Terrorn i Stasis skräckfängelse Av Knut-Göran Källberg Stasi spionerade på alla Ministeriet för statssäkerhet, förkortat Stasi, var DDR:s säkerhetstjänst. När muren föll 1989 hade Stasi 91 000 anställda och 189 000 hemliga agenter, så kallade Inofficiella medarbetare (IM). De spionerade på grannar, vänner, arbetskamrater, till och med på sina egna föräldrar. Det utländska spionaget riktades mot grannländerna, bland annat Sverige. Stasi hade flera agenter som opererade i vårt land. 1 391 rapporter om svenskar finns i Stasiarkivet. Kyrkoherden i Burträsk var hemlig agent i Sverige Aleksander Radler, 69, var hemlig agent i Sverige under kodnamnet Thomas. Radler var en placering, han sändes av Stasi till Lund för att studera teologi som 25-åring. Han blev professor i Umeå, var biskopskandidat i Luleå stift och kommunalpolitiker för KD. Han rapporterade flitigt om svenska förhållanden, bland annat om svenska biskopars inställning till DDR, och besökte varje år Östberlin för att få nya instruktioner av sin sambandsofficer. Expressen avslöjade Radler i april 2012. Efter det tvingades Radler lämna sin tjänst som kyrkoherde i Burträsk. Säpo lyckades fotografera mannen utan ansikte Mästerspionen Markus "Mischa" Wolf var i 34 år chef för Stasis utlandspionage, HVA. Wolf var verklighetens Carla, den mytomspunne agentdirigenten som styrde världens öden i John le Carrés thrillers. Svenska Säpo lyckades ta ett foto på Wolf 1978 då han under falsk identitet var på hemligt besök i Stockholm. Västtyska Bundesnachrichtendienst visade bilden för en avhoppad Stasiagent. Det är min chef Mischa Wolf, sa agenten. Fienden hade fått ett ansikte. Wolf flydde till Moskva då muren föll. Han återvände till Berlin och dog 2006, 83 år gammal. Stasichefen dömdes för mord General Erich Mielke var Stasichef från 1957 till murens fall 1989. Mielkes agenter fanns överallt i det östtyska samhället. Ingen medborgare kunde känna sig säker på att slippa bevakning. Mielke dömdes för två mord och ett mordförsök till sex års fängelse, men hans hälsotillstånd gjorde att han slapp sitta av straffet. Han dog år 2000, 93 år gammal. BERLIN. I sommar har vi kunnat följa dramatiken i "Weissensee" i SVT. I söndags sändes det sjätte och sista avsnittet av andra säsongen. I serien är det nu 1980-tal. Modiga östtyskar vågar protestera mot DDR-diktaturen. Stasi fyller fängelserna och regimens terror är värre än någonsin. DDR var ett skräckexempel på kommunismens ondska. I dag har många glömt. De längtar tillbaka till tiden då staten bestämde allt och brödet var nästan gratis. Var tredje östtysk önskar att de båda Tyskland aldrig hade återförenats. Tv-dramatiken är östtysk vardag: Grått, trist, alla måste ha porträtt på översteskurken Erich Honecker på väggen, stinkande Trabantbilar. Mitt i allt det grymma blomstrar Romeo och Julia-romansen mellan Martin från Stasifamiljen och dottern till en dissident. Ni som har följt serien vet att Julia har släppts ur fängelse efter sex år. Stasi grep henne för hon kontaktat en journalist från väst för att berätta om förhållandena i DDR. Det kallades högförräderi. Hohenschönhausen är en stadsdel i nordöstra Berlin. Där låg Stasis mest hatade fängelse. I tv-serien fördes Julia dit och utsattes för tredje-graden-förhör av Falk Kupfer, brodern till hennes pojkvän Martin. Mario Rölling, 46, har suttit där på riktigt. Han greps då han försökte fly från DDR och ta sig över gränsen från Ungern till Jugoslavien och därifrån till friheten. 1 / 5
Det var 1987, Rölling var 19 år, och orsaken till att han försökte lämna Östtyskland var att Stasi såg till att han fick sparken som kypare på restaurangen på flygplatsen Schönefeld eftersom han vägrade att spionera på arbetskamraterna. Rölling minns hur han fördes till Hohenschönhausen i en skåpbil utan fönster, med firmanamn från en grönsakshandlare klistrat på dörrarna. Stasi transporterade fångar på det sättet, för att inte väcka uppmärksamhet. För Expressen berättar han: - Då bildörren öppnades stod män i ridbyxor med ridstövlar och gummibatonger i händerna och skrek att jag skulle ta av mig bältet och skosnörena. Det var som i en nazifilm. På nätterna hämtades han ur cellen för förhör. - De hotade. Berättade jag inte om mina vänner skulle de gripa mina föräldrar och ta min systers barn från henne. Förhörsledarna lockade med belöningar. - Förrådde jag mina vänner skulle jag få gå förbi kön och köpa en Trabant och få en egen lägenhet. Rölling vägrade, och satt isolerad i tre månader. Maten sköts in genom en lucka i celldörren. Bröd och vatten, ibland en utspädd köttsoppa. - Det var för mycket för att dö och för lite för att leva. Det ingick i den psykiska terrorn för att bryta ner oss. Under DDR-regimens 41 år kastades 250 000 politiska motståndare i fängelse. Många av dem lider av posttraumatisk stress. Mario Rölling är en av dem. Han återvänder till Hohenschönhausen en gång i månaden. Fängelset är museum i dag, och det är ett slags terapi för honom att gå runt med besöksgrupper och berätta om fasorna bakom de tjocka murarna. - Jag vill att alla ska veta hur vidrigt Stasi var, säger han. Rölling visar runt i fängelset. De 303 cellerna och 230 förhörsrummen ser likadana ut som under DDRförtrycket. I källaren finns "ubåtarna", de allra värsta cellerna. Väggarna, taket, golvet är av svart gummi. Inget ljus kommer in, inte ett ljud hörs. I en sådan cell satt Rölling. HAN LÅSTES IN. Mario Rölling framför cell 328 i det fruktade Stasifängelset Hohenschönhausen. Ni som såg första säsongen av Weissensee minns säkert Julias första pojkvän. Det var i ubåten han satt, och utsattes för psykisk tortyr tills han dog. 2 / 5
I korridoren intill i källaren finns cellerna för andra politiska fångar. Där finns plats för tolv. Stasi placerade 24 personer i varje cell. Det var så trångt att de tvingades bytas av att ligga och stå halva natten var. Mario Rölling dömdes för landsförräderi till åtta års fängelse. DDR-regimen var i desperat behov av västvaluta, och han köptes loss för motsvarande 450 000 kronor av den västtyska regeringen innan han avtjänat hela straffet. I tv-serien flyttas Julia till kvinnofängelset Hoheneck, ett annat av de 17 vidriga gömställen som Stasi använde mot politiskt obekväma. Hoheneck är ett jaktslott från 1500-talet, i Stollberg i Sachsen. Scenerna i Weissensee där Julia sitter i cellen är tagna på plats. Cellerna var iskalla på vintern och bastuvarma på sommaren. Många tvingades sova på golvet. Seriens Julia och de verkliga fångarna jobbade i treskift med att tillverka nylonstrumpor som DDR exporterade till väst. I cellen födde Julia sin och Martin Kupfers dotter. Barnet togs från Julia strax efter födseln. Dottern hade dött, påstod Stasi. I själva verket levde barnet och sattes på barnhem. Så gick det till i verkligheten också, det var rutin, landsförrädare skulle inte uppfostra barn. Tillbaka till Weissensee. Serien visar livet för två familjer som inte kunde vara mera olika i DDR-staten. Där är familjen Kupfer, systemets trogna tjänare. Pappa Hans (spelas av Uwe Kockisch) och sonen Falk (Jörg Hartmann) arbetar för Stasi. Den andra sidan är den regim- kritiska sångerskan och skådespelerskan Dunja Hausmann (Katrin Sass) och hennes dotter Julia (Hannah Herzsprung) Handlingen kretsar kring familjen Kupfers yngste son Martin (Florian Lukas) som blir förälskad i Julia Hausmann. Flera av skådespelarna växte själva upp i DDR. Katrin Sass ger mycket av sig själv i serien. Under DDR-regimen var hon dissident på riktigt. Stasi såg till att hon inte fick några filmroller. Hon förbjöds att turnera. Katrin Sass var med i måndagsprotesterna vid kyrkorna. Regimkritiker samlades hemma hos henne och då Stasiarkiven öppnades avslöjades att en av hennes bästa vänner hade rapporterat om träffarna. Hennes alkoholism - i serien ser ni henne ständigt med flaskan i handen - var på riktigt, orsakad av att inte kunna arbeta som artist. Uwe Kockisch, Stasipappan, var också regimkritiker. 1961, strax efter att muren byggts, försökte han fly från DDR med båt över Östersjön. Han satt sex månader i Stasifängelse. DDR stängde in sina 16 miljoner invånare med en 1 378 kilometer lång ridå av järn och betong. Kupfers bor vid sjön Weissensee, i en flott villa med Karl Marx i intarsia på väggen i vardagsrummet och det obligatoriska idolporträttet av partichefen Erich Honecker i hallen. Det är inte verkligheten. Stasihöjdarna och politbyråmedlemmarna bodde i Wandlitz i Brandenburg, nära den exklusiva turistorten Weissensee. Wandlitz var den förbjudna byn, ett topphemligt bostadsområde som inte ens fanns inritat på stadskartan. Honecker, Mielke och de andra DDR-topparna bodde bakom en två meter hög mur med taggtråd och högspänning. Beväpnade vakter skyddade dem dag och natt mot medborgarna. Villorna i Wandlitz var på 180 kvadratmeter. 650 städerskor, trädgårdsmästare och kockar såg till att höjdarna slapp anstränga sig. De levde i en lyx som vanliga DDR-medborgare bara kunde drömma om. I området fanns swimmingpool, biograf där de senaste filmerna från väst visades, restaurang i lyxklass, ett Intershop där invånarna, för östtysk valuta, kunde köpa stereo, färg-tv, skotsk whisky, till och med Barbiedockor - allt som inte fanns i östtyska affärer. Hohenschönhausen igen. Det var inte bara ett rannsakningsfängelse. I byggnaden intill satt Stasis professionella förfalskare. 3 / 5
En fængselsgang fra Stasifängelset Hohenschönhausen Alldeles säkert förfalskades där betyg och pass för Aleksander Radler, spionen som planterades i Sverige för att läsa teologi och i 24 år var en av Stasis värdefullaste hemliga agenter. Den ende som skriftligen klagat över behandlingen i fängelset är Mielke själv. Efter DDR:s sammanbrott greps han för mordförsök och satt i tre veckor i sitt eget fängelse. Mielke - ni ser honom då och då i serien - var en långsint och hämndlysten man. Han var ordförande i fotbollsklubben Dynamo Berlin, Stasis eget lag. Mielkes favoritspelare hette Lutz Eigendorf och var stjärna även i DDR:s landslag. Eigendorf hoppade av till väst 1979 då Dynamo Berlin spelat mot Ronnie Hellströms Kaiserslautern i Västtyskland. Mielke blev rasande över sveket från skyddslingen. Eigendorfs fru Gabriele och dottern var kvar i Östberlin. De utsattes för ständiga trakasserier av Stasi och Gabriele tvingades skilja sig och gifta om sig med en Stasianställd. Eigendorf spelade i Braunschweig i Bundesliga. 1983 dog han under mystiska omständigheter i en trafikolycka. Efter murens fall, när Stasiarkivet öppnades, hittades dokument som visade att Stasiagenter mördat Eigendorf på order uppifrån. Mielke var redan död då avslöjandet kom. Han dömdes för andra mord, men - förutom de tre veckorna i Hohenschönhausen - avtjänade han inte dag av straffet på sex år. Markus Wolf, mannen som gjorde DDR:s utrikesspionage till världens mest effektiva, slapp också straff. - Jag har inte förrått mitt land. Allt jag gjort har varit efter de lagar som fanns i DDR, försvarade sig Wolf. Wolf fick rätt. Det förenade Tysklands domstolar hade inga paragrafer som kunde döma för DDR-regimens grymheter. Av Stasis nästan 100 000 anställda var det bara 40 som ställdes inför rätta. De flesta blev frikända. Inte ens de Volkspoliser som dödsskjutit flyende vid taggtrådsgränsen kunde dömas. För Mario Rölling är det en djup orättvisa att skurkarna går fria än i dag. Han säger: - De flesta är gamla, och lever på en pension, som till och med är högre än vanliga medborgares, eftersom de varit statstjänstemän. Chefsläkaren på Hohenschönhausen jobbar än i dag. Nu har han en privatklinik och ingen av patienterna känner till hans förflutna. Det har gått 25 år sen de båda Tyskland blev ett. Muren är borta, men den som tar spårvagnen från Kurfürstendamm och åker norrut upptäcker snabbt när man kommer till det gamla öst. Bostadsområdena har inte hunnit med i byggboomen. Där är gråare, tristare, precis som förr. 4 / 5
Än i dag pratar tyskarna om ossis och wessis. Lönerna på östra sidan är ungefär 25 procent lägre än på västra. Arbetslösheten är högre. Die Linke, det omstöpta kommunistpartiet, har haft stora framgångar i delstaterna i gamla DDR. Många östtyskar längtar till det gamla. Det märks i affärerna. Östtyskarnas älskade Spreegurka, uppkallad efter grönsaksodlingarna längs floden som genomkorsar Berlin, är tillbaka, med samma etikett som förr. Östbryggerierna har börjat med de klassiska märkena Schultheiss och Köstlitzer Schwarzbier igen. De tappas nu igen i sejdlarna på östtyska kneiper. DDR-drinken FlapsFlip - som består av rödvin, mörkt öl, ägg och mjölk - är inne på barerna. Trots allt fanns det saker som var bra med DDR. Där fanns barnomsorg, ingen behövde betala för sjukvård, alla hade jobb och den som var tålmodig kunde bli ägare till en Trabant. Veckomagasinet Stern publicerade nyligen en undersökning som visar att 34 procent av östtyskarna vill ha tillbaka arbetar- och bondestaten DDR. Enligt dem väger den sociala tryggheten tyngre än minnena av tomma butikshyllor, diktatur och Stasiangivare. Mario Rölling är oroad över öst-nostalgin som växer sig starkare. - Det är bra att Weissensee har så stor publik i tv. Vi får aldrig glömma förtrycket och orättvisorna under de onda åren. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/terrorn-i-stasis-skrackfangelse/ 5 / 5