ÄNGS- OCH HAGMARKER i Orust kommun. Lena Åsander

ÄNGS- OCH HAGMARKER i Orust kommun Lena Åsander

Naturinventeringar i O-län (1989:5) ISSN 0280-2538 Produktion: Länsstyrelsen, miljövårdsenheten Text: Lena Åsander Omslag: Ulla Bäckman Tryck: Länsstyrelsens offset 1989 ii

FÖRORD Föreliggande rapport ingår som en del i ett landsomfattande projekt som avser att kartlägga landets naturliga slåtter- och betesmarker. Inventeringen leds av naturvårdsverket och läns-styrelsernas naturvårdsenheter. Naturliga slåtter- och betesmarker utgör en starkt hotad naturresurs och arealen har minskat drastiskt under 1900-talet genom förändringar inom jord- och skogsbruket. Av landets 400 utrotningshotade växter återfinns ca 3/4 i jordbrukslandskapet och hälften av dessa är starkt beroende av slåtter- eller beteshävd. Markerna har ofta också stora kulturhistoriska värden med äldre hägnader, vägar, byggnader och fornlämningar. Öppna och ljusa ängs- och hagmarker skapar ett levande landskap och skänker det stora skönhetsvärden. Bildkonstnärer, författare och tonsättare har under århundradena hämtat inspiration och motiv till sina verk från det svenska bondelandskapet. Följande inventering och utvärdering är främst tänkt att tjäna som underlag för bedömning om ekonomiskt stöd till fortsatt hävd av de aktuella markerna enligt det s k NOLA-projektet. Det bör också tjäna som underlag vid myndigheternas prövning och rådgivning enligt gällande jord- och skogbrukslagstiftning samt som underlag vid statlig och kommunal naturvårdsplanering. Vid de bedömningar som gjorts i utredningen har hänsyn huvudsakligen tagits till områdenas vetenskapliga värden. I någon mån har områdenas värde för landskapsbild och friluftsliv medtagits. Författaren har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll samt för de åsikter och värderingar som framförs i denna. Katrina Envall iii

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. (Översiktskarta... 1) Inledning... 2 Orust kommun... 3 Metodik... 4 Definitioner... 5 Resultat... 8 Objektsbeskrivningar: Kartblad 7098... Kartblad 7099... Kartblad 7190... Kartblad 7191... Kartblad 8007... Kartblad 8008... Kartblad 8009... Kartblad 8100... Kartblad 8101... Kartblad 8102... Kartblad 8017... Kartblad 8018... Kartblad 8019... Kartblad 8110... Kartblad 8111... Kartblad 8112... Kartblad 8113... Kartblad 8029... Kartblad 8120... Kartblad 8122... Kartblad 8123... Kartblad 8131... Kartblad 8132... Bil. 1 Fältblankett Bil. 2 Indikatorarter Bil. 3 Referenser iv

INLEDNING Föreliggande ängs- och hagmarksinventering som utförts i Orust kommun under 1989, utgör en del av projektet "Ängs- och hagmark", som Statens naturvårdsverk startade under 1985. I Göteborgs och Bohus län startade de kommunvisa inventeringarna 1987. Inventeringen är inriktad på naturliga slåtter- och betesmarker, eller naturlig fodermark. Med detta avses mark, "som sedan vanligtvis lång tid tillbaka och i mer eller mindre obruten följd använts som slåtter- och/eller betesmark och som inte utsatts för mer avancerade, sen-tida ingrepp" (SNV 1987). Inventeringen har som syfte att inventera den naturresurs som de naturliga ängs- och hagmarkerna utgör. Denna naturresurs är under stark förvandling. Kulturlandskapet är den miljö, ur vilken flest arter har försvunnit under 1900-talet, pga de stora förändringar som jordbruket har genomgått under denna tid. De naturliga ängs- och hagmarkerna är värdefulla ur många olika aspekter. Biologiskt sett är de utomordentligt viktiga för de växt- och djurarter som lever där. Kulturhistoriskt sett är ängsoch hagmarkerna viktiga länkar bakåt i tiden, då de utgör "levande fornminnen", med en flora och vegetation som är knuten till människans sätt att bruka jorden och hålla boskap. I markerna förekommer ofta fornlämningar, som ytterligare ger markerna ett stort kulturhistoriskt värde. Inventeringen av ängs- och hagmarker skall tjäna som underlag för: - säkerställande av särskilt värdefulla områden med hjälp av naturvårdslagen, NVL. - upprättande/revidering av naturvårdsplaner. - kommunal fysisk planering. - styrning av stödresurser, såsom NOLA-stöd ("Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet"), anslag för vård av naturreservat samt AMS-medel. TACK för den hjälp jag har fått av medarbetare på länsstyrelsens miljövårdsenhet. SNF:s krets på Orust tackas för tips om värdefulla ängs- och hagmarker och Orust kommun för finansiellt bidrag. Ett stort tack riktas också till alla som arbetar för att vidmakthålla dessa marker; natur-vårdare i allmänhet och jordbrukare i synnerhet. 2

ORUST KOMMUN Allmänt Orust kommun är till ytan 336 kvkm. Kommunen omges av Lysekils, Uddevalla, Stenungsunds och Tjörns kommuner. Orust tillhör den naturgeografiska regionen "Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten", enligt Nordiska Ministerrådets "Naturgeografisk regionindelning av Norden" (1984). Kommunen ingår i den agrara kulturlandskapsregionen "Bohuslänska kustbygden" (Dan Carlsson 1985) och i produktionsområdet "Götalands skogsbygder". Geologiskt tillhör Orust det västsvenska gnejsområdet. I områdena kring Stigfjorden finns inslag av gnejsgranit. På t ex Härmanö förekommer diabasgångar. Förekomsten av morän är sparsam inom kommunen. Barrskog dominerar i kommunens inre delar. Lövskog, ofta av ädellövskogstyp, förekommer framförallt i raviner. Skärgården är zonerad i ytter- och innerskärgård. Ytterskärgården domineras av hällmarker. I den mera skyddade innerskärgården finns en större andel finjord. Områden med skalgrusförande mark förekommer framförallt på västra Orust, i dalpass och på bergssidor eller i skyddade lägen på öar. Markens innehåll av kalk ger en rik flora. Hela kusten är präglad av klimatet och forna tiders markanvändning. Utbredningen av ljunghedar är stor och vittnar om tidigare skogsavverkning och intensivt bete. Ljunghedarna är dock numera ohävdade. Igenväxningen av denna naturtyp går mycket långsamt pga kustklimatet. Storehamnsområdet är ett stort hällmarksområde på västra Orust som västerut begränsas av en markant förkastningslinje, Morlandadalen. Storehamn präglas av hällmarker, myrar och sjöar. På mellersta Orust finns öns större jordbruksmarker, t ex kring Stala, Hoga-Vräland, Myckle-by och Kollungeröd. Kalvöfjorden och Stigfjorden är grunda havsområden med rikt djur- och växtliv. Även Halsefjorden har ett stort zoologiskt värde. I Orust kommun finns ett tiotal större sjöar. I Storehamnsområdet finns dessutom ett stort antal mindre sjöar och tjärnar. Historia För ca 7000-8000 år sedan bosatte sig de första människorna i området. Dessa stenåldersmänniskor levde på fiske och jakt. I sluttningarna ned mot t ex Morlandaslätten och Buadalen finns gamla stenåldersboplatser, där man funnit ben och hornrester, stenredskap och vapen. Ca 3500 f Kr uppstod det första åkerbruket, som var enkelt med små åkrar. Det som nu är Orust bestod av en örik skärgård. Den yngre stenålderns människor hade sina boplatser vid den dåtida vattenlinjen. Idag återfinner vi dessa boplatser ca 25-30 m upp på dalsidorna på ön. De flesta boplatser från denna tid återfinns runt Tegneby- och Stalaslätterna, samt i Långelandatrakten. Under bronsåldern (1500-500 f Kr) blev åkerbruket allt viktigare. Eftersom klimatet var betydligt varmare än nu, kunde boskapen gå ute året om. Man har inga säkra spår efter boplatser. Troligen hade dessa samma läge som under stenåldern. Hällristningar återfinns i höjdlägen som motsvarar den dåvarande kustlinjen. 3

Under järnåldern (500 f Kr-ca 1050 e Kr) inträdde en klimatförsämring som förändrade villkoren för jordbruket och boskapsskötseln. Djuren var tvungna att stallas vintertid och i och med detta infördes ängsbruket, för att trygga produktionen av vinterfoder. Sommarbetes-markerna låg på utmarken och de lättdränerade jordarna användes för åkerbruket. Under denna tid började man också att använda skogen. Man exporterade timmer och röjde i skogen och kunde därigenom skapa nya betes- och slåttermarker. Genom svedjning och röjning skapa-des också ljunghedarna. Under medeltiden fortsatte man att bruka jorden ungefär som på järnåldern. En stor förändring var dock att man införde plog med vändskiva. Den odlade jorden låg koncentrerad till de stora slätterna och till de bördiga dalgångarna, som "öar" i naturlandskapet. Befolkningsökningen krävde att ny mark togs i anspråk. Denna kolonisation kan spåras genom studier av ortnamn. Namn som slutar på t ex -röd och -hult härrör från denna tid. Fram till 1800-talet odlades jorden på ungefär samma sätt som under medeltiden. Uttaget ur skogarna var stort, vilket sammantaget med bete skapade vidsträckta ljunghedar. Ny mark lades under plogen i utkanten av de tidigare jordbruksbygderna och på utmarken. Enheterna var ibland mycket små pga arvsskiften. Under 1800-talet skedde stora förändringar för jordbruket och för landskapets utseende genom skiftesreformerna. Nya brukningsmetoder gjorde att nya jordar kunde odlas upp. Vid sekelskiftet var Sveriges odlade areal som störst. På Orust präglade jordbruket landskapet i hög grad, med mycket odlade marker och i det när-maste kala berg som vittnade om den omfattande djurhållningen. (Uppgifter hämtade från "Orust kommun. Kulturhistorisk undersökning 12. Bohusläns museum 1985") Nuet och framtiden Idag återstår inte mycket av det odlingslandskap som formats under tusentals år. De snabba förändringarna inom jordbruket, med t ex införandet av handelsgödsel, täckdikning och vallodling, gör att komponenterna i det gamla kulturlandskapet i stort har spelat ut sin roll. Slåtterängen och den naturliga betesmarken har förlorat sin ekonomiska betydelse. Åkerarealen har också minskat kraftigt under 1900-talet. Den utveckling som pågår pekar mot ytterligare nedläggning av åkermarker och minskad djurhållning. Enligt en beräkning från Lantbrukets utredningsinstitut (1984) skulle mer än 40 % av åkermarken i Götalands skogsbygder läggas ner till 1990. Andra rapporter talar om ännu mer omfattande nedläggningar. Götalands skogsbygder utmärks av djurhållning på mer än 70 % av jordbruksföretagen (54 % för riket), dubbelt så stor andel betesmark (20 %) av den totala jordbruksmarken jämfört med riket i övrigt och 40 % av landets totala betesmark. Detta gör att nedläggning av åkermark även drabbar regionens naturliga fodermarker mycket hårt. Effekterna av dessa förändringar är många. En utarmning av flora och fauna blir ofrånkomligt följden, värdefulla naturtyper försvinner och en mycket viktig del av vår kulturhistoria går förlorad. Arbetet för att bevara de naturliga ängs- och hagmarker som ännu återstår ter sig mot denna bakgrund som utomordentligt viktigt. METODIK Förarbete Förberedelserna inför sommarens fältarbete utgjordes av flygbildstolkning samt studier av skriftliga källor. Till flygbildstolkningen användes infraröda flygbilder i skala 1:30 000, som tolkades i stereoskop. Objekt som vid flygbildstolkningen bedömdes som intressanta ritades in på den ekonomiska kartan. De kriterier som låg till grund för urvalet av objekt var: 4

- område med naturlig gräsmark av minst 0,5 ha storlek. (Då det gäller slåttermarker har gränsen satts vid 0,1 ha). - område med småskuret landskap, vid ensligt belägna gårdar eller av annan avvikande beskaffenhet där någon form av hävd misstänktes. Litteratur som naturvårdsplan, inventeringar, kulturminnesvårdsprogram osv. studerades. Ett utskick om inventeringen gjordes till kommunen, lantbruksnämnden, Bohusläns muséum samt olika ideella organisationer. I utskicket framlades önskemål om synpunkter och tips på områden av intresse. Denna information togs i beaktande vid fältkontrollen. Fältarbete Alla de flygbildstolkade objekten besöktes i fält. Några objekt upptäcktes under fältarbetet. Vid fältkontrollen gjordes först en bedömning huruvida objektet var intressant eller ej. De faktorer som var diskvalificerande var: - tydlig kvävegödselpåverkan - upphörd hävd-kraftig igenväxning - barrträdsplantering - ingrepp som t ex schaktning, dikning, deponering eller byggnation. Om objekten visade sig vara intressanta, gjordes en biologisk och kulturhistorisk dokumentation med hjälp av en förtryckt fältblankett (se bil. 1). Här beskrevs naturtyp, markförhållan-den, vegetation, flora, hävd, gödselpåverkan och kulturhistoriska förhållanden. En preliminär klassning av objektens värde gjordes, i en tregradig skala, där klass I har högsta bevarandevärde, klass II mycket högt bevarandevärde och klass III högt bevarandevärde. Felkällor Vid flygbildstolkningen kan objekt förbises pga alltför tätt trädskikt, eller pga ringa storlek (när det gäller slåttermarker). De i Bohuslän så vanligt förekommande hällmarkerna ut-nyttjades tidigare som betesmark, men det kan vid flygbildstolkningen vara svårt att bedöma om de är intressanta eller ej. På hällmarker och mot igenväxande marker kan gränsdragningen vara tveksam. Därför är arealuppgifterna ibland högst ungefärliga. Naturen låter sig sällan uppdelas efter enkla mallar och klassificering i natur- och vegetationstyper är därför stundom komplicerad. DEFINITIONER Naturtyper De ängs- och hagmarker som omfattas av inventeringen, är marker där man ej gjort några ingrepp i markförbättrande syfte, som t ex gödsling, kalkning och dikning. Naturliga fodermarker delas in i naturlig slåttermark och naturlig betesmark. Denna indelning följer SNV:s in-venteringshandbok och grundar sig på markförhållanden, hävd samt fördelning på inäga-utmark. FASTMARKSÄNGAR (HÅRDVALLSÄNGAR) Fastmarksängen finns vanligtvis på moränmark eller på sedimentmark, företrädesvis på torrfrisk mark. Annan öppen äng Öppen äng på fastmark, som hävdas genom slåtter. 5

FUKT- OCH VÅTMARKER Fukt- och våtmarker användes förr för skörd av vinterfoder. Sötvattenstrandäng Strandängar vid sjöar och vattendrag, som förr utnyttjades till både bete och slåtter. Numera är det ovanligt med strandängar som hävdas genom slåtter. Havsstrandäng Förekommer på stränder mellan hög- och lågvattengränsen. Strandängarna uppvisar oftast en tydlig zonering. De hävdas företrädesvis genom bete. Sidvallsäng Fukt- och våtmark, som genom sitt läge i terrängen har en vegetation av fuktängstyp. Hävdas genom slåtter. HAGMARKER Inhägnad, idag beteshävdad inägomark. Hagmarkerna har en mycket skiftande markanvändningshistoria. De kan ha lång kontinuitet som betesmarker, men har ofta ett förflutet som slåttermarker. Indelningen av hagmarker i inventeringen grundar sig på träd- och busk-skiktets sammansättning. Öppen hagmark Beteshävdad inägomark. Den öppna hagmarken saknar eller har ett mycket glest trädskikt. Ekhage Hagmarkstypen kännetecknas av förekomsten av ek. Blandlövhage Både marker som domineras av ädla lövträd, som t ex ask och alm, och marker med mera triviala trädslag som asp, björk och rönn, ingår i begreppet blandlövhage. Annan träd- och buskbärande hagmark Hagmark, som ej förs till ovanstående typer. Hagmarken är ofta barrträds- eller enbuskdominerad. ÖVRIGA BETESMARKER Till gruppen hör olika typer av naturlig betesmark som huvudsakligen hör hemma på utmarken. Det är dock många gånger svårt att avgöra om objektet skall räknas som hagmark eller övrig betesmark, då gränser mellan inägomark och utmark har varierat genom åren. Ljunghed Ljungheden var under 1700- och 1800-talen den dominerande naturtypen i hela västsverige och upptog väldiga arealer. Ett stort virkesuttag och omfattande bete året runt gav upphov till dessa hedar som ofta hävdades genom bränning. Merparten av dessa marker har beskogats och idag återstår endast små fragment av ljunghed. Annan öppen utmark Öppen mark, som ej karaktäriseras som ljunghed. Hit räknas bland annat de marker som ligger i anslutning till havsstrandängar. Buskrik utmark Betade utmarker som är för buskrika för att karaktäriseras som annan öppen utmark. I regionen utgörs de framförallt av enebuskrika utmarker. Vegetationstyper Inventeringens huvudintresse avser odlingslandskapets och havsstrandängens hävdberoende vegetationstyper. Indelningen följer "Inventering av ängs- och hagmark, handbok" (SNV 1987), som i sin tur bygger på Nordiska Ministerrådets handbok "Vegetationstyper i Norden" (1984). 6

Nedan ges en kortfattad beskrivning av de vegetationstyper som berörs i inventeringen. Dominerande arter omnämns. Rished av sandristyp Kustbunden lavrik ljunghed i anslutning till sanddynområden. Kan vara betesberoende. Ljung, kråkbär, sandstarr. Rished av ljungtyp Öppen rished, ibland med enbuskar. Beroende av bete eller bränning. En, ljung, blåbär, kruståtel och blodrot. Rished av örtrik ljungtyp Öppen, betesberoende rished med relativt stort örtinslag. Ljung, gråfibbla. Rished av blåbär-lingontyp Förekommer i partier som betas ganska svagt, på tämligen magra jordar. Blåbär, lingon, kruståtel. Fuktig rished av klockljungtyp Frisk till fuktig mark i öppen rished eller kusthed. Klockljung, hirsstarr. Gräshed av rödventyp Vegetationstyp som förekommer i välbetade marker på ganska torra, magra jordar. Dominerande art är rödven, med inslag av t ex ljung. Fårsvingelvariant av rödven-gräshed Liknar föregående men har större örtinslag. Fårsvingel, kruståtel. Gräshed av staggtyp Vegetationstyp på frisk-fuktig mark. Stagg dominerar, med inslag av t ex ljung. Torräng av hällmarkstyp Förekommer på tunna jordlager på t ex klippor, "hällmarksöar" i betesmarker. Vanligt förekommande arter är bergssyra och gul fetknopp. Torräng av fårsvingeltyp Förekommer på lite djupare jordar än föregående. Marken är torr och mager. Fårsvingel, knippfryle, tjärblomster. Torräng av örtrik ängshavretyp Vegetationstypen är mera högvuxen än de föregående. Den förekommer oftast på kalkrikt underlag och domineras av arter som ängshavre, luddhavre och gulmåra. Friskäng av rödventyp Mycket vanlig, betesberoende vegetationstyp. Rödven, rölleka, daggkåpa och vitklöver. Friskäng av skogsnävatyp Vegetationstypen är ett stadium på väg mot igenväxning. Skogsnäva, olika sorters daggkåpor. Fuktäng av tuvtåteltyp Förekommer på fuktigare marker. Domineras av tuvtåtel. Ängsgröe, smörblomma och ängssyra ingår. Fuktäng av högörttyp Är ofta ett igenväxningsstadium från tuvtåtelfuktäng. Domineras av älgört. Fuktäng av gräs-lågstarrtyp Vegetationstypen domineras av lågväxta arter som hundstarr och hirsstarr, samt gräs som blåtåtel och stagg. Betesberoende. Artrik variant av gräs-lågstarräng Rikare variant än föregående, ofta på kalkrika marker. Oftast gammal slåttermark. Darrgräs, hirsstarr, blåtåtel och kärrtistel. 7

Fuktäng av kalktyp Örtrik mark på kalkrik jord. Hävdad genom slåtter eller bete. Hirsstarr, älväxing, vildlin, orkidéer. Dvärgvass av flaskstarrtyp Kortvuxen vassvegetation som domineras av flaskstarr. Övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp Dominerande växtsamhälle vid Sveriges salt- och brackvattenkuster. Salttåg, hundstarr, krypven, gulkämpe och rödsvingel. Nedre landstrandsvegetation av revigt saltgrästyp Artfattig vegetation på västra Sveriges havsstrandängar. Revigt saltgräs, krypven och gulkämpe. RESULTAT Allmänt 141 områden har dokumenterats biologiskt. Dessa har tagits ur ett betydligt större flygbildstolkat material. De flesta ratade områden har diskvalificerats pga ohävd. Även kraftig kvävegödsling och plantering har utgjort orsak till att rata objekt. De områden som är bäst bevarade är havsstrandängarna. I hög utsträckning hävdas de fortfarande, genom bete. Mycket få strandängar som hävdas genom slåtter finns kvar. Ljunghedarna i kustområdena är med mycket få undantag ohävdade. Dock sker igenväxningen mycket långsamt pga klimatiska orsaker. En zon i kustbandet, där dessa marker fortfarande är öppna, har streckats på översiktskartan. Inom zonen förekommer värdefulla områden som återfinns i avsnittet med objektsbeskrivningarna, men också områden som inte innehåller någon anmärkningsvärd hävdgynnad flora. Zonen har markerats pga att de kustnära hällmarkerna och ljunghedarna fortfarande bär en stark prägel av forna dagars markanvändning. Ljunghedarna är vid återupptagen hävd lätta att restaurera. De marker som dokumenterats i inlandet på Orust är oftast träd- och buskbärande hagmarker eller buskrika utmarker. I allmänhet råder här för svagt betestryck. Ganska få objekt har helt tillfredsställande hävd. Tyngdpunkten i objektens utbredning ligger på västra Orust, framförallt kring Flatön, Lyr och Kalvöfjorden, områden där ålderdomliga drag i landskapet finns kvar. Objekten har grupperats i tre värdeklasser med följande fördelning: Klass I Klass II Klass III 3 st. 39 st. 99 st. Redovisning I objektsbeskrivningarna redovisas objekten i nummerordning och efter ekonomiskt kartblad, med början söderifrån i kommunen. En detaljkarta i skala 1:10 000 ger en bild av objektets gränser. Vissa större objekt redovisas endast på den ekonomiska kartan i skala 1:30 000. Med hjälp av informationen från fältblanketten har objekten beskrivits enligt följande: Namn Stamfastighet/-er samt socken. Naturtyp Den naturtyp som finns representerad anges. Koordinater Objektets mittpunkt anges enligt ekonomiska kartans bladindelning samt rikets koordinatsystem, 2,5 gon V. 8

Areal Objektets areal anges med två siffrors noggrannhet. Allmän beskrivning Objektet beskrivs översiktligt vad gäller t ex läge och topografi. Vegetation Den eller de vegetationstyper som finns representerade samt träd- och buskskiktets sammansättning och omfattning anges. Flora De indikatorarter som påvisar kontinuerlig hävd genom slåtter eller bete anges. De för regionen lämpliga arterna har valts ut från "Inventering av ängs- och hagmarker, handbok" (SNV 1987) och "Havsstrandängar" (Johansson 1986). Hävd Hävdtyp, intensitet och ev. betande djurslag anges. Ingrepp och påverkan Negativ påverkan som t ex gödsling, dikning, insådd eller kalkning anges. Kulturhistoriska spår och lämningar Förekomst av stengärdesgårdar, odlingsrösen, äldre åkrar och fornminnen anges. Befintliga planer och skydd Här anges om objektet är representerat i länets natur- och kulturvårdsplaner, om det ingår i område av riksintresse för natur- och kulturvård samt om objektet är skyddat enligt naturvårdslagen, NVL. Dokumentation Här anges om objektet finns representerat i någon inventering eller annan dokumentation. Värdeklass Objektet ges en preliminär värdeklass enligt en tregradig skala där klass I har allra högsta skyddsvärde, klass II mycket högt skyddsvärde och klass III högt skyddsvärde. Kriterier För objekt som fått värdeklass I eller II anges de kriterier som varit vägledande vid klassningen. Dessa kriterier finns definierade i SNV:s "Inventering av ängs- och hagmarker, handbok". Kriterierna delas in i huvudkriterier och stödkriterier, se nedan. Huvudkriterier - Välhävdade områden som utgör för regionen goda exempel på naturliga slåtter- och/eller betesmarker. - Områden som efter vissa restaureringsåtgärder och/eller intensifierad hävd utgör för regionen goda exempel på naturliga slåtter- och/eller betesmarker. - Områden med hotade naturtyper, biotoper, vegetationstyper och arter. - Områden med mycket rik flora och/eller fauna. - Områden av mycket säregen och märklig beskaffenhet. Stödkriterier Biologiska/ekologiska/kulturhistoriska - Kontinuitet i hävden - Mångformighet - Geografisk representativitet 9

- Typrepresentativitet - Raritet - Storlek - Särprägel - Ingrepp-påverkan - Nuvarande hävd - Ålderdomligt jordbrukslandskap Övriga - Undersöknings- och forskningsinsatser - Studieobjekt - Skönhet - Symbol- och identitetsvärde - Värde för friluftsliv 10

Objekt nr 1 Namn Bråtö; Morlanda s:n Naturtyp Annan öppen utmark, havsstrandäng Koordinater 8A0i0D0F. 645000/124350 Areal Ca 87 ha Allmän beskrivning Bråtö ligger söder om Hälleviksstrand. Det är en tämligen stor ö som är hällmarksdominerad. Ön används till utmarksbete. Vegetation Hällmarker med ljunghed och kråkris dominerar på Bråtö, men ön har också mångskiftande gräsmarker. Zoneringen i fuktighet ger upphov till en rad olika vegetationstyper. De torraste partierna upptas av ljunghed och fårsvingeltorräng. Friskare delar, t ex ovanför strandängarna, domineras av rödvenfriskäng. I fuktiga partier, t ex i klåvor mellan bergen, finns vackert utvecklade gräs-lågstarrfuktängar (med bl a loppstarr, hirsstarr, knagglestarr och ängsstarr), stagghedar och klockljunghedar. På strandängarna växer salttåg, gulkämpar, strandkrypa och ärtstarr. Flora Darrgräs, stagg, knägräs, loppstarr, knagglestarr, ängsstarr, spåtistel, liten blåklocka, gulkämpar, strandkrypa, strandmaskrosor, ärtstarr och salttåg. Hävd Ön betas av nötkreatur och är välhävdad till största delen. Ca 15 ungdjur betar på ön. Hällmarkerna i söder är svagare betade. Kulturhistoriska spår och lämningar Pestkyrkogård med minnessten. Husgrunder, s k tomtningar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 14, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för friluftsliv (FO 3). Värdeklass 1 Huvudkriterier Välhävdat område som utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Kontinuitet i hävden, mångformighet, geografisk representativitet, typrepresentativitet, storlek, ingrepp-påverkan, nuvarande hävd, skönhet, värde för friluftslivet. Objekt nr 2 Namn Äng; Tegneby s:n Naturtyp Ljunghed, annan öppen utmark Koordinater 7A9j0B8G. 644580/124670 Areal Ca 23 ha Allmän beskrivning Området ligger i anslutning till en gård söder om Äng, på sydvästra Lyrön. Hällmarker som används för utmarksbete dominerar i hela området. Vegetation De karga hällmarkerna saknar på många ställen helt och hållet vegetation. På de platser där vegetationen har fått fäste är det ljunghed och rished av blåbär-lingontyp som dominerar. I fuktstråk förekommer fuktäng av gräs-lågstarrtyp. Närmast gården växer spridda rönnar och tallar. I buskskiktet förekommer en. 11

Flora Stagg, knägräs, harstarr, kattfot, prästkrage, liten blåklocka och ljung. Rikligt med darrgräs i fuktängen. Hävd Hällmarkerna betas av nötkreatur och är svagt hävdade. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Inom kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 10). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Objekt nr 3 Namn Inre Kilen; Tegneby s:n Naturtyp Ljunghed, annan öppen utmark, havsstrandäng Koordinater 7A9j0C8B. 644580/124720 Areal Ca 25 ha Allmän beskrivning Området består av ett stort hällmarksområde med angränsande strandängar, på södra delen av Lyrön. I området ingår dessutom en del åkermark. Vegetation Kala hällmarker dominerar. I dessa är fläckar med ljunghedsvegetation insprängda. På strandängarna domineras vegetationen av salttåg, havssälting och gulkämpar samt längst ut mot vattnet revigt saltgräs och glasört. In mot land vidtar tuvtåtelfuktängar. Rönn, tall, en och slån förekommer sparsamt. Flora Stagg, darrgräs, ljung, salttåg, havssälting, gulkämpar, glasört och revigt saltgräs. Hävd Området betas av nötkreatur. Hävden är dock till största delen för svag. Ingrepp och påverkan Övre delen av strandängen och angränsande marker är svagt gödselpåverkade. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Inom kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 10). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. 12

Värdeklass 2 Huvudkriterier Område som med intensifierad hävd utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Kontinuitet i hävden, geografisk representativitet, typrepresentativitet, nuvarande hävd. Objekt nr 4 Namn Kalven; Tegneby s:n Naturtyp Annan öppen utmark, havsstrandäng Koordinater 7A9j1C0G. 644610/124780 Areal 4,7 ha Allmän beskrivning Området utgörs av delar av halvön Kalven, som är den sydostligaste delen av Lyrön. Halvön består mestadels av magra hällmarker, med inslag av skalgrus i dalpass. I södra delen av objektet ligger en strandäng. Vegetation Vid sidan av de kala hällmarkerna är det fläckar av ljung som dominerar vegetationen. På strandängen växer salttåg och havssälting. I det glesa buskskiktet förekommer en, slån och nypon. Flora Stagg, harstarr, darrgräs, ljung, liten blåklocka, gullviva, bockrot, ängsskallra, salttåg och havssälting. Hävd Området har ej hävdats på ett flertal år enligt markägaren. Ljunghedarna växer igen mycket långsamt. I skrevor med djupare jordlager pågår igenväxning med framförallt en, slån, nypon och olika videarter. Ingrepp och påverkan I övre kanten av strandängen märks svag gödsling. I de torra backarna på skalgrusunderlag märks slitage och erosion pga mänskligt tramp. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Inom kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 10). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Objekt nr 5 Namn Stockemyr; Tegneby s:n Naturtyp Annan träd- och buskbärande hagmark, annan öppen äng Koordinater 7A9j3B3F. 644835/124655 13

Areal 4,7 ha Allmän beskrivning Området består av en mosaik av åkrar, gamla beteshagar och en slåtteräng. Landskapet är kuperat och området omges av vidsträckta hällmarker. Berget går i dagen på många ställen inom inventeringsområdet. Skalgrusförekomster ger en rik flora. Vegetation I de torra och friska markerna växlar rödvengräshed, stagghed och ljunghed. En gammal åker med naturaliserad flora hyser en rödvenfriskäng. I slåttermarken i områdets norra del dominerar rödvenfriskäng, med arter som gulmåra, getväppling och käringtand. På torrare marker med skalgrusunderlag finns inslag av fårsvingeltorräng och örtrik torräng. I trädskiktet, som ställvis är ganska tätt i hagmarken, ingår tall, gran och björk. I buskskiktet dominerar enen. I sydvästra delen av området breder knapptåg och örnbräken ut sig. Flora Liten blåklocka, prästkrage, ängsskallra, grönvit nattviol, ljung, stagg, darrgräs och harstarr. I slåttermarken mycket riklig förekomst av darrgräs och gullviva, samt förekomst av ängsskallra, prästkrage, liten blåklocka, bockrot och rödklint. Hävd Hagmarkerna betas ej. Slåtter utförd på ängsmarken (mitten av juli). Befintliga planer och skydd Inom område av riksintresse för friluftsliv (FO 3). Värdeklass 2 Huvudkriterier Område som med intensifierad hävd utgör ett gott exempel på naturlig slåtteroch betesmark, område med hotade naturtyper, biotoper, vegetationstyper och arter. Stödkriterier Kontinuitet i hävden, mångformighet, typrepresentativitet, ingrepp-påverkan, nuvarande hävd, skönhet. Objekt nr 6 Namn Låssbo; Tegneby s:n Naturtyp Havsstrandäng Koordinater 7A9j3C6G. 644865/124765 Areal 1,1 ha Allmän beskrivning Området utgörs av en strandäng som ligger i anslutning till färjeläget vid Lyresund på Lyrön. Vegetation De arter som finns företrädda på landstranden är salttåg, gulkämpar, havs-sälting och strandkrypa. Längst ut mot vattnet dominerar revigt saltgräs i en smal bård. In mot land vidtar en tuvtåtelfuktäng. Flora Salttåg, gulkämpar, havssälting, strandkrypa och revigt saltgräs. Hävd Området saknar hävd. Det är igenväxande med ställvisa förekomster av vass. Rödsvingelbältet breddas och de ursprungliga vegetationstyperna kommer på sikt att slås ut om inte hävden återupptas. 14

Ingrepp och påverkan En svag gödselpåverkan märks i det övre partiet av strandängen. Befintliga planer och skydd Inom område av riksintresse för friluftsliv (FO 3). Inom kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 10). Objekt nr 7 Namn Kvarnehagen; Tegneby s:n Naturtyp Havsstrandäng Koordinater 7A9j4E3J. 644940/125000 Areal 1,0 ha Allmän beskrivning Strandängen är belägen vid Valösund, strax sydost om gården Kvarnhagen. Vegetation På den flacka strandängen dominerar salttåg och rödsvingel. Längst ut mot vattenlinjen växer revigt saltgräs. Flora Salttåg, revigt saltgräs, havssälting, gulkämpar och strandkrypa. Hävd Strandängen betas av nötkreatur och är välhävdad. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Värdeklass 2 Huvudkriterier Välhävdat område som utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Kontinuitet i hävden, geografisk representativitet, typrepresentativitet, ingrepppåverkan, nuvarande hävd. Objekt nr 8 Namn N Valön; Stala s:n Naturtyp Havsstrandäng, annan träd- och buskbärande hagmark 7B9a4A6G. 644960/125060 Areal 9,7 ha Allmän beskrivning Området är beläget på Valön, som är den största av Stigfjordens öar. Vidsträckta hällmarker karaktäriserar till en del Valön, som dock även hyser ett gammalt kulturlandskap. Tvärs över ön, i nord-sydlig riktning, löper ett dalstråk, där gamla åker- och betesmarker är belägna. 15

Det inventerade området ligger i norr och utgör den största naturliga betesmarken. Här breder strandängar ut sig och de kantas av hagmarker med träd- och buskvegetation. Berget går i dagen på många platser. Vegetation Strandängarna är fuktiga till våta och vegetationen karaktäriseras av revigt saltgräs, salttåg och rödsvingel i en tydlig zonering. Uppåt vidtar tuvtåtelfuktäng. I de torrare partierna i hagmarken växlar fårsvingeltorräng och rödvenfriskäng. På hällmar-kerna finns fragment av ljunghed. Här ges exempel på fina övergångar mellan de olika vege-tationstyperna. I det glesa trädskiktet växer klibbal och björk. I buskskiktet förekommer en. Flora Revigt saltgräs, salttåg, gulkämpar, havssälting, stagg, ljung, bockrot, liten blåklocka och vanlig ögontröst. Hävd Området betas av nötkreatur och får och är måttligt hävdat i ca halva området. I resten av området är hävden svag. På strandängen är hävden något ojämn, med mycket al-uppslag vid stranden. I norr kommer blåsäv och havssäv in. Ingrepp och påverkan I den övre delen av strandängen märks en svag gödselpåverkan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Objekt 20, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 11). Naturreservat enligt 7 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Olsson, C.: Naturreservatet Valön. Botanisk inventering samt förslag till skötselplan. SNV PM 601. Olsson, L.: Skötselplan för naturreservatet Valön. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Värdeklass 2 Huvudkriterier Område som med intensifierad hävd utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Geografisk representativitet, typrepresentativitet, nuvarande hävd, värde för friluftslivet. Objekt nr 9 Namn Holmstegen; Tegneby s:n Naturtyp Annan träd- och buskbärande hagmark Koordinater 7B9a3A9E. 644895/125045 Areal 1,1 ha Allmän beskrivning Valön är den största av Stigfjordens öar.vidsträckta hällmarker karaktäriserar till en del Valön, som dock även hyser ett gammalt kulturlandskap. Tvärs över ön, i nord-sydlig riktning, löper ett dalstråk, där gamla åker- och betesmarker är belägna. 16

Området är beläget på Valöns mellersta del, med omgivande hällmarker. Hagmarken är liten, med mycket berg i dagen. Vegetation Marken är torr-frisk och de vegetationstyper som finns företrädda är rödvengräshed, rödvenfriskäng och stagghed. Björk, rönn samt en växer sparsamt. Flora Stagg, ljung, liten blåklocka. Hävd Hagen betas av nötkreatur och är måttligt hävdad till största delen. I en mindre del av hagen är hävden svag. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Objekt nr 20, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 11). Naturreservat enligt 7 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Olsson, C.: Naturreservatet Valön. Botanisk inventering samt förslag till skötselplan. SNV PM 601. Olsson, L.: Skötselplan för naturreservatet Valön. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Objekt nr 10 Namn Hjälmvikstegen; Stala s:n Naturtyp Havsstrandäng, annan träd- och buskbärande hagmark. Koordinater 7B9a3A1J. 644810/125090 Areal 1,0 ha Allmän beskrivning Valön är den största av Stigfjordens öar. Vidsträckta hällmarker karaktäriserar till en del Valön, som dock även hyser ett gammalt kulturlandskap. Tvärs över ön, i nord-sydlig riktning, löper ett dalstråk, där gamla åker- och betesmarker är be-lägna. Området är beläget på Valöns sydöstra del. Det består av en strandäng med angränsande hagmark. Vegetation Strandängens vegetation kännetecknas av revigt saltgräs, salttåg och rödsvingel. I den torrare hagmarken finns rödvengräshed och rödvenfriskäng. Klibbal, björk samt en kan-tar hagmarken. Flora Revigt saltgräs, salttåg, gulkämpar, stagg, liten blåklocka och bockrot. Hävd Området betas av får. Strandängen är välhävdad, medan det övriga området är svagtmåttligt hävdat. 17

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Objekt nr 20, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Kulturhistoriskt intressant område i bebyggelseinventering 1985 (omr. 11). Naturreservat enligt 7 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Olsson, C.: Naturreservatet Valön. Botanisk inventering samt förslag till skötselplan. SNV PM 601. Olsson, L.: Skötselplan för naturreservatet Valön. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Objekt nr 11 Namn Stävö, Stävö Kalv; Stala s:n Naturtyp Buskrik utmark, havs-strandäng Koordinater 7B9a3B6H. 644870/125180 Areal Ca 40 ha Allmän beskrivning Stävö är en hällmarksdominerad ö i Stigfjorden, öster om Valön. Stävö Kalv ligger norr om därom. Stävö har en dramatisk topografi med klippväggar som stupar brant ned mot vattnet. Vattenområdena runtomkring är mycket grunda och biologiskt sett mycket värdefulla. Vegetation På hällmarkerna finns fragment av ljunghed. På många ställen växer en mosaik av ljung- och kråkrished. På fuktigare ställen avlöser klockljunghed och i sluttningarna finns stagghed, delvis igenvuxen med örnbräken. På öns högplatå finns ett mer sammanhängande täcke med ljunghed. På stränderna, framförallt på en strandäng på östra sidan, växer salttåg och revigt saltgräs. Dock förekommer många arter som indikerar ohävd, t ex älgört, videört, strandkvanne och gul svärdslilja. Flora Stagg, knägräs, ljung, gulkämpar, havssälting, salttåg och revigt saltgräs. Hävd Ön saknar hävd. Vegetationstyperna är tydliga trots begynnande igenväxning. Det går att restaurera markerna om bete återupptas snarast. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Objekt nr 12 Namn Hjälm; Stala s:n Naturtyp Buskrik utmark 18

Koordinater 7B9a3C7G. 644880/125270 Areal Ca 54 ha Allmän beskrivning Hjälm är en av de största, hällmarksdominerade öarna i Stigfjorden. Ön är långsmal och utsträckt i sydvästlig-nordostlig riktning. Vegetation Hällmarkerna dominerar Hjälm, men stora inslag finns av olika slags hedvegetation. De torraste partierna intas av ljunghed, blandat med kråkris. På fuktigare ställen vidtar klockljunghed och stagghed. Fuktheden med stagg är artrik, med flera starrarter och jungfru Marie nycklar. Trädskiktet är glesare än på Stävö och består av tall, björk, rönn och klibbal. I buskskiktet förekommer en. Flora Stagg, knägräs, darrgräs, loppstarr, ljung, liten blåklocka, jungfru Marie nycklar, grönvit nattviol och rotfibbla. Hävd Ön saknar hävd, men planer på återupptaget bete föreligger. I och med att de ursprungliga vegetationstyperna finns kvar, är detta angeläget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Värdeklass 2 Huvudkriterier Område som med intensifierad hävd utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Typrepresentativitet, storlek, ingrepp-påverkan. Objekt nr 13 Namn Hälsön; Stala s:n Naturtyp Buskrik utmark, havsstrandäng Koordinater 7B9a3C1G. 644810/125270 Areal Ca 61 ha Allmän beskrivning Hälsön är den östligaste av de största öarna i västra Stigfjorden. Den är som de andra hällmarksdominerad, men hyser också större strandängar och rester av äldre bebyggelse. Ön är i detta avseende mera omväxlande än både Stävö och Hjälm. Vegetation Hällmarkerna domineras av ljunghed. I något fuktigare partier återfinns stagg-hed. Runt den gamla husgrunden är marken torr-frisk och här finns omväxlande rödvengräs-hed, fårsvingelvariant av rödvengräshed och i de friskare partierna rödvenfriskäng. På strandängen i den djupa vik som skär in på öns sydvästliga sida, dominerar salttåg, revigt saltgräs samt längst ut glasört. In mot land vidtar en tuvtåtelfuktäng. Ask, ek och rönn domi-nerar i trädskiktet. En och nypon förekommer. Flora Stagg, knägräs, ljung, liten blåklocka, salttåg, revigt saltgräs, glasört, gulkämpar och strandkrypa. 19

Hävd På ön betar får. Dock är hävden alltför svag, vilket märks bl a på strandängen där endast den yttersta zonen är välbetad. Den östra sidans strandäng är ohävdad. Utmarkerna är svagt betade. Kulturhistoriska spår och lämningar Stengärdesgårdar, husgrunder, odlingsrösen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Värdeklass 2 Huvudkriterier Område som med intensifierad hävd utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Geografisk representativitet, typrepresentativitet, storlek, ingrepp-påverkan, nuvarande hävd. Objekt nr 14 Namn Holmen; Stala s:n Naturtyp Havsstrandäng Koordinater 7B9b4D5A. 644960/125805 Areal 5,7 ha Allmän beskrivning Området ligger på Varekilsnäsets västra sida och omfattar en ca 1,5 km lång sträcka längs vattnet. Objekt et utgörs av en havsstrandäng med angränsande torrare marker. Vegetation På den smala strandängen växer arter som revigt saltgräs, salttåg och rödsvingel, med inslag av käringtand, rödklöver och vitklöver. Uppåt land tar fårsvingeltorräng och stagghed vid. Flora Revigt saltgräs, salttåg, havsnarv, saltnarv, strandkrypa, dvärgarun, höskallra, stagg, knägräs, ljung, jungfrulin, vanlig ögontröst, liten blåklocka och bockrot. Hävd Strandängen betas av nötkreatur och är välhävdad. Ingrepp och påverkan Längst i söder är strandängen svagt gödslad. Pga det höga betestrycket är marken här och var söndertrampad av djuren. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 19, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Naturvårdsområde enligt 19 NVL. Dokumentation Olsson, G.: Stigfjorden. Natur och landskap. En inventeringssammanställning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1976:1. Värdeklass 2 20

Huvudkriterier Välhävdat område som utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Kontinuitet i hävden, geografisk representativitet, typrepresentativitet, storlek, nuvarande hävd, skönhet, värde för friluftslivet. Objekt nr 15 Namn Brandalen; Stala s:n Naturtyp Havsstrandäng Koordinater 7B9b4E7I. 644970/125985 Areal 2,3 ha Allmän beskrivning Havsstrandängen är belägen på Varekilsnäsets östra sida, vid stranden av Halsefjorden. Området utgörs av en ca 500 m lång sträcka längs stranden, uppdelad på två delar. Vegetation Havsstrandängen består av en mycket smal zon. Vegetationen karaktäriseras av revigt saltgräs, salttåg och rödsvingel, på de platser där den ursprungliga zoneringen finns bevarad. Flora Revigt saltgräs, salttåg, gulkämpar, havssälting, höskallra, stagg och harstarr. Hävd Området är ej hävdat. Det är troligen några år sedan strandängen senast betades. Den börjar växa igen. På vissa sträckor finns ej den typiska strandängsvegetationen bevarad. Ingrepp och påverkan En svag gödsling märks i strandängens övre zon. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 33, Orust kommun. Klass II. Objekt nr 16 Namn Vallerö; Mollösunds s:n Naturtyp Annan öppen utmark Koordinater 8A0h3C3J. 645330/123790 Areal Ca 49 ha Allmän beskrivning Vallerö är belägen i ytterskärgården, längst ut i Käringöfjorden, söder om Härmanö. Det är en hällmarksdominerad ö, med inslag av rishedar. Inne på ön finns en gammal husgrund och runt den ligger åkermarker. Vegetation Kråkris dominerar hällmarkerna. I söder förekommer fårsvingelvariant av rödvengräshed. De gamla åkermarkerna runt husgrunden hyser en rödvenfriskäng, där en rik skalgruspåverkad flora finns utvecklad. Flora Stagg, darrgräs, knägräs, gullviva, gökärt, bockrot, rödklint, rödkämpar, krissla, ängsskallra, liten blåklocka och gulkämpar. 21

Hävd Ön betas av nötkreatur. Dock fanns inga djur i området vid inventeringstillfället. Till största delen är hävden svag. Älgört och öronvide breder ut sig runt de gamla åkermarkerna. Kulturhistoriska spår och lämningar Stengärdesgårdar, äldre åker, husgrund. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 14, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Område av kulturhistoriskt riksintresse (område 5). Värdeklass 2 Huvudkriterier Område som med intensifierad hävd utgör ett gott exempel på naturlig betesmark. Stödkriterier Geografisk representativitet, storlek, ingrepp-påverkan. Objekt nr 17 Namn Kattevik; Morlanda s:n Naturtyp Havsstrandäng Koordinater 8A0i4B6G. 645470/124160 Areal 1,8 ha Allmän beskrivning Området, som består av en havsstrandäng, ligger väster om Båsvik, nordväst om Hälleviksstrand. Strandängen omgärdas av hällmarks- och ljunghedsområden. Vegetation Strandängens vegetation utgörs till en del av arter som salttåg, gulkämpar och havssälting. Längst ut mot vattnet växer blåsäv och vass, till följd av upphörd hävd. Ovan-för den strandnära zonen tar tuvtåtelfuktäng vid. Innanför själva strandängen, på friska mar-ker, breder rödvenfriskäng ut sig. Flora Salttåg, gulkämpar, havssälting, havsnarv, kustarun, höskallra, rödklint och darrgräs. Hävd Området saknar hävd. Vegetationstyperna kan ännu urskiljas, men strandängen är stadd i kraftig igenväxning. Ingrepp och påverkan En svag gödselpåverkan märks i strandängens övre zon. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 13, Orust kommun. Klass I. Inom område av riksintresse för friluftsliv (FO 3). Objekt nr 18 Namn Porsen; Morlanda s:n Naturtyp Annan träd- och hagmark Koordinater 8A0i4D1F. 645410/124360 Areal 0,6 ha 22

Allmän beskrivning Området består av en liten hagmark i kanten av ett stort ljunghedsområde, NNO om Hälleviksstrand. Marken är stenbunden och på många håll i området går berget i dagen. Hällmarker med grässvålar emellan kännetecknar hagmarken. Vegetation Marken är torr till frisk och de vegetationstyper som finns företrädda är ljunghed, fårsvingelvariant av rödvengräshed samt fragment av stagghed. I det glesa trädskiktet växer björk och rönn. En förekommer. Flora Stagg, knägräs, ljung och liten blåklocka. Hävd Hagen betas av nötkreatur. Dock fanns inga djur i hagen vid inventeringstillfället. Området är till största delen måttligt hävdat. Objekt nr 19 Namn Boxvikskile; Morlanda s:n Naturtyp Annan träd- och hagmark Koordinater 8A0j2A0C. 645205/124525 Areal 1,5 ha Allmän beskrivning Området ligger i sluttningen mellan Boxvikskile och Storehamnsplatån. Det är en betesmark av hagmarkskaraktär. Marken är stenbunden och berget går i dagen i stora delar av området. Vegetation Skalgrusunderlaget i sluttningen präglar vegetationen. På de torra markerna dominerar fårsvingeltorräng och örtrik torräng. Floran är rik. I söder finns ett stort bestånd av det på Orust annars sällsynta pukvetet. Vissa ytor är fortfarande öppna, men träd och buskar växer tämligen tätt. Arter som förekommer är klibbal, sälg, rönn, en, nypon och björnbär. Flora Darrgräs, prästkrage, liten blåklocka, gullviva, bockrot, jungfrulin, backnejlika och vildlin. Hävd Hagen betas av nötkreatur och är svagt hävdad. Inga djur fanns i hagen vid inventeringstillfället. Igenväxning sker med framförallt björnbär och nypon. Ingrepp och påverkan En svag gödselpåverkan märks ovanför stranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 9, Orust kommun. Klass II. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 12) och friluftsliv (FO 3). Dokumentation Olsson, L.: Storehamnsområdet. En översiktlig naturinventering. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1975. 23

Objekt nr 20 Namn V Boxvikskile; Morlanda s:n Naturtyp Havsstrandäng Koordinater 8A0j1A7C. 645180/124525 Areal 1,0 ha Allmän beskrivning Området består av en havsstrandäng, längs västra stranden av Boxvikskile. Väster om strandängen breder vidsträckta ljungmarker ut sig. Vegetation Vegetationen på strandängen består av revigt saltgräs och salttåg. Käringtand, vitklöver, gulmåra och gåsört ger karaktär åt strandängen. Flora Revigt saltgräs, salttåg, gulkämpar, strandkrypa och havssälting. Hävd Strandängen betas av nötkreatur och är måttligt hävdad. Innanför strandängen är det mycket igenvuxet med klibbal, rönn och en. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1979. Inom Objekt nr 9, Orust kommun. Klass II. Inom område av riksintresse för naturvård (NO 11) och friluftsliv (FO 3). Dokumentation Olsson, L.: Storehamnsområdet. En översiktlig naturinventering. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1975. Objekt nr 21 Namn Hjortsbacken; Tegneby s:n Naturtyp Blandlövhage Koordinater 8A0j2B5G. 645260/124665 Areal 0,7 ha Allmän beskrivning Området ligger i Hjortsbacken på Storehamnsplatån. Storehamn var förr ett stort utmarksområde, där man lät djuren beta (hamn=utmark). Storehamn är präglat av vidsträckta hällmarker, myrar och sjöar. I Hjortsbacken finns flera skalgrusbankar, vilket ger upphov till en rik flora. Det inventerade området består av en blandlövhage på skalgrusunderlag. Berget går i dagen på flera platser inom Objekt et. Vegetation Vegetationen är starkt präglad av den kalkrika marken. På de torra markerna i södra delen förekommer fårsvingeltorräng. I norra delen är marken frisk. I en svag sluttning finns en vackert utbildad rödvenfriskäng. Arterna i den vittnar om ett förflutet som slåtter-äng. Ängen var ej slagen vid inventeringstillfället och det är osäkert om den ännu hävdas ge-nom slåtter. Arter som ger ängen karaktär är käringtand, svartkämpar och rödklöver. Asp, björk, rönn och hägg växer i kanterna av hagen. Enar förekommer. Flora Darrgräs, stagg, knägräs, harstarr, prästkrage, gullviva, jungfrulin, ängsskallra, blå-suga, liten blåklocka, ljung, nattviol och jungfru Marie nycklar. Hävd Hagen betas av nötkreatur och är måttligt hävdad till största delen. Norra delen av området bär en tydlig prägel av gammal slåtteräng. Dock verkar ej området hävdas på detta sätt. 24