Beräkning av ersättning ur hemförsäkring

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Beräkning av ersättning ur hemförsäkring - särskilt om lös egendom Linn Nilsson Examensarbete i civilrätt (försäkringsrätt), 30 hp Examinator: Mårten Schultz Handledare: Marcus Radetzki Stockholm, Vårterminen 2013

Innehållsförteckning Sammanfattning 5 Förord 6 Förkortningar 7 1. Inledning 8 1.1 Bakgrund 8 1.2 Syfte 8 1.3 Problemformulering 9 1.4 Avgränsning 9 1.5 Metod och material 11 1.5.1 Metodkritik 13 1.6 Disposition 13 2. Allmänt om försäkringsrätt 14 2.1 Inledning 14 2.2 Försäkringsrättslig historik 14 2.3 Särdrag hos försäkringsavtalet 14 2.4 Begreppsdefinitioner 16 2.5 Allmänna försäkringsrättsliga principer 17 2.5.1 Ekvivalensprincipen och den fria premiesättningen 17 2.5.2 Berikandeförbudet 18 2.6 Villkorstolkning 18 2.7 Oskäliga villkorsbestämmelser och jämkning 19 2.8 Bevisbörda och beviskrav 20 2.9 Sambandet mellan skadeståndsrätten och försäkringsrätten 21 3. Värderings- och ersättningsregler i FAL 22 3.1 Inledning 22 3.2 Allmänt om ersättning i 6:1 FAL 22 3.3 Värderingsreglerna i 6:2 FAL 24 3.3.1Dagsvärdesmetoden 24 3.3.1.1 Ny egendom av samma slag 25 3.3.1.2 Egendom som är nära förknippad med annan egendom 25 3.3.1.3 Tidpunkt för återanskaffning 26 3.3.1.4 Värdeminskningsavdrag 26 3.3.1.4.1 Ålder och bruk 27 3.3.1.4.2 Nedsatt användbarhet och annan omständighet 27 3.3.1.5 Objektiva och subjektiva värdepåverkande faktorer 29 3.3.2 Värdering av skada på egendom som inte går att återanskaffa 29 3.3.3 Värdering av partiella skador 30 2

4. Värderings- och ersättningsregler i hem- och villaförsäkringsvillkor 34 4.1 Inledning 34 4.2 Ersättning för den ekonomiska förlusten 34 4.3 Vilken ersättning som ska utgå 35 4.4 Beställare av reparation 35 4.5 Äganderätt 36 4.6 Tidpunkt för värdering 36 4.7 Bevisbörda och beviskrav 36 4.8 Tvist om värdet 36 4.9 Värdering av lös egendom som förlorats eller totalskadats 37 4.9.1 Trygg-Hansa 37 4.9.1.1 Egendomsgrupp 1 37 4.9.1.2 Egendomsgrupp 2 37 4.9.1.3 Egendomsgrupp 3 38 4.9.1.4 Egendomsgrupp 4 38 4.9.1.5 Egendomsgrupp 5 39 4.9.2 Länsförsäkringar 39 4.9.2.1 Värderingsgrupp 1 39 4.9.2.2 Värderingsgrupp 2 40 4.9.2.3 Värderingsgrupp 3 40 4.9.2.4 Värderingsgrupp 4 40 4.9.3 If 41 4.9.3.1 Egendomskategori 1 41 4.9.3.2 Egendomskategori 2 41 4.9.3.3 Egendomskategori 3 42 4.9.4 Folksam 42 4.9.4.1 Egendomsslag 1 42 4.9.4.2 Egendomsslag 2 43 4.9.4.3 Egendomsslag 3 43 4.9.4.4 Egendomsslag 4 43 4.10 Värdering av partiella skador 44 4.10.1 Trygg-Hansa 44 4.10.2 Länsförsäkringar 44 4.10.3 If 44 4.10.4 Folksam 45 4.11 Hemelektronikförsäkring 45 4.12 Sammanfattning 46 4.12.1 Totalskadad/förlorad lös egendom 47 4.12.1.1 Unik egendom 47 4.12.1.2 Egendom som anges i avskrivningstabellerna 47 4.12.1.3 Hushållsmaskiner 47 4.12.1.4 Egengjorda föremål 47 4.12.1.5 Smycken 48 4.12.1.6 Övrig lös egendom 48 4.12.2 Partiella skador 48 3

5. Den praktiska tillämpningen en jämförelse 49 5.1 Inledning 49 5.2 Skadefall 1 49 5.2.1 Värdering i enlighet med dispositiv rätt 49 5.2.2 Lösning av Jenny Ramsell på Trygg-Hansa 50 5.2.3 Lösning av Mattias Angberg på Länsförsäkringar Stockholm 51 5.2.4 Lösning av Hans Ridderström på If 52 5.2.5 Lösning av Sofia Malmström på Folksam 52 5.2.6 Jämförelse 53 5.3 Skadefall 2 55 5.3.1 Värdering i enlighet med dispositiv rätt 55 5.3.2 Lösning av Jenny Ramsell på Trygg-Hansa 56 5.3.3 Lösning av Mattias Angberg på Länsförsäkringar Stockholm 57 5.3.4 Lösning av Hans Ridderström på If 57 5.3.5 Lösning av Sofia Malmström på Folksam 58 5.3.6 Jämförelse 58 5.4 Skadefall 3 61 5.4.1 Värdering i enlighet med dispositiv rätt 61 5.4.2 Lösning av Jenny Ramsell på Trygg-Hansa 62 5.4.3 Lösning av Mattias Angberg på Länsförsäkringar Stockholm 62 5.4.4 Lösning av Hans Ridderström på If 63 5.4.5 Lösning av Sofia Malmström på Folksam 63 5.4.6 Jämförelse 64 5.5 Skadefall 4 66 5.5.1 Värdering i enlighet med dispositiv rätt 66 5.5.2 Lösning av Jenny Ramsell på Trygg-Hansa 67 5.5.3 Lösning av Mattias Angberg på Länsförsäkringar Stockholm 67 5.5.4 Lösning av Hans Ridderström på If 68 5.5.5 Lösning av Sofia Malmström på Folksam 68 5.5.6 Jämförelse 69 6. Slutsatser 71 6.1 Nyvärdesmetoden 71 6.2 Ändrat syfte med sakskadeförsäkringen? 72 6.3 Ersättningsform och försäkringsgivarnas förbehållna valrätt 73 6.4 Den praktiska skaderegleringen 75 6.5 Vad är att anse som likvärdig/motsvarande egendom? 76 6.6 Värdeminskningsavdrag 77 6.7 Rättssäkerhet 78 6.7.1 Värderings- och ersättningsreglerna i försäkringsvillkoren 78 6.7.2 FAL:s värderingsregler 78 7. Källförteckning 80 8. Bilagor 84 4

Sammanfattning Den här uppsatsen handlar om hur skada på eller förlust av lös egendom ska värderas och ersätts i enlighet med Försäkringsavtalslagens (FAL) värderingsregler och fyra av Sveriges störta hem- och villaförsäkringsbolags villkorsbestämmelser. Syftet är dels att belysa de likheter och skillnader som finns mellan de olika regelverkens bestämmelser i detta hänseende samt att skildrar hur dessa olika värderings- och ersättningsbestämmelser i praktiken tolkas och tillämpas och belysa de problem som reglerna medför. I sjätte kapitlet FAL stadgas tre värderingsregler om hur lös egendom ska värderas. Dagsvärdesmetoden är huvudregeln i 6:2 FAL och innebär att totalskadad eller förlorad lös egendom ska värderas och ersättas med ett belopp motsvarande kostnaden för att återanskaffa ny egendom av samma slag som den skadade egendom. Från återanskaffningskostnaden görs avdrag för värdeminskning hänförligt till ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet. Sådan unik egendom som inte låter sig ersättas med nyproducerad egendom ska inte värderas till dagsvärdet, utan sådan egendom som inte går att återanskaffa ska i enlighet med 6:2 FAL värderas till vad det omedelbart före försäkringsskadan hade kostat att köpa likvärdigt föremål i samma skick som den skadade egendomen, det vill säga värderas till marknadsvärdet. Slutligen stadgas i 6:2 FAL att sådana föremål som delvis skadats och på ett godtagbart sätt kan repareras ska värderas till reparationskostnaden under förutsättning att kostnaden för reparation inte överstiger föremålets dagsvärde. I sista stycket 6:2 FAL framgår det att lagrummet är dispositivt, vilket medför att försäkringsvillkor oftast innehåller avvikande och mer detaljerade regler om hur skada på eller förlust av lös egendom ska värderas och ersättas. Även om 6:2 FAL inte äger direkt tillämplighet i praktiken är de dispositiva värderingsreglerna praktiskt viktiga vid bland annat villkorstolkning. I de fyra hem-och villaförsäkringsvillkor jag redogör för i denna uppsats stadgas olika värderingsregler för olika egendomsgrupper. Det vanligaste är att skada på eller förlust av lös egendom värderas till marknadsvärdet eller nyvärdet och dagsvärdet ersätts endast undantagsvis. Nyvärdesmetoden innebär traditionellt sätt att ersättning utgår med ett belopp motsvarande kostnaden för att återanskaffa ny likadan eller likvärdig egendom som den skadade eller förlorade utan avdrag för ålder och bruk. Nyvärdemetoden har inte stöd i lagstiftningen utan utgör en försäkringsform som utvecklats inom försäkringsbranschen. En skadevärdering och ersättningsberäkning påverkas i praktiken inte enbart av vilken värderingsmetod som tillämpas utan också av vilken ersättningsform som används. I de fyra försäkringsvillkoren förbehåller sig försäkringsgivarna rätten att välja såväl ersättningsform som var egendom ska återköpas eller repareras, sådana bestämmelser stadgas inte i FAL. Värderings- och ersättningsreglerna i såväl FAL som försäkringsvillkoren är i praktiken svåra att tolka och tillämpa i enskilda skadefall. Detta beror dels på att reglerna är generella och knapphändiga. Vidare påverkas skadevärderingen och ersättningsberäkningen av flera subjektiva faktorer som medför att skaderegleringen blir skönsmässig. 5

Förord Med den här uppsatsen avslutar jag juristutbildningen vid Stockholms universitet och vill ta tillfället i akt att tacka några för mig betydelsefulla personer. Först och främst vill jag tacka min handledare Marcus Radetzki som gett mig god råd och vägledningen under arbetets gång. Vidare vill jag rikta ett stort tack till de fyra personer som jag har intervjuat från de olika försäkringsbolagen, utan er hjälp hade jag inte kunnat genomföra mitt examensarbete med detta upplägg. Tack till Jenny Ramsell på Trygg-Hansa, Mattias Angberg på Länsförsäkringar i Stockholm, Hans Ridderström på If och Sofia Malmström på Folksam. I slutskedet av arbetet har min farfar Karl Nilsson varit mig behjälplig och korrekturläst uppsatsen vilket jag vill visa min tacksamhet för. Avslutningsvis vill jag även passa på att rikta ett stort tack till mina nära och kära som under hela utbildningens gång trott på mig och stöttat mig i vått och torrt. 6

Förkortningar ARN Allmänna reklamationsnämnden AVKL Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område EG Europeiska gemenskapen EU Europeiska unionen FAL Försäkringsavtalslagen (2005:104) FRK Försäkringsrättskommittén FRL Försäkringsrörelselagen GFAL Lag (1927:77) om försäkringsavtal HD Högsta domstolen KFL Konsumentförsäkringslagen (1980:38) NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RH Rättsfall från Hovrätten SkL Skadeståndslagen (2001:732) SkVN Skadeförsäkringens villkorsnämnd SvJT Svensk juristtidning SOU Statens offentliga utredningar 7

1. Inledning 1.1 Bakgrund Mitt intresse för försäkringsrätt etablerades när jag började arbetat som skadereglerare på SalusAnsvar försäkringsbolag i Stockholm sommaren 2011. Arbetet innebar att reglera sakskador utifrån bolagets hem- och villaförsäkringsvillkor. Jag upptäckte snabbt att värderings- och ersättningsreglerna i villkoret var generella och svåra att tolka och tillämpa i praktiken. Vilket dels beror på att villkoret omfattar en mängd vitt skilda egendomsslag samt att det i varje enskilt skadefall finns såväl subjektiva som objektiva värdepåverkande faktorer som man måste ta hänsyn till. Under hösten 2012 valde jag att läsa specialkurserna skadeståndsrätt och försäkringsrätt, vilket resulterade i att mitt intresse för försäkringsrätten förstärktes ytterligare. När jag läste specialkurserna diskuterade vi bland annat hur sakskador värderas i enlighet med såväl SkL 1 som FAL 2 och fick då uppfattningen av att det är minst lika svårt att göra skadevärderingar utifrån dessa regelverks värderingsregler som försäkringsvillkorens. Att mitt examensarbete skulle komma att handla om just värdering och ersättning av lös egendom utifrån såväl dispositiv rätt som försäkringsvillkor stod klart för mig i ett tidigt skede. Jag ser stora fördelar med att skriva en uppsats inom ett rättsområde där jag har både fördjupade kunskaper ifrån aktuella specialkurser och praktisk arbetslivserfarenhet. 1.2 Syfte Att värdera och ersätta egendom är komplicerat, det finns många olika egendomsslag som alla har sina särdrag, varför en enhetlig värderingsmetod inte alltid är lämplig. Vidare finns det i varje enskilt skadefall en mängd omständigheter av såväl objektiv som subjektiv karaktär och som påverkar skadevärderingen. Trots att varje enskilt skadefall är unikt är det viktigt ur effektivitetssynpunkt att enhetliga direktiv finns i försäkringsvillkoren om hur skador ska värderas och ersättas. Vidare är sådana regler viktiga av rättssäkerhetsskäl; det är av stor vikt att försäkringshavare kan förutse hur en skada skulle komma att värderas och ersättas av dennes försäkringsbolag. Mitt syfte med denna uppsats är dels att klargöra innebörden av FAL:s värderingsregler jämfört med vad som gällt enligt tidigare rätt samt att redovisa hur fyra av Sveriges största hem- och villaförsäkringsbolag valt avvika från de dispositiva värderingsreglerna i FAL i sina villkor. I det följande redogöra jag för de likheter och skillnader som finns mellan de fyra bolagens försäkringsvillkor och den dispositiva rätten i den mån de rör värdering och ersättning av lös egendom. Ytterligare är ett syfte med uppsatsen att belysa hur försäkringsvillkorens värderings- och ersättningsregler i praktiken tolkas och tillämpas vid skadereglering. Till grund för den empiriska undersökningen har jag intervjuat en person från respektive bolag som har gedigen och lång erfarenhet av att reglera sakskador utifrån bolagets hem- och villaförsäkringsvillkor. Till grund för dessa intervjuer har jag utformat fyra fiktiva skadefall som vardera person fått lösa med utgångspunkt i bolagets villkorsbestämmelser. Därutöver har jag applicerat min tolkning av FAL:s värderingsregler 1 SFS (2001:732) Skadeståndslagen (cit. SkL). 2 SFS (2005:104) Försäkringsavtalslag (cit. FAL). 8

på de fiktiva skadefallen. Min förhoppning är att resultatet av den empiriska undersökningen belyser hur svårt det är att tolka och tillämpa de olika värderings- och ersättningsregler i praktiken samt visar på hur vitt skilda resultat olika tolkningar och tillämpningar kan medföra. Detta trots att reglerna vid en första anblick kan tyckas vara tydliga och utformade på liknande sätt i de olika regelverken. 1.3 Problemformulering Huvudfrågan jag avser att besvara i denna uppsats är hur lös egendom ska värderas och ersätts enligt den dispositiva rätten i FAL och enligt fyra av Sveriges största hem- och villaförsäkringsvillkor samt att utreda hur dessa regler tolkas och tillämpas i praktiken. För att kunna besvara min huvudfråga kommer följande frågeställningar att behandlas: - Hur värderas och ersätts lös egendom enligt den dispositiva rätten i FAL? (avsnitt 3) o Vilka är de olika värderingsmetoderna? o Vad har värderingsmetoderna för innebörd? o När tillämpas respektive värderingsmetod? - Hur värderas och ersätts lös egendom enligt de fyra utvalda försäkringsbolagens hem- och villaförsäkringsvillkor? (avsnitt 4) o Vilka är de olika värderingsmetoder? o Vad har värderingsmetoderna för innebörd? o När tillämpas respektive värderingsmetod? - Vilka likheter och skillnader finns mellan försäkringsbolagens värderingsregler i villkoren och de lagstadgade värderingsreglerna i 6:2 FAL? (avsnitt 5 och 6) - Vilka likheter och skillnader finns mellan de olika försäkringsbolagens värderingsoch ersättningsregler? (avsnitt 5 och 6) - Hur tolkas och tillämpas såväl FAL:s som försäkringsvillkorens värderings- och ersättningsbestämmelser i praktiken? (avsnitt 5) - Vilka objektiva/subjektiva värdepåverkande faktorer beaktas vid värdering och ersättning av lös egendom? (avsnitt 3, 4, 5 och 6) - Vilka värderings- och ersättningsproblem medför de olika värderingsmetoderna i praktiken? (avsnitt 3, 4, 5 och 6) 1.4 Avgränsning Jag har valt att avgränsa arbetet till att utreda hur lös egendom ska värderas och ersätts i enlighet med FAL och fyra av Sveriges största försäkringsbolags hem- och villaförsäkringsvillkor. I 6:2 FAL finns flera olika värderingsregler föreskrivna, varav en handlar om hur skada på byggnad ska värderas. Jag har i denna uppsats valt att lämna värdering av fast egendom därhän vilket dels beror på att jag själv inte har erfarenhet av att värdera och ersätta byggskador samt att försäkringsbolagens skadereglerare är uppdelade på olika avdelningar, varvid byggskador regleras av skadereglerare på en avdelning och sakskador (lösöre) av skadereglerare på en annan avdelning. Vidare är försäkringsvillkorens värderings- 9

och ersättningsbestämmelser för skada på byggnad och byggnadsdelar omfattande, tekniskt komplicerade och uppbyggda på ett annat sätt än de värderingsregler som gäller för skada på lös egendom. 3 I 8:18 FAL stadgas att värderingsreglerna i 6:2 FAL äger tillämplighet även vid skada på egendom som omfattas av företagsförsäkringar. Jag har valt avgränsa undersökningen till att utreda hur lös egendom värderas och ersätts i konsumentförhållanden. Detta på grund av att försäkringsbolagen har olika villkorstexter för företagsförsäkringar och konsumentförsäkringar samt att egendomsslagen som försäkringarna täcker till stor del skiljer sig åt beroende på om det är en hemförsäkring eller företagsförsäkring. Vidare är det vanligt att företagsförsäkringar är specialsydda efter företagets behov och önskemål och är därmed inte standardavtal som hem- och villaförsäkringar oftast är. Avslutningsvis finns det lite nämndpraxis som rör företagsförsäkringar bland annat på grund av att ARN inte prövar tvister mellan näringsidkare. För denna uppsats står svensk rätt i fokus. Det råder stora skillnader mellan försäkringsrätten i de olika Europa och det finns i dagsläget ingen EU-rättslig reglering på området som behandlar hur lösa föremål ska värderas och ersättas. De nordiska ländernas försäkringsavtalslagstiftning tillkom i nära samarbete vilket medfört att värderingsreglerna fått snarlika men inte identiska utformningar i dessa länders försäkringsavtalslagar. Av den anledningen har jag till viss del beaktat doktrin från våra grannländer. Anledningen till att jag valt att redovisa och analysera Trygg-Hansas, Länsförsäkringars, If:s och Folksams hem- och villaförsäkringsvillkor beror på att dessa bolag är Sveriges fyra största hem- och villaförsäkringsbolag. Vilket torde innebära att de flesta människor i Sverige är eller har varit kund hos någon av dessa försäkringsbolag. Jag har enbart valt att intervjua en person från respektive försäkringsbolag eftersom min avsikt i första hand varit att få en inblick i hur den praktiska skaderegleringen kan gå till och hur villkorsbestämmelserna kan tolkas och tillämpas i praktiken. Mitt syfte har inte varit att undersöka om skadereglerare inom ett och samma försäkringsbolag tolkar och tillämpar villkoren på ett enhetligt sätt, varför jag inte ansett det nödvändigt att intervjua fler personer från respektive försäkringsbolag. Fokus i denna uppsats ligger på värderings- och ersättningsproblematiken, jag kommer inte gå in på bedömningar som om skadan täcks av försäkringen, aktsamhetsbedömningar och liknande. I avsnitt 5 som handlar om den praktiska tillämpningen har de personer jag intervjuat fått bortse från sådana bedömningar. Exempelvis har jag inte lagt någon vikt vid att ta reda på om försäkringshavaren behöver ha en allriskförsäkring eller inte i det enskilda fallet, vilket kan vara avgörande för om skadan inkluderas av försäkringsskyddet. 3 Till viss del kommer jag att studera försäkringsbolagens villkor gällande skada på byggnadsdel eftersom flera försäkringsgivare placerat hushållsmaskiner i den delen av villkoret. 10

1.5 Metod och material Relevanta rättskällor inom försäkringsrätten och som jag har använt mig av i denna uppsats är lag, förarbeten, försäkringsavtal och tillhörande villkor, rätts- och nämndpraxis, allmänna försäkringsrättsliga principer och doktrin. Till grund för utredningen av hur lös egendom värderas och ersättas enligt dispositiv rätt har jag använt mig av den traditionella juridiska metoden och rättskälleläran. För att klargöra innebörden av FAL:s värderingsregler har jag använt mig av såväl objektiv-, subjektiv- som teleologisk lagtolkning. Jag har vidare studerat förarbetena till såväl FAL som GFAL 4. Som nedan kommer framgå innebär FAL:s värderingsregler till stor del att tidigare gällande men oskriven rätt kodifierats. Av den anledningen har doktrin och rättsvetenskapliga artiklar på området haft stor betydelse. Framförallt har jag studerat Jan Hellners bok Försäkringsrätt från 1965, Mats Tullbergs bok Försäkringsersättning vid skada på egendom från 1994, Marcus Radetzkis framställning Värdering av skada på egendom enligt försäkringsavtalslagen från 2007 och Bertil Bengtssons bok Försäkringsavtalsrätt från 2010. Vidare har jag i viss begränsad mån beaktat doktrin från våra nordiska grannländer i brist på svenskt källmaterial. Inom försäkringsrätten finns det en mängd utomrättslig normgivning som skapats utanför den traditionella rättsbildningen av exempelvis myndigheter, branschorganisationer och nämnder. Sådana normer kan anses utgöra soft law och karaktäriseras av att de inte är rättsligt bindande men i praktiken uppfattas som bindande och efterföljs, de är utformade av auktoritära normbildare, de har ett normativt syfte, dess utformning liknar rättsregler eller prejudikat och vissa indirekta sanktioner följer för de näringsidkare som inte rättar sig efter normerna. Vidare torde det krävas att normerna på något sätt offentliggjorts för allmänheten för att de ska anses vara soft law. Det normativa värde som tillkommer soft law är att de beaktas av såväl domstolar, lagstiftare som branschaktörer. Ur en traditionell syn på rättskälleläran anses soft law inte utgöra gällande rätt eftersom normerna inte har tillkommit i den traditionella rättsskapande processen och har därmed ingen formell status som rättskälla. Soft law brukar beskrivas som en rätt för doers eller the law i action. Den praktiska försäkringsverksamheten styrs i mångt och mycket av soft law varför sådana normer torde kunna ses som en del av den gällande rätten i detta sammanhang utifrån en mer rättspluralistisk syn på rättskällorna och den gällande rätten. Att normerna finns, respekteras och följs i praktiken har ett värde i sig. 5 För denna uppsatts är det främst ARN:s 6 och i viss mån den numera avskaffade SkVN:s 7 avgörande som i form av soft law behandlas. 8 ARN fungerar som ett alternativt tvistlös- 4 SFS (1927:77) Lagen om försäkringsavtal (cit. GFAL). 5 Se vidare om soft law inom försäkringsrätten och den kritik som riktas mot soft law reglering gällande bland annat legitimitet i Jessika van der Sluijs artikel Soft law-reglering av försäkringsrätten, 2010-11 NR 2, juridisk tidskrift s. 296 ff (cit. Van der Sluijs). 6 Allmänna reklamationsnämnden (cit. ARN). 7 Skadeförsäkringens villkorsnämnd (cit SkVN). 8 Det kan ifrågasättas om ARN:s nämndpraxis verkligen uppfyller kriteriet på tillgänglighet eftersom de numera krävs att den som vill ta del av nämndens avgörande måste betala för att få tillträde till databasen rattsfall.se vilket är det enda ställe där ARN:s avgörande numera publiceras på. Tidigare fanns all nämndpraxis 11

ningsorgan till allmänna domstolar och ger vägledande råd om hur tvister mellan konsumenter och en näringsidkare bör lösas. Även om ARN:s avgörande inte är rättsligt bindande följs ca 70-75 % av avgörandena i praktiken. Nämndbeslut beaktas till stor del vid skadereglering, avtalstolkning och avtalsskrivning vilket medför att besluten verkar handlingsdirigerande och därmed har ett normativt värde. 9 Nämndpraxis torde inte ha samma rättskällevärde som prejudikat från de allmänna domstolarna men i brist på rättspraxis gällande värdering av lös egendom är ARN:s avgörande vägledande och har för denna uppsats beaktats i stor utsträckning. Försäkringsavtalet och tillhörande försäkringsvillkor har en central betydelse inom försäkringsrätten och är därför att betrakta som en rättskälla i denna uppsats. Värderingsreglerna i FAL är dispositiva vilket innebär att försäkringsgivare har rätt att utforma avvikande och mer detaljerade värderingsregler i försäkringsvillkoren. Hem- och villaförsäkringsavtalen är så kallade standardavtal, vilka kännetecknas av att villkoren i avtalet helt eller delvis är reglerade i förväg av försäkringsgivaren utan att villkoren varit föremål för någon förhandling mellan parterna. 10 Inom försäkringsrätten har allmänna rättsprinciper stor relevans vid tolkning av gällande lag och villkor. Nedan redogör jag för några allmänna försäkringsrättsliga principer som är vägledande vid såväl lagstiftning, rättstillämpning som för praxis på området. Skadeståndsrätten och försäkringsrätten ligger i nära relation till varandra. I viss mån har jag för denna uppsats beaktat skadeståndsrättslig doktrin, rättspraxis och rättsprinciper samt gjort analogier mellan de två rättsområdena. Till grund för min undersökning av hur försäkringsvillkorens värderings- och ersättningsregler i praktiken kan komma att tolkas och tillämpas inom de fyra försäkringsbolagen har jag använt mig av en empirisk metod och empiriskt material. Jag har själv utformat fyra fiktiva skadefall, vilka är illustrerade av värderingsproblem som varit föremål för nämndavgöranden eller som diskuterats i den försäkringsrättsliga doktrinen. Vidare bygger skadefallen till viss del på sådana svårigheter som jag själv stött på som skadereglerare. De fiktiva skadefallen har legat till grund för de fyra intervjuerna jag genomfört. Cirka en vecka innan intervjuerna skulle genomföras fick vardera person tillgång till de fiktiva skadefallen för att i god tid kunna förbereda lösningar som sedan presenterades och diskuterades under intervjuerna. Den empiriska undersökningen och det empiriska materialet från intervjuerna har jag sedan lagt till grund för en jämförelse i avsnitt 5 där jag bland annat belyser likheter och skillnader mellan värderingsreglerna i den dispositiva rätten och försäkringsvillkoren. Intervjusvaren finns sammanställda i sin helhet i bilagorna 1-4. samlad i den tryckta utgåvan Rättsfall Försäkring och Skadestånd (RFS) som Försäkringsförbundet gav ut en gång per år. 9 Van der Sluijs s. 296 ff. 10 Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, uppl. 7, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2005 (cit. Bernitz) s. 16. 12

1.5.1 Metodkritik Jag vill uppmärksamma läsaren på att de lösningar på skadefallen som jag nedan kommer presentera i avsnitt 5 endast belyser hur den personen jag intervjuat tolkar och tillämpar bolagets villkor. Som nedan kommer framgå är värde- och ersättningsbedömningar till stor del subjektiva, varför det är ofrånkomligt att skaderegleringen ter sig på olika sätt beroende på vem som reglerar skadan. Jag har valt att redovisa och analysera fyra olika hem- och villaförsäkringsvillkors värderings- och ersättningsregler gällande skada på lös egendom. Dessa ger inte en heltäckande bild av hur skada på lös egendom värderas och ersätts i samtliga svenska hem- och villaförsäkringsvillkor, vissa variationer kan förekomma. Jag är medveten om att den valda metoden har medfört att uppsatsen blivit lång, vilket beror på att jag presenterat och analyserat såväl dispositiv rätt som fyra olika försäkringsvillkor samt genomfört den empiriska undersökningen där varje skadefall besvarats utifrån såväl den dispositiva rättens som försäkringsvillkorens värderings- och ersättningsregler. 1.6 Disposition I avsnitt 2 ger jag läsaren en inblick i det försäkringsrättsliga ämnet som sådant, jag redogöra för den försäkringsrättsliga historiken, särdrag hos försäkringsavtalet, definitioner av aktuella försäkringsrättsliga begrepp, försäkringsrättsliga principer, villkorstolkning, bevisbördeproblematik och avslutningsvis sambandet mellan skadeståndsrätten och försäkringsrätten. Därefter följer i avsnitt 3 en ingående redogörelse av de dispositiva värderingsreglerna i FAL. Jag redovisar vilka värderingsreglerna är, vad de har för innebörd samt hur dessa regler förhåller sig till vad som tidigare gällt i enlighet med äldre rätt. I avsnitt 3 belyser jag även vissa av de värderingsproblem som FAL:s värderingsregler i praktiken ger upphov till. I avsnitt 4 presenterar jag fyra av Sveriges största hem- och villaförsäkringsbolags villkorsbestämmelser i den mån de rör värdering och ersättning av lös egendom. Avsnitt 5 handlar om den praktiska tillämpningen av värderings- och ersättningsreglerna, till grund för framställningen i avsnitt 5 ligger de fyra fiktiva skadefallen som jag dels besvarar själv genom att applicera FAL:s dispositiva värderingsregler samt redogör för de lösningar som respektive person jag intervjuat kommit fram till genom att tillämpa och tolka försäkringsvillkorens värderings- och ersättningsbestämmelser. Jag avslutar varje skadefall med att jämföra de olika lösningarna varvid likheter och skillnader presenteras. Avslutningsvis i avsnitt 6 redogör jag för mina synpunkter på hur lös egendom värderas och ersättas i praktiken samt vilken innebörd värderings- och ersättningsreglerna i FAL och de fyra hem- och villaförsäkringsvillkoren har. Vidare belyser jag i avsnitt 6 sådana frågor som uppsatsen gett upphov till men som inte på ett naturligt sätt haft plats i den tidigare framställningen. 13

2. Allmänt om försäkringsrätt 2.1 Inledning I detta inledande avsnitt introducerar jag läsare i det försäkringsrättsliga ämnet, min förhoppning är att avsnittet underlättar förståelsen för de problem som behandlas i den följande framställningen. Nedan följer en redogörelse för den försäkringsrättsliga historiken, särdrag hos försäkringsavtalet, definitioner av aktuella försäkringsrättsliga begrepp, försäkringsrättsliga principer, villkorstolkning, bevisbördeproblematik och avslutningsvis sambandet mellan skadeståndsrätten och försäkringsrätten. 2.2 Försäkringsrättslig historik GFAL från 1927 var den första svenska lagen som innehöll allmänna föreskrifter om försäkringsavtal och som dessutom avsåg hela det försäkringsrättsliga området. Reglerna i GFAL byggde till stort på de rättsgrundsatser som föreskrevs för sjöförsäkringar i 1891 års sjölag och för den tiden gällande försäkringsvillkor. GFAL tillkom i ett nordiskt lagstiftningssamarbete vilket resulterade i att försäkringsavtalslagarna i samtliga nordiska länder fick liknande utformningar och innehåll. 11 GFAL innehöll flera dispositiva värderingsregler vars huvudstadgande om värdering till dagsvärdet återfanns i 37 GFAL. 12 1974 tillsattes FRK 13 som fick i uppdrag att se över den svenska försäkringsavtalslagen. FRK:s arbete inriktades dels på att förstärka konsumenternas ställning och resulterade i att FRK år 1977 la fram ett betänkande som sedan kom att läggas till grund för införandet av KFL 14. I KFL fanns inga värderingsregler föreskrivna utan sådana regler skulle i enlighet med 37 KFL stadgas av försäkringsgivarna i försäkringsvillkoren. 15 Den första januari 2006 trädde FAL i kraft och ersatte såväl GFAL som KFL. Ett av de grundläggande syftena med FAL var att stärka försäkringshavares och andra ersättningsberättigades ställning gentemot försäkringsgivarna. 16 Vad gäller de dispositiva värderingsreglerna i FAL torde inga större förändringar varit avsedda att genomföra i förhållande till vad som tidigare gällt i enlighet med 37 GFAL och den oskrivna gällande rätten. Däremot innehåller FAL inga bestämmelser motsvarande de som fanns föreskrivna i 38, 75 och 90 GFAL. 17 2.3 Särdrag hos försäkringsavtalet Ett avtal mellan en försäkringshavare och en försäkringsgivare innebär att parterna har såväl huvudförpliktelser som biförpliktelser gentemot varandra. Försäkringsgivarens huvudförpliktelse innebär ett åtagande om att mot erlagd premie utge eventuell ersättning vid inträf- 11 SOU 1989:88 s. 81 och Prop. 2003/04:150 s. 96. 12 Se 37, 38, 75 och 90 GFAL. 13 Försäkringsrättskommittén (cit. FRK). 14 SFS (1980:38) Konsumentförsäkringslagen (cit. KFL). 15 Prop. 1979/80:9 s. 162 och Radetzki, Marcus, Värdering av skada på egendom enligt försäkringsavtalslagen, 2007-08 NR 2, juridisk tidskrift (cit. Radetzki) s. 415. 16 För den som är intresserad se vidare om FAL:s förhistoria i Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 2:1, Norstedts juridik AB, 2010 (cit. Bengtsson) s. 152 ff. 17 Se vidare om FAL:s värderingsregler i förhållande till äldre rätt i avsnitt 3. 14

fande av ett framtida försäkringsfall. Försäkringshavarens huvudförpliktelse är att betala försäkringspremien, mot vilket denne erhåller trygghet och skydd mot ovissa framtida skadehändelser som är ekonomiskt betungande och ryms inom försäkringsavtalet. 18 Vidare karakteriseras försäkringsavtalet av att det är varaktigt, vilket innebär att det inte fullgörs på en gång utan gäller under viss tid och kan förnyas. Försäkringsgivaren tar på sig ett ansvar för ovissa händelser, dels är det ovisst om ett försäkringsfall överhuvudtaget kommer inträffa, när ett försäkringsfall kan komma att inträffa och likaså är skadeomfattningen vid ett eventuellt framtida försäkringsfall oviss. När försäkringsgivaren beräknar premiens storlek måste risken/sannolikheten för att ett försäkringsfall kommer att inträffa kalkyleras. För att försäkringsgivaren ska kunna göra så rättvisande kalkyler som möjligt förutsätter det att försäkringshavaren lämnar fullständiga och korrekta uppgifter till försäkringsgivaren. Det är inte bara vid beräkning av premiens storlek som försäkringsgivaren är beroende av den information försäkringshavaren lämnar, utan såväl vid förnyelse av försäkringen som vid skadereglering. Av den anledningen finns det i FAL en rad biförpliktelser stadgade för försäkringshavaren, bland annat en långtgående upplysningsplikt, skyldighet att följa säkerhetsföreskrifter, en skyldighet att inte öka faran, en räddningsplikt, skyldighet att inte framkalla försäkringsfall samt skyldighet att lämna korrekta uppgifter vid skadereglering. 19 I ett försäkringsavtal råder det ojämnvikt mellan parterna, försäkringsgivaren har såväl ekonomiskt som kunskapsmässigt övertag. Försäkringshavaren har vanligtvis bristande kunskap och information om bland annat riskegenskaperna hos försäkringsgivarens tillgångar och skulder, vilket medför att försäkringstagare har små möjligheter att bedöma om försäkringsgivaren i framtiden kommer att kunna infria eventuella ersättningsanspråk. Vidare har försäkringshavare begränsad möjlighet att bedöma om en premie är rimlig i förhållande till försäkringsskyddet. Hemförsäkringsavtalen är så kallade standardavtal vilket innebär att villkoren är utformade av försäkringsgivaren ensam, detta medför att försäkringshavarna har svårt att bedöma vilken innebörd försäkringsskyddet verkligen har. Utmärkande för lagstiftningen på försäkringsrättens område är viljan att stärka försäkringstagarnas ställning gentemot försäkringsgivarna, vilket har medfört att försäkringsgivare måste följa vissa tvingande regler i såväl FAL som FRL 20. I FAL stadgas en rad tvingande regler, dessa rör de allmänna förpliktelserna enligt avtalet, vilka risker som försäkringsgivaren däremot väljer att försäkra bestämmer denna som huvudregel fritt vilket följer av produktfrihetsprincipen. 21 Vidare stadgar FAL en långtgående informationsplikt för försäkringsgivarna gentemot försäkringshavarna, vars syfte bland annat är att motverka försäkringshavarnas kunskapsbrist. 22 Försäkringsavtalet bygger på ett förtroende och en lojalitet mellan parterna, vilket ter sig tydligt när man studerar såväl försäkringshavarnas upplysningsplikt som försäkringsgivar- 18 Bengtsson s. 15. 19 Bengtsson s. 16 ff. Se om försäkringstagarens biförpliktelser i framförallt 4 och 7 kap FAL. 20 SFS (2010:2043) Försäkringsrörelselagen (cit. FRL). 21 Bengtsson s. 18 ff. 22 Se 2 kap FAL där försäkringsgivares informationsplikt i individuell skadeförsäkring i konsumentförhållande stadgas. 15

nas informationsplikt i FAL och FRL. När parterna i ett försäkringsavtal inte fullgör sina förpliktelser drabbas de av diverse påföljder. Exempelvis kan en försäkringshavare som bryter mot den lagstadgade upplysningsplikten gå miste om sitt försäkringsskydd eller tvingas nöja sig med en reducerad försäkringsersättning. En försäkringsgivare som inte följer informationsplikten kan drabbas av bland annat förbud att åberopa viss omständighet som annars skulle begränsa dennes ansvar. 23 Att ha en försäkring innebär en trygghet för försäkringshavare mot eventuella framtida ekonomiska förluster, risken finns att försäkringshavare nonchalerar en del skaderisker i förlitan på sitt försäkringsskydd. Därför är preventionstanken viktig inom försäkringsrätten, i desto större mån skador motverkas desto billigare blir försäkringen och premierna kan hållas låga. I försäkringsvillkoren tillgodoses preventionstanken bland annat genom att försäkringsersättning kan komma att reduceras vid bristande aktsamhet. Vidare måste försäkringshavare vid varje inträffad försäkringsskada stå viss del av skadekostnaden själv, vilket sker genom att en förutbestämd självrisk dras av från försäkringsersättningen. Självrisks avdrag har vidare den funktionen att antalet skador kan hållas nere vilket medför att det administrativa arbetet och kostnaderna kan hållas nere eftersom små skador av ringa värde inte är lönt att anmäla. 24 Avtalsrätten bygger på principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet vilka innebär att en part ska kunna bestämma såväl om den vill avtala, med vem den vill avtala och vad avtalet ska innehålla. Parterna i ett avtal är vidare skyldiga att infria det ingångna avtalet, det vill säga uppfylla sina avtalslöften. 25 Inom försäkringsrätten inskränks såväl den fria avtalsfriheten som avtalsbundenheten. I 3:1 FAL finns en kontraheringsplikt föreskriven och innebär att försäkringsgivare inte får vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten, om det inte finns särskilda försäkringsmässiga skäl att vägra skydd. 26 En vidare inskränkning i avtalsfriheten mellan parterna i ett försäkringsavtal är att FAL föreskriver flertalet tvingande regler framförallt i konsumentförhållande som försäkringsgivaren inte får avtala bort. De aktuella värderingsreglerna i 6:2 FAL som behandlas i denna uppsats är dispositiva vilket innebär att avtalsparterna kan avtala om andra värderingsmetoder än de som föreskrivs i FAL. 2.4 Begreppsdefinitioner En konsumentförsäkring är en individuell skadeförsäkring som en fysisk person eller ett dödsbo tecknar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. 27 23 Bengtsson s. 20 ff. 24 Bengtsson s. 18 och 45. 25 Ramberg, Jan och Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, uppl. 7, Nordstedts juridik AB, Stockholm 2007 (cit. Jan och Christina Ramberg) s. 28. 26 Exempelvis kan det vara befogat att vägra försäkringsskydd när risken för ett försäkringsfall är svårbedömd eller svårkontrollerad, vidare kan avslag vara motiverat på grund av att försäkringshavaren tidigare försummat sina förpliktelser gentemot försäkringsgivaren. Se vidare om detta i Prop. 2003/04:150, s. 391 f. 27 Se definition 1:4 första stycket FAL. 16

Begreppet skadeförsäkring definieras i 1:1 första stycket FAL, med vilket avses en försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, ersättningsskyldighet eller ren förmögenhetsskada i övrigt. 28 Vad en sakskada är framgår inte av den försäkringsrättsliga lagstiftningen. I enligt med NJA 1996 s. 68 ska begreppet sakskada definieras och tolkas på samma sätt i försäkringsrätten som i skadeståndsrätten. En sakskada anses i enlighet med skadeståndsrätten vara en fysisk skada på lös eller fast egendom. En sakskada behöver inte medföra att föremålets användbarhet minskat, utan rent estetiska förändringar kan utgöra en sakskada. Vidare anses förlorad egendom som en sakskada även när egendomen endast varit förlorad tillfälligt. 29 Med dagsvärdet menar jag i det följande vad likvärdig egendom som den skadade/förlorade egendomen kostar att återanskaffa ny i den allmänna handeln, från den totala återanskaffningskostnaden görs sedan värdeminskningsavdrag hänförligt till ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet. Med begreppet marknadsvärde avser jag, vad det kostar att i den allmänna handeln köpa närmst likvärdig begagnad egendom i samma skick som den skadade/förlorade egendomen hade omedelbart före försäkringsskadans inträffande. 30 Med nyvärdet menar jag, vad ny egendom kostar att köpa i den allmänna handeln utan avdrag för värdeminskning hänförligt till ålder och bruk. 2.5 Allmänna försäkringsrättsliga principer Det finns några rättsprinciper som är karakteristiska för försäkringsrätten. Dessa principer är vägledande för såväl lagstiftning, rättstillämpning som praxis på det försäkringsrättsliga området. 2.5.1 Ekvivalensprincipen och den fria premiesättningen Ekvivalensprincipen är en grundläggande försäkringsteknisk princip som i första hand syftar till premiesättningen, principen innebär att det ska finnas jämnvikt eller i vart fall ett samband mellan premien och försäkringsrisken. I FRL stadgas utförliga regler om tillsyn över försäkringsgivare och finansinspektionen är den myndighet som utövar tillsynen. Tillsynen syftar främst till att förhindra att FRL:s bestämmelser om säkerställande av stabilitet inte kringgås av försäkringsgivarna. Tidigare skulle Finansinspektionen i sin tillsyn även kontrollera att försäkringsvillkor och premier var skäliga, när FRL omarbetades slopades skälighetsprincipen och tillsynen fick en annan inriktning. Det råder numera en fri premiesättning för försäkringsgivare och det är på försäkringsgivarnas egna initiativ som ekvivalens- 28 Falkman, Henric, Introduktion till försäkringsnäringsrätten, Elanders, Stockholm 2011 (cit. Falkman) s. 38 f (Jfr med hur skadeförsäkring definieras i FRL och EG:s försäkringsdirektiv). 29 Hellner, Jan, Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, uppl. 8:1, Nordstedts juridik AB, 2010 (cit. Hellner & Radetzki) s. 105. 30 Begreppen marknadspris/värde, försäljningsvärde, begagnade värde och saluvärde är synonyma till varandra. 17

principen tillämpas, även om det alltjämt krävs att premien ska trygga försäkringsgivarens möjligheter att fullgöra sina åtaganden i framtiden enligt avtalen. 31 2.5.2 Berikandeförbudet En annan allmän princip för skadeförsäkring är det så kallade berikandeförbudet, även kallat vinstförbudet. Förbudet fanns föreskrivet i 39 GFAL med följande lydelse: Ej vare försäkringsgivaren pliktig att såsom ersättning för inträffad skada utgiva större belopp än som erfordras för förlustens täckande, ändå att överenskommet försäkringsbelopp är större. Berikandeförbudet innebar att ett försäkringsfall inte fick medföra någon vinst för försäkringshavaren, utan försäkringsersättningen skulle enbart täcka den ekonomiska förlusten. I FAL har berikandeförbudet slopats men det anses alltjämt vara en försäkringsrättslig princip att den försäkrade ska försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat, han ska varken bli under- eller överkompenserad genom försäkringsersättningen. Enligt motiven till FAL ska principen fungera vägledande vid bland annat tolkning av oklara försäkringsvillkor. 32 Berikandeförbudet har vidare betydelse när värderingsreglerna i 6 kapitlet FAL studeras. Allra tydligast ter sig förbudet i andra meningen 6:4 FAL som handlar om dubbelförsäkring, där det framgår att den försäkrade inte har rätt till högre ersättningen sammanlagt från flera försäkringsgivare än vad som svarar mot skadan. Anledningen till att berikandeförbudet slopats i FAL beror dels på att principen ansågs föråldrar på grund av att den i stor utsträckning frångåtts i praktiken då många försäkringsgivare börjat sälja nyvärdesförsäkringar. 33 Vidare ansågs principen skilja sig från övriga värderingsregler i FAL som bygger på att skydda försäkringshavare, berikandeförbudet däremot ansågs vara tvingande till nackdel för försäkringshavare. 34 2.6 Villkorstolkning Tvister gällande försäkringsvillkors innebörd och omfattning är vanliga men blir sällan föremål för domstolsprocesser, utan löses vanligtvis av interna omprövningsnämnder inom försäkringsbolagen eller hos ARN. Som tidigare nämnts är de flesta försäkringsvillkor så kallade standardavtal vilka till stor del ingås på grundval av redan utarbetade formulär med standardiserade avtalsklausuler. 35 Såväl Hellner som Bengtsson anser att man inte kan kräva att en försäkringshavare ska förstå vilket försäkringsskydd han har bara genom att läsa ordalydelsen i villkoret. Vidare torde det endast vara ett fåtal försäkringshavare som överhuvudtaget läser villkoret innan dess att en skada inträffat. 36 Tolkning av ett försäkringsavtal ska precis som vilket annat avtal som helst i första hand ta sikte på att fastställa den gemensamma partsviljan. En sådan subjektiv tolkning av avtalet 31 Bengtsson s. 29, 43, 64, 149 ff., Falkman s. 100 ff. och 14 kap FRL. 32 Prop. 2003/04:150, s. 192 och Bengtsson s. 47. 33 Se vidare om nyvärdesförsäkring i avsnitt 6.1 nedan. 34 Prop. 2003/04:150 s. 190 ff. 35 Bengtsson s. 50. 36 Bengtsson s. 52 och Hellner Jan, Försäkringsrätt, uppl. 2, Lund 1965 (cit. Hellner) s. 72. 18

leder sällan till något resultat vid konsumentförsäkringsavtal eftersom de i huvudsak är standardiserade och upprättade av försäkringsgivaren ensam. När en gemensam partsvilja inte går att utröna får istället en objektiv tolkningsmetod tilllämpas. Försäkringsavtal och tillhörande villkor är skriftliga och utgångspunkten vid en objektiv tolkning är villkorets ordalydelse, vilket som regel ska förstås i enlighet med allmänt språkbruk. I den försäkringsrättsliga doktrinen framgår det att flera författare är av den uppfattningen att facktermer som har en juridisk eller teknisk betydelse ska tolkas i enlighet med dess fackmässiga betydelse även om ordet i allmänt språkbruk har en avvikande innebörd. 37 I de fall försäkringsvillkorets ordalydelse inte kan anses tydligt och klart måste andra tolkningsfaktorer beaktas, som exempelvis sammanhanget i vilket det ifrågavarande villkoret finns, syftet bakom villkorsskrivelsen, tidigare tolkning och tillämpning av villkoret, det rådande rättsläge med beaktande av bland annat dispositiv rätt och praxis, skälighetsaspekter, trygghetsaspekten samt försäkringstekniska skäl. 38 Oklarhetsregeln är en allmän regel som tillämpats vid tolkning av otydliga avtalsvillkor i konsumentförhållande under lång tid inom den svenska försäkringsrätten. Regeln innebär att otydliga villkor ska tolkas till nackdel för den part som författat villkoret. Oklarhetsregeln skapar incitament för försäkringsgivare att utforma sina villkor på ett så tydligt och begripligt sätt som möjligt. Vidare fungerar regeln som en skyddsregel för försäkringshavare som befinner sig i ekonomiskt och kunskapsmässigt underläge. 39 Oklarhetsregeln finns stadgad i 10 AVKL 40 och har följande lydelse: Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån. Den härskande uppfattningen i doktrin torde vara att oklarhetsregeln är en subsidiär tolkningsregel och ska tillämpas som en sista utväg när andra tolkningsfaktorer inte leder till något resultat. 41 2.7 Oskäliga villkorsbestämmelser och jämkning Övervägande delen av reglerna i FAL gällande konsumentförsäkringar är tvingande till konsumentens fördel. Värderingsreglerna som stadgas i 6:2 FAL är däremot dispositiva vilket innebär att försäkringsgivare kan utforma avvikande och mer detaljerade regler om hur skadad egendom ska värderas och ersättas i hem- och villaförsäkringsvillkoren. För att skydda konsumenter mot alltför stränga försäkringsvillkor av detta slag finns möjligheten att åberopa generalklausulen i 36 AvtL 42, vilken innebär en möjlighet för domstolen att jämka 37 Radetzki, Marcus, Orsak och skada om tolkning av ansvarsbärande orsaksvillkor i avtal om egendomsförsäkring, (ak.avh 1998) (cit. Radetzki - orsak och skada) s. 62 och Hellner s. 73 f. 38 Radetzki - orsak och skada, s. 61 ff. 39 Bengtsson s. 52. 40 SFS (1994:1512) lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (cit. AVKL). 41 För ingående diskussion kring oklarhetsregeln se Hellner s. 71 ff. och Radetzki - orsak och skada s. 66 ff. 42 SFS (1915:218) Lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (cit. AvtL). 19

eller lämna oskäliga avtalsvillkor utan avseende. 43 36 i AvtL ersatte den tidigare gällande regeln i 34 GFAL som stadgade att försäkringsvillkor som avvek från lagen kunde jämkas om de ledde till uppenbar obillighet, under förutsättning att jämkning ansågs stå i överensstämmelse med god försäkringspraxis. 44 Ett fall från HD som visserligen rör en företagsförsäkring illustrerar hur 36 i AvtL tillämpats på oskäliga värderings- och ersättningsregler i försäkringsvillkor. Fallet handlade om återuppförande av en byggnad som brunnit ner, i försäkringsvillkoret stadgades det att försäkringshavaren själv skulle bekosta återuppförandet och först därefter vara berättigad till ersättning ur försäkringen. I praktiken innebar villkoret att försäkringshavare som inte själv kunde lägga ut så mycket pengar för återuppförande saknade möjlighet att få försäkringsersättning. 45 2.8 Bevisbörda och beviskrav Bevisfrågor har en praktiskt viktig betydelse inom försäkringsrätten. Försäkringsgivare har normalt sett begränsad insyn i förhållanden på försäkringshavarens sida och är därför beroende av de uppgifter som försäkringshavaren lämnar i olika situationer. Av den anledningen är det naturligt att lägga bevisbördan på försäkringshavaren, som ska bevisa att en skada som täcks av försäkringen har inträffat samt den inträffade skadans värde. Inom försäkringsrätten anses huvudregel vara att försäkringstagarsidan har bevisbördan för att ett försäkringsfall har inträffat medan försäkringsgivaren har bevisbördan för att en undantagsbestämmelse äger tillämplighet. 46 I praxis har HD tillämpat ett sänkt beviskrav för konsumenter som bär bevisbördan för att ett försäkringsfall inträffat. Beviskravet som HD ställt upp är att försäkringshavare ska anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet framstår som mera antagligt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är fallet. 47 Hellner menar att försäkringshavaren bär bevisbördan för en skadas storlek och den skadade egendomens värde men anser inte att beviskravet kan ställas speciellt högt. 48 Vidare torde den särskilda bevisregeln i 35:5 RB 49 kunna tillämpas i sådana fall när skadans storlek inte alls eller endast med svårighet kan bevisas. 50 Enligt Eklöf är den väsentliga innebörden av 35:5 RB att en svag bevisning om skadans omfattning och värde torde vara tillräckligt. 51 Vilket beviskrav som ställs på försäkringshavaren gällande värdet och omfattningen av en 43 Bengtsson s. 70 ff. 44 Se vidare om 34 GFAL i Hellner s. 64 ff. 45 NJA 2009 s. 408. 46 Bengtsson s. 79. 47 Bengtsson s. 78 ff., NJA 1984 s. 501 I-II, NJA 1986 s. 3 och s. 358. Jfr med det i praxis uppställda beviskravet klart mer sannolikt som HD ställt upp vid företagsförsäkring, se NJA 1992 s. 113. 48 Hellner s. 243. 49 SFS (1942:740) Rättegångsbalken (cit. RB). 50 Prop. 2003/04:150 s. 439, Bengtsson s. 309 och Tullberg Mats, Försäkringsersättning vid skada på egendom, uppl. 1:1, CE Fritzes AB, Stockholm 1994 (cit. Tullberg) s. 84 f. 51 Ekelöf, Per Olof, Rättegång IV, uppl. 6, Norstedts juridik AB, Stockholm 2002 (cit. Ekelöf) s. 108. 20