Moderna fasadmaterial Byggnadsvårdsråd från Stockholms stadsmuseum Under rekordåren, perioden 1960 75, introducerades många nya fasadmaterial i Sverige; betongelement, olika sorters fiberskivor och plåt. Men mer traditionella material som puts, tegel och trä fortsatte att vara det vanligaste, inte minst i Stockholm. Vid underhåll och renovering av den tidens bebyggelse är det viktigt att ta hänsyn till den ursprungliga karaktären, när det gäller utformning, material och färger oavsett om huset byggdes med fasader i tegel eller betong. Ofta räcker det med rengöring och vanligt underhåll för att husen skall upplevas som de gjorde när de var nya. Genom hela perioden fortsatte det ganska låga lamellhuset att vara den vanligaste hustypen. Detta område ligger i Vårberg, och har en ovanlig utformning, med djupt indragna socklar som gör att husen verkar sväva en bit ovan marken. Foto Göran Fredriksson. Skivhusen i Bredäng uppfördes i början av 1960-talet i en tidstypisk arkitektur med vitputsade byggnadskroppar som skulle kontrastera mot landskapets grönska. Husen i Bredäng byggdes på rekordtid här introducerades många nya byggmetoder. Foto Göran Fredriksson.
Material och teknik Traditionellt och industriellt byggande Under efterkrigstiden bedrev byggindustrin ett intensivt utvecklingsarbete. Byggherrar och arkitekter ville gå från hantverk till industriell massproduktion, bygga snabbare, billigare och med mindre arbetskraft. Man såg detta som ett sätt att både pressa ned hyrorna och skapa bättre boendemiljöer. Nya material och metoder Under 1960-talet introducerades en hel rad nya material och Tvåvåningshus i södra Tensta. Att bygga tätt och lågt istället för högt och glest blev vanligare åren kring 1970. Foto Göran Fredriksson. metoder som t.ex. betongelement, skivmaterial och lättmetallplåt. Rationella byggmetoder gjorde det möjligt att uppföra lika många hus som tidigare, men med färre byggnadsarbetare. Men man fortsatte också att bygga på traditionellt sätt. Fasadtegel och puts förblev vanligare än betongelementfasader, skivmaterial och plåt. Även om många byggprojekt nu blev riktigt stora, framförallt i storstäderna, byggdes de flesta bostäderna i grupper om tio hus eller mindre. Det traditionella lamellhuset, limpan, i två fyra våningar förblev den vanligaste byggnadstypen. Loftgångarna, som blev vanligare under 1960-talets andra hälft, användes ofta som medvetna grafi ska element i fasaderna. Det kan delvis ses som ett exempel på brutalismens infl ytande. Här ett område i norra Rinkeby. Foto Göran Fredriksson. Flerbostadshusens arkitektur Arkitekturen under rekordåren är mer varierad än vad man kan tro. Åtskilligt var mycket modernt, utan några referenser till klassisk arkitektur eller folkligt byggande. Byggnadernas volymer betonades, husen blev till lådor med platta tak och släta fasader. Ofta utformade man mötena mellan byggnadsdelarna och med mark och tak på ett skarpt och oväntat sätt, utan
övergångar som lister eller foder. Genom att betona upprepningen av delar som fönster, balkonger o.s.v. fick man mönstereffekter, som kunde förstärkas av horisontala eller vertikala band med korrugerad plåt eller skivmaterial. En trend inom arkitekturen under 1960-talet var den s.k. brutalismen, en strömning där materialens egna uttryck, t.ex. rå ofärgad betong, sågs som en estetisk poäng i sig, och där man gärna öppet redovisade konstruktioner och tekniska installationer. Denna arkitekturströmning fick aldrig samma genomslag i Sverige som utomlands, men enstaka exempel på starkt brutalistiskt influerad arkitektur finns även i Stockholmsområdet. vara olika på gavlar och långsidor. Långsidorna kunde vara enbart klimatskyddande, utförda i lättare material, samtidigt som gavlarna var bärande och platsgjutna i betong. Kulörer Under periodens tidigare del är det byggnadsmaterialens egna färger som dominerar; tegelrött, putsgrått o.s.v. Färgskalan var ganska begränsad, ljusa grå och gråvita färger var vanligast. Under 1960-talets lopp blev färgskalan ofta dovare, i mustigt grått eller brunt. I slutet av decenniet och under 1970-talet introducerades även kraftiga färger som mustigt rött eller rödbrunt eller till och med grönt, orange, gult och blått. Färgsättningarna kunde vara mycket medvetet och raffinerat utförda, utifrån platsens egna förutsättningar. Detaljerna viktiga Den ofta ganska sparsmakade arkitekturen gjorde detaljerna desto viktigare. Ofta står de lite mer udda materialen i takomfattningar, i fönstrens fyllningar och bröstningar för viktiga delar av husens uttryck. Dessa detaljer är viktigt att bevara. Gammalt formspråk lever kvar Förvånansvärt många hus fick en lågmäld utformning med rötter i 1940- och 50-talens folkhemsarkitektur, med sadeltak, burspråk och utanpåliggande balkonger och med omsorgsfull detaljering kring entréer. Detta var kanske särskilt vanligt i Stockholm. Lokala variationer var vanliga. Tegel, gärna rödbrunt och hårdbränt, var vanligast i Skåne. Puts dominerar i Stockholm, medan man i Göteborg gärna använde sig av nya fabrikstillverkade fasadmaterial. Konstruktioner, material När det gäller ytterväggarnas konstruktion så var det i Sverige som helhet inte betong som dominerade, utan träväggar med regelkonstruktion. I Stockholm fortsatte lättbetong, i form av murade block eller stavar, att vara vanligast. Ytterväggar i betongelement förekommer. Ofta lät man konstruktionerna På 1970-talet blev kraftigare kulörer vanliga. I Akalla färgsattes bebyggelsen enligt ett noga uttänkt mönster; de höga husen som kan ses på långt håll fi ck kraftigare kulörer, medan den lägre bebyggelsen ofta gavs ljusa färger. Foto Göran Fredriksson. Ofta levde 1950-talets arkitekturideal kvar även i rekordårens hus, som här i Sätra. Foto Göran Fredriksson.
Underhåll och renovering Fasaderna från rekordåren är ofta påfallande välbevarade. På det stora hela är detta husbestånd i mer eller mindre ursprungsskick. Den vanligaste fasadförändringen är ommålning av putsade hus eller målning av hus med betongelementfasader. Vanliga skador Även om husen kan ha stora kvaliteter när det gäller utförande och material, så innebar den ökande industrialiseringen att en del av den äldre bebyggelsens kvaliteter övergavs. Det hantverksmässiga kunnandet när det gäller materialbehandling och möten mellan byggnadsdelar ersattes ofta av oprövade material och metoder. Detta kan idag ha gett upphov till problem som är viktiga att känna till. Skadebilden varierar beroende på typen av fasadmaterial. Fuktskador, mögel och algtillväxt kan drabba fasader i trä eller betongelement. Putsade fasader kan ha drabbats av putsavfall, kanske beroende på läckande eller trasiga stuprör, eller på trasiga stammar i anslutning till badrum. Lättbetongväggar kan ha fått sprickor på grund av att foglimmet som håller blocken eller stavarna på plats är så starkt att inga naturliga rörelser tillåts. Plåt kan ha fått stötskador, skivmaterialen kan vara spruckna. Husen fick vid uppförandet ofta ljust grå fasader som idag har blivit mörkgrå eller gråbruna p. g. a. nedsmutsning. Rekordårens arkitektur hade ofta en så pass sparsmakad karaktär att ytorna har åldrats snabbare och kräver ett mer regelbundet underhåll för att inte upplevas som slitna. Toleransen för skavanker, smuts och missfärgningar är helt enkelt lägre än på äldre hus, där arkitekturens variationer delvis döljer åldrandet. De lite starkare färgerna på fasaderna från periodens senare del tål smuts och åldrande bättre det finns till exempel spritputsade, kraftigt färgade, fasader från 1970- talet som knappt har förändrats alls. Tidens mer kraftiga färgsättningar, som brunt eller rött, är dock inte särskilt gångbara i en tid av nyfunktionalistiska stilideal där vita eller ljusgula fasader ses som normen. Ovarsamma och varsamma förändringar Man har ofta velat göra rekordårens bostadshus mer varierade än vad de var från början. Detta strider alltid mot den ursprungliga arkitektoniska utformningen och ger dessutom sällan önskat resultat. Det går inte att göra brokig sörgårdsidyll av miljonprogrammets bebyggelse. Åtgärder som syftar till att göra hus och områden mer levande genom tillägg med burspråk, branta takfall, inglasningar o.s.v., riskerar ofta bara att ge ett oroligt och tillfälligt intryck. Ofta har man i efterhand velat liva upp fasaderna genom ommålning i glada färger, som här i Skärholmen. Foto Göran Fredriksson.
Däremot kan man genom varsam upprustning till nyskick få positiva effekter utan att arkitekturen ändras. Åtgärder av sådan, mer varsam, art är dessutom nästan alltid billigare än mer omfattande åtgärder. Generella råd När man överväger renoveringar av rekordårens bebyggelse är det viktigt att man utgår från det aktuella huset och dess karaktär, annars riskerar man att karaktärsdragen går förlorade. Det går inte att applicera en schablonlösning och det finns nästan alltid lokala variationer som måste beaktas. Ta reda på hur byggnaden egentligen ser ut, hur materialbehandlingen är, hur mötena mellan olika byggnadsdelar ter sig och vilka ursprungskulörerna var. Ibland finns de ursprungliga färgkoderna tillgängliga på Stadsbyggnadskontorets arkiv, eller hos byggherren. Tänk på att bostadsområdena är byggda som helheter. Vid förändringar av en byggnad bör man ta hänsyn till husen runtomkring, som byggdes samtidigt med samma utformning. Den allra bästa lösningen är normalt underhåll, och varsam upprustning. Husens arkitektoniska och kulturhistoriska värden bevaras, samtidigt som åtgärderna blir förhållandevis billiga. Om det finns tekniska brister i en byggnadsdel åtgärdas detta genom att den ursprungliga funktionen och utseendet återställs. Alla lite större åtgärder bör vara reversibla, d.v.s. möjliga att i framtiden återställa. Reparera fasaderna istället för att byta materialet. Tvätta och laga där det behövs. Överväg först i andra hand omfärgning i ursprungskulörerna. Anlita en antikvarie Ett bra underlag inför renovering är en antikvarisk förundersökning utförd av en byggnadsantikvarie. Detta hus i Tensta förändrades fullständigt på 1980-talet i tidens postmodernistiska arkitektur. Den ursprungligen vita byggnaden med krattade betongelement har idag sadeltak, tegelfasader och stora burspråk. Foto Göran Fredriksson. Förundersökningen innehåller en analys av områdets och byggnadens kvalitéer och kulturhistoriska värden. Antikvarien kan fastställa ursprungliga färger, utföranden Varsamt? Detta område i Tensta tilläggsisolerades 2006, fi ck nytt takfall, nya livliga fasadfärger, nya entréer och nya balkongfronter. Foto Göran Fredriksson.
och material för att sedan ge förslag på vilka förändringar som kan genomföras. Materialkompletteringar Ett problem när man ska renovera fasader från denna tid är att de ursprungliga materialen inte längre tillverkas. Men idag finns det förvånansvärt många nya material och produkter som kan användas vid underhåll och utbyte av detaljer på rekordårens hus. Dessa nya material och delar bör så långt som möjligt överensstämma med originalen till sin utformning. Ska man genomföra förändringar i ett lite större område med likadana hus öppnar sig möjligheten att nyproducera ursprungliga material och delar, med god ekonomi. Det går alltså i Vid tilläggsisolering förändras alltid husens proportioner. Här ett skivhus i Bredäng som tilläggsisolerades tidigt, redan på 1970-talet. Fönstren låg ursprungligen i liv med fasaden, idag är de djupt indragna. Foto Göran Fredriksson. regel att behålla den ursprungliga utformningen vid renoveringar eller fasadförändringar utan att det behöver bli dyrare. Tilläggisolering Byggnaderna uppfördes under en tid då kraven på värmeisolering och energiförbrukning inte var lika stränga som idag. Problemen har ofta lösts genom tilläggs isolering. Tilläggsisolering förändrar alltid arkitekturen, och är svårt att återställa. Är det möjligt att åtgärda problem med dålig isolerförmåga och energiförluster utan tilläggsisolering? Kanske tätning av fogar räcker, eller rentav bara särskilda åtgärder vid fönster eller balkonger. En för hög energiförbrukning kan ibland åtgärdas genom intrimning av mekanisk ventilation. Om man väljer att tilläggs isolera måste det ske på ett sätt som är så skonsamt som möjligt mot byggnaden och dess arkitektur. De nya fasaderna måste få färg och struktur som överensstämmer med den ursprungliga utformningen. Isoleringen måste göras så tunn som möjligt, och man bör flytta ut byggnadens fönster i det nya fasadlivet. Vid tilläggsisolering av fasader av plåtkassetter, olika skivmaterial eller paneler finns idag tekniska lösningar för att behålla fasadernas karaktär i färg och material. Putsfasader är svårare, men även där kan man idag i hög grad behålla en del av den ursprungliga karaktären. Betongelementfasader är svårast, där förändrar tilläggsisolering alltid fasadernas materialkaraktär och indelning. Eftersom det oftast är gavellägenheterna som har störst problem med kallras och dåligt inomhusklimat kan man överväga att bara tilläggsisolera gavlarna.
Puts Putsade fasader på en konstruktion av lättbetong var under 1960-talet ett mycket vanligt fasadmaterial, i huvudstaden det dominerande. Under det sena 1950-talet hade den grövre spriputsen generellt ersatts av den släta, starka och glittrande ädelputsen med inblandning av marmorkross eller glimmer. Mot slutet av 1960-talet återkommer spritputsen, men nu vanligen i kraftigare kulörer. Underhåll och renovering av putsfasader Där omputsning krävs bör det ske med en puts som har samma innehåll, struktur och kulörer som den ursprungliga. Många 1960-talshus putsades ursprungligen i genomfärgad ädelputs ( ofta Terrasit) med inblandning av marmor kross eller glimmer. Ädelputsfasader är enastående hållbara och tåliga, och inblandningen av gnistrande sten ger dessutom ytorna stora estetiska kvaliteter som helt försvinner vid omfärgning. Ädelputs tillverkas Närbild på glimmande ädelputs i Bredäng. Foto Göran Fredriksson. fortfarande och det kan därför vara ett bra alternativ vid renoveringsarbeten. Vid rätt utförande kommer fasaden få en lång livslängd. Se till att den nya putsen har glimmer eller marmorkross med samma storlek som den ursprungliga. Dagens ädelputs har ofta avsevärt mindre kornstorlek på det gnistrande inslaget, vilket gör att det estetiska uttrycket kan bli annorlunda. 1970-talshus i Akalla; ett exempel på tidens kraftigare färger. Foto Göran Fredriksson. Omfärgning Kraftigt nedsmutsade fasader kan vara svåra att rengöra. Putsskador kanske inte är av sådan allvarlig art att en omputsning krävs. Då kan man överväga en omfärgning i ursprungskulörerna. Dessa kan ganska enkelt fastställas av en byggnadsantikvarie eller en putseller färgkonsult. Ibland finns även de ursprungliga färgkoderna tillgäng liga på Stadsbyggnadskontorets arkiv, eller hos byggherren. Milda pastellfärger, eller hårda vita kulörer förekom aldrig på 1960- och 70-talen och är därför mycket olämpligt på tidens byggnader. Här kan man tillägga att ommålade fasadytor i puts generellt sett drar åt sig mer smuts än innan så att husen redan om tio år är lika smutsiga igen. Detta kan vara ett skäl till att i första hand överväga rengöring. Ytterligare ett skäl är att ädelputsfasadernas glittrande inslag försvinner vid ommålning. Skivhus i Bredäng med vertikala mörkgrå band som skapar ett grafi skt mönster över fasaden. Överst bred takomfattning i korrugerad plåt som har blekts kraftigt; ursprungligen var plåten mörkgrå, nästan svart. Foto Göran Fredriksson.
Tegel Under perioden 1960-75 byggdes nära en tredjedel av alla flerbostadshus i landet med tegelfasader, även om den siffran är lägre i Stockholms kommun. Fasadteglet användes ofta i kombination med andra material vid fönster eller tak, t.ex. trä, plåt eller asbestcementskivor. En annan vanlig kombination var att husgavlarna kläddes in med tegel och långsidorna i betongelement eller trä. 1960- och 70-talens tegelfasader var sällan bärande. Istället bestod de nästan alltid av skalmurar med en halvsten tjockt beklädnadstegel som fästes in i bakomliggande material med Gult tegel var vanligt förekommande. Bild från Vårberg. Foto Göran Fredriksson. rostfria kramlor. Konstruktionen bakom tegelytorna kunde t.ex. bestå av träreglar med isolering av lättbetong eller gjutna betongskivor. Det förekom även att man gav fabrikstillverkade betongelement en yttre yta av tegel. Vanligen murades fasaderna i s.k. löpförband med bara stenarnas långsidor vända utåt, även om olika former av mönstermurning med halvstenar kunde förekomma. Fogarna var i regel ljusa och släta, indragna fogar är mindre vanligt. Teglet under denna period var oftast jämnare bränt än tidigare, här gjordes inga försök att dölja den maskinella framställningen. Hårdbränt rött tegel var vanligast, ljusare rött tegel förekommer mest på 1970-talet. Under perioden introducerades även den vita eller ljusgrå kalksandstenen, mexiteglet, framställd i teglets format och uppförd på samma sätt. Skivhus i Vårberg med tidstypiskt mörkt tegel och kontrasterande grön plåt. Foto Göran Fredriksson. Underhåll och renovering av fasadtegel Tegel är ett tåligt material som har hållit sig bra genom åren. Ett förekommande problem är dock frostsprängning som kan ha uppstått när trasiga stuprör eller hängrännor låtit vatten tränga in i fasaden. På fasader med beklädnadstegel kan de bärande metallkramlorna vara uttjänta. Kalla tegelväggar kan bli växtplatser för lavar och alger. När man ersätter skadat tegel är det viktigt att man tar sig tid att välja tegelstenar i samma dimensioner och i samma kulörton som de ursprungliga. Nutida rött tegel är till exempel ofta ljusare, mindre hårdbränt, än det som användes på 1970-talet och tidigare. Kalksandsten finns fortfarande på marknaden, men kan i vissa fall ha en klarare vit färg än de ursprungliga stenarna, varför det även här är viktigt att vara noggrann vid kulörvalet.
Trä På 1970-talet blev det vanligt att klä in hela eller delar av fasaderna med trä, framförallt på lägre bebyggelse som två-trevåningshus. Flera varianter förekom. Hade husen regelväggar kunde de kläs med platsbyggd träpanel. En annan variant var fabrikstillverkade sandwichelement med yta av spontad träpanel. Den platsbyggda fasaden bestod ofta av lockpanel. För att skapa arkitektonisk variation varierades panelens riktning och dimensioner på samma fasad. Exempelvis kunde själva fasadytan vara klädd med liggande, normalbred, panel, med kontrasterande smalare, stående, panel mellan fönstren. Det förekom även att trä användes som fyllningar och bröstningar vid fönster och balkonger på fasader i betongelement, tegel eller puts. Tidstypiska färgställningar på denna bebyggelse är brunt och svart, ofta laserat eller impregneringsbehandlat. Vanliga kombinationer var också brunt/blått och brunt/grönt utfört i lasyr. På 1970-talet förekom ofta ganska traditionella färgställningar, rött med vita eller svarta snickerier, gult och vitt o.s.v. Underhåll och renovering av träfasader Beroende på virkeskvalitet, på panelens placering (t.ex. om den går ända ner till mark) och på konstruktionen kan träfasader från denna period vara känsliga för rötskador o.s.v. Eftersom det nästan alltid rörde sig om lockpanel, eller annan panel med dimensioner som fortfarande är vanliga är det lätt att reparera eller ersätta skadade partier. Fasader i träpanel från rekordåren har ofta i efterhand målats om i modernare, ljusa färger. Om fasaderna ursprungligen var målade kan man måla om dem i de gamla färgerna som bättre stämmer överens med husens arkitektoniska utformning. Var husen från början impregneringsbehandlade ter det sig svårare att återställa fasaderna. Då kan man överväga att klä om fasaderna i ny träpanel, med samma utformning som den ursprungliga och med samma ytbehandling. Låghus i Akalla med fasader i röd- och vitmålad träpanel. Göran Fredriksson. Mörkbrunbetsat trä var mycket vanligt som kontrasterande material, i t.ex. balkonger och takomfattningar. Denna byggnad fi nns i Tensta och har fasader i ett av tidens favoritmaterial, mexiteglet. Göran Fredriksson.
Asbestcement (eternit) Asbestcementskivan eternit har använts som fasad- eller takmaterial i mer än 100 år, framförallt på landsbygdsbebyggelse och på landsbygdens tak. På flerbostadshus blev materialet vanligt först under 1950- och 60-talen och nu började man använda eternit även i städerna. Eternit valdes ofta för att det liksom plåt betraktades som ett mer eller mindre underhållsfritt material. På 1970-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som hade arbetat med tillverkning fick lungcancer och andningsbe- Underhåll och renovering av asbestcement Asbestcement är inte hälsovådligt när det sitter kvar på sin plats. Även om det är fullt möjligt att måla skivorna med akrylharts eller latexfärg är det bästa att bara högtryckstvätta. Med tanke på dammrisken bör skivorna inte blästras eller borstas. Skivorna har ibland visat sig vara sköra och de kan skadas av mekanisk påverkan eller till och med av frost. Plattor som sitter på utsatta ställen knäcks lätt, och på kalla eternitfasader kan lavar och alger växa. Slagregn kan tränga in i fogarna mellan skivorna, och om fukten sedan inte avdunstar kan bakomliggande vägg mättas med vatten med fuktskador som följd. Fasadskivor åldras, eternit kan mörkna. Man får från fall till fall avgöra om detta är en naturlig patina som man kan leva med eller om man anser sig behöva förnya fasaderna. Ska materialet hanteras eller tas bort krävs att arbetet utförs av fackfolk med särskild skyddsutrustning. Man kan ersätta asbestcementen med fibercementskivor i samma utförande. Fibercementskivor, som inte har inblandning av asbest, tillverkas och saluförs idag. Fibercement är alkaliskt, vilket har den fördelen att mögeltillväxt motverkas. När det gäller skivmaterial som eternit bör man noga överväga om man vill byta enskilsvär. 1976 förbjöds tillverkningen av eternit i Sverige. Under perioden användes asbestcementplattorna på regelfasader, gärna i kombination med andra material, tegel, puts o.s.v. Skivorna placerades ofta mellan eller under fönster för att skapa markerade fönsterband. Plattorna kunde även förekomma som omfattningar kring takfoten, som ett alternativ till de vanligare takomfattningarna i plåt. Grå asbestcementskivor fortsatte att vara det vanliga men även blå, gröna, gula o.s.v. plattor förekom. Ytan kunde vara slät eller vågformad, obehandlad eller lackerad. I Stockholm användes eterniten oftast som material för t.ex. fönsterbröstningar, balkongfronter o.s.v. eller som här i Sätra som takomfattning. Foto Göran Fredriksson. Sinuskorrugerad eternit vid taket på en byggnad i Vårberg. Foto Göran Fredriksson.
da skadade skivor, eller förnya hela fasaderna. Byte av enskilda skivor är ur bevarandeaspekt att föredra, på så sätt sparar man så mycket som möjligt av originalmaterialet. Plåt Låga hus i Akalla med fasader i röd trapetskorrugerad plåt, som kompletterats med vit träpanel. Byggnaderna var tänkta att uppföras helt i trä men tidens brandskyddsregler medförde att materialet ändrades vid uppförandet. Foto Göran Fredriksson. Även plåt förekom som fasadmaterial på bostadshus under efterkrigstiden, och blev allt vanligare under 1960- och 70-talet. Liksom när det gäller asbestcement handlar det ofta om inklädnad av vissa fasadpartier, mellan eller under fönster, som markeringar av trapphus, som breda takomfattningar. Det vanligaste plåtmaterialet var aluminium, lackerad eller eloxerad, men även stålplåt och vid enstaka tillfällen kunde kopparplåt förekomma. Plåten var sinus- eller trapetskorrugerad, men släta eller reliefmönstrade plåtkassetter förekom också. Färgen valdes oftast för att komplettera övrig fasadkulör, eller kontrastera mot den. På 1950- och 60-talen hittar man exempelvis ofta ljusa putsfasader med mörkare plåtpartier eller tegelfasader med inslag av vit plåt. 1970-talets mustigare putsfärger kontrasterades ofta med ljus plåt. Utvecklingen mot större kulörstyrka påverkade även fasadplåten, under 1960-talets lopp började grön eller blå plåt förekomma, på 1970-talet även gul, blå, orange eller brun. Enstaka bostadsområden uppfördes med hela fasader i korrugerad plåt, då vanligen i träpanelimiterande stil och färgval, och ofta kombinerat med träpartier i avvikande kulör. Underhåll och renovering av plåt Fasadplåten kan ha blekts under årens lopp, och färgerna blivit mer dämpade. Färgförändringen kan bero på nedsmutsning, vilket gör att tvättning kan vara ett enkelt sätt att återfå något av den ursprungliga kulören. Plåt kan lämpa sig för ommålning. Plåtkulören valdes oftast med omsorg, så det är viktigt att ta hänsyn till den ursprungliga färgställningen vid målningsarbeten. Plåt är vidare ett mycket stötkänsligt material, något som kanske syns bäst på fasadernas nedre delar. Fasadplåt tillverkas fortfarande i en mängd utföranden och färgställningar, varför det kan löna sig att noga undersöka marknaden innan man väljer den plåt som passar bäst på det aktuella huset. Orange slätplåt i ett fönsterparti, 1970-tal. Bilden är från Akalla. Foto Göran Fredriksson. Betongelement Fasader i fabrikstillverkade betongelement har ofta fått symbolisera miljonprogrammet. Sanningen är dock att endast cirka 15 % av bostäderna från perioden 1961 1975 uppfördes i hus med betongelementfasader. Tegel eller puts fortsatte att vara det vanligaste materialet. I Stockholms kommun är andelen betongelementfasader ännu lägre. Det typiska miljonprogramshuset i huvudstaden är putsat.
Man har också ofta sett betongelementfasader som en enda, bokstavligt talat, grå massa. Även det är en sanning med modifikation. Det fanns under 1960- och 70-talen en hel rad olika betongelementvarianter, som tillverkades och användes av olika byggfirmor och byggherrar. Olika typer Det fanns två grundtyper av fasadelement i betong; icke bärande och bärande. Icke bärande betongelement hängdes helt enkelt på byggnadens stomme som ett rent klimatskydd. Bärande element var en del av husens konstruktion och bar alltså ovanliggande bjälklag. Ytterligare en uppdelning var mellan sandwichelement, beklädnadselement och enkelelement. Sandwichelement, som kunde vara bärande eller icke bärande, levererades fixa och färdiga från fabriken och bestod av inre och yttre skivor med isolering mellan. Beklädnadselement hade alltid en bärande inre skiva. När den monterats på fasaden satte man på en separat ytterskiva med isolering. Enkelelement bestod bara av en yttre skiva som monterades utanpå platsbyggda fasadkonstruktioner av träreglar eller betong. Betongelementens storlek varierade beroende på vilken typ de tillhörde och vilket material de tillverkades i. Bärande fasadelement var ofta rumsstora och kunde väga upp till åtta ton. Icke bärande element kunde vara mindre till storleken och var ofta utförda i lättbetong. Utformning Det karaktäristiska för betongelementfasader är elementskarvarnas rutmönster. Fogarna gjordes ibland helt medvetet med mörka eller Hus i Sätra med fasader i ljusa, icke bärande, element som kontrasteras mot tegelgavlar och takomfattningar i eternit. Foto Göran Fredriksson. Närbild på betongelement med yta av frilagd ballast i sjörullad dansk småsten. Foto Göran Fredriksson. ljusa färger som kontrasterade, eller kompletterade, elementens färger. Översta elementet är ofta av särskilt slag, ibland med öppningar för ventiler. Betongelementens yta var helt färdig från fabriken, endast tätning av fogarna utfördes på byggarbetsplatsen. Vanligen bearbetades elementytorna vid tillverkningen för att skapa olika uttryck. Den ännu våta betongen kunde få mönster genom räffling, krattning eller kvastning. Element tillverkade på detta sätt var vanligen grå, d.v.s. ofärgade, även om kraftigare färger började förekomma på 1970-talet, rött, brunt, orange o.s.v. En annan metod brukar kallas för frilagd ballast, där ett lager sten göts in i ytan för att sedan spolas eller blästras fram. Denna sten kunde antingen bestå av kross (ofta marmor) eller av sjörullad småsten. Stenens egen färg gav tillsammans med den infärgade cementen elementen sin färg; grått, ljusgrått, vitt, gråbrunt, brunrött. Även element med frilagd ballastyta kunde gjutas mot mönstrade formar så att man fick en reliefverkan.
Grovt krattade, icke bärande sandwichelement. Byggnaden står i nordöstra Rinkeby, och kan ses som ett exempel på tidens intresse för den råa betongens eget uttryck. Foto Göran Fredriksson. Underhåll och renovering av betongelement Fogar Betongelementens känsliga punkt är fogarna, som kan vara otäta och suga in fukt. Under förutsättning att skarvarna är täta har elementen dock oftast klarat sig bra under årens lopp. Ett annat problem är att elementfogarna ofta innehöll det giftiga materialet PCB, vilket dock förbjöds 1972. Om det inte redan är gjort måste all PCB saneras av fackfolk. Där fogarna är en del av fasadutformningen är det viktigt att låta de nya fogarna ha samma kulör som de ursprungliga. Fogarna bildar ett grafi skt mönster på dessa fasader i Tensta. Det är rena beklädnadselement utan någon bärande funktion. Foto Göran Fredriksson. att förebygga och reparera betongskador, och det finns företag som åtar sig sådana jobb. Men det är svårt att helt stoppa de kemiska förändringarna i materialet. Detta är ett skäl till att det är viktigt att vara ute i god tid för att kunna underhålla fasader med obehandlad betong i ytan. Man kan använda sig av någon storts skydd för betongelementfasader, t.ex. s.k. hydrofobering. Algpåväxt, nedsmutsning Om betongelementen eller betongytorna är kalla kan tillväxt av alger eller mossa uppstå. Betongelementen, framförallt de ljusare, kan ha blivit smutsiga och vara i behov av rengöring. Rör det sig om fasader med frilagd ballast är rengöring inte ett problem eftersom materialet är ganska tåligt. Fasader med ofärgad eller infärgad betong är känsligare, men även de kan tåla att tvättas. Vanlig hetvattentvätt har använts för att rengöra betongelement, med mycket goda resultat. Omålad betong en raritet Idag är det en raritet med omålade betongelement eftersom de flesta elementfasader har målats även om de i övrigt är välbevarade. Ett skäl har varit att det är svårt att få lagningar att smälta in i den omålade ytan. Dessa målade betongelement blir dock snabbare smutsiga igen och kan alltså kräva mer periodiskt underhåll än de omålade. Betongelement med frilagd ballast som målas över får dessutom ett helt nytt arkitektoniskt uttryck och går inte att återställa. Vittring Vissa typer av betongelementfasader är känsliga för frostsprängning eller kemiska förändringar, s.k. karbonatisering, vilket gör att armeringen friläggs och börjar rosta. Sådana skador är oftast möjliga att reparera, varefter man gärna kan impregnera elementen. Det finns etablerade metoder för Släta rödrosa enkelelement i Vårberg. Notera de smala svarta fogarna som nästan gör att fasaden liknar en tegelmur. Foto Göran Fredriksson.
Fasader i bärande sandwichelement, södra Tensta. Husen uppfördes med byggfi rman Ohlsson & Skarnes helt industriella byggsystem S 66, som i Stockholm framförallt användes av Familjebostäder och HSB. Foto Göran Fredriksson. 1970-talets betongelement fi ck ofta kraftigare färger. Punkthus i Akalla, uppförda av HSB enligt Ohlsson & Skarne-metoden. Foto Göran Fredriksson. Tilläggsisolering Tilläggsisolering av betongelementfasader förekommer. Vissa av 1960-talets fasadelement kan ha inbyggda klimatproblem, med kallras och värmeförluster som följd, inte minst på gavlar. En vanlig åtgärd är att man utanpå ny isolering klär fasaderna med skivmaterial som sedan putsas. Problemet är att detta medför att det ursprungliga fasaduttrycket, materialkaraktären och indelningen helt förändras och åtgärden bör därför undvikas. slarvigt parkerade cyklar, backande bilar o.s.v. Men det handlade ofta även om en omsorg om innevånarnas närmiljö något som flitigt diskuterades i tidens arkitekturdebatt. Det var, ansåg man, husens bottenvåningar som i första hand upplevdes av de boende, det var där behovet av arkitektonisk variation var störst. Särskilt ville man markera husens entrépartier, exempelvis med omfattningar i kakel, glaserat tegel eller tegel, ibland särskilt formgivna för Del av bottenvåning på ett skivhus i Bredäng; formgjuten betong med räffelmönster, glasbetong och plåt. Byggnaden uppfördes av en mindre byggmästare. Ofta var det dessa som använde sig av de mer annorlunda materialen och detaljerna. Foto Göran Fredriksson. det specifika huset eller bostadsområdet. Formgjuten betong i olika former förekom även på socklar, liksom på stödmurar och andra delar av utemiljöerna och på parkeringsanläggningar. Material i bottenvåningar, formgjuten betong Under 1960- och 70-talen förekom det, liksom tidigare, att bottenvåningarnas material avvek från resten av fasaden. Husens bottenvåningar kunde kläs med t.ex. formgjuten betong, glasbetong eller olika typer av puts. Det fanns både praktiska och estetiska skäl till detta. Många av materialen tålde bättre det dagliga slitage och stötar som fasaderna närmast mark kan drabbas av; skadegörelse, Indragen bottenvåning i Skärholmen med fasad i tegel. Foto Göran Fredriksson.
Underhåll och renovering De avvikande materialen i husens bottenvåningar har ofta åldrats mycket väl den goda kvaliteten har borgat för att de vanligen är kvar i sitt ursprungsskick. Där så inte är fallet bör man återanvända befintliga delar, som sedan kompletteras med nytt material som ligger så nära ursprungsutformningen som möjligt. Formgjuten betong har en särskild problematik. Ytlig armering, eller betong av sämre kvalitet, kan ha orsakat karbonatisering och materialavfall. Kall betong kan ha blivit växtplats för alger och mossa. I första hand bör man även här sträva efter att rengöra, samt lappa och laga. Först därefter kan man överväga ommålning, som helt förändrar den levande betongytan. Betongpartierna formgöts ofta efter individuellt tillverkade gjutformar av trä, ibland med särskilda mönster. Ska man laga eller gjuta om formsatt betong bör man alltså vara noggrann med att ge den nya ytan samma mönster som tidigare, och se till att betongsammansättningen har samma kulör. Bygglov/Bygganmälan Vid fasadändringar skall bygglov sökas för allt annat än rena underhållsåtgärder, till exempel om du planerar att göra ändringar som innebär att väsentliga delar av fasadernas karaktär ändras. Man ansöker om bygglov hos Stockholms stadsbyggnadskontor. Det var vanligt att man använde sig av en särskild puts i bottenvåningarna, s.k. Vascolit. Denna var mycket hård och erbjöd skydd mot stötskador. Putsen är här kompletterad med glasbetong som ger ljus till förråd och andra utrymmen. Notera dörromfattningen i marmor. Rinkeby. Foto Göran Fredriksson. Läs mer! Björk, Cecilia, Kallstenius, Per. Reppen, Laila, Så byggdes husen 1880 1980. Arkitektur, konstruktion och material i våra fl erbostadshus under 100 år. Statens råd för byggnadsforskning. Stockholm 1983. Hall, Thomas (red), Rekordåren, en epok i svenskt bostadsbyggande. Malmö 1999. Nilsson, Samuelsson (red), Förändra varsamt. Vägledning vid ombyggnader av rekordårens bebyggelse. Riksantikvarieämbetet. Stockholm 2004. Reppen, Laila, Vidén, Sonja; Att underhålla bostadsdrömmen. Kvaliteter och möjligheter i fl erbostadshus från 1961 1975. Stockholm 2006. Roos, Britta, Gelotte, Hanna (red), Hej Bostad, om bostadsbyggande i Storstockholm 1961 1975. Länsstyrelsen i Stockholms Län. Stockholm 2004. Rörby, Martin (red), En miljon bostäder. Arkitekturmuseets årsbok 1996. Stockholm 1996. Hammerin, Roger m.fl. Miljonprogrammets bostäder. Att vårda och utveckla Svenska Bostäders bebyggelse från 1960- och 1970-talet. Stockholm 2005. Länktips Bebyggelseregistret här hittar du information och kulturhistorisk klassifi - cering av ytterstadens bebyggelse och bebyggelsen i city uppförd 1960-1990. www.bebyggelseregistret.raa.se www.stadsmuseum.stockholm.se/byggnadsvard Faktarummet på Stockholm stadsmuseum I Faktarummet fi nns arkivmaterial av olika slag: inventeringar, äldre fotografi er, referensbibliotek m.m. Tel 08-508 31 710 Stockholmskällan På webbplatsen Stockholmskällan kan du hitta fotografi er, litteraturtips, arkivhandlingar m.m. om Stockholm. www.stockholmskallan.se