Arjeplogs kyrka Sofia Magdalena Kyrkomiljön Arjeplogs kyrka ligger på en udde i Hornavan, alldeles i utkanten av samhällets nuvarande centrum, med en allékantad tillfart i Storgatans förlängning. Närmiljön kring kyrktomten består av blockrik terräng som speglar platsens ursprungliga karaktär och förutsättningarna för den forna kyrkstaden. På åsryggen ligger det gamla kyrkoherdebostället och pastorsexpeditionen. Kyrkotomten Den fyrkantiga kyrktomten, med kyrkan mittpå, är snävt avgränsad genom ett smäckert, vitmålat staket. Kyrkan som är den andra på platsen, är en av länets sex korskyrkor. Vid sekelskiftet omgestaltades den till långhuskyrka med torn mot öster och kor i västra korsarmen. Kyrkan byggdes på 1760-talet som en timrad korskyrka med huvudingång från sjösidan i söder. Den fick sin nuvarande, nationalromantiska gestalt vid en radikal ombyggnad under 1800-talets sista år, då tornet restes i öster och låga, små utbyggnader lades i korsarmarnas innerhörn. Vapenhuset inrymdes i tornets breda bottenvåning. Kyrkan kläddes med en heltäckande spåndräkt som ger väggarnas hörn en rundad form. De många takpartierna är valmade och täckta med kopparplåt, men var från början spåntäckta. Över takets korsmitt rider en utsirad takryttare och ur tornets höga sadeltak skjuter en hög lanternin med toppigt tak De mestadels små, spröjsade fönstren med stickbågiga valv är inordnade i grupper om två, tre eller fem. Fönstergrupperna accentueras i fasad av ornerade kolonner mellan fönstren. Kyrkorummet är helt öppet men erbjuder ändå, genom växlande rumshöjder, fönstersättning och pelare, små rum i det stora. Korshörnens små utbyggnader har en skala och fönstersättning som minner om burspråk. Efter ombyggnaden 1899, då korsarmarnas väggar skars av för de små utbyggnaderna, bärs korsmittens valv upp av fyra kraftiga runda pelare. Över korsmitt och vardera korsarmen spänner blåmålade kupolvalv som är neddragna i hörnen. Kvartsvalven över hörnens utbyggnader kantas av textband. Koret i västra korsarmen ligger ett steg över långhuset och hela kyrkan har ett fernissat trägolv medan tak och väggar är klädda med liggande panel av pärlspontade bräder. Fönstren är infattade i kraftiga, utsirade ramverk som även innesluter bröstningen, där panelen lagts i rombiskt mönster. Korets väggar har en rikare utsmyckning med rombiska fält, arkadfriser och målade akantusfriser. Vid en restaurering kring 1970 fick kyrkorummet och inredningen sin nuvarande färgsättning och sakristian byggdes till. Kyrkans stora malmkronor kompletterades med de för arkitekten, Bertil Franklin, karaktäristiska låga mässingsarmaturerna.
Altartavlan som föreställer nattvarden har nyklassicistisk aedicula och kartusch i rokoko. Den femkantiga altarrundeln har genombrutet arkadmotiv och direkt framför altarrundeln ligger tre gravhällar av fjällskiffer, daterade 1647-1651, till minne av prästens och gruvfogdens barn. Den ståliga predikstolen som står mot korsmittens pelare, är en kopia av Pite stads predikstol, skuren av Jonas Blank när kyrkan byggdes på1760-talet. Dopfunten i trä från samma tid byggdes om vid sekelskiftets omgestaltning av kyrkan, och har stor cuppa på svängd fot. Det gamla korskrankets genombrutna krön av akantusslingor har monterats på bänkskärmarna närmast koret. Kyrkbänkarna är öppna s.k. bönhusbänkar, målade i brunrött med utsirade, gröna gavlar. Kyrkan har läktare i norra och östra korsarmarna, läktarbarriärerna tar upp samma arkadmotiv som följer korets taklist och som syns i altarringen. En psalmtavla är infattad i den norra läktarbarriären. Orgeln har en helt modern, återhållen fasad. Rummet har väl anpassade, sentida tillägg i form av ambo samt bokhyllor och sittgrupp vid kyrktorget. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Kyrkans sjönära läge på udden speglar en tid med väglöst land då vattenvägen var den viktiga. 1700-talets korskyrka är fortfarande klart urskiljbar bakom de utbyggnader och den festliga nationalromantiska fasaddräkt som sekelskiftets omdaning tillförde. Den förväntan som exteriören bygger upp motsvaras väl av interiören som också bjuder på ett rikt växelspel mellan olika höjder/nivåer och mellan storslagenhet och närhet. Nationalromantikens snickarglädje i kombination med rummets varma öppna karaktär ger utrymme för avskilda rum, och sentida tillägg är väl anpassade till den äldre inredningen. Bärande karaktärsdrag Kyrkans läge på Kyrkudden, med närmiljöns blockrika terräng som speglar platsens ursprungliga karaktär. Timmerstommen i den ännu tydligt urskiljbara korskyrkans gestalt. Exteriörens starka nationalromantiska prägel. Helhetsupplevelsen där kyrkans yttre och inre samspelar. Kyrkorummets nationalromantiskt präglade arkitektur som väver samman inredningens olika tidsepoker till en väl sammanhållen enhet. Rummets växelspel mellan högt och lågt storslagenhet och närhet. Korets gravhällar som ger kontinuitet till kyrkplatsens etablering och bergshanteringen i mitten av 1600-talet.
Källor & litteratur ATA Norrbottens museums arkiv Arjeplogs kyrka. Informationsblad i kyrkan. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1991. Hamberg Per-Gustaf Norrländska kyrkoinredningar, Uppsala 1974 Beskow Hans Bidrag till studiet av övre Norrlands kyrkor, särtryck ur Norrbotten 1953 och 1954. Luleå 1955. Inventeringsdatum 2004-09-21 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning: Jennie Sjöholm Norrbottens museum, Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro. Miljön kring Norra Bergnäs kapell Kapellet ligger i väglöst land på en udde i Piteälven och nås med båt eller till fots. Något hundratal meter bort finns ett gammalt nybygge men i övrigt omges kapellet av lätt kuperad skogsmark med stigar som slingrar genom lingonriset. Kyrkotomten Kapellet saknar avgränsad kyrktomt. Enkla stockbänkar i ring kring entrén formar liten kyrkbacke. Kapellet Norra Bergnäs kapell byggdes 1897 som en timrad, liten långhuskyrka, med lägre kor och ett lågt västtorn med utkragat klockhus. Kapellet har nakna, solbrända timmerväggar under branta sadeltak. En enkel korrugerad plåt har fått ersätta takets ursprungliga asfaltpapp. På vardera långsidan `hänger ett brett fönsterparti under takfoten och det lilla koret har tresidig fönstersättning med högt, spetsigt gavelfönster.
Bemålade drakhuvuden och ringkors i nockändarna förstärker det nationalromantiska intrycket tillsammans med vackert fasonerade fönsterinramningar. Över torningångens enkla, gula dörr hänger ett skärmtak med utsirade vindskivor och drakhuvuden. Invändigt har både koret och det korta långhuset tak öppet till nock. Vinkelmötet mellan takstolens virken har utformats med drakhuvuden och i gränsen mot koret har ett kors skrivits in i takstolskonstruktionen. Koret ligger två steg över långhuset och hela kyrkan har ett obehandlat skurgolv, medan tak och väggar är klädda med breda, pärlspontade bräder ställda i olika riktningar stående i bröstningen och liggande å väggarnas övre del. Tak, väggar och övrig fast inredning (bänkarna undantagna) är strukna med mager linoljefärg i olika ljusa, dämpade toner, medan ockrafärgade listverk och takstolar följer och förstärker rummets form och arkitektoniska uppbyggnad. Gränsen mot koret markeras även av att koröppningen inramas av textband på samiska mot blå bottenfärg. Altaret tar stöd mot en fristående, låg skärmvägg med sakristian inrymd där bakom. Ett bordskrucifix ersätter altartavlan och en halvrund altarring med knubbiga balusterdockor sluter kring altararrangemanget. En enkel katederpredikstol står i långhusets övre hörn och på motstående sida står den runda vedkaminen av gjutjärn, mot en vitkalkad murnisch. Bänkinredningen som består av enkla, öppna bänkar har målats med modern, blank snickerifärg i gråvit ton. Kapellet saknar elström och lyses upp stearinljus i stora malmkronor och vägglampetter i mässing. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Norra Bergnäs kapell är ett mycket välbevarat kapell från förra sekelskiftets befolkningsexpansion. Kapellet är nästan helt oförändrat till det yttre såväl som invändigt, med solbrända timmerfasader och nationalromantiska drag i fönsterinramningar, nockdekor och form. Läget i skogsmark, ursprunglig inredning med originalmålning och det enkla skurgolvet i kombination med rummets ouppvärmda skick, bidrar till det ålderdomliga intrycket. Bärande karaktärsdrag Närmiljöns naturkaraktär Exteriörens välbevarade kraftfulla, nationalromantiska karaktär och balanserade proportioner Den oförändrade interiören med enkel, ursprunglig inredning och originalmålning å väggar och tak mm. Det ursprungliga uppvärmningssystemet som ger ett inomhusklimat av idag sällan upplevd art, med en bevarad vedkamin av en typ som funnits i nästan varje kyrka men numera är sällsynt
Källor & litteratur Riksarkivet SVAR, ATA Bebyggelsehistorisk tidskrift 1991. Inventeringsdatum 2004-09-17 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning: Jennie Sjöholm Norrbottens museum, Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro. Pouttaure kyrka - kyrkomiljön Pouttaure by är delad i tre bydelar kring en vägkorsning, kyrkan ligger i utkanten av den västra bydelen. Kyrkan ligger mitt på kyrkogården som är belägen på en höjd, öster om den närmsta bydelen. Trots det höga läget är kyrkan skymd bakom skogsridåer mellan landsvägen och kyrkan. Även åt öster och norr växer skogen intill kyrkogården. Kyrkotomten Kyrkogården omgärdas av ett sirligt, vitmålat spjälstaket med smidesgrindar mot huvudgången. Från grinden i väster stiger marken upp mot kyrkoentrén i tornet. Effekten blir att tornet blir en förlängning av huvudgången, från jorden mot himlen. Huvudgången kantas av parställda belysningsstolpar. Endast partiet norr om huvudgången är tagen i anspråk som begravningsplats den södra sidan består av gräsmatta, här står också ett litet, enkelt gravkapell/likbod med flackt, plåtklätt sadeltak, vitmålad läktpanel och små, smala spröjsade fönster. Spår av en äldre väg in till gravkapellet/likboden kan ses på baksidan där en gammal, igensådd vägbank leder från en igensatt grind i staketet till en igenmurad ingång till gravkapellet/likboden. Spridda lövträd växer över hela kyrkogården. Området närmast öster om grinden utgörs av delvis igenväxande grusgravar med smala grässträngar mellan. Kvarteren avgränsas av grusgångar. Nordväst om kyrkan finns även några vitmålade träkors varav ett markerar kyrkogårdens första gravplats. I gravkvarteren närmast kyrkan har alla grusgångar utom en lagts igen och kvarters
indelningen därmed försvunnit. Gravvårdarna i denna del är yngre, med låga och mer likformiga stenar än på grusgravsområdet. Från sakristidörren leder en gång av skifferplattor fram till en bod med torrdass i tomtens SÖ-hörn. Dasset som troligen är samtida med kyrkan har en liggande panel, gulmålade, panelklädda dörrar och plåttäckt sadeltak. I nordöstra hörnet av kyrkogården ska det, enligt traditionen finnas en massgrav som dock inte är utmärkt. Kyrkan Pouttaure kyrka uppfördes under åren 1904-1907, kyrkan byggdes i Jokkmokk ochforslades i delar till Pouttaure för montering. Kyrkan ritades av byggmästareerik Gustav Kristiansson och arkitekt Gustaf Hermansson. Kyrkan är enskeppig med västtorn, avsmalnat kor i öster och utbyggnad för sakristian i sydöst. Sockeln är i huggen sten och väggarna är klädda med liggande fasspont ovan bröstningen och stående under. Vertikallinjen markeras av fönsterfodren och knutbrädorna. Fasaden är enkel, strikt och geometrisk till sin karaktär. De spröjsade fönstren sitter i grupper om tre, korgavelns fönster har fått en spetsbågig form som skiljer sig från kyrkans övriga, raka fönster. Långhus, torn och kor har sadeltak medan sakristians tak är valmat. Taken är spåntäckta. I nockändarna på torntaket sitter ringkors i trä, på långhustaket sitter en enkel spira och på kortaket ett träkors. Tornet har markerade strävor mot basen och en panel som växlar mellan stående och liggande fassspont, fälten avgränsas av släta lister i ljusgrått, den stående panelen högst upp på torngaveln har ett spetskantat avslut neråt. Kyrkporten är en panelad pardörr. Invändigt bildar rummet en långhuskyrka med avsmalnat, djupt kor som ligger ett trappsteg över långhuset. Kyrksalen har ett lackat brädgolv medan korgolvet har fått en blå nålfiltsmatta. Över långhuset reser sig ett skivklätt tredingstak vars form återkommer i korets lägre tak och öppning mot långhuset. Vinkeln mellan tak och vägg markeras av en profilerad list. Väggarna har en grå bröstning i pärlspont med en smal, profilerad bröstlist. Ovanför bröstningen är väggarna klädda med beigemålade fiberskivor med fasade skarvar, som nyttjats för att ge väggen en horisontell fältindelning. Väggfältet delas upp av följare i hörnen och mellan varje fönstergrupp. Fönstren saknar foderlister. Den korta, fristående lilla läktaren står på två parställda, fyrkantspelare med profilerade kapitäl, marmorerade i grå-grönt. Läktarbarriären har speglar i gul/grå marmorering och taket under läktaren pryds av en lagerkrans målad av Frithiof Eriksson 1955. De öppna, enkla kyrkbänkarna står löst på golvet i två kvarter utmed mittgången. Bänkarna är helt raka med gles brädsits och laserade i grågrönt. Framför första bänkraden är en bänkskärm med smala spegelfält. Centralt över mittgången hänger en rikt utsirad ljuskrona i kristall och mässing och mellan fönstren sitter 1950-tals lampetter i opakt glas. I taket över läktaren hänger en ljuskrona från 1950-talet, med droppformade, opaka glaskupor. Korets altare är byggt av fiberplatta och står på ett lågt podie. Som altartavla fungerar ett träkors med silverbård. Det raka knäfallet är indelat i spegelfält och står förskjutet åt norr.
Dopfunten, från 1920-talet står söder om koret, funten är smäcker med kraftig bas och rektangulär kuppa. Predikstolen står på marmorerad pelarfot mot norrväggen. Den åttkantiga korgens spegelfält är bemålade med de fyra evangelisterna. Rummet karaktäriseras av den strama, luftiga funktionalism som skapas av det rika ljusflödet tillsammans med färg- och materialval. De äldre inventarierna ger en koppling till det tidiga 1900-talets försvunna kyrkorum. Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning Interiören präglas av den väl genomförda omgestaltningen 1954. Endast bröstningen och några få inventarier är från tiden före restaureringen. Kyrkorummet har en nästan puritansk bönhuskaraktär. Exteriört har kyrkan tydligt nationalromantiska drag med den medeltidsinfluerade planen med smalare och lägre kor, korsen på tornet, det utsirade röstets avslut vid takskägget och de spetsbågiga fönstren i korväggen. Kyrkogården karaktäriseras av enkelhet, av grusgravarna och dessa kvarters inramning av grusgångar samt av de, till synes slumpvis uppväxta björnarna. En viktig detalj är förråds/dassbyggnaden, samtida med kyrkan. Bärande karaktärsdrag Fasadens stramhet, ljusa färgsättning och nationalromantiska drag som indraget kor och detaljer som det utsirade rösteavsluten, tornkorsen och korfönstrens spetsbågar. Kyrkogårdens lutning från huvudgrind till kyrkoentrén. Kyrkomiljön med de ålderdomliga grusgravarna och deras kvartersindelning, ekonomibyggnadens och likbodens ursprungliga karaktär och det sirliga staketet. De till synes slumpvist uppväxta björkbeståndet. Kyrkorummets tydliga 1950-tals karaktär i val av färg, material och armaturer. Kyrkorummets luftighet bildat av ljusflödet, färgsättningen och de släta väggarna. Källor Åman, A. och M. Järnfeldt-Carlsson (red.), Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 22 1991, Övre Norrlands kyrkor, Uppsala 1992. Inventeringsdatum 2003-09-16 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jeanette Aro och Ann-Christin Burman Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Ann-Christin Burman.