Jämförande studie angående konfliktdimensioner och väljarnas partipreferenser i Storbritannien och Finland Introduktion En konfliktdimensioner kan tänkas som en vertikal linje som delar in samhället eller väljarna i två olika grupper beroende på om de är för en ska eller representerar vissa värderingar eller inte. Eftersom det ofta i samhället finns många olika konfliktdimensioner så delas väljarna in i många olika grupper. En av de vanligaste konfliktdimensionerna som förekommer är den klassiska höger-vänster skalan, eller klassdimensionen som den också kallas. Andra konfliktdimensioner är centrum-periferin, stad-landsbygd och kyrkan-stat. Enligt samhällsforskarna Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan så korresponderar så gott som alla partier i västerländska demokratier till någon av eller blandningar av dessa konfliktdimensioner. 1 Alla frågor som delar väljarna i två klara läger räknas dock inte till konfliktdimensioner fastän de är aktuella inom politiken. För att någonting skall räknas till en konfliktdimension bör tre villkor uppfyllas (enligt Lipset och Rokkan). För det första innehåller en konfliktdimension en social delning, man skall kunna dela in folk i olika grupper beroende på exempelvis: yrke, religion, språk, etnicitet eller status. En delning om en politisk fråga, som exempelvis om man är för eller emot kärnkraft räcker inte. För det andra måste männsikorna som är indelade i grupperna känna en tillhörighet till gruppen, de måste ha en kollektiv identitet. Exepelvis kön anses vanligtvis inte till en av konfliktlinjerna, fastän man lätt kan dela in befolkningen i män respektive kvinnor. En del forskare anser dock att kön är en konfliktlinje, vilket de argumenterar med hjälp av kvinnorörelsen och uppkomsten av feministpartier. För det tredje bör det runt konfliktdimensionen finnas någon sorts organisation. Dessa organisationer kan exempelvis vara fackföreningar, församlingar eller ett politiskt parti. Det intressanta med konfliktdimensionerna är att grunden till dem kan härledas flera sekel bakåt i tiden. Klassdimensionen eller vänster-höger konflikten mellan arbete och kapital härstammar från industriella revolutionen och de motsättningar som växte fram mellan 1 Representative Government in Modern Europe, Institutions, Parties, and Government av Gallagher, Laver och Mair Sidan 1 av 5
arbetare och arbetsgivare. Konfliktlinjen mellan stad och landsbygd har funnits sedan medeltiden men den växte under den industriella revolutionen. Konlfiktlinjen har dock försvunnit i de flesta länderna, det är främst i Norden och i en del östeuropeiska länder som den ännu finns. Periferi-centrum dimensionen kan också ses som en dimension mellan den dominerande och andra kulturer. Det kan också handla om en språklig minoritet som vill hålla en del självbestämande rätt eller helt enkelt sitt språk och kultur. Bra exempel är nationalistpartierna i Nordirland, vilka vill att Nordirland skall höra till Irland och inte Storbritannien. Lipset och Rokkan ger ännu en fjärde konfliktdimension, alltså den mellan staten och kyrkan. Denna har sitt ursprung mellan stasbyggare och de som ville att makten skulle förbli hos kyrkan och Vatikanen. En uppgarderad version och av denna kyrka-stat dimension kan man härleda till reformationen på 1500-talet varefter det kristna västeuropa delades i en protestantisk och en katolsk del. Arv från detta kan i dagens partimobilisation synas genom att det finns kraftiga kristdemokratiska partier i länder med en berydande katolsk minoritet, så som i Tyskland och Nederländerna. Konfliktlinjerna i Europa går i kors och alla konfliktlinjer förekommer inte i alla länder. Klassdimensionen finns dock i nästan alla de europeiska länderna medan olika förhållanden i olika länder har gjort att bara vissa av de andra konfliktdimensionerna har uppstått. Avhandling Till staten Storbritannien hör förutom de på ön Storbritannien belägna riksdelarna England, Skottland och Wales också Nordirland. Storbritannien uttrycks ibland som den stat i Europa med det enklaste konfliktdimensionerna. Detta påstående har sitt ursprung i och med att konfliktdimensionen till största del är uppbyggd på den traditionella klassdimensionen och andra dimensioner inte har fått mycket utrymme i politiken. En periferi-centrum konfliktdimension finns också eftersom Storbritannien består av flera olika folk men på huvudön har de skottska och walesiska nationalistpartierna inte på allvar kunnat hota de tre största partierna. Konfliktdimensionen är dock en annan på Nordirland där centrum-periferi dimensionen är den avgörande. Stein Rokkan lade fram en modell av tre poler kring vilka de politiska partierna har sitt ursprung i Norden. Denna triangel består av de två konfliktdimensionerna arbete-kapital och Sidan 2 av 5
stad-landsbygd. Basen i triangeln representerar stad medan toppen representerar landsbygd. Konfliktdimensionen mellan basens hörn är klassdimensionen. Denna modell beskriver ännu idag Finlands konfliktdimensioner bra. Storbritannien är kanske det västeuropeiska landet där klasskillnaderna syns bäst, exempelvis genom segregerade bostadsområden och ett differentierat skolsystem. 2 Detta och valsystemets uppbyggnad, med majoritetsval i enmansvalkretsar, har bidragit till att Storbritannien helt domineras av två stora klassbaserade partier, det socialdemokratiska partiet, Labour Party och det konservativa partiet, The Conservative and Unionist Party eller Tories som det också kallas. Det konservativa partiet har sina rötter i Tory-partiet från 1700-talet och fick sitt nuvarande namn i mitten av 1800-talet. Labour däremot har sitt ursprung i arbetarrörelsen och grundades år 1900. På 1920-talet växte arbetarpartiet Labour förbi det liberala partiet i Storbritannien, Liberal Party, och efter det har Labour och Tories dominerat politiken och liberalerna hamnat i skymundan. I Finland finns tre dominerande partier, samlingspartiet, socialdemokraterna (SDP) och centern, plus några partier med mindre men inte obetydlig berydelse. I och med att de tre stora partierna är så jämnstarka så behövs det två av dem för att bilda regering. Ofta deltar ännu något eller några av de mindre partierna i regeringen för att man skall få en koalitionsregering med stort stöd. Majoritetsregeringar har varit den vanliga lösningen i Finland. Denna situation där inget parti har möjlighet att få majoritet i parlamentet och således kunnat bilda regering ensam har lett till en så kallad konsensuspolitik där partierna tvingats samarbeta och göra kompromisser. Konfliktdimensionen centrum-periferi finns starkt i Nordirland men den förekommer också i Finland. I Nordirland ligger konfliktlinjen mellan dem som ännu vill behålla unionen med Storbritannien, unionisterna, och de som vill höra till Irland, nationalisterna. Denna konfliktlinje går i princip parallellt mellan protestanter, som oftast är unionister och katoliker, som i sin tur oftast är nationalister. Konflikten i Nordirland har under vissa perioder varit ganska likvärdiga med inbördeskrig och både Storbritanniens och Irlands regeringar har försökt hjälpa till att lösa konflikten. I Finland finns samma konfliktdimension i och med att det finns en liten svenskspråkig minoritet, som är koncentrerad till väst- och sydkusten. Detta 2 Utländska politiska system, redaktör: Rutger Lindahl Sidan 3 av 5
plus ett relativt brett stöd oberoende av personlig ideologi har gjort det möjligt för Svenska folkpartiet att överleva. Svenska folkpartiet (SFP) har ett litet stöd och har därför inte så mycket att säga till om. Andra sidan har man deltagit i de flesta regeringskoalitioner sedan en lång tid bakåt och har i egenskap av regeringsparti kunnat utöva en del makt. Skillnaden mellan konfliktlinjen i Finland och Nordirland är dock otroligt stor eftersom SFP inte strävar efter självständighet eller en införlivning med Sverige utan endast värnar om svenskspråkigas intressen medan nationalisterna i Nordirland vill ansluta sig till Irland. Tydliga skiljelinjer i de två stora partiernas politik i Storbritannien har exempelvis varit frågan om statsägda bolag och fackföreningars makt. Här har partiernas linjer helt följt respektive ideologier och man kan väl säga att utvecklingen sedan Thatcher har gått mera i de konservativas riktning. Sambandet mellan klass och röstandet syns bäst i storstäders innerområden och gamla industriområden. Inom arbetarklassen varierar Labours understöd kraftigt om man äger sin bostad eller inte, och om man är fackligt organiserad eller inte. Geografiskt kan man säga att norra England och Skottland och också Wales är områden där Labour vinner över Tories. I Finland har Samlingspartiet sitt stöd i de stora univeritetsstäderna, främst i södra Finland medan socialdemokraterna har sitt i mindre städer och industriorter i hela Finland. Centern är helt dominerande i norra, östra och mellersta Finlands landsbygdskommuner. Detta representerar klar landsbygd-stad dimensionen med södra Finlands befolkningscentran mot den mycket glesbefolkade landsbygden i resterande Finland. Intressant jämfört med Storbritannien och framförallt med kontinentala europeiska länder med proportionella valsystem är varför Finland har ett så stort bonde parti. Att en relativt stor del av befolkningen bor på landsbygden är säkert en delorsak. Docent Ulf Lindström förklarar förekommandet av bondepartier i Norden med att bönderna i Norden alltid varit fria medan de i östra Europa varit livegna och i övriga Europa avlönade lantarbetare. Jorden brukades av jordbruksfamiljer med små ägor i Norden medan den i Västeuropa brukades av avlönade lantarbetare, som jobbade på enorma marker som ägdes av adelsmän. Detta ledde till att lantarbetarna i Europa sympatiserade med socialistiska rörelser medan jordägarna fick en mera konservativ ideologi. Detta, som Lindström kallar det, arktiska arv har hjälpt Norden i den demokratiska processen och lett till att vi ännu idag har ett centerparti i Finland. Sidan 4 av 5
Avrundning Storbritanniens system med majoritetsval och enmansvalkretsar kan diskuteras ur demokratisynvinkel. Exempelvis i parlamentsvalet 1992 erhöll liberalerna 18 procent av rösterna men på grund av rösternas utspridning så erhöll partiet endast 3 procent av mandaten. 3 Detta valsystem förknippas med ett tvåpartisystem. Det intressanta är att gallupar för vårens parlamentsval i Storbritannien ger liberalerna ett understöd på 29 procent medan Labour och Tories har 30 respektive 33 procent. 4 Detta skulle kunna ge ett parlamentsammansättning med tre lika stora partier. Detta är förstås beroende på hur rösterna är fördelade och om gallupresultaten motsvarar valresultatet något sånär. Hur som helst så har vi här intressant forskningsmaterial oberoende hur det går. Vad har tagit åt tvåpartisystemet ifall liberalerna skulle få en ansenlig del av mandaten, mera bevis mot Duvergers lag? Om de inte lyckas så vad har de två stora i så fall lyckats åstadkomma de senaste veckorna som ger dem stödet tillbaka? Alternativt vad det är som får väljarna att ändra åsikt så mycket på så kort tid eller vad beror det på att flera oberoende gallupar visar så fel? Liberalernas plötsliga popularitet förklaras av deras partiledare Nick Clenn, som enligt en undersökning 72 procent av britterna godkänner och därmed är den populäraste ledaren sedan Winston Churchill. 5 Ett proportionellt valsystem som i Finland gör det möjligt för flera än två partier att bli relativt stora. Faktum är också att vi har ett klasslöst samhälle i Finland. Men är det vårt klasslösa samhälle som har lett till det valsystem och de partier vi har eller partierna som lett till valsystemet och ett klasslöst samhälle. Detta är en tredimensionell hönan eller ägget fråga som säkert kunde undersökas ännu mera. Andra intressanta forskningobjekt är Centerpartiets förmåga att behålla sina anhängare från att ha varit ett bonde parti till att nu vara ett småbygdsparti, har konfliktdimensionen förendrats från jordbrukare-arbetare till landsbygdstad eller vad förklarar centerpartiets fortsatta popularitet? 3 Utländska politiska system, redaktör: Rutger Lindahl, sid 27 4 Helsingin Sanomat 19.04.2010 Anssi Miettinen 5 Helsingin Sanomat 19.04.2010 Anssi Miettinen Sidan 5 av 5