Bolivia resan, juli 2006.

Bolivia resan, juli 2006. En resa med Juan och David Godoy - Far och son. Dagen innan vi ska resa till Bolivia, får vi veta att piloterna i flygbolaget som vi ska åka med mellan Spanien och Argentina har gått ut i strejk så det kan innebära komplikationer. Några dagar innan resan hade vi fått en frakt med massor av glasögon. De var små och väldigt snygga plus att de var uppmäta. Med tanken på flygstrejken, bestämde min far och jag att ta så många glasögon i handbagaget som möjligt. Jag och min kompis Pontus sorterade upp dom och tryckte i stort sett ihop dom så att vi kunde få med oss massor i vårt handbagage och resten lade vi i vårt stora bagage tillsammans med våra kläder och dylikt. Dit resan: Den 11 juli 8 30 åker vi från Ljungsbro mot Linköping för att hoppa på tåget till Stockholm. Jag börjar läsa Dan Brown Gåtornas Palats (ett dygn senare är den utläst, tur att det finns mp3 spelare.) När vi kommer fram till Arlanda går vi och snackar med flygbolaget för att se till att det inte är några komplikationer eller dylikt. De säger att de tyvärr inte kan fixa problemet med flyget i Sverige utan det måste göras i Madrid. Där måste vi checka ut allt bagage och när vi sedan checkar in det igen så ska det fixas med flyg. Vi blir nervösa eftersom då måste vi genom tullen och vad ska de säga när vi kommer med massor av glasögon! Till våra stora lättnad visar det sig att när vi kommer fram till Spanien så är det bara att ta bagaget och gå upp två våningar (inga kontroller) sedan börjar pappa förhandla om biljetter. Problemet är att vi ska vara bokade på ett plan till Uruguay men det gör vi inte. Pappa lyckas dock förhandla till sig biljetter ganska snabbt. Med stora lättnad går vi och tar oss en öl under tiden vi väntar på planet till Montevideo i Uruguay. Flyget dit går perfekt och vi känner oss utvilade, men när vi kommer till

flygplatsen så står vi inte med på listan till Argentina. Vi sitter och kollar när folk börjar borda planet, men just då kommer en kvinna springande med våra biljetter och vi kommer med i sista sekunden. Vi flyger över en sjö som ligger mellan Montevideo och Buenos Aires i Argentina. Väl i Buenos Aires dyker nästa problem upp, bagaget finns inte i Argentina. Personalen i Uruguay skulle ha fixat det men så var inte fallet. Medan pappa går i väg och förhandlar med personalen i Buenos Aires så spelar jag poker med mig själv och sjunger lite till Bullet for my Valentine. Efter ett tag kommer pappa tillbaka och berättar att vi ska få bagaget skickat till Bolivia så nu ska vi ta taxi till nästa flygplats och därifrån flyga till Santa Cruz, Bolivia. Taxin till flygplatsen gick bra och taxichauffören visar sig vara jätte trevlig och han visade oss vart t.ex. River Plates hemarena var och var landslaget tränade, sånt som är viktigt för oss Godoys. Så ska vi resa till Bolivia från Argentina men icke, självklart är det planet inställt och jag och min fader får nog sova över i Argentina för att kunna ta ett plan i morgon bitti. Men så visar det sig att vi kan köpa biljetter till ett plan som går om 30 minuter, kl 16.00. De kostar dock 26 dollar och skatten på dom hela 36 dollar. Men vi tar dom eftersom vi lovat att komma idag. När vi så ska passera i tullen så stoppar dom mig, varför har jag glasögon? De tror inte på att jag och pappa ska ha dom till välgörenhet. Efter mycket övertalning och uppvisande av papper o.s.v. får vi passera kl.15.55. Vi tränger oss före i kön till passkontrollen genom mycket frågande och tackande. Efter att vårt pass och dylikt är kollat så är kl.15.58. Vi springer mot vår gate nr 7 och hinner med, med nöd och näppe. Bolivia: Nu är vi äntligen framme. Nice. Något som inte är lika nice är att bagaget är borta men de ska ringa när det kommer (om det kommer). På Bolivias flygplats stod det massor av folk (typ 10-11st) och väntade på oss. De var viktiga bönder, fackförenings- och indianledare och så var det MARIA! De hade fixat med allt för oss, var sitt rum med toa, dusch, tv och en dubbel säng. Vi åkte och åt kyckling med ris och sedan gick vi och lade oss. Dag 1: Vi går upp tidigt på morgonen och går igenom marknaden till sjukhuset där vi ska jobba. Vi lyckas göra 109 synundersökningar, sedan så åker vi in till Santa Cruz för att försöka fixa med biljetter hem. Jag ringer hem lite snabbt och talar med min syster Tania, trevligt, trevligt. Efter det så fixar vi med biljetter till Trinidad under morgon dagen. Den går 20 på kvällen, där efter så åker vi hem och äter kyckling med pommes där efter sover vi.

Dag 2-3: Vi lyckas göra hela 140st synundersökningar, plus att det finns massor av glasögon kvar. Vi kollar upp flyget och bagaget men inget nytt på den fronten. Vi åker till Trinidad med en kvällsbuss som går kl.20 30-06 00. På morgonen står vi och väntar på en kille som ska hetta Svarta Ortega. Inte allt för svår att hitta skojar pappa men icke, det kom fram en vit, boliviansk kille till oss och skakar hand. Han är vår pilot. Vi hoppar på taxi-motorcyklar som tar oss till planet som vi ska åka med. Vi flyger rakt ut i en timma till ett ställe vid namn San Borja som ligger mitt i djungeln. Dock inte den man ser på tv! Utan en med savanner och så är det självklart skog men mycket av de vilda djuren har flytt undan människorna. Här finns stora hagar med kor som ser ut som den klassiska indiska kon. Jag får lära mig att det är för att de tål värmen och klimatet mycket bättre. I San Borja börjar vi leta efter pappas bror Ricardo som jobbar där som antropolog. Han och en man vid namn Bill har jobba där sedan ca 9 år tillbaka. De har även ett 10-tal elever som studerar hur ursprungsbefolkningen lever o.s.v. Dessutom, tack vare den nya regeringen ledd av President Evo Morales, har de fattiga fått chansen att lära sig att läsa och skriva. Många behöver glasögon. Vi åker till ett ställe utanför staden där vi ska göra synundersökningar och börjar sätta upp vår lilla klinik. Det lustiga var att de inte visste när vi skulle komma. Pappa vet inte var Ricardo vill att vi ska jobba men vi gör ca: 10 synundersökningar och får reda på att indianer från byar inne i djungeln har börjat vandra mot San Borja för att få synundersökningar av pappa. Vi åker tillbaka till vårt lilla hotell och tar en siesta på ca: 2 timmar. Därefter tar vi och åker tillbaka till arbetet på motorcyklar. Det tar nog runt en 5min dit och min motorcykel ligger jämt sist på grund av min nätta vikt Mitt i arbetet så kommer Ricardo. Han ser mycket äldre ut än vad jag hade trott, men så var det ju väldigt länge sedan vi sågs. Det är som en skänk från ovan för mig eftersom nu kan jag få prata lite engelska istället för min inte så fullt professionella spanska. Vi gör de sista synundersökningar och åker sedan tillbaka till stan och går till en kvinna som Ricardo alltid äter hos. är det en liten potatis högst upp. Det är en Peruansk rätt som heter Anticuchos. I hennes recept är det allt som går att äta på en ko förutom könsorgan och huvud på ett spett sedan så

Ricardo vill ta med mig till Djungeln imorgon bitti och hälsa på olika byar, nice. Vårt bagage är nu officiellt borta, vi har nu köpt kalsonger och strumpor och var sin otroligt snygg skjorta. Dag 4: Vi kunde knappast sova eftersom det var karneval med motorcyklar och dylikt har åkt runt hela kvällen och skjutit i luften och ropat ut att man ska rösta på någon snubbe. Jippi. När vi vaknar har strömmen gått, vi vaknar dock till stadens väckarklocka som består av kyrkklockorna som går igång kl.6 00, 6 15, 6 30 och 6 45. Vi går och äter frukost på Ricardos favorit-ställe. Det är kaffe med pirog liknande bakelser som innehåller ost. Efter det börjar letandet av en bil. Runt 10-11 tiden får vi tag på en lastbil, och det bär av mot byarna. Det blir Jag, Ricardo och två av hans elever. I den första byn så har de fotbollsmål och en liten volleyboll plan. Det är även där deras skola finns och vi får träffa en del skolbarn. I andra byn så får Ricardo prova på sin favorit dryck Chicha. Den görs av att man tuggar majs och sedan spottar det i en stor skål, därefter jäser det tills konsistensen blir som fil, nu är den färdig för gäster att dricka, mums. Ricardo informerar befolkningen om att pappa gör synundersökningar under två dagar framåt i San Borja, så att alla som vill kan ta sig till San Borja för att bli kollade. När vi åker tillbaka till San Borja, tar vi med oss en del äldre och några barn som hade problem med att ta sig dit själva. Jag assisterar pappa med att göra de sista synundersökningarna, därefter åker vi tillbaka till hotellet. Jag somnar direkt, pappa går ut och träffa Ricardo och Bill. Dag 5: Vi vaknar som vanligt runt 6-7 tiden och går ner till Ricardos frukostställe. Pappa köper en soppa och ställer den framför mig med ordern smaka. Jag smakar, den är lite för salt för min smak men annars helt okej. Jag frågar vad det är för kött i den? Det är gris säger pappa och så berättar han att man gör soppan genom att sätta ner ett gris huvud i kokande vattnet och låta det koka hela natten. Med lite god kryddor blir det en väldigt näringsrik soppa. Pappa sticker sedan iväg och gör lite synundersökningar medan jag och Ricardo försöker hitta en bil. Pappa ska med men när vi hittar bilen är han fortfarande iväg och jobbar. Jag erbjuder mig att hämta honom men Ricardo tycker att vi får väl åka utan honom. Det blir jag, Ricardo och två till. Men precis när vi börjar rulla iväg kommer en man på en motorcykel, det är pappa. Vi åker runt även idag och ser på hur de har det. Vi får även se hur en av Ricardos tolkar bor. Det är ett väldigt fint och stort hus. Han har även en ko vilket är hög status i dessa fattiga områden.

Vi får smaka på kokosnöt och det slutar med att jag sitter och matar några kycklingar med den, medan pappa och de andra pratar. Jag får även prova på kokablad. Det är bladet som man gör kokain av, man tuggar det så att man ska slippa känna hunger och orka mer. När vi kommer till ett litet hus så har kvinnan gjort Chicha som Ricardo älskar. Jag får prova och måste säga att det inte är så farligt. Men man blir nog lätt sjuk av det så det ska man nog inte prova på om man inte känner sig helt frisk. På vägen hem så träffar vi på en kvinna som har en liten flicka i sina armar som brutit benet och hon måste med in till staden. Vi hoppar upp på flakbilen och åker iväg. På vägen tar vi upp folk som behöver åka med. Till slut blir vi hela 32st på flaket. Vi åker och på kvällen träffar vi Ricardo och Bill och tar lite roncito och går och äter. Dag 6-7: Pappa gör lite synundersökningar på morgonen och sedan säger vi adjö till alla och jag och pappa flyger tillbaka till Trinidad. Tyvärr så går inte bussen tidigare än vid 21 30 så vi går runt lite på stan och kollar runt lite. Vi upptäcker efter ett tag en motorcykels affär. Pappa som är en väldigt speciell man kommer snabbt på att vi ska spela intresserade av att köpa en motorcykel, så går vi in och kollar på dem. Ganska snabbt kommer en försäljare fram och vi börjar diskutera priser och sånt. Det slutar med att vi får med oss en massa broschyrer och vi går nöjda där ifrån. Vi går och äter lite sedan sätter sig pappa och börjar läsa lite medan jag spelar VM 2006 på ett IT-ställe. Vi är framme i Santa Cruz vid 7-tiden och börjar jobba vid 9 tiden. Jag assisterar pappa med synundersökningar igen. Vi lyckas göra runt 160 synundersökningar och firar med att äta kyckling med pommes Sedan blir det sov dags. Dag 8: Jag är lite sjuk idag. Jag assisterar pappa med synundersökningar men tyvärr så klarar jag bara till runt 12 tiden. Sedan går jag tillbaka till hotellet och lägger mig ner för dagen. Jag läser nästa ut hela Zorro (av Isabel Allende). Mycket bra bok på engelska om hur Alejandro de la Vega blev Zorro. Pappa går ut på kvällen och tackar alla för allt. Vi ska ju åka tillbaka på morgon dagen. Jag sover ett x antal timmar. Pappa kommer även med den fina nyheten att vi får åka hem tillsammans. Eftersom vi först bara hade en plats, så skulle jag ha åkt någon dag före honom, men som tur var fick vi nu en biljett till så nu slapp vi det. Vilket vi glömde att berätta för mamma Men, men nu gick det ju bra.

Hemresan till Sverige. Vi går upp tidigt och åker till Santa Cruz för att komma med flyget. Denna resa blir så som man vill att de ska bli, lugn och snabb. Vi kommer fram då det var tänkt och stöter inte på några problem. Resan var väldigt rolig och lärorik. Måste säga att det var tufft att jobba som en optikerassistent bredvid min far och dela ut glasögon. Det blev många kramar och välsignelser efter att de fått ett par. Jag vill därför tacka VFA och framför allt min far för att denna resa blev möjlig. Värt att notera! Maten kostade ca: 15kr för: TACK/David 2 tallrikar med kyckling och pommes Ris Sallad 2 liter Coca Cola