Från årsmötet 2008 Sidan 3 Ordföranden har ordet

VARGTJUTET Årgång 13, Nummer 2 Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalen Maj 2008 Ordföranden har ordet Från årsmötet 2008 Sidan 3 Det har varit många och ibland omvälvande nyheter om Försvarsmakten den senaste tiden. Att Försvarsmakten ånyo har hamnat i ekonomiska bryderier har vi känt till under en längre tid men när ÖB och Högkvarteret annonserade sin nya lista över reduceringar och förbandsnedläggningar så var det nog många som kippade efter andan. De få kvarvarande förbanden föreslås reduceras till nästan noll. Försvarsmaktens närvaro över ytan försvinner och några få enheter skall producera våra bidrag till den internationella arenan. Vad blir kvar för det nationella försvaret, vad blir kvar av vårt hemvärn och våra frivilliga försvarsorganisationer? Man kan fråga sig om detta är slutet för försvarets folkförankring. En försvarsmakt som inte har en stabil förankring hos folket blir snart en isolerad företeelse som endast angår ett fåtal. Förståelse för försvaret och dess verksamhet försvinner, avoghet och antipati för yrkesofficerare riskerar att öka och En officers rötter sidan 6 INNEHÅLL! Fortsättning sida 2 Kn Jonas Eriksson SIDAN 2 SIDAN 3 SIDAN 5 SIDAN 6 SIDAN 8 SIDAN 9 SIDAN 11 SIDAN 12 ORDFÖRANDEN HAR ORDET ÅRSMÖTET PÅ KASTELLHOLMEN SKOKLOSTER EN OFFICERS RÖTTER SVERIGES FÖRSVARSPOLITIK FRAMTIDEN I BACKSPEGELN REPRESENTANTSKAPSMÖTET KONTAKTADRESSER Vi har två begivenheter på gång! Skokloster sidan 5 Pistolskytte sidan 10 Anmäl Dig nu! VARGTJUTET 1

den i mitt tycke nödvändiga folkförankringen går förlorad. Det rimmar illa i diskussionen när det endast några dagar senare publiceras uppgifter om försäljning av Super-JAS till Norge med motsvarande inköp av ett 40-tal plan till Sverige. Ett flygplan som vi enligt ÖB personligen, inte behöver. Denna mångmiljardaffär har ju inget med den svenska försvarsbudgeten att göra utan är för mig en ren industrisatsning som inte skall belasta försvarsbudgeten eller dess materielanslag. Det har under de senaste åren genomförts flera utredningar avseende den frivilliga försvarsverksamheten (Dick Börjesson år 2003 och Björn Andersson 2007) och nu har Björn Körloff fått uppdraget att utreda den frivilliga försvarsverksamhetens framtid, inriktning och uppgifter inom försvaret och samhällets krisberedskap. I samband med Försvarsmakten reducerade ekonomi har de frivilliga försvarsorganisationerna dels fått betydligt färre uppdrag och uppgifter dels, vilket är ett resultat av det första, lägre anslag. Min erfarenhet är att förutom att ha rent militära uppgifter är frivilligorganisationerna en efterfrågad resurs i samhällets krisberedskap. Idag finns inte de värnpliktiga som tidigare snabbt kunde sättas in vid olika situationer utan man har förlitat sig på att frivilligorganisationerna har bemannat och verkat med försvarsmakten materiel och fordon. Denna resurs, som de civila myndigheterna tror står och väntar på uppdrag, är på väg att helt försvinna. Den Körloffska utredningen väntas troligen redovisa ett ytterligare reducerat behov av frivilliga! Försvarsmakten produktionschef Jan Salestrand menar att Försvarsmakten tar inte ställning till organisationsstrukturen med hot, däremot kan vi vara tydliga med pengar och uppdrag. Vi har kommit till en gräns där ett vägval måste göras. Detta är enligt min mening förödande för frivilligverksamheten. Den folkpartistiske riksdagsledamoten Allan Widman erhöll den 14 juni 2007 uppdraget att utreda och lämna förslag till En svensk veteranpolitik, det vill säga ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser. (Som expert i utredning ingår Överste Peter Öberg, f.d. I 22). Omhändertagande av hemvändande FN-soldater, KFOR och vad nu missionerna kallas har tidigare varit mycket skral men efterhand som svenska förband ställt inför betydligt hårdare och mera traumatiska uppdrag har behovet klart ökat. Det är klart att specialister, läkare och psykologer m fl skall ansvara för dessa svåra uppgifter men de psykologiska skador som många av våra kamrater får uppträder långt efter hemkomst och då måste fortfarande någon form av skyddsnät, organisation eller vad det nu skall kallas, finnas där för att erbjuda allt från specialistvård till det enklaste i form av att vara någon att tala med, någon som lyssnar och har förståelse för den enskildes upplevelse och militära miljö. När upphör Försvarsmaktens ansvar för dessa veteraner? Ett år efter hemkomst, 5 år, 10 år eller.. Detta måste klarläggas. Jag var närvarande då Allan Widman redovisade del 1 av sitt betänkande på Rosenbad den 16 april. I det första delbetänkandet belystes nuvarande situation med bland annat en redovisning av veteransoldaternas företrädare dvs. organisationer och förbund så som bl.a. Officersförbundet, Fredsbaskrarna, Militära kamratföreningar mm. Även åtgärder på kort sikt och vägen vidare redovisades. Här kan kanske kamratföreningsrörelsen spela en framtida roll. Den militära kamratföreningsrörelsen finns över hela landet och kan alltid ställa upp med någon som är villig att lyssna och kan vara bollplank. Det kräver givetvis utbildning inom våra led men det tror jag inte kommer att bli något hinder. Det skall bli intressant att se vad Allan Widman redovisade i sitt slutbetänkande den 1 maj 2008. Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalen erbjuder under sommarhalvåret några trevliga arrangemang. I år besöker vi den 15 juni Skokloster Slott och lördagen den 30 augusti arrangerar föreningen under Ulf Janssons ledning möjlighet att prova pistolskytte med olika typer av vapen på Hacksjöns Skjutbana i Tullinge. Se vidare annonser längre in i Vargtjutet. Jag önskar Er alla en skön och trevlig sommar och på återseende i Kamratföreningens olika aktiviteter! Ni som ännu inte har betalat. Dags att betala medlemsavgiften! Endast 100:- på postgiro 616 67 04-4 VARGTJUTET 2

Årsmöte 2008 på Kastellholmen Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalen genomförde lördagen den 5 april årsmöte. I år genomfördes årsmötet på Kastellholmen, den yttersta delen av Skeppsholmen, mitt i Stockholm. Som vanligt arrangerades årsmötet tillsammans med kamratföreningen Lapplands Jägare i Kiruna. I vackert men något kyligt väder samlades ett 25-tal kamrater till de sedvanliga förhandlingarna. Turordningen var att Mälardalsföreningen genomförde sitt årsmöte först varefter Kirunaföreningen tog över för sitt årsmöte. Efter det att Mälardalsföreningen avslutat sitt årsmöte genomförde Kirunaföreningen sitt årsmöte. Jan Jägerfjord omvaldes som föreningens ordförande och i övrigt förlöpte även det årsmötet enligt plan. Den fråga som rönte mest intresse var frågan avseende Jägarmuseet i byggnad 10 på gamla regementsområdet i Kiruna. Då inga konkreta och konstruktiva förslag avseende handhavande, drift och ekonomi fanns beslutade årsmötet enligt styrelsens proposition att överlåta museum och samlingar till Statens Försvarshistoriska Museers regi med placering i gemensamt försvarsmuseum i Boden. Deltagare i årsmötet Efter genomförda årsmötet smakade det bra med enkel förtäring. Det bjöds på två olika typer av smörgåstårta, olika drycker samt kaffe. Ordföranden Lapplands Jägare i Mälardalen Vårt årsmöte genomfördes helt enligt den i stadgarna stipulerade dagordningen. Ordinarie ordförande, Steve Gunnarsson, valdes att leda förhandlingarna med Jan- Olof Johansson som sekreterare. Av verksamhetsberättelsen framkom att föreningen under verksamhetsåret arrangerat såväl utflykter, föredrag, traditionell höstfest och givit ut kamrattidningen Vargtjutet med fyra nummer. Föreningens ekonomi är stabil om än inte så omfattande. Den avgående styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Steve Gunnarsson omvaldes till föreningens ordförande och Mariana Almström valdes som ny sekreterare efter George Falk som avböjt omval. (Mariana var regementsläkare på I 22 under en tid.) Den tidigare i Vargtjutet presenterade verksamhetsplanen fastställdes. På Bo Melins förslag fastställde årsmötet att Skidlöparnas emblem skall fästas på föreningens ordförande klubba samt att namnet Skidlöparna skall brännas in på klubbskaftet. Kommendör Sune Birke, nyligen avgången ordförande för Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund, tog därefter över och genomförde en historisk återblick över den svenska flottans närvaro på Skeppsholmen. Initierat och mycket bildligt illustrerade Sune Birke den långa och intressanta historia som svenska flottan har på Skeppsholmen och omliggande områden. Sune Birke tog de närvarande med på en intressant rundvandring på Skeppsholmen och berättade om olika platser och byggnaders bakgrund och uppgifter i den dåvarande marina huvudbasen. Steve Gunnarsson tackade Sune Birke för hans generositet att ställa upp för Lapplandsjägarna denna blåsiga lördag genom att överlämna I 22:s historia del 1. VARGTJUTET 3

Thomas Hagman, Peter Öberg och Jan Jägerfjord Årsmötet år 2008 var därmed genomfört och Steve Gunnarsson tackade de närvarande för att de ställt upp och uttryckte sin förhoppning om snart återseende. Ett antal deltagare lyssnar på när Sune Birkes berättar I samband med Kamratföreningens årsmöte 2008 hade välkände skidlöparbrodern Bo Melin bjudit med sin bror Lars Melin till årsmötesförhandlingarna och tillhörande program. Kamratföreningen fick ett tag senare nedanstående tackbrev och berättelse från forne marinjären Lars Melin Bästa Lapplandsjägare! Tackar på nytt för att jag fick vara med min bror Bo och träffa hans föreningskamrater och t o m logementskamrater från 1939. På köpet fick jag följa med Sune Birke på en liten rundvandring om det gamla Skeppsholmen. Handlingarna inför årsmötet var så bra, att det fanns anledning att låta Ture Olsson få se dem. Ture är den som startade upp Flottans Män i Haninge och var ordförande i många år. Ni liksom jag, har säkert träffat personer som är märkliga utöver det vanliga. Ture är en av dem! Han var Örlogsberga Båtklubbs ordförande i 38 år! Sune Birke, som kallade mig Lasse vid första kontakt, talade om för mig att vi hade varit korridorskamrater i stabshuset på Muskö omkring 1970. Det är ju så att man har bättre minne som ung, han kanske var 25 år och jag nästan 50 år, då vi flyttade Örlogsbasen 1969. Jag kom inte ihåg honom och det var förargligt. Nu har jag sett i maskinen att han avancerat och säkerligen är mycket lämpad att vara styrman i kamratföreningarna. Jag använder uttrycket därför att jag en gång var minstyrman. På minsveparna förr i tiden var styrmannen den som var lagledare och tränare för däckspersonalen medan uppbördsmaskinisten hade maskinpersonalen. Fartygschefen var ordföranden. var jag hans uppassare. Alla måltider på den lilla bryggan. Väckte honom vid 4-5-tiden beroende på solens uppgång osv. Hösten 1939 låg vi ute 9 veckor i sträck varenda dag. Till rutinen hörde intag av 15 ton kol, 1-2 gången i veckan. Det gjorde vi alltid i Malmö frihamn, ibland mörklagt. Badade alltid i Malmö Varmbadhus. Hann till restaurang och dansa någon dans på Arenas utkylda dansbana. Vi var som ryssar förr vid besök i Stockholm, vi gick alltid i land samtidigt. Vi som inte hade vakt! Kolningen som i sig var ett slavgöra gav oss den motion vi behövde. Vi var friska. En enda gång fick chefen besluta att en inkallad, boende i Falun, måste frikallas. Han ägde en bensinstation och hade familj dessutom dröjde familjepenningen. Vi ombord hade terminslönebok och penningen levererades av styrman. 1 juni 1940 lämnade jag laget Polaris man jag glömmer aldrig människorna ombord. 2 reservare, 4 fastanställda och nästan 20 inkallade. Vi var många beroende på de två ångpannorna, trippelångmaskinen, vapen, uthållighet etc. Jag inbillar mig att Jägarna får samma laganda. Tack och hälsningar Lars - Apropå kamrater 1939! Jag var med då befälstecknet hissades på vedettbåten Polaris i anslutning till min 19:e födelsedag den 6 sept på örlogsvarvet i Stockholm. Den 9:e fanns det 9 vedettbåtar i Hälsingborgs inre hamn. Var och en hade 2 torpeder ombord, en 37 mm kanon och kulspruta i dubbellavettage. Chefen från Nyhamsläge, löjtnant i reserven, 1:e styrman i det civila var mer lik Röde Orm än någon annan jag mött i livet, d v s han var en verklig sjöman. Efter det att vi tagit hand om den första tyska drivande minan med honom i plåtjollen plus skepps-nummer 1 och 2, då var han den man som beskrivits i boken! Som yngste man ombord, VARGTJUTET 4

Välkommen till Skokloster slott Söndagen den 15 juni 2008 Samling mellan 10.45 11.00 i slottsparken. vi bjuder på förmiddagskaffe när ni kommer. 11:30 börjar den guidade turen genom slottet. Turen pågår en timme och är slut 12.30. Efter det att rundvandringen är avslutad blir det picknick i det gröna om vädret medger. Om inte vädret medger tar vi oss till krydd-och rosenträdgården Paradiset för att förhoppningsvis kunna utspisa under tak. Kostnad per person blir 75:- (inträdet betalas vid ankomst till Jolo). Övriga kostnader (guide och förtäring) står föreningen för. Anmälan om deltagande senast den 11/6 till Jolo. Mail: kassor@ljim.org Telefon: 070-658 60 39 eller 0171-44 52 25 Brev: Jan-Olof Johansson Svinnegarn Huseby 29, 745 93 Enköping Varmt Välkomna! VARGTJUTET 5

En officers rötter Militär profession & kulturaspekter i ett perspektiv av förbandsbyte. Bakgrund På grund av nedläggningen av I22 i Kiruna år 2000, fick jag anledning att byta förband till Livregementets Husarer K3 i Karlsborg. Flytten till ett nytt förband var en stor omställning på många sätt. Så här 8 år senare kan jag se tillbaka på bytet av förband med en känsla av insikter, istället för som då med åsikter. Jag tycker mig också kunna förstå de olika processer vi nykomlingar genomgick i och med förbandsbytet. Inte minst är detta tydligast när begreppet kåranda diskuteras. Det blev många krockar med kårandan och de s.k. regulativa och konstitutiva reglerna som vi nya fick erfara i mötet med officerare på vårt nya förband. Artikeln försöker beskriva några av dessa erfarenheter. Stridsvärde och beredskap Ett tydligt exempel går att finna i synen på hur man vårdar truppen och behåller stridsvärdet på sina soldater. På I22 var det otänkbart att marschera i hjälm eller stridutrustning med vapenrock. Detta gjorde att stridsvärdet sjönk snabbt på fjället och var mer eller mindre förbjudet. På K3 var och är attityden det omvända. Att uppträda utan hjälm eller marschera icke stridsberedd var en dödssynd. Vidare var inställningen av att kontrollera verksamheten lika i så mån att det var viktigt, men det skilde sig avsevärt i fråga om hur. På I22 levde officeren med sina soldater i fält medan på K3 bor officerarna i värmestugor eller tältar en bit bort från truppen och gör visitationer. En annan stor skillnad är för ett jägarförband de årliga baskerproven. På I22 gick officerarna med och ledde truppen som var indelad i plutoner. På K3 leder officerarna olika stationer längs med marschvägen och truppen går indelad i patruller. Attityden var på I22; Visa föregångsmannaskap medan på K3 lyder mottot; Soldaterna skall själva visa motivation och vilja utan ledning. En annan stor skillnad var synen på jägarstriden. I22 stred nästan uteslutande i grupp med eldöverfall och mineldöverfall, medan man på K3 helst stred i den gamla jägarbataljonen i plutons ram med överfall och understöd av granatkastare. Denna strid krävde mer samordning och ledning av striden vilket man också följaktligen var bra på och en mycket offensiv attityd kunde skönjas i kårandan på K3. K3: s valspråk Pergite (Framåt) har tydligt präglat kårandan. På I22 fanns inte ett tydligt valspråk men synen på striden var ungefär att säkerhet och god planering ger uthållighet och därmed seger. Reflektioner Det intressanta är att trots de två förbandens lika förutsättningar, kunde två så olika kårandor eller normer skapas. Båda förbanden var och är jägarförband med frivilliga soldater. Båda förbanden hade samma strids- uppgifter i krig och var i stort lika organisatoriskt. Det som skiljde sig var givetvis miljön förbanden skulle verka i och förbandens olika historiska rötter. Dessa två faktorer hade mejslat fram totalt olika synsätt och kårandor. Stridsvärdesbegreppet på förbandet blir givetvis centralt i en miljö likt den i Kiruna med extrema temperaturer och uppträdande i ödemarks- och fjällmiljö jämfört med ett förband i södra Sverige. Att blöta ned sig själv eller sin utrustning var en dödssynd som kunde påverka eller straffa hela förbandet på I22 och därför skulle soldaten hålla sig varm, torr och mätt i alla lägen. På K3 var det yttre hotet, i en mer urbaniserad miljö med stark infrastruktur, själva fienden varför stridberedskapen alltid skulle vara på topp. Dödssynden på K3 består i att sänka garden eller att Inte vara beredd på allting, alltid. De olika stridsteknikerna vid förbanden hade också växt fram från de olika miljöerna, med inflytelsen av infrastrukturen som största påverkande faktor. Här spelar också arvet av kunskap från en stark granatkastarexpertis på K3 en stor roll vilket gör att den indirekta eldens betydelse betonas mer. I22 hade historiskt ej haft granatkastarkompetens förrän i slutet på 80-talet. Förbandens rötter skiljde sig också avsevärt där K3 traditionellt hade haft många adliga officerare t.o.m. långt in på 70-talet som en följd av att det var dels ett kavalleriregemente och också ett livregemente. Detta gör att vissa traditioner sitter i väggarna avseende synen på soldaten. Officerarna på K3 kunde mycket väl äta och sova på andra platser än truppen vilket många gånger var önskvärt för att ha en distans till soldaten. På I22 skulle en sund distans mellan trupp och officer bygga på auktoritet och respekt baserat på föregångsmannaskap och inte ett fysiskt avstånd. Behov av utveckling Ett annat exempel var de olika synsätten på produktionslogik kontra utvecklingslogik som rådde på K3 respektive I22. På I22 fanns det en synnerligen tydlig produktionslogik som fokuserade på effekt. Effekten bestod i hur bra förbanden blev och hur många förband som producerades till krigsorganisationen. Krigsorganisationen var en känd faktor och normativ i så motto att krigsförbandschefen skulle få en så bra produkt som möjligt. För att i sin tur kunna mäta produktens (förbandets) kvalité gällde det att man jämförde årgångar och utbildningsår med varandra. Detta gjorde i sin tur att man inte fick förändra vare sig organisation eller metoder såsom stridsteknik eller utbildningsanvisningar. Konservatismen blev därmed förhärskande och uttrycktes i en anda av; Det som har fungerat i 50 år fungerar nu också. Detta synsätt var också framgångsrikt i sammanhanget att miljön ställde krav som 50 års erfarenhet lärt regementet att bemästra. Gamla sanningar om hur man klarar sig i polarmiljö med militära förband går att spåra i överlevnadstekniker som är mycket gamla och ofta har ursprung i samernas sedvanor. Detta ändrade man av förklarliga skäl inte på så lätt. Dessa gamla sanningar spred en misstro mot det nya och obeprövade och även in på områden som traditionellt inte hade med VARGTJUTET 6

klimatet att göra, t.ex. stridsteknik och vapensystem. På K3 fanns, och finns, en mer utpräglad utvecklingslogik inom de flesta områden. En anda av att vilja utveckla, som också uppmuntras av officerarna. K3 vill snabbt ta till sig nyheter inom alla områden och ett tydligt exempel är det faktum att K3 inom 1 år efter mitt förbandsbyte utvecklade och satte upp 2st helt nya förbandstyper. Dels det första luftburna förbandet i Sverige genom LBB (Luftburen bataljon) men också den då nya DivUndbat som numera har övergått till en vidareutvecklad ISTAR-Bataljon (Intelligence Survelliance, Targeting & Surveilliance). Denna omorganisering har i sin tur lett till ett allmänt synsätt att allt kan utvecklas och förbättras. Tesen stillastående är tillbakagång genomsyrar K3 starkt. Ett resultat av utvecklingslogiken vid K3 är de försök som förbandet bedriver på uppdrag från MSS och de olika arbeten som kontinuerligt pågår med utbildningsanvisningar. Eftersom inget eget centrum finns för de olika förbandstyperna på K3 måste regementet själv ansvara för och leda utvecklingen av främst luftburen förmåga. Vad gäller spaning och underrättelseförmågan finns flera andra aktörer som parallellt genomför utveckling som kommer K3 till del. Under ett par år (2001-2004) fanns det dock på K3 tendenser där utvecklingslogiken tog överhanden genom att resultaten tonades ned kraftigt. Man kunde höra försvar av prioriteringar och handlingssätt med kommentarerna Resultatet spelar ingen roll i år utan det är bara för att officerarna skall lära sig och utvecklas. Detta synsätt kom ofta i konflikt med lägre officerare som skulle utbilda soldaterna och fick stå och hantera frustrationer över otillräcklig materiel eller brist på övningar inom olika områden. I och med NBG:s utveckling har det i mitt tycke blivit en balans mellan utveckling och produktion som kräver resultat. Resultatet består i en luftburen Skvadron ingående i NBG med 10 dagars beredskap. Därmed krävs det ett väl utbildat och utrustat förband som kan leverera effekt nu och inte i morgon. Sammanfattning Avslutningsvis vill jag framhålla att jag inte har haft som utgångspunkt att värdera de olika skillnaderna mellan förbanden I22 och K3, utan endast haft viljan att redogöra för en egen upplevelse. Jag vill dock säga att de olika militära värderingar som jag fått med mig från I22:s tid fortfarande finns i min officerssjäl och genomsyrar mitt agerande dagligen. Det är ju självklart att vi alla påverkas av det vi upplevt. Jag tror att vi som tjänstgjort vid I22 alla känner en gemenskap kring vissa värdeord såsom; stridsvärde, omsorg om trupp och uthållighet och förutom detta även en stor känsla av kamratskap. Dessa värderingar har jag haft anledning att omhulda och nyttja vid utlandstjänst i bl.a. Kosovo och Afghanistan efter år 2000. Dessa har varit värderingar som tjänat mig som officer väl och som jag alltid kommer att tacka min tid i Kiruna för. Jonas Eriksson Fd: Grundutbildad och officer vid Lapplands Jägarregemente, I22 (1991-2000) Fn: Kapten vid Livregementets Husarer, K3 (2000-) Egna slutsatser Anledningen till de stora skillnaderna mellan produktion och utveckling som fanns mellan I22 respektive K3 beror på flera faktorer. En faktor har redan belysts ingående som terräng, väderlek, temperaturer och geografi. Den andra faktorn beror också den på miljön men kan bäst beskrivas utifrån isolering eller samarbete och påverkan av andra förband och militära centra. I22 var, relativt sett, ett isolerat förband i Kiruna, utan stora inflytelser av andra, vilket gjorde att nya idéer och tankar i mindre grad fick fotfäste på regementet. I22:s krigsförband skulle t.o.m. strida isolerat utan stöd från andra förband i händelse av krig. På K3, med flera andra förband i närmiljön såsom Specialförbanden (SSG & SIG) och Överlevnadsskolan inom samma garnison, sprids idéer lättare mellan förbanden. Även P4 i Skövde och MSS i Kvarn skapar en påverkan och ett forum att diskutera utveckling och samarbete inom. En avslutande reflektion är att denna skillnad mellan utvecklingsförmåga och att förändras i takt med omvärlden kanske är en nog så viktig anledning till förbandens olika skillnad i existens idag. VARGTJUTET 7

Har Sverige någon försvarspolitik? På senare tid har kommunalpolitiker över hela vårt land ur ett lokalpolitiskt perspektiv talat sig varma för behållandet av diverse nedläggningshotade regementen och flottiljer. Man har framhållit de katastrofala sysselsättningsföljderna för en ort efter den andra om just det egna förbandet läggs ned. Väldigt få debattörer har dock höjt blicken och uppmärksammat det verkligt oroande i denna ytterligare neddragning, nämligen att vår sedan tidigare obetydliga förmåga att själva att försvara vårt eget land nu reduceras till nästan intet. Här avses givetvis tankarna på att köpa in eller bygga om att antal Super-JAS till ett flygvapen som kanske inte längre kommer att vara baserat någonstans i de översta två tredjedelarna av vårt land och som inte heller sedan tidigare på ett antal år klarat av att trovärdigt hävda våra gränsers okränkbarhet. Om detta är regeringens sätt att tillförsäkra medborgarna trygghet inom våra gränser torde det vara på plats att ifrågasätta kompetensen hos de statsråd som varit med om att utforma denna plan. Oavsett samverkan med andra nationer kommer vårt försvar inte att fungera om vi inte genom värnplikten i fredstid vidmakthåller en god återtagningsförmåga och försvarsvilja i tider av ofred. Självfallet är det bra att SAAB i Linköping ges de bästa möjliga förutsättningar att exportera flygplan till Norge men mot bakgrund av behoven i Sveriges idag icke fungerande försvarsmakt bör man inte ge detta företagsstöd under förespeglingar av att på detta sätt kunna bidraga till landets säkerhet. Frågan är också om det inte varit lättare att ta de försvarspolitiskt nyvakna kommunalråden och landshövdingarna på större allvar i försvarsdebatten om fler av dem sagt ifrån tidigare när Sveriges försvarsmakt lades ned och ersattes med en expeditionskår för användande i fjärran land och när hemvärnet, den sista spillran av folk- och territoriellt försvar, fråntogs möjligheten att rekrytera. Visst är det lovvärt att kämpa för hembygdens arbetstillfällen men utan att kritisera dem som nu talar för sin kommun kan det nog sägas att det troligen lönat sig bättre att inte vara ute i sista sekunden utan istället strida för hela landets försvar medan tid fanns. Dagarna efter att 2008 års lista över förband att lägga ned publicerats redogör sedan regeringen för sina planer att förstärka landets ekonomiskt krisdrabbade och när det gäller försvarsförmåga obefintliga försvarsmakt med en av de flesta utom delar av industrin helt oönskad produkt. Vad Sverige behöver är en försvarspolitik med kontinuitet där alla har en plats och en uppgift, en försvarspolitik där alla medborgare utifrån förmåga förutsätts medverka till att försvara varenda del av vårt land. Vad vi inte behöver är en ryckig försvarspolitik utan klar målsättning och strategi för att försvara vårt land som ses som en budgetregulator och ett statsstöd för exportindustrin. Anders Karlsson och Bertil Kantola Kiruna/Männikkö VARGTJUTET 8

Hur tedde sig framtiden för Lapplands Jägarregemente för 23 år sedan? 1985 utgavs en minnesskrift i samband med regementets 40-årsfirande. Skriften var av tids- och kostnadsskäl ej särskilt omfattande, eftersom man ansåg att ett större verk skulle utges i samband med 50-årsjubileumet. Icke desto mindre finns en del intressanta artiklar i denna skrift, väl värda att läsas. Därför har vi saxat en artikel skriven av dåvarande regementschefen Sören Jansson och publicerat den nedan. Artikeln skrevs några år före Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut, och behandlade regementets status för tillfället och en blick in i framtiden. Att läsa den med facit i hand och med dagens föreslagna inriktning av Sveriges försvar kan få var och en att börja fundera..på gott och ont. Utsikt över jägarskoleområdet VARGTJUTET 9

PRÖVA PÅ PISTOLSKYTTE Kamratföreningen Lapplands Jägare I Mälardalen inbjuder alla medlemmar att pröva på PISTOLSKYTTE Lördagen den 30 augusti arrangeras pistolskytte på Hacksjöns Skjutbana. Samling utanför Tullinge Station kl 0800 där föreningen hämtar alla intresserade med bil för transport till skjutbanan. Vi disponerar skjutbanan mellan klockan 0900 och 1100. Vapen, ammunition och målmateriel finns på plats och duktiga instruktörer från Gripen Pistolskytteförening assisterar och instruerar. Möjlighet finns att prova alla typer av tävlingsvapen från cal.22 till tjänstevapen 7,65 respektive 9 mm. Efter skjutningen bjuder föreningen på kaffe. (Om dåligt väder, inomhus). Varmt välkomna Ulf Jansson Anmälan på enklaste sätt till Ulf Jansson, telefon 070-6075413, alt. via e-post till uj@securityalliance.se VARGTJUTET 10

SMKR s Representantskapsmöte I början på april genomförde Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund (SMKR) sitt representantsskapsmöte som återkommer vart annat år. Ett fyrtiotal deltagare från olika föreningar deltog. Från vår förening var undertecknad utsedd att deltaga. Steve Gunnarsson var också med som varande representant i förbundets styrelse. Mötet hölls på båten Vana Tallin tur och retur Riga. Mötet började i Värtahamnen med en genomgång om försvarsmakten idag av Generalen Göran Mårtensson. Därefter följde mötesförhandlingar under det att Vana Tallin stävade ut genom Stockholms skärgård. Efter två timmar ajornerades mötet för att återupptas dagen därpå när båten var på väg sydvart i Rigabukten. Efter det att mötet avslutats och innan vi debarkerade, höll hedersledarmoten öv Leif Thörnqvist ett mycket intressant föredrag om Riga. Föredraget kompletterades med en busstur i staden under ledning av en svensktalande guide. På eftermiddagen blev det tid för att göra Riga på egen hand, vilket för de flesta innebar att äta lunch på något trevligt ställe. Därefter lite shopping, eller bara titta på staden som innehåller en hel del svenska minnen. Riga var ju Sveriges största stad en gång i tiden. Avgående ordförande Sune th. avtackas av pågående Christer tv. Syftet med mötet är att de kamratföreningar som ingår i förbundet (vilket tyvärr inte alla gör) skall kunna komma till tals i olika frågor. Förbundsstyrelsen har en samarbetspart i försvarsmaktens högkvarter och kan i viss mån utverka stöd i olika former till anslutna lokalföreningar. En aktuell fråga som togs upp på mötet var vilken husse som de olika föreningarna skall har möjlighet att vända sig till, nu när regemente efter regemente läggs ner. Tidigare fanns ju regementet som månade om sin kamratförening. Nu finns kanske inget kvar. Trots allt är kamratföreningarna med sina bortemot 40 50 000 medlemmar en av försvarsmaktens största supporterskara. Frågan kommer att avhandlas med HKV. Utgivning av kamratföreningstidning och den stora kostnaden som den generera för många föreningar var ett annat samtalsämne. Här kanske FM skulle kunna bidra med något stöd trots den katastrofala ekonomin. Guiden avtackas Efter besöket på stan var det dags att embarkera båten för att segla mot Stockholm. Efter gemensam middag på kvällen anlöpte vi Värtahamnen på förmiddagen dag tre och mönstrade av för hemfärd. En trevlig och givande resa. Riga är väl värt ett besök. Här finns till exempel Europas största saluhallar. Jolo Kaserngatan med de gamla kasernerna Vakterna vid frihetsmonumentet VARGTJUTET 11

K ONTAKTADRESSER Om er adress ej stämmer, ert namn är felstavat, ni skall flytta, undran om medlemsavgiften och motsvarande frågor, vänligen meddela detta till kassören, inte till ordförande eller sekreteraren. Kontakt mig gärna per e-post eller tfn/fax, adress se nedan. Kamratföreningen Lapplands Jägare i Mälardalen c/o Mariana Almström Svinnegarn Huseby 29 745 93 Enköping E-Mail : sekreterare@ljim.org O RDFÖRANDE STEVE GUNNARSSON NATT OCH DAGS ALLÉ 43 745 93 ENKÖPING TFN: 0171 270 95 E-MAIL : STEVE.GUNNARSSON@TELIA.COM K ASSÖR JAN-OLOF JOLO JOHANSSON SVINNEGARN HUSEBY 29 745 93 ENKÖPING TFN: 0171-445225 E-MAIL: KASSOR@LJIM.ORG S EKRETERARE MARIANA ALMSTRÖM ADRESS ENLIGT OVAN TFN : 0171-445225 R EDAKTIONEN V ARGTJUTET STEVE GUNNARSSON JAN-OLOF JOLO JOHANSSON TRYCK : FMLOG TRYCKE ENKÖPING VARGTJUTET 12