Mönster av registrerad brottsbelastning över livsförloppet

Kriminologiska institutionen Mönster av registrerad brottsbelastning över livsförloppet En uppföljning av 1956 års klientelundersökning Examensarbete 1-2 30 hp Kriminologi Examensarbete 1-2, Avancerad nivå (30 hp) Vårterminen 2011 Fredrik Sivertsson

2

Sammanfattning Det grundläggande syftet med studien har varit att undersöka hur mönstret av brott över livsförloppet ser ut för en grupp individer som under de tidiga tonåren registrerades för brott. Därutöver undersöks huruvida det råder en kontinuitet i brott i denna grupp av ungdomsbrottslingar och om detta i sådana fall skulle kunna betraktas som en kedja av händelser där den tidigare involveringen i brott har bidragit till den senare. Materialet har utgjorts av 1956 års klientelundersökning, där 192 pojkar bosatta i Stockholmsområdet som blev registrerade för brott under de tidiga tonåren valdes ut. I syftet att komma längre i förståelsen av brottslighetens orsaker valdes även en kontrollgrupp om 95 pojkar ut som saknade känd brottsbelastning, men som i övrigt liknade klientelpojkarna med avseende på ålder, social grupptillhörighet, familjetyp och bostadsområde. Studiedesignen har möjliggjort undersökningen av huruvida skillnaderna mellan de båda grupperna i brottsbelastning över livet skiljer sig åt, med kontroll för sådana variabler i ungdomen kan antas samvariera med brott. Det skulle i sådana fall kunna tyda på att det registrerade brottet i ungdomen har haft långsiktiga konsekvenser i form av ytterligare brottsbelastning. De så kallade klientelpojkarna har idag uppnått en ålder av mellan 60 och 70 år, vilket har möjliggjort en beskrivning av hur just deras liv har utvecklats med avseende på registrerad brottsbelastning. Resultatet visar på både likheter och skillnader i relation till tidigare forskning. Att registreras för brott har under klientelpojkarnas livsförlopp varit vanligare under ungdomen än under den senare perioden av livet, och när brott delas in i ett antal brottskategorier framträder mönster som stämmer väl med tidigare forskning. Därutöver råder en tydlig kontinuitet i brott för de klientelpojkar som registrerades för brott under den sena tonårsperioden och under inledningen av vuxenlivet. Däremot verkar det ha skett en ökning av både prevalensen i brott och brottsfrekvensen från den sena tonårsperioden till slutet av 20-årsåldern vilket är en tydlig skillnad mot den vedertagna regeln att det sker ett kontinuerligt avtagande av brottslighet från mitten till den sena tonårsperioden. Kring dessa likheter och skillnader förs en diskussion i ljuset av både metodologiska och kontextuella skillnader som i förlängningen kan bidra till mer kunskap om kriminella karriärer. 3

4

Innehåll Inledning... 7 Syfte och frågeställning... 8 Avgränsning... 9 Bakgrund... 11 Kriminella karriärer begrepp... 11 Genomgång av tidigare forskning... 13 Förväntningar på klientelpojkarnas kriminella karriärer... 16 Kontinuitet i brott teoretisk förankring... 17 Två övergripande förklaringar till kontinuitet i brott... 17 Tillämpning... 18 Material... 20 1956 års klientelundersökning... 20 Registerdata över brottsbelastning... 23 Metod... 24 Bearbetning av data... 24 Operationalisering... 26 Statistiska analysmetoder... 27 Viktiga principer... 28 Reflektioner kring registerdata... 30 Etik... 32 Resultat... 33 Mönster av brott över livsförloppet... 33 Kontinuitet i brott över livsförloppet... 38 Analys och tolkning... 42 Klientelpojkarnas kriminella karriärer i relation till tidigare forskning... 42 Kontinuitet i brott bland klientelpojkarna... 46 Avslutande diskussion... 49 Källförteckning... 53 Bilagor... 58 Bilaga 1: Kategorisering av brott.... 58 Bilaga 2: Mått på psykomotorisk aktivitet och sensibilitet... 59 Bilaga 3: Kontinuitet i brott... 60 5

6

Inledning Brottslighetens variation med ålder har varit och är till viss del fortfarande en omdebatterad fråga inom den kriminologiska disciplinen. Det är också en av de frågor som utmärker det kriminologiska livsförloppsparadigmet (Farrington, 2003). Ett vedertaget faktum inom livsförloppsforskningen är att prevalensen i brottsligt beteende når sin topp under den sena tonårsperioden och därefter avtar (Stattin m.fl., 1989; Wikström, 1990; Kyvsgaard, 1998; Laub & Sampson, 2003; Piquero m.fl., 2007), och att den övervägande majoriteten av ungdomsbrottslingar i den bemärkelsen anpassar sig till det konventionella samhället i vuxen ålder. von Hofer (2001) har kallat denna övergående fas för en "självreglerande process" eftersom den inte verkar kräva något samhälleligt ingripande (s. 319). Uppenbart är dock att inte alla ungdomsbrottslingar återanpassas till det konventionella samhället, utan att de problemförhållanden som i synnerhet den registrerade brottsbelastningen indikerar kan vara språngbrädan på en problematik som följer under en stor del av livsförloppet. Mot bakgrund av att en tidig brottsdebut ökar risken för en lång kriminell karriär (Wolfgang m.fl., 1972; Blumstein m.fl., 1986; Sampson & Laub, 1993; Piquero m.fl., 2007), riktar sig det huvudsakliga intresset i denna studie till hur mönstret av registrerad brottslighet över livsförloppet ser ut för en grupp av individer som har gemensamt att i de tidiga tonåren ha registrerats för brott. Studien har genomförts inom ramen för projektet The Stockholm Boys, som bedrivs på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, och utgör en av de senaste uppföljningarna av 1956 års klientelundersökning av unga lagöverträdare 1. Det finns flertalet exempel på longitudinella studier av brottslighet, men förhållandevis få sträcker sig över hela livsförloppet för samma grupp av individer. Två av de mest uppmärksammade motsvarigheterna till 1956 års klientelundersökning är uppföljningarna av Glueck-studien (Sampson & Laub, 1993; Laub & Sampson, 2003) och Cambridge-studien (Piquero m.fl., 2007). Laub & Samsons (2003) senaste uppföljning utgör med dess längd och sofistikerade kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder en given referenspunkt i den kriminologiska livsförloppsforskningen. Man bör dock ha i åtanke att såväl Glueck-studien som Cambridge-studien är genomförda i samhällen som i flera avseenden skiljer sig från det svenska. Detta är ett starkt skäl till varför motsvarande forskning genomförd i en svensk kontext är av betydelse (Nilsson & Estrada, 2009; Sarnecki m.fl., 2010). 1 Vilket utgör en av undersökningspopulationerna inom projektet. För en sammanfattning av The Stockholm Boys, se Sarnecki m.fl. (2010). 7

Syfte och frågeställning Studiens syfte är att beskriva mönstret av klientelpojkarnas kriminella karriärer och att närmare undersöka huruvida det råder kontinuitet i brott och hur detta i sådana fall kan förklaras. Frågeställningarna är följande: - Hur ser mönstret av registrerad brottsbelastning ut över livsförloppet för klientelpojkarna? - Hur fördelar sig olika typer av brott över livsförloppet? - Har det fortsatta livet i högre grad präglats av brott för den grupp av pojkar som under de tidiga tonåren återfallit i brott (D2) i jämförelse med den grupp av pojkar som endast har registrerats för ett brott under samma period i livet (D1)? - Finns det en samvariation mellan att ha registrerats för brott i ungdomen och att registreras för brott i vuxenlivet? - Har det fortsatta livet i högre grad präglats av brott för den grupp av pojkar som registrerades för brott under de tidiga tonåren (D) i jämförelse med den grupp av pojkar som saknade känd brottsbelastning i ungdomen (C), men som i övrigt hade samma ålder och social grupptillhörighet samt växte upp i liknande familjetyp och bostadsområde? - Kan utfallet av jämförelsen mellan klientelgruppen (D) och kontrollgruppen (C) tolkas som att det finns ett orsaksförhållande mellan registrerad brottsbelastning i ungdomen och i vuxenlivet? För att kunna relatera utfallet av den kriminella karriären till tidigare forskning har beskrivningen genomförts utifrån vedertagna mått på brottslighetens variation med ålder. Den sistnämnda frågeställningen bygger på den uppdelning av klientelpojkarna som genomfördes i den tidigare uppföljningen av 1956 års klientelundersökning (Sarnecki, 1985): D1 bestående av individer som har blivit registrerade för ett brott upp till och med 15 års ålder, och D2 bestående av individer som har återfallit i brott upp till denna ålder. Att dela in klientelpojkarna i två grupper är i sammanhanget ett sätt att nyansera den kriminella karriären bland klientelpojkarna. Det finns endast ett fåtal studier som har följt samma grupp av individer över större delen av livsförloppet, varför denna beskrivning kan bidra till ny kunskap, i synnerhet när det gäller brottsbelastning över den senare perioden av livet. Därutöver bör man vara medveten om att detta är en beskrivning av hur den kriminella karriären har sett ut för gruppen av klientelpojkar, och i den meningen hur den kan se ut för individer med en liknande start i livet. 8

Med kontinuitet i brott avses tendensen att fortsätta begå och bli registrerad för brott bland de individer som tidigare har begått och blivit registrerade för brott. Så kallad inom-individuell utveckling och förändring är ett område som utmärker det kriminologiska livsförloppsparadigmet eftersom det kräver ett longitudinellt datamaterial där uppföljningen rör samma individer (Sampson & Laub, 1997). Materialet är därutöver lämpligt för att undersöka kontinuitet eftersom urvalet kan karaktäriseras i termer av en riskgrupp för fortsatt brottslighet (Piquero, 2008, s. 34). Det finns flera studier som visar att det råder en relativt hög grad av kontinuitet i brott från barndomen upp till vuxenlivet (Sampson & Laub, 1993; Piquero m.fl., 2007). Denna studie kan i detta avseende framförallt bidra med att undersöka om detta är fallet även för en grupp av ungdomsbrottslingar som växt upp i det svenska samhället. Därutöver saknas det kunskap om huruvida denna kontinuitet sträcker sig upp till den senare perioden av livet. Vidare går förklaringarna till kontinuitet i brott isär. Utgångspunkten är det teoretiska konceptet state dependence, med vilket menas effekten av en tidigare händelse på ett framtida utfall (Nagin & Paternoster, 1991; 2000). Draget till sin spets skulle en sådan förklaring innebära att det råder ett kausalt orsakssamband mellan brott i ungdomen och brott i vuxenlivet. Den analytiska möjligheten som ges av studiedesignen i 1956 års klientelundersökning är att jämföra den i ungdomen brottsbelastade klientelgruppen med en kontrollgrupp av individer som saknat brottsbelastning i ungdomen men som har samma ålder, social grupptillhörighet, familjetyp och bostadsområde. Det finns dock en alternativ förklaring till kontinuitet i brott, nämligen att vissa individer föds med eller tidigt i livet förvärvar någon form av egenskap som gör dem mer brottsbenägna än andra. Detta kallas för en population heterogeneity -förklaring (Ibid.), och analysen av jämförelsen mellan klientelgruppen och kontrollgruppen måste därför ske mot bakgrund av att individerna i de respektive grupperna kan skilja sig åt i något annat hänseende än variablerna de är matchade på. Avgränsning Ett antal förtydliganden är på sin plats innan litteraturgenomgången tar vid. Majoriteten av studier inom livsförloppsforskningen använder registrerad brottsbelastning som en indikator på antisociala eller avvikande beteenden. Det är då sällan som synen på vad som utgör avvikande beteenden problematiseras. Ur ett sociologiskt perspektiv är det dock viktigt att poängtera att handlingar ges olikartade betydelser inom skilda sociala ramar (Christie, 2005, 9

s. 17). Den sociologiska prägeln tar sig i denna studie uttryck i att synliggöra brottets sociala konstruktion bland annat genom att lägga tyngd på att det är ett begrepp som är i ständig förändring (von Hofer, 2011, kap. 6), och mot bakgrund av detta problematisera den kriminella karriären. Därför vill jag även vara tydlig med att denna studie inte gör anspråk på att tala om den kriminella karriären i bemärkelsen det avvikande beteendets utveckling. Precis som titeln anger handlar det om den registrerade brottsbelastningens utveckling över livsförloppet, vilket i sammanhanget även inbegriper utvecklingen av rättsväsendets respons på vissa typer av handlingar. 10

Bakgrund Livsförloppsforskning inom den kriminologiska disciplinen ( Developmental and life-course criminology förkortat DLC) har beskrivits som ett eget paradigm, vilket karaktäriseras av tre inriktningar: utvecklingen av kriminalitet och antisocialt beteende, riskfaktorer i olika åldrar och inverkan av olika händelser på livsförloppet (Farrington, 2003, s. 221). I detta avsnitt redogörs inledningsvis för grundläggande gemensamma begrepp inom det kriminologiska livsförloppsparadigmet. Därefter följer en övergripande genomgång av såväl internationell som svensk och nordisk forskning på området. Avslutningsvis redogörs för ett antal förväntningar som mot bakgrund av tidigare forskning kan ställas på klientelpojkarnas kriminella karriärer. Kriminella karriärer begrepp Några av pionjärerna inom den kriminologiska livsförloppsforskningen har definierat den kriminella karriären som: the characterization of the longitudinal sequence of crimes committed by an individual offender (Blumstein m.fl., 1986, s. 12). Den kriminella karriären kan alltså förstås som ett förlopp vilket inleds med den första lagöverträdelsen och avslutas med den sista. Av detta följer att den enskilda förutsättningen för att kunna karaktäriseras i termer av ens kriminella karriär är att ha brutit mot lagen åtminstone vid ett tillfälle Terminologin kan rent språkligt tyckas olycklig eftersom begreppet karriär kan ge associationer till ett självvalt levnadssätt, vilket ytterst sällan är fallet. Blumstein m.fl. (1988) påpekar dock att det i begreppet inte ligger någon innebörd vad gäller betingelserna till det brottsliga beteendet (s. 2). Den kriminella karriärens förlopp utgörs av inledningen ( onset ), avslutet ( termination ) och varaktigheten ( duration ). I praktiken är det vanligt att definiera starten och slutet som de åldrar under vilka det första respektive det sista brottet registreras 2. Den kriminella karriärens varaktighet kan därmed definieras som tiden mellan starten och avslutet, vilket innebär att måttet är aktuellt för de lagöverträdare som blivit lagförda för brott begångna vid åtminstone två tillfällen. Brott är ett samlingsbegrepp på en mängd olika handlingar som varierar i både tid och rum, varför man kan ställa sig frågan vilka brott som ska räknas när det kommer till att beskriva den kriminella karriären. Farrington (2003) ringar övergripande in den brottslighet som teorier inom livsförloppsparadigmet avser att förklara på följande vis: Offending refers to the most 2 Det kan vid en första anblick tyckas enkelt att ringa in den kriminella karriären med hjälp av ovanstående begrepp, men vid närmare eftertanke kan man fundera över vilka händelser som egentligen utgör starten respektive avslutet i den kriminella karriären (Soothill m.fl., 2009, s. 3), och i vilken utsträckning hela den tidsperioden däremellan kan betraktas som en varaktighet (Laub & Sampson, 2003, s. 19). 11

common crimes of theft, burglary, robbery, violence, vandalism, minor fraud and drug use, and to behavior that in principle might lead to a conviction in Western industrialized societies such as the United States and the United Kingdom (s. 223). Vad som kan konstateras är att brottsdefinitionen har en avgörande betydelse för vilka individer som överhuvudtaget ska kunna beskrivas i termer av den kriminella karriären och omfattningen av densamma (Kyvsgaard, 1998, s. 46). Ur ett sociologiskt perspektiv kan brottet förstås utifrån rättsväsendets respons (Kitsuse & Cicourel, 1963), vilket skulle kunna reflekteras av straffskalan för brottet. Inom livsförloppsparadigmet hänvisas till brottets allvarlighet ( seriousness ), vilket vanligtvis bedöms enligt samma mall (Soothill m.fl., 2009a, s. 5). Den karriär som endast innehåller ett brott utgör den ena av två ytterligheter, där den andra består av de lagöverträdare som begår allvarliga brott i hög omfattning och över längre tidsperioder, de så kallade karriärkriminella ( career criminals ) (Blumstein m.fl., 1988, s. 2). Andra uttryck på denna ytterlighet av lagöverträdare är den kroniske ( chronic offender ) (Wolfgang m.fl., 1972) eller den livsförloppspersistenta ( life course persister ) 3 (Moffit, 1993). Det är sedan långt tillbaka ett väletablerat faktum att en mindre andel av lagöverträdarna står för majoriteten av de begångna brotten (Wolfgang m.fl., 1972), varför någon variant av kategorisering kan motiveras. Grupperna kan åtskiljas prospektivt med hänvisning till händelser eller egenskaper som kan antas förklara den kriminella karriärens utseende och omfattning, eller retrospektivt med hänvisning till hur den kriminella karriären har sett ut. Farrington (2006) åtskiljer till exempel den persistente ( persister ), den avtrappande ( desister ) och den sena ( late onset ) lagöverträdaren utifrån karriärens längd och tidpunkten för dess inledning. Nilsson & Estrada (2009) kategoriserar lagöverträdarna efter huruvida de har registrerats för brott i ungdomen, i vuxenlivet eller både och. Sarnecki (1985) utgår istället från den registrerade brottsbelastningen i ungdomen. Att studera brottslighetens variation med ålder är inom livsförloppsparadigmet detsamma som att studera brottslighetens utveckling över livsförloppet. Utmärkande för livsförloppsparadigmet är att samvariationen mellan brott och ålder rör samma grupp av individer (Sampson & Laub, 1997). Den så kallade ålder-brottskurvan redovisas vanligtvis utifrån två mått (Soothill m.fl., 2009a, s. 20f): prevalens och brottsfrekvens 4. Med prevalens 3 Det bör nämnas att definitionerna av dessa ytterligheter av lagöverträdare skiljer sig något åt. 4 Andra begrepp som används som synonyma till dessa är deltagande ( participation ) respektive incidens ( incidence ) (Soothill m.fl., 2009, s. 5). 12

avses den andel av populationen som vid en given tidpunkt har registrerats för brott, det vill säga den andel som under denna tidpunkt kan karaktäriseras i termer av aktiva lagöverträdare (Blumstein m.fl., 1988, s. 3). Brottsfrekvensen har i tidigare forskning mätts på två olika sätt: antalet brott som samtliga individer i en population under en given tidsperiod har registrerats för, respektive det antal brott som de aktiva lagöverträdarna i en population under en given tidsperiod har registrerats för (Piquero m.fl., 2007, s. 46). Den senare definitionen är vad Blumstein m.fl. (1986) avser med lambda. Huruvida den individuella brottsfrekvensen följer samma mönster som prevalensen för alla grupper av lagöverträdare är en omstridd fråga och ett av skälen till varför det råder en viss diskrepans i tidigare forskning kan hävdas vara de skilda sätten att mäta brottsfrekvensen (Piquero m.fl., 2007, s. 46). Därför är det viktigt att vara tydlig med hur brottsfrekvens har operationaliserats i studien. Genomgång av tidigare forskning Ett väl belagt resultat inom den kriminologiska livsförloppsforskningen är att prevalensen i brott når sin topp under mitten till den sena tonårsperioden för att därefter avta (Farrington, 2003). Detta är ett genomgående resultat när det gäller representativa urval av olika befolkningsgrupper (Stattin m.fl., 1989), och kohortundersökningar (Sveri, 1962; Wikström, 1990). Deltagandet i brott är med andra ord störst under denna period i livet, varefter anpassningen till det konventionella samhället ökar. Något förvånande har detta resultat visat sig gälla även i urval där individerna valts ut på kriteriet att ha haft en tidig problematik såsom Glueck-studien (Sampson & Laub; 1993; Laub & Sampson, 2003), eller att ha växt upp i delar av städer som präglats av svåra förhållanden såsom Cambridge-studien (Piquero m.fl., 2007). Det kan tyckas något konstigt att denna andel av befolkningen uppvisar ett mönster som liknar normalbefolkningen, men så verkar alltså vara fallet. Den individuella brottsfrekvensen kan variera avsevärt mellan enskilda lagöverträdare (Blumstein m.fl., 1988). Tidigare forskning har dock visat att brottsfrekvensen i det närmaste följer samma mönster som prevalensen i brott (Piquero m.fl., 2007), det vill säga att flest antal brott registreras under mitten till den sena tonårsperioden för att därefter avta. Det finns studier som visar på små nyansskillnader. I den svenska metropolit-studien har Wikström (1990) till exempel visat att andelen lagöverträdare är störst vid 19 års ålder medan flest brott har registrerats vid 17 års ålder (s. 67f). Vad som är mer omtvistat huruvida alla lagöverträdare följer detta mönster. Blumstein m.fl. (1986; Blumstein m.fl., 1988) har varit några av de främsta förespråkarna för att den individuella brottsfrekvensen inte nödvändigtvis 13

följer samma mönster som prevalensen i brott, därav måttet lambda. Därmed skulle prevalenskurvan dölja en grupp av lagöverträdare vilkas brottsfrekvens inte varierar med åldern utan är konstant över större delen av livsförloppet (Moffitt, 1993). Majoriteten av de studier som undersökt lambda har dock funnit att även de aktiva lagöverträdarnas brottsfrekvens i stort sett följer samma mönster som den vedertagna prevalenskurvan, det vill säga att dessa registreras för brott i större utsträckning under den första perioden av livet varefter det sker en avtrappning (Andersson, 1991; Kyvsgaard, 1998; Piquero m.fl., 2007; men se Blumstein m.fl., 1979). Det har sedan en tid tillbaka varit känt att en mindre andel lagöverträdare ansvarar för majoriteten av antalet registrerade brott i en population (Wolfgang m.fl., 1972). Den kriminella karriären kan alltså vara mångfacetterad när det gäller dess omfattning. Samtidigt är en av slutsatserna i Laub & Sampson s (2003) senaste uppföljning av Glueck-pojkarna att oavsett omfattningen av den kriminella karriären så finns det en egenhet i mönstret som alla grupperna har gemensamt, nämligen att brottsbelastningen förr eller senare avtar. Enligt denna tanke skulle man kunna tala om den kriminella karriären i termer av dess avtagande - somliga avtar tidigare och andra senare. Få studier har kunnat ge stöd för existensen av en grupp livsstilspersistenta lagöverträdare (men se Blokland m.fl., 2005), varför det kan anses motiverat att istället fokusera på vid vilken tidpunkt i livet som olika kriminella karriärer börjar närma sig varandra i omfattning (Soothill m.fl., 2009b). Kritiker till Laub & Sampson s ståndpunkt menar dock att det bristande stödet för existensen av en grupp persistenta lagöverträdare kan vara en konsekvens av studiens genomförande. En tänkbar orsak är att den aktiva lagöverträdaren inte alltid är fri till att kunna begå och bli registrerad för brott, som en följd av att denne har avlidit eller blivit fängslad. Om den genomsnittliga brottsfrekvensen beräknas för alla individer som ursprungligen valdes till en livsförloppsstudie kommer den till viss del sjunka som en följd av att individer avlider, vilket i synnerhet gäller studier som omfattar större delen av livsförloppet. Fortfarande kvarstår då problemet med att brottsfrekvensen till stor del styrs av en minoritet av lagöverträdare i urvalet, och att vad som händer med dessa individer får stor betydelse. Blokland m.fl. (2005) menar att framförallt fängelsevistelse kan vara ett skäl till varför mönstren av brottsbelastning är avtagande för samtliga grupper av lagöverträdare i Laub & Sampson s uppföljning av 14

Glueck-studien 5 (s. 946). I den holländska studie som omfattar ett stort representativt urval av lagöverträdare upp till en ålder av 72 år finner Blokland m.fl. (2005) stöd för att det trots allt kan finnas en grupp av lagöverträdare vilkas genomsnittliga brottsfrekvens är i det närmaste konstant från början av vuxenlivet upp till denna ålder 6. Mönstret har dock i andra studier visat sig vara detsamma vid kontroll för tid i frihet (Piquero m.fl., 2001), och uppräkning av brott som metod för att justera för fängelsevistelse (Kyvsgaard, 1998). Vad som kan konstateras är att det krävs studier som följer samma grupp av individer över en större del av livsförloppet för att kunna undersöka existensen av en grupp persistenta lagöverträdare. Variationen mellan brott och ålder ser annorlunda ut beroende på vilken typ av brott som studeras. Tillgreppsbrott utgör generellt sett den vanligaste kategorin av lagöverträdelser av de som räknas, och har i vissa studier visat sig utgöra en så pass stor andel att den samlade brottsfrekvensens variation med ålder i princip replikeras enbart av denna brottstyp (se t.ex. Laub & Sampson, 2003). En svensk studie på området har visat att det är vanligast att bli registrerad för tillgreppsbrott och skadegörelse under de tidiga ungdomsåren, varefter en bredare repertoar av brottstyper tillkommer (Stattin m.fl., 1989). Våldsbrott har varit en brottstyp av särskilt stort intresse inom den kriminologiska livsförloppsforskningen, delvis eftersom det enligt flera inflytelserika teorier är den typ av brott som framförallt utmärker den persistente lagöverträdaren (se t.ex. Moffit, 1993). I Glueck-studien har de flesta våldsbrotten registreras i 20-årsåldern, det vill säga senare än tillgreppsbrotten, och avtagandet är därefter inte lika abrupt (Laub & Sampson, 2003, s. 88). Cambridge-studien visar däremot att mönstret av våldsbrott, likt tillgreppsbrott, överensstämmer väl med den samlade brottskategorin (Piquero m.fl., 2007, s. 55f). Laub & Sampson s (2003) studie pekar på att framförallt alkohol- och narkotikarelaterad brottslighet skiljer sig från mönstret av tillgreppsbrott genom att ligga på en relativt stabil nivå från slutet av tonårsperioden ända upp till mitten av 40- årsåldern för att därefter falla markant (s. 89). När det gäller bedrägeri- och trafikbrott så har en tidig genomgång av den svenska metropolit-studien visat att utvecklingen från 20 till 25 år är relativt stabil (Wikström, 1990, s. 66). Kunskapsläget är däremot sämre när det gäller utvecklingen av dessa brott senare i livet. 5 Laub & Sampson (2003) har endast kunnat kontrollera för fängelsevistelse upp till en ålder av 32 för hela den i ungdomen brottsbelastade undersökningsgruppen. 6 De finner dock inget stöd för att dessa individer har de karaktäristika som Moffitt (1993) menar utmärker den persistente lagöverträdaren. Bland annat utmärks gruppens brottslighet av stöldbrott och inte våldsbrott (Blokland m.fl., 2005, s. 945). 15

Det går att skönja en stark kontinuitet i brott och andra avvikande beteenden från barndomen till ungdom och in i vuxenlivet i den meningen att individer som har begått relativt många brott under en tidigare period i livet tenderar att begå relativt många brott även under senare perioder av livet (Farrington, 2003, s. 223). Därutöver är en av de mer robusta riskfaktorerna för en lång kriminell karriär att ha debuterat tidigt i brott (Ibid.). I Cambridge-studien framkommer till exempel att de som debuterat före vid 10 års ålder tenderar att göra sig skyldiga till i genomsnitt omkring dubbelt så många lagföringar som de som debuterat vid 15 års ålder (Piquero m.fl., 2007, s. 66). Sampson & Laub (1993) har funnit att sambandet mellan tidig debut och högre grad av brottslighet är giltigt med kontroll för variabler som rör familjeförhållanden och andra bakgrundsfaktorer (s. 92f). På senare tid har en del av forskningen inom livsförloppsparadigmet även kommit att intressera sig för individer som saknar registrerad brottsbelastning (se t.ex. Kurlychek m.fl., 2007; Soothill m.fl., 2009b). De individer som saknar tidigare registrerade lagöverträdelser utgör till exempel en relevant referensgrupp när det gäller risken för framtida brottsbelastning. En kriminalpolitisk fråga är i sammanhanget hur länge det går att motivera ett öppet belastningsregister för de individer som har ett tidigare förflutet som kriminella. Både Kurlychek m.fl. (2007) och Soothill m.fl. (2009b) har jämfört risken återfall bland individer som tidigare registrerats för brott med risken för att registreras för det första brottet bland tidigare ostraffade individer. Åsikterna går dock isär när det gäller huruvida de båda grupperna sammanfaller i risken att registreras för ytterligare brott. Kurlycheck m.fl. (2007) drar slutsatsen att detta är fallet efter omkring 7 år, medan Soothill m.fl. (2009b) menar att detta aldrig inträffar men att risken är obetydligt mycket större för den tidigare brottsbelastade gruppen att återfalla efter 10 år. Förväntningar på klientelpojkarnas kriminella karriärer Ovanstående genomgång av forskningsläget har visat på resultat som ligger till grund för ett antal förväntningar som kan göras på denna uppföljning av 1956 års klientelundersökning. Följande förväntningar kan ställas på klientelpojkarnas kriminella karriärer: - Prevalensen i brott bör vara avtagande under hela undersökningsperioden, det vill säga att den största andelen av klientelpojkarna har registrerats för brott under åldersintervallet 16 till 19 varefter deltagandet har avtagit fram till det sista åldersintervallet, 55 till 59. 16

- Detsamma bör gälla utvecklingen av brottsfrekvensen, det vill säga att klientelpojkarna har registrerats för flest brott under åldersintervallet 16 till 19 varefter aktiviteten har varit avtagande fram till det sista åldersintervallet, 55 till 59. - Tillgreppsbrott bör vara den dominerande brottstypen under den sena tonårsperioden, varefter fler brottstyper tillkommer. Vidare bör våldsbrott nå sin topp något senare än tillgreppsbrott, och narkotikabrott bör sticka ut genom att vara betydligt jämnare fördelat över livsförloppet i jämförelse med tillgrepps- och våldsbrott. - Livsförloppet bör i högre grad präglas av brott för individerna i D2 i jämförelse med individerna i D1, det vill säga både prevalensen i brott och brottsfrekvensen bör ligga på högre nivåer vid varje åldersintervall för D2 än för D1. - D1 och D2 bör, trots skilda nivåer vid givna tidsperioder, uppvisa liknande mönster av registrerad brottsbelastning över livsförloppet. Mönstret bör alltså, under den studerade perioden av deras liv, vara avtagande för båda dessa grupper. Kontinuitet i brott teoretisk förankring Studiens inledande syfte är att redogöra för och nyansera den kriminella karriären såsom den har sett ut för klientelpojkarna. Detta är en rent beskrivande uppgift, och precis som Kyvsgaard (1998) påpekar är det svårt att relatera till teorier på området eftersom det inte finns några avsikter på att ge några förklaringar till varför det ser ut som det gör (s. 218). Studiens andra syfte går däremot att förankra i teori, då uppgiften är att komma närmare en förklaring till kontinuitet i brott, det vill säga samvariationen mellan brott under flera perioder av livet. Den teoretiska genomgången kommer att röra två övergripande förklaringar till detta samband, för att avslutas med en tillämpning i enlighet med frågeställningen. Två övergripande förklaringar till kontinuitet i brott Kontinuitet i brott kan ha två övergripande förklaringar. För det första kan brottsbelastning i ungdomen tänkas ha haft en kausal effekt på det framtida handlandet. En sådan förklaring kallas för state-dependence (Nagin & Paternoster, 2000, s. 118) eller kinds of context (Laub & Sampson, 2003, s. 24). Förklaringen är nära relaterad till en av kärnorna inom det kriminologiska livsförloppsparadigmet, nämligen utveckling och förändring av kriminellt och antisocialt beteende, så kallad inom-individuell förändring (Sampson & Laub, 1997). De utmärkande dragen i förklaringen är att den är dynamisk och utgår från händelser och föränderliga tillstånd som orsaker till involvering i brott. Denna förklaring rymmer alltså en dimension som tar till vara på omgivande faktorers betydelse, till exempel samhällets respons 17

på den brottsbelagda handlingen. Den alternativa förklaringen lägger tyngden på individuella egenskaper som orsak till brottslighet. En sådan förklaring kallas för population heterogeneity (Nagin & Paternoster, 2000, s. 119) eller kinds of people (Laub & Sampson, 2003, s. 24). Brottsbenägenhet är i denna mening en hos individen inneboende egenskap som är medfödd eller förvärvas tidigt i barndomen och som därefter är statisk över det fortsatta livet. Den senare förklaringen skulle innebära att det samband som råder mellan tidigare och senare brottsbelastning är skenbart eftersom det är ett resultat av så kallade mellan-individuella skillnader som inte är kända. Det är med andra ord en följd av att vissa individer är mer brottsbenägna än andra och därmed begår brott, och följaktligen blir registrerade för brott, i större utsträckning oavsett tidigare erfarenheter av involvering i brott och/eller respons från rättsväsendet. Figur 1. Illustration av två alternativa förklaringar till kontinuitet i brott: state dependence respektive population heterogeneity. Tillämpning Varför skulle lagöverträdelser i ungdomen öka risken för att begå brott i vuxenlivet? Att förklara framtida brottslighet med tidigare utgör den grundläggande tanken i teorin om den kumulativa ofärdens process ( cumulative continuity of disadvantage ) (Sampson & Laub, 1997; översättning av Nilsson & Estrada, 2009). Enligt Sampson & Laub (1997) är denna process av ofärd relaterad till de fyra institutionerna av social kontroll: familjen, skolan, kamrater och straff (s. 13). I likhet med klassisk kontrollteori är en grundläggande tanke att risken för avvikelse ökar när individens band till det konventionella samhället försvagas (Hirschi, 1969). Men istället för att enbart konstatera risken av bristande anknytning till 18

nämnda institutioner för brottsligt beteende menar Sampson & Laub (1997) att relationen lika gärna kan gå i motsatt riktning, med andra ord att anknytningen till det konventionella samhället kan försvagas som en konsekvens av det avvikande beteendet. Försvagningen leder i sin tur till ökad risk för fortsatt involvering i brott. En förlängning av detta resonemang är därmed att brottslighet i ungdomen indirekt leder till fortsatt brottslighet i vuxenlivet: delinquency incrementally mortages the future by generating negative consequences for the life chances of stigmatized and institutionalized youth (Laub & Sampson, 2003, s. 51). Vad skulle den alternativa förklaringen kunna vara, det vill säga varför skulle lagöverträdelser i ungdomen sakna betydelse för att begå brott i vuxenlivet? Några av de främsta förespråkarna för en sådan förklaring till brott över livsförloppet är Gottfredson & Hirschi (1990), och det teoretiska koncept självkontroll. Självkontroll erhålls tidigt i barndomen och utgör därefter en statisk egenskap. De huvudsakliga orsakerna till låg självkontroll är en bristande uppfostran och andra faktorer som rör familjen. En god uppfostran bygger på en god övervakning av barnet och på en god relation mellan barnet och föräldrarna. Övriga faktorer som påverkar möjligheten till en god uppfostran är föräldrarnas kriminalitet, familjestorlek, familjekonstellation och huruvida mamman arbetar utanför hemmet (Kubrin m.fl., 2009, s. 188). Indikatorer på att individen har en låg grad av självkontroll är att denne är impulsiv, okänslig, fysisk, risktagande, kortsiktig och icke-verbal (Ibid., s. 189). Klientelpojkarna och den matchade kontrollgruppen har haft en liknande start i livet när det gäller ett antal sådana förhållanden som påverkar möjligheten att utveckla självkontroll, i synnerhet familjekonstellation. Eftersom skillnaden mellan de båda grupperna är att den ena består av pojkar som begått och registrerats för brott i ungdomen medan den andra saknar registrerad brottsbelastning i ungdomen, är det därför möjligt att med kontroll för dessa variabler undersöka konsekvenserna av registrerad brottsbelastning i ungdomen för framtida brottsbelastning. Precis som teorin om självkontroll anger finns det egenskaper som indikerar låg självkontroll och som under tidpunkten för undersökningarna i barndomen, enligt teorin, ska vara etablerade och statiska över det fortsatta livet. Därför kommer jämförelsen av klientelgruppens och kontrollgruppens registrerade brottsbelastning över livsförloppet att kompletteras med en analys av hur ett antal av dessa indikatorer på och orsaker till låg självkontroll fördelar sig på de båda grupperna. 19

Material Kyvsgaard (1998) menar att studiet av kriminella karriärer kräver att datamaterialet uppfyller tre kriterier: det måste beröra individer, omfatta ett tidsförlopp och innehålla tidpunkter för de händelser som är av intresse (s. 12). Detta kan sägas utgöra grundläggande krav för en longitudinell studie i ämnet. Det är dock viktigt att påpeka skillnaden mellan att studera fenomenet brottslighet med en longitudinell ansats och att studera individuell utveckling och förändring (Sampson & Laub, 1997), av vilka det senare trots allt utgör ett fundament inom den kriminologiska livsförloppsforskningen (Farrington, 2003). För att studera individuell utveckling måste uppföljningen röra samma individer. Vidare bör tidsförloppet omfatta såväl barndom- och tonårsperioden som vuxenlivet för att möjliggöra förklaringar av longitudinella mönster av brottslighet (Laub & Sampson, 2003, s. 4). Dessa är kriterier som uppfylls av 1956 års klientelundersökning. Under detta avsnitt kommer studiedesignen och urvalsförfarandet av 1956 års klientelundersökning att övergripande redogöras för 7. Detta ger en bild av undersökningens omfattning och är av betydelse vid den kommande diskussionen av hur de resultat som framkommer bör tolkas. Avslutningsvis redogörs övergripande för de registerdata som har använts för att följa upp klientelpojkarnas registrerade brottsbelastning över livsförloppet. 1956 års klientelundersökning 1956 års klientelundersökning kan beskrivas som en retrospektiv studie i den meningen att klientelet valdes ut på det kriterium som avsikten var att förklara, det vill säga att ha begått och blivit registrerad för brott (SOU, 1971, s. 55). Vidare kan den i framförallt tre avseenden liknas vid den välkända Glueck-studien (Glueck & Glueck, 1950; uppföljd av Sampson & Laub, 1993; Laub & Sampson, 2003): studiedesignen innehåller en matchad kontrollgrupp, deltagarna är utvalda på ett antal likartade kriterier och uppföljningarna täcker större delen av livsförloppet. Klientelundersökningen var uppdelad i två omgångar: en prov- och en huvudundersökning. Av de 300 individer som klientelundersökningen sammanlagt skulle bestå av fördelades 100 till provundersökningen och 200 till huvudundersökningen. Provundersökningen skulle innehålla 50 brottpojkar och 50 kontroller, medan motsvarande antal i huvudundersökningen skulle vara 150 brottpojkar och 50 kontroller. Avsikten var att prov- och 7 För en utförlig redogörelse av övervägningar i urvalsförfarandet och de olika metoder som använts för datainsamlingen hänvisas till SOU 1971:49. 20

huvudundersökningen i det väsentliga skulle bilda en enhet (SOU, 1971, s. 21), alltså sammantaget 200 brottpojkar och 100 kontroller. Förutom att det är en viss tidsskillnad mellan de båda undersökningarna, förändrades urvalsförfarandet till att bli något snävare 8. Kriteriet för själva brottet förändrades från att vara av en inte bagatellartad karaktär till ett egendomsbrott av en inte bagatellartad karaktär. På så vis skulle materialet bli mer homogent och bestå av den vanligaste typen av ungdomsbrott (Ibid., s. 23). Eftersom de båda utgör det fullständiga materialet är det rimligt att beskrivningen utgår från den vidare avgränsningen. Den ursprungliga klientelundersökningen utgörs sammantaget av 287 individer, uppdelade i två grupper: en undersökningsgrupp (D) och en kontrollgrupp (C). Undersökningsgruppen, de så kallade klientelpojkarna, består av 192 skolpojkar i Stockholm födda mellan 1943 och 1951 vilka inom åldersintervallet 11 till 15 år gjort sig skyldiga till brott av en inte bagatellartad karaktär (SOU, 1971, s. 23), och som på grund av brottet för första gången efter fyllda 11 år var föremål för utredning av polisen (Ibid., s. 66). Avsikten var alltså att brottet skulle utgöra pojkarnas brottsdebut. Det brottsbelastade klientelet är slumpmässigt utvalda från listor som tillhandahållits av polismyndigheten i Stockholm (SOU, 1971, s. 23), vilka därmed utgjorde undersökningens urvalsram 9. Dessa listor har bestått endast av personer som uppfyllde de kriterier som ställts upp och där det enligt åklagare eller polisman inte har rått några tvivel om skuldfrågan. Kontrollgruppen består av 95 pojkar av vilka den övervägande majoriteten inte varit registrerade för brott. Dessa blev utvalda med hjälp av befolkningsregistret och matchad på variablerna ålder, socialgrupp, familjetyp och bostadsområde. Det visade sig dock i efterhand att 4 individer i den uttagna kontrollgruppen trots allt blev kända för brott före 15 års ålder, vilket innebär att kontrollgruppen innehåller nära nog den andel brottsdebutanter som karaktäriserade totalbefolkningen vid tillfället för undersökningen (SOU, 1972, s. 37). En jämförelse mellan D-gruppen och C-gruppen är därmed en jämförelse mellan en grupp där samtliga består av kända brottsdebutanter och en grupp som i stort sett avspeglar normalbefolkningen med avseende på brottsdebutanter. 8 Den övre åldersgränsen sänktes från 15 år till fyllda 14 men ej 15 år, av skälet att ytterligare markera undersökningens karaktär av debutantundersökning för de yngre åldersklasserna (SOU, 1971, s. 22). 9 Därmed är de formella kriterierna för inferentiella beräkningar uppfyllda. Det är dock svårt att i nuläget bedöma kvalitén på urvalsramen och det slumpmässiga urvalsförfarandet. 21

Klientelgruppen har i den tidigare uppföljningen av 1956 års klientelundersökning delats in i två undergrupper (Sarnecki, 1985). Indelningen skedde på grund av den heterogena sammansättningen av lagöverträdare vad gäller deras brottsbelastning (s. 21). Klientelgruppen (D) är följaktligen indelad i två undergrupper: D1 som består av de 131 individer som gjorde sig skyldiga till en registrerad lagöverträdelse upp till och med 15 års ålder, och D2 som består av 61 individer ansvariga för två eller fler registrerade lagöverträdelser upp till och med samma ålder. Individerna i D2 har med andra ord gemensamt att ha återfallit i brott under ungdomen. Det kan nämnas att D2 fortfarande består av individer som skiljer sig markant åt i brottsbelastning. En ytterligare indelning skulle dock leda till allt för små grupper för att kunna göra meningsfulla beräkningar (Ibid., s. 22). Det bör förtydligas att matchningsförfarandet i klientelundersökningen enbart gäller den fullständiga klientelgruppen (D) och kontrollgruppen (C), eftersom uppdelningen undergrupperna D1 och D2 har genomförts i efterhand. Detta innebär att en uppmätt skillnad i brottsbelastning mellan D1 och D2 kan vara orsakat av att de skiljer sig åt i de variabler som i en jämförelse mellan C och D fungerar som kontrollvariabler, det vill säga ålder, social grupptillhörighet, familjetyp och bostadsort (Sarnecki, 1985, s. 22f). Därför är utrymmet för alternativa förklaringar till brottsbelastning över livsförloppet större i jämförelsen mellan D1 och D2 än i jämförelsen mellan D och C 10. Den inledande datainsamlingen pågick mellan åren 1959 och 1963. Undersökningen omfattar totalt sett 2000 variabler och rör såväl psykologiska tester, medicinska och psykiatriska undersökningar som sociologiska intervjuer, hembesök samt intervjuer med föräldrar och lärare. Även pojkarnas registrerade och självrapporterade brottslighet är medtagna. Den första uppföljningen, den så kallade follow-up-undersökningen, genomfördes i myndig ålder i samband med inskrivningen till militärtjänst (SOU, 1971, s. 24). Uppföljningen omfattade såväl attitydundersökningar och självrapporterad brottslighet som en insamling av civila och militära registerdata. Den andra uppföljningen genomfördes när klientelpojkarna var vid en ålder av mellan 32 och 40 år (Sarnecki, 1985). Uppföljningen rör registerdata kring eventuella dödsorsaker, boende- och familjeförhållanden, inkomst, egendom, anställningar, sjukdomar, arbetslöshet, utbildning, socialstöd samt registrerad brottsbelastning (Sarnecki, 1985, s. 17ff). Denna studie genomförs inom ramen för den tredje uppföljningen som till viss del fortfarande 10 Detta är också skälet till att jag har valt att presentera jämförelsen mellan D1 och D2 som en nyansering av den kriminella karriären, snarare än som en metod för att undersöka orsaksförklaringar till kontinuitet i brott. 22

pågår, både när det gäller registerdatainsamling och kvalitativa intervjuer. I dagsläget finns registerdata tillgängliga från bland annat Statistiska centralbyrån (SCB), Socialstyrelsen och Brottsförebyggande rådet (Brå). Deltagarna i klientelundersökningen har vid tidpunkten för denna uppföljning uppnått en ålder av omkring 65 år. Tabell 1. Översikt över undersökningsdeltagare. Grupp Beteckning Antal Klientelgrupp D 192 D1 131 D2 61 Kontrollgrupp C 95 Registerdata över brottsbelastning Klientelpojkarnas brottsbelastning över livsförloppet har följts upp med hjälp av två registerkällor: Person- och belastningsregistret (PBR) samt Lagföringsregistret. PBR utgjorde källan i den tidigare uppföljningen (Sarnecki, 1985), och har i denna uppföljning funnits tillgängligt som en färdigbearbetad datafil. Gemensamt för PBR och Lagföringsregistret är att de båda innefattar de personer i undersökningen som har dömts i brottmål, meddelats åtalsunderlåtelse eller erhållit ett godkänt strafföreläggande. Klientelpojkarnas brottsbelastning har enligt PBR kunnat följas upp till en ålder av 32 till 40 år. Lagföringsregistret har funnits tillgängligt från 1974 till 2009, det vill säga från åldrarna 23 och 31 år till mellan 58 och 66 år. En större del av klientelpojkarnas livsförlopp med avseende på brottsbelastning är alltså täckt, dessutom med en viss överlappning mellan de båda registerkällorna. 23

Metod Den valda undersökningsmetoden, avgränsningar och definitioner har stor betydelse för resultatet. Precis som Kyvsgaard (1998) påpekar finns det flertalet exempel på studier inom kriminologisk livsförloppsforskning som brister i dessa avseenden, varför jämförelser i många fall är svåra att göra (s. 47). Det är därför min utgångspunkt att ge en systematiskt och detaljerad beskrivning av hur bearbetningen av datamaterialet och konstruktionen av de resultat som i senare avsnitt kommer att framställas har gått till. Avsnittet behandlar även för kvantitativ forskning viktiga principer såsom kausalitet och generaliserbarhet, samt reflektioner kring registerdata och etik. Bearbetning av data Vid beräkning av antal brott kodades i den tidigare uppföljningen alla de brott som registrerats i PBR och som resulterat i påföljd 11 (Sarnecki, 1985). I denna uppföljning har Lagföringsregistret utgjort registerkällan till brottsbelastning, och tidigare kodningsrutin har i möjligaste mån följts. Att ha blivit lagförd för brott innebär att ha erfarit fällande domslut i tingsrätt eller lagföringsbeslut utanför domstol, det vill säga godkänt strafföreläggande eller meddelad åtalsunderlåtelse (Brå, 2006, s. 40). Eftersom statistiken endast omfattar fällande dom i första instans, tingsrätten, räknas även de handlingar som vid överklagande till högre instans resulterar i frikännande. Vidare omfattar brottsredovisningen samtliga rikstäckande författningar, såväl brottsbalken som brott mot specialstraffrättsliga författningar. I Lagföringsregistret redovisas brotten i lagföringarna enligt huvudbrottsprincipen, vilket innebär att redovisningen sker enligt det brott i en lagföring som har den strängaste straffskalan (Brå, 2006, s. 41). Kodning av endast huvudbrottet i lagföringen skulle kunna medföra en underskattning av lindrigare brott, och vid jämförelse av brott mellan tidsperioder skulle redovisningen av huvudbrottet dessutom kunna variera som en följd av förändringar i straffvärden. Detta är ytterligare skäl till att koda alla registrerade brott i lagföringen. Det bör dock förtydligas att brott inte är synonymt med en händelse, eftersom samma händelse kan innefatta flera brott. Kodningsrutinen kan även betraktas som extensiv då Lagföringsregistret även innehåller lagöverträdelser av lindrigare karaktär. Identifieringen av brottstyper har genomförts utifrån det angivna lagrummet i tre nivåer, det vill säga författningen, kapitlet och 11 Påföljderna har varit internering, fängelse, ungdomsfängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom, böter, psykisk vård, vård enligt barnavårdslagen samt åtalsunderlåtelse. 24

paragrafen 12. För att minimera antalet felkällor vid beskrivningen av brottstypernas fördelning över livsförloppet har kategoriseringen varit densamma som i den tidigare uppföljningen (Sarnecki, 1985). Både samlingskategorin brott och de olika brottstyperna har kodats i fem-års åldersintervaller 13. Det innebär t.ex. att de brott som har blivit registrerade fr.o.m. att individen fyllde 20 t.o.m. att individen fyllde 24 har räknats i åldersintervallet 20-24. Detta var rutinen i den tidigare uppföljningen, och kan därutöver motiveras av att ge en mer överskådlig bild av utvecklingen eftersom urvalet består av relativt få individer. I den grafiska framställningen har jag valt att åskådliggöra överlappningen i åldersintervallet 25-29 eftersom möjligheten att bli registrerad för brott under samtliga av dessa åldrar är i det närmaste lika stor i de båda registren 14. Uppgifter från Lagföringsregistret har vidare funnits tillgängliga fram till 2009, det vill säga då klientelpojkarna var vid en ålder av 58 till 66. För att ge en rättvis bild av brottsbelastningen i den senare delen åskådliggörs livsförloppen upp till och med åldersintervallet 55-59. Det är troligt att avhållningen från brottsligt beteende inte alltid är frivillig, utan att individen av olika skäl inte har möjlighet till att begå de handlingar som är brottsbelagda. En uppenbar orsak till vad Piquero m.fl. (2007) benämner som falsk avtrappning ( false desistance ) är döden. Om hänsyn inte tas till dödlighet kan det leda till den felaktiga slutsatsen att individen har slutat att begå brott när denne i själva verket har avlidit. Därför har resultatet beräknats för de individer som varit vid liv under det aktuella åldersintervallet. Uppgifterna kommer från Socialstyrelsens dödsorsaksregister. Rutinen har skett på följande vis: när döden har inträffat vid ett åldersintervall har individen markerats som bortfall från och med det nästkommande åldersintervallet. Död vid ålder 42 års ålder har alltså utgjort ett bortfall från och med 45-49. En annan tänkbar orsak till falsk avtrappning är fängelsevistelse. Det är rimligt att tänka sig att tiden i frihet är en förutsättning för att kunna bli registrerad för brott, varför brottsfrekvensen hade kunnat vara en annan om individen varit fri att begå och bli registrerad 12 Under arbetet med kodningen av brott i olika brottstyper har det för ett antal av dessa händelser inte varit möjligt att fastslå tidpunkten för när de lagfördes. Detta beror på att datafilerna över Lagföringsregistret har varit två, och att information har försvunnit i samband med denna uppdelning. 13 Med undantag från det första ålderintervallet 16-19 år. Att detta intervall endast består av fyra år har inte kunnat åtgärdas eftersom den tidigare uppföljningen endast funnits tillgänglig som en färdig datafil. 14 När det gäller framställningen uppdelad i brottstyper har denna överlappning dock bedömts som olämplig eftersom grafen blir onödigt svårtolkad. I detta fall har PBR utgjort källan upp till och med åldersintervallet 20-24 25