Biomedicinsk analytiker kan

Biomedicinska analytikerutbildningens utveckling och etablering i Sverige från internutbildning på universitetsnivå till universitetsutbildning AV BODIL PERSSON LEG. BIOMEDICINSK ANALYTIKER FILOSOFIE DOKTOR UNIVERSITETSLEKTOR, HÄLSA OCH SAMHÄLLE, MALMÖ HÖGSKOLA Biomedicinsk analytiker kan blicka tillbaka på en över hundraårig yrkestradition i vårt land. Yrkesgruppen har haft olika titlar under årens lopp och biomedicinsk analytiker har vuxit fram ur de statliga tjänstbeteckningarna kvinnligt tekniskt biträde, tekniskt biträde, laboratoriebiträde, titlarna laboratris och preparatris och yrkes- och tjänstebeteckningen laboratorieassistent. För 95 år sedan (1912) inrättades den första statliga tjänsten. In på 1940-talet fanns ingen utbildning att tillgå. Den utbildning som gavs var lokalt betingad och utformad enligt det behov laboratoriet hade. Statliga medel utbetalades 1947 till yrkesorganisationerna Svenska preparatrisföreningen (SPF) och Svenska laboratrisföreningen (SLsF) för att de skulle bedriva utbildning i egen regi. För femtio år sedan startade vår första utbildning inom utbildningssystemet och för trettio år sedan blev vår utbildning en högskoleutbildning. Åren 1947, 1957 och 1977 är viktiga år i vår utbildningshistoria. Laboratorieutbildning för en arbetsplats Sedan yrkets start har det krävts specialiserad träning och utbildning för arbete som biomedicinsk analytiker. Först efter ett par år hade man den erforderliga erfarenheten och skickligheten i att utföra olika laboratorieundersökningar och analyser. Specifika kunskaper och färdigheter krävdes i vetenskapliga analysmetoder men inte vetenskaplig skolning för egna forskningsuppgifter (1). De kvinnor som rekryterades till laboratorierna hade god allmän utbildning såsom studentexamen eller flickskola. Krav på språkkunskaper i minst två språk fanns också. Vid bl a de anatomiska och histologiska laboratorierna krävdes att en biomedicinsk analytiker skulle kunna rita för att avbilda de olika preparaten till de vetenskapliga teckningar som låg till underlag för olika bedömningar och analyser. Krav om utbildning i teckning och fotografering fanns också. Lämplighet för laboratoriearbete innebar även krav på personliga egenskaper såsom tålamod, fingerfärdighet, omdömesförmåga, pålitlighet och noggrannhet (1). Vid de vetenskapliga institutionerna antogs elever som lärdes upp praktiskt. För histologiskt arbete krävdes, i början av 1900-talet, ett års studier i histologi (läkarutbildningens kurs) samt långvarig och varierande träning i att utföra histologiska preparationer (2). I början av 1900-talet finns exempel på ett års praktisk utbildning och beroende på var de var antagna som elever fick de följa läkarutbildningens kurser i de ämnen som hade betydelse för laboratoriets verksamhet, t ex i anatomi, histologi, embryologi, bakteriologi. Någon fick följa kurser vid tekniska högskolan och en del fick åka utomlands för att lära sig specifika metoder (1). Vid Statens Bakteriologiska Laboratorium (SBL) antogs enstaka elever i början av 1930-talet. Eleverna erbjöds att följa läkarutbildningens kurs i bakteriologi vid Karolinska institutet (KI). Ett praktiskt utbildningsprogram utarbetades med praktik på olika avdelningar och träning av vissa moment. I början av 1940-talet började SBL anta elever i grupp. En treårig utbildning för arbete vid sjukhusens laboratorier startade i Örebro 1939, två elever antogs första gången. BRIST PÅ BIOMEDICINSKA ANALYTIKER. I takt med att fler ämnen etablerades vid våra universitet behövdes fler medarbetare vid laboratorierna för forskning och undervisning. Det medicinska området präglades av en stark differentiering och specialisering. Under 1930-talet började även den mer specialiserade sjukvården växa fram. Läkarnas behov av att utnyttja laboratorieundersökningar i diagnostiken utvecklades alltmer, vilket medförde att sjukvården också behövde medhjälpare (3). Förhållandena vid landets universitet och högskolor var in på 1940-talet att professorerna och övriga forskare hade en stor arbetsbörda och få resurser i form av personal och utrustning (4). Behovet av arbetskraft blev allt större vid de medicinska och naturvetenskapliga institutionerna under 1940- talet. Teknisk arbetshjälp var en förutsättning för att kunna bedriva den forskning som behövdes. Olika utredningar tillsattes under 1940-talet (5-7). I dessa framfördes att forskning kräver alltmer personal både vetenskapligt och tekniskt skolade personer BEHOV AV UTBILDNING. Den snabba tekniska utvecklingen och det vetenskapliga arbetet krävde att det fanns specialutbildning för biomedicinska I denna framställning anges biomedicinsk analytiker om yrket och utbildningen även om vi hade andra beteckningar tidigare, i vissa fall anges laboratorieassistent eftersom titeln och utbildningen hade denna beteckning i de sammanhang som beskrivs. Enstaka elever antas vid SBL 1930 1939 1942 1944 16 LABORATORIET 5/2007 En treårig utbildning för arbete på sjukhuslaboratorium startas i Örebro SPF och SLsF bildas Föreläsningsserier startas av SLsF och SPF

analytiker (5-7). I samband med sjukvårdens tillväxt ökade också behovet av utbildade. Den snabba utvecklingen på 1940-talet inom kemi, biokemi, mikrobiologi, immunologi, fysik, elektronik omsattes i den praktiska sjukvården. Laboratoriemedicinen och laboratorietekniken utvecklades till egna discipliner. Flera statliga utredningar gav förslag på olika utbildningar omfattande ett, två och tre år men något av de utbildningsförslag som fördes fram för personal vid biologiska, kemiska och sjukvårdslaboratorier kunde inte verkställas (6). Vid denna tid ansågs att arbetsuppgifterna vid de olika laboratorierna krävde mycket olika utbildningar eftersom arbetet inte var homogent utan i allra högsta grad heterogent. Utbildningen var en viktig men svårlöst fråga för våra beslutsfattare. SPF och SLsF bildas 1942 De yrkesverksamma organiserade sig 1942 för att få till stånd en bättre och mer enhetlig utbildning. Det var kvinnor som startade dessa yrkesföreningar. De som arbetade med histologiskt och patologiskt preparationsarbete bildade Svenska Preparatrisföreningen (SPF) och de som arbetade med andra slag av analyser bildade Svenska Laboratrisföreningen (SLsF) (8,9). Föreläsningsserier och studiekurser inom aktuella områden startades 1944 och 1945 för att höja kompetensen. Med hjälp av professorerna, forskarna och laboratorieläkarna startade SLsF och SPF studiekurser i kemi, bakteriologi, anatomi och fysiologi med flera ämnen. Tankar om en speciell laboratorieskola fördes fram. SPF startade 1945 den första organiserade utbildningen för elever inom histopatologi. Utbildningen omfattade två års praktisk utbildning vid olika slag av laboratorier med teoriundervisning två kvällar i veckan. De teoretiska ämnen som ingick var anatomi, histologi, kemi, fotografi, bakteriologi, patologi samt laborationsövningar. Både SPF och SLsF hade skrivit till de olika utredningarna och gett förslag på utbildningar omfattande två år (6,7). SPF och SLsFs initiativ till utbildningar ansågs mycket förtjänstfulla. Föreningarna beviljades statliga medel 1947 eftersom våra beslutsfattare inte kunde ta ställning till en laboratorieutbildning som passade för alla önskemål som de olika utredningarna fört fram [10]. SPF:s utbildning skulle ske i samarbete med en nämnd utsedd av Karolinska institutets (KI) lärarkollegium. SLsF:s utbildning under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY). I regeringens proposition konstaterades vidare att de olika utbildningsförslag som framkommit i de olika utredningarna kunde man inte ta ställning till utan de måste utredas vidare (5,7). Tre utbildningsprogram utvecklades i SLsFs och SPFs regi för medicinsk kemi, bakteriologi och histologi. Dessa utbildningar utvecklades alltmer och en tvåårig utbildning för klinisk kemi startades 1952 med 21 månaders praktik och 3 månaders teorikurs. Denna utbildning gavs på flera platser i landet. Bakteriologiutbildning som också omfattade två år startade 1953. Eleverna fick betala kursavgifter för den teoretiska utbildningen (11,12). För tillträde till utbildningarna krävdes studentexamen, normalskolekompetens eller därmed jämförlig skolunderbyggnad samt kemi motsvarande realgymnasiets kurs och matematik på gymnasienivå. En gemensam utbildning i SLsFs regi under överinseende av KÖY gavs första gången i Stockholm 1954. Eleverna var antagna vid olika laboratorier runt om i landet och samlades i Stockholm för den gemensamma teoretiska utbildningen (13). Under åren 1948 till 1961 utvidgade SPF sin verksamhet med att utbildning gavs inom histopatologi i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg. Föreningarna beviljades statliga medel 1947 eftersom våra beslutsfattare inte kunde ta ställning till en laboratorieutbildning som passade för alla önskemål som de olika utredningarna fört fram Laboratorieutbildning 1957-1976 Den första organiserade utbildningen inom vårt skolsystem startade 1957 för biomedicinska analytiker. Utbildningens start var i huvudsak ett resultat av två statliga utredningar, 1953 års laboratorieteknikerutredning (14) och 1956 års tekniska biträdesutredning (15). I 1953 års laboratorieteknikerutredning framfördes, att för medicinskt tekniska arbetsuppgifter fanns det för närvarande tre huvudgrupper; vid klinisktkemiska och medicinskt-kemiska laboratorier, bakteriologiska och histopatologiska laboratorier (14). Ytterligare en utredning tillsattes för att slutligen få en lösning på en organiserad utbildning (15). När utbildningen kom anpassades den främst för sjukvårdens behov trots att det var de vetenskapliga institutionerna som mest hade drivit frågan om en organiserad utbildning (16). Utbildningen tillhörde organisatoriskt yrkesskolan under de första åren. I Göteborg startades den första laborantskolan 1957, i Lund och Uppsala 1958, Stockholm 1959, i Malmö 1961 och Linköping 1962, allt fler platser tillkom och under 1980-talet fanns utbildning på 13 orter. Kungl. Majt. gav den 12 april 1957 KÖY i uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen utarbeta ett förslag till en grundläggande utbildning i form av laborantskola (17). Som underlag skulle bl a 1956-års tekniska biträdesutrednings förslag ligga. Kungl. Majt. uppdrog också åt medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till vidareutbildning där både 1953 års laboratorieteknikerutredning och 1956 års tekniska biträdesutredning förslag till utbildning skulle ligga. I samråd med huvudmännen skulle medicinalstyrelsen utarbeta SPF startar 2-årig utbildning i histopatologi SLsF och SPF beviljas statliga medel föratt driva utbildningar 2-årig utbildning i klinisk kemi startas på flera platser i landet 2-årig utbildning i bakteriologi startas Första utbildningen inom skolsystemet (laborantskola) startas i Göteborg, i Lund och Uppsala 1945 1947 1952 1953 1957 1958 1959 och i Stockholm LABORATORIET 5/2007 17

förslag till utbildning inom olika laboratoriespecialiteter. Uppdragen utmynnade i en utbildning som skulle omfatta ett års laborantskola och ett års vidareutbildning inom en viss laboratoriespecialitet. I maj 1958 överlämnade medicinalstyrelsen sitt förslag till vidareutbildning inom klinisk kemi, bakteriologi och histopatologi. Vidareutbildningen skulle omfatta 12 månader med en månads ferie och ske under överinseende av medicinalstyrelsen vid sjukhusens laboratorier eller universitetsinstitutioner (18,19). Laborantskola betecknades första året och utbildningen skulle ge allmänbiologisk och naturvetenskaplig bildning. De ämnen som ingick var fysik, kemi, biokemi och fysiologi med laborationer, anatomi och histologi med laborationer, fotografering med laborationer, patologi, bakteriologi, virologi och serologi med laborationer, djurskötsel och djurförsök med laborationer, tyska och engelska (20). Vidareutbildningen skulle ge praktisk-teoretisk specialutbildning mot en speciell laboratorieinriktning. Tre vidareutbildningar fanns då utbildningen startade; med inriktning klinisk kemi, bakteriologi och histopatologi vilka valdes efter det första året. Två inriktningar tillkom 1962; mot klinisk fysiologi och allmän kemi (21). För arbete inom klinisk cytologi utarbetades 1963 en påbyggnadsutbildning för arbete som cytologassistent omfattande 24 veckor (22). Under 1960-talet förändrades utbildningen eftersom det ansågs att alla specialiteterna inte borde ha exakt lika utbildning under det första året. En gemensam bas i matematik, fysik, kemi, fysiologi med laborationer, anatomi, sjukdomslära, biokemi och bakteriologi med laborationer och engelska gavs. Därefter anpassades innehållet till de olika specialiteternas krav på kunskaper och färdigheter (23). Läroplanerna gjordes generella 1965 och fick benämningen grundutbildning till laboratorieassistent för kliniskt kemiskt, klinisk fysiologiskt, mikrobiologiskt, histopatologiskt och allmän kemiskt laboratorium. Vilket innebar att man sökte redan från start den valda inriktningen (24). I oktober 1968 beslöt SÖ att tillsätta Kungl. Majt. gav den 12 april 1957 KÖY i uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen utarbeta ett förslag till en grundläggande utbildning i form av laborantskola en arbetsgrupp för omarbetning av läroplanerna. Orsaken var bl a att elevbortfallet var stort ca 15 % avbröt utbildningen. Första årets teori ansågs för svår att klara av eftersom utbildningen var komprimerad. Ytterligare ämnen borde tillkomma bl.a. blodgruppsserologi för den kliniskt kemiska inriktningen. Utbildningen förlängdes 1969 till 5 terminer för inriktningarna mot klinisk kemi och klinisk fysiologi och 4,5 terminer för inriktningarna mot mikrobiologi, histopatologi och biokemiskmedicinsk kemi (tidigare allmän kemi). Att klinisk kemi och klinisk fysiologi var längre berodde på att det ingick sjukvårdspraktik (25). Utbildningen anpassades 1971 för gymnasieskolan vilket medförde en del förändringar för att motsvara gymnasieskolans intentioner och utbildning blev en specialkurs inom gymnasieskolan 1972. Utbildningens teoretiska, laborativa och praktiska tillämpningar var klart reglerade i utbildningsplanerna (26). Högskoleutbildning 1977 Högskoleutbildningen reformerades i vårt land och nya grupper av utbildningar överfördes till universitetsutbildning. Därför blev biomedicinska analytikerutbildningen en högskoleutbildning 1977. På tjugo år har utbildningen gått från en yrkesskoleutbildning till en högskoleutbildning. År 1968 tillsattes en utbildningsutredning (U 68) med uppgift att se över det postgymnasiala utbildningssystemet i Sverige (27). Utredningen avgav 1973 ett betänkande vilket ligger till grund för den högskolereform, som trädde i kraft 1 juli 1977. Reformeringen av de högre utbildningarna i Sverige medförde att biomedicinska analytikerutbildningen blev en högskoleutbildning. U 68 förde biomedicinska analytikerutbildningen till sektorn för teknisk yrkesutbildning eftersom arbetsuppgifterna var av teknisk och naturvetenskaplig karaktär. I betänkandet framfördes att även om utbildningen främst var inriktad på att svara mot sjukhusens och de medicinsk-vetenskapliga laboratoriernas behov bör även delar av industrin räknas till arbetsmarknaden. I regeringens proposition ansåg föredragande statsråd att flera skäl talade för att laboratorieassistentlinjen kunde föras till sektorn för vårdutbildningar eftersom arbetsområdet hade ett nära samband med medicinsk forskning och utbildning (28). Därmed fördes utbildningen till sektorn för vårdutbildningarna. Överförandet av utbildningen till en högskoleutbildning var främst av teknisk karaktär endast några små förändringar i utbildningens innehåll och organisation. Den största förändringen var att alla specialiteterna blev lika långa och omfattade 100 poäng. Klinisk På tjugo år har utbildningen gått från en yrkesutbildning till en högskoleutbildning cytologi blev 1977 en påbyggnadslinje (24 poäng) till biomedicinsk analytiker utbildningen. Utbildningen omfattade 100 poäng vid starten 1977 men i samband med en ny utbildningsplan och nya tillträdeskrav ändrades utbildningen till 90 poäng. En kommitté tillsattes 1977 med uppdrag att utreda frågor om vårdutbildningarna inom högskolan (Vård 77). Det betänkande som kommittén Laborantskola även i Malmö och i Linköping Nya inriktningar mot klinisk fysiologi och allmän kemi, samt påbyggnadsutbildning till cytologassistent 1961 1962 1963 1969 1972 18 LABORATORIET 5/2007 Utbildningen förlängs till 5 terminer för klinisk kemi och fysiologi, samt 4,5 terminer för övriga inriktningar Utbildningen blir en specialkurs inom gymnasieskolan

lämnade1978 låg till grund för den utbildningsplan som togs i bruk den 1 juli 1982 (29). Vi fick även en högskolelag och högskoleförordning som reglerade utbildningen och i denna anges att inom högskolan skall bedrivas utbildning, forskning och utvecklingsarbete samt att utbildningen skall bygga på vetenskaplig grund. Den största förändringen som skett sedan utbildningen startade 1957 kom 1982. En ny utbildningsfilosofi blev verklighet genom att vi skulle utbilda både för dagens och för morgondagens behov och utbildningen skulle vara forskningsanknuten. Den pedagogiska grundsynen under 1960-talet var att utbildning skulle meddela precisa kunskaper och färdigheter och ge en god inskolning i yrket. Man blev så att säga färdigutbildad. Under dessa år var utbildningen framför allt organiserad för dagens behov utan en tanke på framtiden. I och med förändringen av utbildningen 1982 fick vi en centralt utformad utbildningsplan. Lokalt utformades innehållet i kursplanerna på de olika skolorna. Vid utbildningarna fanns en nämnd bestående av lärare, studerande, yrkesföreträdare och arbetsgivare som arbetade med kursplanernas innehåll. Det var nu vi åter som yrkesgrupp kunde påverka innehållet i utbildningen. Då SLsF och SPF startade sina utbildningar under 1940-talet var det de yrkesverksamma biomedicinska analytikerna som formade innehållet i utbildningen. Utbildningsplanen förnyades på nytt 1989 och i denna föreskrevs att bredden skulle förstärkas men specialiseringen bibehållas. Inom ramen för 90 poäng skulle innehållet i utbildningen både ge bredd och specialisering (30). I juli 1989 fick utbildningen en ny utbildningsplan med förändrad studiegång. I samband med att den nya utbildningsplanen infördes blev biomedicinsk laboratorievetenskap med domänen laboratoriemetodik utbildningens huvudämne. Utbildningen organiserades i två delar med en baskurs om minst 50 poäng och en specialiseringsdel om högst 40 poäng. Baskursen skulle ge bred grundläggande utbildning i laboratoriemetodik och specialiseringsdelen riktas mot ett specifikt område (30). Från 1989 gavs specialutbildning för, Biokemi och molekylärbiologi, Morfologisk cellbiologi, Klinisk fysiologi, Klinisk kemi och Mikrobiologi. Tre påbyggnadsutbildningar har funnits att tillgå: klinisk cytologi 24 poäng, molekylärbiologi och bioteknik 40 poäng, och blodgruppsserologi 6 p. Molekylärbiologi och bioteknik skulle ge fördjupade kunskaper för självständigt arbete som biomedicinsk analytiker inom biokemiska, immunologiska och molekylärbiologiska arbetsområden. Klinisk cytologi för arbete som cytologassistent (31). I samband med att Vård-77 reformen trädde ikraft 1982 hade frågor kring yrkets huvudämne och arbetsområden aktualiserats. Dessutom var utbildningens tillträdeskrav, mål innehåll, längd, organisation samt för vilka delar av arbetsmarknaden som den kvalificerade för, föremål för diskussioner på olika nivåer såväl utanför som innanför utbildningen. Sammanfattningsvis kan konstateras att under åren 1982 fram till 1993 skedde i en tät följd förändringar av utbildningen. Olika önskemål om utbildningens innehåll och längd framfördes av olika intressenter. En period som kan betecknas täppa till hål utbildning. En bred översyn av vårdutbildningarnas längd beslutade 1990 (32). Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) fick i uppdrag att se över bland annat biomedicinska analytikerutbildningen. I UHÄ-rapporten framkommer att det fanns flera skäl till att förlänga utbildningen. Ett att den borde anpassas till Norden eftersom Sverige var det enda land vars utbildning var kortare än tre år. Ett annat skäl att antalet studerande som sökte utbildningen hade minskat och det fanns tendenser som visade att studerande föredrar en längre utbildning. Ett tredje skäl att det var en hög frekvens av studieavbrott ca 30 procent. Ytterligare ett skäl och kanske det viktigaste att utbildningen var mycket komprimerad och kunde inte ge de fördjupade kunskaper som måste ingå med tanke på utvecklingen inom biomedicinsk laboratorievetenskap. Arbetsgruppen föreslog att utbildningen borde omfatta 120 poäng (3 år) och leda fram till en kandidatexamen. De flesta remissinstanser tillstyrkte och såg positivt på förslaget om förlängd grundutbildning (33). Men i budgetpropositionen 1992 och i kompletteringspropositionen fanns inte något förslag om en förlängning av biomedicinska analytikerutbildningen. Treårig utbildning 120 poäng En förlängning av utbildningen hade i många år varit ett önskemål och krav. Högskoleutbildningen reformerades åter 1993 och en ny högskolelag och högskoleförordning infördes. Reformeringen av högskolan byggde på de nya honnörsorden Frihet, ansvar och kompetens (34). Friheten var det instrument med vars hjälp en förlängning och förändring av utbildningen kom till stånd. Hösten 1993 startade den första utbildningen som omfattande 120 poäng utan specialinriktning. Utbildningen leder till arbete inom skilda slag av laboratorieverksamheter och är inte specialinriktad på vissa laboratoriespecialiteter. Ett undantag är klinisk fysiologi som på några platser i landet ges i form av en direktutbildning. I och med att utbildningen blev 120 poäng organiserades den så att det motsvarade kravet om kandidatexamen (35). KANDIDAT- OCH MAGISTEREXAMEN. En ny examensordning infördes 1993. De nya examensbeteckningarna indelades i dels generella examina och dels yrkesexamina. Till generella examina fördes högskoleexamen, kandidat- och magisterexamen. En generell examen avsåg utbildningar som svarade mot breda ämnesområden medan yrkesexamen avsåg tydliga specialiserade yrkesområden. För yrkesexamina finns även nationella mål för utbildningen föreskrivna. För kandidatexamen föreskrevs att den skulle omfatta 120 poäng och i huvudämnet krävs fördjupade studier på 60 poäng. För att erhålla kandidatexamen skall ett självständigt examensarbete om 10 poäng ingå i huvudämnet. Magisterexamen omfattar minst 160 poäng och i huvudämnet krävs fördjupade studier om 80 poäng. För magis- Utbildningen blir en högskoleutbildning Centralt utformad utbildningsplan och stärkt forskningsanknytning Ny utbildningsplan biomedicinsk laboratorievetenskap med domänen laboratoriemetodik blir utbildningens huvudämne 1977 1982 1989 LABORATORIET 5/2007 19

terexamen krävs ett examensarbete om minst 20 poäng eller två om vardera minst 10 poäng. Kandidat- och magisterexamen är att betrakta som ämnesexamina [36]. HUVUDÄMNE BIOMEDICINSK LABO- RATORIEVETENSKAP (BML). I samband med att utbildningen blev en högskoleutbildning uttalades krav om att ett huvudämne för utbildningen skulle finnas. Till en början angavs huvudämnet som laboratorieteknik, från och med 1982 som laboratoriemetodik och från 1989 biomedicinsk laboratorievetenskap med domänen laboratoriemetodik. Huvudämnet BML fokuseras på laboratoriemetodiker och innehåller teoretisk och laborativ utbildning i metoder. Laboratoriemetodiken vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Exempel på laboratoriemetodiker är biokemisk-, molekylär-biologisk- cellbiologisk- mikrobiologisk, immunologisk, transfusionsmedicinsk- morfologisk-, klinisk kemisk, fysiologisk-, ultraljuds-, djurexperimentell metodik för att nämna några av de metodiker som utbildningen i BML byggs upp och fördjupas i (37). BI/STÖDÄMNEN. Naturvetenskapliga, biomedicinska, tekniska och beteendevetenskapliga ämnen ingår i olika kombinationer vid de olika utbildningarna. Hur utbildningarna fördelar bi/stödämnena är lokalt betingade UTBILDNINGENS INNEHÅLL OCH ORGA- NISATION. Huvudämnet biomedicinsk laboratorievetenskap omfattar 60 poäng i vilket ett examensarbete på kandidatnivå om 10 poäng ingår. Tillämpad laboratoriemetodik/klinisk praktik ingår i huvudämnet och omfattar mellan 10 20 poäng. Övriga ämnen (bi/ stödämnen) omfattar 60 poäng inom biomedicinska och naturvetenskapliga ämnen. Yrkesexamen - skyddad yrkestitel - nationella mål - legitimation I betänkandet av 1994 års behörighetskommitté föreslogs att biomedicinsk analytiker skulle få skyddad yrkestitel och att utbildningen regleras genom införandet av yrkesexamen (38). Rätten att använda en yrkestitel knyts till ett visst examensbevis. Den skyddade yrkestiteln är en form av varudeklaration gentemot patienterna och får endast användas av dem som avlagt biomedicinsk analytikerexamen. Den skyddade yrkestiteln trädde i kraft den 1/1 1999 (40). Yrkesexamen infördes också den 1/1 1999 och rätt att utfärda yrkesexamen har de utbildningar som svarar mot utbildningens mål. Den 1 april 2006 blev biomedicinsk analytiker ett legitimerat yrke. Forskarutbildning I samband med att utbildningen blev en högskoleutbildning 1977 har vägar för fortsatta studier till doktorsexamen erbjudits. Via överbryggande utbildning omfattande 40-60 poäng har biomedicinska analytiker blivit antagna till forskarutbildning och kunnat avlägga doktorsexamen. Cirka 200 biomedicinska analytiker har avlagt doktorsexamen, merparten vid medicinsk fakultet och är doktor i medicinsk vetenskap/medicine doktor, några har avlagt doktorsexamen vid teknisk fakultet och är teknologie doktor, och ett fåtal vid samhällsvetenskaplig fakultet och är filosofie doktor. Tre biomedicinska analytiker är professorer två i biomedicinsk analys och en i biomedicinsk laboratorievetenskap. I och med att utbildningen blev 120 poäng gav den direkt behörighet för antagning till forskarutbildning. Nu när vi har professorer i biomedicinsk laboratorievetenskap byggs forskarutbildning i biomedicinsk laboratorievetenskap upp och de första doktorerna i ämnet fick vi 2004. Huvudämnet BML är etablerat som ett akademiskt ämne forskarutbildningsämne sedan 2000 och kandidat-, magister-, licentiat- och doktorsexamen kan uppnås i detta ämne samt att forskning kan bedrivas i och kring ämnet och i yrket. Referenserna återfinns i den version av artikeln som kan hämtas på IBL:s hemsida: www.ibl-inst.se Utbildningen blir 3-årig och ger kandidatexamen Biomedicinsk analytiker blir skyddad yrkestitel 1993 1999 2004 2006 2007 20 LABORATORIET 5/2007 Första doktorerna inom huvudämnet biomedicinsk laboratorievetenskap Biomedicinsk analytiker blir legitimerat yrke Ny värld - ny högskola - nya utmaningar Den så kallade Bolognaprocessen trädde i kraft den förste juli 2007. Avsikten med att vi får en ny reglering av den högre utbildningen är bl.a. en anpassning av den svenska högre utbildningens jämförbarhet, attraktivitet och gångbarhet i Europa. Processen syftar till att främja rörlighet, anställningsbarhet och Europas konkurrenskraft som utbildningskontinent. Hur påverkas biomedicinska analytikerutbildningen av detta? Vi får en ny examensstruktur för den högre utbildningen. Examensordningen för biomedicinsk analytikerutbildningen har reviderats för att passa in i den Europeiska modellen. Vårt poängsystem för högre utbildning anpassas till ECTS (European Credit Transfer System) vilket innebär att dagens 120 poäng blir 180 högskolepoäng (hp) men är fortfarande treårig. Enkelt kan sägas att vi multiplicerar våra tidigare poäng med 1,5. De nya målen för utbildningen är mer omfattande och bygger på lärande mål (Learning outcomes). Lärandemålen är kunskap och förståelse, färdighet och förmåga, samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Det skall klart framgå vad studenten skall lära sig i utbildningen och kunna då den lämnar utbildningen (40). Den högre utbildningen delas upp i tre nivåer, grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå (41). Den stora skillnaden med detta är att vår treåriga utbildning tillhör grundnivå, vår magisterutbildning som idag omfattar 160 poäng (blir 240 hp) och räknas till avancerad nivå (one year master). Vi har tvååriga Mastersutbildningar som är på avancerad nivå (two year master). För tillträde till forskarutbildning kommer förutom grundexamen att krävas minst magisterexamen. Forskarutbildningen är fortfarande 4-årig men diskussioner förs om den skall vara treårig och bygga på en tvåårig Masterutbildning. Bolognaprocessen träder i kraft

Referenser Referenserna är från arkiv, publicerade och opublicerade källor. 1. Persson B. När kvinnorna kom in i männens värld. Framväxten av ett kvinnligt tekniskt yrke laboratorieassistent 1880-1941. FOU rapport 44. Stockholm: Vårdförbundet, 1994/Studentlitteratur. 2. Kungl. Majt:s proposition 1:8, 1917, 278 3. SOU 1936:1 Betänkanden I. Rörande Serafimerlasarettets ekonomi samt II. Rörande lasarettets ställning och verksamhet. Stockholm, 1936. 4. SOU 1937:36 Universitetsberedningen. Utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation. Stockholm, 1937. 5. SOU 1945:48 Naturvetenskapliga Forskningskommitttén. I. Den naturvetenskapliga forskningens behov av personal, anslag och lokaler. Förslag om inrättande av ett naturvetenskapligt forskningsråd. Stockholm, 1945. 6. SOU 1946:76 De Medicinska Högskolornas Organisationskommitte I. Organisatioriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. Stockholm, 1946 7. SOU 1946:77 Naturvetenskapliga Forskningskommittén II. Förslag till reformer rörande doktorsavhandlingaroch annan publiceringsverksamhet inom naturvetenskaperna. Den marinbiologiska forskningen. Utbildningen av laboratoriebiträden. Stockholm, 1947. 8. Protokoll hållit vid Preparatrisföreningens sammankomst den 6 mars 1942 5. 9. Konstituerande sammanträde Svenska Laboratrisföreningen den 19/3 1942. 10. Kungl. Majt:s proposition nr 272, 1947. 11. Svenska Laboratrisföreningen, Styrelseberättelse, 1952. 12. Svenska Preparatrisföreningen, Årsberättelse, 1945; 1950-51. 13. Svenska Laboratrisföreningen, Styrelseberättelse, 1954. 14. SOU 1954:36 Laborantutbildning. 1953 års laboratorieteknikerutredning. Stockholm, 1954. 15. Utredning om Laborantutbildning avgiven av 1956 års tekniska biträdesutredning. Stockholm 10 januari, 1957. 16. PM angående vidareutbildning av laboratoriebiträden vid bl.a. sjukhuslaboratorierna. Stockholm: Inrikesdepartementet, april 1959. 17. Ecklesiastikdepartementet; Till Överstyrelsen för yrkesutbildning; ang. utbildning av laboratoriebiträdespersonal mm; dnr 3903/55, 300 Stockholm den 12 april, 1957. 18. Överstyrelsen för yrkesutbildning till Konungen; ang. utlåtande över förslag ang. vidareutbildningen efter genomgående av laborantskola av biträdespersonal. dnr 10056, Stockholm den 18 juli, 1958. 19. Inrikesdepartementet (nr 93) till Medicinalstyrelsen; angående riktlinjer för vidareutbildning av vissa laboratoriebiträden S 1718/58. Stockholm den 10 april, 1959. 20. Kungl. Medicinalstyrelsen. Cirkulärskrivelse till berörda laboratorieinstitutioner; D:nr Ls 398. Undervisningsplan för laborantskola den 23.10, 1957. Läroplan för laborantskola UK 61:42. 21. PM Samarbetskommittén för behandling av frågan om utbildning av viss sjukvårdspersonal arbete under tiden nov. 1961- febr.1962, Stockholm den 25 januari, 1962; och för tiden mars 1962 maj 1962, Stockholm den 12 juni, 1962; och tiden sept. 1962 dec. 1962, Stockholm den 19 december, 1962. 22. Cytologassistentutbildning Läroplan UK 63:3. 23. Kurs för grundutbildning av laboratorieassistenter för kliniskt-kemiskt laboratorium UY 2 66:16, för allmän kemiskt laboratorium UY 2 66:17, för mikrobiologiskt laboratorium UY 2 66:18, för histopatologiskt UY 2 66:19, för kliniskt fysiologiskt laboratorium UY 2 66:21. 24. Kurs för grundutbildning av laboratorieassistenter för kliniskt-kemiskt laboratorium,uy 2 65:43; för allmän kemiskt laboratorium, UY 2 65:44; för mikrobiologiskt laboratorium för UY 2 65:45; för histopatologiskt laboratorium UY 65:46; för kliniskt fysiologiskt laboratorium UY 2 66:21. 25. Kungliga Skolöverstyrelsen. Protokoll 25.4 1969. Sammanträde med deltagare i arbetsgruppen för överarbetning av läroplaner för laboratorieassistenter. 26. Timplan för specialkurs, 12.6.1972, att gälla från och med 1.7.1972. Grundutbildning av laboratorieassistenter för kliniskt laboratorium (beteckningen enligt äldre läroplan UY) 69:6); för Biokemiskt-Medicinskt Kemiskt (allän kemiskt) laboratorium (beteckningen enligt äldre läroplan UY 2 69:10); för mikrobiologiskt laboratorium (beteckningen enligt äldre läroplan UY 69:8); för histopatologiskt laboratorium (beteckningen enligt äldre läroplan UY 2 69:9); för kliniskt-fysiologiskt laboratorium (beteckningen enligt äldre läroplan UY 2 69:7). 27. SOU 1973:2. Högskolan. Betänkande av 1968 års utbildningsutredning. Stockholm, 1973. 28. Regeringens proposition 1975:9. Reformering av högskoleutbildningen. Stockholm, 1975. 29. SOU 1978:50. Ny vårdutbildning. Stockholm, 1978. 30. UHÄ. Utbildningsplan för laboratorieassistentlinjen med föreskrifter av universitetsoch högskoleämbetet (UHÄ); fastställd 19880622. Regnr 313-4034-87. 31. UHÄ. Utbildningsplan för påbyggnadslinjen i klinisk cytologi SÖ DNR S 80:820, UHÄ Reg nr 211-2099-81. Kursplan. Påbyggnadslinje med inriktning mot Molekylärbiologi och bioteknik, 40 poäng. Linjenämnden för laboratorieassistentlinjen 19861218, Stockholm, 1986. 32. Riksdagens budgetproposition 1990/1991:100, bilaga 10 sid 150-151. 33. UHÄ Behov av förändring av de medellånga vårdutbildningarna. En probleminventering, UHÄ-Rapport 1991:9. 34. SOU 1992:1. Frihet ansvar kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. Stockholm, 1992. 35. SFS 1993:100 Högskoleförordningen med ändring enligt SFS 1999:30. 36. UFB 3. Utbildningsväsendets författningshandböcker. Universitet och högskolor 2003/04. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 2003. 37. Persson B, Sundqvist VA, Wahren LK, Wikström V. Biomedicinsk analytikerutbildning. Omfattning och definition av huvudämnet biomedicinsk laboratorievetenskap. Malmö, Stockholm, Linköping, Umeå, 1996, stencil. 38. SOU 1996:138. Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. Betänkande av 1994 års behörighetskommitté. Stockholm, 1996. 39. Lag 1998:531 om yrkesverksamhet på hälso och sjukvårdens område. 40. SOU 2004/05:162 Ny värld ny högskola. Stockholm, 2005. SFS 2006:1053 Högskolereformen 2007, ändringar i högskolelagen och högskoleförordningen.