Klintsnyltrot Orobanche elatior är en av

Klintsnyltroten i Skåne Magnus Magnusson har följt klintsnyltroten på dess skånska lokaler i många år. Här berättar han om artens situation. Igenväxning med kvävegynnade arter verkar vara ett problem här som på så många andra håll. MAGNUS MAGNUSSON Klintsnyltrot Orobanche elatior är en av de klassiska skånearterna tillsammans med växter som jättefräken och vitskråp. Visserligen har den uppträtt även norr om Skåne men det har bara varit tillfälligt. Den sällsynta klintsnyltroten är rödlistad, vilket innebär att den inte bedöms ha en långsiktigt livskraftig population. Här redovisas iakttagelser under en följd av år av artens numerär på sina växtplatser, om dess följearter, lokalernas skötsel och om hotbilden på de olika lokalerna. Sällsynt helparasit Klintsnyltrot är en helparasitisk ört som saknar klorofyll. I Skåne parasiterar den nästan uteslutande på väddklint Centaurea scabiosa, i undantagsfall på rödklint C. jacea (Weimarck 1947). Som värdväxter för arten i sin helhet anger Kreutz (1995) huvudsakligen väddklint och sällsynt andra Centaurea-arter, andra korgblommiga arter samt arter inom släktet rutor Thalictrum. Blomningstiden i Skåne är från början av juni under tidiga somrar på varma platser fram till mitten av juli. Stängelns höjd varierar från några få centimeter till nästan en meter. Blomfärgen varierar från gul till mörkt brunviolett. Under blomningen är växten mjuk (figur 1) men blir därefter karaktäristiskt torr, brunsvart och styv. Fröna är små och måste komma i kontakt med värdväxtens rötter för att kunna gro. Fröna uppges kunna ligga länge i marken innan de gror. Figur 1. Klintsnyltroten är mjuk när den blommar men blir sedan torr, brunsvart och styv. Foto: Margareta Edqvist. Orobanche elatior is soft when it flowers. Arten är lätt att odla. John Kraft (1979) sådde frön direkt på värdväxtens rötter vid Fredriksberg och Granebacken i Malmö varefter klintsnyltroten visade sig efter ett par år. Han spred även arten inom Käglinge rekreationsområde genom att lägga ut fröståndare på tre olika platser (Kraft 1982, s. 19). Heribert Nilsson (1947) strödde ut frön i riklig väddklintsvegetation på järnvägsbanken norr om Höjeå i Lund och de första plantorna kom upp efter fyra år. I en trädgård i Växjö dök flera exemplar av klintsnyltrot upp på ditplanterad väddklint från Hildesborg i Landskrona efter 17 år (Håkansson 1945). Lilja (1870) skriver att arten växer vid renar, vid vägar och i åkrar. Weimarck (1963) anger torrängar, renar och bryn som växtlokaler, medan SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 163

A B MAGNUSSON Figur 2. A) Aktuella lokaler (1987 2005) för klintsnyltrot enligt Tyler m.fl. (2007). B) Fyllda cirklar anger lokaler funna 1923 1984 medan de ofyllda anger äldre lokaler (Weimarck & Weimarck 1985). A) Recent localities (1987 2005) for Orobanche elatior in Skåne, southernmost Sweden. B) Filled circles indicate localities found between 1923 and 1984, while open circles indicate older localities. Nilsson och Gustafsson (1979) skriver att växtplatserna ofta utgörs av varma, kalkrika backar eller sluttningar, ofta med en rik stäppvegetation. De svenska lokalerna utanför Skåne har varit få: På Kinnekulle i Västergötland fanns klintsnyltrot under 1980-talet och i början av 1990- talet men är nu försvunnen (Bertilsson m.fl. 2002). Arten kan ha varit insådd. I Östergötland hittades ett exemplar vid Norrköping 1995 (Andersson & Antonsson 1997) men var troligen insått (Olsson 1999). En gammal uppgift finns från Hasslöv, Östra Karup i Halland, men utan belägg (Georgson m.fl. 1997). I Norden i övrigt finns klintsnyltrot i Danmark på några få lokaler (Stevns klint, vid Köpenhamn, Samsö och på norra Jylland). Världsutbredningen för klintsnyltrot är från England och Frankrike i väster till Centralasien i öster (Kreutz 1995). Nordgränsen i Europa är norra Baltikum. Arten är sällsynt utom i sydöstra England och i ett område från Sydösteuropa in i Ryssland där arten anges som ganska vanlig till vanlig (Hultén & Fries 1986). Den huvudsakliga värdväxten, väddklint, är vanlig i Skåne utom i vissa delar i norr där den har mera spridda förekomster (Weimarck & Weimarck 1985). På Öland och Gotland är väddklinten allmän medan den i större delen av övriga Götaland är mindre allmän till tämligen allmän (Hultén 1971). I Svealand finns många lokaler, särskilt i öster, medan Norrland hyser enstaka lokaler upp till Tornedalen. Klintsnyltroten är fridlyst sedan 1922. Nilsson & Gustafsson (1979) klassade klintsnyltroten som sårbar, vilket är den lägsta kategorin av de hotade arterna. Olsson (1999) skriver att det främsta hotet troligen är förbuskning och igenväxning, på en del lokaler som följd av upphörande bete. Å andra sidan missgynnas sannolikt bestånd av klintsnyltrot även av ett alltför intensivt bete. De flesta lokalerna för arten finns i en intensivt och rationellt utnyttjad del av Skåne. Uppodling, täktverksamhet och anläggningsarbeten av olika slag har förstört flera av de tidigare lokalerna och utgör hot mot några av de kvarvarande. Vägkantsförekomster 164 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

KLINTSNYLTROT av klintsnyltroten hotas även av för tidig slåtter. Hotkategorin anges här fortfarande som sårbar. I senaste rödlistan (Gärdenfors 2005) har hotkategorin skärpts till starkt hotad (EN). Min undersökning Undersökningen började på Ven 1984 och kompletterades med fastlandet från och med 1988. Lokalerna har erhållits genom muntliga uppgifter, genom litteraturen och genom att undersöka terrängen i närheten av befintliga lokaler. På Ven har antalet exemplar räknats på samtliga lokaler medan räkningen på fastlandet vissa år varit ofullständig. Så har till exempel de insådda lokalerna inte räknats varje år. Lokalernas vegetation kunde delas in i två typer: a) stäppartad torräng enligt Påhlsson (1998; örtrik ängshavretorrängs-typ och dess blodnäve-variant) och Sjörs (1967; Arrhenatherum pratense-samhället) och b) knylhavreäng enligt Påhlsson (1998; knylhavreängs-typ). Utbredningen i Skåne Det nutida utbredningsområdet av klintsnyltrot i Skåne utgörs av enstaka förekomster i den västra delen av landskapet samt på Ven (figur 2A). Dessutom finns utpostlokaler i nordväst och sydost på Österlen. Även tidigare var klintsnyltroten sparsam och fanns inom ungefär samma område (figur 2B). Några skillnader är att det tidigare fanns flera lokaler i den södra och sydöstra delen av landskapet, en lokal fanns vid Räng, Höllviken (Weimarck 1963), flera lokaler fanns i Malmö (Lilja 1870), en i Klagshamn sydväst om Malmö, en vid Lomma, Prästberga (Skånes flora arkiv), flera lokaler norr och nordost om Landskrona samt några lokaler i Skånes inland, bland annat vid Fågelsång, Harlösa och Gudmundtorp (Lilja 1870). På flera av dessa lokaler har dock klintsnyltroten bara uppträtt någon enstaka gång och i enstaka exemplar. Habitat Klintsnyltrotens ekologi i Skåne sammanfattades bra redan av Leche (1744) när han skriver att arten Växer bland buskar emellan landsvägen och åkrarna intet långt från grinden vid Råå. Omgivningarna utgörs uppenbarligen av ett jordbrukslandskap. Växtplatsen har av någon anledning inte odlats upp och hävden har inte varit starkare än att buskar kunnat etableras. Dagens lokaler befinner sig i regel fortfarande i närheten av åkrar i jordbrukslandskapet. Det främsta undantaget är lokalen på Östra kyrkogården i Malmö. Vallen som lokalen ligger på har dock troligen legat orörd sedan området var landsbygd (Kraft 1979). Lokalerna i Västra Karup avviker genom att ligga i ett mindre utpräglat jordbrukslandskap än de övriga. Flera av lokalerna utgörs av mindre backar och åkerholmar som inte lämpat sig för att odlas upp. Andra typer av mark som blivit över är branta sluttningar som backafallen på Ven, skjutbanan vid Råå, Ålabodarna och delvis vid Rustningshamn. En ny typ av växtmiljö skapades genom lertäkterna för tegeltillverkning. Ytor frilades som kunde koloniseras av väddklint och klintsnyltrot. Exempel utgör lertäktsområdet vid Sundvik, delvis Rustningshamn och lokalen vid Husvik på Ven. Rena vägkantslokaler är Västra Karup, södra infarten och vid väg 100 öster om Bernstorp. Lokaler som även inbegriper vägkant är Drottninghall (Västra Karup), Rustningshamn, platån (kring cykelväg), Norreborg och Husvik. En annorlunda typ av växtplats är före detta åkrar. Vid Granebacken ligger åkern i träda och väddklint har här koloniserat åkerkanten tillsammans med klintsnyltrot. Vid Borrebacke har den tidigare åkern överförts till permanent vall där väddklint och klintsnyltrot vandrat ut. Nutida lokaler Fastlandet Västra Karup, Drottninghall Sydvästra delen av fornminnesområdet Drottninghall. Vegetationen utgörs av en knylhavreäng som tidigare slogs. Som mest räknades 144 exemplar år 1997. År 2000 började området betas med får så kraftigt att väddklinten tycks ha gått ut. I början fanns några klintsnyltrot kvar trots betet. Något exemplar kan ännu påträffas i dikeskanten utanför stängslet. Lokalen avviker då den ligger på mager mark. Klintsnyltrot och ljung Calluna vulgaris växte bara några meter från varandra. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 165

MAGNUSSON Figur 3. Ovanför slänten vid norra badbryggan vid Ålabodarna klipps gräsmattan men en remsa sparas där det ofta finns klintsnyltrot. Foto: Magnus Magnusson. At Ålabodarna close to Öresund, Orobanche elatior is found on a slope and in a small strip on the plateau above, which is otherwise used as a lawn. Västra Karup, södra infarten Vägrenen på båda sidorna av vägen vid en numera stängd infart till Salomonhög. Vegetationen utgörs av en knylhavreäng där berg mynta Satureja vulgaris ingår på den östra sidan. Den västra sidan slås, vilket bland annat hindrar ask Fraxinus excelsior att bli hög medan den östra alltmer växer igen. Antalet exemplar 2005 07 var 6, 17 resp. 2. I Skånes floras arkiv finns en uppgift från 1891 från Västra Karup: i ett dike vid landsvägen på Centaurea scabiosa. Bertil Lindquist såg klintsnyltroten i Västra Karup 1927 men sökte förgäves arten här varje år 1930 44 för att 1945 återfinna den (Weimarck 1947). I Skånes flora arkiv finns en uppgift om ytterligare en lokal cirka 300 m NNO den ursprungliga: H. Vallin 1.8.1945 i brev till H.W. 13.4.1946. Det kan stämma in på Drottninghall-lokalen och den ursprungliga lokalen skulle i så fall vara i närheten av den vid södra infarten idag. Gustafsson (1996) skriver att lokalen vid södra infarten är ett återfynd. Råå, skjutbana 400 m SSO Råå vattentorn, omedelbart söder om skjutbanan i sluttningen ovanför. En på senare år allt fåtaligare förekomst (2005 07: 3, 2 resp. 0 exemplar) på grund av tilltagande igenväxning. Lokalen utgör en mindre väg till skytte grav som inte använts på länge. Vegetationen utgörs av en knylhavreäng med gles knylhavre Arrhenatherum elatius men med mycket bergrör Calamagrostis epigejos som hotar att ta över. I övrigt finns bl.a. bergmynta, backvial Lathyrus sylvestris och kungsmynta Origanum vulgare. Väddklinten är ganska riklig. Buskar börjar invadera vägen, bl.a. slån Prunus spinosa, sötkörsbär Prunus avium och benved Euonymus europaeus. Tidigare fanns klintsnyltrot även utefter en stig snett uppåt i sluttningen. 166 Åkerkulle norr Sundsgården Kulle i åkern norr om Sundsgården, 200 m S föregående lokal. Vegetationen utgörs av en knylhavreäng med strödda buskar. I fältskiktet märks bl.a. renfana Tanacetum vulgare, kungsmynta, blåhallon Rubus caesius och riklig väddklint. Klintsnyltroten har under hela undersökningsperioden varit fåtalig och saknats vissa år. Åren 2005 07 var antalet 1, 3 resp. 2 exemplar. Råå är den äldsta uppgivna lokalen i Skåne (Leche 1744). Under 1800-talet uppges Råå som växtplats av bl.a. Lilja (1870). Mera preciserade uppgifter ges av (Nilsson 1962), som skriver att klintsnyltrot var sparsam söder om Råå vattentorn, men rikligare på åkerkullen norr om Sundsgården. Desutom fanns arten då även söder om Sundsgården. Ålabodarna vid svarttallplantering Lokalen ligger norr om andra värnet norr om samhället. Vegetationen utgörs av en ganska trivial knylhavre äng med bl.a. hundkäx Anthriscus sylvestris, gråbo Artemisia vulgaris, rödklint och riklig väddklint. Klintsnyltroten går även ner i erosionsbranten mot havet. Antalet exemplar brukar variera mycket. Åren 2005 2007 fanns det 9, 3 resp. 26 exemplar. Ålabodarna ovanför badbryggan Klintsnyltroten finns dels i sluttning mot havet dels innanför ett stängsel på platån ovanför. Platån klipps i övrigt som en gräsmatta (figur 3). Sluttningen var tidigare eroderad men är nu helt vegetationstäckt. Även buskar har kunnat etablera sig (alm och hagtorn). Fältskiktet utgörs av en knylhavreäng med mycket röd- och väddklint. I övrigt finns här bl.a. kungsmynta, färgkulla Anthemis tinctoria, spåtistel Carlina vulgaris, smultron Fragaria vesca och stor sötväppling Melilotus altissimus. Innanför stängslet är knylhavre SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

KLINTSNYLTROT ängen mera trivial med bl.a. hundkäx och gråbo. Antalet exemplar av klintsnyltrot brukar varierar ganska mycket. Åren 2005 07 var antalen 31, 17 resp. 6. Sjöbeck (1921) beskriver en växtplats vid Ålabodarna som kan vara identisk med den ovanför badbryggan. Förmodligen är det samma lokal som Nilsson (1962) benämner dammen och som då var den nordligaste vid Ålabodarna. Nilsson nämner ytterligare ett par lokaler från Ålabodarna, bl.a. nedanför den tidigare lokalen för jättefräken. Sundvik, lergravsområdet Klintsnyltrot finns här inom sex delområden: i den sydöstra delen vid ett hus (egentligen tomtmark), på ett platåartat parti i mellersta delen, på en platå härovanför, på en mot sydväst utskjutande höjdrygg och på två ställen i den södra delen av norra lergraven. Dessutom kan enstaka exemplar påträffas norr om norra lergraven och norr om den södra lergraven. Vegetationen på höjdryggen utgörs av en stäpp artad torräng och här finns bl.a. ängshavre Helictotrichon pratense, rödkämpar Plantago media, brudbröd Filipendula vulgaris, fältvädd Scabiosa columbaria, lundtrav Arabis hirsuta och darrgräs Briza media. Knylhavre finns men är inte dominant. Inom området finns en sten med triangelpunkt, vilket kan innebära att vegetationen är den ursprungliga. De andra lokalerna är knylhavreängar där bl.a. kungsmynta, blåhallon och renfana vanligen ingår. Vid den översta platån i den mellersta delen finns en mycket örtrik västslänt där bl.a. riklig fältvädd, prästkrage Leucanthemum vulgare och stånds Senecio jacobaea ingår. Klintsnyltrot kan finnas i slänten men föredrar den gräsrikare knylhavreängen ovanför. En art som kan påträffas på ett par av lokalerna är bitterfibbla Picris hieracioides liksom stor sötväppling. I södra delen av den mellersta platån har en vegetation dominerad av bergrör, rörsvingel Festuca arundinacea, blåhallon och åkerfräken Equisetum arvense så gott som helt trängt ut väddklinten och klintsnyltrot saknas här numera. En lokal som nästan är borta på grund av igenväxning är den östra av dem i södra delen av norra lergraven. Åren 1988 90 var antalet exemplar inom området 309, 276 resp. 123 medan 2005 07 antalet hade sjunkit till 82, 65 resp. 22. I Skånes flora arkiv uppges tegelbruksområdet vid Sundvik som växtlokal för klintsnyltrot 1967. Rustningshamn Klintsnyltrot finns dels i en inbuktning av kustbranten norr om en sommarstuga dels på platån ovanför. Tidigare fanns klintsnyltrot i kustbranten även söder SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) om inbuktningen men här är numera i stället mycket bergrör och knylhavre. Den nedre delen av inbuktningen intas av en knylhavreäng med dominant bergrör men som ännu tillåter även bergjohannesört Hypericum montanum, slankstarr Carex flacca och enstaka väddklint att finnas. Ovanför knylhavreängen finns en stäppartad torräng som delvis domineras av sommarfibbla Leontodon hispidus och kalklockmossa Homalothecium lutescens. I övrigt finns här bl.a. fältvädd och ganska riklig väddklint. Mindre ras håller vegetationen delvis öppen som annars hotas av buskar ovanifrån och av bergrör och av knylhavre nerifrån. På platån fanns i början av undersökningen en rik förekomst av klintsnyltrot (som mest 150 exemplar 1990) tillsammans med riklig väddklint. Sedan dess har väddklinten gått starkt tillbaka och finns bara i enstaka exemplar liksom klintsnyltroten. Den rika väddklintvegetationen uppkom troligen genom ett svagt bete som senare inte var tillräckligt för att hålla tillbaka triviala arter som knylhavre, hundäxing Dactylis glomerata, hundkäx och brännnässla Urtica dioica. Klintsnyltroten har dock spritt sig inom Figur 4. Vid Rustningshamn står klintsnyltroten i en rik väddklintsvegetation. Foto: Magnus Magnusson. At Rustningshamn Orobanche elatior grows in a species-rich vegetation where the host, Centaurea scabiosa, is still common. 167

MAGNUSSON Figur 5. Klintsnyltrot är en kraftig ört och kan bli nästan meterhög. Eftersom den är en helpara sit saknar den blad eller andra gröna delar. Foto: Margareta Edqvist. Orobanche elatior is a holoparasitic herb without any green parts. It is one of the more robust species in its genus and can grow almost a metre tall. betesmarken och finns nu även i enstaka exemplar i en angränsande stäppartad torr äng med bl.a. riklig ängshavre och kalklockmossa samt norrut i vegetation med mycket väddklint. I den nordöstra delen har klintsnyltrot även börjat uppträda utanför stängslet i knylhavreäng. I samband med anläggande av en cykelstig togs en del mark i anspråk där det fanns klintsnyltrot. Där skapades dock ett refugium för väddklint och klintsnyltrot (figur 4). En viss minskning av antalet klintsnyltrot har skett på grund av den starka tillbakagången på platån. År 1988 var antalet exemplar 118, 1990 91 162 resp. 57, och 2005 07 var antalen 57, 83 resp. 68. Nilsson (1962) uppger att klintsnyltrot tidigare fanns på ett par platser vid Hildesborgs tegelbruk (Rustningshamn) men att arten försvunnit från dessa på grund av kraftigt fårbete respektive igenväxning. 168 Lund, Klostergården Banvallen norr om Höjeå, sydöstra hörnet. Vegetationen utgörs av en knylhavreäng där bland annat knylhavre och blåhallon är dominanter. Väddklinten var tidigare dominant men är numera sparsam. Trots detta är klintsnyltroten fortfarande ganska talrik. År 2005 2007 var antalen 28, 39 respektive 30. En annan intressant art här är rosenlök Allium carinatum som brukar finnas i mellersta och nedre delen av slänten. Nordost om lokalen upptas slänten av nästan rena bestånd av foderlosta Bromopsis inermis. Arten har spridit sig mot järnvägsbron men är ännu ganska sparsam på klintsnyltrotlokalen. Än så länge är buskar (hagtorn och alm) det största hotet. Lokalen bör vara ett resultat av Heribert Nilssons (1947) insådd på 1940-talet. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

KLINTSNYLTROT Malmö, Östra kyrkogården Femtio meter öster om Sankta Birgittas kapell, på vallen ovanför en väntkur i antik stil. Vegetationen utgörs av en knylhavreäng med inslag av ängshavreäng främst i form av blodnäva Geranium sanguineum, som dominerar i den mellersta delen, och brudbröd. Stor dominans har knylhavre i sluttningen väster om väntkuren där den tillsammans med åkervinda Convolvulus arvensis kan vara enda arten fläckvis. Luktvicker Vicia tenuifolia dominerade tidigare men är nu nästan borta. Genom att lokalen slås på eftersommaren har vegetationen bibehållits och väddklinten varit ganska riklig. Klintsnyltroten har haft en säker förekomst här och antalet exemplar 2004 06 var 32, 22 resp. 35. År 2007 hände det oväntade att varken väddklint eller klintsnyltrot syntes till. Om det beror på ändrad slåtterregim kan det innebära att lokalen övergår i nästan ren knylhavreäng som på vallarna runt omkring. I Skånes floras arkiv är klintsnyltrot uppgiven från Håkanstorp 1894 och Hohög 1897, som var två gårdar i närheten. Östra kyrkogården uppges som lokal i arkivet dock först 1965. Malmö, ättehög, NO Fredriksberg Norr om korsningen mellan E20 och E65. Väddklinten var tidigare vanligare men har alltmer trängts undan av luktvicker, knylhavre, snöbär Symphoricarpus albus och syren Syringa vulgaris. Klintsnyltroten är sparsam och inte årsviss. Sannolikt den ättehög som Kraft (1979) avser när han skriver att han sått in klintsnyltrot på en av de östligaste ättehögarna på Fredriksbergs gård på 1960-talet. Malmö, Granebacken, NV Kristineberg Klintsnyltrot finns i den södra och västra delen, som karaktäriseras av två områden med vresros Rosa rugosa och ett mellanliggande öppet parti med ganska lågvuxen vegetation. Kaniner hjälper till att hålla nere vegetationen. Klintsnyltroten varierar mycket mellan åren men har gått tillbaka på grund av vresrosens expansion. Åren 1988 90 fanns här 181, 262 resp. 139 exemplar, 2005 07 sågs 70, 18 resp. 1 exemplar. Insådd med frön från föregående lokal. Käglinge rekreationsområde Två lokaler. Dels väster om en groddamm, 200 m söder om vägen som går igenom området. Dels sydvästra delen av området, väster om en kraftledning och nära en golfbana (Långa hagen). Lokalen vid groddammen har uppkommit på senare år och ligger ett par hundra meter söder den ursprungliga. Vegetationen är knylhavreäng med buskar som brer ut sig. Klintsnyltroten är sparsam. Lokalen i Långa hagen har ibland skötts genom slåtter eller bete. Ett för snyltroten väl anpassat bete gjordes 2006 då får betade i april och halva maj varefter de flyttades till en annan fålla. Knylhavre blev inte lika dominerande och fältskiktet inte lika högt. Väddklinten blommade rikligt och klintsnyltroten var inte ovanlig (55 exemplar). Lokalerna inom Käglinge rekreationsområde är resultat av insådd av i början av 1980-talet (Kraft 1982). Borrebacke Norr om vägen mellan Klagshamn och Västra Klagstorp. Borrebacke med anslutande åker i väster är känd för förekomsten av flera ovanliga och hotade arter (Olsson 2003). Sammetsbockrot Pimpinella saxifraga ssp. nigra är riklig. Ljungsnärja Cuscuta epithymum var. epithymum brukar finnas på den sydliga delbacken. Piggtistel Carduus acanthoides finns på toppen av den sydliga delbacken. Som negativt noterar Johansson (2000) den stora förekomsten av palsternacka Pastinaca sativa. Vegetationen utgörs till största delen av knylhavreäng med inslag av stäppartade torrängsarter. Bland arterna märks vädd- och rödklint (dominanter), ängshavre (enstaka tuvor), brudbröd, fältvädd, gullusern Medicago falcata, gulmåra Galium verum, gråbo, äkta johannesört Hypericum perforatum, hundäxing, åkervädd Knautia arvensis, röllika Achillea millefolium, puktörne Ononis spinosa ssp. maritima, rödsvingel Festuca rubra, gullris Solidago virgaurea och åkervinda. På den norra delbacken finns en yta med stäppartad torräng med bl.a. ängshavre, rödkämpar, brudbröd, fältvädd, lundtrav, mycket väddklint och enstaka knylhavre. Klintsnyltroten undviker emellertid ytan och föredrar omgivande knylhavreäng. Negativt förutom palsternacka är hundkäx som är nästan lika vanlig, blåhallon täcker vissa ytor liksom knylhavre, närvaron av ogräs som åkertistel Cirsium arvense och taggsallat Lactuca serriola och att en ask i en mindre dunge på norra delbacken fröar av sig och ger upphov till en mängd småplantor. Trots detta har klintsnyltroten här sin enda riktigt rika förekomst för närvarande. Åren 2005 07 har antalet exemplar varit 1395, 580 resp. 180. Utbredningen var i början av undersökningen begränsad liksom antalet exemplar för att successivt öka, varför lokalen bör var ganska ny. Åren 1988 90 var antalet exemplar 23, 71, resp. 58. I den anslutande åkern finns bl.a. småtörel SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 169

MAGNUSSON Euphorbia exigua, spjutsporre Kickxia elatine, åkersyska Stachys arvensis och nattglim Silene noctiflora. Några uppgifter om Borrebacke före 1988 har inte gått att få fram. Långt tillbaka anger dock Lilja (1870) för Malmö att klintsnyltroten ska finnas mellan Borgmästargården och Borrebackarna. Bernstorp Tre dellokaler: Sydligaste delen av mellersta backen, sydligaste backen samt jordvall nära väg 100 och i vägrenen till väg 100. Bernstorps sydligaste backe är en klassisk lokal för klintsnyltrot men har haft en sådan negativ utveckling att det är anmärkningsvärt att arten ännu finns kvar. Hundkäx färgar backen vit på försommaren liksom palsternacka färgar backen gul senare på sommaren (figur 6). Brännässla tar upp en stor yta liksom blåhallon. Knylhavre lägger sig ner på vissa ställen och kväver de flesta andra arter. I början av undersökningen var förfallet mindre utpräglat och då var väddklinten dominant. Numera är väddklinten sparsam, vilken också avspeglar sig i antalet klint snyltrot. Åren 1988 90 var antalen 42, 246 resp. 110 medan 2005 07 antalen var 9, 29 resp. 30. En orsak till väddklintens tillbakagång är också att man lägger ut trädgårdsavfall. Rester av stäppartad torräng finns i form av dominant blodnäva i södra delen, enstaka tuvor av ängshavre, brudbröd, småborre Agrimonia eupatoria och gullviva Primula veris. Andra arter är bl.a. gråbo, rödklint, smalgröe Poa pratensis ssp. angustifolia, rödsvingel, hundäxing, röllika, åkervinda, åkervädd, gullusern, puktörne, rödsvingel, sandlök Allium vineale, bockrot Pimpinella saxifraga, äkta johannesört och buskviol Viola hirta. Anmärkningsvärt är att ljungsnärja kommit tillbaka efter många års frånvaro och finns sedan 2005 på några kvadratmeter i mitten av området. På den mellersta backen finns goda förutsättningar för att klintsnyltroten ska trivas. Väddklinten är riklig och vegetationen utgörs av en knylhavreäng där knylhavren oftast inte dominerar. År 2002 fanns här 3 exemplar (Åke Svensson, Skånes flora andra inventeringen). 2005 och 2006 fanns 17 resp. 10 exemplar i den sydöstra delen av backen tillsammans med bl.a. fältvädd, sparsam knylhavre, rödklint, palsternacka, brudbröd och svartkämpar Plantago lanceolata. 2007 hittades dock ingen klintsnyltrot. På jordvallen brukar klintsnyltroten vara årsviss. Åren 2005 07 fanns 18, 7 resp. 2 exemplar. Knylhavre är dominant. Här finns även bl.a. sanddådra Camelina microcarpa och i åkerkanten renlosta Bromus arvensis. På den närbelägna lokalen i vägslänten till väg 100 fanns 2001 ett exemplar av klintsnyltrot (Åke Svensson, Skånes flora andra inventeringen). Åren 2006 och 2007 återfanns 7 resp. 2 exemplar. I den glesa vegetationen ingår en ännu större raritet, flikstånds Senecio eruci folius, tillsammans med bl.a. fältmalört Artemisia campestris, morot Daucus carota, gråbinka Erigeron acer, svartkämpar och knylhavre. Lokalen är intressant eftersom det är enda gången under undersökningen som klintsnyltroten koloniserat en vägkant. I herbariet i Lund är tidigaste belägget av klint snyltrot från Vellinge från 1923. Gunnarsson (1932) omnämner två lokaler i sin Vellingeflora dels Berns torpsbacken, dels mitt emot på kullen, som skäres av Falsterbo-järnvägen. Med Bernstorpsbacken Figur 6. Den klassiska lokalen på Bernstorps södra backe karaktäriseras numera av ett hög vuxet fältskikt av triviala arter som knylhavre, palsternacka och hundkäx. Inte så många klintsnyltrötter finns kvar. The once famous locality for Orobanche elatior at Bernstorp is nowadays dominated by tall-growing, highly competitive species such as Arrhenatherum elatius, Pastinaca sativa and Anthriscus sylvestris, and few O. elatior remain. 170 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

KLINTSNYLTROT avses den sydligaste backen, som är en välkänd lokal sedan lång tid tillbaka. I underlaget till den andra inventeringen för Skånes flora (Åke Svensson) uppges mellanbacken som lokal för klintsnyltrot år 2002 och vägrenen 2001. Lyckebo Åkerkulle NO Fredshög, ca 350 m S om f.d. Maglarps flygplats. Kullen är fri från buskar så när som på en bergtall Pinus mugo och en fläder Sambucus nigra. I den sydligaste delen dominerar blodnäva och luktvicker. Norr härom finns en yta dominerad av foderlosta. I övrigt är fältskiktet heterogent och utgörs av övergångsformer mellan stäppartad torräng och knylhavreäng. Den förra representeras främst av ängshavre, flentimotej Phleum phleoides, småborre, backsilja Peucedanum oreoselinum, lundtrav, brudbröd, harmynta Satureja acinos och gullviva. I knylhavreängen ingår bl.a knylhavre, som dominerar vissa ytor, gullusern, gulmåra, gullris, rödsvingel, åkervädd, prästkrage, gråbo, mörkt kungsljus Verbascum nigrum, rödklint och hundäxing. Väddklinten är ganska riklig i norra delen av backen. Antalet exemplar av klintsnyltrot tycks inte ha minskat här sedan 1967 då antalet exemplar var 15 20 (Skånes flora arkiv). Nilsson och Gustafsson (1979) uppger 4 exemplar 1977, något år tidigare var det omkring 20 exemplar. Kraft (1987) anger 20 exemplar 1984 och 30 exemplar 1985. Mellan 1988 och 2007 har antalet varierat mellan 1 och 55. Åren 2005 07 var antalen 21, 16 resp 2. I Skånes floras arkiv finns lokalen uppgiven första gången 1967. Kvärrestad Åkerkulle 1600 m SO Kvärrestad kyrka, vid en sydgående väg från vägen mellan Kvärrestad och Östra Ingelstad, vid en kraftledning. Den sydöstra delen av kullen är urgrävd och här står en stolpe till en kraftledning. Den sydvästra delen av kullen utgöres av ett hagtorn/slånsnår. I övrigt är marken öppen sånär som på ett par rosenbuskar. Vegetationen utgörs i stor utsträckning av ängshavreäng. Här ingår bl.a. ängshavre, fältvädd, flentimotej, gullviva, brudbröd, blodnäva, backskafting Brachypodium pinnatum (upptar en stor yta i norra delen), småborre, darrgräs, krissla Inula salicina och backsilja. I fläckar av knylhavreäng ingår bl.a. knylhavre, hundkäx, åkervädd och gråbo. Väddklinten är riklig. Bland övriga följearter återfinns bl.a. ängsskära Serratula tinctoria, getrams Polygonatum odoratum och ängstoppklocka Campanula glomerata ssp. glomerata. Slånbuskaget expanderar norrut inom området där väddklinten är som rikligast. År 1999 fanns här 4 exemplar av klintsnyltrot (Skånes flora, andra inventeringen), 2005 07 var det 26, 5 resp. 2 exemplar. Första uppgiften om klintsnyltrot här är från 1999 (Skånes flora, andra inventeringen, Kjell-Arne Olsson). Tomelilla Nordost om Gammelgården vid en vägskärning strax före ett smalt skogsområde, vid Munka Tågarp, söder om Tomelilla. Klintsnyltroten lär här vara inplanterad och senast sedd 1990. Den växte här tillsammans med skärblad Falcaria vulgaris och rosenlök. Ven Sannolikt är klintsnyltroten en sen inkomling till Ven (Nilsson 1963). Arvid Nilsson daterar invandringen till någon gång efter 1912 då G. Påhlman gav ut en floraförteckning i Botaniska notiser över Ven och där arten saknas. Nilsson återger även ett par muntliga uppgifter om arten mellan 1912 och 1922. Den ena är utan närmare lokalangivelse medan den andra är inom tegelbruksområdet vid Norreborg. I Lunds herbarium finns ett belägg från 1923 från Ven, Tegelfabriken. Det är också inom tegelbruksområdena vid Norreborg och Husvik som arten länge hade sina huvudförekomster på ön. Särskilt nämner Nilsson (1963) Tyskabacken, belägen mellan Norreborg och Husvik, som åtminstone delvis är uppbyggd av leravfall från tegeltillverkningen. Nilsson skriver att den där talrikt förekommande väddklinten hyser snyltare på var och varannan planta, än ovanligt stora, nära meterhöga i tät, högvuxen vegetation, än föga mer än decimeterhöga, på torr mager mark. Inom Norreborgsområdet var klintsnyltroten ymnig vid en tidigare ringugn för tegelbränning och annars spridd. Ganska talrik var arten inom Husviksområdet. Även längre åt sydost påträffades arten här och var fram till Haken. Ännu en lokal på ön nämner Nilsson från Kyrkbacken, där arten sedan länge är konstaterad. År 1969 fanns klintsnyltrot vid en av bunkrarna på sydkusten (Nilsson 1970). Norreborg. Öster om hamnen Klintsnyltroten har här en mindre, nästan årsviss förekomst i knylhavreäng. Tidigare sträckte sig lokalen längre österut mot ett värn men där har igenväxning skett med buskar. Som mest har här funnits 25 exemplar 1994 och 1995. Åren 2005 07 var antalen 5, 1 resp. 0. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 171

MAGNUSSON Tabell 1. Det sammanlagda antalet exemplar och lokaler av klintsnyltrot i Skåne, uppdelat på fastlandet och Ven. Med antal lokaler avses antal lokaler där klintsnyltrot fanns året i fråga. Med insådda lokaler avses de tre av John Kraft på 1960 80-talen insådda lokalerna (Fredriksberg, Granebacken, Käglinge). Number of individuals ( ex ) and localities ( lokaler ) of Orobanche elatior in Skåne from 1984 to 2007. Fastlandet refers to mainland localities, Ven to the island of Ven in Öresund, while the two rightmost columns present, respectively, total numbers of individuals at all localities and at all localities except those where O. elatior has been introduced. Antal ex Fastlandet Ven Totalantal ex Antal lokaler Antal ex, utom de insådda Antal lokaler utom de insådda Antal ex Antal lokaler Totalantal ex utom insådda lokaler 1984 262 15 1985 288 12 1986 250 12 1987 281 13 1988 1146 14 1989 1198 23 806 19 711 15 1909 1517 1990 849 24 670 20 290 11 1139 960 1991 559 25 508 21 235 13 794 743 1992 617 10 1993 423 10 1994 700 19 651 18 338 8 1038 989 1995 524 7 1996 227 17 232 9 459 1997 419 17 123 6 542 1998 217 9 1999 586 19 308 9 894 2000 843 21 302 8 845 2001 619 26 577 22 202 6 821 779 2002 510 26 495 23 150 8 660 645 2003 624 25 582 22 10 6 634 592 2004 822 26 784 24 23 5 845 807 2005 1864 30 1731 26 47 8 1911 1778 2006 996 29 919 25 14 6 1010 933 2007 380 21 378 19 16 6 396 394 Husvik mellan vägen t. campingplatsen och strandskoning Vegetationen utgörs av en knylhavreäng där några arter kommit att alltmer dominera, framför allt rörsvingel, knylhavre och blåhallon. Andra arter är bl.a. hundäxing, åkerfräken, röd- och skogsklöver Trifolium pratense och medium, nässelklocka Campanula trachelium, brännässla, rödklint och rödsvingel. Väddklint var tidigare en dominant men har nästan försvunnit inom området; 2007 sågs 3 blommande plantor. Samtidigt har klintsnyltroten minskat från som mest 388 exemplar 1988 och 298 exemplar 1989 till 6, 6 och 0 exemplar 2005 07. Ännu 1999 var antalet exemplar högt 126 exemplar. Kanten mot vägen brukar slås, men tidigt och höet får tyvärr ligga kvar och vegetationen avviker inte positivt här. År 1986 slogs hela området på försommaren för att kunna användas som kompletterande campingplats senare. Detta ledde till att väddklinten blev lågvuxen och inte blommade, vilket klintsnyltroten inte klarade utan blev sparsam (8 exemplar jämfört med 42 exemplar året innan och 46 året efter). 172 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

KLINTSNYLTROT Lokalen är den enda tillsammans med Gässviken där rödklint sannolikt varit värdväxt vid enstaka tillfällen eftersom klintsnyltroten växt intill rödklint och närmaste väddklint varit långt borta. Gässviken I den brantaste delen i den övre delen av sluttningen finns en mindre torr variant av stäppartad torräng som är karaktäristiskt lågvuxen. Här ingår bl.a. ängshavre, darrgräs, jordtistel Cirsium acaule, gullviva, slankstarr, sommarfibbla, rödkämpar, skogsklöver, vildlin Linum catharticum, ängssvingel Festuca pratensis, vårbrodd Anthoxanthum odoratum, rödklint, sammetsdaggkåpa Alchemilla glaucescens, småborre, humleblomster Geum rivale och käringtand Lotus corniculatus. Väddklinten har minskat här och finns numera bara enstaka men ökar uppåt mot åkerkanten där en knylhavreäng vidtar med bl.a. dominant knylhavre, äkta johannesört och björnloka Heracleum sphondylium. Klintsnyltroten är oftast sparsam. Som mest har räknats 37 exemplar 1988 och 29 1989. Åren 2005 07 var antalet exemplar 9, 4 resp. 3. Vegetationstypen har sannolikt haft större utbredning tidigare då backafallen på nordostkusten var så gott som helt öppna enligt äldre fotografier. Söder om Prästgårdsbackarna Den norra dellokalen utgörs av en brant sluttning och åkerkanten ovanför. Vegetationen i sluttningen utgörs av en knylhavreäng med inslag av stäppartade torrängsarter. Bland arterna märks dominant knylhavre, ängshavre, kungsmynta, rödklint, gulmåra, åkerfräken, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, röllika, åkervinda, backvial Lathyrus sylvestris, hundkäx, hundäxing och rödsvingel. Väddklinten är vanlig. Lokalen är utsatt för stark igenväxning. Slån, hagtorn och rosor invaderar. Längst ner mot stranden övergår området i en erosionsbrant men förhållandena ovanför har varit så stabila att tidigare öppna ytor övergått i slånsnår. Den tilltagande igenväxningen avspeglas också i antalet exemplar av klintsnyltrot. Åren 1984 1988 var antalen 29, 22, 22, 40, resp. 39 medan 2005 07 räknades 11, 1 resp. 7 exemplar. Den södra dellokalen utgör en utpräglad stäppartad torräng i brant västsluttning ovanför en hög erosionsbrant. Följearter är bl.a. ängshavre, darrgräs, kungsmynta, sommarfibbla, brudbröd, puktörne, jordtistel, slankstarr, fältvädd, gulmåra, backsmultron Fragaria viridis och prästkrage. Väddklinten är vanlig medan klintsnyltroten finns i något enstaka exemplar och är ej årsviss. Vegetationen hotas uppifrån av kvickrot Elytrigia repens och buskar och nerifrån av erosion. Bäckviken Den södra delen av backafallen vid Bäckviken växte efter betets upphörande kraftigt igen med buskar och träd medan den mellersta och norra delen klarade sig bättre, främst beroende på att man brände backen. I de senare delarna utvecklades ett fältskikt med mycket väddklint som klintsnyltroten koloniserade. Antalet exemplar av klintsnyltrot blev som högst 1988 med hela 582 exemplar. Under mitten av nittiotalet röjdes området och bete återinfördes 1996. Därefter har antalet klintsnyltrot varierat efter hur starkt betet har varit. Fr.o.m. 2003 har betestrycket varit hårt och klintsnyltroten har bara funnits utanför det stängslade området i åkerkanten i enstaka exemplar. Inom området där klintsnyltroten tidigare funnits, ovanför kaféet och norrut till ovanför en lucka i bebyggelsen, utgörs vegetationen av en knylhavreäng med stäppartade torrängsinslag. I en upptagning från 2000 noterades bl.a. dominant knylhavre, riklig väddklint, rödklint, gulmåra, morot, röllika, hundäxing, rödsvingel, smalgröe, ängshavre, fältvädd (ovanför kaféet), småborre, brudbröd, rödkämpar, puktörne, smultron/backsmultron och nässelklocka. Första värnet väster om värnet som markerar Vens sydspets Värnet stabiliserar vegetationen ovanför i branten så att sluten vegetation kunnat uppstå inom ett erosionsoch rasområde. Något enstaka exemplar av klintsnyltrot brukar finnas antingen i den slutna vegetationen eller väster härom i öppen rasbrant. Slån brer ut sig ovanför värnet och håller på att bilda ett snår. Även i rasbranten var förhållandena så stabila att slån kunde expandera men i samband med kraftiga regn sommaren 2007 spolades vegetationen bort. Nämndemansgårdens backafall Klintsnyltroten fanns ursprungligen vid en inskärning av backafallet vid en mindre dunge med sötkörsbär. Vegetationen i backafallen domineras här av raklosta Bromopsis erecta som sannolikt kom in som följeslagare till esparsett Onobrychis viciifolia när delar av Nämndemansgårdens backafall plöjdes upp och besåddes med betes- och vallväxter (Nilsson 1963). Raklostan dominerar ofta vegetationen ensam eller tillsammans med knylhavre, men inom området där klintsnyltroten fanns är arten sparsammare. Andra arter är ängshavre, darrgräs, kungsmynta, puktörne, gullusern och blåhallon. Väddklinten finns kvar men har försvunnit från vissa ytor. Klintsnyltrot kan fortfarande påträffas i något enstaka exemplar men nu längre åt nordost i ren raklostavegetation i övre delen av branten. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 173

MAGNUSSON Artens samlade numerär År 2007 var ett mycket dåligt år för klintsnyltroten med endast 396 exemplar räknade (tabell 1). Annars har antalet legat mellan 634 och 1911 exemplar under de år då samtliga lokaler räknats. Någon minskande trend kan inte påvisas för fastlandet som helhet. På Ven däremot har antalet minskat till en bråkdel från vad det var i början av undersökningen. Som mest räknades 1146 exemplar 1988 medan 2006 och 2007 antalet var 14 respektive 16. Från 12 till 15 lokaler i början av undersökningen är antalet nu nere i 6. På fastlandet har som mest räknats 1864 exemplar 2005 och som lägst 380 exemplar 2007. På flera lokaler har en minskning skett. Det kompenseras av en kraftig ökning av antalet på Borrebacke. Antalet lokaler har i genomsnitt varit cirka 25. Det är bara den ursprungliga, insådda lokalen vid groddammen i Käglinge som säkert är borta. Sammanlagt 7 lokaler (Sundvik 2, Rustningshamn 1, Käglinge rekreationsområde 1, Bernstorp 2 och Kvärrestad 1) har tillkommit. De nytillkomna lokalerna befinner sig högst tre hundra meter från en tidigare lokal, utom den vid Kvärrestad som ligger långt från de övriga med undantag för den tillfälliga och insådda lokalen vid Munka Tågarp. Det finns inga uppgifter om att Kvärrestad-lokalen skulle vara insådd. Liknande enstaka och isolerade, dock ej bestående förekomster, har tidigare rapporterats i Skåne (från Benestad backar och Södra Sandby; Wittzell 1988). Skötsel Alla lokalerna är mer eller mindre hotade av igenväxning (hagtorn och slån) eller genom att triviala fältskiktsarter (knylhavre, bergrör, rörsvingel, hundkäx, blåhallon och palsternacka) tar över. Lokalerna är därför alla beroende av någon form av skötsel för att kunna bevaras. Buskröjning. I ett par fall där ingen fältskiktsart hotar att ta över bör en lokal kunna bevaras enbart genom att buskar hålls efter. Detta gäller två av lokalerna i Sundvik (den nya lokalen i norra lergraven och höjdryggen mot sydväst). Bränning utförs tidigt på våren och hindrar att förna anrikas. Tre lokaler har bränts eller bränns. Vid Bäckviken räckte bränning till för att bibehålla en rik väddklintsvegetation och förhållandena för klintsnyltroten var optimala. Vid Gässviken tycks den intressanta och bitvis lågvuxna vegetationen i övre delen av backen kunna bibehållas tack vare årlig bränning. Vid Husvik har bränning däremot inte räckt till för att bibehålla väddklintsvegetationen. Slåtter på Östra kyrkogården i Malmö har tills i år inneburit att vegetationen bibehållits på ett stadium där väddklint och klintsnyltrot trivts. Knylhavre och blodnäva var visserligen dominanta inom vissa ytor men tilläts inte expandera. Slåttern sker här sent på säsongen (augusti) med slåttermaskin och höet tas bort. Andra lokaler som slås mera oregelbundet är de vid vägkanter. Vid södra infarten till Västra Karup slås inte längre den östra dellokalen på grund av att en infartsväg stängts och lokalen befinner sig för långt från stora vägen. Detta innebär att lokalen håller på att växa igen och att klintsnyltroten kommer att försvinna. Vägkanterna kring cykelstigen på platån vid Rustningshamn slås men inte varje år. Det räcker för att bibehålla en rik väddklintsvegetation. Vid Bernstorp drar klintsnyltroten nytta av slåttern anpassad för flikståndset. Generellt sett bör vägkanter vara säkra lokaler för klintsnyltrot om de slås sent och regelbundet. En negativ effekt av slåtter påtalas av Nilsson (1963) som skriver att klintsnyltroten försvunnit inom ett par områden på Ven på grund av effektivare huggning av vägkanterna. Förmodligen slogs vägkanterna då vid mer än ett tillfälle och även under den känsliga tiden på försommaren. Bete gynnar klintsnyltroten genom att väddklinten gynnas och får gå upp i blom. Den värsta konkurrenten i fältskiktet, knylhavre, kan hållas helt efter som i Bäckviken om man betar kraftigt hela säsongen. Då blir å andra sidan väddklinten bara lågvuxen och vegetativ och klintsnyltroten uteblir. Ett tidigt bete som i Långa hagen 2006 i Käglinge tycks fungera för att få 174 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

KLINTSNYLTROT en bra högsommarblomning. Betet bör sedan återupptas efter blomningen. År 2007 betades Långa hagen senare varför väddklinten inte blommade och klintsnyltroten uteblev. Praktiska problem med fållor hindrade också ett försök med liknande bete i Bäckviken 2007. Betesmarken i Rustningshamn har på senare tid betats bättre, framför allt på försäsongen, och ger på högsommaren ett grönt intryck till skillnad mot tidigare ett brungult på grund av all knylhavre. Beteseffekter diskuteras av Moeslund (1985) från Sönder Kongerslev, Jylland. Lokalen hade betats tidigare men knappast i den omfattning som vid undersökningstillfället. Klintsnyltroten tycktes undgå att betas men trampades i stället sönder. Moeslund betonar vikten av bete för vegetationen som helhet men förespråkar att den ställs in under klintsnyltrotens blomning i juni juli för att säkra frösättningen. Hur hotad är klintsnyltroten? Nilsson och Gustafsson (1979) skriver om klintsnyltrotens situation att en omfattande lokalreduktion ägt rum. Endast på Ven tycks klintsnyltroten ha en livskraftig population. Kraft (1979) har en delvis annan uppfattning och skriver att läget för klintsnyltroten ännu är tillfredsställande. Han nämner att det finns gott om lokaler på Ven. På fastlandet är lertäktsområdet vid Sundvik hotat av att man vill bygga hus här. Söder om Malmö är klintsnyltroten inte hotad med undantag av Klagshamnsområdet, där man vill fylla ut. Idag är situationen förändrad. Situationen på Ven är osäker främst på grund av den oväntade tillbakagången på lokalen vid Husvik och svårigheter med att anpassa betet till att både hålla tillbaka knylhavre och gynna väddklintsvegetationen vid Bäckviken. Några större ytor med väddklint finns inte kvar att kolonisera för klintsnyltroten på ön. Det sker inte heller någon spridning utanför redan existerande lokaler även om mindre ytor med mycket väddklint finns i närheten, som till exempel vid värnet väster om Vens sydspets. Positivt är att lokalerna ingår i naturreservat och att de ansvariga för skötseln är väl införstådda med att bevara klintsnyltroten. På fastlandet är hotet mot klintsnyltroten betydligt mindre. Antalet lokaler är ganska stort även om de flesta är små. En viss spridning sker och potentiella lokaler är ännu så länge inte ovanliga. På några lokaler är dock klintsnyltroten på väg ut: Drottninghall och Råå skjutbana. Östra kyrkogården i Malmö är osäker. Vad som inte heller är bra är att bara några få lokaler sköts på ett tillfredsställande sätt medan resten lämnas att växa igen. Väddklinten klarar sig genom att kolonisera vägkanter, vilket klintsnyltroten bara gör i undantagsfall. Tack till Göran Mattiasson som lämnat lokaluppgifter och visat flera av lokalerna i fält. Citerad litteratur Andersson, K. & Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 4. Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002. Västergötlands flora. SBF-förlaget, Uppsala. Georgson, K. m.fl. 1997. Hallands flora. SBT-förlaget, Lund. Gunnarssson, J. G. 1932. Vellingeortens flora. Malmö. Gustafsson, M. 1996. Kulturlandskap och flora på Bjärehalvön. Lunds Bot. För., Lund. Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hultén, E. 1971. Atlas över växternas utbredning i Norden. Fanerogamer och ormbunksväxter. 2:a uppl. Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm. Hultén, E. & Fries, M. 1986. Atlas of North European vascular plants. North of the Tropic of Cancer. Koeltz, Königstein. Håkansson, T. 1945. Orobanche major L. ofrivilligt inplanterad i Växjö. Bot. Not. 1945: 465 466. Johansson, J. T. 2000. Berättelse om tre dagars botaniskt resande i Skåne i begynnelsen av augusti månad år 2000. Lunds bot. för., medlemsblad 2000(4): 18 36. Kraft, J. 1979. Översikt över Orobanche, snyltrotsläktet, i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 73: 27 37. Kraft, J. 1982. Floran i Käglinge f d grustag. Lunds bot. för., medlemsblad 1982: 15 32. Kraft, J. 1987. Falsterbohalvöns flora. Lund. Kreutz, C. A. J. 1995. Orobanche. Die Sommer urz- Sommerwurzarten Europas: Ein Bestimmungsbuch. 1 Mittelund Nordeuropa. Stichting Natuurpublicaties Limburg, Maastricht. Leche, J. 1744. Förteckning öfver de raraste växter i Skåne. Kungl. Svenska Vetenskapsakad. handl. 5. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 175

MAGNUSSON Lilja, N. 1870. Skånes flora. Ny omarb. upplaga. Hierta, Stockholm. Moeslund, B. 1985. Stor Gyvelkvaeler (Orobanche elatior) i Östhimmerland. Urt 1985: 117 123. Nilsson, A. 1962. Något om naturtyper och flora i kustbandet norr om Landskrona. Skånes Natur 1962: 151 158. Nilsson, A. 1963. Hven. Vegetation och flora. Skrifter utgivna av Landskronatraktens Natur 4. Nilsson, A. 1970. Vens flora. Skånes Natur 1970(2): 35 37. Nilsson, H. 1947. Resultatrik frösådd av Orobanche major. Bot. Not. 1947: 79 80. Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1979. Projekt Linné rapporterar 106-120. Svensk Bot. Tidskr. 73: 353 372. Olsson, K.-A. 1999. Orobanche elatior. I: Aronsson. M. (red.), Rödlistade kärlväxter i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, Uppsala, s. 565 566. Olsson, K.-A. Borrebacke. 2003. I: Olsson, K.-A. m.fl. (red.), Floran i Skåne, Vegetation och utflyktsmål. Lunds Botaniska Förening, Lund, s. 314 315. Påhlsson, L. (red.) 1998. Vegetationstyper i Norden, 3 uppl. Nordisk Ministerråd, København. Sjöbeck, M. 1921. Om Orobanche major (L) Fr, i Hälsingborgstrakten. Fauna och Flora 1921: 155 163. Sjörs, H. 1967. Nordisk växteografi, 2 uppl. Bonnier, Stockholm. Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds Botaniska Förening, Lund. Weimarck, H. 1947. Tre rariteter i skånsk flora. I: Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. (red.), Natur i Skåne. Svensk natur, Stockholm, s. 267 275. Weimarck, H. 1963. Skånes flora. Corona, Malmö. Weimarck H. & Weimarck, G. 1985. Atlas över Skånes flora. SBT-förlaget, Lund. Wittzell, H. 1988. Tillägg till Skånes flora. Svensk Bot. Tidskr. 82: 1 9. ABSTRACT Magnusson, M. 2008. Klintsnyltroten i Skåne. [Orobanche elatior in Skåne, southernmost Sweden.. Svensk Bot. Tidskr. 102: 163 176. Uppsala. ISSN 0039-646X. The parasitic perennial Orobanche elatior is in Sweden limited to the province of Skåne. It has occasionally appeared further north but was probably introduced. The species is classified as endangered (EN). All localities on the island Ven were monitored 1989 2007 and on the mainland 1988 2007. Orobanche elatior is mainly found in the agricultural landscape of SW Skåne. The grassland vegetation at the sites typically includes species such as Arrhenatherum elatius, Rubus caesius, Anthriscus sylvestris, Dactylis glomerata, Centaurea scabiosa (main host species) and Centaurea jacea (probably host in a few cases). Often the soil is calcareous and species such as Helictotrichon pratense, Origanum vulgare, Leontodon hispidus, Filipendula vulgaris and Scabiosa columbaria occur. A succession towards an increasing dominance of trivial, often nitrophilous species such as Arrhenatherum elatius, Calamagrostis epigeios, Anthriscus sylvestris, Pastinaca sativa and Festuca arundinacea and a corresponding reduction of Centaurea scabiosa and O. elatior can be seen at several localities. Encroachment with Prunus spinosa and Crataegus is a threat at other. At two localities where none of the trivial species is dominant a clearing of bushes may be enough to preserve the original vegetation. Burning early in spring worked well in one locality but not in another to hold trivial species at bay. Grazing early in spring also seems to control Arrhenatherum elatius, while grazing when O. elatior flowers (June July) should be avoided. Three roadside localities seem to be safe due to yearly cutting. For mainland Skåne there was no obvious trend in the number of O. elatior. In 1989 the number of localities was 23 and number of plants 1198. The best year was 2005 with 30 localities and 1864 plants. The worst year was 2007 when at 21 localities only 380 plants were found, but this year was probably an exception. On Ven, however, a clear downward trend is obvious. The number of localities in 1984 was 15 and the number of plants was 262. In 2007 only 16 plants were found at 6 localities. Magnus Magnusson disputerade på en avhandling om moss- och lavsuccessioner inom Sandhammarens dynområde. Därefter har han gjort naturvårdsundersökningar på bland annat Ven och Kullaberg. Numera arbetar Magnus som bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek. Adress: Basgränden 10, 224 68 Lund E-post: magnus.magnusson@comhem.se 176 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)