande våtmarker/ mossar är förekomsten av fornlämningar mycket begränsad. Myrmalmsförekomster och resterna efter järnframställning och torvbrytning finns på flera platser inom delområdet och i angränsande delar i Småland. Järnet transporterades till kusten och sannolikt uppfördes borgar i området för att säkra inflytandet i regionen. Inom området finns endast några glest liggande kyrkbyar. Därutöver har det funnits några mindre byar och många ensamgårdar. Jordbruket har varit blygsamt och därför har man haft en rad bisysslor för att dryga ut inkomsterna. Tjärframställningen har varit omfattande men därutöver har även tillverkats spånkorgar, enekorgar, träpumpar, liar, kättingar etc. Med dessa produkter som bas har det bedrivits en omfattande handel med södra Skåne. Under sent 1800-tal och under hela 1900- talet har brytningen av den svarta graniten, diabas, varit omfattande. Jordbrukets strukturrationaliseringar har redan lett till att de små jordbruksenheter som funnits i området har försvunnit och mycket åker- och betesmark har planterats med skog. Fortfarande en bit in på 1900-talet skedde svedjebruk lokalt. Detta tillsammans med skogsbete har skapat mycket av de natur- och kulturvärden som fortfarande finns i skogarna. Det finns inte många storskaliga anläggningar eller bebyggelseanhopningar i området. Det är främst några vägar och järnvägar av skiftande storlek (Reiter 2007). Stora delar av landskapet i Skräbeåns HARO präglas numera av tall- och granplanteringar. Här vid sjön Vielången. Foto Jakob Marktorp.

10 (74) 1.2.3 Agrarhistorisk landskapsanalys Kronobergs län I Kronobergs läns har Stefan Höglin för Riksantikvarieämbetet tagit fram en agrarhistorisk landskapsanalys över Kronobergs län. I den finns en regional indelning av 11 karaktäristiska landskapsavsnitt. Följande berör Skräbeåns HARO. Område I:B Den östra delen berör Skräbeåns avrinningsområde. Fornlämningsbilden antyder ett brott i kontinuiteten under yngre järnåldern med en återkolonisation under medeltid. Den västra delen av området saknar helt förhistoriska gravar. Här dominerar istället lågtekniska järnframställningsplatser fornlämningsbilden. Det historiska landskapet präglades av små och medelstora byar med upp till fyra hemman. Dessa låg i allmänhet högt i den oregelbundet kuperade terrängen, antingen samlade eller vitt isär kring ett gemensamt inägoområde. Åkermarken var ofta väl samlad på toppen eller sluttningen av en moränhöjd och kunde både vara oregelbunden eller strängt uppdelad i regelbundna bandparceller, också i byar (gårdar) med endast ett hemman. I ovanligt stor utsträckning finns dessa, eller resterna efter dessa kvar, idag vanligen överförda till bete eller så har de granplanterats. Under historisk tid hade sannolikt utmarksnäringarna stor betydelse för bondeekonomin. Särskilt produktionen av pottaska och tjära men också i viss mån träkol (Höglin 1998). Område II:D Huvudsakligen ett svagt profilerat landskap genom Kronobergs mellersta del. Området förefaller främst blivit koloniserat under medeltid och bestod till största del av ensamgårdar av vilka många aldrig blivit föremål för klyvningar. Odlingslandskapet är ofta påfallande småskaligt (Höglin 1998). 1.2.4 Landskapets karaktärsdrag Vägverket (2006) gjorde en regionindelning efter landskapens karaktärsdrag som gavs ut 2006. Skräbeåns avrinningsområde berörs av fyra sådana regioner från Kronobergs län och söderut i Blekinge och Skåne. Drumlinlandskapet (11) En liten del i Skräbeåns norra HARO berörs av den här regionen. En centralbygd som ligger ovanför högsta kustlinjen. Landskapet är starkt kuperat genom de många moränavlagringarna, såsom drumliner och åsar. Regionen genomskärs av några större vattendrag och är även rik på både stora och små sjöar. Bebyggelsen är liten, ofta ensamliggande eller i mindre grupper och ligger vanligen lokaliserad till krönet på dessa moränavlagringar. Där ligger också åkermarken. Åkrarna är ofta små, och terränganpassade och kantas vanligen av stenmurar och odlingsrösen. På åkermarken odlas till övervägande del vall och fodersäd. Nedanför åkermarken ligger sjöar och bäckar och betesmarker. I betesmarkerna växer buskar och ädellövträd. De är öppnare nära åkrarna och sluter sig ju längre bort från dessa man kommer. Bortom betesmarkerna tar skogen vid. Ofta är det en blandning mellan ädellövskog och barrskog. Barrskogen dominerar, inte minst på grund av planteringar. Inom hela regionen är jordbruken i huvudsak inriktade på boskap. I regionens centrala delar, kring de stora sjöarna, finns större åkerområden. Där finns också ett herrgårdspräglat landskap som på många sätt påminner om säterierna i Södermanland och Skåne, fast i en mindre skala. Inom området finns ett flertal mindre samhällen fars ursprung kan härledas till exempelvis trävaruindustri (Vägverket 2006).

11 (74) Södra höglandet och Göinge (13) Jordbrukets agrara bebyggelselägen etablerades i huvudsak under medeltid. Området hör egentligen till regionen Göinge i Skåne och ligger huvudsakligen över högsta kustlinjen. Landskapet är kulligt med många sjöar och framförallt omfattande myrmarker. Området är mycket rikt på skog med en hög andel lövskog. Bortsett från många granplanteringar ökar andelen gran åt norr. Gårdarna är små och ligger glest. Arealen åkermark är överlag mycket liten och återfinns framförallt i anslutning till ådalarna. Åkermark som är småskalig och kantas vanligen av stenmurar. Centralbygd, stora delar koloniserad under medeltid. Området ligger huvudsakligen över högsta kustlinjen och kännetecknas av ett flertal nordväst-sydostgående urbergsåsar (horstar) exempelvis Göingeåsen. Landskapet är kulligt med många sjöar och myrmarker. Det är i hög grad beväxt med lövskog där det finns många granplanteringar insprängt. Mellan kullarna ligger åkermark som är relativt småskalig. I skog och intill åkermark finns många stenmurar. Gårdarna skiljer sig mot slättbygderna på många sätt; de är mindre, mer inriktade på boskapsskötsel och vars bebyggelse knappt alls består av hopbyggda längor utan av ensamliggande faluröda träbyggnader eller tegelbyggnader. I regionens södra del finns några av Skånes största gods, ofta knutna till en sjö eller damm. Dessa gods dominerar i landskapet genom sin arkitektur och sina planlagda allékantade vägar (Vägverket 2006). Kusten (19) Centralbygd som ligger under högsta kustlinjen. I området ligger sedimentfyllda sprickdalar Som nyttjas för jordbruk. Höjdskillnaderna i norr mellan dalbottnen och sidornas krön är markanta. Mellan dalgångarna ligger relativt stora områden som består av flacka skogsklädda höjder av berg och morän. På dessa växer huvudsakligen lövskog. Blekinge är känd för sina Eklandskap. Bebyggelsen ligger framförallt knuten till gränsen mellan odlingsjordar och höjder. Den är spridd eller förekommer i små grupper om några få gårdar. Jordbruket är inriktat mot boskapsproduktion och på den odlade joden dominerar vall och fodersäd. Närmast kusten finns på flera ställen en bård av skog med fritidsbebyggelse (Vägverket 2006). Slätten och Listerlandet (20) Området ligger både över som under högsta kustlinjen och omfattar i princip större delen av Skånes kuster. Området utgör en fullåkersbygd. På sina håll är slättbygden mer kuperad och böljande med höjdskillnader på uppemot 30 meter. Vägarna ligger som ett spindelnät i landskapet och kantas här och var av pilerader/vallar. Gårdarna är stora till arealen och ligger glest, en och en. Detta är ett resultat av enskiftet. Åkrarna är kraftigt rationaliserade och saknar i princip diken och åkerholmar. Småvatten i form av märgelgravar perforerar slätten på sina ställen. Vanligen är gårdens hus byggda som längor i olika form där den klassiska Skånegården med kringbyggda gårdar av längor i korsvirke eller gråstensmurar, är en av många varianter. Bebyggelsen kännetecknas också av den äldre tegelarkitekturen i småsamhällen som avviker från övriga landet. I öster blir landskapet mer kuperat och kulligt och präglas idag av öppna betesmarker med inslag av bok. Inom regionen finns många ortnamn med efterleden löv som är mycket gammalt och betyder arvegods. Slätten är tätbefolkad med ett flertal större och mindre tätorter där många av de mindre ligger invid järnvägar.

12 (74) Listerlandet, en centralbygd. Området ligger under högsta kustlinjen och hör egentligen till Skånes slättregion. Området utgör till stora delar en flack fullåkersbygd, men avgränsas i söder av skogsklädda bergshöjder. Gårdarna är stora till arealen och ligger glest, en och en framförallt utmed vägarna. Detta är ett resultat av enskiftet. Åkrarna är kraftigt rationaliserade och saknar i princip diken och åkerholmar (Vägverket 2006) 1.3 Vattnets kulturhistoriska betydelse Första gången Skräbeån nämns i skrift är år 1589 med namnet Amings aa, vilket betyder mynningsån. År 1811 omnämns vattendraget som Amundså. Uppströms Ivösjön byter Skräbeån namn till Holjeån. Namnet Holjeån kan härledas till prästrelationerna från 1624 med benämningen Holliø. Efter Roskildefreden ville Karl XI försäkra sig om de blekingska böndernas lojalitet genom att introducera en svensk stavning, Höllie, vid namnunderskrift. Edith Bydinger skrev i en tidsskriftartikel år 1957 att namnet Holje härrör från folkspråkets höl en håla där åarna flyter samman (Granfors 1964). Skräbeån utgör en naturlig läns- och sockengräns. Bronsåldersgravar, slipstensrännor och andra arkeologiska fynd i området som den sägenomspunna och storslagna Gudahagen samt mer nygamla ting som stenvalvsbroar vittnar om en kulturbygd med lång, kontinuerlig mänsklig närvaro. Denna närvaro har satt tydliga spår runt sjöarna och i deras närmiljö och är av stor betydelse för tillståndet i dagens sjöekosystem. Fisket var således en grundläggande näringstillgång, men likaså jakt och insamling av bär mm. De kalkrika och lättbrukade markerna vid sjöarna möjliggjorde jordbruk och bofasthet, vilket röjningsrösen och andra agrara strukturer utgör minnesmärken för. Boskapsskötsel var likaså ett viktigt inslag i det småbrutna odlingslandskapet. T.v. röjningsrösen vid sjön Vielången i Belkinge län. T.h. i södra delen av Skräbeån avrinningsområde går det att finna tobakslador. Foto Jakob Marktorp.

13 (74) Linné konstaterade vid slutet av sin skånska resa den 29 juli 1749 att ålfisket vid Bäckaskog är ett av de fördelaktigaste i riket. Han får här veta att det icke skall vara ovanligt att var morgon få 10 till 30 lispund ål. Fisket gick till på det viset att en ränna anlades tvärsigenom klostrets borggård. I köket fanns en fångstanläggning där ålen plockades upp. Vattnet leddes genom Bäckaskogslotts borggård och direkt in i köket där ålen fångades. Foto Marie Eriksson, Länsstyrelsen Skåne. Fisket har betytt oerhört mycket för folk i de här trakterna och under mycket lång tid, inte minst under vinter och under andra svåra tider. Om den långa kontinuiteten vittnar exempelvis fiskarkvinnans skelett från Barum, Sveriges äldst bevarade skelett (Länsstyrelsen Skåne län 2005). Det finns mal i Skräbeåns avrinningsområde. Uppgifter finns om att en mal på 127,5 kg har fångats i Ivösjön (Rollof 1977). Många natur- och kulturhistoriska värden är knutna till äldre fodermarker, vilket i kombination med garveriverksamhet vittnar om djurhållning som en av de primära näringarna i Skräbeåns avrinningsområde. Skräbeåns många kvarn- och såglämningar samt kanaler av olika slag visar på vattenkraftens betydelse. Åtminstone sedan medeltid har kvarnar varit i drift i Skräbeåns avrinningsområde. Från till år 1950 fanns det kvarn över 160 mer eller mindre bevarade vattenkraftsanläggningar. År 1716 byggdes 2 sågkvarnar, vilka utgjorde grunden för industrin som senare uppkom i Olofström. År 1725 byggdes även ett pappersbruk. Den rika skogstillgången och malmfyndigheterna gjorde det angeläget att år 1732 bygga ett järnbruk. Flera omkringliggande gårdar och kvarnar köptes då upp och år 1735 uppfördes hammarsmedjan som kom att lanseras som Petrefors bruk. Vid bruket kom bl.a. jordbruksredskap att tillverkas. År 1772 brann dock en stor del av bruket ned. Rättigheterna till järnsmidet kom då att säljas till Snöfors bruk i Norrland. Istället kom kopparbruksverksamhet till stånd. År 1790 brann pappersbruket och en mjölkvarn ned för andra gången men återuppbyggdes igen. I samband med detta såldes bruket med alla gårdar. Vid den här tiden, år 1793, byggdes även en

14 (74) sätesbyggnad vid Lilla Holje. Kopparsmidet, vadmalsstampen med färgeriet samt kvarn och sågverket bevarades. År 1810 såldes återigen bruket. Den nya ägaren byggde personalbostäder i området samt den engelska trädgården vid herrgården. Vid bruket fanns även ett garveri verksamt. År 1868 nedlades papperbruket. På 1890-talet växte istället Svenska stålpressningsaktiebolaget Olofström fram. Storskalig stålpressning och emaljerade kärl exporterades. Under första världskriget infördes beredskapsåtgärder vid bruket. Mellan åren 1914-19 producerades omfattande mängder ammunition och andra produkter för försvaret. År 1926 påbörjades tillverkningen av karossdelar till Volvos bilar samt året därpå även rostfria kärl och diskbänkar. Under andra världskriget återupptogs produktionen av ammunition och granater. Vid krigets slut påbörjades tillverkningen av Volvogods på nytt. År 1969 köpte Volvo den för bilsektorn relaterade produktionen (Granfors 1976). Vattenkraften har varit betydelsefull för flera andra vattenverksamheter, bl.a. kvarnen Baggeboda, där namnet syftar till en boplats vid den trånga farleden. I en karta över Albo härad i Kronobergs län från år 1675 återges även sågkvarnarna Siggaboda och Siggamåla (Hermelinska samlingen, Charta öfver Albo Härad uti Kronobergs Lähn 1675) platser där det finns välbevarade kvarnar och även Kronobergs enda bevarade skvaltkvarn på ursprunglig plats. Stora delar av området ligger i skogsmark och innan farbara vägar anlades på land fungerade sjöarna som transportleder för både flottning och annan frakt. Vattendragets förbindelse med havet gjorde Skräbeån till en lämplig färdväg vid utvandringen till Normandie under vikingatiden. I Normandie fanns ortsnamn såsom Yvetot (Ivetofta socken), Vallentot, Vatetot, där tot (=toft) betyder ett stycke jord till en gård. År 1460 nämner ärkebiskop Tuve en kvarn i Bromölla och på 1700- och början av 1800-talet fanns fem kvarnar i Skräbeån (Rollof 1977). I början av 1800-talet började malm brytas i Västanå i närheten av Olofström. Malmbrytningsverksamheten lades dock ner år 1877. År 1874 byggdes järnvägen mellan Kristianstad och Sölvesborg. Bromölla och Ivösjön blev då en knytpunkt för trafiken på land, vatten och järnväg. Det transporterades kalk från kaolinbrottet på Ivö. År 1875 bildades Ifösjöns Ångbåts AB, som skulle transportera såväl passagerare som varor på Ivösjön. Även fast bolaget gick i konkurs några år senare så hade ångbåtstrafiken kommit igång vid den här tiden. Vid sekelskiftet gick godstrafiken för Ifö Kalk & Kaolinbruk på sjön och senare AB Iföverkens bogserbåtstrafik (Rollof 1977). År 1941-49 togs förslag fram en kraftstation i Skräbeån. Denna skulle anläggas med en kombinerad kanal från Ivösjön till havet vid Nymölla. Förslaget verkställdes dock inte. År 1965 begärdes sänkning av lågvattenståndet i Ivösjön med mer än en halv meter. En önskan var även att kunna öka produktionskapaciteten i Skräbeån. Året därpå rensades Skräbeån upp från utloppet i Ivösjön och fram till Collins mölla. Detta gjordes genom att en grävmaskin föstes på en pråm i åfåran (Rollof 1977). Holjeån lämpade sig inte för båttrafik men däremot i Snöflebodaån och Vilshultsån, två biflöden till Holjeån, flottades timmer för ett par hundra år sedan. Timret togs från skogarna i norr ner till Olofström och vidare till Pukavik på landsväg (Rollof 1977).

15 (74) Förutom järn transporterades även kol och kolved längs sjöarna och vattendragen i Skräbeåns avrinningsområde. I Immeln, Grönhultssjön och Blistorpssjön togs sjömalm på 1730-talet till Petrefors (f.d. Olofström). Bruksdisponenten i Petrefors ansökte år 1735 om att få anlägga två hamrar vid Holje samt en masugn vid Baggebro (Rollof 1977). Sjön Vesan sades ligga vid Ryssbyberget och höll redan under 1400-talet på att växa igen p.g.a. algväxter. På 1450-talet kunde fiskegarnet inte längre sättas ut vilket gjorde att bönderna klagade. Sedan 1800-talets början hade flera avvattningsförsök gjorts. År 1920 torrlades sjön Vesan helt av markavvattningsskanaler (Rollof 1977). Ungefär en fjärdedel av Skräbeån/Holjeån är kraftigt rensad eller omgrävd, vilket återspeglar sig i att ån på dessa sträckor har fått en allt mer homogen karaktär i form av rätade sträckor, bl.a. inne i Bromölla. Där finns dock en intressant lämning i form av en äldre valvbro. 1.4 Vattenförvaltning och biotopvård I samband med åtgärder som medför att vattendrag öppnas upp måste utredningar först göras kring flodpärlmusslans och flodkräftans förekomst. Sådana åtgärder kan nämligen medföra att exempelvis signalkräftan sprider sig och slår ut flodkräftan. Detta är generellt för hela Skräbeåns HARO. Biotopkarteringen över Skräbeån och Holjeåns huvudfåra tar upp flera vattenanknutna kulturmiljöer - vars beskrivningar och foton kan användas av kulturmiljö vid diskussion kring biotopvårdsåtgärder. 1.4.1 Vattenförvaltning Blekinge län De delar av Skräbeåns HARO som ligger i Blekinge län har delats upp på mindre åtgärdsområden Holjeån, Snöflebodaån, Vilshultsån och Harasjömåla. Hela avrinningsområdet inom Blekinge län var 1972 försurad under både vinter och sommar. En stor andel av sjöarna var under 70-talet försurade. Under 2006 har det tagits fram en ny kalkplan, där kalkningen har optimerats genom samordning mellan Blekinge, Kronoberg och Skåne län. Uppföljning av vattenkvalitén och elfisken genomförs av Länsstyrelsen. 1.4.1.1 Holjeån Holjeån börjar i Olofström där de mindre vattendragen, Vilshultsån och Snöflebodaån rinner ihop, även vatten från Halen till bildandet. Ån sträcker sig vidare söder ut, in i Skåne län där den mynnar i Ivösjön. Sjöarna i avrinningsområdet har som regel brunt näringsfattigt vatten med lågt ph och låg buffringsförmåga. Kalkningsverksamheten är betydande och sjösystemet är av betydelse för fisketurismen och det rörliga friluftslivet. Natur och nyttjandevärden I vattendraget finns ett flertal skyddsvärda arter bland annat flodpärlmussla och stationär öring. I vattensystemet häckar regelbundet fiskberoende fåglar som strömstare och forsärla. Fiskgjuse och storlom observeras årligen i samband med häckningstid inom systemet, dock

16 (74) saknas dokumentation i våra register för säkra häckningar. Utefter åkanterna finns ofta en bård av al och mer sporadiskt den stora ormbunken safsa. I Immeln, Raslången och Halen finns ett svagt bestånd av den nedströmslekande Immelnöringen. Halen, delar av Raslången samt Tuesjön utgör Riksintresse för biologisk mångfald. Dessa sjöar utgör dessutom Natura 2000-områden enligt habitatdirektivet. Flera vandringshinder inom systemet. Den blekingska delen av Holjeån är starkt påverkad av vattenkraftsutbyggnad, vilket begränsar att fisk- och musselbestånd spridning och nyetablering inom systemet. Det första definitiva vandringshindret fanns i Östafors strax söder om länsgränsen (Skåne län). Vandringshindret åtgärdades år 2007 av Länsstyrelsen Skåne. Ett starkare öringbestånd i systemet skulle dessutom vara fördelaktigt för flodpärlmusslans spridning inom systemet. Halens utlopp regleras för vattenkraftsändamål, vilket innebär att flera vandringshinder finns i utloppskanalen. Första vandringshindret från Halen räknat är sjöns utlopp, vilket regleras med en justerbar lucka. Nedströms utloppet finns en ca 500 m lång kanal som leder till kraftverket. Kraftverket utgör således det andra vandringshindret. Utloppet sker i en ca 500 m lång kulvertering (under Volvos fabrik), här leds vatten ut i en kanal öster om fabriken, som via fördämningen Södra Sund mynnar ut i Holjeån. Södra Sund utgör ett definitivt vandringshinder för vandrande organismer i deras väg mot Halen Raslången systemet. Passage för akvatiska organismer förbi Södra Sund, kraftverket samt tröskel vid Halens utlopp skulle öppna upp Halen-Raslången systemet. Detta skulle innebära att stora områden skulle bli tillgängliga för såväl ned- som uppströmsvandrande organismer. Genomförda åtgärder Rivning av vandringshinder Östafors Planerade åtgärder Åtgårda partiellt vandringshinder i Jämshög Planera/bygga fiskväg vid Södra sund. Planera/bygga fiskväg vid kraftverket (Volvo). Undersöka, planera/bygga fiskväg vid Halens utlopp (Länsstyrelsen i Blekinge län 2007). 1.4.1.2 Snöflebodaån Snöflebodaåns åtgärdsområde ligger huvudsakligen i Olofströms kommun, de norra delarna sträcker sig in i Kronobergs län. Ån med biflöden rinner huvudsakligen genom skogsmark, vilket ger ett brunt näringsfattigt vatten med lågt ph och låg buffringsförmåga. Kalkningsverksamheten är betydande, kalkning har skett i systemet sedan 1981, och idag har man en god vattenkvalitet i vattendragen. Natur- och nyttjandevärden Sjösystemet är av betydelse för fisketurismen och det rörliga friluftslivet. Inom åtgärdsområdet finns ett flertal skyddsvärda arter bland annat flodkräfta och stationär öring. I vattensystemet observeras kontinuerligt fiskberoende fåglar som fiskgjuse, storlom, strömstare och forsärla. Hurvida häckning förekommer av samtliga nämnda arter är ovisst. Byemålaåns avrinningsområde i Blekinge län utgör preliminärt skyddsområde för flodkräfta.

17 (74) Genomförda åtgärder Biotopkartering 2005 i Snöflebodaån, Byemålaån, Lekarebäcken, Farabolsån. Fiskväg i Snöfors byggdes 2005. Planerade åtgärder Fiskväg/omlöp vid Björkefall Fiskväg/omlöp vid Rosenfords Utrivning 300 m SV Bäckasjön (Länsstyrelsen i Blekinge län 2007). 1.4.1.3 Vilshultsån Vilshultsåns åtgärdsområde ligger huvudsakligen i Olofströms kommun, de norra delarna sträcker sig in i Skåne län. Ån med biflöden rinner huvudsakligen genom skogsmark, vilket ger ett brunt näringsfattigt vatten med lågt ph och låg buffringsförmåga. Sjöarna i avrinningsområdet har som regel brunt näringsfattigt vatten med lågt ph och låg buffringsförmåga. Kalkningsverksamheten är betydande, kalkning har skett i systemet sedan 1981, och idag har man en god vattenkvalitet i vattendragen. Natur- och nyttjandevärden Sjösystemet är av betydelse för fisketurismen och det rörliga friluftslivet. Inom åtgärdsområdet finns ett flertal skyddsvärda arter bland annat flodkräfta, stationär öring. Vilshultsåns avrinningsområde i Blekinge län utgör preliminärt skyddsområde för flodkräfta. I vattensystemet finns dessutom fiskberoende fåglar som fiskgjuse, strömstare och forsärla. Huruvida häckning förekommer av nämnda arter är ovisst. Påverkan och åtgärdsbehov Flera vandringshinder inom systemet begränsar fisk- och musselbestånds spridning och nyetablering. Första vandringshindret finns strax norr om Möllesjön, uppströms finns flera mindre vandringshinder. Bland annat flera gamla ålkistor, vilka försvårar vandring inom systemet. Genom att ordna passage uppströms Möllesjön, skulle innebära att stora områden skulle bli tillgängliga för vandrande organismer. De mindre vandringshindren bedöms kunna åtgärdas enkelt. Genomförda åtgärder Biotopvård i Vilshultsån 1998-99. Eliminering av vandringshinder i Vilshultsån från Olofströms samhälle t o m en bit norr om Möllesjön. Biotopkartering 2005 i biflödet Ulvshultsbäcken. Planerade åtgärder Bygga omlöp/fiskväg förbi damm norr om Möllesjön. Bygga omlöp/fiskväg vid Nabbakvarnen. Biotopkartering Grytån Utrivning/ombyggnad av ålkistor i vattendraget (Länsstyrelsen i Blekinge län 2007). 1.4.1.4 Harasjömåla Åtgärdsområdet är beläget i Olofströms kommun, och består av ett flertal sjöar och vattendrag. Sjöarna i avrinningsområdet har som regel brunt näringsfattigt vatten med lågt ph och låg buffringsförmåga. Kalkningsverksamheten är betydande och sjösystemet är av betydelse för fisketurismen och det rörliga friluftslivet. Flera sjöar nyttjas för put and take

18 (74) fiske inom Harasjömåla sportfiskeanläggning. Inom åtgärdsområdet ligger Halen, vilken nyttjas som dricksvattentäkt för Olofströms kommun. Natur- och nyttjandevärden Inom åtgärdsområdet finns ett flertal skyddsvärda arter bland annat nedströmslekande Immelnöring. I vattensystemet häckar flera fiskberoende fåglar som fiskgjuse, storlom strömstare och forsärla. Halen, delar av Raslången samt Tuesjön utgör Riksintresse för biologisk mångfald. Dessa sjöar utgör dessutom Natura 2000-områden enligt habitatdirektivet. Friluftslivet som helhet är likaså ett stort värde i området. Området ingår i riksintresseområdet Ivösjön-Immeln-Raslången, där möjlighet finns till de aktiviteter som definierar friluftsliv. Påverkan och åtgärdsbehov Vandringshinder inom systemet begränsar att fisk- och musselbeståndens spridning och nyetablering. Genomförda åtgärder Förstärkningsutsättning av Immelnöring i Halen och Immeln 1985. Biotopvård i Alltidhultån, 7 st. lekbäddar anlagda 1998. Planerade åtgärder Elfiske vid Alltidhult (Länsstyrelsen i Blekinge län 2007). 1.4.2 Vattenförvaltning Kronobergs län Skräbeåns avrinningsområde är ett av de mindre i Kronobergs län. Området är uppdelat på två åtgärdsområden varav Farabolsåns åtgärdsområde omfattar 45 km2. Skogs- och myrmark dominerar kraftigt i området med små inslag av odlad mark. I Farabolsåns åtgärdsområde finns det starka motiv för att bedriva kalkning, bl.a. öring, flodkräfta och fritidsfiske. Till de större sjöarna i området hör Övre och Nedre Krampen, och Getsjön. Området var ett av länets mest försurade innan kalkningen påbörjades. ph-värden ner mot 4,0 förekom och buffringsförmågan var i regel obefintlig. I åtgärdsområdet kalkas ett femtontal sjöar och en kalkdoserare är i bruk. Kalkningen i området startade 1983 med Älmhults kommun som huvudman (Länsstyrelsen i Kronobergs län 2007). Natur- och nyttjandevärden Det nyttjandevärde som är viktigast i området är fritidsfiske. Sjöarna i området är av skiftande karaktär och det finns fina möjligheter till ett varierat fiske. Norra delen av området har fått klassning som nationellt särskilt värdefullt i arbetet med miljömålet levande sjöar och vattendrag. Det är Åsnen-området som sträcker sig en bit in över Skräbeåns avrinningsområde. Ingen del av området är dock avsatt som naturreservat eller Natura 2000 område. Flodkräfta förekommer sporadiskt i området. Trots en fortfarande varierande vattenkemi, ph-värden ner mot fem, i området så finns det ett svagt bestånd av bäcköring. Det är ett bestånd som skulle kunna sprida sig längre upp och ner i vattensystemet om de vandringshinder som finns åtgärdas och om biotopvård genomförs. Att det finns ett svagt bestånd av öring i vattendragen, trots den ibland dåliga vattenkemin, visar på områdets goda potential som öringbiotop. Det verkar som det finns positiva faktorer i området som gör att öringen klarar sig trots att vattenkemin stundtals är dålig. Denna situation samt att de åtgärder

19 (74) som föreslås, t.ex. biotopvård, har en lång varaktighet gör att ett undantag från fem-årsregeln bör göras. Även om situationen för öringen förbättras så kommer troligen inget riktat fiske efter öring kunna bedrivas i området. Men om öringen på sikt blir vanligt förekommande så finns möjligheten att öring vandrar ut i sjön Skäravattnet och blir bonusfångst vid fiske efter gädda och abborre (Länsstyrelsen i Kronobergs län 2007). Påverkan och åtgärdsbehov De två åtgärdsområdena i Skräbeåns avrinningsområde var några av länets mest försurade områden innan kalkningen startade. ph-värden ner mot 4,0 uppmättes och buffringsförmågan var ofta obefintlig. Vid elfiske i Siggabodaån 1988 fångades enbart gädda och i Ellagölsbäcken nedströms sjön Skäravattnet fångades bara enstaka öringar och gäddor. I Ellagölsbäcken finns det tre vandringshinder varav två möjligen är att betrakta som partiella för öring. Bedömningen är att öringen möjligen kan ta sig förbi hindren vid höga vattenflöden. Det ena partiella hindret består av en lite för högt placerad vägtrumma och det andra av resterna av en gammal kvarn. Det tredje, definitiva, hindret är en kvarndamm vid Spjutaretorp. Även Siggaboda damm utgör ett definitivt vandringshinder men den ligger precis på åtgärdsområdets gräns. Nedströms dammen finns det dessutom flera vandringshinder på en kort sträcka. Därför är det inte är någon stor nytta med att öppna en fiskväg förbi dammen. Både Ellagölsbäcken och Siggabodaån är bitvis rensade och uträtade vilket gör att behovet av biotopvård är stort (Länsstyrelsen i Kronobergs län 2007). Målsättning Målsättningen med arbetet i Skräbeåns avrinningsområde är att bevara och på sikt stärka den svaga öringpopulationen i området. Trots den ibland dåliga vattenkemin så verkar det finnas andra faktorer som gör att området har bra förutsättningar för öring vilket gör området extra intressant. När det gäller populationerna med flodkräfta är förhoppningen att de klarar sig ytterligare en tid från att bli smittade av kräftpest. Det kommer dock inte att riktas några direkta åtgärder mot att förhindra att pesten kommer till dessa vatten. Genomförda åtgärder Försök med återintroduktion och förstärkningsutsättning av flodkräftor har gjorts på tre lokaler i området. Ingen av åtgärderna är att betrakta som lyckad. Biotopkartering av Ellagölsbäcken och Siggabodaån genomfördes 2005 på en sträcka av sammanlagt 11,5 km. Resultatet av biotopkarteringen finns sammanställt i en rapport där det även finns förslag på fiskevårdsåtgärder i området. Förslagen i denna plan för Farabolsåns åtgärdsområde bygger på rapporten från biotopkarteringen (Länsstyrelsen i Kronobergs län 2007). Åtgärdsförslag Ellagölsbäcken är väldigt intressant ur öringsynpunkt. Den är redan idag på vissa sträckor en bra biotop för öring och trots de ibland låga ph-värdena fångas det regelbundet men sparsamt med öring vid elfisken. Genomförs biotopvård i området skulle dock situationen för öringen förbättras markant. Det som bör åtgärdas är de tre vandringshinder som finns i Ellagölsbäcken, Spjutaretorp, Krampamåla och den felbyggda vägtrumman c:a 200 m uppströms Siggaboda damm. Fri passage förbi dessa hinder skulle ge öringen tillgång till hela sträckan mellan Siggaboda damm och sjön Skäravattnet. Även övriga uppströms liggande sjöar och vattendragen där emellan skulle bli tillgängliga eftersom det inte finns några kända vandringshinder i de vattendragen. Vandringshindret vid Spjutaretorp består av en gammal kvarndamm som har en fallhöjd på 1,5 m. Förslaget är att göra en fiskväg förbi dammen.

20 (74) Vid Krampamåla finns resterna av en gammal kvarn. Hindret kan åtgärdas genom att stenar flyttas om så att en trappliknande formation skapas. Åtgärden är i det närmaste att betrakta som biotopvård. Trumman vid vägpassagen utgör ett partiellt hinder då öring bedöms kunna passera vid höga flöden. Hindret åtgärdas enklast genom att det placeras ut grus i bäcken ett par meter nedströms trumman för att på så höja vattennivån vid trummans utlopp. Även denna åtgärd är i praktiken att betrakta som biotopvård. Sträckorna närmast upp- och nedströms Siggaboda damm är biotopkarterade. Förslaget här är att de biotopvårdande åtgärder som föreslås för Ellagölsbäcken i biotopkarteringen genomförs. Enligt karteringen utgörs 18% av Ellagölsbäckens längd av lämpliga uppväxtlokaler för öring idag. Det är framför allt lekområden som det är brist på i bäcken. Ytan med lämpliga lekområden beräknas att öka med 2-5 % av vattendragets totala yta på c:a 9500 m2, d.v.s. 190-475 m2 om de föreslagna åtgärderna genomförs. Även Siggabodaån är i behov av biotopvård för att försöka säkra det svaga öringbeståndets fortlevnad. Färdigt åtgärdsförslag finns (Länsstyrelsen i Kronobergs län 2007). Uppföljning och tillsyn Elfiske inom kalkeffektuppföljningen sker idag på två lokaler på de sträckor som omfattas av de föreslagna åtgärderna. Förslaget är även att elfiske genomförs på ytterligare en lokal i längre upp i Ellagölsbäcken före och två, fyra och sex år efter genomförda åtgärder. De åtgärder som är föreslagna är inte i behov av någon regelbunden tillsyn (Länsstyrelsen i Kronobergs län 2007). 1.4.3 Vattenförvaltning Skåne län Skräbeåns vattenråd har till uppgift att samordna den verksamhet som behövs för att uppnå och bevara en god kvalitet på såväl grund- som ytvatten i Skräbeåns avrinningsområde. Skräbeåns vattenråd ska vara ett kontaktorgan för avrinningsområdet gentemot Vattenmyndigheten för Södra Östersjön. Vattenrådet ska aktivt medverka i planering, kartläggning och analys samt sprida information lokalt i området. Vattenrådet samverkar med andra vattenråd och vattenorganisationer, där så är möjligt. Bland medlemmarna finns åtta kommuner och representanter för markägare, näringsliv och föreningsliv (Skräbeåns vattenråd 2014). Skräbeåns vattenvårdskommitté skall administrera den samordnade recipientkontrollen i hela Skräbeåns avrinningsområde. Skräbeåns vattenvårdskommitté bildades 1966. Kommittén tog initiativ till att bilda Skräbeåns vattenråd 2009. Den är nu en av flera medlemmar i vattenrådet. Varje år sammanställs resultat från kontrollen av avrinningsområdets sjöar och vattendrag i en rapport. Var tredje år genomförs en mer noggrann och omfattande långtidsutvärdering. Skräbeåns vattenvårdskommitté reviderar kontinuerligt kontrollprogrammet för att uppfylla gällande lagstiftning och bestämmelser (Skräbeåns vattenvårdskommitté 2014). I Skåne län är biotopkarteringar gjorda för Ulvshultsbäcken, Ekeshultsån, Edre ström, Lillån, Byaån, Holjeån och Skräbeåns huvudfåra. Ett antal provfisken i Skräbeåns HARO har också rapporterats till Länsstyrelsen Skåne, t ex två provfisken i Holjeån 2009 och 2012 samt i Byaån 2012. På uppdrag av Ivösjöns fiskevårdsförening gjordes en biotopinventering från Fäbrobäcken (Fäbrobäcken Biotopinventering med åtgärdsförslag).