Äntligen, säger Hjalmar Branting, när han får reda på att Tsar Alexander den II:e har blivit mördad. Det är förmodligen hans rumskamrat i Uppsala, Karl Staaff, som meddelar den glada nyheten en marsmorgon 1881. Äntligen! Hade Hjalmar Branting känt till alla omständigheter kring mordet på tsaren Alexander den Andre Då är det inte säkert att hans glädjeyttring varit lika stark. L Empereur Alexandre II est meurt a temps Tsar Alexander II dog i rättan tid Cést vraiment l expression d un sentiment de conviction dont de personnes santées appartenentes á de differentes classes de la societé. det är verkligen ett uttryck med en känsla av övertygelse från förnuftiga personer i olika samhällsklasser! Så vittnade ett av sändebuden på den svenska ambassaden i Sankt Petersburg om stämningen hem till utrikesdepartementet i Stockholm. Den 1 mars 1881 undertecknade den ryske tsaren Alexander II ett historiskt manifest. Målet var att avveckla enväldet, skriva en konstitution och starta en parlamentarisk process. Ett par timmar senare blev han mördad av Folkets Vilja. Anarkisterna samverkade med reaktionära elitgrupper för att rida spärr mot modernisering och demokratisering. Det skriver historikern Carl John Gardell i en betraktelse om terrorn denna sommar i Svenska Dagbladet. Hjalmar Branting blev väckt av sin rumskamrat Karl Staaf i studentstaden Uppsala med glädjebudskapet. Både Karl Staaf och Branting skulle bli partiledare och statsministrar i ett land där man inte sköt kungen och gjorde revolution. Men nu var det 1881 och terrorism och nihilism som gällde och Sofia Perovskaja och de andra i Folkets Vilja som blev offentligt hängda som var dagens hjältar. Nihilismen i kultureliten Hjalmar Branting hade en segelbåt som han döpt till Perovskaja och författaren August Strindberg skrev en hyllningsdikt till dynamiten som folkets vapen under sin mest anarkistiska period och forskaren Mats Fridlund tar upp mycket av det inflytande nihilismen hade i kulturella och radikala kretsar även i Sverige. Några praktiska förberedelser för attentat ledde det dock aldrig till trots det
våldsamma 1800-talet. De rättegångar och de fängelsestraff som utdömdes mot de tidiga socialistiska och anarkistiska aktivisterna handlade mer om blasfemi och rena yttrandefrihetsfrågor. Det är först på 1890-talet och senare som Branting får problem med en rival i det nybildade socialdemokratiska partiet, Hinke Bergegren. Vilket för oss fram till den första ryska revolutionen 1905, som får flera förvecklingar på svensk mark. Restriktioner mot ryska flyktingar I efterdyningarna till den misslyckade revolutionen 1905 blir det en stor utvandring från det ryska imperiet genom Sverige. Många flyr den politiska repressionen och befolkningspolitiken när tsaren har återvunnit initiativet. Även om bara ett litet fåtal stannar i Sverige någon längre tid hörs det röster i riksdagen om större kontroll och att flyktingar måste avvisas vid gränsen. Med inspiration från den brittiska lagstiftningen och hårdare behandling av politiska flyktingar tas det beslut om hårdare kontroll. I Storbritannien var det arresteringen av Vladimir Burtsev på British Museum i London 1897 som utgjorde upptakten till en hörsamhet för ryska påtryckningar. Vladimir Burtsev ansågs vara anstiftare till mord på tsaren och sattes i fängelse. När frågorna om en hårdare immigrationspolitik var uppe protesterade Branting mot formuleringar, som byggde på rasism och trångsynta föreställningar. Men han ansåg sig tvungen att vara med och rösta ja till de nya restriktionerna. Den socialdemokratiska rörelsen och fackföreningarna tyckte att det var problem med de galiziska säsongsarbetarna i södra Sverige, som bland annat användes vid skörden av sockerbetor, och blev underbetalda konkurrenter på arbetsmarknaden. Rysk partikongress Hinke Bergegren kommer in i socialdemokratin och tidningsverksamheten på 1890-talet. Han hade svårigheter att komma överens med Hjalmar Branting, de var olika till temperament och inställning. Hinke har en viktig roll när han är med och organiserar det ryska socialdemokratiska partiets kongress i Stockholm 1906. Trots att det är en stormig tillställning i Folkes Hus mellan mensjeviker och bolsjeviker och andra grupperingar. Men ingenting läcker ut till pressen innan delegaterna hunnit försvinna från Stockholm. Det är Hjalmar Branting som berättar vad som förevarit. Men däremot var kongressen väl övervakad av den svenska detektiva polisen och genom agenter som deltog i kongressen. Det berättade Lars Stendahl i efterhand. Med stor sannolikhet var ochranan genom polissamarbetet välinformerad. Bankrånare och provokatörer Mer svårsmält för Branting var Hinkes och ungsocialisternas kontakt med en grupp från Finland som som gjorde bankkupper för att finansiera den revolutionära rörelsen. I Norra klubben fanns en liten grupp kallad juntan, som Leon Larsson tillhörde. De ägnade sig åt vapenövningar i Solna skog och var allmänt våldsbenägna, i synnerhet Leon Larsson som gick omkring med revolver och sköt i väggar och tak för att imponera på kamraterna. I samband med revolutionsförsöket i Finland 1905 fick juntan kontakt med finnar, som ägnade sig åt bankkupper för att finansiera den revolutionära verksamheten. De kom över till Sverige efter ett bankrån i Helsingfors och Leon Larsson och hans bror Emerik hyste dem i sin lägenhet. De förberedde bankrån i Stockholm med dynamit som Larsson var med och smugglade in från
Tyskland. Mycket talar för att Leon Larsson berättade för Hinke om dynamiten och planerade bankrån. Salongsanarkisten Hinke, som regelbundet spisade middag med Stockholms stadsfiskal Lars Stendahl, skvallrade. Polisen väljer att undersöka Leons och Emeriks lägenhet och gör komprometterande fynd. När den detektiva polisen kom till Leon Larssons lägenhet går man direkt på gömstället och hittar fem kilo dynamit. Leon Larsson och Hinke Bergegren blir dock frikända och bankrånarna blir utvisade. Ingenting nämns om hur mycket Ochranan var underrättad, eller möjligtvis hade ett finger med i spelet som provokatör. Utplacering av sprängmedel var en flera gånger praktiserad metod bland annat i Frankrike sanktionerad av Rachkovsky och Harting. Om man arbetade på samma sätt i Sverige i det här fallet går inte att belägga. Det tveksamma samröret mellan Hinke Bergegrens ungsocialister och bankrånare bidrog till att Hinke uteslöts från det socialdemokratiska partiet 1908 genom en medlemsomröstning. Men det finns ett tydligare exempel från 1909, när Tsaren var på statsbesök, att det fanns ryska provokatörer i Sverige. Indicierna om en polisprovokation är mer graverande. Hinke Bergegren var inkallad till förhör eftersom ungsocialisterna var inblandade, men han klarade sig även denna gång för att bli fälld för provokation. (se vidare Skotten i Kungstärdgården ) Tsarens besök Den första maj 1909 skulle det socialdemokratiska demonstrationståget avtåga. Den andra avdelningens banderoll var helt vit. Där skulle egentligen ha stått skrivet: Inte en man ej ett öre åt militarismen. Det gick bra att kritisera militären och ordningsmakten i tidningarna, men ute på gatan ville man inte se så radikala paroller. Ju närmare tidpunkten för Tsarens besök närmade sig, desto nervösare blev den detektiva polisen. Polismästaren Tham i Stockholm ville helst förbjuda alla manifestationer utomhus i samband med det stundande tsarbesöket.. Specialiserade säkerhetspoliser kom över från Petersburg en månad innan till Stockholm. På gatorna kunde man igenkänna Androsoff och Pulutskij, kända från Helsingfors som poliskommissarier, men numera boende i Helsingfors privat. De pratade bra svenska. Misstänkta personer togs in för förhör. Bland ryssar i exil fanns en mindre grupp som utgjordes av oppositionella som man trodde kunde vara en fara mot tsaren. Tsaren besöker Stockholm Hjalmar Branting kom att bli den mest framträdande kritikern av statsbesöket. Den konservativa opinion som vanligtvis var kritisk mot det ryska imperiet var positiva till besöket och en ledare i Svenska Dagbladet hyllade den kommande gästen som det österländskt upphöjda och vördade
överhuvudet. Hjalmar Branting var besviken över att de svenska liberalerna valde att ligga lågt, i motsats till liberaler i bland annat England. Av de borgerliga tidningarna var det bara Dagens Nyheter som hade en kritisk hållning. Militär uppvisning De kejserliga yachterna eskorteras in till Stockholm av en torpedbåtfamilj. Pansarbåtarna Oden Tor och Niord, Manligheten, Tapperheten och Oscar II, själva kärnan i vår flotta ombesörjer hedersvakten. Torpedkryssaren Clas Uggla och kanonbåten Skagul tjänstgör liksom polisbåtar för bevakningstjänst. Allmänheten får bara se röken och höra smällarna av saluternas åskor dåna loss. Det är krigsmakten till lands som behärskar gatorna och krigsmakten till sjöss som är ensam härskare på havet. Byggnaderna närmast slottet är pyntade och flaggorna hissade, trots protester från den socialdemokratiska borgmästaren Lindhagen. Hjalmar Branting tyckte att man kunde flagga, men då på halv stång. Även hotell Rydberg har fått en renovering och är nymålat trots att det knappast hamnar i blickfånget för kejsaren. På lägre nivå är korruptionen öppen. Enligt tidningsuppgifter får Överlotsen och äldste lotsen, som hade förtroendet att ha hand om tsarens egna fartyg Standard och Polstjärnan en belöning i form av ett guldur och 100 kronor. Ordnar delas ut flitigt från både värden och gästerna. Tsaren skänker 10.000 kr. att delas ut till de fattiga i Stockholm. Hjalmar Branting och socialdemokraterna avstår från synliga manifestationer och håller fyra simultana opinionsmöten i Folkets Hus för att protestera mot Tsarens besök. I sista stund avstår Hjalmar Branting från att själv ställa upp som mötestalare. Om det finns några planer att störa tsarens besök eller rent av utföra ett attentat så blir de stäckta av den intensiva bevakningen. Det blir ingen konsert med visselpipor, och en eka med tre personer som kommer för nära tsarens fartyg bogseras snabbt iväg. Väl i minne det attentat som Amaltheamännen utförde i Malmö året innan när de applicerade dynamit på ett fartygsskrov. Men det som i stället händer är att en svensk officer blir skjuten till döds sent på natten i Kungsträdgården och förövaren, en förvirrad ungsocialist, tar sitt eget liv. Nästa dag fortsätter monarkerna till Kungens sommarställe i Tullgarn, dit hela Södermanlands regemente är mobiliserat som vakt. För eftervärlden drunknar snart det kontroversiella tsarbesöket i andra viktigare händelser, som storstrejken, som bryter ut i slutet av juli. Den svenska industrins investeringar i Ryssland slår nya rekord under hösten 1909 och ännu några år tror man på att förhållandena ska stabilisera sig i Tsarens Ryssland. Branting och ochranan Branting gick vid flera tillfällen hårt åt den svenska polisledningen, och speciellt stadsfiskalen Lars Stendahl, för samarbete med den ryske tsarens polis. Men han hade själv gett sitt stöd till hårdare asylregler i riksdagen. Tsarens sommarkryssning 1909 och statsbesök i flera västeuropeiska länder krävde speciella säkerhetsåtgärder där ett samarbete med ryska poliser var en nödvändighet. Indikationerna på att det fanns en polisprovokatör var tydliga redan i juli 1909, men det ledde inte till en politisk kris liknande den i Frankrike där uppståndelsen var stor i Harting-affären. I stället smusslades provokatören undan och fick återvända till Tallinn,där han fortsatte sitt agentarbete och de övriga 7 blev utvisade utan någon klargörande rättegång. Var det Ryssland som ställde hårda krav på utlämning som den svenska polisen och politiska ledningen vek sig inför? Eller var det så att man hade identifierat ett gemensamt intresse att slå mot revolutionära ryska och svenska ungsocialister?
Den som har huvudansvaret för insatsen under tsarens besök är stadsfiskal Lidberg. Han var känd redan från tidigare rättegångar, som exempelvis mot Socialdemokratens ansvarige utgivare Carl Nathanael Carleson, för att vara överkänslig för påståenden att han skulle vara mottaglig för påtryckningar dvs samarbete med ochrana. Ingen vågade öppet framföra några anklagelser mot honom personligen. Lidberg såg till att det inte blev några ingående utredningar eller rättegångar och var snabb med att utvisa ryssar. Men man var human nog att inte utvisa dem till Ryssland utan västerut till Danmark. Där togs de dock inte emot utan de fick fortsätta, antagligen till Bryssel. Ofullständig mordutredning och utvisning av 8 ryssar Om den svenska polisen och rättsväsendet tagit itu med fallet med Edvard August Ornet just efter mordet på generalen Beckman och börjat utreda hans roll som polisprovokatör hade det säkert lett till att hela PR-värdet med Tsarens besök gått om intet. Den svenska konservativa opinionen var för det mesta tyskvänlig och ärkefiende till ryska maktsträvanden. De anklagelser som Branting framförde mot Stendahl och den detektiva polisen om mutor och andra oegentligheter togs upp i flera sammanhang. När de svenska journalisterna i Paris ställde Vladimir Burtsev mot väggen och krävde bevis för hans liknande påståenden svarade han att Harting i samråd med den svenske polischefen Stendahl förföljde och trakasserade flyktingen Tscherniak i Sverige. Han påstod också att det inte var några tvivel om att Stendahl mottagit ryska pengar. - Därom är inget tvivel. Jag vet att Stendahl varit köpt för att övervaka alla ryska revolutionärer och flyktingar, som kom till Sverige Därpå har jag ojäviga vittnen och dokument. Branting, 15 juli 1909, följer upp Burtsevs avslöjanden i Paris med att säga att Det vore rena skandalen om i samma stund som ryska internationella polisens provokatörsmetoder åter ställs vid skampålen......att vi utan domstolsprövning skulle godta uppgifter av det slag polisen nu presterat gentemot de häktade ryssarna. Men det blev aldrig någon domstolssak och utvisningen av de åtta ryska anarkisterna (varav en misstänkt polisprovokatör) blev utvisade utan rättegång. Tsaren är ansvarig! utropar Hjalmar Branting i ett förord till den svenska upplagan av Vladimir Burtsevs tal i New York mot Ochranans inflytande, som ges ut 1911. Branting varnar för den svenska polisens samarbete med tsarens utsända agenter. Ryska polisagenter har ständigt uppehållit sig i Stockholm. Personerna har växlat, men alltid har de stått i förbindelse med hr Stendahl. Man känner vilken bevakning han anordnat vid de finskryska båtarna. Svenska detektiver har påtagligen använts till bevakningstjänst åt den ryska polisen, och sedan medförde ju en lämplig vink häktning vid ryska gränsen. Han skröt också om hur han
bevakade den stora ryska socialdemokratiska partikongressen i Folkets Hus 1906. Längre i samarbete med varandra kommer inte Branting och Burtsev i denna fråga. Kanske räckte det för Branting att komma fram med den politiska kritiken mot Stendahl och den svenska poliskåren. Om det fanns vittnen och dokument blev de i alla fall aldrig prövade i någon rättegång, och det blev aldrig någon politisk skandal kring Ochranans inflytande i Sverige. Ett fåtal kritiska inlägg syntes i pressen. Eliel Löfgren, framstående liberal ledare, klagade på att det inte kommit till en riktig rättsprocedur. Branting besöker Åbo 1912 Branting har inte haft någon möjlighet att besöka Ryssland efter 1881, men han var med i Åbo i storfurstendömet Finland 1899 när det finska socialdemokratiska partiet bildades. 1912 var han återigen i Åbo och där utannonserades att han som talare på ett politiskt möte, varför c:a 6000 åhörare anlände. Branting hinner inte mer än börja förrän han arresteras och hindras från att tala på order från guvernören Wuoinen som i sin tur nekades att ändra ordern från generalguvernör Seyn och som i sin tur fått ordern från S:t Petersburg. Den lokale polischefen Ståhl upplöser mötet med ridande polis in i folkmassan och flera skadas. Det är visserligen en munkavle utfärdad av tsarismen i Finland, men det kan också ses som ett förebud om de oförsonliga motsättningarna som ska leda till inbördeskrig i Finland 1918. Branting i Petrograd 1917 Revolutionen har brutit ut och nyfikenheten är stor när Hjalmar Branting stiger av tåget på Stockholms central efter sitt besök i Petrograd. Den 22 april håller han ett tal i Folkets Hus där han är entusiastisk till den ryska revolutionen. På vägen till Petersburg har han mött mensjevikledaren Plechanov i Haparanda och haft ett långt samtal och i Petersburg har han sett problemen och samhällsupplösningen. Han har också blivit medveten om att bolsjevikerna fått pengar. Det är den tyska militärledningen som satsar på dem för att gynna sina egna intressen av att Ryssland försvagas. Branting åkte till Ryssland i en delegation med bland annat en fransk diplomat, Andre Waltz, troligen representant för Ententen. Vladimir Burtsev tillhör dem som i likhet med Branting är starkt kritisk mot bolsjevikerna och deras stöd från Tyskland. Men Branting och Burtsev har annars lojaliteter till ledare som inte samarbetar. Branting hade sannolikt ett uppdrag från Ententen att förmå Ryssland fortsätta kriget på Englands och Frankrikes sida och han ger sitt stöd till Kerenskijs regering. Burtsev stöder Kadetterna, det största borgerliga partiet och general Kornilov och senare även andra ledare på den vita sidan när bolsjevikerna och tyskarna blir hans huvudfiende. Lenin och hans närmaste medarbetare passerar Stockholm och blir väl mottagna av vänsterfraktionen i socialdemokraterna, får pengar och kläder och fortsätter mot Haparanda. Erik Palmstierna, socialdemokrat och statsråd ringer Branting och vill att han ska varna Kerenskij att Lenin kommer med nästa tåg och måste nedskjutas eller inspärras när han passerar gränsen. Brantings tåg möter någonstans i Norrland tåget med Lenin, men han har inte tagit Palmstiernas förslag på allvar. Branting berättar inte gärna offentligt om motsättningarna i den socialdemokratiska rörelsen. Det gjorde han inte nu heller när partisprickan kommit i full dager i hans eget parti. Och han yppade aldrig sina innersta tankar och farhågor om den ryska revolutionen när han talade inför folkets hus entusiastiska publik 22 april 1917.
En röd bankir Olof Aschberg berättar i sina memoarer sin roll som bankir med kontakter i den svenska arbetarrörelsen och Ryssland. I Sverige startade han 1912 Nya Banken med det uttalade syftemålet att betjäna arbetarnas organisationer i samhället. Aschberg hade fått kontakter i Ryssland redan före första världskriget, och det öppnade sig stora affärsmöjligheter. Han var med och startade svensk-rysk-asiatiska kompaniet som bedrev handel med banker både i Ryssland och USA När Hjalmar Branting och Värner Rydén återvände från det revolutionära Petrograd fick Aschberg introduktionsbrev som hjälpte honom att ta kontakt med de nya ledarna inom finansväsendet. Nya Banken skulle delta i ett frihetslån till Kerenskij-regeringen på 2 miljoner rubel bestämdes det, och Branting telegraferade beslutet. Bolsjevikernas maktövertagande kom emellan och Aschberg tog snabbt kontakt med de nya ledarna redan i december 1917. I ett tal från 10 februari 1918 anför han att inget vore bättre än öppnandet av handelsförbindelser mellan våra bägge länder vi har de största utsikter att från Ryssland och dess regering erhålla för vårt land nödvändiga råmaterial. Det går inte an att resonera att vi måste vänta tills lugnare förhållanden har inträtt. Aschberg reser ofta till Petrograd och han bildar ett nytt bolag huvudsakligen med handel på Ryssland när han blivit avstängd från handel med både ententen och centralmakterna. Han kommer på besök till Petrograd 18:e januari 1918 tillsammans med ledarna för det vänstersocialdemokratiska partiet. Det är kallt på hotellrummen måltiderna består av svagt te med svart bröd. Han får en bra kontakt med Leonid Krasin, folkkommissarie för handel och industri. När inbördeskriget går mot sitt slut utverkar Maksim Litvinov tillstånd att få åka till Köpenhamn för att få blockaden hävd och ett diplomatiskt erkännande för Sovjetregimen. Aschberg talade med Branting om att åka till Köpenhamn för att återknyta handelsförbindelserna, och Branting tyckte det var klokt om Aschberg som villkor kunde få Sovjet att erkänna gamla skulder. En möjlig uppgörelse 1920 Den 4 februari 1920 undertecknar Maxim Litvinov ett brev att man vill reglera och kompensera alla gamla skulder men det blir ingen uppgörelse och fyra år senare när det diplomatiska erkännandet kommer är styrkeläget annorlunda. Ashberg tar upp brevet från Litvinov i sin memoarer, och menar att man missade ett tillfälle som inte skulle komma tillbaka. Det dröjer till 1948 innan Olof Aschbergs affärer med den tidiga sovjetiska regeringen blir riktigt uppmärksammade och kritiserade i kalla krigets förtecken. Han kritiseras för att han tog emot 500 ton konfiskerat guld och lät smälta om det i Sverige. I affärerna ingick också juveler och ikonsamlingar. Den svenska industrin är den första att bryta handelsbojkotten. NOHAB fick 1920 en order på 1000 lok (som justerades till 500 ) och fick betalt i rent guld. Flera andra företag drog nytta av de speciella handelsförbindelserna för att klara sig ur lågkonjunkturen efter första världskriget. De svenska företagen fortsatte att ha förhoppningar om att de skulle få tillbaka sina stora investeringar, och det verkade som om NEP-perioden skulle kunna leda till en normalisering. Till de stora exportörerna hörde Alfa-Laval med sina jordbruksprodukter. Under en kortare tid var Aschberg en av de mera betydande utländska bankirerna som verkade i Sovjetunionen. Under tiden i Moskva 1923 fick han besök av författaren och konstnären Albert Engström som var imponerad av Olof Aschbergs bankkontor som tillhörde de bättre etablissemangen i staden. Andra hade smutsiga och slarvigt ordnade lokaler, och de syntes att de arbetade på kort sikt.
På den socialdemokratiska partikongressen 1920 ägnas lång tid till att diskutera engagemanget med Olof Aschberg i Nya Banken. Kritikens vågor går höga mot de förtjänster en del har gjort privat. Hjalmar Branting går in i debatten som försvarsadvokat för Aschberg och för de affärer man gjort genom banken. Branting försvarade Nya bankens direktör. Kanske var Aschberg mer eklektiker än leninist när Sverige var bland de första länderna att öppna upp handeln igen med Sovjet. Visserligen hade han en del egendomliga förslag som att Stockholm skulle ha ett fredsmonument med Jean Jaurés, Karl Liebknecht och Vladimir Lenin på Norra Bantorget och han föregick normaliseringen och erkännandet de jure. 1924 är det Olof Aschberg som bjuder in till Saltsjöbadens hotell för att fira det diplomatiska erkännandet av Sovjetunionen, och ingen bojkottar tillställningen inte heller Sven Hedin och näringslivets representanter. Förre landsfiskalen Lars Stendahl var också med, och i Aschbergs memoarer får han ett uppskattande vänporträtt.