Återfall i brott. Personer lagförda år 2001, som återfallit i brott (åren ) Definitiv statistik

Transkript

1 Återfall i brott Personer lagförda år 2001, som återfallit i brott (åren ) Definitiv statistik

2 Återfall i brott ( ) bland lagförda personer år 2001 Bland de personer som lagfördes år 2001 återföll 24 procent i nytt lagfört brott inom ett år. Motsvarande andel inom tre år uppgick till 38 procent. Statistiken visar att andelen återfall bland lagförda personer varierat mycket lite under perioden Under andra hälften av 1990-talet kan dock en viss nivåförhöjning observeras. Höjningen har delvis en naturlig förklaring i att andelen brottsbelastade lagförda personer, vilka återfaller i högre grad än de som lagförs för första gången, har ökat under denna period. Inledning Statistiken över återfall i brott är en deskriptiv redovisning av andelen personer som återfaller i brott efter en lagföring. Syftet med statistiken är att översiktlig beskriva de lagförda personernas återfallsmönster mot bakgrund av kön, ålder och tidigare kriminell belastning, samt olika typer av brottskategorier och påföljder i lagföringen. När man tolkar statistiken bör man tänka på att den inte beskriver den faktiska andelen återfall bland lagförda personer, utan enbart dem återfall i brott som kommit till rättsväsendets kännedom och lett till en lagföring (registrerat återfall). Statistiken redovisar således minimivärden för återfall i brott. Trots detta bedöms statistiken kunna tjäna som en indikator på återfallets struktur och utveckling över tid i brott. Med återfall i brott avses nya lagförda brott 1 som följer på en persons ingångslagföring under en bestämd uppföljningsperiod. Det nya brottet, återfallsbrottet, ska vara begånget under uppföljningsperioden. I statistiken redovisas andelen återfall i brott för en ettårig respektive treårig uppföljningsperiod, som löper från datumet för ingångslagföringen till brottsdatumet för nytt lagfört brott. Återfallen beräknas för en netto- respektive bruttoberäknad lagförinspoluation, beroende på syftet med redovisningen (se vidare statistikens innehåll). Återfall i brott - nivå och utveckling Bland de personer (netto) som lagfördes för brott år 2001 återföll 24 respektive 38 procent i ett nytt lagfört brott, inom ett respektive tre år från ingångslagföringen. Det innebär att omkring två tredjedelar (65 procent) av de återfall som kan observeras under en treårsperiod inträffade inom ett år från ingångslagföringen. Andelen återfall inom tre år har, i jämförelse med motsvarande andel bland personer lagförda år 2000, ökat med 1 procentenhet. Medan återfallandelen inom ett år är oförändrad. Statistiken visar att återfallsandelen bland personer som lagfördes under perioden har årligen fluktuerat mellan procent (avseende ett års uppföljning) respektive procent, (avseende tre års uppföljning). Den generella trenden är dock att andelen återfall bland lagförda personer har ökat något sedan år 1991 (se figur 1). Mellan åren var 1 Relativt enkla brott som avser någon form av trafik- eller fordonsförseelse för vilka straffet endast ger böter ingår inte i statistiken över återfall i brott. 2

3 andelen lagförda personer som återföll i brott inom ett år från ingångslagföringen i genomsnitt 21 procent. Motsvarande andel under en treårig uppföljningsperiod var i genomsnitt 33 procent. Mellan åren var motsvarande andelar i genomnsitt 23 procent (för återfall inom ett år) respektive 36 procent (för återfall inom tre år). Det rör således sig om relativt små ökningar. Mellan åren 1991 och 2001 har andelen återfall inom ett år ökat med drygt 2 procentenheter, medan andelen återfall inom tre år har ökat med knappt 4 procentenheter Återfall inom 3 år Återfall inom 1 år Figur 1. Andel personer som återfallit i brott inom ett respektive tre år av samtliga lagförda (netto), åren Den observerade nivåhöjningen ska ses mot bakgrund av att antalet personer i ingångspopulationen halverats under perioden, från lagförda personer år 1991 till lagförda personer år Det minskade antalet lagförda personer har i sin tur inneburit att ingångspopulationen i allt högre grad har kommit att omfattas av personer med tidigare brottsbelastning, vilka generellt sett har en högre återfallsrisk, jämfört med personer utan tidigare brottsbelasting (se vidare i avsnittet om brottbelastning) Inga tidigare lagföringar 5 eller flera tidgare lagföringar Figur 2. Andel lagförda personer utan tidigare lagföringar respektive med 5 eller flera tidigare lagföringar (netto), år 1991, 1993, 1995, 1997, 1999 och 2001 (de senaste tio åren före ingångslagföringen). 3

4 Förändringarna i ingångspopulationen illustreras i figur 2 ovan. Där framgår att andelen så kallade debutanter (det vill säga lagförda personer utan tidigare brottsbelastning) i ingångspopulationen, som har en återfallsandel på i genomsnitt 18 procent, har minskat från 53 till 48 procent mellan åren 1991 och Under samma period har andelen lagförda personer med fem eller fler tidigare lagföringar, vilka i sin tur har med en återfallsandel på i genomsnitt 80 procent, ökat från 14 till 18 procent. Återfall efter kön, ålder och tidigare brottsbelastning För att beskriva de personer som återfaller i brott efter kön, ålder och tidigare kriminell belastning, tillämpas en nettoberäkning av antalet lagförda personer under ett kalenderår (ingångsperiod). Enligt detta beräkningssätt räknas varje enskild persons första lagföring under ingångsperioden som ingångslagföring, medan brott i de övriga lagföringar som samma person eventuellt står för under perioden räknas som återfall. I en nettopopulation ges således de lagförda personerna samma betydelse, oavsett om de lagförts vid ett eller flera tillfällen under ingångsperioden, vilket ökar jämförbarheten mellan olika delgrupper av lagförda personer. Kön Andelen lagförda personer som återfaller i brott är generellt sett högre bland män än kvinnor. Av samtliga kvinnor som lagfördes år 2001 återföll 17 procent inom ett år, jämfört med 26 procent av männen. Den skillnad som kan observeras mellan könen kvarstår även när man tillämpar en treårig uppföljningsperiod. Andelen kvinnor som återföll inom tre år uppgick till 26 procent, medan motsvarande andel bland männen uppgick till 41 procent. Skillnaden i återfall mellan män och kvinnor har inte förändrats nämnvärt över tid, den varierar mellan 13 och 16 procentenheter under åren Återfall inom 1 år (%) Återfall inom 3 år (%) - Samtliga Kvinnor Män Figur 3. Andel personer som återfallit i brott, inom ett respektive tre år, av samtliga lagförda (netto) år 2001, totalt samt efter kön. 4

5 Skillnaden i återfall mellan könen är störst bland lagförda debutanter, det vill säga personer som inte tidigare lagförts för brott. År 2001 uppgick återfallsandelen, sett till en treårig uppföljningsperiod, till 13 procent bland kvinnliga debutanter, jämfört med 21 procent bland manliga debutanter. För grupper av lagförda personer med olika grader av brottsbelastning är könsskillnaderna betydligt mindre och varierar mellan 1 och 3 procentenheter. Återfallsandelen kan inom vissa belastningsgrupper till och med vara större för kvinnor än för män. Detta mönster har sett likartat under hela perioden Det bör i sammanhanget påpekas att antalet lagförda kvinnor är förhållandevis litet, i synnerhet inom grupperna med en högre brottsbelastning. Av drygt lagförda personer år 2001, som sedan tidigare hade lagförts vid minst tre tillfällen, utgjorde kvinnorna knappt personer eller 11 procent Kvinnor som återfaller inom 3 år (%) Män som återfaller inom 3 år (%) Samtliga Figur 4. Andel personer som återfallit i brott inom tre år av samtliga lagförda (netto) år 2001, efter antal tidigare lagföringar (de senaste tio åren före ingångslagföringen) och kön. Ålder Återfallsmönstret är tämligen likartad bland lagförda personer inom åldersspannet år. Lagförda personer i dessa åldrar återfaller generellt sett i något högre utsträckning, jämfört med unga lagförda personer i åldern år respektive äldre lagförda personer i åldern 50 år och äldre. Bland lagförda personer år 2001 i åldersspannet år låg andelen återfall, vid en treårig uppföljningsperiod, på mellan 41 och 43 procent (se figur 5). I jämförelse med år 2000, då motsvarande andel låg på mellan 40 och 42 procent, kan ökningar på en procentenhet noteras för samtliga inom åldersgruppen, med undantag för personer i åldern år vars återfallsandel var oförändrad. Bland de lagförda i åldern år var andelen återfall, inom tre år från ingångslagföringen, något lägre och uppgick till 37 procent. Det är en minskning med 1 procentenhet, i jämförelse med år Den treåriga återfallsandelen bland åldersgrupperna år respektive 60 år och äldre uppgick i sin tur till 27 respektive till 15 procent, vilket är en ökning på mellan 1 och 2 procentenheter, jämfört med år Historiskt sett har yngre personer (15 17 år) haft en högre återfallsandel än personer i övriga åldersgrupper. Detta återfallsmönster har dock förändrats, genom att andelen återfall bland 5

6 yngre har minskat över tid, samtidigt som andelen återfall bland äldre, i synnerhet i åldern år, ökat något Återfall inom 1 år (%) Återfall inom 3 år (%) 10 - Samtliga Figur 5. Andel personer som återfallit i brott, inom ett respektive tre år, av samtliga lagförda (netto) år 2001, totalt samt efter ålder. Brottsbelastning Risken för återfall har ett nära samband med den lagförde personens tidigare brottsbelastning. Statistiken visar att återfallsandelen ökar med de lagförda personernas tidigare brottsbelastning (se figur 6). Detta är ett mönster som har kunnat kan observerats över en lägre tidsperiod. Med tidigare brottsbelastning avses här antalet tidigare lagföringar under en tioårsperiod före ingångslagföringen. Av samtliga debutanter som lagfördes år 2001, återföll 19 procent inom tre år, vilket är samma andel som för de lagförda debutanterna år Motsvarande andel bland personer, som sedan tidigare var lagförda vid ett till två tidigare tillfällen, uppgick till 38 procent. Vilket i sin tur är en ökning med 2 procentenheter, jämfört med återfallsandelen inom samma belastningsgrupp året innan. Återfallsandelen tenderar att stiga med ökad grad av brottsbelastning. Bland personer lagförda år 2001, som tidigare lagförts hade för brott vid minst tio tillfällen, uppgick andelen som återföll i brott inom tre år till 89 procent, vilket är en oförändrad andel jämfört med år

7 Återfall inom 1 år (%) Återfall inom 3 år (%) 20 - Samtliga Figur 6. Andel personer som återfallit i brott, inom ett respektive tre år, av samtliga lagförda (netto) år 2001, totalt samt efter antal tidigare lagföringar (de senaste tio åren före ingångslagföringen). Andelen återfall för grupper av lagförda personer med olika grad av belastning har inte förändrats nämnvärt under perioden Det ska nämnas att gruppen grovt brottsbelastade är relativt liten antalsmässigt sett. Under åren har antalet lagförda med minst tio tidigare lagföringar varierat mellan personer. Som en jämförelse kan nämnas att antalet debutanter varierade mellan personer under samma period. Återfall efter typ av brott och påföljd i lagföringen Vid beskrivningen av återfallsmönstret mot bakgrund av olika brottstyper och påföljder är det egenskaper i själva lagföringen (brott och påföljd) som är av störst intresse. För att även mindre frekventa brottstyper och påföljder ska kunna omfattas av statistiken tillämpas en bruttoberäkning av antalet lagförda personer i statistiken. Enligt detta beräkningssätt ingår samtliga lagföringar som en enskild person står för under ingångsperioden (kalenderår) i ingångspopulationen (till skillnad mot enbart den första lagföringen vid en nettorberäkning). I en bruttopopulation kan således en och samma lagföring utgöra både ingångslagföring och återfallslagföring. Återfall efter huvudbrott Det är relativt stora skillnader i andelen återfall beroende på vilken typ av huvudbrott som förekommer i en persons lagföring. Man kan utifrån statistiken konstatera att personer som lagförts för vissa brottstyper, däribland tillgrepp av fortskaffningsmedel, rån, olovlig körning, grov stöld och narkotikabrott, har en relativt hög återfallsandel, jämfört med personer som lagförts för andra typer av brott. Majoriteten (63-71 procent) av dem som lagfördes för dessa brottstyper som huvudbrott 2 år 2001 återföll i nytt brott inom en treårsperiod. Motsvarande andel bland personer som lagfördes för borgenärsbrott och skattebrott samma år uppgick 2 Med huvudbrott avses, i de fall de förekommer flera brott i en lagföring, det brott som har den strängaste straffskalan. Om lagföringen rör ett enstaka brott utgör detta huvudbrott. 7

8 endast till 8 respektive 12 procent (se figur 7). Skillnaderna i återfall mellan olika brottstyper hänger till delvis samman med vilka gärningsmännen bakom brotten är. Personer som lagförts för narkotikabrott är exempelvis många gånger redan kriminellt belastade, medan detta inte gäller i samma utsträckning för personer som lagförts för brott mot borgenärer eller skattebrott. Bland de personer som år 2001 lagfördes för narkotikabrott hade till exempel drygt hälften (56 procent) lagförts vid minst tre tidigare tillfällen och omkring 19 procent hade lagförts vid minst tio tidigare tillfällen. Som en jämförelse uppgick andelen personer med minst tre tidigare lagföringar bland dem som lagfördes för skattebrott år 2001 till cirka 8 procent. Samtliga brott Skattebrott Brott mot borgenärer m.m. Sexualbrott Rattfylleri, inkl. grovt Skadegörelsebrott Snatteri Misshandel, inkl. grov Narkotikabrott Olovlig körning Tillgrepp av fortskaffningsmedel Figur 7. Andel personer som återfallit i brott inom tre år av samtliga lagförda (brutto) år 2001, efter huvudbrott i ingångslagföringen. Personer som lagförs för rån eller tillgrepp av fortskaffningsmedel som huvudbrott och som inte har någon tidigare känd brottsbelastning (så kallade debutanter) har en relativt hög andel återfall, jämfört med debutanter som lagförs för andra typer av brott. Av dem som år 2001 debuterade i en lagföring med rån eller tillgrepp av fortskaffningsmedel som huvudbrott återföll 52 procent respektive 53 procent i nytt lagfört brott inom en tre årsperiod. Det kan jämföras med en genomsnittlig återfallsandel (inom tre år) på 19 procent bland samtliga debutanter år En större andel återfall, i förhållande till genomsnittet, kan även noteras för debutanter som år 2001 lagfördes för grov stöld, brott mot lagen om besöksförbud, knivlagen eller narkotikabrott som huvudbrott. Inom dessa grupper varierade återfallsandelen inom tre år mellan 32 och 38 procent. Jämförelser av återfallsandelar mellan olika brottstyper bör tolkas med stor försiktighet. Att vissa brott har en låg eller hög återfallsandel kan förklaras av en mängd olika faktorer. Andelen återfall påverkas givetvis av i vilken grad ett brott upptäcks och anmäls. Men även andra faktorer, som till exempel om en viss typ av brott vanligtvis leder till längre frihetsberövande straff i synnerhet långa fängelsestraff kan också påverka återfallsandelen. 8

9 Återfall i samma brott Återfall i samma brottskategori som i ingångslagföringen, både vad gäller huvudbrott och bibrott, varierar mellan olika typer av brott. Andelen återfall i samma typ av brott är större bland personer som år 2001 lagfördes för narkotikabrott, olovlig körning, stöld och snatteri samt tillgrepp av fortskaffningsmedel, jämfört med personer som lagfördes för andra brott samma år (se figur 8). På grund av att olika beräkningsgrunder kan inte andelen personer som återfaller i samma brottskategori direkt jämföras med andelen personer som återfaller i brott, efter huvudbrott 3. Det återfallsmönster som framträder har dock vissa likheter med statistiken över återfall i brott, redovisat efter huvudbrott.. Sexualbrott Skadegörelsebrott Olaga hot Misshandel, inkl. grov Rattfylleri, inkl. grovt Snatteri Tillgrepp av fortskaffningsmedel Stöld Olovlig körning Narkotikabrott Figur 8. Andel personer som återfallit i samma brottskategori som i ingångslagföringen inom tre år av samtliga lagförda (brutto) år Återfall efter huvudpåföljd Andelen återfall varierar efter typ av huvudpåföljd i ingångslagföringen. Generellt sett gäller att de som döms till en mer ingripande påföljder, som fängelse eller skyddstillsyn, återfaller i högre grad än de som dömts till böter eller villkorlig dom. 3 Vid återfall i samma brottskategori undersöks om den lagförda personen återfaller i samma brottstyp/er som förekommer i ingångslagföringen, oavsett om det är huvudbrott eller bibrott. 9

10 Utifrån resultaten kan man dock inte dra några slutsatser om de olika påföljdernas individualpreventiva effekt. Utdömandet av olika påföljder sker inte slumpvis utan styrs av en mängd faktorer, till exempel brottslighetens straffvärde, gärningsmannens ålder och tidigare belastning. De två sistnämnda faktorerna kan påverka risken för återfall. I samband med utdömandet av en påföljd sker det således en selektion som innebär att lagförda personer med olika typer av påföljder inte är direkt jämförbara med varandra. Samtliga (DSL,SFL & AUL) Villkorlig dom Rättspsykiatrisk vård Strafförelägganden Böter Skyddstillsyn. Fängelse Öv.lämnad. till vård inom soc.tj. Åtalsunderlåtelser Sluten ungdomsvård Figur 9. Andel personer som återfallit i brott inom tre år av samtliga lagförda (brutto) år 2001, efter huvudpåföljd i ingångslagföringen. Andelen återfall bland dem som dömts för brott i domstol är generellt sett större bland personer som dömts sluten ungdomsvård, överlämnande till vård inom socialtjänsten, fängelse samt skyddstillsyn som huvudpåföljd, i förhållande till övriga påföljdstyper. 4 År 2001 återföll 75 procent av de personer dömdes till sluten ungdomsvård respektive 66 procent av dem som dömdes till vård inom socialtjänsten i nytt lagfört brott inom en treårsperiod. Av dem som dömdes till fängelse återföll 63 procent inom tre år, medan personer dömda till skyddstillsyn återföll i något mindre grad, 58 procent. Jämförelsevis är andelen återfall relativt låg bland personer som dömdes till böter. Av dem som erhöll böter som huvudpåföljd år 2001, antingen genom dom eller genom strafföreläggande, återföll 42 respektive 31 procent under en treårig uppföljningsperiod. Lägst andel återfall kan noteras bland de personer som dömdes till villkorlig dom år Inom denna påföljdsgrupp återföll 24 procent av de lagförda personerna inom tre år. Av de personer som meddelades åtalsunderlåtelse år 2001 återföll 71 procent i brott, vilket kan tyckas anmärkningsvärt högt. Det bör dock påpekas att återfallen inom denna grupp till stor del (i 73 procent av fallen) utgörs av personer som meddelats åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 1 st. 3 p RB. Det rör sig således om personer som, utöver det brott som själva åtalsunderlåtelsen avser, även har begått ett annat brott vars påföljd anses vara tillräckligt. Dessa personer är således redan brottsbelastade. Bland de personer som meddelats åtalsunder- 4 Som huvudpåföljd avses den mest ingripande påföljden i en lagföring. 10

11 låtelse enligt 17 lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) år 2001 var återfallsandelen betydligt lägre och uppgick till 31 procent inom tre år. Höga återfallsandelar (78 procent) kan även noteras för lagförda personer som fått ett förordnande enligt 34 kap. 1 BrB. I dessa fall avses personer som sedan tidigare dömts till fängelse eller skyddstillsyn och för vilka rätten förordnat att den tidigare utdömda påföljden även ska avse de nya brott som upptäckts. Fängelse Andelen återfall bland fängelsedömda personer är svårt att studera eftersom de fängelsedömda personernas möjlighet till återfall är begränsad under den tid de är frihetsberövade. Ju längre ett utdömt fängelsestraff är desto större är den så kallade inkapaciteringseffekten. Det kan konstateras att andelen återfall bland fängelsedömda personer är som störst för personer som dömts till medellånga fängelsestraff på över två månader och upp till sex månader. Av de fängelsedömda med en strafftid inom nämnda intervall år 2001 återföll omkring två tredjedelar (73-74 procent) inom en treårsperiod. Andelen återfall sjunker därefter med stigande strafftid. Lägst andel återfall inom tre år (26 procent) återfanns bland de personer som år 2001 dömdes till fängelsestraff på över två år, vilket till viss del kan förklaras av att dessa personer varit frihetsberövade under en större del av den treåriga uppföljningsperioden (se figur 9). Av de personer som år 2001 dömdes till kortare strafftider på högst två månader återföll omkring 61 procent inom tre år från ingångslagföringen Fängelse <= 2 mån Fängelse >2 mån och <= 4 mån Fängelse > 4 mån och <= 6 mån Fängelse > 6 mån och <= 1 år Fängelse > 1 år och <= 2 år Fängelse > 2 år Figur 10. Andel personer som återfallit i brott inom tre år av samtliga som dömts till fängelse som huvudpåföljd (brutto), år 2001, efter den utdömda strafftidens längd. Det bör nämnas att kriminalvårdens återfallsstatistik, där återfall för intagna i fängelse beräknas från frigivningsdatum till ny lagföring innehållande en så kallad kriminalvårdspåföljd, redovisar liknande återfallsmönster som Brå:s statistik över återfall i brott. Även kriminalvårdens statistik uppvisar en större andel återfall bland personer som dömts till medellånga strafftider, i förhållande till dem som dömts till såväl långa som korta 11

12 strafftider. Högst andel återfall i denna statistik har personer som är dömda till strafftider på mellan mer än sex månader och upp till ett år. 12

13 Statistikens innehåll Återfall i brott I statistiken över återfall i brott redovisas personer som efter en lagföring på nytt begått ett brott inom ett respektive tre år, som han eller hon lagförts för. En lagföring omfattar här fällande domar i tingsrätt, godkända strafförelägganden och utfärdade åtalsunderlåtelser. Statistiken över återfall i brott ger en uppfattning om andelen personer som återfaller i brott efter att ha lagförts för brott. Statistiken ger en översiktlig redovisning av återfallsmönstret mot bakgrund av bland annat brotts- och påföljdskategorier, tidigare brottsbelastning, kön och ålder. Statistiken redovisas efter olika uppföljningsperioder. Eftersom många som återfaller i brott inte blir lagförda för detta, redovisas inte den faktiska andelen återfall utan endast den registrerade. I statistiken redovisas därmed minimivärden för återfall. Statistiken kan ändå fungera som en indikator på återfall i brott. Ingångspopulationen består av de personer som lagförts för brott under ett visst kalenderår (ingångsperiod), och som följs upp för eventuellt återfall i brott inom ett respektive tre år. Ingångspopulationen beräknas netto eller brutto med utgångspunkt i ingångslagföringen. Alla personer i ingångspopulationen ska vara straffmyndiga vid datumet för lagföringen. Någon korrigering för dödsfall eller utvandring görs inte. Inte heller görs någon korrigering för personer som under uppföljningsperioden sitter i fängelse. Uppföljningsperioden är en period om ett respektive tre år som har samma startdatum som datumet för ingångslagföringen. Uppföljningsperiod avser den period under vilken ingångspopulationen följs upp med avseende på nya brott. Uppföljningsperioden räknas från och med beslutsdatumet för ingångslagföringen och till datumet för det nya brottet. Uppföljningsperioden är således individuell för varje person. EXEMPEL: En person fälls för misshandel i en dom som utfärdas den 1 april år En uppföljningsperiod på ett år sträcker sig då från och med den 1 april år 2000 till och med den 31 mars år En uppföljningsperiod på tre år stäcker sig då från och med den 1 april år 2000 till och med den 31 mars år Det nya brottet, återfallsbrottet, ska vara begånget under uppföljningsperioden. Däremot behöver inte lagföringen där brottet ingår vara utfärdad under uppföljningsperioden. Denna måste dock vara utfärdad senast inom två år efter uppföljningsperiodens utgång, så kallade buffertår. Vid domar tas ingen hänsyn till om dessa har vunnit laga kraft eller överklagats, det vill säga man tar endast hänsyn till domar från första instansen (tingsrätts domar). Återfall räknas från startdatum till brottsdatum under uppföljningsperioden. Vissa lagföringar togs inte med i den statistik över återfall i brott som tidigare producerades av SCB. För att få en jämförbar statistik har man därför följt samma princip, det vill säga uteslutit lagföringar av denna typ från återfallstatistiken. Det gäller lagföringar som omfattar enbart ett brott som är relativt enkelt och som avser någon form av trafik- eller fordonsförseelse. Totalt rör det sig om brott mot cirka 40 lagar. De flesta lagföringarna avser brott mot vägtrafikförordningen eller fordonskungörelsen. Nya författningar efter år 1994 som är av motsvarande grad har inte tagits med. 13

14 I registren över lagförda personer, som ligger till grund för statistiken över återfall i brott, har ett antal personer ett ofullständigt personnummer. År 2000 uppgick deras antal till personer. Ofta är anledningen att personen inte är folkbokförd i Sverige. I dessa fall används ofta födelsedatum som personidentifikation. Eftersom flera personer ofta har samma födelsedag, räknas de personer vilkas de fyra sista siffror inte är registrerade inte in i ingångspopulationen och räknas inte heller som återfall. Kategorisering och beräkningar av brott Brottsredovisningen omfattar samtliga rikstäckande författningar, såväl brott mot balkar (brottsbalken, miljöbalken m.m.) som brott mot övriga specialstraffrättsliga, det vill säga samma brott som i lagföringsstatistiken. Brottsredovisningen utgår ifrån det lagrum enligt vilket (författning, kapitel, paragraf, stycke etc.) åklagaren eller domaren lagfört personen. Klassificeringen av brott grundar sig således helt på den gällande lagstiftningen. Uppgifter om omständigheter kring brottet, som till exempel offrets kön eller relation till gärningsmannen ingår därför inte i redovisningen till skillnad från statistiken över anmälda brott. De brottstyper som presenteras i denna rapport är ett urval av samtliga lagrum. En person kan i en och samma lagföring dömas för flera brott. För huvuddelen av dessa fall utdöms en gemensam påföljd för samtliga brott. På liknande sätt kan flera påföljder utdömas för ett brott. För att man i statistiken ska kunna redovisa en påföljd för ett enskilt brott används huvudbrotts- och huvudpåföljdsprincipen. Regional fördelning Statistiken över återfall i brott redovisas endast för hela landet. Ingen redovisning efter län görs. Detta beror dels på att man av sekretesskäll inte kan redovisa uppgifter som kan leda till att den enskildes identitet röjs, vilket kan hända då man redovisar återfallsstatistik på lägre nivå än hela landet och dels på den definitionsmässiga svårigheten. Ett mål eller ett ärende tas upp vid den tingsrätt eller åklagarkammare som finns i det område där brottet är begånget. I många fall sammanfaller säkerligen den dömdes bostadsort med det område där brottet är begånget men det är inte självklart att det är så. En person kan dessutom ha flyttat mellan ingångslagföringen och återfallslagföringen. Insamling och bearbetning Statistik över återfall i brott grundar sig på uppgifter från lagföringsregistret. För en beskrivning av hur dessa uppgifter insamlas och bearbetas hänvisas till statistiken över lagförda personen. 14

15 Brå ansvarar för den officiella kriminalstatistiken och har till uppgift att förse rättsväsendets myndigheter, brottsförebyggande aktörer och övriga användare med statistik av god kvalitet som underlag för beslutsfattande, utredningsverksamhet, debatt och forskning. Brå:s statistikenhet sammanställer och presenterar, utifrån insamlade uppgifter från rättsväsendets administrativa system, årligen cirka 400 tabeller på månads-, kvartals- och årsbasis inom områdena brott, för brott lagförda personer, kriminalvård och återfall i brott. Uppgifterna redovisas på såväl nationell som regional och lokal nivå. Tabellerna publiceras på Brå: s webbplats, tillsammans med tolkningsanvisningar, kommentarer och analyser, samt de två årliga publikationerna, Kriminalstatistik och Narkotikastatistik. 15